Chianti Classico: Montevertine 1974-1982

Den sista provningen i stockholmssektionens tolkning av 2012 års Chianti Classico-tema blev en exposé över mogna viner från en egendom som hör till de mest förebildliga och renläriga i området, utan att ens längre vara medlemmar av konsortiet eller för den delen representerade på den svenska marknaden - Montevertine.

Vi ska aldrig glömma första gången vi blev bjudna på varsitt glas Montevertine. Kanske var det sällskapet, kanske var det omgivningen - men det är sällan ett vin träffar känslomässigt på det sättet. Reptilhjärnan ville ha det till pinot noir. Så transparent och eteriskt var det, och så sensuellt i frukten. Men det vi hade glaset var en sangiovese. Montevertine förflyttar uppenbarligen horisonter. Vi ska försöka förklara varför.

Cosimo III - siste storhertigen av ätten Medici - är kanske mest känd för att ha förvandlat Toscana till ett fattighus. Som maktmänniska gillade han också att utfärda repressiva lagar och förordningar. Men så en dag 1716 fick han en sällsynt snilleblixt och bestämde sig för att noggrant definiera de bästa områdena för vinodling i Toscana.

I kungörelsen fick man veta att fyra områden lämpar sig särskilt bra. Pomino (del av nuvarande Chianti Rúfina), Carmignano, övre Arno-dalen (dagens Colli Aretini) och givetvis - Chianti. Definitionen av sistnämnda var enbart trakterna runt de befästa bergsbyarna Castellina, Radda och Gaiole samt en snutt i sydligaste Greve-kommunen med byn Panzano.

Radda är den by som ligger mitt i den klassiska zonen och den som är högst belägen. Uppe i kullarna ett par kilometer norr om Radda hittar vi Azienda Agricola Montevertine. Den geografiska belägenheten är så central den kan bli. Höjden över havet är 450 till 500 meter. Viner härifrån har möjlighet att få ett svalvuxet, rent och transparent uttryck.

Innan 1850 var canaiolo den ledande druvsorten i Chianti. Men Bettino Ricasoli - som var en inflytelserik politiker - ansåg att sangiovese hade bättre struktur och potential för lagring. 1874 definierade han ett nytt recept på chianti: 70% sangiovese, 15% canaiolo, 10% grön malvasia och 5% övriga blå sorter. Gröna druvor var mindre lämpade för viner avsedda att lagras.

Odlarföreningen ”Consorzio Gallo Nero” (svarta tuppen) startade 1924. Tillägget "Classico" inrättades 1932 för att skilja produkterna från allsköns annan "chianti" från när och fjärran. På den här tiden var jordägarna mestadels storgods med en arbetarstab av arrendatorer som fick behålla en del av skörden. Det feodala systemet - motsatsen till självägande bönder - kallades ”mezzadria”.

Efterkrigstidens industrialisering lockade med bättre levnadsstandard för vanligt folk, och snart blev det brist på lantarbetare. För att undvika stagnation mekaniserades vingårdsarbetet, och vingårdarna planterades om med högproduktiva men lågkvalitativa kloner. Samtidigt fick man tillgång till kemiskt gödsel, herbicider och fungicider. Nu skulle det produceras volym.

1967 blev Chianti Classico DOC. När bestämmelserna skulle upprättas läste man Bettino Ricasolis recept som fan läser bibeln. Det var nu den olycksaliga regeln kom till om maximum (!) 70% sangiovese och minimum 10% gröna sorter, som dock gärna fick uppgå till 30% (!) 
Den neutrala trebbiano som planterats flitigt efter vinlusens härjningar var plötsligt välkommen i mixen.

Egendomar som inte klarade den moderna tidens omställningar fick ge upp, och många vingårdar såldes till vrakpris under 1960-talet. Det var just året 1967 som Sergio Manetti fick möjlighet att ta över Montevertine. Han var då en 46-årig industriägare från Poggibonsi. Från början var det tänkt som ett semesterboende med vinodling för eget bruk. Men årgång 1971 blev så lyckad att Manetti beslöt sig för att sälja och gå in för vin på heltid.

Vid den här tiden var det populärt i Chianti Classico att plantera cabernet sauvignon och merlot, som gick under namnet ”förbättringsdruvor”. Problemet är att de har dominanta egenskaper som kan ta över redan vid låg inblandning. Sergio Manetti bestämde sig redan från början att låta bli allt sådant och fokusera på sangiovese. 1977 lanserades Le Pergole Torte - den första 100% druvrena sangiovese som gjorts i Chianti-området.

Regelbrottet orsakade en öppen konflikt med Gallo Nero-konsortiet, som ledde till att Sergio Manetti valde att lämna DOC Chianti Classico för gott. Ville man göra ren sangiovese på 1970-talet så måste det bli ett Vino da Tavola. Plötsligt befann sig Montevertine i sällskap med de internationellt orienterade ”super-toscanarna” - men på delvis motsatta bevekelsegrunder.

"We have deliberately avoided cultivating other types of grapes such as cabernet, pinot nero or merlot because we want to distance ourselves from the worldwide trend. Some say that the aforementioned grapes reflect the current globalized taste. And what happens if one day, after an excessive production, we are bored by such grapes? Switching back to traditional grapes would take many years. And, after all, isn’t it altogether possible to make great wine from sangiovese? Our own experience says “yes”, especially when the sangiovese in question is Tuscan, even if the results obtained with this variety in other parts of the world have not necessarily been encouraging."

Historien skulle ge Sergio Manetti rätt. Snart dök det upp fler druvrena sangioveseviner: Cepparello (1980), Flaccianello (1981), Fontalloro (1983) och San Martino (1985). Redan i och med upphöjelsen till DOCG 1984 sänktes kravet på gröna druvor till två procent. Sedan 1996 ska en Chianti Classico innehålla 80-100% sangiovese. Dessutom är 40 andra druvsorter godkända, till exempel lokala canaiolo, colorino, mammolo och pugnitello samt internationella cabernet sauvignon och merlot. 2006 förbjöds inblandningen av gröna druvsorter helt.

Ett annat problem i Chianti Classico är den utbredda anpassningen till internationella vinmakningsstilar, som till slut kommit att hota hela områdets identitet. De flesta producenter har valt att överge Toscanas traditionella botti av slavonsk ek för nya och rostade franska barriques. Vinifieringen är från och med 1980-talet ofta mer aktiv och eftersträvar mörka och extraherat fruktiga viner. Idag är det en minoritet som försvarar den traditionella, transparenta stilen.

Sergio Manetti - och sedan faderns bortgång år 2000 sonen Martino Manetti - har ända sedan starten gjort sin Montevertine på samma sätt: sangiovese med cirka tiondelen canaiolo och colorino. Bra plantmaterial och låga skördeuttag (ekologisk odling sedan 2009). Vinifiering i emaljerade betongtankar utan temperaturkontroll. Macerationstiderna är ganska långa, men extraktionen passiv. Slutligen två års lagring i medelstora botti av slavonsk ek och ett knappt år på flaska. Resultatet skiljer sig en hel del från genomsnittet i området eftersom det helt saknar de kafferostade, mörkchokladiga och julkryddiga fattoner som numera blivit legio. 

Le Pergole Torte var mellan 1977 och 1989 ett rent vingårdsvin från den första planteringen (1968) om två hektar i högt nordöstläge. Från 1990 och framåt är det en selektion av gårdens bästa druvor, med ungefär samma vingårdsurval från 2001 till 2009. Det vinifieras på samma sätt som Montevertine men får ett års lagring i medelstora botti och ett år i små franska ekfat, varav en tredjedel nya, med lätt rostningsgrad. Det här är ett vin som måste lagras för att ge sitt bästa, och det är känt för sin långsamma utvecklingskurva.

En nyckelperson i Montevertines historia är den legendariske Giulio Gambelli, som var barndomsvän till Sergio Manetti. Född 1925 började han lära vin som 14-åring på kooperativet Enopolio Poggibonsi under handledning av Tancredi Biondi-Santi. Snart blev han assistent på den berömda egendomen i Montalcino. Sedan 1940-talet har Gambelli hjälpt många egendomar att göra vin i klassisk stil.  Hans första kund var Bibbiano i Castellina (1942),  men det är i Montalcino han har gjort sina mesta insatser: inte minst hos Gianfranco Soldera och Poggio di Sotto. På Montevertines etiketter krediteras han som "maestro assaggiatore" (mästersmakaren). Giulio Gambelli gick till vila i januari 2012. Hans betydelse för sangiovese-druvan, och för Montevertine, kan knappast överskattas.

Till provningen:

1974 Montevertine Chianti Classico Riserva

Flaskvariation. Klart utseende med hög lyster, varmt brunröd färg med tegelkant. Fint utvecklad doft med röd frukt, lädersnöre, apelsinskal, torkad frukt, rostigt järn och havssalt. Ren, frisk och slank smak med något torra tanniner och lite glesnande frukt. Mineralkänslan är väldigt tydlig med en viss sälta. Ett riktigt vackert vin, åtminstone den bästa flaskan, vi rankar den som nummer fyra.

1975 Montevertine Chianti Classico Riserva

Stor flaskvariation, ingen av flaskorna är lyckad trots bra årgång. Ett par av flaskorna är madeiriserade med mörkbrun färg och söt frukt som liknar torkade dadlar, fin balsamico och gammalt portvin. Gott på sitt sätt men knappast avsiktligt. Den flaska som verkar mest korrekt stilmässigt dras tyvärr med en korkskada. Färgen är klar och varmt brunröd. Förutom defekten får vi en del toner av röd frukt, torkad frukt, läder, tjära, mynta och oregano. Vi låter bli att kommentera smaken.

1977 Montevertine Chianti Classico

Ljust rödbrun färg. Oxidativ doft med bokna äpplen, katrinplommon, läder, soja och karamellpudding. Nötter, mynta och en puff av ostbutik. I munnen ett mjukt och harmoniskt vin med mogna lena tanniner och söt frukt, helt klart över kullen men ändå gott. Smakar mycket bättre än det doftar.

1978 Montevertine Chianti Classico Riserva

Nu snackar vi. Ljusare varmröd till brunröd färg med liten tegelkant. Doften är ren och klar med röd frukt och lädersnöre, ljusa örter, svart te och tydliga mineraltoner. Smaken slank och frisk med intensiva och syrligt rödbäriga aromer åt tranbärshållet. Strama tanniner och härlig mineralsälta. Ungdomligt och fint. Ropar på mat. En hedrande tredjeplats.

1979 Montevertine Chianti Classico 

Färgen och nosen är aningen mer utvecklade än 78an, enbart i positiv riktning. Doften är ren och frisk med härligt mogen röd frukt, timjan-örtighet och mineraltoner. Dessutom lädersnöre, lakrits, mjölkchoklad och en lantlig lagårdspuff. I munnen klart sötare och mer fruktmoget än de föregående vinerna, med större fruktintensitet, mogna lättfotade tanniner, behagfull syra och en underbar harmoni. Näst bäst av de gamla vinerna, bara en noslängd efter. Sjukt prisvärt också.

1982 Le Pergole Torte Vino da Tavola

Utseendet är närmast otäckt ungdomligt för ett vin med 30 år på nacken. Färgen är huvudsakligen röd med hög lyster och briljans. Doften är ren, frisk och eterisk. Lätt mynta-örtig med en sagolik rödfrukt åt tranbärshållet. Mineralkänslan är distinkt, och en air av tryffel får nog föras upp bland jordtonerna. Finns det fat så är det i form av en knivsudd vanilj. Även smaken är ren, frisk, slank och tät med pigga syror, antydan till sötfrukt och finkalibriga tanniner. Härligt grepp och en självklar elegans och harmoni. Kvällens vin.

2009 Montevertine Toscana IGT 

En helt annan provning givetvis, men kul att ta tempen på de senaste versionerna. 2009 var (alltför) varmt vilket inte alls märks hos Montevertine. Färgen är ljusare klarröd. Doften är oväntat öppen efter förhandsrapporterna, med klara rena toner av körsbärskärnor, svart te, mineralrök, röda körsbär, röda vinbär och bergamottecitron. Smaken bjuder på generösa mängder friskt syrlig och klarröd frukt med skönt grepp i tanninerna, som fortfarande är lite kantiga och lätt uttorkande. Enastående bra, fullt i klass med fina årgångar som 2006 och 2007.

2009 Le Pergole Torte Toscana IGT

Doften är snarlik föregående med ett viktigt tillägg: de små faten pratar försiktigt om bittermandel, tjära, vanilj och ljus rostning. Smaken är en par storlekar större än Montevertine med mer sötmogen frukt, tätare och lyxigare tanniner samt ett större djup. Det här är absolut inte otillgängligt idag, men behöver kanske fyra år för att integrera faten helt. En lysande Pergole Torte i klass med 82an.