1. kvalitetsskillnaden mellan vinerna är betydligt större än man kan tro, inte minst utifrån priserna. I amerikanska siffror räknat ungefär 91-93-95.
2. de har umgåtts med avsevärda mängder ny ek vilket märks såväl i doften (kaffe, ek, fatkryddor) som i munnen (ektanniner, fatbeska etc).
3. ju bättre vin desto lättare har det förstås att hantera den uppfostran.
Cortonen är solklart bäst. Här finns en rakt av slående stoppning av tät frukt och mineralitet. Alla komponenter är i balans och det hela smakar grandcru-klass lång väg. Ja man vill nästan ge sig på en flaska nu - för sen lär man få vänta...
60 Ouvrées är först väldigt knuten och behöver ett par timmars luftning för att komma till sin rätt. Omedelbart finns en distinkt kärna av mineralitet som placerar faten i andra rummet, och med lång luftning växer även frukten till imponerande dimensioner. Superbt.
Clos de la Bousse d'Or är det relativt svagaste kortet. Ganska öppen i doften men tyvärr något gles i mitten vilket gör att eken och dess tanniner/beska tar överhanden åtminstone idag. En tveksam satsning.
Jag håller inte riktigt med om kvaliteten på Pousse d'Or. Tycker inte Cortonen kommer i upp i Grand Cru-klass, däremot presterar Volnay 1:cruerna på mycket hög nivå där 60' är den vassare. Jmf med 2009 upplever jag vinerna mindre vulgo men ändå nästan lika tillgängliga.
Kan någon konfirmera att Loosen slutligt gett upp, släppt det tunga arv av kvalitetsviner som de förvaltat (men ändå inte kunnat upprätthålla de senaste 15 åren) för att istället vila på gamla lagrar och kursa trista dussinviner under tveksam etikett?
Lite förvånad över att "vi som ÄLSKAR vrålrustika och dammiga italienska viner-maffian" under ledning av T inte ryckt ut och hyllat Taurasin än. Liten besvikelse?
Anonym - vi hade också stora förhoppningar på Taurasin, som tyvärr inte riktigt infriades. Visst är det karaktärsfullt och komplext, men också oväntat utvecklat redan och lite glest i mitten vilket gör att de torra tanninerna skramlar omkring på egen hand och framtidsutsikterna är måttliga. Det verkar finnas mer än en anledning till att priset är 50 spänn lägre än för nollfemman som vi bloggade här:
Med detta sagt, ändå ett gott vin och ett välkommet släpp i sin prisklass. Fick med en slatt hem där tanninerna enkelt fixades till med hjälp av lite fet manchego. Vi ska absolut dricka en flaska snart i dess rätta sammanhang.
Vajras Barolo Albe är också ett välkommet tillskott på bolaget - hyfsat traditionell och god dricknu-barolo med lite lättare tanniner och sötmogen rödfrukt. Ungefär halvvägs i kvalitet mellan en langhe nebbiolo och en mer fullfjädrad barolo. Sen att det inte kan konkurrera med Merolli-succén Barolo Cerrati i samma prisklass är en annan sak.
Nick -Loosens kabinett smakar väl helt okej men är också skäligen enkel, ett dussinvin är väl ungefär vad det handlar om, jämför Haarts Schubertslay häromdagen som är långt bättre.
Hur var Graillots 10:a? Verkar som svenskarnas förkärlek till hans vin har svalnat eller var allt bara en hype som fick orimliga proportioner under några år. För tre-fyra år sedan hade 4000 flaskor gått åt de första två dagarna, nu finns det ju hur mycket som helst kvar av den i butikerna.
Och Montirius Le Clos... Nu är inte P Bill min mest tillförlitliga referens men han drämde trots allt till med 94p på 2010.
Vi provade Montirius Le Clos på plats i somras och den är riktigt bra. Ändock inte 94p som Per billade iväg med. (undrar hur han tänker, alltid 3-5p för högt?) Snarare runt 91p. Där har SB ett bra pris också. Betydlig dyrare på gården. /Vinogram
Tar också gärna en notering på Tegernseerhofs Riesling. Även om detta inte är ett av deras bättre lägen så måste jag passa på att hylla den som satt priset. 139 kronor för en Smaragd från bra producent är finfint. Detta tillhör inte vanligtheterna På kontinenten får man ge 40 kronor mer för denna flaska.
Korkade upp en GD Vajra Albe så här på Tisdagseftermiddagen och kan konstatera att den överraskar positivt. Jag har druckit Barolos i alla prisklasser från 9€ (tyskt snabbköp) och uppåt. Erfarenheten säger att det först är runt 250-300kr som man börjar känna den typiska Barolokaraktären. Dock skvallrar Albe om Barolokaraktären redan vid första sniffen med toner av gummi och blombukett. Smaken är fläskigt fruktig och väldigt rättfram dock med en tydlig Barolo karaktär. En väldigt rak-på-sak Barolo. Tanninerna är väldigt snälla, i mitt tyckte mildare än instegsnebbiolo från Azelia, Vietti, Pio Cesare med flera. Lite synd då det tappar lagringspotential och skärpa att styra upp de mest mastiga maträtterna. Man man kan inte få allt och vinet är ju så gott I DAG. Har man begränsad vinekonomi och inte varje vecka kan dricka 500 kr Barolo så har Albe potential att bli årets husvin.
Ingen av rieslingarna ingöt någon glädje. Loosen bjöd på förväntade gröna äpplen och honungston men drogs även med whiff av disktrasa som förståss kan vara svavel men som oroväckande nog inte gav med sig alls under den korta kvarten den vistades i glaset. Än värre i munnen med tuttifrutti en masse, enkel och kort, enda försonande draget var en syra som balanserade upp de 43g/l. Österrikisk riesling är inte särskilt ofta min tekopp, särskilt Smaragd brukar jag vilja ha tillräckligt med frukt och syra för att balansera upp beskan och fetman i dessa viner. Tegernseerhofen hade förvisso en trevlig mineralitet och spicy avslutning men för mycket jästiga toner och för litet frukt och för snälla syror. Kostar det inte så smakar det inte verkar gälla här. Provningens stora utropstecken och överraskande glädjeämne var den hittills ej nämnda La Nerthen, holy moses vad den sjunger fint och rent, blommigt av viol och även ljusare blomster typ rosa rosor och liljekonvalj, fullmogna sensommarjordgubbar där litet av den annalkande höstens undervegetation har hängt med samt sötare vinbär, pomelo och i bakgrunden, ej alls bombastiskt, trummar faten på med kryddnejlika samt sötlakrits. Grenachen hörs tydligast, även i munnen är tanninerna förvånansvärt snälla, syran läskande och i varje fall måttlig och eftersmaken tämligen lång med diskret nagellack och avslutande snörp som bådar gott. Good shit om man vill ha en CdP att ha kul med redan nu.
ag provade just 2010:an av Montirius Vacqueyras Le Clos och det var en väldigt tydlig söt vaniljliknande doft där. Tror jag. Fast inte Rioja-ek-doft. Det var någonting annat, men jag kan inte sätta fingret (näsan) på det. Vad sjutton var det, det gnager i huvudet på mig, som nybliven vin-intresserad...kan ni hjälpa mig? :)
Hej Per - ja, Domaine Montirius uppfostrar ju alla sina viner i betongtankar. Sötman du upplever kommer nog främst från grenache som kan ge väldigt sötbäriga toner i det unga vinet, ibland med sensationer av sylt och vanilj, fast utan hjälp av den amerikanska vitekens vanillin (som i rioja). Sötlakrits, stensöta och fikon är andra söta saker man ofta och gärna associerar till i grenache-dominerade viner. Någon av dem kanske?
Hej!
SvaraRaderaHur verkade Pousse d'Or 2010'orna?
Ja, det var ju det vi ville veta ;-)
SvaraRadera1. kvalitetsskillnaden mellan vinerna är betydligt större än man kan tro, inte minst utifrån priserna. I amerikanska siffror räknat ungefär 91-93-95.
2. de har umgåtts med avsevärda mängder ny ek vilket märks såväl i doften (kaffe, ek, fatkryddor) som i munnen (ektanniner, fatbeska etc).
3. ju bättre vin desto lättare har det förstås att hantera den uppfostran.
Cortonen är solklart bäst. Här finns en rakt av slående stoppning av tät frukt och mineralitet. Alla komponenter är i balans och det hela smakar grandcru-klass lång väg. Ja man vill nästan ge sig på en flaska nu - för sen lär man få vänta...
60 Ouvrées är först väldigt knuten och behöver ett par timmars luftning för att komma till sin rätt. Omedelbart finns en distinkt kärna av mineralitet som placerar faten i andra rummet, och med lång luftning växer även frukten till imponerande dimensioner. Superbt.
Clos de la Bousse d'Or är det relativt svagaste kortet. Ganska öppen i doften men tyvärr något gles i mitten vilket gör att eken och dess tanniner/beska tar överhanden åtminstone idag. En tveksam satsning.
Hvordan var Vajra Barolo och Taurasi'n fra Terredora? Stora forhåpninger til disse.
SvaraRaderaJag håller inte riktigt med om kvaliteten på Pousse d'Or. Tycker inte Cortonen kommer i upp i Grand Cru-klass, däremot presterar Volnay 1:cruerna på mycket hög nivå där 60' är den vassare. Jmf med 2009 upplever jag vinerna mindre vulgo men ändå nästan lika tillgängliga.
SvaraRaderaSka bli kul testa med 2010 idag (Jadot).
mvh /Alf Tumble
SvaraRaderaTack för infon!
SvaraRaderaDet verkar ju vara lite skralt på systembolagets hyllor med Cortonen bara..
Kan någon konfirmera att Loosen slutligt gett upp, släppt det tunga arv av kvalitetsviner som de förvaltat (men ändå inte kunnat upprätthålla de senaste 15 åren) för att istället vila på gamla lagrar och kursa trista dussinviner under tveksam etikett?
SvaraRaderaLite förvånad över att "vi som ÄLSKAR vrålrustika och dammiga italienska viner-maffian" under ledning av T inte ryckt ut och hyllat Taurasin än. Liten besvikelse?
Anonym - vi hade också stora förhoppningar på Taurasin, som tyvärr inte riktigt infriades. Visst är det karaktärsfullt och komplext, men också oväntat utvecklat redan och lite glest i mitten vilket gör att de torra tanninerna skramlar omkring på egen hand och framtidsutsikterna är måttliga. Det verkar finnas mer än en anledning till att priset är 50 spänn lägre än för nollfemman som vi bloggade här:
SvaraRaderahttp://vinare.blogspot.se/2012/06/2005-terredora-taurasi-fatica-contadina.html
Med detta sagt, ändå ett gott vin och ett välkommet släpp i sin prisklass. Fick med en slatt hem där tanninerna enkelt fixades till med hjälp av lite fet manchego. Vi ska absolut dricka en flaska snart i dess rätta sammanhang.
Vajras Barolo Albe är också ett välkommet tillskott på bolaget - hyfsat traditionell och god dricknu-barolo med lite lättare tanniner och sötmogen rödfrukt. Ungefär halvvägs i kvalitet mellan en langhe nebbiolo och en mer fullfjädrad barolo. Sen att det inte kan konkurrera med Merolli-succén Barolo Cerrati i samma prisklass är en annan sak.
Nick -Loosens kabinett smakar väl helt okej men är också skäligen enkel, ett dussinvin är väl ungefär vad det handlar om, jämför Haarts Schubertslay häromdagen som är långt bättre.
Alf - då ses vi om ett par timmar :)
Cascina Cucco Cerrati får man jo heller ikke tak i lengre, så da må man finne noe annet. Kommer den inn på bolaget igjen?
SvaraRaderaHur var Graillots 10:a? Verkar som svenskarnas förkärlek till hans vin har svalnat eller var allt bara en hype som fick orimliga proportioner under några år. För tre-fyra år sedan hade 4000 flaskor gått åt de första två dagarna, nu finns det ju hur mycket som helst kvar av den i butikerna.
SvaraRaderaOch Montirius Le Clos... Nu är inte P Bill min mest tillförlitliga referens men han drämde trots allt till med 94p på 2010.
Och gärna en rad om Tegernseerhofs riesling!
SvaraRadera// Oskar
Vi provade Montirius Le Clos på plats i somras och den är riktigt bra. Ändock inte 94p som Per billade iväg med. (undrar hur han tänker, alltid 3-5p för högt?) Snarare runt 91p. Där har SB ett bra pris också.
SvaraRaderaBetydlig dyrare på gården.
/Vinogram
Jag drack en flaska Phélan-Ségur förra hösten. Mycket trevligt, fast det påminde mer om en Hermitage eller CNP.
SvaraRaderaAlltså årgång 2009.
SvaraRaderaTar också gärna en notering på Tegernseerhofs Riesling. Även om detta inte är ett av deras bättre lägen så måste jag passa på att hylla den som satt priset. 139 kronor för en Smaragd från bra producent är finfint. Detta tillhör inte vanligtheterna På kontinenten får man ge 40 kronor mer för denna flaska.
SvaraRaderaKorkade upp en GD Vajra Albe så här på Tisdagseftermiddagen och kan konstatera att den överraskar positivt. Jag har druckit Barolos i alla prisklasser från 9€ (tyskt snabbköp) och uppåt. Erfarenheten säger att det först är runt 250-300kr som man börjar känna den typiska Barolokaraktären. Dock skvallrar Albe om Barolokaraktären redan vid första sniffen med toner av gummi och blombukett. Smaken är fläskigt fruktig och väldigt rättfram dock med en tydlig Barolo karaktär. En väldigt rak-på-sak Barolo. Tanninerna är väldigt snälla, i mitt tyckte mildare än instegsnebbiolo från Azelia, Vietti, Pio Cesare med flera. Lite synd då det tappar lagringspotential och skärpa att styra upp de mest mastiga maträtterna. Man man kan inte få allt och vinet är ju så gott I DAG. Har man begränsad vinekonomi och inte varje vecka kan dricka 500 kr Barolo så har Albe potential att bli årets husvin.
SvaraRaderaIngen av rieslingarna ingöt någon glädje. Loosen bjöd på förväntade gröna äpplen och honungston men drogs även med whiff av disktrasa som förståss kan vara svavel men som oroväckande nog inte gav med sig alls under den korta kvarten den vistades i glaset. Än värre i munnen med tuttifrutti en masse, enkel och kort, enda försonande draget var en syra som balanserade upp de 43g/l. Österrikisk riesling är inte särskilt ofta min tekopp, särskilt Smaragd brukar jag vilja ha tillräckligt med frukt och syra för att balansera upp beskan och fetman i dessa viner. Tegernseerhofen hade förvisso en trevlig mineralitet och spicy avslutning men för mycket jästiga toner och för litet frukt och för snälla syror. Kostar det inte så smakar det inte verkar gälla här. Provningens stora utropstecken och överraskande glädjeämne var den hittills ej nämnda La Nerthen, holy moses vad den sjunger fint och rent, blommigt av viol och även ljusare blomster typ rosa rosor och liljekonvalj, fullmogna sensommarjordgubbar där litet av den annalkande höstens undervegetation har hängt med samt sötare vinbär, pomelo och i bakgrunden, ej alls bombastiskt, trummar faten på med kryddnejlika samt sötlakrits. Grenachen hörs tydligast, även i munnen är tanninerna förvånansvärt snälla, syran läskande och i varje fall måttlig och eftersmaken tämligen lång med diskret nagellack och avslutande snörp som bådar gott. Good shit om man vill ha en CdP att ha kul med redan nu.
SvaraRadera@Anonym - Cascina Cucco Cerrati får du tag på hos carlomerolli.dk
SvaraRaderaPhélan-Ségur 2009 verkar vara slutsålt hos mig.
SvaraRadera2010 finns för 39.95 € och 2008 för 22.95 €.
Lavazza
ag provade just 2010:an av Montirius Vacqueyras Le Clos och det var en väldigt tydlig söt vaniljliknande doft där. Tror jag. Fast inte Rioja-ek-doft. Det var någonting annat, men jag kan inte sätta fingret (näsan) på det. Vad sjutton var det, det gnager i huvudet på mig, som nybliven vin-intresserad...kan ni hjälpa mig? :)
SvaraRaderaHej Per - ja, Domaine Montirius uppfostrar ju alla sina viner i betongtankar. Sötman du upplever kommer nog främst från grenache som kan ge väldigt sötbäriga toner i det unga vinet, ibland med sensationer av sylt och vanilj, fast utan hjälp av den amerikanska vitekens vanillin (som i rioja). Sötlakrits, stensöta och fikon är andra söta saker man ofta och gärna associerar till i grenache-dominerade viner. Någon av dem kanske?
SvaraRaderaOoh, där har vi det! Fikon, sylt, vanilj. Väldigt mycket mer dominerande jämfört med andra grenache-viner jag druckit. Tackar.
SvaraRadera