5 x Frank Cornelissen

Vinbranschen i stort handlar om framställning av acceptabla produkter för konsumtion av en bred allmänhet. Producenterna gör vad man anser vara befogat och använder de tillsatser och metoder som finns tillgängliga. En realpolitik baserad på analyser av vad marknaden därute kan tänkas vilja ha och vad det ska kosta. Och så måste det kanske vara, om man producerar med volymer i åtanke.

Motsatsen är odlaren som ställer sig den filosofiska frågan vad vin egentligen är. Hen försöker lämna ett så klart och tydligt svar som möjligt genom att undvika varje tänkbar kompromiss. Om det inte fanns idealister som var tillräckligt besatta och drog saken till sin spets - då skulle vi andra aldrig få veta. En sådan person är belgaren Frank Cornelissen som odlar vin på Etnas nordsida.

I Cornelissens höglänta marker växer gamla stockar på egen rot. Nya rankor planteras oympade. Under växtsäsongen används inga medel överhuvudtaget, inte ens koppar och svavel, ej heller biodynamiska preparat. Inspirationen kommer från Masanobu Fukuoka. Det har kallats "do-nothing farming" - men i realiteten verkar det vara en ytterst arbetsintensiv metod, där ett viktigt inslag är att undvika monokultur.

Buskarna vinterbeskärs hårt, och medan druvorna utvecklas nyps enstaka bär bort för att klasarna ska få rätt form och luftighet och druvorna mogna jämnt. Skörden påbörjas inte förrän mot slutet av oktober och görs i flera genomdrag, ungefär som auslese och sauternes. Skillnaden är att druvorna plockas utan vare sig övermognad eller botrytis. Avkastningen per vinranka är inte mer än tre hekto druvor.

När skörden bärgats vidtar mer handarbete, och fotarbete. Klasarna som avstjälkats för hand fottrampas i träkar, innan hela klabbet flyttas till amforor av den typ som användes redan för sextusen år sedan i de kaukasiska bergstrakterna och senare i främre orienten och medelhavsområdet. Amfororna är nedgrävda i den vulkaniska marken och får på så sätt en naturlig temperaturkontroll.

Jäsningen startar givetvis med vingårdens egna jäststammar, men ibland gör Frank en förjäsning. Samvaron med skalen är uppseendeväckande lång, upp till sju månader. När den malolaktiska jäsningen är avklarad dras vinet om till en annan amfora och druvresterna pressas med gammeldags korgpress. Sedan följer flera månaders vidare uppfostran.

Poängen med amfororna är att de ger en varsam syresättning på ett liknande sätt som i ekfat men utan att tillföra några smakämnen till vinet. Syrets effekt i en 400 liters amfora motsvarar ungefär en 2500 liters ekliggare, medan en 100 liters amfora jobbar som en 225 liters småfranska. Andra som fallit för lockropen från dessa antika kärl är Elisabetta Foradori och Josko Gravner.

Till slut gäller det att varsamt flytta vinet till flaskor. I vissa fall buteljerar Cornelissen med lite fin jästfällning som skydd, men i övrigt har inga av vinerna fått några som helst tillsatser någon gång under hela tiden från blomma till butelj. Eftersom inget annat element utifrån (läs ek) påverkat smakprocessen, är resultatet ett hundra procent rent uttryck för druva och terroir.

Filosofiskt sett är det ju klockrent, men så kommer den givna frågan: smakar det gott? Det ryktas att dessa viner kan variera ordentligt och ibland dofta av en hel del annat än frukt och mark. Men vi har också hört väldigt positiva saker, inte minst från Stefan Jensen på Terroiristen, som importerar till Danmark. Äntligen dags att testa själv.

2011 Rosso del Contadino 9 Vino da Tavola

70% nerello mascalese, 25% blandat (alicante, minella nera, uva francese, nerello cappuccio) och 5% inzolia bianco. Medelåldern är 55 år. 8000 flaskor och 400 magnum. 15% alkohol.

Färgen är ljust röd, klar med hög briljans. Doften är ren, utan tendenser till volatitet eller brett. Lätt parfymerad, jordig och ljust kryddig med komplexa aromer som liknar rönnbär, röda vinbär och hallon. Smaken är slank och charmigt sötfruktig, med intensivt röda aromer och en mycket frisk och fokuserad syra. De små greppiga tanninerna liknar närmast ett fint pulver och avslutningen är lång med uppfriskande mineral och lite sötlakrits i svansen. Alkoholen märks för övrigt inte, drickbarheten är skyhög. Detta gillas skarpt.

2011 Munjebel Rosso 8 MC Vino da Tavola

100% nerello mascalese. En ny buteljering från vingården Monte Colla, som Cornelissen hyrt men tar över i år. Brant läge och på rhône-vis exponerat för solen. Alberello-stockar planterade 1946 i sandig lerjord. 15% alkohol. 900 flaskor och 50 magnum.

Färgen är lite mörkare, men fortfarande klarröd och transparent. Doften är ren, varmare än föregående med ett fascinerande doftdjup av röda och mörka körsbär, inlagda bär, cocktailbär, maraschino och hallon. Bark, jord, lakrits, kryddor, alkohol. Wow vilka parfymer här finns, vilken näsa! Smaken bjuder på högre koncentration och densitet, samt rejält med greppiga finpulvriga tanniner och mineraltoner. I det här varmare, rikare och fylligare vinet är alkoholen också klart mer märkbar.

2011 Munjebel Rosso 8 VA Vino da Tavola

100% nerello mascalese. VA står för Vigne Alte, höjden på de här vingårdarna är mellan 800 och 1000 meter. Stockarnas medelålder är 80 år och 90% av dem är oympade. 15% alkohol. 900 flaskor och 50 magnum.

Färgen är mörkare klarröd och transparent. Doften är ren, med fascinerande aromer av tranbär och röda körsbär, bär inlagda i alkohol, samt te, örter, bark och definierade mineraltoner. Smaken är svalare, stramare och syrligare än föregående, med härligt greppiga tanniner och mineraler som är lite uttorkande på ett sätt som för tankarna till nebbiolo. Alkoholen märks inte alls lika tydligt här. Provningens bästa vin.

2010/11 Munjebel Rosso 8 Vino da Tavola

100% nerello mascalese. Den klassiska Munjebel Rosso är alltid en mix av två årgångar. Namnet på Etna är en arabisk variant av det italienska "mongibello" och sicilianska "muncibeddu". Vingårdarna heter Contrada Porcaria, Marchesa Soprana, Charanchello och Monte Colla. 15% alkohol. 4000 flaskor och 250 magnum.

Den klara uppsynen visar på en liten utveckling som också märks i doften. Doften är ren, med rik mogen frukt som liknar MC plus en del utvecklade toner av läder och rönnbär. Smaken har stadiga tanniner, större kropp är de andra två och mer oumpf i baken, vilket också gör detta till det i vår smak minst fängslande av de tre röda Munjebel. Dock med all säkerhet spännande nog om man fått det serverat utan konkurrens av de andra.

2011 Munjebel Bianco 8 Vino da Tavola

70% grecanico dorato, 15% cataratto, 10% carricante, 5% coda di volpe. Snitttålder minst 40 år. 15% alkohol. 2200 flaskor och 100 magnum.

Utseendet är oklart och ljust brungult i färgen. Doften är säregen för att komma från ett vin, men känns välbekant från både veteöl och andra skalmacererade vita. Lätt parfymerad med hudkräm, ljunghonung, salmiak, aprikos, apelsinskal och mältat korn. Smaken har lägre upplevd syra och känns för tillfället fadd och oxiderad med associationer till avslaget öl, utspädd aprikospuré, sötlakrits och mineralsälta. Här är det tillverkningsmetoden som snackar, men den övertygar inte på oss.

Vinerna provades i sällskap med Ulf och Emil från Vin & Natur.
Priser till restaurang: 145, 260, 260, 235, 195 (minimala kvantiteter)

ps. Cornelissens fru är japanska och den viktigaste exportmarknaden är Japan. Och påminner inte etiketternas utformning mer om soja än om vin? (se bilden högst upp, de nedanför är svenskspråkiga baksidesetiketter)