lördag, september 22, 2012

Willamette Valley 2009: Anne Amie vs. Adelsheim


Vår Oregon-kurs fortsätter med vinerierna Adelsheim och Anne Amie. Den senare egendomen ligger i Mineral Springs (Yamhill-Carlton AVA) och hette Château Benoît fram till 2002. Under de föregående decennierna hade man mest sysslat med riesling och müller-thurgau. 1999 köptes gården av Robert B. Pamplin Jr. - Portlands svar på Citizen Kane

När Pamplin tog över bestämde han sig för att satsa helhjärtat på viner av pinotfamiljen och lägga upp ribban på hög höjd. Idag har den till ytan sett relativt lilla egendomen ett team på nio heltidsanställda. Anne och Amie är förstås namnen på magnatens döttrar. 

Vinmakaren Thomas Houseman har ett förflutet som fridansare i New York och började så smått att brygga eget öl, innan han utbildade sig till oenolog med praktik i Anderson Valley och på Nya Zeeland. Efter några år som assistent på Ponzi Winery i Oregon fick han ansvaret för källarjobbet på Anne Amie.

Willakenzie är en jordmån av marina sediment som skapades för länge sedan när västra Oregon låg ett par tusen meter under havet. Fyra och en halv hektar planterades under åren 2001 till 2007, med klonerna Pommard P3 och Dijon 115. Vinet får sexton månader på fransk ek, det blir 1800 flaskor totalt. De är förslutna med skruvkapsyl och alkoholhalten är 14,1%.


Av alla hundratals vinerier i Willamette Valley är Adelsheim ett av de äldsta och mest kända. Den första vingården planterades 1972 av David och Ginny Adelsheim efter en inspirerande resa till Frankrike sommaren 1970. Där hade paret mött hantverksmässiga matprodukter och småskaliga gårdsviner som träffade rätt i tidens grönavågen-anda.

Tjugo använda bourgognefat i en trång källare - till en början var verksamheten ganska blygsam. 1978 släpptes de första vinerna, ungefär 15 000 flaskor. Sedan dess har produktionen fördubblats ungefär vartannat år. Med dagens 65 hektar vinmark och 500 000 flaskor om året är man numera en av de större aktörerna i området. 1997 invigdes ett nytt vineri med all mod cons.

Elisabeth's Reserve är givetvis uppkallat efter dottern, avporträtterad på etiketten av mamma Ginny. Den här toppselektionen introducerades 1986 och var ett rent vingårdsvin fram till 1999. Numera kommer druvorna kommer från tolv olika vingårdar i Chehalem Mountains och Ribbon Ridge - varav två tredjedelar är egna - och mixas till en gedigen samlingsplatta som likaväl kunde ha hetat "Best of Adelsheim".

Druvorna avstjälkas försiktigt och får kallmacerera i fyra till sex dagar. Den relativt svala jäsningen startar med kommersiell jäst och tar ungefär en vecka. Under tiden trycks skalhatten ned ett par tre gånger om dagen. Uppfostran innebär tio månader i små franska ekfat, varav 30% är nya. Resultatet tappas i 50 000 flaskor med 14,2% alkohol.



Men inget rally är komplett utan en föråkare. Vi slänger in Klaus-Peter Kellers Spätburgunder "S" som är ett urval av de lite yngre stockarna i Dalsheimer Bürgel. En relativt varm vingård i ett ovanligt svalt år, och så en jordmån av kalkrik lera och kalksten. Klonerna här är tyska, och genomsnittsåldern ligger på fyrtio år. Uttaget är mindre än 30 hl/ha, musten jäser naturligt och de flesta faten är använda två gånger med en liten andel nya. Alkoholhalten landade på 13,5%.

2010 Keller Spätburgunder "S" är ljust blårött i glaset. Doften är expressiv, ren och rik på övertoner. Först lite lätt ekig, med bittermandel och körsbärskärnor. Därefter följer en elegant ljus frukt med drag av röda körsbär och röda vinbär samt några lingon. De flesta av de övriga noterna har med höstskogen att göra: bark, lingonris, mossa, tallbarr, kåda och blå skogsviol. Efterhand utvecklas en fin kryddighet och en liten ton av rönnbärsgelé som måste betecknas som ädeltysk.

I munnen en frisk lättviktare, med högst och renast syra i trion. Mittpartiet är superslankt på gränsen till tunt, möjligen lite endimensionellt, men med en dansant energi som svänger bra i takt med våra smaklökar. Munkänslan är silkig och lite viskös, kanske på grund av en lätt batonnage under uppfostran. Smaken slutar inte i första taget och kryddar lätt efter sig. Efter några timmar har den lagt på ett par extra kilon runt midjan.

Om man ska jämföra med Bourgogne så påminner detta mycket om en purung volnay. Renhet, fräschör och sagolik syra. Lättaste vinet i trion, men kvalitetsmässigt i ungefär samma klass som de andra två. "Röd riesling" brukar KP Keller säga och det är väl en ganska träffande beskrivning.


2009 Anne Amie Estate Vineyard Pinot Noir Yamhill-Carlton AVA är också ett ljust vin. Det finns flera gemensamma drag med föregående, inte minst de röda körsbären, bittermandeln och barken. Men doften är mer avrundad/utvecklad (en fläkt av ostbutik) och mineraltonerna drar mer åt järn och råbiff. Eken märks i form av cola-kryddor, vanilj och lakrits.

Smaken har bättre stadga och mer närvarande tanniner än föregående, med en fin rikedom av röda aromer och en rätt silkig känsla, men inte alls lika klart lysande syror. Greppet är hyggligt, och så finns det en gnutta kärvhet och bitterhet som garanterat kommer att göra sig bra med mat. Avslutningen brassar på med vanilj, kanel och colakryddor och efterlämnar en lätt efterhängsen känsla av cherry coke.

Blint hade vi säkert gissat på bourgogne. I den kontexten är detta en beaune premier cru av årgång 2009 från en modernt orienterad producent som Camille Giroud. Balanserad, behaglig, klunkbar, god. Men också aningen vaniljsöt och kletig i längden, och så saknas det lite stuns och lyft i syrorna.


2009 Adelsheim Elisabeth's Reserve Pinot Noir Willamette Valley har en djupare färg och en slösande rik doft i det lite mörkare pinot-spektrat. "Sensuell, sexig, lätt yppig, avklädd", för att citera en pubertal vinbloggare därute...  så vi noterar alltså mogna hallon från trädgårdslandet, röda och mörka körsbär, viktoriaplommon och fikon. Te, tobak och lakrits. Muskotnöt, kryddnejlika, ceder och lagerblad. Plus en liten aning av bränt socker som tillkommer med mer luft.

Kvällens största vin är generöst och välextraherat, med lager på lager av förföriska mörkröda aromer och en spännande utveckling i munnen. I stort sett övertygande, men tyvärr finns också mindre lyckade egenskaper: framförallt är det en märklig åtstramande grönhet som ställer till problem och som inte borde finnas bland alla mogna bären, och ändå kunde syrorna ha varit friskare. Hur gott det än smakar, så lovar doften mer än smaken kunde hålla.

Profilen är trots generositeten mer fransk än californisk - det känns som en tydlig tendens nu - men den här gången är vi snarare i Côtes-de-Nuits hos en riktigt bra producent med modern fruktdriven stil.

Summa summarum: två goda och rätt så lyckade pinoter, där vi särskilt imponerades av den sista. Trisaetum sitter dock säkert i toppen av våra hittills provade Oregonviner, inte minst tack vare den perfekta syrafräschören.

Varuprover från Fine Wines Sweden, 590 kr och 514 kr via SB/PI.

Keller: Atomwine, 199 dkk.

7 kommentarer:

  1. varför levereras det inga sydafrikanska varuprover...;)

    SvaraRadera
  2. Det gör det alldeles säkert men vanligen inte hem till oss. Här är ett undantag:

    http://vinare.blogspot.se/2011/05/observatory-v.html

    Vi tackar nej till erbjudanden om varuprover i de allra flesta fall - av olika anledningar - men det kändes angeläget att äntligen få grepp om det här med Oregon-pinot.

    SvaraRadera
  3. Hej,

    Som alltid en väldigt läsvärd post, såklart direkt färgad på ett tydligt förutsägbart färgat sätt som de europo-fantaster ni är - inget grundmurat fel i det, me ack så genomskinligt och tydligt.

    Jag har nog inga större problem med just det, särskilt eftersom jag inte har provsmakat något av de omtalade vinerna i denna post.

    Däremot har jag en direkt fråga:
    Varför försöker du så ofta verka kunnig på ett specifikt område, som exempelvis Oregon i just detta fall, när det allra mest känns så tydligt att du skriver av en hemsida från en producent om förhållandena kring just det vin du provar.
    Sånär som på en i annat väl formulerad blogg, tycker jag att just din brist på absolut närvaro (förutom dina lysande reportage från Tyskland, där du fakttiskt verkar ha varit i person) är riktigt störande.

    I mitt sätt att se det, vore det mycket mer trovärdigt och läsvärt om du kunde hålla dig till din eget upplevda kunskap snarare än att skriva av det vi alla andra kan läsa på exakt samma hemsida du själv har hämtat fakta från.

    Ett råd, sluta försök vara vinskribent, och var istället dig själv.
    Det är dina upplevelser vi vill läsa om, inte dina läskunskaper.

    I övrigt, en mycket bra blogg.

    Johannes

    SvaraRadera
  4. Keep up the good work! följer uppmärksamt era lewis&clarkliknande upptäcksfärder bland vinerna från WV.

    såg att Fine Wines har ytterligare några intressanta:
    Chehalem 2010 corral creek torde vara mkt finstämd. Det är den single vinyeard hos Chehalem som oftast är mest elegant och ljust i tonerna. Också en riesling samt en gamay från samma producent ligger nu uppe och kan vara värda ett försök.

    Maysara, som jag ännu inte provat, verkar vara den egna buteljeringen från en av de finaste vingårdarna i dalen; Momtazi, vilken jag provat hos andra vinmakare (St innocent, Kelley Fox mfl). Borde vara bra.

    Shea estate - till ett bra pris - detta är den mest samplade single vineyard som toppvinmakarna i dalen ofta säljer för höga priser. St Innocent, Bergström, Lynn Penner Ash, Ken Wright, J.K. Carriere, Broadley är några av de mest namnkunniga i dalen som köper druvor/hyr en andel från Shea vyd.

    Shea hör dock till de mörkare och sötare uttrycken av WV PN (i stil med Bergström, Ken Wright, Archery Summit, Soter, Beaux Freres m fl) som jag har den största respekt för men inte brukar köpa till vardags. Tänker mig emellertid att det kan vara en fullträff ett svalare år som 2010. Kanske värt ett försök även här.

    SvaraRadera
  5. Intressant tolkning, hur man tolkar saker olika. Personligen tolkar jag texten att bloggen, försöker lära sig mer om i det här fallet Oregon. För att lära sig måste man läsa de basfakta men är intresserad av. De återges i texten med historik och fakta, för att sedan glida över på egna upplevelser i form av provningen. Kul hur man uppfattar saker olika.

    SvaraRadera
  6. Johannes - det är en helt riktig iakttagelse: vi är eurocentriska. De tyska floddalarna berestes per bil redan i mitten av 90-talet och ett flertal gånger därefter medan vi fortfarande inte varit i Californien, Oregon eller något annat vinområde utanför Europa.

    Du kan betrakta den här posten som självstudier i öppen form. Kunskaperna är nyförvärvade och sitter ytligt. Men vår förväntan på vinerna är generellt sett positiv och vi vill verkligen förstå dem och gilla dem. "We call them as we see them", som Parker brukar säga.

    Som vi ser saken är läskunskaper precis lika användbara som kunskaper man fått på plats. Det handlar om att bearbeta dem och mala ned dem med andra kunskaper enligt modellen tes - antites - syntes. Till slut har man kanske lärt sig något. Vi är inte alls där än när det gäller Oregon, men använder bloggen som en farkost för att komma framåt. Ta det för vad det är - motsatsen till att försöka vara vinskribent och tala om för folk vad de ska dricka, som man egentligen inte vill dricka själv.

    Erik - tack för alla dina inspel, det är otroligt värdefullt att få insider-tips av någon som har koll på området. Vi har inte kunnat undgå notera att alla vill göra sin egen cover-version av Shea Vineyard. Det måste växa en jäkla massa druvor där :)

    Anonym - ungefär så.

    SvaraRadera
  7. Erik: kan inte du mejla mig på kenneth@finewinessweden.se?

    SvaraRadera