Fast alla fyra vita var bra och väldigt mineraliska i sina uttryck.
Eitelsbacher Karthäuserhofberg var extremt både i sin fruktkoncentration och sin mineralitet, som om någon malt ner en hög med sten i vinet. Ett imponerande vin som inte lämnade någon oberörd.
Expression de Gneiss hade en guläpplig oxidton som vi inte hade väntat oss, åt chenin-hållet med en droppe arrak. Vi hade nog gillat vinet ännu bättre utan den nyansen. Ska testa om det ordentligt på hemmaplan så får vi se.
Viettis Castiglione är perfekt lämpat för den otålige barolisten. Redan lite utvecklat i färgen, förtjusande på nosen. Finmaskiga tätvävda tanniner, klart lätthanterliga även på egen hand. Klunk slurp.
Vietti hade väldigt fin aromatik, ett lätt och elegant vin som gjort för att konsumeras i närtid. Azelias Bricco F var större, hade mer längd och var ekigare. Gott om man gillar stilen. Knappast något för långlagring, det heller dock. Eitelsbacher stod ut bland de vita och den som drack det före de andra lär ha uppfattat alla de vita som ogina :-) Jättefin, mineralig och balanserad kabinett som inte behöver skämmas i något sammanhang. Jag gillade Muscadeten, mer än FV kändes det som. Ja, bokna äpplen, en aning ox men också strålande syror och en aromatik som jag gillade. Fram med valfri grej som hindras att simma ordentligt pga omslutande skal ... Jag var underväldigad av både Cornas Mon Clocher och Villa Maria. Villa Maria har nog varit roligare och kanske blir det igen om ett par år, men nu kändes den relativt enkel. INte äcklig eller dålig, men ospännande. Mon Clocher hade fina Syrah-markörer, men mittpartiet var faktiskt oväntat ihåligt ... Bouscassé kommer att behöva tid i källaren - lång tid. Fourcas Dupré var utmärkt. Den har Bdx-markörer in spades, men årgången har gett den ett litet silikonlyft vad gäller frukten. Den blir fin nu till en blodig entrecôte, vad som händer till lammstek om fem-tio år är aningen svårare att sia om. Till sist, de tre tunga grabbarna från St Emilion behöver tid. Just nu är framför allt Gaffeliére och Monbosquet ek- och fruktmonster. Kaffe, choklad och brynt smör ligger som ett täcke över fluffig Merlot-frukt som är mer plommon än cassis. Faugéres var mest "klassisk" och i mina ögon klart godast av de tre just nu. Två Faugéres eller en Gaffeliére är ett lätt val ...
"Underväldigad" kan härmed trava vidare till SAOL utan att passera gå. 2009 Cornas Mon Clocher förtjänar faktiskt en varningstriangel! Sur disktrasefrukt och klent med kropp och struktur. Smakar en bra bit under 100 spänn.
2009 Ch Faugères levererade däremot riktigt bra pang för pengarna och kan lätt drickas i närtid närhelst man längtar efter Rolland-stuket.
Samma sak gäller Fourcas Dupré, konkurrensen på hygglig bdx runt 170 är inte bedövande. Sötfruktigt och fatfluffigt med bra modern bdx-känsla och harmoniskt uppförande redan nu. Väldigt lättbegripligt och i positiv mening publikorienterat. Som sagt ligger en entrecôte nära till hands.
I Lund testade vi delvis samma utbud och gillade också Viettis Barolo, dock i jämförelse med Azelias Langhe och Barbarescon från Enrico Serafino. I det sammanhanget stod Barbarescon ut som mest lämpad för tidig konsumtion medan Vietti var härligt tanninrik och ungdomlig utan att för den skull sakna nyanser. Från Bordeaux testade vi Fourcas-Dupré, Mazeyres, Bourgneuf, Corbin, Yon-Figeac, Faugeres och Tronquoy-St-Anne. Alla visade tydligt att 2009 var en årgång med mogen frukt, inte ett grönt stråk någonstans. Bourgneuf och Faugeres hade mest koncentration om det är det man går igång på, medan Tronquoy visade mer utveckling och drickfärdighet, till och med lite tidiga stalltoner. På den vita sidan testade vi också det mineraliska första paret, Sipp och Muscadet liksom Fevre's Chablis. Även Garnier's Mont de Milieu var trevlig och mineralisk och kanske mer njutbar nu än den mer slutna (och långlivade) Fourchaumen från Fevre.
Kul med Fourcas-Dupré, låter som om den kan väcka minnen om viss blogghysteri närmaste tiden. Vi kommer bidra efter inköp idag!
En undran bara över Viettis Castiglione, ett vin som vi för övrigt följer och nyss bärgat årgång 2008 av, menar ni att vinet INTE kommer att utvecklas eller BÖR det drickas ungt?
VVE - vi får väl se... den svenska vinbloggosfären känns som en tämligen ohysterisk plats nuförtiden. Fourcas-Dupré är knappast vinet som får just oss att utbrista i strofer av lallande panegyrik, men ett välkommet släpp är det likafullt.
07 Castiglione är ett typexempel på att 2007 är en snabbt utvecklande årgång. Den kommer nog inte att räknas in bland Piemontes bästa i en avlägsen framtid, utan är snarare är himlasänd årgång för restaurangerna. Med det sagt, ett riktigt vackert vin som vi med glädje tänker dricka på frukten snarare än på mognadsutvecklingen, eftersom det är så öppet och harmoniskt nu.
Grattis till bärgningen av 08 Castiglione! 2008 som Piemonte-årgång betraktad verkar ju vara en helt annan femma utifrån vad vi provat/druckit så här långt - svalare elegans, friskare aromatik och i våra ögon mycket bättre. Vad tyckte du själv när du provade runt ?
Johan - nope, inte en enda. Vilka köper du?
Bouscassé VV hade en typiskt mörkblå och köttig doft av blåbär, plommon, örter,grillkol och vanilj. Smaken var kanske extra rik och tät i 2009 års version, men ändå med utmärkt spänst och friska syror. Behöver som vanligt 10 år på rygg för att kamma till sina ruffigt kärva och smått bittra tanniner. Alldeles utmärkt, för den som orkar vänta. Tidigare provat här:
Några som stack ut? Vietti? Fevre?
SvaraRaderaJust de två, faktiskt :)
SvaraRaderaFast alla fyra vita var bra och väldigt mineraliska i sina uttryck.
Eitelsbacher Karthäuserhofberg var extremt både i sin fruktkoncentration och sin mineralitet, som om någon malt ner en hög med sten i vinet. Ett imponerande vin som inte lämnade någon oberörd.
Expression de Gneiss hade en guläpplig oxidton som vi inte hade väntat oss, åt chenin-hållet med en droppe arrak. Vi hade nog gillat vinet ännu bättre utan den nyansen. Ska testa om det ordentligt på hemmaplan så får vi se.
Viettis Castiglione är perfekt lämpat för den otålige barolisten. Redan lite utvecklat i färgen, förtjusande på nosen. Finmaskiga tätvävda tanniner, klart lätthanterliga även på egen hand. Klunk slurp.
Vietti hade väldigt fin aromatik, ett lätt och elegant vin som gjort för att konsumeras i närtid.
SvaraRaderaAzelias Bricco F var större, hade mer längd och var ekigare. Gott om man gillar stilen. Knappast något för långlagring, det heller dock.
Eitelsbacher stod ut bland de vita och den som drack det före de andra lär ha uppfattat alla de vita som ogina :-) Jättefin, mineralig och balanserad kabinett som inte behöver skämmas i något sammanhang.
Jag gillade Muscadeten, mer än FV kändes det som. Ja, bokna äpplen, en aning ox men också strålande syror och en aromatik som jag gillade. Fram med valfri grej som hindras att simma ordentligt pga omslutande skal ...
Jag var underväldigad av både Cornas Mon Clocher och Villa Maria. Villa Maria har nog varit roligare och kanske blir det igen om ett par år, men nu kändes den relativt enkel. INte äcklig eller dålig, men ospännande. Mon Clocher hade fina Syrah-markörer, men mittpartiet var faktiskt oväntat ihåligt ...
Bouscassé kommer att behöva tid i källaren - lång tid.
Fourcas Dupré var utmärkt. Den har Bdx-markörer in spades, men årgången har gett den ett litet silikonlyft vad gäller frukten. Den blir fin nu till en blodig entrecôte, vad som händer till lammstek om fem-tio år är aningen svårare att sia om.
Till sist, de tre tunga grabbarna från St Emilion behöver tid. Just nu är framför allt Gaffeliére och Monbosquet ek- och fruktmonster. Kaffe, choklad och brynt smör ligger som ett täcke över fluffig Merlot-frukt som är mer plommon än cassis. Faugéres var mest "klassisk" och i mina ögon klart godast av de tre just nu.
Två Faugéres eller en Gaffeliére är ett lätt val ...
"Underväldigad" kan härmed trava vidare till SAOL utan att passera gå. 2009 Cornas Mon Clocher förtjänar faktiskt en varningstriangel! Sur disktrasefrukt och klent med kropp och struktur. Smakar en bra bit under 100 spänn.
SvaraRadera2009 Ch Faugères levererade däremot riktigt bra pang för pengarna och kan lätt drickas i närtid närhelst man längtar efter Rolland-stuket.
Samma sak gäller Fourcas Dupré, konkurrensen på hygglig bdx runt 170 är inte bedövande. Sötfruktigt och fatfluffigt med bra modern bdx-känsla och harmoniskt uppförande redan nu. Väldigt lättbegripligt och i positiv mening publikorienterat.
Som sagt ligger en entrecôte nära till hands.
I Lund testade vi delvis samma utbud och gillade också Viettis Barolo, dock i jämförelse med Azelias Langhe och Barbarescon från Enrico Serafino. I det sammanhanget stod Barbarescon ut som mest lämpad för tidig konsumtion medan Vietti var härligt tanninrik och ungdomlig utan att för den skull sakna nyanser. Från Bordeaux testade vi Fourcas-Dupré, Mazeyres, Bourgneuf, Corbin, Yon-Figeac, Faugeres och Tronquoy-St-Anne. Alla visade tydligt att 2009 var en årgång med mogen frukt, inte ett grönt stråk någonstans. Bourgneuf och Faugeres hade mest koncentration om det är det man går igång på, medan Tronquoy visade mer utveckling och drickfärdighet, till och med lite tidiga stalltoner. På den vita sidan testade vi också det mineraliska första paret, Sipp och Muscadet liksom Fevre's Chablis. Även Garnier's Mont de Milieu var trevlig och mineralisk och kanske mer njutbar nu än den mer slutna (och långlivade) Fourchaumen från Fevre.
SvaraRaderaBjörn
Kul med Fourcas-Dupré, låter som om den kan väcka minnen om viss blogghysteri närmaste tiden. Vi kommer bidra efter inköp idag!
SvaraRaderaEn undran bara över Viettis Castiglione, ett vin som vi för övrigt följer och nyss bärgat årgång 2008 av, menar ni att vinet INTE kommer att utvecklas eller BÖR det drickas ungt?
Ingen av champagnerna från Sep-släppet ?
SvaraRaderaVad tror ni om framtida potential hos Bouscassé?
SvaraRaderaVVE - vi får väl se... den svenska vinbloggosfären känns som en tämligen ohysterisk plats nuförtiden. Fourcas-Dupré är knappast vinet som får just oss att utbrista i strofer av lallande panegyrik, men ett välkommet släpp är det likafullt.
SvaraRadera07 Castiglione är ett typexempel på att 2007 är en snabbt utvecklande årgång. Den kommer nog inte att räknas in bland Piemontes bästa i en avlägsen framtid, utan är snarare är himlasänd årgång för restaurangerna. Med det sagt, ett riktigt vackert vin som vi med glädje tänker dricka på frukten snarare än på mognadsutvecklingen, eftersom det är så öppet och harmoniskt nu.
Grattis till bärgningen av 08 Castiglione! 2008 som Piemonte-årgång betraktad verkar ju vara en helt annan femma utifrån vad vi provat/druckit så här långt - svalare elegans, friskare aromatik och i våra ögon mycket bättre. Vad tyckte du själv när du provade runt ?
Johan - nope, inte en enda. Vilka köper du?
Bouscassé VV hade en typiskt mörkblå och köttig doft av blåbär, plommon, örter,grillkol och vanilj. Smaken var kanske extra rik och tät i 2009 års version, men ändå med utmärkt spänst och friska syror. Behöver som vanligt 10 år på rygg för att kamma till sina ruffigt kärva och smått bittra tanniner. Alldeles utmärkt, för den som orkar vänta.
Tidigare provat här:
http://vinare.blogspot.se/2012/01/nollnior-fran-alain-brumont.html