Vi börjar i köket där Franko direkt har ett glas redo. Det är roligt med viner som berättar tydligt vad de är för något, och det är ingen tvekan om att vi har en muscadet i glaset, stenig som sjutton. Den är frisk i syran men känns lite utvecklad, med en lätt anstrykning av tobak och äppelcider, vilket möjligen förstärks av att 2010 Domaine de l'Ecu Expression de Gneiss varit öppen sen i tisdags.
Påfyllning kommer, av ett annat vin. Doften är på samma gång neutral och aromatisk, med solmogen frukt som vetter åt det exotiska. Våta stenar, frisk syra och noll spår av ek gör detta till ett typexempel på alvarinho/albariño som nog ändå landar på den spanska sidan. Vi konstaterar ganska tvärsäkert att det inte är 2011 Terras Gauda Rías Baixas O Rosal, vilket det givetvis är.
Så över till en (som det verkar) Spätlese, med en del tyngre oljeindustri och saftiga gula burkpersikor på nosen, vilket speglas i den lätt oljiga smaken som har en del problem med sötma/syra-balansen. Intrycket är så pass utvecklat att vi gissar på sent 90-tal från Mosel eller Nahe, men det visar sig faktiskt vara 2005 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Spätlese. Vi var betydligt mer imponerade av nolltrean i påskas.
Den sista aperitifen har vi lyckats "lufta igen". Två timmar i karaff och en alltför låg serveringstemperatur gör att det i stort sett är tvärstängt på nosen - vilket det absolut inte var från början. Med lite god vilja kan man dock hitta drypande ananas, citrusskal, ren kalksten och kryddiga mineraltoner. I munnen bevisar de perfekt integrerade syrorna och smakens längd att vi har att göra med ett storslaget vin - fascinerande möte mellan senskördad riesling (utan botrytis) och bourgognelik terroir - men 2010 Wittmann Morstein Riesling GG hade en bättre show i måndags. Förlåt.
Komplex och elegant pinotnäsa! Det finns mycket att hitta i nästa vin, med gemensamma ansträngningar. Kryddor och rökar drar in över syrlig svalvuxen frukt. Lufttorkat kött, rökt te och tång sluter upp. Röda körsbär, tranbär och grapefruktskal. Stendamm och kanel. I munnen slankt och samtidigt generöst, med en ren och fin vinbärssyra och dyra små silkestanniner som pudrats lätt med kakaopulver. Smaken slutar torrt med mineralsälta, salmiak och rökiga fattoner i svansen. En fint balanserad toppklasspinot med härlig drickbarhet. Vi gillar verkligen det här, enda invändningen är att faten är ett uns för påtagliga just nu. En early drinker snarare än ett lagringsvin, borde vara som bäst om ett par år.
Inledningsvis är Franko och fiskar i Anderson Valley, men ritar snart upp en rak vektor mellan Californien och Tyskland. Bourgogne är på förslag från Alf, men där är han i minoritet. Winepunker vill sätta ner nålen i Alto Adige, men vi kan inte påminna oss ha smakat ett så här pass bra vin därifrån. Franko slår nu fast att frukten är tysk med kalkstenskänsla, och vill att vi ska vara hos Becker i Pfalz. Anders invänder att faten inte känns riktigt som Beckers, och S associerar till Meyer-Näkel. Det faktum att druvorna varken vuxit i Pfalz, Rheinhessen, Baden eller Ahr utlöser en viss förvirring som bäst skingras genom att avtäcka etiketten.
Frukten kommer alltså från den vingård i Geisenheim där Johannes Leitz köpte sju hektar 2007. Vinifieringen gjordes i Leitz källare (öppna kar) och sedan förflyttades det nyjästa vinet till Fritz Becker i södra Pfalz, där det uppfostrades i mediumrostade fat från François Frères, drygt hälften nya. Som vanligt hos Becker kommer minst en tredjedel av virket från Pfälzer Wald, eller "Vosges" som de franska tunnbindarna föredrar att kalla bergen ovanför Südliche Weinstrasse. Finns att köpa här.
Alf har med sig en duo viner som serveras i parallella glas, vi får veta att det skiljer tio år. Det första har ett ungt och tätt utseende. Doften öppnar med en volatil limton som känns klart piemontesisk. För övrigt en mörk och rik skogsbärsfrukt, med lakrits, bastubänk och bittermandel. Signaturen har en släng av modernism. I munnen intensivt, tajt, sötfruktigt och koncentrerat, lite varmt och bläckigt i munkänslan men med frisk fokuserad syra och gott om ruffa tanniner varav en del verkar härröra från ekfat. Ett modernt jobb med rätt hög extraktionsgrad och en del nya fat, till synes från ett varmt år som 2009 eller 2007.
Det andra glaset är disigt till utseendet, ljusare brunrött. Nosen är rejält utvecklad med en hel provkarta på mognadskomplexitet. Här osar det av tång, soja, läderdojor, båthus, akvarium, grönmögelost, julmust och fotsvett. Smaken harmonisk och ålderssyrlig med varma, lite mjukkokta aromer som går hand i hand med anständig stramhet. Utvecklingen är onekligen långt gången och vinet börjar tröttna, men är ändå gott att dricka om man uppskattar moget. Här finns många drag man förknippar med 1997, varm frukt och snabb utveckling, men vi har väldigt svårt att tänka oss att det unga och det gamla vinet är gjorda på samma sätt.
S slår snabbt fast att vi är i Italien, och så långt kan vi nog vara överens. Men det här är knepigt, för paret låter sig inte sorteras in bland kända vintyper som barolo/barbaresco, chianti classico etcetera. Barbera är väl det som ligger närmast till hands, men tanninerna är alltför kraftfulla. Vi stannar gemensamt vid någon rosso-blandning från Piemonte.
Vilken luring! Den enda Freisa vi är bekanta med är Mauro Mascarellos. Det här är ett helt annat slags vin - åtminstone det unga - mörkare i färgen och inte alls så traditionellt i stilen.
In kommer örtstinna lammracks på hög och en italiensk aubergine-gratäng med tomatsås, mozzarella och parmesan. Kanske tog maten udden av nästa vin, men effekten borde ju egentligen ha blivit den motsatta.
Doften säger mörk nebbiolo, relativt modern i uttrycket, med rätt mycket fat. Vi får dova och lite blurriga aromer av cassis, plommon, lakrits, krydderier och ek. Smaken är tät och generös, men lite låg i syran för att sjunga riktigt bra. Längden och mineralkänslan är det dock inget fel på. Gissningsvis en nollfyra eftersom den verkar befinna sig mitt emellan ungt och utvecklat.
Det är gott och bra, men långt ifrån storslaget, och definitivt inget sniffarvin. När vi får höra vad det är i glaset måste vi säga att vi hade väntat oss betydligt mer.
Nästa glas har en blommig, ren och fin cabernetdoft. Cassis och blandade vinbär med grönörtig, gräsig kant. Fin piptobak och potpurri. Smaken lagom tät, fint samlad och nyanserad - huvudsakligen sval frukt med en liten sötma, någon stjälkighet men absolut inte oangenämt. Slutar rent, torrt och elegant utan märkbara fat.
Verkligen harmoniskt och ytterst drickbart.
Vi vill gärna upp på någon sval bergstopp i Californien och tänker oss att årgången kan vara 2004, eller kanske upp till fem år äldre. Men känner man avsändaren Winepunker så borde man leta down under. Så får vi veta att vinet kommer från Nya Zeeland, närmare bestämt från en liten ö utanför kusten som ingen i sällskapet hört talas om. Givetvis hade heller ingen någonsin provat ett vin härifrån. Men nu har vi, och det var gott. Kiwis kan också cabba!
Nästa glas lockar med en lyxig bordeauxrostning. Dessutom saltlakrits, söt piptobak och lätta stalltoner kompletterat med en pust av grispiss (ännu en bordeauxmarkör). Frukten är en finfin mix av cassis, röda vinbär och plommon, med en liten svalvuxen grön kant. Med mer luft i glaset utvecklas vackra rosenblad och rosenstjälkar. Och spillningen är definitivt av det ädlare slaget. I munnen en vidöppen och transparent smak med frisk syra och välbyggd struktur där tanninerna greppar tag på ett föredömligt sätt. En alldeles strålande bordeaux-blandning med cabernet i förgrunden, som fortfarande är ungdomlig men definitivt drickmogen.
Mmm, känns dyrt! "Det smakar pengar", konstaterar Winepunker.
Är vi i Bordeaux? I så fall måste det vara en första-cru eller möjligen en ytterst lyckad super-second. En liten fruktsötma får oss att tänka på ett varmt år, som 2000. Om inte, så går tankarna till Philip Togni som kan göra förvillande bordeauxlika grejor. Fast vi borde förstås ha tänkt på:
Ja, vad ska man säga? Tjugo år är ingen ålder för Monte Bello. Det här känns spontant som den bästa version vi druckit hittills, och är givetvis också kvällens bästa vin. Gick tydligen att få tag på i Singapore för motsvarande 1500 spänn. Tack, Ulrik!
Fudge! Kafferost! Vanilj! Bittermandel! Efter föregående eleganta fathantering skriker nästa vin ut varenda detalj om sin hårda uppfostran i nya barriques. Frukten är tät och mörk med aromer av plommon, björnbär och cassis. Dessutom uppfattas vaga animaliska vibbar. I munnen en likaledes tät smak, ambitiöst extraherad med bra grepp och fräschör samt lite fatbeska. Stilen är åt det moderna hållet, nästan vulgo menar Franko. Vinet känns långt mycket yngre än föregående, fortfarande burdust och i behov av ytterligare några års lagring.
Det klagas nu ganska högljutt om internationell anpassning och utslätning. "En Aussie IGT från Californien", skojar Winepunker som tagit med sig vinet. Hehe, men en varm cabernet-merlot-syrah från Bolgheri, kanske? Inga bordeauxdruvor och ingen syrah, får vi veta.
Nej, istället 100% teroldego, varm årgång, lågt uttag och ny ek uppskruvad till elva. Man kan förstå att Elisabetta Foradori bestämt sig för att göra sina nya vingårdsviner i amfora istället. Därmed finns utsikter att slippa de fyra första utropstecknen i början av noteringen.
Granatröd sammetspinot med skogshallon och söta björnbärsslingor toppade av viol, ros och chokladpralin. Enormt fruktrena och fint druvmogna aromer med ett stråk av uppfriskande rabarber.
Det fruktiga temat fortsätter i den omedelbara smaken som bjuder på rikligt med sötmogna mosade bär - några bigarråer och jordgubbar slängs också in i mixern - men samtidigt en frisk syra, bra nyp och struktur nog för att balansera. I stora drag mjukt, gosigt och givande att dricka i sin ljuva ungdom, men nog kunde den andra halvan av smakbågen varit mer intresseväckande. Frågan är om lagring fixar den saken.
Oregon, föreslår Alf. "Icke-franskt", konstaterar Winepunker. Kalifornien, avgör Franko. "En californier som gillar Armand Rousseau", inskjuter Anders träffsäkert. Lite för varmt och för mycket fruktsötma, tycker K som är skeptisk till kalifornisk pinot trots gott om övning under semestern i San Francisco.
Hårt allokerat till gårdens lista för amerikanska kunder, men finns att köpa hos Bergman Vin där vi plockade upp det i somras för 400 dkk.
Doften är nebbiolo utan tvekan, duktigt komplex med framskriden åldersmognad. Vi bockar av markörer som bränt socker och smörstekt karl-johan, rosor och te, stensöta och tobak, ljus tjära och soja, båthus och tång, apelsinskal och mogen ost, salmiaksälta och målarlåda. I munnen stramt och fint med härligt intensiv ålderssyra och stilfulla sandpapperstanniner. Fortfarande finns det gott om varma rödfruktiga aromer och en gedigen fruktkropp som balanserar strukturen. Avslutningen är lång, kryddig och salmiaksalt. Verkligen njutbart, och ett fint exempel på fullmogen barolo.
Frågan är bara hur gammal den är. Erfarenheten säger att gammal barolo brukar vara äldre än man tror. Vi är nere på 70-talet eller rentav 60-talet, en varm och bra årgång.
Fin cabernetdoft - friska vinbär med ljus tobak, jord och gräsigt grön kant. Sval, frisk och lättare medelfyllig bordeaux från vänstra stranden. Lagom stramt, körsbärssyror åt det italienska hållet, lätt kryddighet. Inga mognadstoner att tala om.
Det här är rent och gott men inte så märkvärdigt, cru bourgeois om vi är i Bordeaux, men det snackas också om norra Italien. Årgången kan vara 2001 eller 2004. Inga större ovationer.
Oklar uppsyn och naturvinsliknande doft med den numera välbekanta kombon av kanel, apelsin, salmiak och stjälkar. Charmerande ljusröd pinotfrukt som påminner om lingon, körsbär, nypon och rabarber. Rosor på toppen och en öppen, eterisk känsla av lantluft med lite spillning i fjärran. Munkänslan är mjuk och behagfull, de röda aromatiken piggas upp av friska rabarber- och blodapelsinsyror understödda av livlig koldioxid och ett pikant salmiakpirr. Fatrostning finns inte med på kartan. Vinet är helt ungt, men inte minst därför oerhört drickbart och lustfyllt i sin vidöppna personlighet.
Här finns likheter med gamay-stjärnor som Julie Balagny, Yvon Métras eller Jean Foillard - men druvmaterialet verkar vara pinot noir. Var det kommer ifrån är inte lätt att säga, men jäkligt gott är det. Tankarna går givetvis till Frankrike och naturvins-scenen.
Där ser man! Första gången vi smakar en californier med så utpräglad profil åt det här hållet. Nära till havet, högt beläget och kalksten i marken. Kostade 54 dollar på plats.
Slutligen en bekanting som det knappast går att ta miste på vid det här laget:
Den här flaskan är precis lika klockren som de sju tidigare vi druckit. På väg hem hyfsar vi glaset i en enda klunk och tackar familjen Franko och vännerna för en skön kväll, där åsikter flög likt svalor över bordet och diskussioner ekade under takåsarna på Kungsholmen.
ps. Fler noteringar här och här.
Ridge does it again!
SvaraRaderaI övrigt så känns det nästan mest angeläget att diskutera det som måste varit kvällens största besvikelse - ska inte Ducru-Beaucaillou vara en super second? Det här ju låter snarare som en allt annat än super fifth ...
I övrigt spännande med en kalifornier som tas för naturvins-frasse. Vinvärlden är i en sjusärdeles röresle nu.
Hej alla,
SvaraRaderaVi drack också Monte Bello 1992 igår. Och den var verkligen fantastisk. I sällskap med Sassicaia 1998, Pichon Baron 1982, La Turque 1991, Redigaffi 1995 gjorde den strålande ifrån sig. Mogen, men med många år framför sig. Och väldigt Bordeauxig i stilen.
Claes på Vinunic, (som också importerar Monte Bello mm sedan många år.)
Hej. En snabb fråga ang Wittmann Morstein bara. Känns lite oroande det där med att ni "luftade bort" den. Jag menar, det är väl ett vin som borde kunna klara många års lagring. Vad tror ni om de flaskor man har kvar? 11:orna har för övrigt kommit ut nu till försäljning, kanske det vore bra att prova en 10:a så man vet om det är läge att hugga nästa årgång(tyvärr hög prisinflation på tysk riesling nu). Även om dom förmodligen kommer att skilja sig lite åt.
SvaraRaderaHenrik - bordeaux intas (sic) fördelaktigast med en stadig blick på etiketten och gärna efter femton års lagring. Eller direkt efter inköp till en 600 grams entrecôte med bea och långfingertjocka frites i ankflott c/o Andreas Larsson. Allt däremellan är något av ett vågspel. Inte för att 01 Beaucaillou kommer blir ett större vin om fyra-fem år, men åtminstone mer moget...
SvaraRaderaClaes - sicket sammanträffande. Hur många Monte Bello 92 dricks det egentligen en genomsnittlig lördagkväll i Sverige? ;)
Karl - det brukar ju att sägas att åren tre-fyra år efter skörd kan innebära en tunnelfas för riesling, så det var väl den vi luftade fram. Nej, det finns inte minsta skäl till oro för Wittmanns 2010 Morstein GG. Provat tre gånger nu och visst är det ett fantastiskt vin.