2004 Costers del Siurana Miserere

Förlåt att vi ljög i gårdagens post. Vi hade faktiskt ett spanskt vin i källaren. Den allra sista flaskan - så varför inte sätta sprätt på den som en hyllning till det fantastiska spanska fotbollslaget? Men varför köpte vi den egentligen, kan man undra - vi som i stort sett aldrig dricker spanskt? Jo, det beror på en fling vi hade med topp-prioraten Clos de l'Obac från samma firma i slutet av 90-talet och början av 00-talet.
Kanske var det Jürgen Grossman som först servererade oss vinet på Restaurang Gässlingen? Hur som helst: inom kort köpte vi fler flaskor, och vi gillade dem skarpt.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, tiotusentals viner har provats och druckits och våra smakpreferenser hunnit förskjutas avsevärt. I ljuset av detta är 2004 Costers del Siurana Miserere Priorat en positiv överraskning. Jovisst är det ekigt - vi pratar coca-cola och julkryddor - men doften höjer sig lyckligtvis över det fatblurriga med bergsfriska fläktar av eucalyptus, pinjer och mynta/oregano. Den mogna plommonfrukten toppas av riktigt fina cassis-noter som får oss att anta en viss inblandning av cabernet sauvignon. För övrigt en komplex och intressant mognadskompott med inslag av tobak, lakrits, anis, läder, soja, tryffel och bränd jord - mineralkaraktären är rätt tydlig.

Första klunken klipper till med en rejäl näve tanniner som direkt gör oss på gott humör. Med ett gäng entrecôter på grillen kan man ju knappast få bättre besked. Det här är ett vin som vill något, och som verkar kunna bjuda tillräckligt motstånd. Smaken är storvuxen, men inte överextraherad, överekad eller överdriven - bara välbyggd. Munkänslan påminner närmast om tät sammet. Alkoholen sticker inte ut och är inte alarmerande hög - lite ovanligt för Priorat - medan syran är frisk nog. Ja, hela ekipaget sitter ihop och balanserar på ett utmärkt vis, och befinner sig dessutom i ett perfekt drickfönster för tillfället. Ganska imponerande vin i den ekade skolan, och riktigt gott till de grillade köttbitarna.

Druvmixen visar sig vara 27% cabernet sauvignon, 27% garnacha, 26% tempranillo, 10% cariñena och 10% merlot. Tolv månader i nya ekfat - 72 stycken - och ingen filtrering. Alkoholen är 14,5% och syran 5,4 g.
Nog finns det en del likheter med barrikaderade supertoscanare - S gissade först att det var en sådan - även om tanninerna upplevs som större och mer bestämda. Jämfört med Castello di Brolio häromdagen är det i alla fall utan tvekan betydligt bättre.