Trålat på nätet

"Sist, men inte minst - du måste ransonera din dagliga nät-trålning", påpekade Jan Berglin i dagens SvD. Han har verkligen rätt. Igår spenderade vi sjukt många timmar med att vrida och vända på ett par popkulturella fenomen utifrån alla tänkbara synvinklar. Det gick bara inte att låta bli att fortsätta, och så fanns det ju också mängder av material därute. Högvis med recensioner, artiklar, essäer, bloggar och kommentarer från fans och haters. Timmar av musik både live och studioinspelad, och tusentals bilder såväl stilla som rörliga. Hela fixen kunde konsumeras omedelbart i en enda lång stilren överdos. Annat var det på vår tid. Pop innan internet känns väldigt exotiskt.

Grekisk-walesiska Marina Diamandis (27) släppte sitt andra album i veckan. Artistnamnet är Marina and the Diamonds, ett första lager av distansering från Marinas privatjag. På skivan - en storbolagssatsning där Marina skrivit texter och melodier själv i samarbete med låtskrivare och producenter i LA - förvandlar hon sig till en rosa och platinablond karaktär vid namn Electra Heart. Med hjälp av rollfiguren utforskar hon olika arketypiska kvinnoroller ur den hollywoodska popkulturen mot bakgrund av ett eget kraschat förhållande. Hur djupt eller ytligt resultatet blev ligger väl i betraktarens öga, men fan fick hon av recensenterna - inte för musiken, utan för att inte vara "autentisk".

Än mer utskälld har 26-åriga Elisabeth Grant blivit. Lizzie är en sockersöt "pappas flicka" från upstate New York som slog igenom hösten 2011 under artistnamnet Lana Del Rey. Den fala Lana sjunger långsamma, rökiga cinemascope-låtar med beslöjad röst som berättar om svårare och mörkare erfarenheter än Lizzie rimligen kan ha skrapat ihop under sin skyddade uppväxt i WASP-land. Till musiken har hon klippt collage av gamla filmbilder som hon hittat på youtube.
En väv av drömmerier alltså, tillbaks till en mytisk guldålder och legendariska platser. Fast vad är det egentligen för fel med det? I sina bästa stunder lyckas Lizzie/Lana framkalla stämningar lika täta som sammet. Men på grund av pappas pengar och de feta kontrakten med Interscope och Next Model Management blev hon stämplad som "fejk" och fick utstå ett näthat av episka proportioner.

Varför älskar media att korsfästa unga kvinnliga artister som bygger upp ett slags persona istället för att bara "vara sig själva"? Varför klarar sig alltid killarna som gör ungefär samma sak? Varför är autenticitet så viktigt i artistvärlden? Och finns det egentligen några autentiska artister alls? Att bli artist, är inte det att bli tvilling med en persona som är både större och mindre än livet? Tänk Iggy, Ziggy, Alice, Ramones, Gaga, Madonna. Konsten är väl att inte göra det hela krångligare än att det går att leva med?

Fixar de att framföra sina hits utan produktion? Kolla här och här.

ps. Hoppsan, vi höll ju på att glömma vinet. Igår bjöd vi våra gäster på plommon- och rosmarinspäckad fläskkarré. Till maten serverade vi 2007 Fine Amor och 2007 Mas des Chimères. Båda vinerna har utvecklats riktigt fint och ser fortfarande ut att ha några år kvar till toppen. Ruskigt goda och klockrena i samspel med maten. Vi kan knappt hålla oss tills tiorna kommer.