Munskänkarna provar aprilnyheter

Den som kommit för att uppröras av och/eller göra sig lustig över klantigt gjorda och defekta "naturviner" på månadsprovningen hade inte så mycket att hämta igår. Det var nämligen "vin" som serverades, varken mer eller mindre. Ett vin var dock klart annorlunda på gränsen till kontroversiellt, och kan vara värt att ägna några inledande rader.

2009 Paraschos Π-NOT är en skalmacererad pinot grigio från Collio vid slovenska gränsen. I den här trakten finns traditioner sedan 1700-talet att låta druvskalen få vara med i vitvinskaren några dagar innan pressningen. Grekiskfödde Evangelos Paraschos har gjort vin sedan 1979 och arbetar utan kemiska tillsatser i vingårdar och källare. Jäsningen genomförs med med förkultiverade naturliga jäststammar från de egna vingårdarna. Öppna träkar (tini) används för den relativt korta macerationen varefter vinet uppfostras under två år i mindre botti. Eftersom pinot gris är en mörkskalig druva, har vinet fått en orangerosa färg som mest liknar rosé.

Första sniffet är märkligt - vinet är fortfarande nästan rumsvarmt i väntan på att kylen ska göra sitt. Doften är vag och liksom undanglidande, höig och allmänt odefinierad. Syrorna märks knappt, vinet griper inte tag och det smakar inte särskilt mycket överhuvudtaget. Vi utbyter några lustigheter om den menlösa grigion och går över till att korka upp de andra buteljerna.

Kanske var det ett dåligt exemplar, för senare på kvällen är intrycket helt annorlunda. Nu har nosen plötsligt fått spets och karaktär. Här finns en smultronliknande frukt med några bitar saftigt apelsinkött, en tydlig kalkstenskänsla, fortfarande lite halm, och lätt volatila toner som man kan gilla eller ogilla. Men ingen oxidation att tala om, som man kunde befara i ett vin där det står "eventuale presenza di solforosa" på etiketten. Den lättfotade smaken har bra stuns på syrafronten och rätt hyggligt grepp. Gott om aromer men inte alls så mycket tanniner och beska som i andra skalmacererade (orange)viner vi provat, utan en lätt och pigg karaktär - uppfriskande och drickvänlig efter den rejält extraherade finaltrion. Sympatiskt och kul, faktiskt. Problemet, som vi ser saken, är priset.

Redan vid första ögonkastet blev vi förtjusta i Thomas Picos chablis från Domaine Pattes-Loup i byn Courgis, och ett par snabba sippar bekräftar intrycket från i januari. Mineraliskt och renfruktigt, naket och spänstigt, ärligt i uttrycket. My aim is true. Inköpes.

När man har de här två vinerna bredvid varandra, är det ingen tvekan om vilket som är det bättre. Den absolut rena 2010 Morgon Côte du Py har mer framträdande granitmineraler, mer järn och köttsafter och en struktur som ber om lagring även om vinet är superbt att dricka redan nu. Lapierres version ger mer bärfrukt och kryddor, med något grönare drag och en svag ton av hönshus som Andreas Larsson hjälpte oss att hitta. Men tänk er då volymen på den tonen nästan nedskruvad till hörbarhetsgränsen. Hur som helst: två underbara viner, fast det visste ni ju redan.

Intressant parbildning, och två ganska olika viner på syrahtemat som båda är rätt sköna. 2010 Domaine Habrard Crozes-Hermitage är föredömligt druvtypiskt - violer, lagerblad, svartpeppar - och karaktärsfullt i en medelfyllig, frisk och syradriven smakprofil. Vinet prickar in en sweet-spot mellan pris och kvalitet, och visst behöver vi väl minst fem hyggliga norra rhôneviner på SB att välja på till vardags? Vi lär återkomma till denna opretentiösa men klart lyckade crozes. 2010 Domaine Gauby Les Calcinaires blandar hälften syrah med resten mourvèdre, grenache och carignan - mestadels från unga stockar. Biodynamiskt och lantligt så det förslår, med osande lagårdsbacke runtom hörnet. Den som inte uppskattar doft av djurspillning bör kanske se sig om efter något annat, men vi andra kan glädjas åt en rik sydfransk plommonfrukt med rätt stor komplexitet. Smaken är väl tilltagen och rund i kroppen med gott oumpf, avmätta syror och massor av druvmogna tanniner som lär kicka in fint till en grillad lammstek. Bör drickas och kan absolut lagras något år.

Här är det heller ingen tvekan om vilket vin som är det mest intressanta och givande. 2009 Foradori Teroldego Rotaliano uppvisar en viss flaskvariation, där de flesta buteljer tycks helt rena och andra lite mer reduktiva med lätta pustar av ostbutik och utedass, som ändå inte är det minsta obehagliga. Ska vi sammanfatta teroldego i två ord så blir det blåbär och lakrits. Visst finns det en örtbukett också, lite som den man kan hitta i en norra rhône-syrah. Men det är i munnen som Elisabetta Foradori ställer skåpet. Friska, livliga, spänstiga syror i ypperlig balans med en välbyggd fruktkropp, mogna lena tanniner och en lakritsfet, nästan viskös munkänsla. Nollnian är en ynnest att dricka nu - inte minst för Foradori-fans som oss - men något års lagring kan nog lyfta upplevelsen lite till. Den nya importören har jackat upp priset onödigt mycket, men jämfört med andra viner runt 220 kr på SB är det fortfarande riktigt bra utdelning. Om ni har tillfälle, handla hos Cibi e Vini för 145 dkk. Carlo Merolli kan eventuellt hjälpa till...

ps. Väl bearbetade intryck av en binge aprilnyheter kan man läsa här.