Estetisk rensning

We saw it coming. Ju mer vin man provar, desto fortare tycks smakpreferenserna radikaliseras. Vad som för bara några år sedan såg ut som säkra och vettiga köp har förvånansvärt snart hamnat en bra bit utanför våra toleransgränser. Å andra sidan börjar vi alltmer komma underfund med vilka kvaliteter vi hoppas finna i ett riktigt bra vin - och var man eventuellt kan tänkas hitta dem. Tyvärr verkar det allmer sällan vara hos de producenter som valsar runt på systembolagets hyllor, och det måste inte nödvändigtvis kosta skjortan. Snarare kan risken att hamna fel öka i takt med priset.

Oftast handlar våra problem om ek. Ny ek, rostad ek, bränd ek, kryddig ek, chokladig ek. För ett tiotal år sedan läste vi vad Richard Juhlin skrev om sina rödvinspreferenser i hans bok om Champagne. Det hemskaste han överhuvudtaget kunde tänka sig var en riktigt överekad toscanare, och i stort sett det enda han kunde fördra var en slank pinot noir. Då log vi åt att han var så himla fin i kanten. Nu känner vi ända in i ryggmärgen vad han menade. Bland det värsta vi vet är blurriga överekade klumpedunsar där faten står för en uppenbar smaksättning av vinet, ungefär som i glögg eller choklad-te.

Visst finns det folk som behärskar konsten att göra vin i nya ekfat utan att det smakar som vasaskeppet och aladdinasken  - men det är inte dem vi snackar om nu, utan om alla de andra. Och kanske särskilt om dem som försökt "internationalisera stilen" i områden som redan var i besittning av en unik identitet, som Toscana och Piemonte. Vi säger inte att ni ska tycka som vi, bara att det är så här vi känner. Därför har vi bestämt oss för att ta ut skilsmässa från ett gäng gamla bekantingar som figurerat här på bloggen genom åren. Den som är nyfiken på att veta mer är varmt välkommen att droppa ett mejl.