torsdag, december 08, 2011

2004 Siepi Toscana IGT


Det börjar bli dags att fundera över sammanfattning av 2011. Har det varit enkelt eller svårt att leva upp till nyårslöftena? För oss känns det i alla fall lite pinsamt att inte ha lyckats göra tillräckliga ansträngningar med vårt - att rensa upp i källaren. Istället har vi snarare lagt sten på börda när det gäller logistikproblemen. Skäms på oss...

Auktioner är knappast en farbar väg för ohippa ekbomber från Toscana. En strategi för att bli av med sitt oönskade överskott kan vara att sätta ihop en sluten epostlista med vänner och bekanta. Visst, själva transaktionen är väl inte helt legal - men vem ska syna det oförargliga lagbrottet? Ett annan sätt att tunna ut saker som inte längre känns upphetsande är att sänka förväntningarna och - eventuellt - sätta lite guldkant på vardagen. Med hjälp av tankeöverföring enas vi om Pollo alla Diavola, och efter den gångna veckans ekdebatter känns det självklart att fyra av en mognande Siepi.

2004 Fonterutoli Siepi Toscana IGT möter oss med en sammetsliknande doftvägg av fatrost, Anthon Berg, After Eight, likörkörsbär och mogna plommon. Rena julgodiset, och det kommer mer: rostbiff, pain grillé och en liten antydan till välstädade stall från faten. S: det här skulle jag ta för amerikanskt om jag inte visste att ursprunget var Toscana. Och visst är det väl en hel del merlot?

I munnen serveras en tjock, mintchokladig körsbär/cassis-smak med polerade, finmaskiga sammetstanniner och syran inbäddad i rostat fluff. Det smakar mycket, det smakar mycket fat, och det finns en viss sälta. Eftersmaken är lång, och framförallt då ganska envetna istoner av Colgate spearmint och Vicks dubbelverkande. Helheten är harmonisk och extremt lättbegriplig.

Här är det förstås öppet mål för den som vill kokettera med invändningar mot ek, men det går inte att komma ifrån att det är ett trivsamt och lite lyxigt vin att dricka till den grillade kycklingen.
S: om man försöker att se professionellt på saken så är det väldigt bra, och dessutom jättegott. T: nog är det så, men det är också en ultraliberal tolkning av toscanska traditioner som helt prioriterar rostning framför terroir. Mintchokladen är själva signaturen.

Ja, det här var nog rätt sätt att tackla vinet, med lågt ställda förväntningar. Priset är förstås ett skämt, särskilt nuförtiden, och den här nollfyran kommer inte att bli bättre än den är nu. Ska det drickas Siepi så bör det nog göras inom sju år från skörd. Vi lär i alla fall inte köpa fler.

20 kommentarer:

  1. Är det inte lite sent att sammanfatta 2010? ;)

    E-postlistan tycker jag fortfarande är en utmärkt idé, även om det varit lite trögt hittills. Lossnar kanske efter nyår när nyårslöfte om viktnedgång kickar in. Ett glas vin ger ju trots allt sisådär 80 kcal ;)

    SvaraRadera
  2. Tack för passningen, VoV. Vi börjar blir gamla, helt uppenbart.

    Epostlistan var tänkt som en lågintensiv revolution ;-)
    Mer kommer, vi lovar...

    SvaraRadera
  3. Jo jag tackar. 600 kronors Super Tuscans till onsdagskycklingen.
    Tack igen för att ni delar med er av de tyska äventyren. Mycket intressant och läsvärt. Jag försöker läsa böcker också men hinner ju inte när det kommer nya avhandlingar här i strid ström. Men för allt i världen, keep it up. Kör ni med ljudinspelning för såna intervjuer? Vad tycker vinmakare om det? Blir de inte obekväma?

    SvaraRadera
  4. Janne - tricket är nog att sänka förväntningarna, som sagt...

    Tyskland är extremt spännande och dynamiskt just nu, inte minst i områden som Rheinhessen och Südpfalz. Det är ett rent nöje att gå igenom samtalen med folk vi träffade, även om det tar sin tid. Självklart har vi spelat in, det är helt nödvändigt för att ha en chans att fånga upp allt som sades medan vi var fullt upptagna med att prova. Om man frågar först, så är det ingen som har några invändningar. Obekväma - nej inte alls, det är ju inte precis någon ljudtekniker som står med mikrofonbom ovanför huvudet på dem... ;-)

    SvaraRadera
  5. (A): Har haft samma tankar och "offrade" den sista Siepi 01 förr helgen. Sitter nu bara med 04,05 och 06 kvar..... Får dock säga att vinet överraskade positivt. Kanske för att förväntningarna var satta där de var???

    SvaraRadera
  6. Om man tänker att "nu ska vi dricka en riktigt fjäskig och onödigt dyr lyxprodukt från Toscana som nog inte är jättebra" så är man hemma, liksom. Gött... ;-)

    SvaraRadera
  7. Visst katten är Siepi smarrigt (inte helt oväntat att just jag skulle tycka det), väldigt 'mondovino' och fyllt av poängfjäsk och med i princip bortskalad terroir, men varför skulle inte det kunna funka alldeles utmärkt i alla fall?
    Tricket är att läsa innehållsförteckningen, vinet är precis vad det vill vara, självsäkert i sin stil och rysligt välgjort. Sedan kan man tycka vad man vill om alla faten. Klaga på detta är som att klaga på en film av Michael Bay, man vet vad man får, det blir precis som avsett, packat med bomber och effekter men det går knappast att klaga på hantverket men man blir lite sur att man betalade biljettpriset och inte snodde filmen på Pirate Bay (OK, långsökt jämförelse, jag vet men det var det bästa jag kom på).

    SvaraRadera
  8. Sant, man vet vad man får och man får vad man ber om. Saxat ur gårdagens mejlkonversation:

    "Det är som att bo i tunnelbanan och klaga på att det kör runt en massa tåg där nere." (c) A. Anka.

    Eller - gnäll inte på att det smakar körsbär när du provar sangiovese.

    Skulle vi klistra dit en poängsiffra på Siepi 04 så blir det ändå inte mer än 90 i vår bok eftersom vinet inte balanserar sina tillgångar (faten vinner matchen mot resten) och har rätt måttligt med kvaliteter som transparens för terroir, struktur, fokus, mineralitet, längd (ja, förutom Colgaten då ;-)

    Det är lite som med Tignanello, ett att världens "bästa" vardagsviner (åtminstone nollåttan vi smakade härom veckan). Högst 200 för innehållet och minst 300 för namnet.

    SvaraRadera
  9. Mer allmänt måste man ju säga att de stora namnen har förlorat sin magiska attraktionskraft över den gångna femårsperioden - och inte bara på oss. Störst är inte längre bäst i Italien (jfr Berlusconis sorti) och James Suckling bestämmer inte längre om vad som är åtråvärt italienskt vin. Det är en spännande tid som kommer nu, väldigt nyttigt med öppna lägen som kan släppa fram nya - och gamla - förmågor...

    SvaraRadera
  10. Tack för tipset att tömma Siepi:) Jag kom på att jag kan smyga in den i årets julvinprovning, som annars har temat "En första glimt av Bordeaux 2004". Jag har lite för få flaskor ännu så länge, och att slänga in Siepi för att "fultesta" deltagarnas gommar är ju alldeles lysande:)

    Apropå Epostlistan, det är ingen som vill bli av med en bättre Bordeaux 2004? Inget absolut krav på 1:er Cru, men helst inte sämre än 3:eme:)

    SvaraRadera
  11. Hej T&S, vill egentligen bara skicka en uppskattande kommentar för ert idoga och (fortfarande!) synnerligen högkvalitativa bloggande! Bredden imponerar också - från italiensk lyxek till ingående producent-intervjuer kring Spärburgunder och Südpfalz. Allt lika läsvärt! Bästa! - Vintresserad

    SvaraRadera
  12. Smart idé Björn, det "fultestet" borde dina gäster inte gå bet på. Skicka oss din epostadress så sätter vi upp dig på listan.

    Tack och bock Vintresserad, det är fortfarande rätt kul med vin ;-) Och Toscana och Südpfalz - ja, de har ju åtminstone barriquerna gemensamt. Kanske har vi sökt oss dit i ett omedvetet försök till hyposensibilisering av ekallergin?

    SvaraRadera
  13. Det är inte utan att jag drar en lättnadens suck över att min egen ekallergi uppstod redan för tjugo år sedan, innan jag ens hunnit trampa ur barnskorna vinmässigt sett.

    Men parallellen mellan Toscana och Pfalz reser osökt en impertinent fråga som på sistone allt oftare dykt upp i mitt huvud: Om det nu går att göra riktigt högklassigt rödvin av en rad druvsorter, inklusive den tanninsvaga Grenache, utan någon som helst användning av ny ek, varför är då nya barriquer mer eller mindre obligatoriskt när det gäller ambitiös Pinot Noir? Finns det något sakligt skäl till att just denna druva pockar på särbehandling eller är det bara ett exempel på den typ av långvariga modevågor som brukar gå under benämningen tradition?

    SvaraRadera
  14. Intressant fråga, som man kan fundera på medan man sippar på Fritz Beckers ofatade Spätburgunder.

    Jean-Pierre Vanel beskriv vältaligt skillnaden mellan Langudocvinerna, vars tanniner - som han ser saken - inte kommer särskilt väl överens med ek, och pinot noir, som knappt har några tanniner och välkomnar ett tillskott av sådana.

    Långvarig modevåg är en bra beskrivning på det tyska barrique-fenomenet. Det är ju rena rama 80-talet egentligen... och har bitit sig fast i det tyska medvetandet lika hårt som hockeyfrilla, urblekta pösjeans och saxonfonsolon! Men till skillnad från Bourgogne, som använt små ekfat sedan urminnes tider, så är det fortfarande ganska nytt för tyskarna och det är först rätt nyligen som de förstått att det kan bli för mycket av det goda. Troligen kan vi se fram emot mindre framträdande ek i såväl toscanare som tyskar under åren som kommer. I veckan som gick testade vi några botti-viner från Il Civettaio, Montecucco DOC. Till och med riservan hade lagrats i botti. Mer sånt...

    SvaraRadera
  15. När jag skrev "långvarig modevåg" tänkte jag egentligen på den riktigt långa (men inte eviga) franska traditionen (den i Bourgogne) som uppenbarligen utgör tyskarnas (och de flesta andra utsocknes) förebild. Jag inser att det är som att svära i kyrkan när man ens vågar ställer frågan om Bourgognetraditionen (och då främst ekregimen) verkligen är den rätta (eller i vart fall den enda rätta, viss mångfald är alltid välkommen) för Pinot Noir men jag gör det inte desto mindre.

    När det gäller vad som hänt i Tyskland har jag rätt god koll på läget eftersom jag i motsats till det stora flertalet började dricka tyskt rödvin redan på 80-talet, när tyska barriqueviner fortfarande var en udda nymodighet. Flertalet av de tidiga försöken var, i likhet med dem i Barolo/Barbaresco, allt annat än lyckade i mitt tycke. Man tog i alldeles för mycket och det blev närmast en rutin i samband med producentbesök att försöka undvika allt som varit i närheten av en barrique. Jag minns ett besök hos kooperativet i Bad Dürkheim under 90-talet där man rentav experimenterade med minibarriquer på sisådär 50 liter.

    Nu har det lugnat ner sig en aning, precis som i Langhe, och ekhysterin är inte lika påtaglig. Men frågan är om överhuvudtaget hade behövt gå den väg via barriquerna som man nu gått. Som ni påpekar i reportaget om Siegrist fanns ju en barriquefri tradition av relativt högklassig Spätburgunder att falla tillbaka på.

    Att man under de senaste decennierna strävat efter att allmänt höja kvaliteten på sin Spätburgunder och därvid gjort stora framsteg i riktning mot stramare men samtidigt rikare viner är naturligtvis bara att glädja sig åt. Uppryckningen på den röda sidan var lika välbehövlig som på den vita. Men min impertinenta fråga är om man verkligen behövt gå omvägen via barriquer för att nå dithän.

    SvaraRadera
  16. Ja, små fat är ju ett erkänt bra sätt för vinmakaren att ge sitt vin en viss luftning, och om inte eken är ny så påverkar den ju inte vinet i lika hög grad. Man behöver väl inte måla fan på väggen bara för att storleken är barrique? Kanske är pinot noir som godast när den legat på använda små fat? Eller en kort kyss med nya, och sen över i botti eller tank?Och det finns faktiskt PC och GC som kan ta hand om hyggligt mycket ny ek...

    Den internationella barrique-trenden får väl huvudsakligen sägas vara en produkt av den nyrika 80-talsekonomin, då nya ekfat sågs som den säkraste biljetten till internationellt erkännande och höjda priser (i kölvattnet på Gaja, Guigal och andra prestigefyllda förebilder). Ju fler nya fat, desto finare var vinet. Tyskarna lät sig förstås imponeras, precis som resten av världen. En sådan mäktig vågrörelse tar lång tid på sig för att vända, men nu är det uppenbarligen så att pendeln svänger tillbaks.

    Vi vill verkligen inte vara utan ekbidrag som sandelträ och ljusa basarkryddor, men det är klart att man vill ha variation, och för litet är bättre än för mycket. Är man känslig får man leta efter producenter som är återhållsamma. Om vi snackar bourgogne: har du testat Lafargues Volnay VS? Eller Sylvain Patailles Bourgogne Rouge? Inte mycket ek där inte...

    SvaraRadera
  17. När det gäller storleken på faten har ni förstås helt rätt: Det är nya kontra välanvända tunnor det handlar om snarare än storleken(och jag avsåg förstås inte att säga något annat).

    Ja visst är barriquetrenden en relativt sentida modevåg som givit tyskarna ytterligare en puff i den riktning de rört sig under de senaste årtiondena. Men en starkt bidragande orsak tror jag också är att Bourgogne uppfattas som det allmänt accepterade stilidealet för just Pinot Noir och att barriqueanvändningen där är gammal tradition snarare än ett nytt påfund. Till detta kommer att tyskarna haft lite mindervärdighetskomplex för sitt rödvin och gärna vill visa upp för både sig själva och omvärlden att de minsann kan göra "riktigt rött" (läs mörkt, stramt och kraftfullt) de också.

    Men det skulle inte förvåna mig om det så småningom kommer en reaktion på stilomläggningen, där vissa av producenterna börjar söka sig tillbaka till de tyska förkrigstraditionerna utan att för den skull göra avkall på kvalitet eller ambitionsnivå.

    Tack för tipsen på Bourgognefronten: jag skall försöka lägga dessa två på minnet och prova vid tillfälle. Annars är det just nu mer tyskt än franskt på Pinotkanten hos oss. I synnerhet när det gäller viner på basnivå och ett litet stycke däröver är det i vårt tycke rätt tacksamt att botanisera på den tyska sidan.

    SvaraRadera
  18. Ja, på den vita sidan är det ju ett flertal odlare som letat upp sina ideal på andra sidan om förrförra sekelskiftet...

    Onekligen är det tacksamt att hålla sig på den tyska sidan om rött ;-) Låt oss skicka några passningar...

    Så stora fat som du vill:

    http://www.weinhandlung-am-kleinen-platz.de/dorst-consorten/spaetburgunder.html

    Mer stora fat:

    http://www.weinhandlung-am-kleinen-platz.de/dorst-consorten/blauer-spatburgunder.html

    Små använda:

    http://www.weinhandlung-am-kleinen-platz.de/dr-burklin-wolf/pinot-noir.html

    Sköna priser, DHL ok. Rapport kommer...

    Har du några tips av liknande slag?

    SvaraRadera
  19. Tackar mjukast! Dorst & Consorten stiftade vi bekantskap med i somras med inte i form Spätburgunder utan istället "Confidential" Riesling trocken (som var bra men kanske inte så bra som snabbköpspriset 12,99 gav en anledning att vänta; konkurrensen på Rieslingfronten är hård, inte minst i Pfalz). Från Bürklin-Wolf har vi hittills bara druckit Riesling så bra att veta att det även finns rött värt att prova.

    Här är en räcka av tyska rödviner som vi testat under de senaste åren och som passerar vårt nålsöga för vad som är både bra och prisvärt. Ekregimen varierar men om inte vi finner det överekat tror jag inte ni gör det heller. ;) En del av dessa är jag säker på att ni redan känner till men jag kör dem ändå så vet vi åtminstone vad vi båda har kläm på.

    Baden, Dr. Benz, Spätburgunder, Barrique (sic!) 2005, ca 15 euro på enotek i Kenzingen.

    Baden, Gebrüder Mathis, Pinot Noir, Kalkbödele 2008, ca 13 euro på enotek i Kenzingen.

    Baden, Bernhard Huber, Spätburgunder, Alte Reben 2005, 23 euro hos Vinothek Peutler & Aumüller.

    Baden, Bernhard Huber, Malterdinger Bienenberg R 2005, egentligen 34 euro hos Vinothek Peutler & Aumüller men jag fick den av misstag för samma pris som den vanliga, ej R-märkta, versionen, det vill säga 14. Men detta håller nog klassen även till normalpris.

    Baden, Sasbacher, Spätburgunder, Rote Halde, Kabinett 2008, ca 9 euro på enotek i Kenzingen.

    Franken, Bickel Stumpf, Spätburgunder, Buntsandstein 2006, 12,50 euro på gården.

    Franken, Rudolf Fürst, Spätburgunder, Burgstadter 2007, 9,50 euro på gården.

    Franken, Rudolf Fürst, Spätburgunder, Tradition 2007, 12 euro på gården.

    Franken, Rudolf Fürst, Spätburgunder, Centgrafenberg (men inte GG-versionen) 2007, 23 euro på gården.

    Franken, Rudolf Fürst, Frühburgunder, Centgrafenberg 2007, 24 euro på gården.

    Franken, Horst Sauer, Domina, Escherndorfer Fürstenberg, 7,80 euro på gården.

    Franken, Weingut am Stein, Spätburgunder, Würzburger Innere Leiste 2006, 13,50 euro på gården.

    Pfalz, Friedrich Becker, blandcuvée, Petit Rosé 2009 och 2010, 8 euro på snabbköp (Wassgau) i Pfalz respektive 7 euro på gården. Charmigt rosévin.

    Pfalz, Friedrich Becker, Spätburgunder, 2008, 9,50 på snabbköp (Wassgau) i Pfalz.

    Pfalz, Friedrich Becker, Spätburgunder B, 2006 och 2008, 14 euro hos Vinothek Peutler & Aumüller respektive 15 på gården.

    Pfalz, Friedrich Becker, Spätburgunder, Kalkgestein 2008, 25 euro på gården.

    Pfalz, Theo Minges, Spätburgunder, Spätlese 2009, 12 euro på gården.

    Pfalz, Rebholz, Spätburgunder, Tradition S, Spätlese 2008, 15,50 euro på gården (vi var mindre tilltalade av de ädlare varianterna men det kan mycket väl ha berott på att provflaskorna stått öppna för länge).

    Pfalz, Siegrist, Frühburgunder 2007 (men här var vi som sagt mindre tilltalade av Spätburgundern vilket även bestyrktes av en flaska vi konsumerade i lugn och ro där hemma; Frühburgundern går i en helt annan, väsentligt friskare och mindre ekig stil)

    Sedan också en allmän rekommendation om att vid tillfälle prova Julius Wasems (Rheinhessen) Spätburgunder och Frühburgunder (särskilt de högre kvaliteterna, d.v.s. Spätlese/Auslese som fortfarande är löjligt billiga). Detta är riktigt traditionellt (om ni väljer dem som är gjorda utan barrique) och jag är inte säker på att ni gillar det. Men det skulle vara intressant att höra vad ni tycker. Detta traditionsrika gods håvar in medaljer i massor på diverse Landes- och Bundespremiärungen men lever ett liv lite vid sidan av den "mondäna" vinvärlden.

    SvaraRadera
  20. P.S. Glömde priset på Siegrist Frühburgunder: 12 euro på gården.

    SvaraRadera