Morgon 2009: Bruno Debize vs. Bonne Tonne

Det känns som att vi har gått hela varvet runt och hittat tillbaks till smakpreferenserna som gällde 1985, när vi som unga kalvar på grönbete tillbringade en månad i Paris. Men, de beaujolais crus vi kan få tag på idag är så mycket bättre än de var då. Skillnaden stavas framförallt "naturliga jäststammar" - till skillnad från de bananmärkta aromjäster som regerade i vinmakningen på den tiden. Hur gör man då för att jäsa sitt vin med naturligt förekommande jäst?

För det första: giftfritt (eller nära på) är en förutsättning för att vingården överhuvudtaget ska ha levande mikroorganismer. För det andra: man måste vara försiktig med svavel när druvorna går in i vineriet för att inte döda dessa essentiella agenter. För det tredje: druvorna måste vara mogna, hälsosamma och fria från sekunda material. En bra början är att kika efter AB-certifieringen, men den är förstås ingen garanti för att vinet är bra. Båda kvällens viner är ekologiskt odlade Morgons crus från 2009.

2009 Bruno Debize Morgon har en utåtriktad, underbart charmig doft. Den domineras av mosade skogshallon och blåbär som får assistans av mandarinklyftor och tar sig ända ut i granatäpplets lätt psykedeliska färgspektrum. Utan tvekan finns det generöst med salmiak som gränsar till krossade granitstenar och ett lätt vrid på vitpeppar-kvarnen. Vi får dessutom violer, friska örter och en gnutta muskot.
I fjärran kan vi ana lövbrasor, diskret rökelse och slingor av söt jazztobak. Ett ganska så klockrent sniff på det hela taget.

I munnen en ljust burgundisk smakprofil, friskt syrlig och läskande rödbärig. Vinet för sig lätt och elegant, med helt omärkbara fat och en "naturlig" känsla i Marcel Lapierres efterföljd. Man kan ana lite torkad spillning bredvid bärkorgen, men finishen är stenig, torr, äppelskalig och alldeles ren. Doften lovade mer än smaken klarar att hålla, men lustcentrum svarar ändå med glada tillrop.

2009 Domaine de la Bonne Tonne Morgon Côte du Py har en knuten doft som är mer uppenbart fostrad i ek med inslag av bittermandel, lim, kulspetsbläck och lakrits. Den dova skogsbärs- och surkörsbärsfrukten framträder en smula ur fokus mot en svart, något svedd/bränd bakgrund av fat och salviaörter.

Smaken är stilfullt osöt med hygglig stuns i den infattade syran. Här finns tydligare tanniner och en märkbar men inte störande ekbeska. Vinet är ett par snäpp fylligare än ettan. Mer kraft, mer tanniner och mer beska, men också mer stadga och struktur. Apelsinklyftor poppar upp i eftersmaken. Inte lika elegant, men rätt bra jobbat med eken - bara lite till, och det hade varit för mycket.

Charm och finess vinner i stort sett alltid över kraft hemma hos oss. Bonne Tonne är ett alldeles utmärkt vin som dock är väl sparsamt med tjusartagen, och behöver längre luftning och förmodligen även lagring för att visa sitt bästa. Ja, här är det väl hugget som stucket om man ska prova lagringstricket eller inte. Bruno Debize har däremot lyckats fånga in en gnista av Marcel Lapierres geni med sitt öppna och tillgängliga vin. Det är lättfotat, bourgognelikt, elegant och drickvänligt så det räcker och blir över. Ren njutning både till coq au vin på Bosarp-kyckling, och på egen hand.

Bacchus et Ariane, €15.
Moestue via SB, 139 kr.