Pinot Nero: Brunnenhof Mazzon 2007 vs. 2008

Snyft. Ikväll har vi har kommit till sista hållplatsen av pinot nero-kursen - med vissa förhoppningar om att resan ska sluta i paradiset. Eller åtminstone i Blauburgunder-Himmel (Paradise of Pinot Noir),
för det är nämligen vad cru-området Mazzon kallas lokalt. I fotspåren av pionjärerna Hofstätter finns en handfull ambitiösa odlare som har specialiserat sig helt på pinot nero, och denna mini-revolution har skett under loppet av drygt två decennier.

Alessandro Masnaghetti håller på med ett beundransvärt kartläggningsprojekt av italienska cru-områden (det senaste är digitala iPad-versioner som kan köpas via iTunes Store). Hittills har han hunnit avverka Barolo och Barbaresco med delkommuner, Chianti Classico med delkommuner, Bolgheri, och så den riktiga doldisen - Mazzon (kolla 360-panoramorna här).

I den tryckta kartupplagan kan man läsa sig till att området omfattar 68 hektar varav 46 med pinot nero, att franska kloner ersätter tyska, att planttätheten har höjts och uppbindningsmetoderna ändrats från Pergola till Guyot. Den centrala delen (där Brunnenhof-Mazzons vingårdar är markerade med orange) har en lerig jordmån på alv av istidsmorän. Den nordvästliga exponeringen ger svalare lägen än på västra sidan av floden Adige. Kurt Rottensteiner odlar giftfritt sånär som på koppar och svavel. Musten jäser i slutna ståltankar och genomgår sin malolaktiska jäsning i 25 hektoliters botti. Uppfostran sker först under ett år i 500-liters ekfat, sedan i ståltank och till sist i tioliters glasflaskor, totalt ungefär två år.

2008 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är ett ljust varmrött vin med blå och bruna nyanser. Vid karafferingen får vi ett reduktivt intryck med drag av ostbutik, vått ylle, mineral och våta örter. Doften i glaset är konstigt nog inte det minsta pinotfruktig, snarare lätt volatil på piemontesiskt vis med lim och målarpytsar. Faten kommer igenom rätt tydligt med bittermandel, eneträ och salt svett. Det här verkar vara ett strängt vin, som behöver luftas längre. Efter hand växer toner av tranbär och malört fram. Allt är på allvar, inte mycket charm att nosa fram här.

Entrén i munnen är osöt och klart intensiv, men fruktkroppen ger ett lätt och slankt intryck. Mittsmaken är stram, körsbärskärnig och alkoholdriven (14,5%). Vi får ett senskördat intryck, som av hög mustvikt kombinerat med relativt sett lägre syra, och visst finns det gott om alkoholpower/bränna i slutet. Vinet fyller ut efterhand, men då handlar det framförallt om massor av malörtiga likörtoner från mitten till eftersmaken. Ambitiöst och respektingivande, men egentligen inte särskilt attraktivt. Tycks behöva lagring, men vad ska det bli?

2007 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är också ljust varmrött med blå och bruna nyanser, men mer färgintensivt än nollåttan, med en liten kant av tegel. Ur karaffen doftar det salt lakritsfudge och mörkt balsamiska fat. I glaset kommer med lock och pock några inlagda vinbär och rönnbär, men inom kort öppnar doften upp mot en rikare och mer supermogen frukt än nollåttans. Den liknar mest mörkröda likörkörsbär, lite som i Valpolicella. Assist ges av bittermandel, lakritsremmar och eneträ, malört och svart te. En rätt plump och givande nos till slut, även om den saknar pinositet.

I munnen serveras en osöt, harmonisk attack med mörk körsbärsfrukt och fylligare kropp än nollåttan. Här finns tydlig malörtbeska/ alkoholbitterhet och ett stadigt, alkoholdrivet slut med drag av torr, stram örtlikör (14,5%). Amarone, minsann! Eller en smalspårsversion av örtig/alkoholstinn sydrhônare som Janasse Les Garrigues? Nej, så här ska inte en pinot noir uppföra sig. Ett klart svårdrucket vin på egen hand, som trots allt vinner matmatchen till kvällens lammkotletter med potatisgratäng och rödvinssky.

Hur rart det än var av Kurt Rottensteiner att skicka på oss de här smakproven (efter att vi avfärdat hans nollsexa som kokt och passé) måste vi säga att det är seriösa doningar som helt missar målet hemma hos oss. Synd, vi hade höga förväntningar. Nollåttan är på sitt sätt snyggare, den har ett lite elegantare spel i munnen och mindre av bitterhet. Nollsjuan fyller ut och möter mat bättre, men är också plumpare, mer örtbitter och amarone-lik. Inget av vinerna besitter de egenskaper vi önskar oss i en pinot noir - charm, finess, drickbarhet - och vi blir inte intresserade av att förnya bekantskapen. Fast vi lovar att återkomma till Brunnenhofs underbara 2010 Lagrein närhelst tillfälle bjuds!


Carlo Merolli, 155 dkk/sek (ännu inte importerade)