Camille Giroud hos Tryffelsvinet

Maison Camille Giroud har verkligen genomgått a total make-over sedan unge regissören David Croix tog över ansvaret för vinerna. Restaurang-sommelierer måste jubla över dessa publika, moderna bourgogner som dessutom är vettigt prissatta. Och pinotpimplare som vanligtvis föredrar Nya Zeeland eller Kalifornien har i och med årgång 2009 fått ett gyllene tillfälle att docka med moderskeppet igen.

Girouds nollnior är alltså generellt sett väldigt goda och omedelbara viner, även om de - och kanske just därför - saknar lite av den mystik som ger röd bourgogne en sådan magisk attraktionskraft. När man har Domaine Trapets 2008 Chambertin (1/9, 1295 kr) eller Robert Groffiers 2008 Chambolle-Musigny 1er Cru Les Sentiers bredvid, så fattas helt enkelt en dimension i Girouds byviner. Inte så konstigt... och självklart är de inte heller i nivå med Taupenot-Mermes grands crus i förra posten, varför de - lite orättvist - fick se sig snodda på en hel del av vår uppmärksamhet.

Nyckelordet för 2009 är förstås frukt. Ordet glest finns inte med på kartan, här pratar vi välmatad bynivå med massor av primärfruktig charm, lite sötma av hög druvmognad och en aning högre alkohol än vanligt. I vår smak kan man hoppa över 2009 Côte-de-Beaune Villages som är lite väl kartig och enkel (236 kr, PI) men redan i 2009 Santenay (213 kr, PI) börjar det hända riktigt trevliga grejer. Här finns en snygg röd aromatik med lätt fatkrydda, och i munnen är vinet harmoniskt och högst drickbart.

2009 Volnay (259 kr, SB 1/9) har en ljus, elegant doft med nyp i rödfrukten (nypon, vinbär, tranbär) och lätta fatkryddor som inte alls dominerar bilden. I munnen är vinet överraskande tätt och intensivt, relativt slankt men också krämigt. Kryddigt, snudd på varmt i slutet, lite som tyska pinnar kan vara ibland (ta det som hot eller löfte). Vi gillar det här vinet och priset är bra.

2009 Vosne-Romanée (425 kr, SB 1/9) bjuder på mörkare frukt i doften, en touch av skogsgolv samt tydligare rostning med drag av tjära och sandelträ. Smaken är tät och uppenbart sötfruktig, lite för kompakt för sitt eget bästa, med gott om tanniner och rika aromer. Inte vår favorit i uppställningen, lär tilltala nyavärlden-vännerna.

2009 Gevrey-Chambertin Les Crais (339 kr, SB 1/9) har en tilltalande doft: ceder och blyerts, öppen mörk körsbärsfrukt, mörk jord. I munnen ganska fylligt och tätt, aromrikt, välstrukturerat och långt. Massor av körsbärsaromer och rejält med tanniner i finishen, rätt komplext med fat och jord förutom frukten. Generöst och typiskt för appellationen, att dricka nu eller lagra. Det här ska testas på hemmaplan.

Summa summarum: inget av vinerna är riktigt så bra att man vill ställa sig upp och ropa "enastående", men alla är habila, generösa, goda och användbara (typ 89-ish alltså). En gnutta för mycket fatrost om man ska vara kritisk. Vi får lov att återkomma i frågan...

ps. Någon gång ibland hamnar mejlkonversation på oväntade avvägar. En ung manlig vinentusiast skrev följande till kvinnlig pluggkompis:

"Finare vinare blog. Lite konstiga och lite väl pretentiösa som gillar plomkålspure och troligen därför sitter och luktar på aromerna från sina egna fisar. Dyra viner ofta men dyker upp något kap ibland. Frankofilen, samma som ovanstående och glömmer man bort hans namn kan man tänka på pedofilen (och ja, jag tror han tycker om att ha en vinflaska där bak)." Sammanfattar väl läget rätt bra, eller?