2004 Piaggia Carmignano Riserva

Internationellt stajlade, häftigt ekade toscanare står inte särskilt högt upp på vår shoppinglista för tillfället. Desto roligare att bli överraskad, och påmind om hur pass goda viner som faktiskt görs i den moderna toscanska genren. I själva verket har vi enbart positiva minnen av Mauro Vannuccis riserva, men smaken är ju i omärklig rörelse hela tiden och plötsligt överraskas man av hur den flyttat sig en bra bit sedan sist. En inte alltför vild gissning är dock att en liten bit oxfilé i rödvinssås borde funka fint till vinet. En potatisbakelse med rökt sidfläsk - samt broccoli och haricots verts - får hänga med vid sidan av.

2004 Piaggia Carmignano Riserva är mörkt blårött, en kompakt och respektingivande uppenbarelse som enbart utstrålar ungdom. En frisk bris av mynta fläktar upp längs mature-kupans innerväggar och håller oss ohjälpligt fast, tills vi plockat ihop alla de markörer man förväntar sig att finna hos en lite lyxigare, internationellt välskräddad toscanare: morellkörsbär och bittermandel, dyr mintchoklad, dyr espresso och dyr cigarrtobak...

Smaken då? Jo jäklar, här fanns det smak minsann! Attacken är len som armanikavajens innerfoder, men sen är slut på artighetsfraserna. Mittsmaken tar munnen i ett kryddigt, mintigt grepp med snudd på eldigt temperament (14,5%). De mogna tanninerna och den intensiva frukten - 70% sangiovese, 20% cabernet sauvignon och resten merlot - flirtar en längre stund med Californien men landar till slut tryggt i Florens västra förorter. Smaken speglar doften fint och helhetsintrycket blir enbart positivt, därom är vi båda överens. Ett fantastiskt gott vin som argumenterar starkt för det moderna toscana. Upp till tio år i källaren bör inte vara något problem. (92)

ps. Vi hoppar över den aktuella årgång 2005 och väntar in nollsexorna som bör komma relativt snart.