onsdag, mars 31, 2010

Lucien Le Moine


"Négociant haute couture" har fenomenet kallats. Det svävar en air av lyx över orden, men är begreppen verkligen förenliga? Jo tack, det får man nog säga i detta fall. Lucien Le Moine köper pressad must från odlare med gamla stockar i diverse topplägen och betalar bra för bästa tillgängliga material. Man gör aldrig mer än tre 228-litersfat från något läge, och kommer aldrig producera mer än 100 fat i någon årgång, en begränsning som avgörs av källarens storlek och av arbetsstyrkan - exakt två personer...

Paret Mounir Saouma och Rotem Bakir har sitt ursprung i Libanon och Israel, men har skänkt sitt företag ett namn värdigt en gammal fransk munk. "Mounir" har samma betydelse som "Lucien" (den ljus-omgärdade) och Mounirs tidigare erfarenheter från ett libanesiskt trappistkloster gav namnet "Le Moine" (munken). Parets första årgång var 1999.

Receptet handlar om ett långt och utdraget umgänge med drägg. Ja, med jästresterna, alltså. Samvaron äger rum i splitter nya ekfat från Loire, noggrant utvalda och varsamt rostade för att inte ekaromerna ska ta över. Både de vita och de röda bygger långsamt upp sin rondör genom den näring de hittar där nere i soppan, allt påhejat av en regelbunden men försiktig batonnage.

Vinerna får en gammeldags, reduktiv uppfostran utan omdragningar. Svaveldoserna hålls till ett absolut minimum, istället använder man den kolsyra som bildas under den malolaktiska jäsningen för att hålla vinet friskt. Man till och med sprutar in kolsyra genom en slang ner i faten, som ett komplement till konventionell batonnage. Nollsjuorna fick hela arton månader i fat, ett beslut som togs specifikt för den friska och förhållandevis lätta årgången. Dekantering i god tid rekommenderas!

Det vankas betygsprovning hos Munskänkarna i Stockholm. Egendomen presenteras av Ulf Jansson, på ett sätt som gör att vi fattar filosofin bakom godsakerna.

Första glaset skimrar ljust halmgult. Nosen har en omedelbar, vitblommig charm. Faten märks som diskreta, lättfotade aromer av hasselnötscrème och arrak medan frukten ligger någonstans mellan vita vingummin och vit persika med rätt tydlig mineralkänsla. Som sagt, en förtjusande doft! I munnen är vinet relativt lätt, ändå med bra intensitet, en behagligt avrundad munkänsla och vingummiliknande aromer. Mineraler och syror friskar upp, understödda av ett uns koldioxid. Verkligen ett charmigt och gott vin! Vänta gärna ett par år, men drick inom tio. (89)

2007 Bourgogne Blanc



Andra glaset - halmgult - har en stor, häftig, exotiskt rostad doft av smörad toast, hasselnötscrème, arrak, orientkryddor och sakta eld på ny ek. En lyxig fatkaraktär som snackar direkt med lustcentrum! Smaken imponerar - rik, intensiv och harmonisk, med stor, ren frukt och helt utan beska från eken. Syran är rätt hög, men här finns också en nästan fet, extraktrik munkänsla så balansen drar ändå åt det rundare, fylliga hållet. I avslutningen ringer mängder av långa goda citrusaromer. Mer voluminöst och klart mer tillgängligt i nuläget än glas tre. Ett maffigt vin att lagra i minst fyra år, med en förväntad livslängd på tjugo. (92)

2007 Meursault 1er Cru Charmes



Tredje glaset ser ut som tvåan och har en finstämd, knuten doft där rostat bröd, arrak och ny ek överskuggar druvaromerna idag. För övrigt drar doften mer åt det mineraliska hållet än åt det fruktiga. Smaken berättar dock precis allt vi behöver veta om framtidspotentialen. Detta är ett slankare vin än föregående, men extremt välbalanserat, med en imponerande fokuserad mittsmak, där en avmätt alkoholpower lindar sig runt de salta mineralerna till en rejält lång sensation av flytande terroir. Koncentration, balans, elegans. Ett enastående vin som behöver tid för att förverkliga sig, minst fem år men gärna betydligt mer. (94)

2007 Meursault 1er Cru Perrières



Fjärde glaset är varmt blårött i en lite djupare och mörkare nyans än väntat från Volnay. Inledningsvis är det mycket fat i doften: volatilt lösningsmedel, nytt eketrä och godistoner. Frukten liknar mest rödbeta, kanske inte är det man längtar efter i första hand. Men vad vinet behövde var bara luft: efter två timmar har bären kommit loss på ett väldigt fint sätt och påminner snarare om skogshallon. Smaken bjuder på en ganska så rik och givande frukt, med pinotbeska och aromer av hallon, örter, undervegetation och bark. Fräschören accentueras av en aning grönhet. Ett elegant och mineraliskt vin, lättast av de tre röda. Men allt är relativt! (90)

2007 Volnay 1er Cru Santenots



Femte glaset börjar med ett rykande brödbak, kanelstång och varm, mjuk pepparkaka. Lätt volatila drag finns även här, faten känns fortfarande lite som en ny träslev och vi hittar aningar av gröna stjälkar. Bären gömmer sig fortfarande bakom utanverket, men snart noterar vi ett aningen syltigt drag ovanpå en mörkare frukt som drar åt björnbär och slånbär till. Rökiga mineraltoner rundar av doftintrycken. Smaken attackerar med sträva, sandiga, fortfarande kantiga tanniner med härligt motstånd, kraft och struktur. Syran är rätt hög men frukten möter upp bra och avslutningen bjuder på ordentlig längd. Idag är helheten inte alldeles harmonisk, vinet behöver tid för att hitta fram. Mer av kraft än av elegans. (92)

2007 Clos de Vougeot Grand Cru



Sjätte glaset öppnar med en fenomenalt snygg kryddighet, närmast exotisk men ändå subtilt genomförd, med hemliga drag av rökelse, marijuana och torkad spillning. Frukten lyser körsbärsröd som surrealistiska pastiller, med stråk av crème de cassis och skimrande, feminint parfymerade övertoner. Smaken bjuder på enormt fin frukt i en viktlös, sömlös kostym - alla vinets parametrar förenas till en helhet som är i absolut jämvikt. I avslutningen bjuds på en suverän upplevelse där aromerna bara pulserar och strömmar, länge. Storslaget vin med finess - kvällens bästa. (95)

2007 Clos de la Roche Grand Cru



Slutsats: kvällen bjöd på fantastiskt jämn och hög kvalitet över hela linjen. Fatkaraktären är framträdande - men mycket bättre integrerad än vad som kanske framgår av noteringarna. Det finns gott om mineralitet och djup, vinerna kommer av allt att döma förverkliga sig på ett vackert sätt med tillräcklig lagring.

Priser: 295/845/985/640/1540/1245 inklusive moms. Vinerna ligger i Vingruppens restaurangsortiment. Kvantiteterna är små, bara några lådor per vin. Den 15 januari släpptes ett fåtal flaskor i specialbutikerna och några finns faktiskt kvar.

ps. Mer läsning från provningen hittar du här.

9 kommentarer:

  1. Jag provade nyligen en 1er Cru En Caillerets 2006 från sagda firma, fullkomligt strålande men med en närmast besynnerligt nära släktskap med mogen och råköttig Côte-Rôtie. Skitläcker på alla plan men inte det vanliga uttrycket av Volnay.

    Några vita har jag inte provat (ännu), men de låter rätt OK på din beskrivning.

    SvaraRadera
  2. Hej Finare Vinare,
    Importör är Wineworld AB

    SvaraRadera
  3. Precis WP, det är en mörkare och köttigare version av Volnay. Inte dumt alls, och vi har ju preferenserna för norra rhônes slaktbänkar gemensamt...

    Det vore väldigt spännande att få smaka Meursault Perrières om sådär fem-tio år. Den kommer av allt att döma bli strålande.

    Anonym, Wineworld är ett företag inom Vingruppen. Här är länken:

    http://www.vingruppen.se/WineWorld/Producenter/frankrike/bourgogne/lucien-le-moine.aspx

    Förresten, om nu Formulae är årets bästa röda box - som Allt om Vin tydligen skrivit - då är det ganska illa ställt med resten av kartongerna ;-)

    SvaraRadera
  4. Intressant provning - har aldrig testat Le Moine själv och priserna är ju ganska saftiga. Som ni säkert sett så dissar Coates makarna och menar att det smakar Kalifornien, snarare än Bourgogne. Men Meadows gillar.

    SvaraRadera
  5. Med Charmes kan vi absolut förstå vad Coates far efter, fast utan californisk alkoholvärme. Man kan tänka sig att exempelvis nollsexorna var varmare och fläskigare. De röda kan väl också sägas ha en touch av mörkare californisk frukt, men återigen - utan kryddig alkoholvärme.

    Men spring gärna och köp en Clos de la Roche, och berätta sen vad du tyckte. Vi har en känsla av att den skulle passa dig... ;-)

    SvaraRadera
  6. Oj, det låter gott. Men när du säger "köper pressad must" är det OK för vita. Men för röda? Druvor?

    SvaraRadera
  7. Hej Per, lite otydligt där! De röda köps efter fullbordad alkoholjäsning, direkt efter pressningen.
    Innan malo, alltså...

    SvaraRadera
  8. Tavastgatan,

    Det är ju det jag säger; Clive Coates måste sluta röka 3 paket cigaretter om dagen. Då skulle han förstå att det här är bra grejer.

    :-)

    SvaraRadera
  9. Gabriel, din antipati mot Clivan är grundmurad, det kan väl aldrig ha något med hans uppfattning om dina killar att göra...?

    Men seriöst så känner jag mig inte riktigt trygg med någon bourgogne-kritiker. IWC, WS och WA är ju mest skit. Men även Meadows är problematisk med sin poängsättning som ganska exakt följer klassificeringen på ett närmast mekaniskt sätt.

    Bäst är kanske John Gilman (som jag träffade i Beaun förra året) och hans A View From the Cellar. Men allra bäst är nog att bilda sig en egen uppfattning, eller hur. Vi kanske bör ordna en sittning vad det lider?

    SvaraRadera