Till gnocchi, lammstek, rödvinssås och parmesan knäcker vi en piemontesisk nolltrea från källaren. 2003 Pio Cesare Barbaresco öppnar med en nos av smått brända currykryddor, därefter följer lösningsmedel, lakrits, anis, mynta, hallon och torkade nypon. Associationer till apelsiner med kryddnejlikor får sonen att ge båda tummarna upp för doften och utropa: "Snart är det jul!". Några russin berättar om hettan i Piemonte 2003. Onekligen är det ett gott glas att sniffa på, men fascinerande är för mycket sagt.
Smaken bjuder på en varm och rik sötfrukt med tydliga aromer av kryddnejlika. Syrorna är väl inte de mest daggfriska, men har goda apelsintoner. Torra tanniner läskar snarare än bråkar. Avslutningen är kryddvarm med högst måttlig längd. Vi är överens om att vinet är både trevligt och generöst, men vi kan inte sträcka oss till elegant. Pios barbaresco ska ju vara outstanding i goda år - men för nolltrean stannar våra mätare strax under. Vi är ändå glada åt flaskorna vi har kvar. Med lagom förväntningar levereras helt anständig njutning. (89)
Stackars vin utan kommentarer.
SvaraRaderaRussinen ni beskriver får mig att motsträvigt tänka på att jag kände russin i Fontanafreddas standardbarolo anno 2004 härom veckan. Dock i en flaska som stått några dagar, och ganska goda russin, men ändå lite tråkigt...