Italienska tanniner

Biff gillar tanniner - tanniner gillar biff. Och vi gillar båda! Gamla barndomsvännerna A & M bjuder in till en orgie i hängmörad ryggbiff iklädd fettkappa, och A:s perfekta bea. Vi tar med oss en påse garvsyra. Som uppvärmning serveras ett gäng skagensnittar med Jean Biechers billiga Riesling Réserve från utmärkta 2007. Vinet överraskar positivt med sin balans och aromer av mogen persika och mineral. Här finns inget av den snipiga kartighet som enklare alsaceriesling kan bjuda på, och sju gram restsocker får ändå räknas som torrt. Så är det dags att prova kvällens röda...

2006 Barone Ricasoli Casalferro Toscana IGT har en mörk, tät kulör. Doften är knuten men lovande, och det vi märker mest i början är den mörka, moderna fatrostningen - aromer av mörkrostat bröd, grillkol och julkryddor. Frukten är djupsvart och reserverad som av mörka moreller med ett inslag av cassis. A plockar först ut en klockren nyans av Fazers "Turkisk Peppar", och därefter en pust av rå högrev och järn. Nog finns det gott om terroirkänsla som väntar på att titta fram bakom de nya faten...

Pow - vilken käftsmäll! Uttrycket "palate-staining" är uppfunnet precis för den här sensationen av primärt frontalangrepp mot smaklökarna, och tyvärr finns det inte någon bra svensk översättning. Oj, vilka seriösa tanniner. Vilka strama syror, vilken struktur! Ungdomen gör att frukt och fat smakar bläck och grillkol. Detta är en riktig tuffing med stenhårt hopskruvad fruktkärna och solid mittsmak, men längden är dock måttlig i nuläget.

S - som provar blint ikväll - bestämmer sig snart för att syror och tanniner är toscanska och säger ung kraftchianti. Hon vill betala 180 kr för vinet just nu, ungefär lika mycket som A & M. Men vet man hur fint vinet utvecklas med tiden - mer klassiskt ju äldre det blir - så vet man också att det om fem år kommer försvara sitt pris, och mer därtill. Hundra procent matkrävande idag. (91+)

1997, 1998, 1999 nådde en fin mognadsfas vid ungefär sju-nio års ålder. Den lättare och slankare 96an något år tidigare.



2001 Terredora CampoRe Taurasi Riserva har en bjussig och komplex doft, med ett helt vagnlass mognadstoner. Först ut är kaffekarameller, därnäst ett bordeauxlikt penväss, mineraler från en underjordisk källare och en multnande kompost. Här finns något dyigt drag som känns ganska rustikt men inte alls frånstötande. Stallet är inte heller särskilt långt bort. Vidare noterar vi mörka körsbär, plommon, korinter, piptobak, läder, knäck, nougat och lakritspipa, ni vet den där bruna tonen. Bittermandel och kryddbasar. Selleri, eucalyptus och menthol. Mineraler igen. Stoppa oss, någon.

Om Casalferro utdelade en stenhård smocka, så gör taurasin entré i gommen med silkesvantarna på. Efter den lena starten vecklar smaken ut sig som en solfjäder - en enormt rik och mogen frukt med en gnutta varmjordssötma, pomeranser, after-eight och salta mineraltoner. Ungefär i sväljet kickar den etanoldrivna miljöturbon med en rejäl skjuts av kryddvärme - och plötsligt överfaller "en jävla massa tanniner", ett helt rövarband som vägrar lämnar gommen förrän en dryg minut senare. Rustikt, egensinnigt och lite farligt. Och skitgott.

Som ni redan förstått är detta en storslagen representant för Campania - si, pericoloso - och den undanskuffade men potentiellt stora aglianicodruvan. Har ni inte redan handlat så gör det, flaskor finns kvar , vinet är fullt moget och priset är väldigt rimligt sett till rikedomen i upplevelsen. (92)

ps. Tredje gången på en vecka vi smakar CampoRe Riserva. Första gången blint hos Munskänkarna (bäst på månadsprovningen). Andra gången hemma. Och nu senast hos A & M - intrycken är konsistenta.