Barolo 2005: Ratti vs. Massolino

Det är bara att erkänna - vi har fördomar om årgång 2005 i piemonte. Kanske började det med La Spinettas Barbaresco Starderi som vi inte tyckte levde upp till förväntningarna, särskilt inte med 2004 Barolo Campé i glaset bredvid. En mjuk och charmerande årgång med tidig utveckling, tyckte upphovsmannen Giorgio Rivetti. Nollfemmorna hos importören Origo (Luigi Pira med flera) motsade den tesen helt och hållet - kärva och vresiga, i tydligt behov av lagring. På sistone har ett flertal rapporter anlänt från de tongivande bedömarna - om riktigt bra, ja rentav storslagna nollfemmor av nebbiolodruvan. Förvirringen tycks vara total - åtminstone för oss - och alla generaliseringar ska tydligen tas med en stor nypa salt. Som vanligt är det bäst att greppa ett par flaskor och testa själv. Modernare tongångar står ikväll mot mer traditionella.


2005 Renato Ratti Barolo Marcenasco är mörkare brunrött och har en välbalanserad, expansiv doft åt det mörkare hållet. Goda fatkryddor tar täten: stjärnanis, kryddnejlika och kardemumma. Någon ton av hostmedicin fläktar förbi. Frukten ger rätt generöst av mörkare hallon med inslag av farinsocker. Oväntat hittar vi en diskret god stallton och slutligen fyller faten på med mer av mandelmassa, hudkräm och tjära.

Smaken är fokuserad, intensiv och munfyllande med en ganska viskös känsla. Surkörsbär, hallon och god fatkaraktär, välbalanserat och rätt kraftfullt. Rejäla tanniner torkar upp och strör sand i hela gommen på ett skönt sätt. Här finns också bra sula, snudd på eldighet, som ger rejäl intensitet och längd i slutet. Publikt och lättillgängligt i stilen, ett betydligt bättre vin än nollfyran. (92)


2005 Massolino Barolo Serralunga d'Alba är ljust brunrött och har likaså en ljusare, lättare, fortfarande något knuten doft. Här hittar vi finstämda toner av gräddvanilj, hallonrippel, strawberry cheesecake, smörkola och kokoskaka. Samt mer av lösningsmedel och volatila syror än i föregående glas.

Smaken är slank, stram och traditionell. En påtagligt torr, mer återhållsam frukt, ganska elegant. Småkärva druvkärniga tanniner, höga syror, kanske något volatila. Men också rentav lite surt och kartigt, som det kunde vara förr i tiden. Ett gammeldags vin, kanske inte hundra procent angenämt, inte för alla att gilla. Behöver nog tid. Vi sympatiserar med den piemontesiska traditionen men inte riktigt i den här versionen. (88)

Våra förutfattade meningar blev alltså rätt omskakade. La Morra var kraftfullt och Serralunga mer finlemmat. 2005 borde vara ett snäpp ner, men med sina moderna metoder gjorde Ratti en klart bättre Marcenasco i 2005 än i 2004. Traditionalisten Massolino lyckades dock bättre förra året, åtminstone att döma av den här basversionen.