Åtta blinda italianos

Har ni provat italienska röda direkt efter en heldagsprovning med alsaceviner, en sextio stycken sådär? Då vet ni att syrorna gjort ett bra förarbete så att även de mjukare pizzacharmörerna river till ganska bra. För att inte tala om de riktiga tanninmonstren från toscana och piemonte. Ikväll är det dags för blind rättvisa vad gäller några armaniklädda storfräsare. Ibland går det inte att gömma sig bakom en prislapp, hur väl tilltagen den än är...

Vin 1 har en medelintensiv , mörk purpurfärg med blåtoner. Vinet ser rätt så ungt ut. Doften ger rikligt med kryddor, rostade fat, cassis, björnbär, lakrits, rök och en gnutta tjära. Med färska örter på toppen så tycks vi ha en corvina i glaset, frågan är bara om det kan vara en amarone. Smaken får avgöra. Medelhöga syror, viss bitterhet, något torra te-tanniner, inte eldigt. Mjukt och balanserat. Det är inte en amarone, det är en valpolicella. Och den är rätt så trevlig och god i sin lite enklare stil.

Facit: 2005 Musella Valpolicella Superiore DOC

10% barbera och 20% rondinella kompletterar huvudrollsinnehavaren corvina. Stockarna växer i röd, kalkhaltig och vulkanisk jord. Vinet mognadslagrades i ett år på franska ekfat av olika storlekar.



Vin 2 har den ljusaste färgen i uppställningen, varmt rödbrun och transparent. Doften är vidöppen och utvecklad med sandelträ, nypon, tjära, balsamiska noter, kryddlåda, ingefära, brända örter, någon barrton och en fin liten smörkniv av eneträ. Röd hallon/vinbärsfrukt och vanilla fudge rundar av, och visst är det klockren nebbiolo i glaset. Smaken har en frisk och härlig syra, behagliga tanniner, gott om intensitet och lite eld i den rätt långa svansen. Bra! Det vilar något patenterat och hustypiskt över doften: kombinationen kryddlåda, nypon och smörkola känns mycket bekant. Det här trycker på rätt knappar för oss. Vinet kommer från Pio Cesare och antingen är det Langhe Nebbiolo eller Barbaresco i glaset. Troligen det förra eftersom vinet är så pass lätt.

Facit: 2005 Pio Cesare Langhe Nebbiolo DOC

Yes, en spik! Men just denna årgång har å andra sidan aldrig gett ett så positivt intryck som ikväll. På hemmaplan har vi stört oss på för mycket brända drag av lövbrasa i förorten, komplett med smällare från klåfingriga småpojkar. Leandersson påpekar också en störande grönhet som vi tydligen står ut med.



Vin 3 har en mörk, relativt tät färg med blå reflexer. Det ser yngre ut än nr 5 och både yngre och glesare än nr 4. Vi får en sval doft av körsbär med inslag av svarta vinbär och vinbärsblad. Vinet ger intryck av en smärre dos inblandad cabernet. Nygarvat läder och fatrostade chokladtoner kommer till, liksom några korinter. Hällde de i en skvätt merlot också? Slutligen örtiga övertoner med inslag av eucalyptus. Smaken är toscanskt "sur", oangenämt torrsträv, fruktfattig och fatkryddig. Dessutom knuten för tillfället. Det är en enklare sangiovese från toscana. Och inte är den helt kul heller.

Facit: 2006 Brolio Chianti Classico DOCG

Nu är det dags för importören att ringa till baronen och be honom styra upp saker och ting. Det har ju gått förr, baronen har visat utmärkta prov på det! Det är trist när ett vin dalar på ett så pass tydligt sätt, bara några år efter lanseringen. I den här årgången borde man kunnat uträtta storverk. Varför inte fråga någon av markiserna hur man gör?



Vin 4 har en högintensiv, varmt blåröd färg med tydlig viskositet och början till mognare nyanser. Den komplexa doften ger mörka, toscanska surkörsbär direkt hämtade från skolboken. Bittra örter ur fernet-branca, te, tobak, fin hudkräm, superrik frukt med likörtoner, mandelmassa, julkryddor och after-eight summerar doftintrycken. Mycket lovande, det skulle kunna vara en fin supertuscan! Intrycken från doften speglas i den stora smaken som öser på med mängder av tanniner och rik mogen frukt. Gommen tapetseras upp ordentligt, men oj vilka snygga tapeter det är! Helhetsintrycket: ett modernt och ambitiöst vin som helt lever upp till sin höga målsättning. Det är mintchokladen och kryddorna som röjer nollfyran av Castello di Fonterutoli.

Facit: 2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico DOCG

Härligt, en spik till! Verkligen ett stort vin med 14,1 procent alkohol och 10% cabernet sauvignon. Vi måste öppna nästa flaska snart. Kanske skulle man tussa ihop den med 2004 Haut-Carles för en klassisk shoot-out...



Vin 5 har en mycket tät och mörk färg, med blå kant. Doften är knuten, men ger ifrån sig mörka körsbär och bordeauxlika fat med ceder, aning paprika och mint.
Här är det i alla fall cabernet med i matchen. Vi får en uttalat sträv smak med en obehaglig beska, ekbeska är det väl antagligen. Men hallå, var är frukten? Det ekar tomt till svar. Vinet upplevs obalanserat eftersom ekbehandlingen ändå är så pass ambitiös. Man borde sansat sig och gjort ett mindre vin. En ogin toscanare på mest sangiovese och lite cab.

Facit: 2005 Antinori Tignanello Toscana IGT

Tjenare italienare! Tveksam frukt i dyr kostym, inte ens prislappen kan dölja att brallorna halkat hela vägen ner. Dags att ta fram varningstriangeln... och tänk, 2004 som var så rödfruktig och fin. Den som hävdar att årgången inte spelar någon större roll nuförtiden är ute på en rejäl cykeltur. 70% sangiovese, 15% cabernet sauvignon, 15% cabernet franc.



Vin 6, en medelmörk varmröd rubin med transparens.
Först lite blyg och motvillig, ger nosen efterhand ifrån sig körsbär, hallon, mandel, viol och blommiga övertoner. En fruktig, vänlig och mjuk doft, kan det här vara corvina? Smaken biter dock ifrån med rejäl kärn- och örtbitterhet och rikligt med sträva tanniner. Lång eftersmak där tanninerna jobbar på bra. Ett betydligt tuffare vin än väntat från doften, utan tvekan en nebbiolo från barolo eller barbaresco.

Facit: 2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino DOCG

Men se, den gamla bekantingen! Inte så givande som när vi drack den hemma i april 2008, men allt som behövs är nog en längre luftning och passande mat. Utmärkt vin som kommit en bit på väg.



Vin 7 har en ljusare varm rubinröd ton med tomatröd kant. Doften är ung men rätt så komplex: ljusa körsbär och någon piptobak får diskret hjälp av orientaliska kryddor, hudkräm och saftiga, lätt syltiga toner av plommon, nypon och en liten vinbärsnickelpastill. Fina blomtoner svävar ovanpå. Smaken är först förledande mjuk och saftig, syrorna tycks åt det lägre hållet - men plötsligt kickar enorma mängder tanniner in och lägger en tung tegelsten på gaspedalen. Betydligt mer kraft än i föregående vin, här blir det vacuum i kinderna! Vinet känns obalanserat för tillfället och det kan knappast vara något annat än nebbiolo från barolo.

Facit: 2004 Paolo Scavino Barolo Carobric DOCG

Tack för det smakprovet! Doften var inte alls så klockrent förförisk som i 2004 Bric dël Fiasc. Då vet vi att vi lugnt kan glömma våra flaskor i åtta-tio år. Helt bortkastade pengar att öppna tidigt...



Vin 8 har en mycket mörk, tät och blåröd färg. Doften är kryddig, sötsaftig, rent av syltig med drottning, blåbär, björnbär. Assist av mandel, blommor, lakrits och tjära. Smaken är saftig och bitter, inte olikt en modern, fylligare fatrostad barbera. Men syrorna är inte de allra högsta och smaken är åt det mjukare hållet och lite eldigare. Eftersmaken är lång, med bitterhet. Så det är nog ingen barbera utan en corvina, ripasso eller amarone. Den är sjukt ung och inte i toppklass.

Facit: 2005 Masi Costasera Amarone della Valpolicella DOC

En amarones första plikt är att hålla sig ur vägen tills den fyllt tio. Och den här är inte ens något klockrent lagringsprojekt...



Tack till Fredrik Leandersson och Munskänkarna i Stockholm för uppställningen!