Supertuscans 1999: Siepi vs. San Martino

När de italienska nysläppen står som spön i backen känns det gott att falla tillbaka på ett par toscanare som ger besked om vad man kan vänta sig efter en lagom mognadslagring. Vi drack de här vinerna senast under förra året. Det är med stora förväntningar vi nu återkommer för att se vad som hänt sen sist...

1999 Siepi Toscana IGT lämnar en rejäl fällning och har en mörk, varmt rubinröd uppenbarelse i glaset, utan varken blå eller bruna nyanser. Direkt när vi doftar bjuder vinet ut sig på ett öppet och vällustigt sätt. En mörk, mättad chokladsås rinner fram, påminnande om både after eight och mintchoko. Den får sällskap av toffee, brända mandlar och en allmänt kryddig stämning av julkrubba i stallet. Man kommer att bli bättre omhändertagen än Josef och Maria, det är ingen tvekan om den saken - doften är otroligt inbjudande. Den mogna, rika och expansiva frukten påminner om plommon och likörkörsbär med ett svagt inslag av julmust och fikon. Efterhand blir det tydligt att övertonerna domineras av mint och örter. De rostade ekfaten finns där utan att störa, och efterhand uppfattar vi mognadstoner av mossa, svampmycel och annan undervegetation i skogen.

I munnen är 1999 Siepi stort och samtidigt slankt, med ett underbart grepp och intensitet i mittsmaken som sömlöst övergår i en lång, mycket givande eftersmak. Friska syror, chokladigt lena tanniner och lagom kärnbitterhet planar ut i suverän balans. Vi associerar till lyx som tempererade kontinentalsängar och utsökta sammetstyger. Vinet befinner sig fortfarande i medelåldern, och är extremt tillfredsställande just i denna fas - väntar man längre blir det mera julmust.



1999 San Martino Toscana IGT ger rejält med sediment och en fantastisk doft med lager på lager av intryck. Faten känns inte riktigt lika chokladiga, snarare mer åt det mediumrostade hållet med fint kryddiga drag av sandelträ. Doften släpper fram typiska, traditionella drag av surkörsbär, syltad ingefära, lösningsmedel, mandelblom och mandelmassa. Mognaden ger mer av tomatpuré pch järn. Övertonerna uppfattar vi som mer blommiga än mintiga i detta vin. Eteriskt - så friskt och ljust! Efter ett par timmar får vi andra aromer. Läder, tjära och tryffel kommer starkt - doften blir mörkare, dovare och djupare...

Smaken är supertypisk chianti classico med aningen ljusare toner av surkörsbär och ingefära. Det finns en enorm fräschör av örter som oregano, med imponerande syrafokus och fruktintensitet i smaken. Massor av sträva druvtanniner, men mindre av mörka chokladtoner och mer av svartpeppar och järn. Faten är mycket väl balanserade och vinet växer tydligt med tid i luften.
Åldermässigt är vinet fortfarande rätt ungdomligt, i tidiga medelåldern. Det kommer att utvecklas fint och hålla länge till, särskilt eftersom det inte brukar trilla ner i julmustkaret med tiden. Vinet tycks helt obekymrat av sin längre sejour på nya barriques. Alla druvorna (100% sangiovese) lyckas uttrycka maximal terroir och typicitet.

Ja, vad ska vi säga? Vilken kväll! Gillar man toscana är man i himlen med de här kombattanterna. Likheterna är större än vad som syns i våra noteringar, exempelvis mint, örter och choklad finns förstås i båda vinerna. Det blev en extremt hård och angenäm fight där vi slutligen ger priset till 1999 San Martino. Lite sent i starten, i början underlägset motståndaren, tog det in mer och mer. I munnen avgörs segern: den tuffa, ohejdade sangiovesefrukten vinner över de lyxiga rostade faten. Ska man fortsätta förenklingarna tycks markisen ha ett stående samarbete med Willy Wonka, medan San Martino lyckas bättre med att framkalla bilder av landskapet i form av mineraler, blommor och örter. Att San Martino är en av de mer överkomliga supertoscanarna skadar inte heller - vinerna tävlar för övrigt i samma klass. Pratar vi poäng blir det ungefär 93, med en extra bonuspoäng till vinnaren.

1999 Siepi Toscana IGT (Marchesi Mazzei, Castello di Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

1999 San Martino Toscana IGT (Stefano Farkas, Villa Cafaggio, Panzano in Chianti, Toscana)