Pio Cesares basviner hör till vardagslivets väsentligheter. Det är därför högintressant varje gång ett årgångsbyte står för dörren. Nettare e Gioia har redan doppat nosen i årgång 2006 - vi är också grymt nyfikna på ett smakprov. Sällskapet är givet: cacciatora, grissini, pizza...
2006 Dolcetto d'Alba är helt klart och mörkt blårött, ser fint ut. Ur glaset kommer en ung, ren, råköttig frukt med stenmineraler. Frukten är drypande våt av körsbär och cassis, och ett uns parfymerad. Ett lite örtigt stick utvecklas på ett aptitretande sätt med svarta oliver och mer örter. Vi smakar och får direkt ett mycket positivt intryck av den rena, rika, mättade, nästan sötfruktiga dolcettosaftigheten. Detta är italiensk kraftsaft med ett visst motstånd - vi kommer att tänka på strukturen i enklare bourgogner från årgång 2005. Garvsyrorna är märkbara och vinet visar sitt allra bästa till antipasti och till pizzan. Efteråt tar den ungdomliga stramheten över...
2005 Barbera d'Alba har en ljusare färg med orangea reflexer. Det luktar bränt! Brandrök snarare än solstekt lagårdsvägg, det har tagit eld runt knuten. Torkade örter, grusdamm. En brödrost som används för första gången på länge. Brända mandlar! Farinsocker och tidiga mognadstoner åt nebbiolohållet. Som synes blir det lite bättre efter hand. Smaken bjuder likaså en frukt som känns lite tunn, bränd och uttorkad. Vinet är likväl läskande och hyggligt men tycks märkt av året och slutar därför som en besvikelse. Klasskillnad jämfört med den friska, unga frukten i föregående vin - och även jämfört med den fina årgången 2004. Vi luftar, kyler - och står över till nästa, förmodat utmärkta årgång.
2006 Dolcetto d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)
2005 Barbera d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)
ps. Britt Karlsson efterlyser mer av subjektivitet i dagens nyhetsbrev. Jo, vi kan väl bara hålla med. Själv är bäste dräng, när det gäller den egna smaken. Vill man ha någon att hålla i handen, får man leta efter någon med liknande preferenser och en tydlig inställning. Eller samla tillräckligt många kommentarer från olika håll, om man har tid. Det är här någonstans Britt hämtat bränslet till sin fundering - att det skulle vara "besynnerligt" att kommentera kommentarerna. Jämför man flera vinkritikers åsikter märker man nämligen snart att de skiftar rejält - ibland skiftar en och samma kritikers åsikter rejält. Problemet, som vi ser det, är inte att kritikerna tycker - utan att deras tyckanden på grund av deras profession tillmäts ett värde av objektivitet och allmän sanning (det kan inte vara en enkel sak att kombinera allmänhetens tjänst med den egna smaken). När de olika åsikterna stagas upp av ett svajigt och hemslöjdat betygssystem med inflation åt båda hållen så blir det hela inte vidare konsekvent. Till slut blir det allt mindre intressant att följa kritikerns betyg. Vi kommer till samma slutsats som Britt, fast på olika vägar: värdet av enskilda vinbedömningar och vinpoäng är ibland begränsat. Återstår bara att sätta segel, kasta sig ut i verkligheten och prova själv... och det är ju inte så tråkigt!
Kul att ni tog er an dolcetton! Den där örtigheten är intressant; oväntat mycket för dolcetto, och jag undrar om det var den som slog över i förvirrande mycket beska i min flaska. Annars ger den ju en karaktär man vill ha. Kul också med så mycket kraft i en dolcetto.
SvaraRadera