Nu står de toscanska nollfyrorna som spön i backen, och sämre kan man ju faktiskt ha det. Vi får "Drick din nollfyra Nu"-vibbar. Härligt att gå lös på unga toppviner som ändå är tillgängliga! Castello di Brolio är ett av de viner vi lagrat flest flaskor av, cirka fem lådor. Det brukar uppvisa en jämn mognadskurva, utan större berg-och dalbana (om årgångsversionen inte fått för mycket ek, vilket kanske kunde sägas om 1999). Det mognar trots allt relativt fort, så framemot åtta-tio års ålder kan man njuta av ett fullmoget vin med utvecklade stalltoner. I bra årgångar, som den aktuella, kan vinet hålla i flera år till.
2004 Castello di Brolio har en mörkröd, klar, vacker färg. Doften ger först tobak och mörka körsbär, därefter anis och brödkryddor som fänkålsfrö och kummin. början till ädelt bordeauxlika stalltoner och inslag av jordiga mineraler och mint. En mer klassiskt elegant och mindre sötfruktigt förförisk doft än i gårdagens 2004 Piaggia Riserva. Smaken är god, stram och fruktig, i en torrare, välbalanserad stil. Avslutningen bjuder på precis tillräckligt med örtig kärvhet, lakrits och en malörtslik kryddbitterhet som gör att eftersmaken får avvägda toner av Gammel Dansk. Visar stil och klass! Trots att det smakar utomordentligt gott redan nu, och inte är varken särskilt knutet eller bråkigt (som 1997 och 1999 var i sin ungdom) vill vi absolut lagra vinet för att locka fram mer av stall och mognadstoner. På så sätt har detta tydliga likheter med ett klassiskt slottsvin från bordeaux. Vi är helt överens, och ger båda tummen upp! Vi köper och lagrar...
2004 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)
Hur är detta vin i förhllande till Castello di Fonterutolis 04a?
SvaraRaderaSjälv lägger jag undan en dubbelmagnum - kul med lite andra flaskstorlekar...!
SvaraRaderaFredrik, det är en intressant jämförelse. Castello di Fonterutoli är ända sedan 1997 ett extraherat vin med generös karaktär av rostade fat. Ett uttalat modernt vin, om man så vill. Historien kan se ut så här: När den unga häftiga frukten ger sig efter fem år eller så , kan vinet ge lite intryck av att falla ihop, men ekfaten finns kvar och tar över. En trist fas! Efter tio år kommer en mogen fas där julkryddor, julmust och portvinstoner gives i en harmonisk helhet. Drickes alltså gärna relativt ungt, inom ett par år kanske, eller helt utmognat. Fast 2004
SvaraRaderakommer förhoppningsvis inte bjuda på en lika extrem berg- och dalbana som 1997...
Castello di Brolio är som sagt vid en jämförelse mer av klassiskt slottsvin halvvägs mellan riserva och bordeaux. Stilen sattes i och med årgång 1997. Det ger ett mer genomluftat intryck från sin uppfostran i fat. Den karaktären gör att vinet har en jämnare utvecklingskurva. Den balanserade stilen är redan från början präglad av en viss stallighet som växer med tiden. På så sätt finns likheter med Tignanello!
Det är viktigt och riktigt det ni beskriver med mognadsfaserna. Personligen så är jag helt betuttad i den friska frukten syrorna och de häftiga tanninerna som finns i tex CastdFont. Jag har dålig erfarenhet av långlagrade supertuscaner, tycker de förlorar fräschheten och jag byter inte ut gärna fräschör mot must och portvin även om väldigt många andra gör det. Jag kör mina 04-fyror nu och inom 3 år.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaoch tack för mycket underhållande skriverier! Jag provade just 1998 Castello di Brolio på magnum, och det var fortfarande ett bra vin, men balans och mognad blir inte lika upphetsande som frukten och tanniner en gång var i detta vin. Jag tycker alltmer att bara franska viner tål lång lagring då de ofta förändras i grunden. Viner från Italien (nebbiolo undantaget) och nya värden behåller ofta samma stil, fast blir blekare och blekare.
Asi, det ligger en hel del i vad du skriver. Om det funkar att dricka ett toscanskt vin ungt (dvs det är tillräckligt balanserat och harmoniskt) så är det helt underbart. Däremot blir det kanske lite märkligt att sätta likhetstecken mellan traditionella italienska riservor lagrade på botti, och viner från exempelvis USA, chile och australien. De mer traditionella italienska (dvs inte för modernt fruktextraherade) vinerna vinner väl i allmänhet på att lagras, om än inte så länge. 1998 Castello di Brolio (75cl) tyckte vi nådde sin topp 2005. Syrorna hade inte de allra bästa framtidsutsikterna, så vi avslutade lådan rätt snabbt. Ändå var det ett verkligt harmoniskt och gott vin med vackert utvecklade toner av stall, läder, torkade körsbär, mineral och fin balsamvinäger.
SvaraRaderaDet här ämnet är alltid lika spännande! Vi får nog dra upp ett par 1999 Castello di Brolio och 1999 Castello di Fonterutoli och se hur det står till...