Vi försöker dra oss till minnes hur det var förr, i mitten av åttitalet, sådär tio år innan vi såg ljuset. Vad drack vi egentligen för vin på den tiden?
Frankofila föräldrar fick oss rätt tidigt att fatta att franskt vin var bra, och särskilt mjukt och trevligt var Morgon och Brouilly. Ännu mjukare var Beaujolais Royal. När det skulle vara riktigt fint ställdes vid enstaka tillfällen en Saint-Emilion på bordet. Det smakade slott, gammalt och torrt, ädelt, lite förnämt liksom. Ungefär samtidigt som vi fick tillträde till Systembolaget lanserade Vin & Sprit sina lantviner med en prislapp på dryga tjugan. De var försedda med den nygamla skruvkorken. Det franska var blått och bläckigt, det italienska surt, det tyska svagt, det österrikiska innehöll glykol, det portugisiska har vi glömt, och det spanska mjukt och mulligt (ett av sjuttiotalets mesta modeord, som numera har fått en fridlyst plats i Kronstams krönikor). Det var också vanligt med rykten om att Vino Tinto var ovanligt bra just i den senaste tappningen. Vi tröttnade förstås på att kolla upp hur det låg till med den saken, så många festers vin blev Côteaux de Languedoc och Côteaux du Tricastin.
Sommaren 1985 tillbringade vi båda, i sällskap med en kompis, fyra veckor i ett lånat hus i L'Etang-la-Ville väster om Paris. Vi missade i stort sett alla chanser till bra vin. Vieux Papes kostade 20 francs för fyra gånger 75 centiliter - okej, ner i shoppingvagnen! Morgon var ju bra, men lite dyrt kanske, 23 francs - det tar vi! Inga större vinupplevelser att rapportera från den resan. Men ungefär vid denna tid fanns också de (numera mytiska) härtappade bordeauxvinerna. Här kunde även ett studielån eller minimilön räcka till. Typ 45-75 kronor har vi för oss att de kunde kosta. Jo, de dök upp titt som tätt, och vi upptäckte att de var rätt goda.
En hype kring Australien (som på den tiden bisarrt nog försökte göra vin med låg alkoholhalt för den svenska marknaden) fick oss att köpa rött därifrån, men det ledsnade vi och förhoppningsvis de flesta andra snart på. Australien fick som bekant med tiden ändå sin revansch (nu med hög alkohalt som omväxling). Spanien var annars ett säkert kort, de bästa vi minns var Viña Alberdi och Viña Ardanza från La Rioja Alta. Italien var bara surt och blaskigt, möjligen innehöll det metanol (hade vi läst). Vi kan egentligen inte minnas några italienare från åttiotalet, förutom lantvinet då. Men vi brydde oss ju inte direkt om att leta, än mindre prova.
Inte oväntat var vindrinkar populära: Kir hade redan haft sin peak, även om vi hann med att smaka under gymnasieåren. En god vän höll sig gärna till blandningen Val de Loire och päroncider (med smeknamnet päronvalle), alternativt med Liebfraumilch (päronlibbe). Göteborgarna i Stonefunkers introducerade oss till slut för den oheliga playadödaren calimocho: hälften tinto, hälften cola. Say no more.
ps. hade vi inga näsor på den tiden, undrar man. Nej, vi rökte ju !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar