Finare Vinare

2009 Domaine du Pegau Cuvée Réservée

2012-01-28T22:18:00.013+01:00

Lördag kväll, och längtan är stor efter köttiga köttbitar med dito viner. Ett par i parallella glas brukar innebära bra underhållning, inte minst när vinerna kommer från helt olika håll. Tävlingsmomentet är ju oundvikligt när det vankas jämförelse, men våra kombattanter behöver i alla fall inte tävla om att vara samma sak. Ikväll är det väl ingen tvekan om vilket vin som är det bästa, men sparringpartnern/förloraren kan stoltsera med att jobba alldeles förträffligt till entrecôten.

2006 Stags Leap Vineyards 'Artemis' Napa Valley Cabernet Sauvignon har en mörkt vinröd färg och doftar riktigt gott. Inte helt oväntat handlar det om svarta vinbär, körsbärsnickel och en snygg ekbehandling av bittermandel, eneträ, lakrits, vanilj och choklad. En avmätt köttighet och lätt blommiga topptoner hamnar på pluskontot. Prima sniff.

Smaken är hyggligt tät och tydligt mintig med en frisk, livlig fruktsyra. Tanninerna är måttligt stora och strukturen är väl knappast ämnad för längre lagring, men frukten är klart tilltalande. Balans och proportioner ger ett sympatiskt intryck eftersom såväl extraktion som alkohol håller sig på mattan, men man kunde önskat sig lite mer av tanniner. Ekfaten stör inte ett dugg - särskilt inte till maten - men efteråt blir vaniljsötman en smula för påtaglig. Riktigt trevligt är det hur som helst, och då särskilt i sammanhanget entrecôte och dragonstinn bearnaise där vi faktiskt föredrar lilla Artemis ikväll.

2009 Domaine du Pegau Cuvée Réservée presenterade sig med all önskvärd tydlighet redan i flaskhalsen - en omisskännlig signatur av tobak, mogna druvstjälkar och garrigue-örter. När vi hällde upp i karaff möttes vi inom några ögonblick av ett underbart doftdjup. Det vi tänkte på precis i det ögonblicket var rinnande köttsafter, salmiak, jästa mörka körsbär, kirsch och lavendel.

Uppsynen är nästan opak oxblod/purpur - extra tät för egendomens viner. Det är en rikedom av associationer som passerar revy när vi under några timmar bekantar oss med senaste tappningen av Laurence Ferauds traditionellt utgjorda châteauneuf. Doften i glaset är fascinerande, oupphörligt växlande och fängslande. Vi ser först våta murstenar framför oss, och plötsligt dominerar lavendeln helt. I nästa ögonblick är det jäsande körsbär och friska skogshallon, som snart transformeras till körsbärskärnor och kirsch, varefter läder och gamla seldon inom kort lämnar över stafettpinnen till rostbiff och svartpeppar. Definition och komplexitet är bara förnamnen.

Lika mångfaldiga är intrycken i munnen. Fint koncentrerad, avspänt extraherad frukt spelar mot en spänstig syra- och tanninstruktur och ett sagolikt bett av garrigue-örter och mineraler. Den ungdomliga sötfrukten är återhållsam för att vara châteauneuf, och munkänslan har redan en härlig rondör som påminner starkt om mörk choklad och tobak. Samtidigt är vinet på många sätt slankt i sin uppbyggnad, och i slutet finns en bestämd pomeransbeska som ringer kvar i en smärre evighet tillsammans med alla andra nyanser vi räknat upp. Tanninerna känns alltmer silkiga ju mer tid vinet får luft, och alkoholen upplevs som helt balanserad. Redan nu serveras njutning på hög nivå, och det kan ju bara bli bättre med tiden.

Summa summarum: senaste versionen av Cuvée Réservée är attans fin! Nollnian tycks vara ännu en klassiker i vardande. Vi älskar stilen, och Pegau är ett av de allra säkraste stalltipsen när det gäller traditionell Châteauneuf-du-Pape. Kan man få önska sig att fler följde deras exempel?

ps. Virtual tasting ikväll, alltid lika kul när slumpen ordnar till det.

Dorst & Consorten, Landau

2012-01-24T09:54:00.038+01:00

Obotlig nyfikenhet på en av Tysklands mest intressanta vinmänniskor fick oss att 1) skicka iväg en batteri av frågor till Stefan Dorst och 2) beställa en låda vin från hans lilla butik i Landau. Resultatet lyder som följer. För en fylligare introduktion, börja med att läsa här.

Var har du dina rötter? Hur började du som vinmakare?

“Jag föddes i Landau 1966, och växte upp på mina föräldrars gård. Det var ett blandat jordbruk med vin, frukt och andra grödor, som låg sju kilometer söder om Landau. Efter grundskolan bestämde jag mig för att börja lära mig vinmakande, och övade under åren 1982-1986. På den här tiden var Pfalz väldigt provinsiellt och vinodlingen i området strävade efter kvantitet före kvalitet.

Efter några års träning ville jag gå vidare med teoretiska studier, och under åren 1986-1988 utbildade jag mig vid den statliga vinhögskolan i Weinsberg (Baden-Württemberg). Med examen på fickan kände jag att det var hög tid att lämna Pfalz, så därför åkte jag till Schweiz. Där hamnade jag på ett stort vineri i Valais vid namn Nouveau Salquenen. Pinot noir var en viktig del av produktionen de här åren runt 1989-90. Men snart var jag tillbaka i Pfalz - av olika anledningar, men framförallt att jag i maj 1990 lyckades få en plats som assisterande vinmakare hos Friedrich Becker.

Perioden 1991-1994 hade jag tre månader ledigt under våren varje år. Under månaderna februari till maj reste jag till södra halvklotet för att arbeta där under skördesäsongen. Jag jobbade hos Catena i Argentina och åt bröderna Lurton i Chile - ja, till och med en skörd i Australien, hos Tony Jordan på Domaine Chandon. Med mig hem i bagaget hade jag massor av erfarenheter som skulle visa sig nyttiga hos Weingut Becker. 1995 blev jag erbjuden att vara med i uppstarten av ett tyskägt vineri i Stellenbosch vid namn Laibach Vineyards. Under en tioårsperiod byggde vi upp den verksamheten. Jag var ansvarig vinmakare och flög upp till fem gånger om året. 2005 tog min assistent över - Francois van Zyl - men jag är fortfarande med och konsultar lite i bakgrunden.

1998 dök det upp ytterligare en utmaning, nämligen att vara med och utveckla Bodega Venta d’Aubert i Spanien. Det var arton hektar mitt ute i ingenstans, trekvart inåt landet från Priorat. Innan jag kom dit hade de haft konsulthjälp av José Luis Perez och Alvaro Palacios. Det var och är en gård med stor potential."

"För att summera - de här var alltså mina tre viktigaste utmaningar under de senaste tjugo åren: Becker, Laibach och Venta d’Aubert. Bara med långsiktigt arbete kan man bygga upp något som börjar likna ett starkt varumärke. Vid sidan av dessa höll jag också på med lite rådgivning I Österrike, Frankrike, Mosel och Pfalz. Eftersom min roll hos Becker och Laibach blivit mindre med tiden, har jag haft tid och motivation att bygga upp min egen firma Dorst & Consorten. Dessutom lite “undercover-konsultande”… en av mina senaste passioner är första klassens pinot noir från byn Malans i schweiziska Bündner Herrschaft.”

Något exempel på vad du lärde dig genom att arbeta i andra vinländer?

“I Schweiz fick jag mig en uppvisning i grenarna management och motivation. Det var ett familjeägt vineri med en produktion på fyra miljoner liter (1989/90). Hos Lurton i Chile lärde jag mig hur man skyddar druvornas fräschör och mycket om renhet och perfektion i storskalig vinmakning. Generellt fick jag möjlighet att pröva kallklimatsmetoder i varma klimat och vice versa.”

Femton år som ansvarig vinmakare hos Becker. Vad har ändrats med tiden?

“Innan min tid ansågs Becker göra ganska rustika viner. Aldrig under 70-talet hade han använt sig av den utbredda metoden med Süssreserve för att mjuka upp de vita vinerna och lyfta sockerhalten - de var alltid knastertorra och det var gårdens signum. Men skördeuttaget var förmodligen alltför högt, åtminstone vissa år, och därför blev vinerna rustika och av rätt måttlig kvalitet. Jag strävade efter att uppnå finess, genom bättre druvmognad och mer kontrollerad vinifiering. Samtidigt ville vi behålla den puristiska stilen med torra viner utan tillsatser eller högteknologiskt vinmakande.

När det gäller pinot noir upptäckte vi massor. Framförallt handlade det om förbättrade metoder ute i vingårdarna, och om bättre druvmognad. I källaren lärde vi oss att undvika överextraktion och alltför lång fatlagring. Allt som allt har det gett vinerna mer balanserade tanniner av högre kvalitet. 2005 tog sonen - Fritz Junior – över ansvaret för vinmakandet och började sätta sina ideer i verket. Kanske kan man säga att det är en förlängning av min stil.”

När Becker förärades titeln "Tysklands bästa rödvin" i Gault Millau för Pinot Noir Tafelwein, var det väntat eller kom det som en överraskning?

“Nej, det var faktiskt ingen överraskning. Ända sedan 1990 hade vi gjort riktigt bra pinot noir med lång lagringspotential (exempelvis är 1992 fortfarande toppen). Genom åren har vi genomfört diverse vertikalprovningar av årgångar från 1990 till 2005, och Tafelwein har nästan alltid stor potential. Redan 1996 – om jag minns rätt – vann vi utmärkelsen “Tysklands bästa pinot” hos Gault Millau. Ska man jämföra så är Beckers stil mindre ekig, mindre fruktdriven och torrare än annan tysk pinot.”

Vilken roll spelar du hos Becker för tillfället?

“Fram till och med förra året gjorde och blandade jag Grosses Gewächs-vinerna tillsammans med Fritz Jr. Annars handlar det om generella rekommendationer och allmänt “hjälpa-till” när det behövs.”

Du är också rödvinskonsult åt Bürklin-Wolf. Vad är det du gör hos dem?

“Jag jobbade från 1995 till 2011 som ansvarig rödvinmakare, för att förbättra deras pinot noir och deras andra röda. Bürklin-Wolf är ju framför allt en rieslingproducent - kanske en av de viktigaste och mest framstående i världen för torr riesling. Så de bör verkligen inte fokusera på rött! Resultatet av min analys blev alltså att skära ned rödvinsproduktionen med en tredjedel, och sälja av en del “värdelösa” vingårdar där man experimenterat med cabernet sauvignon, merlot, nebbiolo, och syrah. Istället rekommenderade jag att de skulle koncentrera sig ännu mer på riesling.

När det gäller de röda tycker jag att särskilt 2009 visar vilka möjligheter till kvalitet som finns, men jordarna i det här området är tyvärr inte tillräckligt kalkrika för att fokusera mer på pinot noir. Från och med 2011 kommer min roll att övergå från ansvarigt konsulterande till en lättare rådgivande funktion.”

Südpfalz har varit väldigt dynamiskt över det senaste decenniet och det verkar fortsätta. Varför?

“För att det var nödvändigt! Südpfalz hade tidigare varit förknippat med bulkvin. Innan vinlagen kom 1971 såldes det mesta i bulk till Mosel och exporterades som Moselvin. Südpfalz hade ingen egen personlighet.”

När öppnade du vinbutiken i Landau?

“Det var ett galet äventyr som började 1996. Jag jobbade på Villa Pistoria sedan 1994 - ett litet projekt på en hektar i Bad Bergzabern - med en kompis och vi letade efter någonstans att bo. Plötsligt fanns det ett orenoverat hus i Landau till salu, så jag köpte huset tillsammans med två vänner. Vi renoverade det tillsammans och sedan öppnade jag Landaus första vinbutik i traditionell stil. Mest som en hobby...”

Berätta lite om dina vinodlande samarbetspartners i Dorst & Consorten. Hur träffades ni?

“De flesta “Consorten” är mina vänner sedan decennier. Michael Naab var min elev, och sedan hjälpte jag honom med Villa Pistoria, som vi gjorde tilsammans från 1997. Han är också frilansande vinmakare på Weingut Wilker utanför Bad Bergzabern och en av “de tre tomaterna” på Domaine St. Eugene i Languedoc.

Fritz Croissant kommer mer från handlarsidan, och drev sedan 1985 en ekologisk vingård i Toscana som han sålde 2001. Under några år var han också delägare i en ekologisk vingård i Saint-Chinian, och dessutom har han varit återförsäljare av ekoviner sedan tjugotalet år.

Johannes Bachtler känner jag från vinskolan. Han äger en traditionell egendom om 10 hektar i Weyher (Pfalz) som har utmärkt potential. Vinerna gjordes i en äldre stil, och det saknades innovation. För fyra år sedan bad han mig att hjälpa honom förbättra sina produkter över hela linjen. Särskilt ett par tre viner blev mycket bättre, och de finns nu med i Consorten-sortimentet.

Georg Steiner känner jag också sedan skolan. Han ledde sin familjegård under tjugo år mer eller mindre själv. De senaste fem åren har han också drivit en vinservering ute i sina vingårdar, öppen på helgerna. Förmodligen fick han inte tid nog till sina viner, så de var lite mediokra. Sedan två år bidrar jag med översyn och rådgivning. Ett resultat blev hans 2010 Riesling i Consorten-linjen, och 2011 gjorde vi mer.

Andreas Fleischmann äger ungefär 20 hektar vinmark och odlar dessutom på kontrakt. Han är en av de bästa i sitt närområde. Heiner Maleton gick i lära under ett år hos hos Friedrich Becker innan han började på vinuniversitetet i Geisenheim. Sedan dess har vi hållit kontakten. För två år sedan tog han över ansvaret för att förnya Weingut Bürgermeister Carl Koch i Oppenheim. Där fanns en lång tradition, men ingen förnyelse hade skett under de senaste tjugo åren. Och i år kommer vi att få tillskott av ännu en knäpp kille, Stefan Bietighöfer. 2010 gjorde han en galen Pfalz-pinotage som vi ska buteljera i februari 2012.”

Hur såg samarbetet ut innan Dorst & Consorten startade?

“Jag brukar kalla det “undercover consulting” ;-)

Var du ansvarig vinmakare hos någon av dem?

“Ja, på Villa Pistoria tillsammans med Michael Naab. Men det rörde sig bara om en hektar.”

Vad är det du vill att D&C ska stå för och uttrycka, i korta ordalag?

“Jag skrev så här till hemsidan:

My world of wines: more than 20 years of cooperative winemaking as opposed to competitiveness. Collective experiences with colleagues from other locations and continents. Grown friendships and profound structures have shaped a consequential and corporate wine philosophy. More than 50 vintages vinified and always with new motivations. Thinking & acting in constructive processes. Pursuit of best quality from growing until bottling. Countless personal experiments enriching the fund of experience. The Palatinate: My roots are here. With its long tradition of viniculture it’s the perfect terrain for innovators and conservatives alike. The wine enthusiast finds here both a playground and a terroir, which one finds expressed in uncompromising wines. The Project: Dorst&Co - like Consortium member. Like Competence, Cooperation, Competition, Concentration. Communication. Collective wine amusement in culinary combination. A range of wines, combining both traditional methods with innovation. The wines of the collaborator aren’t commercial, although consumer-friendly they might be. There are various Co-Productions with winemaker colleagues. Stefan Dorst.”

D&C är alltså en negociant på burgundiskt maner, med ditt goda namn som garanti för kvaliteten. Men samarbetet verkar vara mer djupgående och du ger credits till alla dina odlare på etiketterna – en sympatisk nyskapelse. På vilket sätt samarbetar du med de olika odlarna?

“Det är framförallt genom rådgivning, både när det gäller vinodling och vinifiering, beroende på var jag ser brister.”

Hur stor del av deras respektive produktion går till D&C?

“Det varierar. Michael Naab har bara två hektar, så där är det cirka 25%, från andra vinerier är det kanske bara 5-10%. Jag kommer att fördjupa samarbetet med Steiner & Fleischmann, så vi får se framöver hur mycket det blir.”

Vilka är dina favoritviner så här långt, och varför? Helt personligt alltså, självklart gillar du allihop ;-)

“Det måste bli vår blanc de noir och vår chardonnay. Detta eftersom kvaliteten är enastående och stilen så pass ovanlig för Tyskland att den egentligen inte existerar där.”

Restaurangen Reuter's Holzappel verkar vara stället att besöka om man vill smaka på det mest spännande från Südpfalz. På vilket sätt samarbetar ni?

“De är goda vänner, och sedan 1997 gör jag min årliga avsmakningsmeny där. Varje år besöker vi ett vineri och en vinmässa tillsammans.”

Hur ser dina planer för framtiden ut?

“Jag vill fortsätta göra goda viner och kunna leva hyggligt på det. Jag vill utveckla Consorten-märket, och antar gärna några fler utmaningar också. Just nu är det pinot noir i schweiziska Bündner Herrschaft som jag vill fokusera på.”

Vill du ut på exportmarknaden? I så fall, hur? Är Sverige intressant?

“Jag funderar på att förse en Consorten-riesling med engelsk text på framsidesetiketten: Stefan Dorst, world-travelling wine researcher and winemaker, vinous explorer of cellars both global and local – his roots are firmly fixed in his native Palatinate – played a key role in the creation of this wine; and in co-operation with a consortium of valued vintner collaborating colleagues a fine collection of distinctive, notable, unconventional wines has been developed for connaisseurs of a unique taste. För att se om det finns intresse på exportmarknaden. Ja, även Laibach och Venta d’Aubert är förstås intresserade av detta. Nästa stopp är ProWein i Düsseldorf nu i februari. Vi får se vad som händer...”

De här vinerna provade/drack vi:

NV Dorst & Naab Blanc de Noir Brut 'Cristal'(2008) €24
NV Dorst & Naab Blanc de Noir Brut 'Green' (2009) €20
2010 Dorst & Naab Riesling
2010 Dorst & Steiner & Fleischmann Riesling €8
2009 Dorst & Fritz Riesling “Confidential“ €18
2010 Dorst & Maleton Oppenheimer Sackträger Riesling Auslese €16
2009 Dorst & Naab Silvaner €9
2009 Dorst & Fritz Weisser Burgunder €9
2009 Dorst & Bachtler Chardonnay €28
2009 Dorst & Fritz Spätburgunder €9
2009 Dorst & Bachtler Blauer Spätburgunder €12
2009 Dorst & Bachtler ”Das Kleine Rote” Auslese Süss

Vi måste instämma i Stefans val av favoriter. 2009 Chardonnay är sensationellt bra och kan tävla i kvalitet med såväl Meursault 1er cru som högklassiga californier. Eken är smakfullt återhållsam, perfekt integrerad, och frukten är alldeles sagolik med drag av vaniljkokta päron och persikor. Ingen bitterhet, ingen ekbeska, ingen eldighet, stor rikedom. Vi är också riktigt förtjusta i de oväntat fylliga bubblen, som vi skrev om i december.

De bägge Spätburgunder är gjorda med lätt hand och omgående drickbarhet som målsättning - inga små ekfat alltså. Fritz's är fjäderlätt med sina 12% medan Bachtler's Blauer Spätburgunder är lite rikare i kroppen samt mörkare och tätare i frukten, den bör vinna på något års lagring. Silvanern är riktigt bra, ett klockrent och njutbart exempel på en lågstatusdruva med lång historia i Pfalz, medan Weissburgundern är seriös men samtidigt charmlös och ger oss för lite glädje att suga på, jämfört med till exempel Seehofs version.

Riesling Confidential levererar intresseväckande, läskande mineralitet och fruktmognad på hög nivå, medan Steiner och Fleischmanns riesling får oss att längta till sommar och trädgård med sina charmigt lättsamma vinbärstoner åt sauvignonhållet. Naabs enkla riesling uppfattade vi som alltför grön med omoget bittra drag. Slutligen ett stort utropstecken för Oppenheimer Sackträger som verkligen visar vilken renhet årgång 2010 har gett när det gäller sötingar. Doften är trots sin ungdom väldigt komplex med sirligt vitfruktiga och blommiga drag. Den druviga fräschören och zzzinget i munnen ger en ljuvlig upplevelse av renhet och intensitet, i linje med ett Eiswein. 160 gram druvsocker är i stort sett maskerade av den höga men eleganta fruktsyran på 14 gram. Man kunde tro att det var hälften så sött...

Inköpsställe: Weinhandlung Am Kleinen Platz, Landau.

Naturlig måndag på AG och Volt

2012-01-22T15:38:00.013+01:00

Provningssäsongen 2012 började i måndags. Ja, åtminstone för vår del. Influensan hade nyligen släppt sitt järngrepp om bihålorna och doftsinnet började sakta komma tillbaka. Vi hade stämt möte med den legitimerade matnörden E, och hängde på låset klockan tolv för att hinna utvärdera det ymnighetshorn som erbjöds under dagen.

WineTrade och Grande Bouteille hade alltså gjort gemensam sak på Restaurang AG - även känd som kötthimlen i Stockholm. På de avlånga marmorborden i bardelen stod ett ganska jämnt hundratal viner uppställda. Den första reflektionen som slår oss är att de båda importörerna vid det här laget skramlat ihop ett väldigt imponerande utbud. Nu är vi hyggligt hemmastadda bland WineTrades producenter, medan Grande Bouteille - vars hemsida är under konstruktion - fortfarande kan överraska totalt med namn man inte trodde fanns att tillgå i Sverige.

Bland champagnerna fick vi exempelvis stifta bekantskap med kompromisslöse Cédric Bouchard och Selosse-lärjungen Ulysse-Collin vars 2007 Blanc de Blancs Extra Brut var ett särdeles elegant vin med klockren ljus chardonnay-karaktär inbäddad i lätta fattoner. Liksom Selosses Brut Initial (som är några storlekar större och rikare) kommer det att vinna på ett till två års lagring. Allra bäst av bubblen var Larmandier-Berniers 2005 Vieilles Vignes de Cramant, som bjöd på en förödande läcker doft och smak med drag av torkad frukt, kola och kritdamm. Mmm...

Snabbt över till de två borden med vitt. Inga kylare fanns till hands, och ganska snart började temperaturerna pila uppåt. Vissa viner klarade det någotsånär, andra mindre bra, men generellt får man nog säga att det inte var till fördel för de flesta. Problemet blev väldigt tydligt när 2010 Domaine Pattes-Loup Chablis Courgis gjorde en senkommen entré via budbil - vid perfekt temperatur. En fullträff, och kanske dagens mest lyckade smakprov bland de vita. Tre andra viner som landade helt rätt och förtjänar våra varmaste rekommendationer är 2010 Veyder-Malberg Riesling Bruck, 2009 Zoltan Demeter Kakas Furmint och 2008 Antoine Jobard Meursault En La Barre. Och för den som inte har något emot lite Jura-oxidation är 2006 Chardonnay à la Reine från Château d'Arlay värt att kolla upp. På samma gång uppseendeväckande billigt och väldigt karaktärsfullt....

På nästa bord trängdes ett stim röda bourgogner, men vi styrde kosan rakt på Jean Foillards 2010 Morgon Côte de Py. Oj, vad spännande att få testa den nya årgången! Kombinationen av hallon, granitgrus, kött och lätt florala/gröna drag är knäckande god. Jämför man med den rika, bebisfruktiga nollnian är tian lika bra, fast stramare i strukturen och torrare. Det här är kronjuvelen i systembolagets första naturvinssläpp någonsin, i början av april. Be there or be square!

Just när vi rundat bordet radade ett helt dussin syrahviner upp sig. Mums! Hervé Souhauts doningar har vi provat flera gånger tidigare, och är fortsatt väldigt förtjusta i deras charm som lockar till tidigast möjliga konsumtion. 2009 Yves Gangloff Côte-Rôtie La Barbarine konkretiserade snarare vinnördens våtaste drömmar om syrah. Här var lagerbladen, de rökta korvarna och rostbiffarna lika påtagliga som om de hängt rakt framför näsan. I munnen serverades tätvävda tanniner och fullmogen frukt. Satan så fint! Lika storslaget som harmoniskt med strålande utsikter för den som orkar vänta sex-sju år. Lite mer överraskande är det väl att man kan sniffa på ett billigt tjut från Swartland och få nästan hela bilden av komplexiteten i en fullmogen Côte-Rôtie. Vi har bloggat om The Observatory V förut, men måste bara tjata lite till. Färdigutvecklat vin, bara att tuta och köra. Missa inte!

Det sista vinet vi verkligen fastnade för på den här provningen var 2005 Domaine Bois de Boursan Cuvée des Felix. Det är något särskilt med den här châteauneuf-egendomen. Kanske är det för att de har lille Brett boende i källaren? Gillar man Domaine du Pegau är oddsen väldigt goda att den traditionella stilen hos Bois de Boursan också passar en som handsken. Tidigare har vi haft tillfälle ett testa deras nollsjuor, och de är precis lika trevliga. Nollfemman är tillräckligt utvecklad, makalöst komplex och elegant, silkig i munkänslan, fint kryddig men varken eldig eller det minsta söt. En châteauneuf för klassicister.

Dags för en uppfriskande förflyttning till Östermalm, Kommendörs-gatan och Restaurang Volt. Där hade Vin & Natur dukat upp en mindre tillställning på bourgogne-tema. Vi provade först ett antal vita från Chablis och Maconnais, men det var först med de röda som saker och ting trillade på plats i munnen. Kanske för att det är lättare att jobba utan svavel med röda viner än med vita? Eller kanske för att smaklökarna började ta stryk vid det här laget? Hur som helst var Domaine de Chassorneys bägge premiers crus från Volnay och Morey-Saint-Denis underbara viner med en härlig tillgänglighet redan nu, och dessutom de första röda bourgogner från 2010 som vi provat. De internationella journalisternas entusiastiska kvittrande om nyligen genomgångna provningar verkar vara befogat, att döma av dessa två exempel.

Slutligen ännu ett vin i favoritgrenen beaujolais. Philippe Jambon kan man läsa mer om hos den outtröttlige presentatören Bertrand Celce. Vinet är förstås naturligt så det förslår, svavel finns inte med på kartan och appellationen heter Vin de Table de France även om det vankas Chiroubles i flaskan. Av den här nollnian har det bara importerats 200 flaskor så det gäller att hänga på om man är törstig. En vibrerande, sprittande drickbarhet!

Viner, priser och importörer:

2007 Ulysse-Collin Blanc de Blancs Extra Brut, 356 kr (G. Bouteille)
2005 Larmandier-Bernier VV de Cramant, 445 kr (WineTrade)
2010 Domaine Pattes-Loup Chablis Courgis, 155 kr (WineTrade)
2009 Zoltan Demeter Furmint Kakas, 211 kr (WineTrade)
2010 Jean Foillard Morgon Côte de Py, 175 kr (WineTrade)
2010 Hervé Souhaut Saint-Josèph, 212 kr (WineTrade)
2009 Yves Gangloff Côte-Rôtie La Barbarine, 398 kr (G. Bouteille)
2005 The Observatory V, 127 kr (WineTrade)
2005 Domaine Bois de Boursan Cuvée des Felix, 486 kr (G. Bouteille)
2010 Volnay 1er Les Roncerets, 425 kr (Vin&Natur)
2010 Morey-Saint-Denis 1er Les Monts Luisants, 549 kr (Vin&Natur)
2009 Philippe Jambon Une Tranche VdT, 140 kr (Vin&Natur)

Alla priser är utan moms, privatimport via systembolaget.

Årsbästalistan 2011 - Our Wines of the Year

2011-12-28T18:00:00.077+01:00

Folk som själva gör vin hyllar ofta tesen att bästa vinet är det som tar slut först. Klaus-Peter Keller har uttryckt saken såhär: "When the glass is finished, I must be eager to drink the next one - only then do I know that the wine is good". Den typ av viner som får kritik för tungfotade balansproblem, är som av en händelse också de karaffer eller flaskor där det blivit mest kvar på provningar.

Därför ska vi vända på steken och inleda den här posten med hjälp av statistikfunktionen i CellarTracker. Det vi ska kika lite närmare på är inte kvalitet utan kvantitet - nämligen fördelningen av förbrukade och inköpta flaskor under året. Med förbehåll för att det finns viner som är så otäckt drickbara att de slinker ned innan du ens hunnit stava till källarbok, så ska vi nog kunna få fatt på ett par av årets tendenser och vaska fram några representativa exempel.

Rassel, rassel... och titta, där har vi redan ett resultat. Våra inköp toppas av Bourgogne. Ser man på! Ja, men det var ju trevligt! Och studerar vi konsumtionen, så ser det likadant ut. Hmm förresten, bonniga Beaujolais sorteras tydligen i samma fack som sina mer aristokratiska släktingar i norr. Efter att ha skärskådat statistiken med våra tjocka nördglasögon kan vi dra slutsatsen att Bourgogne som helhet har sina kusiner från landet att tacka för den kvantitativa segern hemma hos oss.

Årets comeback

I våra glas kan det inte vara något annat än gamay - och nu snackar vi inte bananjäst, bulkvin och blomsteretiketter, utan de bästa viner som går att hitta i Beaujolais. Det rör sig om folk som Lapierre, Foillard, Métras, Descombes med flera. Dessa hantverkare arbetar i stort sett utan svavel, ibland helt utan, något som tycks fungera utmärkt med deras vinifieringsmetoder. Vi har blivit så bortkollrade av de här vinerna att det krävs hänglås på lådan för att behålla flaskor tills det går att få tag på fler. Den ikoniske företrädaren för detta ursköna fenomen är given: 2010 Marcel Lapierre Morgon (Sans Soufre)

Årets näst flesta

Som god tvåa i den ädla grenen kvantitet - bara ett par puteljer efter - kommer La Bella Toscana. En smula oväntat - för vi trodde nog att Piemonte skulle ha knipit den platsen - men vårt förhållande med sangiovese är gammalt och stadigt, om än långt ifrån okomplicerat. Här är det jämnt skägg mellan några klassiskt orienterade producenter som Castello di Monsanto, Montevertine och Selvapiana. Svalodlade Montevertine fick ju massor av välförtjänt blogguppmärksamhet under 2010, men den ungefär lika svalvuxna 2006 Selvapiana Vigneto Bucerchiale Chianti Rúfina Riserva har utvecklats riktigt fint under de senaste åren och passar perfekt i rollen som banerförare och musa för våra traditionella toscanska passioner.

Åh, ljuva ungdom!

Osedvanligt mycket njutning har vi under året fått från viner som är purunga eller nästintill. Förutom de självklara beaujolaiserna tänker vi då på en del andra viner som är framställda med samma lätta hand. Ursprunget kan vara såväl Jura (Philippe Bornard) som Sicilien (Arianna Occhipinti). I de fallen känns lagring som något man knappt vill fundera över. Ja, mycket av det nykläckta från Pfalz/Rheinhessen har förresten varit toppen, även om man självklart tänker källare också. 2010 har redan visat sig underbart i södra Frankrike, och året ser väldigt lovande ut på även många andra håll, inte minst i Italien.
Det är väl hugget som stucket vem av nämnda Bornard och Occhipinti som träffade allra bäst, bägges viner är rakt av fascinerande och underbara så det räcker, men just idag säger vi 2009 Philippe Bornard Trousseau Le Ginglet.

Den tråkiga medelåldern

Varken varken eller eller. En fas där många av våra viner befinner sig. Alla dessa masochistiska lagringsprojekt med högst osäker utgång... vi har snart inte plats för fler. Och alla viner vars stil man (kanske) tröttnat på... Nä, förra årets nyårslöfte står sig: rensa i källaren!
Att köpa färdiglagrat känns som ett allt smartare alternativ.

Gammal är äldst

Färdiglagrat, ja. Under 2011 har de allra största vinupplevelserna kommit från fullmogna viner, ja rent av från de allra äldsta. Sextiofyra (eller rentav sjuttiofyra) år är uppenbarligen inga som helst problem för en bra barolo annata grande. Men att en négociant-fleurie från slutet av 60-talet är i toppform och uppför sig som en snyggt mogen bourgogne premier cru är kanske mer otippat?

1947 Giacomo Borgogno Barolo Riserva
1947 Cappellano Barolo
1949 Château Margaux
1978 Domaie Jean Gros Richebourg

Fyra tillfällen, fyra viner. Borgognos 47:or var i toppform på den vertikalprovning vi höll i oktober, och gav ett långt yngre intryck med sin fortfarande nästan vinröda färg och sina oväntat fruktiga sammetstanniner. Gammelbarolo har ju av somliga skribenter utmålats som mumier - inget kunde vara mer fel när det gäller dessa ytterst vitala och kompletta exempel, eller de andra stora årgångarna (78-71-64-58-37) vid samma provning. Inte heller Cappellanos 47:a visade minsta tecken på trötthet i januari, även om det var ett långt sprödare och mer utvecklat vin med en fruktaromatik likt rönnbärsgelé. Margaux -49 ledde oss till piemonte på ren reflex, kanske var det de eleganta volatila tonerna som påminde om Cappellanos. En stor upplevelse hur som helst. Och av flera härliga 78:or under året var Richebourgen allra bäst. 100% njutning, kanske den bästa fullmogna bourgogne vi hittills smakat.

Årets vin

En ljus sommarkväll inte långt från Öresund kom Malmöligan dragande med sitt trumfkort, och här var det inte minsta risk att gissa fel. Årets vin var inte bara årets bästa vin, utan också det godaste och mest kompletta vin vi någonsin druckit. Sådana ögonblick är man väldigt tacksam för.

1988 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline

Så har vi kommit fram till årets bildgåta. Den består av fem delfrågor och vi vill ha rätt svar på allihop.

Frågorna vi vill ha svar på är:

1. Vilket land är vi i?
2. Vilken vinregion?
3. Vad heter byn?
4. Vad kallas det närmaste området?
5. Vilka är byns tre bästa vingårdar?

Den som först levererar rätt svar på samtliga punkter är välkommen att kvittera ut en bra butelj med samma ursprung som bilden. Men svara i kommentarstråden, inte via mejl.

Okej, då kör vi. Lycka till!

ps. Vi har en vinnare...

2 x Dr. Bürklin-Wolf Riesling

2011-12-24T12:33:00.021+01:00

Inte sällan är det tillfället som gör vinet, och så var det igår kväll. Sent på lillejulafton drack vi några glas som tycktes vara laddade med snudd på magiska egenskaper och liksom bad om att få leda oss in mot kärnan av rieslingdruvans ordlösa mysterium.

Förutsättningarna måste alltså gås igenom helt kort. Den viktigaste var nog julbordet med släkten. Vad önskar man sig egentligen efter ett sådant? Inte så mycket, eller hur. Förresten... något läskande, något rensande skulle nog inte sitta fel. En flaska mineralvatten? Ett glas syrlig limesaft? Ja, varför inte. Men det finns något som är ännu bättre...

Det andra trappsteget var långfilmen som familjerådet hade beslutat skulle runda av fredagskvällen. Vi hade redan sett den på bio, men visste att den skulle hålla för minst ett par varv till i dvd-spelaren. Filmen handlar om spanjorer, britter, pirater - och enligt premissen ska de ägna drygt två timmar åt att korsa oceaner och leta efter försvunna skepp för att finna ungdomens källa. Det är då vi smakar på kvällens första vin, och inser att vi redan hittat den: The fountain of youth!

2011 Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling låg på tank så sent som för sex veckor sedan, och nu har vi redan vår första elva i glasen.
De purunga, fasettslipade aromerna av lime, ananas och grönt äpple lyser med varm metallisk glans. Den juvenila limefrukten skiner i munnen, och syrorna måste vara bland det renaste och mest uppfriskande som skapats av moder jord. Detta är som en skarp stråle ljus rakt in i själen. Aj, vilken skön riesling. Precis vad vi behövde, precis så här vill vi ha den. En fullträff här och nu.

Kan det bli ännu bättre? Jo, det kan det faktiskt. 2010 Bürklin-Wolf Wachenheimer Gerümpel Riesling P.C. har en sofistikerad doft utan de mest uppenbart purunga dragen. Här är mineraliteten mer framträdande - kryddigare, mörkare, mer mystisk. Dessutom har doften en annan uppsättning aromer: bland annat vit persika, mandel och passionsfrukt. I munnen är syrorna stiligt infattade i extrakt, kropp och mineral, och ingen beska eller bitterhet står att finna. Avslutningen känns torrare och eftersmaken är klart längre. Gerümpel är en fängslande upplevelse som stjäl lite glans från filmen, för att strax reflektera den tillbaks.

Ja, det här var alltså ett par små klappar till oss själva, och vi kunde inte önska oss bättre. Om 2011 Wachenheimer är ren sinnlig ungdom, så imponerar 2010 Gerümpel med fler dimensioner och större mineralitet. Båda förmedlar ett glasklart budskap som inte låter sig översättas till ord. Och kanske är det den paradoxen som gör riesling till världens bästa vitvinsdruva? God jul, kära läsare!

Weinhandlung Am Kleinen Platz, €11 och €17.

Sjögräs, Stockholm

2011-12-20T14:38:00.021+01:00

Visst är det skönt med något som är pålitligt och bestående i en föränderlig värld? Och som samtidigt lyckas undgå att bli det minsta trött eller tråkigt med tiden. Precis så är det med Restaurang Sjögräs, som i alldeles vanlig ordning hittas på Timmermansgatan.

Vi minns knappt när vi var här första gången, men det måste ha varit när vi var popsnören - och det är länge sedan. År ut och år in fortsätter man att presentera pur matglädje, utan onödigt krångel. Trots den öppna kökslösningen präglas atmosfären av tillbakalutat lugn och ro, och tjejerna i servisen får oss att trivas på sitt alldeles självklara sätt.

En enda champagne serveras på glas, men vem kan klaga när André Jacquart Blanc de Blancs är precis vad man behöver innan maten. För två-tre år sedan var det mycket Vinovativa på vinlistan, nu kommer det mesta från Moestue, Gullberg, Grande Bouteille och WineTrade. En intressant förändring som tycks ligga i tiden.

Vi kan glädjas åt prickfria serveringar av pilgrimsmusslor, rådjursfilé och ärkeklassikern vaktel fylld med anklever - den visar sig vara precis lika god som för tre år sedan. Till varmrätten längtar vi efter att återse en nebba som gjort oss kollriga av lycka vid två tidigare tillfällen.

De sagolikt öppna violtonade körsbärsaromerna och de silkeslena tanninerna gör det här vinet till något som inte bör missas.

Slutligen måste man berömma Sjögräs för deras ytterst sansade prisnivå, när det som serveras håller så hög klass. Förrätterna snittar runt 150, efterrätterna bellar dryga hundringen, och ingen varmrätt kostar över 300. Skumpan på glas kostar 110 och det aktuella rödvinet går inte lös på mer än dubbla BS-priset. Tack ska ni ha!

Halstrade pilgrimsmusslor, torkad tomat, avrugakaviar, saffransris, fänkålsskum

NV André Jacquart Blanc de Blancs Brut Experience

---

Ankleverfylld vaktel, palsternackspuré, kalvtunga, rosenkål, svart trumpetsvamp

Rådjur från Sörmland, lökringar, hasselnötter, viltsås, rösti

2005 Fratelli Cigliuti Barbaresco Serraboella

2 x Dorst & Consorten Blanc de Noir

2011-12-17T18:11:00.048+01:00

Stefan Dorst, vinmakare. Eller kanske man skulle säga "vinmänniska"? Stefan har varit med om att göra "Tysklands Bästa Rödvin". Inte bara en gång - utan åtta år i rad. Ja, åtminstone om man frågar Gault Millau. Och det är det rätt många i Tyskland som gör.

Förutom femton år som regissör hos Weingut Friedrich Becker har Stefan jobbat som konsult åt Bürklin-Wolf under de senaste sex åren. Dessutom har han lekt flygande vinmakare i ett flertal årgångar, såväl i Sydafrika, i Languedoc som i Spanien.

Vi möttes för första gången hos Becker, vid vårt besök i början av november. Några korta ord utbyttes, han höll på att hjälpa en grupp schweizare som just kommit på besök. Ett par timmar senare när vi åkt vidare till Reuter's Holzappel - kanske Südpfalz skönaste lilla matställe - för att äta lunch, möttes vi till vår stora förvåning igen! Nu hade Stefan iklätt sig hatten som reseledare för de schweiziska turisterna. 'Ständigt denna Vessla', hade nog Ture Sventon sagt.

Och det stannade inte med det. När vi bläddrade igenom vinlistan på Reuter's Holzappel, under allt mer stigande intresse, insåg vi att det måste vara någon med järnkoll som satt ihop den. På bardisken siktade vi några flaskor, prydda av slingrande vinrankor påminnande om Fritz Beckers etiketter men med ett par ord invävda i rankornas grenar: Dorst Und Co. I slutet av dryckesmenyn hittar vi så en presentationssida där orden dyker upp igen. "Dorst & Consorten". Hmm, detta måste ju kollas upp.

Sagt och gjort, vi beställde en låda från Stefans lilla vinbutik i Landau. Det som han har startat upp (förra året) är en négociantverksamhet, som på ett sympatiskt vis omtolkar de burgundiska handelshusens. Han jobbar i nära samarbete med sina sex odlare och hjälper dem i såväl vingårdar som källare. Genom tydliga credits på etiketterna ser han till att bandet mellan odlare och konsument aldrig klipps av, men samlar samtidigt in sina talanger under ett och samma tak. Kanske kan man jämföra hans roll med den erfarne och namnkunnige lagledarens i ett fotbollslag med yngre lovande förmågor.

Vi ska börja med att titta närmare på två festliga pjäser som är ett slags flaggskepp för firma Dorst & Consorten.

NV Dorst & Naab Blanc de Noir Sekt Brut "Cristal Bottle" är en (nästan) ren pinot noir från 2008 - ett år som är känt för sin friska syra och sin slanka elegans. Framställningssättet är mèthode traditionelle, såklart. Basvinet har jäst och mognat i 500 liters ekfat, och fick vila på jästresterna i faten under ett år. Efter två år på flaskor - som snurrats för hand - tillsattes en dosage som bestod av auslese-riesling och gav cirka 3 gram restsocker (plus minus två gram, det finns inga mätdata).

Vinet har en ljus kopparton i glaset, halvvägs till rosé. Nosen är verkligt lovande med toner av brioche och torkad frukt, röda bär och äpplen, nötter och skaldjur. Här finns en viss utveckling och en märkbar fatkaraktär. Smaken är ganska slank och elegant, ändå behagligt fruktig och balanserat avrundad i syran. Moussen är mjuk och behaglig, men kanske inte riktigt i klass med en bättre skumpa om man ska vara kritisk, och så får man ju inga kritstreck heller. Men vad man istället får är en osedvanligt elegant tysk sekt med mognande roséchampagne-vibbar, och det finns också en klar känsla av "tysk pinot" som liknar röd spätburgunder. Avslutningen har ett rosa stråk av smultronsötma och ett svart av anissälta, och dosagen verkar vara något högre än angivet.

NV Dorst & Naab Blanc de Noir Sekt Brut "Green Bottle" är också en pinot noir, fast från 2009, ett stort år som är känt för sin rikare frukt. Metoderna är i stort sett desamma, men basvinet jäste spontant och mognade i 1700 liters ekliggare. Efter ett år på flaska fick vinet en liten tillsats av sötmogen Oppenheimer Sackträger Riesling Auslese från team-medlemmen Heiner Maleton. Dosagen anges till 4-5 gram.

Färgen är gyllengul, och det är också den bästa beskrivning vi kan ge av doften. Den är nämligen så sammansatt att det är svårt att plocka ut noter (okej då, aprikos, gula plommon, äpple, metall, mineral) men tro oss: det här doftar riktigt fint, lite som en rikare champagne av klass.
I munnen en fylligare smak än föregående, med rik mogen frukt, dyr välarbetad mousse, bra fokus och perfekt infattad syra. Mineraltonerna är tydliga och slutet upplevs torrare än i föregående, heltorrt faktiskt. Det här blir en omedelbar hit i våra munnar, och då jämför vi inte med tysk sekt utan med seriös champagne som vi brukar tycka om att dricka. Man ska nog upp i dubbla slantarna för att hitta lika bra franskt. Vi köper gärna fler.

Stefan Dorst skriver såhär: "In these sparkling I tried to get a richer taste than in the Pfalz common. I like more bodied Champagnes, like Blanc de Noirs. A lot of sparklings over here are "nice" but with higher residual sugar and much more acidity. My Blanc de Noirs have a very low acidity (5-5,5 g/l) and therefore are very salubrious. Maybe I use also a bit riper grapes than in Champagne to gain complexity."

Weinhandlung Am Kleinen Platz, €24 och €20.

2010 Weingut Seehof Weissburgunder "Vom Kalkstein"

2011-12-15T17:55:00.033+01:00

Kvällens post handlar om ett väldigt gott vitt. Den handlar också om att presentera bevis som styrker vår tes att det går att hitta underbara grejor för nästan inga pengar alls, om man bara letar på rätt ställen i Europa. Som så ofta är nyckelorden "terroir" och "hantverksskicklighet". Och det brukar vara klokast att kolla strax under radarhöjd...

2010 "Vom Kalkstein" Westhofener Weissburgunder trocken är snudd på vattenklart i glaset och öppnar med en utpräglat mineralisk doft som påminner starkt om våta stenar. Chablis fladdrar snabbt förbi bland associationerna. Men här finns också en klingande ren ung frukt, vid sidan om de våta stenarna. Den landar någonstans i krysset mellan päron, äpple och citrus med ungfruktiga, kalljästa albariño/ riesling/ chardonnay-liknande drag, som är urcharmiga utan att bli det allra minsta överdrivna. Men luft tillkommer några droppar sötmogen ananas.

Munnen svalkas av en frisk och läskande fläkt, där balansen mellan alla komponenter - frukt, syror, alkohol, kropp och mineraler - närmar sig perfektion. Det är ett klingande rent vin med slank, välbyggd kropp och en liten antydan till fruktsötma, uppskattningsvis sex-sju gram. Här finns härligt rensande mineraler, lite anissälta och en känsla av bikarbonat i den oväntat långa eftersmaken. Den drivs i sin tur på av en underliggande alkohol som aldrig tillåts att bryta igenom. I rollen som apéritif - ja, vad ska man säga... klockrent! Vi fortsätter med fisksoppa. Sparris som sparringpartner bör också prövas.

Hattarna faller till marken för Florian Fauths självklara hantverk, som på ett beundransvärt sätt balanserar terroirkänsla med modernare vinifikationsmetoder. Jordmånen är kalksten - jo tack, det går inte att ta miste på - och vinet har uppenbarligen jäst i ståltank vid lite svalare temperatur. 2010 är en jäkligt ball årgång - de 13,5 procenten är enbart lustfyllda, de friska syrorna balanserar, ingen som helst bitterhet eller klumpighet står att finna. Vinet borde lätt vinna vilken SB-upphandling som helst om bästa ofatade vita under 99 spänn. Men det är väl ingen där som frågar efter hantverksmässiga kvantiteter av pinot blanc?

Weingut Seehof, €6,80. Skruvkapsyl. DHL ok. Tidigare bloggat här.

ps. Vinet till höger på bilden spar vi till en kommande post. Dorst & Consorten förtjänar en alldeles egen presentation...

Weingut Dr. Bürklin-Wolf, Wachenheim

2011-12-12T09:44:00.057+01:00

Enkel lunch i Wachenheim äter man gärna på Kapellchen, som huserar i byns äldsta korsvirkeshus. Här är bratwursten prima hantverk från slaktarn runtom hörnet, och smakar förträffligt till sin självklara partner Sauerkraut. En kall Bitburger sitter också rätt fint efter förmiddagens vinprovning. Mätta och belåtna stegar vi in i nästa provningsrum, som andas historia och traditioner under pelarvalven.

Vi har kommit till ett av de tre B-na - Basserman-Jordan, Reichsrat von Buhl och Bürklin-Wolf - som historiskt sett dominerat den centrala delen av Mittelhaardt. Sammantagna äger de stora delar av de ryktbara vingårdar som värderades allra högst i den tyska taxering som gjordes 1828. Sedan 1990 drivs egendomen av Bettina Bürklin. Med 85 hektar vingårdar, varav 30 i klassade lägen, är nog Bürklin-Wolf ungefär så stor en kvalitetsorienterad hantverksproducent kan bli. Det behövs åtskilliga anställda i vingårdarna, inte minst för att köra en så stor egendom med biodynamiska metoder. Man anlitar särskilda konsulter för rödvin (Stefan Dorst, känd från Friedrich Becker) och för kompost (Monty Waldin, brittisk maverick i bio-svängen). Och så har man Weinstrasses mesta motormouth: marknadsansvarige Tom Benns.
Vi träffas under ett par timmar och hinner snacka rätt mycket. Läs snabbt och med brittiskt gott humör för rätta tonträffen.

"Jag ska ge er lite bakgrund till att börja med. Egendomens historia har tre delar. Den första Bürklin som gjorde vin här i Wachenheim var igång redan 1597. Året syns på flaskornas monogram och hättor. Men den egendom vi ser idag startade 1875, när Dr. Albert Bürklin gifte sig med dottern till en lokal landägare, Louisa Wolf. Inom kort fick egendomen sitt nuvarande namn. På den tiden och fram till 1960-talet var det ett jordbruksföretag som sysslade med en hel del annat förutom vin. Det här avsmakningsrummet är den gamla lagårdsdelen där korna stod. Vid utkanten av byn finns ett stort glashus där vi nuförtiden har bjudningar och provningar. Runt om kring, nere på slätten, var det planteringar med frukt och grönsaker. Nuförtiden är det vinrankor. Rankor vars rötter går rakt ut eftersom de hittar allt de behöver i den ytliga jorden. Vi har några lotter där nere. Inte precis optimalt, men det går att göra anständigt vin om man blandar upp med druvmaterial från sluttningarna."

"Albert och Louisa hade inga barn, så de testamenterade egendomen till en svåger som lyckligtvis också hette Dr. Albert Bürklin. Han kunde ha valt ett annat namn, men varför krångla till det. Och doktor betydde förstås inte att han var läkare, vi är ju i Tyskland. Han tog över företaget när han var sexton. Albert var Bettina Bürklin-Guradzes far, och Bettina är den som driver företaget idag. Han skrev i sitt testamente att hon skulle ta över när hon fyllt trettio, för att slippa pressen han utsattes för som ung. Han dog 1979, och Bettina blev trettio 1990. Så under elva år på 1980-talet var det dåliga tider. Och dåliga tider för tyska viner generellt. Förresten, nämn en bra årgång från 80-talet. 1989 är väl den enda man kommer att tänka på, och isåfall för dessertviner. Bara en lång rad obalanserade, ointressanta årgångar."

"Så Bettina fick vänta på sin tur under de här elva dåliga åren, vi hade en företagsförvaltare, och Bettinas mamma var hemma med barnen. Den tyska vinlagen tillät ju 110 hl/ha och de tyska korsningarna florerade vilt - müller-thurgau, scheurebe, bacchus, kerner, och vi verkade ha planterat dem allihop! Dessutom fanns dornfelder, chardonnay med mera. Hälften var riesling, resten var allt det här andra joxet. 1990 gifter sig Bettina med Christan Guradze - de är skilda sedan 2006 - och tar över ett vineri som i stora stycken liknar en gammal dinosaurie."

"Runt 1,2 miljoner liter vin hade varit det normala från strax över 100 hektar. Idag har vi 80 hektar och gör 400 000 liter vin. Fortfarande ganska mycket, men inte för 80 hektar. Med tyska mått mätt är det riktigt lågt. På den tiden gjorde vi 130 olika viner, torra, halvtorra, söta, röda, vita, rosé, olika prädikat som Kabinett, Spätlese och Auslese, alla av dem i trocken, halbtrocken, feinherb, lieblich. Helt vansinnigt!"

Det finns ju en del som gör så fortfarande...

"Ja, det är nästan otroligt när man besöker ett vineri som odlar femton hektar och har sjuttio olika viner på listan. Så, vi behövde få en ny inriktning vad gäller mentalitet och kvalitet. Generationsskiftet var efterlängtat. Det första vi gjorde var att göra oss av med nästan en tredjedel av vinmarken, särskilt den som var planterad med bacchus och kerner och låg ute på slättlandet ner mot Rhen. En del hyrdes ut till det lokala kooperativet, en del såldes. Sedan behövde vi fatta ett beslut. Pfalz är ett varmt område med tyska mått mätt, vi har kalksten, vi har sandsten, vi har basalt som värmer ännu mer, så vi har stora möjligheter till hög fruktmognad. Medelhavsfrukter som fikon, apelsiner och citroner mognar utan problem. Jämför man med Mosel, så får de emellanåt en årgång som är tillräckligt varm för att göra torr riesling, som har balansen mellan syra och frukt, men de kan inte göra det varje år. Ibland är de gröna, ibland balanserade, ibland fylliga - medan vi här får tillfredsställande mognad varje år. Så vi behövde fatta ett beslut. Riesling, utan tvekan. Alla våra bästa vingårdar är planterade med riesling, det är den bästa druva vi har. Och för opartiskt folk som mig så är det världens bästa vitvinsdruva. Så fråga inte mig, jag är nog fel kille att svara (skratt)."

"Den två mest framgångsrika perioderna för Bürklin hade varit 1960-talet - innan den tyska vinlagen kom - och mitten till slutet av 1800-talet, när tyskt vin ansågs vara det bästa i världen och dracks av Europas kungafamiljer och tsaren av Ryssland. På den tiden hade de låga skördeuttag och stilen var torr. Så vi sa: torr riesling, det är vad vi ska hålla på med. Vi måste satsa på hög kvalitet, kooperativen kan syssla med massmarknaden. Vi hade sett ut som ett sådant, fast vi inte var ett. Hur som helst, skördeuttagen sjönk år för år, ett steg i taget, man får inte chocka vinrankan. En skörd i stället för två, hårdare beskärning, grönskörd i augusti, mer selektiv handskörd. Så hela omställningen började ute i vingårdarna. När allt funkar så är 400 000 liter fortfarande en bra skörd om vi pratar toppkvalitet - vi kan leva på det. 2010 blev det bara 140 000 liter, det var vad året gav oss. Istället för att skörda allt och säga "vi gjorde vinerna, men de blev tyvärr väldigt gröna på grund av det svala vädret" så skar vi helt enkelt bort alla omogna druvor."

Omställningen till biodynamisk odling, när började den?

"Åh, den kom långt senare, 2005. Först skar vi ner skördeuttaget. Ganska snart började vi urskilja särdrag i vingårdsvinerna, som inte hade fått chansen att uttrycka sig tidigare. En hel generation missade smaken av det specifika vingårdsläget - ett högt uttag suddar ut skillnaderna. Det här kan vi studera sedan när vi smakar de två premiers crus som ligger precis bredvid varandra, men vars jord är olika. De är annars gjorda på exakt samma sätt, i likadana stora fat, till och med stockarnas ålder är densamma, ungefär 40 år. Den ena vingården har mer kalksten, den andra mer sandsten. Vi har vingårdar i fyra byar, och de här ligger precis bredvid varandra. Så det är lätt att föreställa sig skillnaden mellan Ruppertsberg, fyra byar söderut, och Wachenheim. Det är inget man får smaka om man tar ut 100 hl/ha. Med den nyvunna erfarenheten i bagaget börjar så den tyska logiska hjärnan att arbeta, och det är en bra sak. 'Hmm, vänta nu...' Christian, Bettinas ex-make, gjorde stora insatser för egendomen även om han knappast var diplomatisk (vilket gjorde att han fick lämna). Han kom inte från vinbranschen och kunde ställa de viktiga dumma frågorna. "Nu när vi kan smaka vingården igen, varför ignorerar den tyska vinlagen marken och fixerar sig vid Oechsle-grader?" Allt handlade om sockerhalten i druvorna vid skörd - Kabinett, Spätlese, Auslese etc. Man kan få ut samma sockerhalt från potatisfältet ute på platten om man väntar länge nog, som man får från vingården på sluttningen."

"Christians roll var alltså att ställa frågor. Vad vi gjorde då var precis samma sak som alla regioner gör som håller på att vakna upp.Vi letade rätt på en karta. Det finns alltid någon gammal karta att få tag på, med klassificering av områdets vingårdar. Taxeringskartor, vanligtvis. Vi fann den i ett arkiv i Deidesheim, och den var uppritad 1828, då området styrdes av den bayerske prinsen. Kartan finns i provningsrummet och på vår website, men inte i tryck, vi är ju biodynamiska och har skippat allt onödigt tryckt material."

"Kartan visade alltså hur högt vingårdarna var taxerade, så de högst skattade blev grands crus och de näst bästa premiers crus. Vi lekte med tanken på att kalla dem Erstes Gewächs eller Grosses Gewächs, men detta var långt innan VDP drev igenom sin klassificering - vilken jag tycker är toppen. Vi bestämde oss för att kalla dem Grand Cru (åtta vingårdar) och Premier Cru (sju vingårdar) och de är de enda vingårds-viner vi gör. Inte hundratals olika, som det var på 70- och 80-talen. Till och med slätten ner mot Rhen hade en massa vingårdsnamn!"

Vilket år bestämde ni er för det här upplägget?

"Det var 1995, nio år innan VDP införde Grosses Gewächs. Vi var inte ensamma utan genomförde det i samråd med Koehler-Ruprecht och Christmann. Vi arbetade redan nästan ekologiskt, åtminstone miljömedvetet, på den tiden. Sprejade inte med herbicider eller insektsgifter på den tiden heller, men använde en del konstgödsel. Efterhand kom funderingen: hur kan man få mer av den här vingårdskaraktären in i druvan och vinet? Svaret var: genom att göra färre ingrepp i vingården. År 2000 hittade Bettina Nicolas Jolys bok och läste den, hon tyckte att det här var precis den väg vi redan slagit in på så varför inte göra det "by the book". Men det är inte bara att trycka på en knapp och säga "nu är vi biodynamiska", utan det tar en hel del tid att ställa om. Vi började med hjälp av Marc Kreydenweiss från Alsace, eftersom han var chef för Biodyvin, en av de två franska sammanslutningarna, och bor inte långt härifrån. Hans råd var att vi skulle börja med att göra experiment här och där - en kall vingård, en varm vingård, en toppvingård, en basvingård - och se vad som hände. Så mellan 2000 och 2005 konverterade vi ungefär tjugo hektar. Men så kommer man till en punkt där man får bestämma sig. Ska vi vara biodynamiska, eller inte? Man kan inte vara "lite gravid". Så vi blev den enda icke-franska medlemmen av Biodyvin, tack vare Marc. Nästa vecka ska jag åka till London och prova vin med dem. Trettio fransoser - och så en engelsman från ett tyskt vineri. Exotiskt..."

"Vi började att konvertera hela egendomen 2005, och det tar minst tre år. Det är lite som att sluta röka, du har förmodligen försökt ett bra tag innan du gör slag i saken. I och med skörden 2008 blev vi certifierade. Tyskar gillar att ha certifikat för saker och ting. Det finns många som hävdar att de är "bio" just nu, som kanske prövar en del av metoderna, så det är bra att kunna visa att man är seriös med det."

"Våra vingårdar blir alltmer hälsosamma. Vi jobbar med den engelske biodynamik-experten Monty Waldin som konsult. Dessutom har vi en utmärkt vitikultur-ansvarig som verkligen kan sina grejor. Monty kommer bara kanske två eller tre gånger om året, han är väldigt duktig på kompost. Vi använder svavel och koppar mot angrepp i vingårdarna och svavel i källaren. Det är en stor trend med osvavlat vin just nu, men de vita blir tyvärr både orangea, disiga och oxiderade och det är inget vi vill ha i riesling. Vi tillverkar våra egna preparat av kisel, nässlor, kamomill, rölleka och så vidare, men vi är inte helt självförsörjande på den punkten än. Det krävs mycket, och med 80 hektar är vi en av de till ytan största biodynamiska egendomarna. Ja, möjligen finns det någon större i Chile och Californien. Vi försöker i alla fall att sluta cirkeln, så vi äger en del kor och producerar vår egen kompost. De flesta av läkeväxterna vi behöver hittar vi på vår egen mark. Vi jobbar på att framställa allt vi behöver. Monty säger: ingen fara, ni är biodynamiska, ni kommer snart att blir självförsörjande. När det gäller att jobba enligt månens 28-dagarscykel så är det önskvärt, men inte alltid möjligt om man har 80 hektar. Så vi gör så gott vi kan, men man måste vara praktisk."

Det är när himlakropparna kommer in i bilden som folk börjar undra lite...

"Det är då folk säger: ni är knäppa! (skratt). Ni kan tänka er, vi får ofta besök av BSF som jobbar med produktion av petrokemiska och agrokemiska produkter. De kommer gärna hit eftersom att jag är engelsman, och de tar gärna med sig sina internationella gäster. Vi tar dem på rundtur och det blir rätt kul när det är ingenjörer och kemister med. De har tusen invändningar, inte minst emot kopparn i vingården, men så smakar de vinet och blir som förtrollade. Då vill man fråga dem: vad vill ni ha, agrokemi eller gott vin? Men vi får ta det lite lugnt eftersom de är våra kunder. Vi får inte döda dem alltför mycket (skratt)."

"Det här är vårt gamla pressningsrum, ni kan tänka er hur det såg ut när jag först kom hit 1991. Jag ville se och lära om vinmakning eftersom jag jobbade inom handeln i England. Så jag gjorde tre års praktik här och ett år i ett sydafrikanskt kooperativ, för rödvinsmetoder. De första druvorna som kom in vid den tidens skörd, kom i en stor skumpande vagn där druvorna skakade sönder och mosade varann på vägen in, och började att jäsa i det ljuvliga solskenet efter lunch. Vi hade en jättelik avstjälkningsmaskin och när druvorna tippades ner stod en sky av must, damm, mögel, grönt, brunt och oxiderat. Vi krossade allt för att spräcka skalen, sedan fyllde vi upp den gamla pressen och körde över druvorna med full kraft. Inte dagens mjuka tag, precis. Och ingen pneumatisk press heller. Man fick bittra tanniner från kärnorna och skalen."

"Jag vet andra egendomar - de gör utmärkt vin - som gillar att ha 24 timmars skalkontakt. Rebholz till exempel - fantastiskt vin! Det är snarast en stilfråga, inte en kvalitetsfråga. Men pressar man hårt, blir det en kvalitetsfråga också. Om man ska gå till väga på det sättet så måste man vara ytterst försiktig"

"Min fru är från Polen, och varje år organiserar hon en grupp av polska killar och tjejer som kommer hit, eftersom tyskar vill inte plocka till den lönen. Polackerna är också skickligare på jobbet, så vi har alltså en grupp på 40-50 personer som kommer varje år. För GC och PC plockar de i 20-kiloslådor. Vi har kommit så långt att vi hyr en temperatur-kontrollerad lastbil, och parkerar den mitt i vingården. De stora förbättringarna är redan gjorda - sänkt uttag, biodynamisk odling, nu gäller det att fundera på hur man kan förbättra detaljerna. Plocka på morgonen, inte plocka när det regnar, och sedan tre år har vi lastbilen som håller tio graders temperatur och flyttar med plockarna där de går fram. I sina 20-kiloslådor är druvorna i perfekt skick när de når vineriet. Folk här Wachenheim tycker att vi galna och undrar vad vi ska börja med härnäst - polera druvorna? Men man kan smaka skillnaden, och det är det som är grejen."

"Vi hoppas att kunna göra stora viner, men inte alltför storvulna utan snarare eleganta, vi vet åt vilket håll vi strävar. Jag är så förtjust i stilen att jag förmodligen alltid kommer att vara kvar här - de får sparka ut mig! Till och med Dornfeldern från en hektar mark vi ärvde från förr, och egentligen en tråkig druva, smakar gott och är förmodligen en av de bästa i Tyskland."

"Här är sorteringsbordet. 2010 hade vi riktigt dåligt väder under under blomningen, så många av druvorna förblev ouvecklade eller kartiga och vi var tvungna att sortera noga. Den klena blomsättningen var anledningen till att vi bara fick 140 000 liter vin, men vi gillar vinet. Polackerna gjorde ett bra urval redan i vingården, men sen fick fyra killar stå och godkänna varenda druva som skulle med."

"Hela pressningen i pneumatisk press tar upp till tre och fyra timmar, och vi pressar ytterst försiktigt. 2011 fyllde vi först bara upp säcken utan något större tryck: 0,2-0,5 bar. Den här fri-runna musten tog vi undan och höjde sedan trycket till en halv till en bar - fortfarande lågt - för att få en pressmust som får jäsa separat. Kanske är den så bra att den får komma tillbaks igen, vi ville bara se om det är någon skillnad. Kanske är det för mycket extrakt, kanske gillar vi den till och med mer. Jag har inte smakat på elvorna ännu, jag väntar helst tills de har jäst klart. Men hela den här delen av hanteringen och selekteringen har vi fått till perfekt nu."

"2011 gav oss lyckligtvis ett normalt år med tidig växtsäsong och en tidig skörd av tillräcklig storlek - en tredjedel mindre än vanligt, men inte två tredjedelar som 2010. Det kom en sen vårfrost i början av maj, men den drabbade bara Rheinhessen och den låglänta slätten österut mot Rhen där man ändå inte bör plantera vin. Sedan kom en del hagel, men mest i Mosel och mycket lite hos oss. Det största problemet var några rejäla oväder i augusti, som orsakade en hel del röta. Vi startade med att plocka i de mest drabbade vingårdarna, särskilt GC Gaisböhl där det alltid hänger varm luft. Bra för mognaden, men blir det fuktigt och varmt så har man röta."

"Vi gör en mindre kvantitet mousserande vin, och där passar de tidigt skördade druvorna utmärkt. När rötan hotade i Gaisböhl hade våra polska plockare inte kommit än, så vi stängde vineriet och gav oss ut ett gäng och plockade i två dagar. Nästa vecka kom polackerna. De började med de fuktigaste vingårdarna och gjorde en negativ selektion, skar bort rötan. Sen var det frågan, vad händer nu? Kommer vi att få mer regn? Då skulle vi ha ett nytt 2006, med massor av röta och den lägsta kvantiteten innan 2010. Men vad fick vi? Jo, tre veckor av det mest strålande solsken och 25 graders värme! Där räddades årgången."

"Vi fick bra syror, inte lika höga som i 2010 utan mer normala, och klara rena aromer. Om två veckor ska vi påbörja de första fatprovningarna, och det känns som vi är back in business efter den rekordlåga skörden förra året. 2010 är extremt intressant med sina höga syror i kombination med mogen frukt, men vi behöver inte sjunga i högan sky om årgången, för det finns nästan inget att sälja."

"Här nere i källaren är det varmare än på övervåningen, för vi har jäsning på gång. Ungefär 18-19 grader brukar vara lagom. Vi har en fantastisk vinmakare, Fritz Knorr. Han är fjärde generationen som innehar yrket, och vet det mesta som är värt att veta om riesling. Han gjorde vinerna även på den gamla dåliga tiden, men när Bettina tog över fick han äntligen grönt ljus att satsa helhjärtat på kvalitet. Innan dess var han tvungen att göra många saker han inte ville."

"De stora volymerna i källaren är uppdelade på tre olika riesling, ett byvin från Wachenheim, ett från Ruppertsberg och så vår basversion 'Bürklin Riesling trocken'. Den här enkla och överskådliga uppdelningen pensionerade nästan sextio olika etiketter med vingårdsnamn från den gamla dåliga tiden. I basvinet finns det en del druvmaterial från vingårdar nere på Rhen-slätten. De som vi har behållit är de med riktigt gamla stockar. Vi blandar det vinet med unga stockar från PC och GC, där rötterna inte är djupa nog ännu. När vi klipper bort röta i GC-vingårdarna, som i år, finns det kanske en del av klasen som är bra, men som är två veckor för tidigt skördad för att bli en GC. De hamnar också i husvinet. Det är viktigt att ge det vinet en förstärkning från de bättre vingårdarna, för har man en basriesling som bär husets namn så måste den vara bra. Den är vårt visitkort, vår dörröppnare. I Skandinavien är det vår Wachenheimer Riesling som spelar den rollen, vinet är slutsålt här på gården men jag har en flaska i kylen."

"För den tyska marknaden gör vi en cuvée som heter 'Villa Bürklin', samt en pinot blanc och en rosé, inga spektakulära grejer. Basvin för mousserande utgör ungefär 5% av produktionen. Pinot blanc är riktigt trevligt, inte minst när solen tittar fram på våren och den vita sparrisen är på gång. Det här är viner att dricka unga, och de görs i ståltankar allihop - den moderna sidan av vineriet, kan man säga."

"Här är våra tankar för klarning och sedimentering, första fasen efter pressningen. Där får musten vila tills alla grövre partiklar sjunkit till botten, tio timmar eller så. Över natten, om vi pressat sent på dagen. Hela vinmakningsprocessen har blivit markant långsammare på senare tid. Förr tänkte folk: hur fort kan jag få druvorna att bli färdigt vin och in i flaskan? Nu satsar vi på att få klart husvinet innan jul, medan GC buteljeras först i juli för att släppas i september nästa år, och PC buteljeras i maj för att släppas i juli."

"Här inne har vi faten med våra GC från 2011, de jäser för tillfället. Här är Gaisböhl, och här en gammeldags 'Forster Riesling Spätlese' med botrytisdruvor från Ungeheuer, Kirchenstück och Jesuitengarten. Lite gambling, en specialare på grund av rötan 2011."

"Kalkofen GC.... ett Halbstück med Jesuitengarten GC, ja det blir väl totalt ungefär 1500 flaskor... En av de trevliga effekterna med biodynamiken är att vi har en massa gröna täckgrödor i vingårdarna, medan de konventionella odlarna dödar allt i vingården utom själva rankan - jorden, jästen, insekterna, växterna. Till slut ger man bara rankorna deras näringspiller och droger med jämna mellanrum, eller vad annat som kan behövas från kemiföretagen. Rankan blir beroende av att få sin mat direkt från människan. Vi matar inte rankorna med någonting längre, vi matar jorden, och det är det viktigaste av allt. Vi matar den med hemgjord kompost och naturliga beredningar av dynga, örter, kisel med mera. Rankan lever av jorden, och den smak av jorden som vi så mycket uppskattar idag kommer tillbaks till druvan. Det är så logiskt, så enkelt när man tänker på det."

"Det finns vingårdar som ser väldigt tyska ut i sin snörräta ordning, inget ogräs någonstans, men så tittar man närmare och allt på marken under rankorna är gult, för att det besprutats med herbicider och pesticider, och därunder har man en död jord. I en sådan vingård finns ingen naturlig jäst. Vi har allt livligare jästkultur i våra vingårdar och i våra källare, så att man sedan tre år tillbaka på många fat kan läsa det vackra ordet "Spontan" - det vill säga att vinet jäst utan tillsatta jäststammar. Det gör inte all världens skillnad, vi kommer att smaka goda äldre viner som är jästa med tillsatt rieslingjäst. Men det är som med kylbilen i vingården, en av många förändringar som tillsammans gör bättre vin. De spontanjästa vinerna har ännu ett lager av komplexitet jämfört med de andra, och ger tydligare uttryck för vingårdens terroir."

"Och skulle vi behöva sätta fart på en jäsning som avstannat - vilket vi inte behövt de senaste tre åren - så har vi kultiverat vår egen jäst från Pechstein. Vi använder också vår egen druvklon BW14 från Gaisböhl GC, den känner sig hemma här eftersom den växt upp här, om ni förstår vad jag menar. När vi planterar om nuförtiden använder vi alltså en mycket mer Pfalz-vänlig klon - eller Bürklin-Wolf-vänlig - istället för att bara shoppa loss på närmsta vin-supermarket = plantskola (skratt)."

Temperaturen är rätt låg här inne.

"Ja, det mesta av jäsningen är redan avklarad nu. Tidigare låg temperaturen mellan 17 och 20 grader när allting jäste fullt blås, nu är det snarare 12 till 14. Jäsningen genererar en hel del värme i rummet. Inne i de gamla traditionella faten har vi moderna kylrör om det skulle behövas - ni ser rören gå ut där uppe - för om jäsningen drar iväg i temperatur får man udda aromer och tappar fräschör i syrorna. Vi installerade kylrören i mitten av 1990-talet. Hur fort jäsningen går är enkelt att avgöra genom att ta tid på intervallen mellan ploppen i vattenlåset ovanpå fatet. Ploppar det för fort är det bara att dra i bromsen med kylvatten."

Ett plopp var 45:e sekund räcker, eller hur?

"Japp. Nu ska vi gå över till rödvinsavdelningen, där borta har vi förresten Dornfelder, men den druvan är knappast anledningen till att jag är här."

Vi får väl instämma i det...

"Vi är hyfsat inne på pinot noir nu för tiden. Den är inte alls tokig, egentligen är den väl lite väl dyr att exportera men vi sänder snart en del till Danmark av nollnian, exempelvis. Vi har en särskild rödvinskonsult som hjälper oss med vinmakningen för pinotvinet, en lokal kändis vid namn Stefan Dorst som gjort rödvin hos Becker och Laibach, ett tyskägt vineri i Sydafrika. Stefan är god vän med vår vinmakare och hjälper oss med saker som jäsning och blandning."

Intressant, vi har aldrig smakat spätburgunder från Bürklin-Wolf.

"Det ska vi ordna, nollnian har precis kommit i flaska. Bakom draperiet där borta finns inga hemligheter, bara fat som har det lite varmare för att hjälpas igenom den malolaktiska jäsningen. Vi har några uppe i butiken också där det är lite varmare, vi tog upp dem med hissen."

"Nu har vi kommit in i vår stora fatkällare. Alla ekfaten är stora och gamla, det yngsta köptes 1990 och har fått ett snideri till minne av året när Bettinas mamma lämnade över ansvaret till Bettina och Christian. De höll på i två år och funderade och planerade, utan att gå igång med att ändra verksamheten som den varit. De talade mycket med kolleger, inte minst Bernhard Breuer var här en hel del, han var en god vän till familjen. Han sa: ni har riesling, och ni har bra lägen! Han visade på vilka goda förutsättningar som fanns, och berättade vad han skulle ha gjort i vårt ställe. Så de hade stor hjälp av honom och andra vänner. När planen var klar sa de: nu kör vi!"

"Bettinas mamma är 93 - en fantastisk dam - jag kallar henne drottningmodern eftersom hon påminner mig om drottningen. Hon har en fantastisk engelska till att börja med, en sann överklassdialekt, drottningens brittiska accent, och hon är väldigt "fin". Själv har jag fått en hemsk sydafrikansk afrikaans-liknande rotvälska som det blir när man blandar tyska och engelska med en het potatis i munnen. Eller holländska och engelska, i det fallet."

Du har inga rötter där nere alltså.. (skratt)

"Nej, fast man kunde tro det. Det här är 2500-liters fat, och där vi har 1500-liters med Weissburgunder. Den jäser till största delen i rostfritt, men som komplement har vi också några stora fat som ger ett lite mjukare vin med lite mer oxidation. Två olika metoder, sedan i blandar vi in fatvinet för att mjuka upp helheten en smula."

"Där borta ser man något som kan verka uppseendeväckande. På fatet kan man läsa "Chardonnay" - ett ganska oväntat ord hos oss. Det är basvin till vårt mousserande vin, som vi gör huvudsakligen för den tyska marknaden även om jag tror att det har framtiden för sig även utomlands. Låt oss gärna jämföra det med mousserande pinot/chardonnay från Sydafrika, Nya Zeeland, Australien och Italien, men lämna gärna champagne och bourgogne utanför. 'Jag drack en DRC förra veckan och den var mycket bättre', liksom. Man måste väga in priset också."

"En mindre del chardonnay används för 'Villa Bürklin', vårt enkla vita blandvin, som faktiskt är ganska trevligt att dricka. Där används också lite sylvaner vi har, och riesling på basnivå. Ett livligt, friskt och läskande vin att dricka varma sommardagar. Jag gillar det."

Vita blandningar kan lätt bli lite förvirrande aromatiskt sett.

"Jo, det är sant... där uppe ser vi ett fat med Hohenmorgen GC som har ett transparent ändstycke så att man ska kunna se vad som försiggår där inne. Mer Hohenmorgen i nästa fat, och Gaisböhl GC som jäser på fint. Det får ta sin tid."

Apropå tid... vår börjar bli lite knapp.

"Ahh, de hann se källaren men inte pröva något vin. Och det ville de inte heller, efter att ha sett källaren (skratt)."

"Ja, vad vi har här hos oss är alltså ett tredelat system där vi skiljer på by, premier cru- och grand cru-lägen. De flesta andra VDP-producenter använder sig av Erste Lage och Grosses Gewächs."

"Vi börjar med två glas. Först Wachenheimer Riesling och sedan Gerümpel, en PC från Wachenheim. Byvinet finns på de nordiska monopolen. Vi har en basriesling också, 'Bürklin Dry', men Christoffer på Moestue vill gärna importera vin med tydlig adress, och säger att han föredrar ordet 'Wachenheimer', alltså byns namn. Det är trevligt att kunna smaka ursprunget, att kunna knyta ihop smak med ursprung."

En bra strategi. Antingen det eller jordtypen, typ "Vom Kalkstein".

"Ja, det funkar också. Det säger faktiskt något om vad som är flaskan, vilket inte är fallet alla gånger när det gäller etiketter - ibland tycks deras syfte snarare vara att dölja och förvirra. Ja, en viss förvirring kanske återstår, men den är i alla fall mindre nu. På 80-talet brukade vi ha 125 olika viner, nu är vi nere på 25-30. Och det finns en glasklar hierarki. Varje år finns en Bürklin Dry Riesling och en Wachenheimer Riesling. 09:an skiljer sig förstås från nollåttan, men det är årgångarnas olika karaktärer."

"Vad som är fantastiskt med Wachenheimer 2010 - och det är mycket tack vare det låga uttaget och den stenhårda selekteringen - är vinets klarhet och renhet, inte minst när man tänker på all röta och omognad vi såg ute i vingårdarna. Vad vi alltid strävar efter är att vinerna ska balansera frukt och syra med alkohol. Jag gillar egentligen inte att bryta ner vin i dessa komponenter, men det är den bas som måste finnas, sen kan man bygga någonting ovanpå: kryddor, mineraler, komplexitet och så vidare."

Den doftar underbart, den här. Väldigt fin ljus citrusnäsa.
En nästan silvrig, metallisk mineralton. En aning earl grey eller ja, bergamotte.

"En mineralisk kant, absolut. Det är ett lätt vin, men lätt behöver verkligen inte betyda tråkigt. Det livligt och saftigt, slankt i kroppen med en liten vitpepprig sträng i slutet, en liten kryddighet. Varken stort eller rikt, men att ha ett så här bra instegsvin gör livet lätt för mig. Det är lite underprissatt för att konkurrera fördelaktigt. Tyskarna gillar inte att betala mer än 10, även om vi borde höja till 12 för att markera steget upp från Bürklin Dry."

Er svenska importör är Moestues svenska gren.

"Ja, de har haft en del problem under sista året, gått ihop med ett annat företag och flyttat sitt kontor ut från Stockholms innerstad. Men Joel Agerskov, som jag gillar väldigt mycket, är fortfarande den som leder verksamheten. Norge är annars vår bästa exportmarknad. I Danmark började vi med en ny importör i år, Philipson Wine, och det tror jag kommer fungera utmärkt. De är ett stort företag, jag behöver i och för sig inte ha ett stort företag, när jag startade med Christoffer Moestue för tolv år sedan var de inte så stora, bara några personer i utkanten av stan. Vad vi inte vill vara är det där tyska alibit i listan utifall någon ringer och frågar om sånt. Vi vill ha en importör som kan övertyga folk om att vinerna är så bra att de måste ha dem oavsett eventuella fördomar om tyska viner."

Men tysk riesling har en god status på svenska restauranger.

"Jo, det märker vi ju, framförallt i Stockholm och Göteborg, där sommelierer har ett passionerat förhållande till våra viner. Vad vi skulle behöva är en offertförfrågan som passar basrieslingen, för att få lite snurr på volymerna. Vi har en listning på Vinmonopolet i Norge med Wachenheimer Riesling, och den går rätt bra. Så jag är mycket i Skandinavien för tillfället och får välbehövlig paus från tyskarna (skratt)."

När vi var unga var tyskt vin mest känt för Liebfraumilch. Tantvin.

"För fem-sex år sen åkte jag till Baltikum för att leta efter en importör. Liebfraumilch och Blue Nun överallt i butikerna! De där stora fabrikerna ruinerar varenda chans man har innan man ens kommit dit (skratt). Nä, vi har lyckat rätt bra där, inte med kvantitet men med kvalitet.""

Det måste finnas ett intresse hos de bättre restaurangerna där också.

"Ja, och med deras nya ekonomi har det kommit en våg av nya restauranger där, för tillfället är det inne med sushi. Jag såg japanska killar stå i mitt i Vilnius och göra strålande sushi, och det är därför de behöver riesling igen. De tror att de kan servera rött vin med vad som helst, och litauerna gillar kraftfulla röda - amarone, shiraz, allt som har minst femton procent alkohol."

Som det har varit i Sverige under rätt många år... vi drack förresten Wachenheimer till sashimi på Dahlgren Matbaren i våras.

"Perfekt kombo! Det var en väldigt bra sommelierkille där, som tidigare jobbat på Gondolens Vinbar. Han har visst en ny restaurang på gång som heter "Jonas", tillsammans med någon känd tv-kock eller så. Så hörde han av sig till Joel i Sverige och sa: säg till Tom att han ska leta upp 100 flaskor från biblioteket - ja, vi har ganska gott om äldre flaskor - lite PC, lite GC, tre av den, fem av den."

"Christoffer Moestue ville ha 100 magnum av Wachenheimer, bara för en enda restaurang i Oslo - Alex Sushi. Då sa Joel, den svenske importören: om Christoffer får magnum vill vi också ha! Nu är ju det här inte i första hand ett vin att lagra, men om man sparar en magnum i fem-sex så kommer man att ha riktigt kul om man gillar mognande riesling. Men en magnum kan förstås vara en "show-off" också. Om man sitter på Alex Sushi - ansedd som en av världens bästa sushirestauranger - och beställer in ett par såna till sitt sällskap, så kommer folk vid borden bredvid att börja viska 'en sån där vill vi också ha'. Och det är bra för försäljningen."

"Nu över till Gerümpel och Goldbächel 2010, bara för att visa skillnaden mellan två vingårdar. De kostar båda €17, och borde väl egentligen kosta mer. Målsättningen på sikt är kanske €25, men vi vill inte bli alltför smarta alltför snabbt, och dra på oss en image som 'det stora elaka vineriet'. Bettina är såklart ingen fattig ägare, men allt som hör till egendomen är ärvt."

Gamla pengar.

"Precis, och det kostar väldigt mycket pengar att hålla det hela rullande. Det är som de stora brittiska lantgodsen, de enda som har råd att köra dem fullt ut är 'The National Fund' och liknande. Ingen privat ägare bebor i alla rummen, de har bara råd att använda några få rum. Då behövs det verksamheter som bröllop, fester och golfbanor för att hålla det hela igång. Eller så får de ha 12 grader varmt och svepa in sig i gammal tweed..."

"Gerümpel PC är en vingård direkt angränsande till Pechstein GC i Forst. Jordmånen där är vulkanisk basalt. Givetvis spiller det över till Gerümpel, men ju längre från Pechstein man kommer desto mindre tydligt blir det. Ett klagomål på hög nivå, hur som helst. Poängen är att man får en mini-Pechstein för halva priset."

Betydligt djupare doft här.

"Ja, mycket mer av kryddor och mörka, svarta stenar. När man får det i munnen, så stannar smaken mycket längre. Tian har precis börjat säga "hej, här är jag". Den gick igenom en tuff period precis efter buteljering, men nu kommer den. Bara raka linjer, ingen fetma."

Mineraliskt som tusan, och syran är väldigt fint integrerad.

"Ja, jag skulle säga att det är typiskt för oss, den balansen."

Inbäddad i början, men oj vad den skjuter iväg i slutet.

"Om vi jämför med Goldbächel, så har vi något helt annat: fetma, hallå! Fetma och rikedom. Det här vinet breddar ut i munnen, med en krämigare känsla. När vi utforskade våra lägen grävde vi fem meter djupa hål, och vad vi fann då hörs nästan på namnet: en underjordisk flodbädd med silt och lera. Nu finns bara en liten bäck, men för länge sedan fanns en bredare flodbädd. Det man får är en bättre förmåga att hålla kvar vatten i jorden, vilket förklarar den bredare och krämigare smaken. Vår vinmakare är en stor fan av Goldbächel. Gerümpel ropar efter musslor, krabba och liknande medspelare medan Goldbächel med sin rikedom är utmärkt till fläskrätter från det lokala köket."

Mycket bredare över axlarna.

"För att hålla ihop saker och ting finns en bra syra, men inte alls en lika tydlig mineralitet. I Pechstein och Gerümpel börjar det redan på nosen och fortsätter genom hela smaken. Här får man istället rikedomen, den gula persikofrukten, och först i slutet tittar lite mineraler fram."

Gerümpel är öppnare på nosen.

"Ja. Därför blir man så överraskad när man smakar på Goldbächel. Att det är så stort, och breddar ut som det gör. Gerümpel har fler nyanser, som visar sig inte minst när man doftar i det tomma glaset efter en stund."

Lika god som vi minns den, men det måste ha varit 2008.

"Ja, 2008 är också en lyckad version. Vi har inte haft något stort genombrott hos Systembolaget än, men ett litet i alla fall. Vi har presenterat Gerümpel till Systembolaget flera gånger och de har gillat det varje gång. De sa att de älskade vår 2010 Gerümpel men bestämde sig för att inte ta den. De älskade den så mycket att de inte tog den! (skratt)"

"De valde att köpa in ett annat av våra viner, kanske för att de redan hade köpt tillräckligt från 2008. Det är hur som helst en trevlig kille som har hand om tyska viner, en bra inköpare. På sitt sätt är det ju bekvämt med bara en mottagare i ett land. I februari ska de i alla fall lansera 2001 Kalkofen GC och 1999 Rechbächel, och jag ser fram emot det. Vi skulle egentligen behöva en mer permanent listning, men trycker man på för mycket så tar det stopp, och trycker man inte alls på så händer ingenting. Så det handlar om att hålla namnet aktuellt och åka upp och säga hej varje år. Plötsligt lossnar det. Påminner lite om ett spel, och förmodligen vore det mest effektiva att ta ut killen på en partyrunda med gin&tonics (skratt)."

Obegripligt, Gerümpel är ju alltid bra och kanske bäst pris/prestanda av alla era viner.

"I fallet Gerümpel pratar vi €17 till slutkund för en premier cru, medan man får betala över €30 för grand crus, så det är ett attraktivt prisförhållande och man får ett tydligt definierat vingårdsvin för pengarna."

S: Gillar ettan mer. T: ja, den är ju mycket bättre! S: tänk att det är exakt exakt samma vinmakning, men så enorm skillnad på bara några hundra meter...

"Jag föredrar också Gerümpel. Men som sagt, vi klagar på en rätt hög nivå... fast... jag vill gärna ha mina mineraler..."

Och vi vill ha fokus...

"Jo, koncentrationen är central."

Syran, är den lika hög i båda?

"Ja, det är faktiskt ingen större skillnad."

"Här har vi nu Pechstein 2009. Tiorna är nästan helt utsålda redan, och 2009 är skojigare att prova eftersom den fått ett extra år. Det är inte den slankaste versionen, om man jämför med 2010. Sedan har vi också Ungeheuer 2009, som är den närmaste grannen. Här finns lite mjukare frukt, mer kalksten i marken och vinet är inte alls lika tufft som Pechstein. Vi förknippar alltid kalksten med krämighet."

Så ni sålde ut 10:orna före 09:orna. Som ändå var en så hyllad årgång.

"Ja, vi fick så mycket mer vin i 2009. Det var en stor årgång, allt gick som det skulle. Inga extrema väderlägen. Nu klagar jag på en hög nivå igen, och är lite petig, men om man får någonting som är vädermässigt lite udda under säsongen - hagel, regn, köldknäpp, eller något - så får man ofta ett ännu mer intressant vin i förlängningen. Det är som människor som gått igenom svåra saker någon gång i livet, de är mer komplexa och intressanta... än folk som jag som bara haft det bra hela tiden. Ni förstår vad jag menar..."

"Så, 2009 var perfekt, inte minst ett fantastiskt väder under skördetiden. Man kunde vänta till exakt det tillfälle man ville för att plocka. Man kunde ta dem precis på pricken."

Här hittar man en del petroleum i 2009 Pechstein...

"Ja, jag är inte helt förtjust i hur nosen uppför sig för tillfället. Kanske är det effekter av svavel som stör, den är lite udda. Smaken är mycket bättre än doften. Jag provade det i förra veckan, jag gjorde en dubbelvertikal med Pechstein och Hohenmorgen. Alla sa: mmm, jag gillar Pechstein, men doften... tyskarna kallar det 'eine kleine Stinke'. Här behövs tid."

Mest petroleum. S: jag gillar det. Vi brukar inte ha problem med petroleum.

"En del provare har stora problem med sånt, jag brukar väl inte förstå det riktigt. Pechstein är ett slags storebror till Gerümpel, och Ungeheuer till Goldbächel."

Wow, 2009 Ungeheuer är väldigt blommig. Ljuvligt.

"Ja, det här är så typiskt för skillnaden mellan de två vingårdarna. Och de är ändå grannar. Det är en mix av kalksten och basalt i Ungeheuer, och koncentrerad basalt i Pechstein. Doften ger ett elegant intryck, men smaken är fylligare."

Gerümpel hade en mer frilagd syra, i nollniorna har vi lite mer fyllighet och beska. Frågan är om inte inte 2010 är ballare med sin svala, slanka profil och höga syra.

"Sant, 2010 är lite som 2001 och 2004. På pappret lite knepiga årgångar. 1999 är också slank och elegant. De udda numren..."

Ungeheuer är mindre bitter än Pechstein.

"Ja, den är mer på pricken just nu. Men Pechstein är lite som ett knepigt skolbarn. Man blir alltid överraskad när busungen visar sig vara en av de bästa i klassen. Andra dagar kan man tycka: han vill verkligen inte samarbeta, han vill inte göra några prov. Det är vad som gör Pechstein så fascinerande. 2007 är fortfarande helt stängd, till skillnad från Gaisböhl och Hohenmorgen."

De första två vinerna är de som har träffat mest rätt så här långt.

"Låt oss nu smaka ett par mogna viner. Först ut har vi 1999 Hohenmorgen. Lite stinkig till en början, jag brukar jämföra med mina barn när någon främmande ber dem att sjunga en sång de gillar. Vi provade den i förra veckan och förutom mognadstonerna av petroleum fick vi en härlig fräschör. Färgen var inte gyllengul, utan fortfarande ganska ljus."

Ja, det ser verkligen ungdomligt ut.

"Det finns en del marsipan på nosen, men om man inte funderar alltför länge på det utan tittar och smakar på vinet, så kunde man tro att det var tre fyra år gammalt - och det är tolv!"

Wow, det här är så harmoniskt. Ren njutning.

"Jag råkade svälja mitt, ingen skada skedd (skratt). Allt finns där, inklusive framtid."

Extremt harmoniskt! Det här en rackarns bra mogen riesling. Precis i den fasen när man får det bästa av båda världar.

"1999 var ett år när vi inte visste hur vi skulle sälja in vinerna som unga. 1998 och 1997 hade varit stora rika årgångar, och 1999 var lite som den fula ankungen. Helt nedstängt, vad skulle vi göra? Det var bara att vänta. För rieslingfreaks är det precis vad man önskar."

Härliga persikor...

"Ja, med så delikat framförda"

Lite äppelpaj också...

"Jag kommer att tänka på en restaurangkille jag känner i Stavanger. Han går omkring i sina Armani-jeans. Han är gammal, men han ser ung ut, även om han har ett stort vitt skägg. Han var här med sitt team, och jag berättade att jag brukade jämföra gamla viner med honom. Ta det som en komplimang, sa jag. På pappret gammal, men i verkligheten en ung kille som gillar att gå ut på nattklubb och ha kul."

Men varför vänta, allt är på plats. Det är à point nu.

"Kommer man att ha roligare? Möjligen, men troligen inte."

"Nu till det sista vinet. Vi säger inte nej till botrytis, men det utgör kanske en halv procent av vår produktion. Någon Auslese ochTrockenbeerenauslese, Eiswein gör vi inte längre. Det här kommer från Gaisböhl men vi kallar det Ruppertsberg Auslese eftersom vi vill reservera namnet Gaisböhl för vår torra GC. Finns det flera viner med samma vingårdsnamn är man snart tillbaka i samma gamla problem som förr. Det är inte ett utpräglat dessertvin, snarare lite som en engelsk citronmaräng. Det är ingen större poäng att prata om analysdata även om tyskarna älskar det, men vinet har 110 gram socker och en syra på...."

... en bra bit över tio.

"13 gram. Precis när sötman landar på tungan, så fräter syran ner gommen (skratt)."

Häromdagen provade vi en BA 2010 som hade 160 gram socker och 14 gram syra. Man kunde knappt uppfatta sötman och vinet upplevdes som lätt!

"Jag har en restaurangvän i närheten. Han lagade en rabarberpuré med lite jordgubbe och mynta, inget annat , väldigt enkelt. Till det drack vi den här Auslesen, och det smakade som det perfekt balanserade torra vinet, eftersom sötman stack all världens väg och mineralerna kom igenom. Så lite dessertvin, varför inte?"

Det upplevs väldigt lätt och inte det minsta kletigt.

"Så vill vi ha det. Man kan dricka det ungt. Och visst finns det en marknad, så vi brukar be våra vingårdsansvariga att ta vara på de här druvorna. Har en vingård drabbats av botrytis, skär inte bara bort det för att kasta. Vi gör kanske 600 helflaskor, och 1500 halvor. Det är allt."

Andelen fullt botrytiserade druvor kan inte vara särskilt hög.

"Nej precis, eftersom man har den rena frukten kvar också."

En tredjedel?

"Det är en klassisk, tidig skörd. Inte i november, snarare före allting annat. För att återknyta till vad jag sa i början om att gå igenom vingården och klippa bort röta: om det doftar gott, så använder vi det."

När skördade ni de här druvorna i 2010?

"Det var... låt mig se... början av andra veckan i oktober. I år var vi helt klara med hela rieslingskörden innan dess, redan den femte oktober. Helt galet."

Du pratade nyss om rabarber. Man kan hitta den karaktären i syrorna.

"Absolut, verkligen. Det passar bra till get- och fårostar. Men tillför man alltför söta saker så smakar vinet bara surt, man måste matcha med syror. Nuförtiden brukar jag säga: gör det enkelt, satsa på ost. Bernard Antony är en av de bästa ostförädlarna i Alsace, och han brukar komma hit med en del fantastiska mogna ostar. För en mogen comté kan det vara perfekt med en mogen torr och rik riesling. De enda gångerna vi verkligen måste välja ett dessertvin är till grönmögelost. Senast valde vi en 1989 Gerümpel TBA, det var toppen. Senaste gången vi gjorde TBA var 2007, och nu pratar vi statistik igen: den hade 22 gram syra och 225 gram socker."

Kan man väl glömma i femtio år om man vill?

"Våra barnbarn kommer kanske att dricka vinet en dag i framtiden."

"Vår pinot noir från 2009 har varit buteljerad ett tag, men har inte nått marknaden riktigt än, vi säljer fortfarande de sista nollåttorna. Nollnian är ett stort steg upp i kvalitet från nollåttan. I vårt nyhetsbrev till privatkunderna skrev jag för första gången om ett rött. Jag brukar säga: skriv gärna om det, men jag tänker inte göra det, jag måste stå för vad jag skriver. Min första mening var: 'Vanligtvis brukar jag hetsa upp mig angående någon mogen PC och GC, men idag är jag upphetsad över vår pinot noir". Det är en lättare stil av pinot, som fått ett år i barriquer - men inga nya - och delvis från större liggare. En lätt och fruktig mellanviktare, som jag verkligen gillar."

"Vår pinot noir "S" kommer att bli bra en dag, men den måste skaka av sig eken först. Härom veckan serverade vi 2003 ur magnum och dubbelmagnum till 50-60 gäster och nu är den fruktig, inte ekig."

"S" är alltså lagringsvinet som legat på ny ek.

Ja, den behöver fem till sju år på flaska. I standardtappningen får man lite kryddighet från de treåriga faten, men annars gillar vi att blanda med en hel del stora fat."

Vi köper gärna med oss en flaska pinot noir att dricka ikväll. Och sätt gärna upp oss på listan för nyhetsbrevet.

"Den är fortfarande rätt ny, och omfattar bara tyska kunder. När jag först kom hit fanns det bara en epostadress, och all epost printades ut på papper och delades ut till den som skulle ha det. Nu är vi på Facebook också - superenkelt att hantera med en iPhone, eller så tar det en timme om man har en Blackberry som jag. Jag lovar att byta så snart jag kan."

"Webplatsen fick en fullständig överhalning rätt nyligen. Bettina tyckte att vi nått fram när det gäller vinerna, men resten... ja, Bettina skildes från sin man 2006, de är ändå goda vänner. De har fyra barn, han bor i Mannheim och driver ett solenergiföretag. För ett tag sedan tog Bettina in en märkesexpert, inte för att ändra allt, men för att se över det hela och se vad vi kunde göra. Hade vi en företagsidentitet, och hur såg i så fall den ut? Nu har vi en tydlig linje i allt från etiketter till kort och website - och det är rätt subtilt, vi är ju inte MacDonalds. Vi satt rätt många dagar tillsammans, och det var inte självklart. Vi är ju framförallt vinmänniskor, men de fick oss att se hur vi mixade alla regnbågens färger på prislistor och trycksaker. Vilka är era färger? Vilket ord sammanfattar Bürklin-Wolf? Ehh, riesling? Öhh, vin?
Det är väldigt nyttigt att få en sådan genomkörare. Vi har skippat de flesta trycksaker nu, allting finns på webben."

Tack för ett par intensiva timmar!

"Ja, vi hann ju precis med vad vi skulle. Kom förbi igen nästa gång ni har vägarna hit. Nästa gång måste vi ut i vingårdarna, jag älskar att gå där."

Provat:

2010 Riesling Wachenheimer
2010 Riesling Gerümpel PC
2010 Riesling Goldbächel PC
2009 Riesling Pechstein GC
2009 Riesling Ungeheuer GC
1999 Riesling Hohenmorgen GC
2010 Riesling Ruppertsberger Auslese
2009 Pinot Noir

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.

2007 Fontodi Flaccianello

2011-12-11T13:45:00.017+01:00

Efter torsdagens succé för Vigna del Sorbo kan vi inte låta bli att äntra Fontodis flaggskepp. Däcket är skurat för framgång: en avslappnad lördagmiddag med entrecôte och gratäng på blomkål, broccoli, grädde och gruyère. Vinet får ingen luftning - för att undvika att accentuera eken - och serveras femton grader svalt i våra Mature-kupor som vi brukar använda till det mesta.

2007 Fontodi Flaccianello della Pieve inleder rätt så lovande med goda fattoner: köttigt rostade, lite krämiga och mintiga. Inom några minuter upplevs eken allt sötare. Frukten är i stort sett öppen med påtagligt söta och koncentrerade mörkröda likörslingor i spektrat mellan körsbär och hallon. Under tiden fortsätter faten sin framfart med vanilj, lakrits och julkryddor. Hmm...

I munnen möts vi av en omedelbar, fruktig attack. Inom ett ögonblick utvecklas en intensivt koncentrerad och kraftfull mittsmak, som rullar fram på tre nyanser av sött: fruktsötma, alkoholsötma och eksötma. Uppenbart var druvorna mycket mogna, och här finns massor av ny ek. Tanninerna kan jämföras med sammet, men vinet saknar Sorbos klassiskt sangiovesiska ryggrad - detta trots att Flaccianello är gjort av 100% sangiovese. Ska man dra till med en jämförelse blir det snarast grenache, och finishen är också rejält eldig med full frontal exposure på alla femton procenten.

Som synes har vi klara problem med det här. I Vigna del Sorbo hittade vi enbart glädje och inga invändningar mot vare sig ek eller alkohol, men nu gick vi på pumpen. Obalanserat var ordet. Glasens innehåll konsumeras i små sippar, och halva flaskan sparas för att se om det tänker hända något positivt över natten. Ni får gärna höra av er om sju år och berätta om vinet blev bra. Aj, vilken besvikelse!

Otto Suensen via SB, 472 kr. Otto Suenson Cph, 477 dkk.

ps. Jaha, vad skickar man in som ersättare när flaggskeppet gått på grund? 2008 Mas Foulaquier Le Rollier är ett alldeles underbar liten slup som guppar fram i perfekt balans redan nu, och eken slapp vi också...

2010 Reichsrat von Buhl Pechstein GG

2011-12-10T18:14:00.012+01:00

Det är andra gången vi umgås med senaste versionen av von Buhls Pechstein. Första dejten hade vi för en månad sedan, på egendomen i Deidesheim (rapport kommer). Alla deras 2010:or var förresten härliga att prova - det är något särskilt med dessa tyska tior som på ett ovanligt sätt kombinerar hög fruktkoncentration med höga syror och måttlig alkohol - och särskilt imponerande var Kirchenstück och Ungeheuer, som fick åka med hem. Pechstein gav också ett oerhört lovande och mineralstint intryck, men verkade behöva lite mer tid innan drickning. När så gröna lyktan på Passagen lockar med nysläppta flaskor till hyggligt pris kan vi inte hålla oss längre utan måste testa på hemmaplan.

2010 Reichsrat von Buhl Pechstein Riesling GG uppvisar extremt tydliga mineraltoner på nosen, med mörka stenar, kallt stål och ett par droppar petroleum. Frukten håller igen, men antyder stort djup med aromer av gula persikor, citronskal, honung och granny smith. På toppen hittar vi lite flintrök, örter och kryddor. Karaktärsfullt och snyggt som tusan.

Smaken är tajt och ungdomlig, men butiken är definitivt öppen för besökare. Det som serveras är ett extraktrikt vin där de koncentrerade, fokuserade aromerna utgör samtrimmat radarpar med visslande hög citrussyra. Tillsammans skjuter de iväg likt en gyllene pil ända in i den långa, imponerande eftersmaken. Från första sniff till sista minglande efterklang är mineralerna obönhörliga, kraftfulla, linjära - de släpper inte greppet för en sekund. Alkohol och bitterhet är väl egentligen de enda egenskaperna som håller sig på mattan.

Ikväll är intrycket lite mer öppet än för en månad sedan, och vi dricker det unga vinet med stor behållning - ja, under avsevärd njutning.
Om fem år kommer det att visa upp allt vad det har, men redan nu är det så uppenbart att här finns pallvis med klass och karaktär. Alltså: underbara grejer, snudd på fullträff, enkel biljett till rieslinghimlen.

Weingut Reichsrat Von Buhl, €30. Janake via SB, 299 kr.
Eloge för det svenska priset.

2010 Ungeheuer GG bloggade vi här.

2007 Fontodi Vigna del Sorbo

2011-12-08T21:57:00.023+01:00

Okej, låt oss skippa rundsnacket och gå rakt på mål. Efter en halv timmes luftning i karaff bjuder kvällens röda på en väl samlad doft av rostade körsbärskärnor, surkörsbär, jord, tobak och te. Faten finns där, men vi upplever dem som helt infattade. Inget modernistiskt fluff, precis så här ska klassisk sangiovese dofta! Visst kan man väl hitta ett litet stråk av vinbärscabbe också? inflikar S...

2007 Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva är en ung och stram rackare i munnen, men den visar upp alla sina resurser på ett överraskande öppet sätt. Vi får en härlig utväxling, med klockrena toscanska tanniner - ja, grymt snygga tanniner!
Våg efter våg av superseriös sangio-frukt sköljer över tungan, med garvsyror, jordmineraler, tobak och te. Det är rejäl längd på smaken, och de välbekanta toppklass-rysningarna infinner sig redan vid första klunken. Till våra älgköttbullar med gräddsås är lyckan gjord.

Vi blev lite oroliga av Gallonis notering om en "...internationell stil... som inte helt överger kontakten med rötterna..." men efter att ha smakat instämmer vi inte alls, även om vi är överens om kvaliteten.
Nej, det här i stora drag klassiskt, och två års uppfostran i barriques stör inte ett spår. Dessutom går det faktiskt att ta till sig redan nu, utan att nödvändigtvis vänta till 2017. Det här är en av årets bästa toscanare på vårt bord - snäppet bättre än 2006 Fontalloro, och snudd på lika bra som 2006 Pian dell'Orino. Köpläge!

Otto Suenson via SB, 331 kr. Otto Suenson Cph, 375 dkk.

2004 Siepi Toscana IGT

2011-12-08T20:44:00.002+01:00

Det börjar bli dags att fundera över sammanfattning av 2011. Har det varit enkelt eller svårt att leva upp till nyårslöftena? För oss känns det i alla fall lite pinsamt att inte ha lyckats göra tillräckliga ansträngningar med vårt - att rensa upp i källaren. Istället har vi snarare lagt sten på börda när det gäller logistikproblemen. Skäms på oss...

Auktioner är knappast en farbar väg för ohippa ekbomber från Toscana. En strategi för att bli av med sitt oönskade överskott kan vara att sätta ihop en sluten epostlista med vänner och bekanta. Visst, själva transaktionen är väl inte helt legal - men vem ska syna det oförargliga lagbrottet? Ett annan sätt att tunna ut saker som inte längre känns upphetsande är att sänka förväntningarna och - eventuellt - sätta lite guldkant på vardagen. Med hjälp av tankeöverföring enas vi om Pollo alla Diavola, och efter den gångna veckans ekdebatter känns det självklart att fyra av en mognande Siepi.

2004 Fonterutoli Siepi Toscana IGT möter oss med en sammetsliknande doftvägg av fatrost, Anthon Berg, After Eight, likörkörsbär och mogna plommon. Rena julgodiset, och det kommer mer: rostbiff, pain grillé och en liten antydan till välstädade stall från faten. S: det här skulle jag ta för amerikanskt om jag inte visste att ursprunget var Toscana. Och visst är det väl en hel del merlot?

I munnen serveras en tjock, mintchokladig körsbär/cassis-smak med polerade, finmaskiga sammetstanniner och syran inbäddad i rostat fluff. Det smakar mycket, det smakar mycket fat, och det finns en viss sälta. Eftersmaken är lång, och framförallt då ganska envetna istoner av Colgate spearmint och Vicks dubbelverkande. Helheten är harmonisk och extremt lättbegriplig.

Här är det förstås öppet mål för den som vill kokettera med invändningar mot ek, men det går inte att komma ifrån att det är ett trivsamt och lite lyxigt vin att dricka till den grillade kycklingen.
S: om man försöker att se professionellt på saken så är det väldigt bra, och dessutom jättegott. T: nog är det så, men det är också en ultraliberal tolkning av toscanska traditioner som helt prioriterar rostning framför terroir. Mintchokladen är själva signaturen.

Ja, det här var nog rätt sätt att tackla vinet, med lågt ställda förväntningar. Priset är förstås ett skämt, särskilt nuförtiden, och den här nollfyran kommer inte att bli bättre än den är nu. Ska det drickas Siepi så bör det nog göras inom sju år från skörd. Vi lär i alla fall inte köpa fler.

Weingut Siegrist, Leinsweiler

2011-12-07T14:17:00.026+01:00

En Pfalz-producent vars viner aldrig har synts till i Sverige är Weingut Siegrist. Ändå hör Thomas Siegrist till de viktigare pionjärerna i den tyska barrique-bestyckade rödvinsrörelse som så sakteliga tog fart i mitten av 1980-talet. Här är han i gott sällskap med lite mer kända namn som Werner Näkel, Friedrich Becker, Paul Fürst och Werner Knipser.

Gården ligger i södra utkanten av Leinsweiler - en charmig liten by längs Südliche Weinstrasse, där landskapet är som mest kulligt. Släkten har ägnat sig åt vinodling i åtskilliga hundra år, men det var först på 1970-talet som man började att utvidga vingårdarna från 2,5 ha till nuvarande 14,5. Siegrist är medlemmar i de tyska kvalitets-producenternas förening VDP, och tillsammans med sina fyra kolleger från södra Pfalz ("Fünf Freunde") har man gjort insatser för att höja områdets status.

Men status och prestige är inte precis vad man tänker på i det rustika och ombonade provningsrummet - så olikt flera av VDP-kollegernas strama arkitektdrömmar. Sedan flera år är det Thomas' dotter Kerstin och svärsonen Bruno Schimpf som tagit över ansvaret för gården och vinmakandet. Vi tillbringar en och en halv timme tillsammans med den lågmälde Bruno, som i ett makligt, eftertänksamt tempo guidar oss igenom ett smärre stjärnfall av pinot noir. Läs långsamt för att få in rätta tonträffen.

Man blir nyfiken på etiketternas stjärnor, berätta lite om hur ni tänker.

"Stjärnsystemet kom till eftersom vi har så många olika vingårdar... 65 lotter i tre byar. Hälften av våra vingårdslägen finns här i Leinsweiler, resten i Ilbesheim och Wollmesheim, som ligger tre och fem kilometer härifrån. Så oftast skriver jag inte ut vingårdens namn på etiketten, utan slår ihop de olika lotterna till en cuvée. På nittiotalet började vi rita dit stjärnor på jästankarna. En stjärna för baskvalitet. Två stjärnor för högre kvalitet, och tre stjärnor för de bästa vinerna. Efter hand överförde vi det till etiketterna. Våra återkommande kunder vet då att det enstjärniga röda vinet har uppfostrats delvis i gamla barriques och delvis i tank."

Så ni använder inga Fuder, Stück, Doppelstück, Halbstück längre?

"Nej nej, inte över huvudtaget. Min svärfar, Thomas Siegrist, var en av de första vinmakarna i Tyskland att börja arbeta med barriques för drygt 25 år sedan, och det är bara sådana vi använder."

Ni är medlemmar i tyska Barrique-Forum?

"Ja, vi var med och grundade den föreningen på riksnivå. Vi har massor av barriquer, jag älskar barriquer!"

"Vår baspinot har fått en del tanklagring för fruktigheten, och en del fat för volymen. Det är en 2008, som synes är vi... ganska långsamma med att släppa vinerna till marknaden. Vi vill ha våra viner i barrique under minst 16 månader... men gärna i två år. Och cabernet sauvignon i tre år. Baspinoten får kortast tid på fat, mellan 12 och 16 månader. Faten är mellan tre och åtta år gamla - vilket bara är till fördel för det här vinet. Det får inga aromer av ek. Bara mer volym."

Snygg fruktig nos... strukturerat och tanninrikt... seriös kvalitet för en basversion. Man upplever ingen fruktsötma.

"Nej, det gillar vi inte i rött vin. För mig är det väldigt viktigt att rött vin är torrt. Det kommer en massa folk till vårt vineri och frågar om vi inte har något rött vin med lite sötma i. Nej, då har ni kommit fel, säger jag. Min svärfar och jag vill producera viner som vi själva vill dricka, och jag kan inte dricka rött vin med sötma."

"Vi skriver 'Pinot Noir' på etiketterna eftersom vi exporterar lite till USA, Japan och Kina. Figuren på bilden är budbäraren Hermes, en avbildning av skulpturen vi har i entrén."

Så ni har inte kommit fram till 2009 ännu?

"Vår baspinot från 2009 buteljerades förra veckan. Vi ska börja sälja vinet först till våren 2012. 2009 är en årgång av hög kvalitet, det var ett mycket lyckat år för röda viner. Det här skulle mycket väl kunna buteljeras med två stjärnor, men vi kommer att nöja oss med en stjärna och låta kunderna glädjas åt kvaliteten istället."

Här finns högre intensitet och koncentration, och mer tanniner i avslutningen. Det här vill man gärna spara i ett par år. Ska ni hålla samma pris på nollnian?

"Ja, det kommer vi att göra. €7,80."

Bravo. Exporterar ni något till Skandinavien?

"Små kvantiteter - lite till Norge och lite till Finland. De testar våra viner på ProWein i Düsseldorf. Ibland har man tur och får sälja."

"Som ni märker är syran frisk också... vi har ett lite svalare klimat här än i Mittelhaardt."

Och jämfört med Wonnegau?

"Mmm... Wonnegau är lite tidigare. Här nere har vi en jordmån med mycket kalk och lera (=ton), medan de har mer lössjord. Våra Grosses Gewächs växer i Muschelkalk, vår baspinot i löss, vår chardonnay i lera, i Wollmesheim."

Här har ni ju en fyrstjärnig pinot i listan också!

"Fyra stjärnor, ja. VDP gillar inte alls när man gör ett toppvin som ligger över Grosses Gewächs i pris. Men i årgång 2005 var det här vinet bättre än alla våra grands crus."

Lite som Stoddens Alte Reben eller Deutzerhofs Melchior.

"Ja, men VDP är inte alls förtjusta i det upplägget."

Det är deras problem, inte ditt (skratt). Förresten, vi missade att fråga Fritz Becker om historien bakom namnet "Tafelwein".

"Jo, det kan jag berätta. Jag gick ett år i lära hos Friedrich Becker. När han och min svärfar började med barriquer 1985, så stoppade myndigheterna produktionen med hänvisning till att vinet inte var tillåtet att sälja som kvalitetsvin. Det ansågs inte vara typiskt, och det ansågs heller inte vara bra. Friedrich Becker gick tillbaks till provningspanelen året efter, och då sa de att han kunde sälja vinet som bordsvin. Alltså den lägsta kvaliteten, då skulle det inte vara något problem."

Det var alltså hans enda barrique-vin vid den tidpunkten?

"Ja, precis, och han har behållit namnet sedan dess. Själva slutade vi att använda beteckningen Tafelwein år 2000."

Nästan exakt samma historia fick vi höra hos Deutzerhof. Wolfgang Hehle tog sitt barrique-vin till AP-panelen som förbjöd honom att använda Prädikat. Han blev skitsur, och efter det har han aldrig brukat orden Spätlese eller Auslese igen.

"Nä, det var länge sedan vi använde dem också. Begreppen är knappast intressanta när det gäller torra viner. För tio år sedan slutade vi med Kabinett och Spätlese även för de vita vinerna. Det blir bara förvirrande för kunderna när toppvinet GG är QbA trocken och de enklare vinerna har Prädikat."

"Nästa vin är en vingårdsselektion - Ilbesheimer Kalmit - som idag inte är GG, men som kommer att klassas upp nästa år. Vinet är märkt med två stjärnor. Det här är 2009 Kalmit, och det är första gången vi gör vinet. Jordmånen är lera och kalk."

Elegant vin... mjukare och lenare i munkänslan än basversionen. Inte alltför kraftfullt trots sina 14%. Balanserar fint tack vare syra och mineraler.

"Färgen är ovanligt mörk, eller blå. Vi skördade vid 102 Oechsle. Ingen chaptalisering förstås, eller saignée. Jag skulle säga att det är som bäst att dricka om fem år."

Är 102 Oechsle optimalt?

"Nej, egentligen räcker det bra med 95-100 Oechsle, som ger drygt 13% alkohol. Om man får mer än 105 Oechsle kan vinet börja lukta marmelad."

Ganska vanligt förekommande i Tyskland, fast inte hos de bra producenterna.

"Nej, för oss är det väldigt viktigt att frukten är frisk och sund, inte övermogen. 2011 skördade vi faktiskt pinot noir före pinot blanc."

Kalmit är lättare att dricka nu än basvinet från 2009.

"Det buteljerades i maj och har varit i flaska ett halvår. Den tiden gör all skillnad."

"Nu ska vi till över 2008 Sonnenberg GG ***. Av det här vinet producerar vi bara 900 flaskor per år. Sonnenberg är en vingård med Muschelkalk, som ligger bakom kyrkan här i Leinsweiler. Det är ett av de bästa lägena vi har här i byn. För hundra år sedan producerade byborna "Leinsweiler Edelburgunder" härifrån, som serverades till resenärerna på tyska lyxkryssare. Pinot noir har en lång historia här i Leinsweiler, men nu är det inte så många i byn som odlar den."

Hur smakade spätburgunder härifrån för hundra år sedan, tror du?

"Den smakade bra. Den var torr. Trettio år senare ville man ha ut större kvantiteter, och kvaliteten sjönk mer och mer, allteftersom vinerna blev tunnare och sötare. Det var först på åttiotalet det vände. Min svärfar, Friedrich Becker, Hans-Jörg Rebholz, Wehrheim, Kessler - "Fünf Freunde" - de ville göra bättre vin igen, precis som deras farfäder gjort."

Förändringen kom nästan samtidigt som i Ahr. Men farfäderna för 100 år sedan hade väl inga barriques?

"Nej, alla viner gjordes i Fuder eller Stück/Doppelstück. Min svärfars far var den lyckligaste människa i världen, eftersom han hade allt han behövde. Han jobbade i sina vingårdar och drack sina tre liter vin om dagen. Men han hade bara två hektar, och sålde druvorna till kooperativet. Som ung längtade min svärfar efter att göra sitt eget vin, och han började att buteljera under egen etikett 1965."

"Nu så kan vi jämföra med 2007 Sonnenberg GG."

Det är kul att jämföra de här två årgångarna, vi fick en del exempel i Ahr förra året.

"Det är det som gör det så intressant att prova tyska viner... ingen årgång är den andra lik."

Wow - 2007 är verkligen öppen, rätt ur nyöppnad flaska. Bra årgång att dricka nu.

"Visst. De har kommit loss under det senaste året. I början var de inte alls lika goda."

Blev det 900 flaskor i 2007 också?

"Ja. Vingården är på 12,5 ar, och vi får producera högst 50 hl per hektar, men vanligen landar det mellan 20 och 30 hl. Det blir tre barriquer, det vill säga 900 flaskor. Jag gillar nollsjuan eftersom den är så burgundisk i stilen. 2009 liknar mer en varmklimatspinot som Nya Zeeland, frukten är tätar. Vi hade högre temperaturer under skörden. 2007 var det kallare under skörden."

2007 är mer harmonisk än 2008 idag, den verkar behöva två år till på rygg. Men nollsjuan är ändå fortfarande ung, den borde väl hålla i minst fem år till?

"Jag skulle säga fem till tio, där finns en bra syra. Och det behövs om man ska lagra."

Hur mycket ny ek använder du?

"100%."

Såpass. Ibland har vi problem med det, men inte här, direkt.

"2008 använde vi bara ek från Pfalz. I 2007 var hälften fransk ek och hälften tysk. Vi köper virket i skogarna här ovanför - Pfälzer Wald - och kör dem till två tunnbinderier, ett i Frankrike och ett i Österrike. Varje år producerar de barriquer så att det ska räcka till "Fem-gänget". De lufttorkar virket utomhus under flera år, det är viktigt för att undvika beska i smaken."

"Här har vi 2007 Pinot Noir ***. Det är ett vin med mer tanniner, som uppfostrats helt i ny fransk ek. Tre stjärnor betyder nästan alltid 100% ny ek, och de här vinerna behöver lång tid på sig."

Rätt sluten fortfarande, men bra material. 2007 är inte listad, du har inte börjat sälja den än?

"Nej, det är 2005 vi säljer nu. När vinet blir tre till fem år äldre, så mjuknar tanninerna och frukten kommer fram. Idag har vi en hel del torra tanniner från ekfaten. Om vi hade tid att vänta två timmar, eller två dagar, så skulle det förändras till det bättre."

Det är ingen söt ek, inga kola- eller vaniljtoner.

"Nej, sånt gillar jag inte."

Den är diskret, men också sträng.

"När mina viner är unga, är det många som har problem med tanninerna. När vinerna är äldre, så brukar folk uppskatta det. Jag vill inte producera högkvalitetsvin som man kan dricka under första året.
Om de är så direkta, så är de sällan lika bra som våra efter fem år."

Beckers 2009 Sankt Paul GG är en intressant jämförelse.

"Ja, det kan du dricka redan nu. Jag brukar prata om det med Friedrich Becker, hans viner är ofta väldigt tlllgängliga som unga, men när de blir äldre kan de lättare tappa greppet och bli övermogna."

Bättre att dricka unga, alltså?

"Jo. Jag tycker ofta så."

Vi har inte så stor erfarenhet, men för ett par år sedan fick vi smaka på Beckers 2007 Pinot Noir Tafelwein blint. Det var ett omedelbart "Wow"! Ganska utvecklat och de flesta gissningarna gick till 2002. Fem år fel är rätt mycket.

"Ja, jag förstår precis vad ni menar. Mina viner är mycket långsammare att utvecklas, mer avsedda för lagring. Becker använder inte lika mycket ny ek, och de har en mjukare stil. Jag tror att våra viner har minst fem år längre hållbarhet."

Smakar du ofta på äldre viner, från 90-talet och så?

"Ibland. Inte med Fünf Freunde... men på egen hand. Vi har inte möjlighet att dricka äldre viner från alla kollegerna... men jag dricker relativt ofta äldre årgångar av mina egna viner. Jag ska se om jag kan hitta en 97:a eller 98:a någonstans."

"Här har vi 2005 ***. Här har vi olika slags ek från fem franska producenter. Vi gjorde två barriquer av det här vinet. Det låg på ek i två år. 2005 var en stor årgång för röda viner. Ganska sval växtsäsong, och en varm avslutning med riktigt fint väder innan och under skörden. Vi lyckades producera väldigt bra pinot noir. Jag gillar verkligen den här årgången med sin värme, kropp, frukt, tanniner, och lite avrundade syra."

Ett kraftfullt vin som borde funka bra med vilt.

"Ja, jag är faktiskt jägare och äter mycket av viltet som finns i skogen här bakom.

"Så har vi kommit till 2005****. Vi gjorde den i 2005, och planerar att göra den i 2009. Om allt går vägen ska vi buteljera den nu i december."

Ovanligt tidigt för att vara ni.

"Ja, men 2009 var varmt, och jag tror att vinet kommer att vara tillgängligt lite tidigare än vanligt. Och då har det ändå fått två år i ekfat, eller åtminstone 22 månader."

Imponerande näsa med riktigt mogna körsbär, mörk skogsbärsfrukt och stort djup.

"Inte ett vin man dricker varje dag...."

Det vore kul att slänga in det här vinet i en provning av Côte de Nuits PC och GC.

"För två år sedan hade vi en provning med tyska viner och internationella viner från Bourgogne, Gantenbein från Schweiz, viner från Australien, med mera. Provningen arrangerades av Stuart Pigott och Joel Payne. I varje par var det en tysk spätburgunder som utmanade en internationell pinot noir. Vinnaren var ofta det tyska vinet, och det var ofta billigare än sin medtävlare."

Det är en viktig poäng. Och det kommer till de lägre prisklasserna så är ni konkurrenskraftiga. Här i Tyskland börjar det att smaka gott redan på basnivå.

Mmm, massor av frisk mörk frukt, och svart lakrits i avslutningen...

"Jag tänker ofta på bären i skogarna här ovanför, det gillar jag".

Väldigt silkigt i början, ja hela vägen egentligen, det är först i slutet som tanninerna knockar en med sin kraft.

"Här är det också 100 % ny ek".

Man kan känna det. Visst är det uppenbart gott om ek, men integrerad i den stora täta frukten. Eken bidrar med sina svarta, svedda toner till det hela. Men ändå är det så harmoniskt att det går bra att dricka nu, på egen hand.

"Så kommer vi till 2003... det heta året. Det här är inget... typiskt vin. Årgången var inte precis... typisk. Det här trestjärniga vinet från 2003 har mer av en 'kokt' frukt."

Verkligen! Både kompott, sylt, torkade körsbär och russin. En annan etikett också.

"Vi bytte etikett först år 2000 och igen 2004. Det var då vi började med Hermes. Förut hade vi en Schnecke (=snigel) på etiketten för de röda vinerna, eftersom de behöver massor av tid. På de vita vinerna hade vi istället en kanin - eftersom de är så snabba, och vi bor här på Hasensprung."

"Det här vinet har mer... jag gillar inte 2003."

Helgalet år! En gång fick vi en pinot noir från Alsace serverad blint. Leon Beyer Cuvée des Comtes d'Eguisheim. Den doftade som en amarone eller ripasso, med massor av russin (skratt)

"14,5%... det är mycket alkohol. Den är inte en typisk pinot noir, för oss. Den är intressant, men..."

... druvkaraktären går förlorad. Torkad frukt.

"Russin! Det var för varmt, för hett".

Era druvor mognar ju varje år, så man väljer hellre ett svalare som 2008 eller 2007.

"Verkligen. Här har vi nu 1998 Spätburgunder trocken***, hoppas att den är ok".

Wow, vilken doft! Massor av undervegetation, jord, svamp och tryffel... och vilken harmoni i smaken...

"Det här var vinnaren i Eichelmann-guiden 2008".

Mogna viner, det är verkligen något annat. Vilken skönhet, allt har hunnit sätta sig.

"Inte så mycket alkohol - 13,5% - men massor av komplexa aromer... ja, för mig är pinot noir mest intressant, inte bara att prova men också att framställa."

Så spätburgunder är ohotad nummer ett för dig?

"Ja, utan tvekan. Riesling för de vita, och pinot noir för de röda".

Vi har hunnit prova en del tysk pinot under de senast åren. Ni har definitivt er egen stil, som inte smakar som andra producenters.

"Det är väldigt viktigt för mig. Vi har ibland problem med vinskribenter, de förstår sig inte på vinerna när de är unga."

Beror det på eken?

"Oftast på tanninerna, och kanske på eken också. Men när vinerna är äldre och skribenterna smakar blint, så har de inga invändningar. Jag vill inte göra viner som man kan dricka när som helst. De får gärna vara krävande, så att man får smaka - och sedan vänta på att de ska mogna."

Inget för nybörjare...

"Sant. Så vill jag ha det. Nu är det tre år sedan jag smakade det här vinet, så det är spännande för mig också".

Jaha, om vi ska plocka favoriter från idag så blir det nog 2007 Sonnenberg GG, den fyrstjärniga nollfemman, och självklart den här 98:an. Baspinoten från 2009 också, den behöver bara lite tid.

"Ja, jag börjar sälja den först i vår, och då har det nog hänt en del."

Är dina mogna vinerna känsliga för luft i öppen flaska, hur snart måste man dricka dem?

"Jag inte använder så mycket SO2, så när man öppnar ett vin som är äldre än tio år så bör man dricka det inom några timmar."

Så hur mycket SO2 har de vid buteljeringen?

"Fritt SO2 - mellan 20 och 30 mg/l. Totalt en bit under 100"

Det är väl fullt tillräckligt? Tanniner, syror och alkohol är ju också konserveringsmedel.

"Jag gillar tanniner - hellre mer tanniner än mer SO2. Helst skulle jag vilja klara mig helt utan SO2. När vinet har för mycket SO2 får jag huvudvärk."

Då dricker du inte mycket söta viner?

"Näe..."

Vi har druckit en del helt osvavlade röda under det senaste året, som har varit väldigt fina i munkänslan, och har en bestämd känsla av att svavel gör viner kantigare i deras ungdom.

"Mitt intryck är att vinerna tappar i karaktär och typicitet med för mycket svavel."

När man får chansen att jämföra samma unga vin med och utan, så är det osvavlade vinet silkigare och det svavlade kantigare.

"Jag känner väl igen det fenomenet. Och med lite högre alkohol och tanniner behövs inte mycket."

Men det kräver mer av hanteringen hos mottagarna...

"Jag besökte ett vineri i Frankrike där man hade infört en sensor på etiketterna, som visade om vinet varit utsatt för hög temperatur - eller för låg."

Vissa skriver ut temperatur-rekommendation på kartongen. Kan man kräva det av kunderna?
Det är ett intressant ämne. Kombinationen av hög alkohol, mycket ek och mycket SO2 blir rätt svårsmält... tänk Spanien...

"Nej, jag gillar inte såna viner... inte mycket i alla fall".

Ja, din fyrstjärniga nollfemma lär väl hålla i minst tjugo år hur som helst.

"Jo, jag hoppas det. Det är ett av de bästa viner jag någonsin gjort."

Den fyrstjärniga nollnian, hur länge ska man glömma den.

"Fem år, skulle jag tro".

Nu ska vi bege oss hem till Rhodt. Tack för en intressant provning!

"Det var intressant för mig också, det är inte varje dag man öppnar lite äldre flaskor."

Provat:

2008 Pinot Noir * (€7,80)
2009 Pinot Noir * (€7,80)
2009 Kalmit Pinot Noir ** (€22)
2007 Pinot Noir *** (€33)
2008 Sonnenberg GG *** (€35)
2007 Sonnenberg GG *** (€35)
2005 Pinot Noir *** (€33)
2005 Pinot Noir **** (€45)
2003 Pinot Noir Barrique ***
1998 Spätburgunder trocken ***

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.

Munskänkarna provar decembernyheter

2011-12-05T21:33:00.001+01:00

2010 Quercecchio Rosso di Montalcino

2011-12-04T21:49:00.021+01:00

Nä hörni, nu är det dags för ett hederligt litet kap till vardagsbruk. Åtminstone om man som vi gillar syrliga rödfruktiga italienare i klassisk botti-lagrad stil. Med pappardelle bolognese på bordet längtar vi efter ett uppfriskande och opretentiöst vin som ger uttryck för druva och ursprung på ett självklart sätt.

Årgång 2010 var exceptionell även i Toscana - och det märks.
2010 Quercecchio Rosso di Montalcino har en vidöppen doft med fritt spel i det ljusa registret. Vi får röda körsbär och röda vinbär, grusjord och tobak, körsbärskärnor och sötmandel, svart te och läder. Dessutom lätt gräsiga och florala övertoner som brukar gå hem i våra näsor.

I munnen en pigg och frisk lättviktare med markerad vinbärssyra av det unga och livliga slaget. Här finns inte mycket till tanniner, men gott om slank rödfrukt av ett slag som tilltalar oss mycket. Lätta toner av tobak, te och kryddor minglar i avslutningen. Med sin spänstiga, fokuserade syra och sina klassiska aromer är vinet ett utmärkt sällskap till kvällens mat.

Man behöver egentligen inte fundera det allra minsta - vinet gör sitt spjälkande och kompletterande jobb med bravur - men ändå finns en intellektuell och stilistisk aspekt om man så vill. Det här ringer nämligen i rätt igenkänningsklockor för oss som också jagar efter mer exklusiva traddo-klassiker i ljusare stil från Toscana och Piemonte.
Den här typen av sympatiska och billiga ärkeitalienare från mindre familjeproducenter finns garanterat inte att köpa på din lokala systembutik.

Carlo Merolli, 85 dkk/sek.

NV Marie-Courtin Efflorescence Extra Brut

2011-12-03T20:04:00.025+01:00

En liten producent som det viskas om ganska högljutt bland champagnefreaks är Marie-Courtin, eller Dominique Moreau som hon egentligen heter (Marie Courtin var hennes mormor - en fin hommage). Vi såg hennes viner på hippa parisiska caves à manger, som Le Verre Volé. Att hon gjort en såpass cool entré på den franska naturvinsscenen hänger nog ihop både med hennes småskalighet och hennes extremt renläriga idéer.

De viner som byggt hennes rykte handlar om "ett år, en vingård, en druva". Hon jobbar ekologiskt, vilket inte alls är någon enkel sak i Champagnes ofta fuktiga klimat. Exempelvis måste de outvecklade druvklasarna tunnas ur för hand - enstaka embryon till druvor noppas så att klasarna inte blir så täta att rötan hotar. Mest anmärkningsvärt är att hon inte använder sig av dosage. Det är ovanligt, och ställer stora krav på hantverkaren. Ofta resulterar det bara i ett obalanserat vin.
Tänk er en fotomodell som inte använder smink, eller en lindansare som balanserar utan skyddsnät. Allt syns, inget fångar upp. Man kommer bara undan med perfekt frukt.

NV Marie-Courtin Efflorescence Extra Brut är en nollsexa med en mindre del reservvin från 2005. En druvren, fatlagrad pinot noir som kommer från Dominiques brant sluttande vingårdsläge om 2,5 ha i byn Polisot (Côte des Bar). Läget planterades på 70-talet av hennes svärfar.
I glaset ett vackert vin att titta på - ljust gyllene i färgen med reflexer av koppar. Nosen är speciell och fängslande. Oerhört elegant och komplex, med framträdande drag av mineral och uppenbart fullmogen frukt. Vi kan plocka ut noter av röda bär, röda äpplen, äppelpaj, saffranskaka, Brago-kex, några droppar sherry och väl använda bourgognefat. En doft lika vinös som den är frisk.

I munnen ett knastrande torrt vin med fantastisk syra. Konstigt nog inte det minsta snålt, här finns lager på lager av mogen rödfrukt även om smaken är helt fri från sötma. Moussen är mjuk och ytterst finkalibrig, mitten spänstig och livlig. När vi kommer till avslutningen samlar smaken ihop sig och blir enormt mineralisk, så torr och rensande att det nästan uppstår baksug. Hela världen försvinner för några ljuvliga ögonblick och mineralerna är det enda som återstår. Och som de återstår sen. I mer än en minut hoppar de steniga små krabaterna runt på tungan.

Det här är extrema grejor av en hantverksmässig kvalitet man sällan stöter på. Det kan vara den godaste champagne vi druckit sedan sist vi ryckte upp en Selosse.

Vinik via SB/PI, 400 kr. Ny i portföljen.

Languedoc 2010: Mas des Chimères & Mas Foulaquier

2011-12-03T15:10:00.010+01:00

Årgång 2010 börjar avteckna sig som en riktig fullträff för odlarna i Languedoc. Efter heta och delvis besvärliga 2009 berättas det om en skörd där allt gick som man ville, både när det gäller kvalitet, skördeuttag och vinifiering. Som gemensam nämnare vill vi lyfta fram den härliga kombinationen av friska fruktsyror, klockren frukt och sammetslen munkänsla. Efter att ha tagit lite paus från området känns återseendet lika självklart som att komma hem. Mas des Chimères och Mas Foulaquier är två egendomar som ligger oss varmt om hjärtat, och 2010 kan mycket väl vara deras bästa år hittills.

2010 Mas des Chimères Cuvée Marie et Josèph är en ren carignan från vulkanisk jordmån i området runt Lac du Salagou. Här har vi en splitter ny appellation: Coteaux du Salagou med IGP istället för VdP. Skördeuttaget från de gamla stockarna ligger runt 30 hl/ha, så frukten har en härlig koncentration utan att vinet blir det minsta tungt. 70% av druvorna jäste traditionellt i öppna betongkar med pigeage och remontage, resten med macération carbonique. Naturlig jäst förstås, och uppfostran i betong. Här doftar det lakrisal och dov skogsbärsfrukt. En näve valnötter, ännu mer salta fiskar och en förtjusande frisk örtflora. I munnen en härlig smakrikedom, lakritsrondör och smeksamhet, samtidigt som fräschören och spänsten är påtaglig. Det finns absolut ingenting som stoppar det här vinets framfart i munnen, och det är inte första gången vi säger det om en sydfransk tia.

2010 Mas Foulaquier Les Tonnilières har sitt namn efter en vingård i Pic-Saint-Loup där skogen runtomkring använts för att producera ekfat. Den är planterad med hälften syrah (15 år) och hälften carignan (50 år) Exponeringen är nordostlig - klart önskvärt för syrah i Languedoc - och jordmånen kalkrik, vilket också är gynnsamt för fruktsyran. Odlingsmetoderna är biodynamiska, och såväl den naturliga jäsningen som nio månaders uppfostran ägde rum i betong. Doften har finstämt blommiga violtoner och en fruktighet med fler röda stråk än föregående glas, inte minst jordgubbar och en fruktkorg som skickar iväg tankarna till ung riesling. Det blir ett vackert möte mellan mörkare carignan-toner och ljus ungdomlig syrah - allt inlindat i den urtypiska lakritsen och örtfloran, med skymtar av lantlig höstack och spillning. Som drickupplevelse betraktat finns precis samma omedelbara njutning att hämta i det här glaset. Frukten är inget annat än klockren och balansen perfekt - båda vinerna håller förresten 14%. Fräschören är underbar och texturen len som en smekning, med en liten nypa syrah-krydda i slutet.

Ja, här är det bara att korka upp för en stund av ren och skär drickglädje. Languedoc + 2010 = vi faller pladask!

Vinik via SB/PI, 125 kr och 160 kr.

2008 Ridge Estate Cabernet Sauvignon

2011-12-03T12:59:00.009+01:00

Man måste bara beundra Paul Draper. Ni vet: den filosofiske gamle vinmakaren på MonteBello Road högt uppe i bergen strax väster om datanördarnas mecka Cupertino. När han ska beskriva vad de håller på med där uppe på sin kulle så vill han helst undvika etiketten "naturlig vinmakning" - som han uppfattar som förvirrande och i viss mån provokativ. Han säger hellre "pre-industriell vinmakning". Den står i stark kontrast till det högteknologiska vinfixande som utövas både i Californien, Bordeaux, Australien och annorstädes. Sådant gillar inte Paul...

Det börjar förstås i vingårdarna, som sköts med metoder som i många stycken är gemensamma med biodynamikernas. Sedan skördas allt för hand, och druvorna sorteras manuellt efter avstjälkningen. Minimala mängder svavel tillsätts när druvorna krossas, efter den malolaktiska jäsningen, och i samband med omdragningarna. Hela jäsprocessen genomförs med vingårdens naturliga jäststammar. Det amerikanska ekvirket till lagringsfaten lufttorkas både länge och väl. Det händer att man klarar vinet med äggvita för att reducera lite tannin, och låter det genomgå en lätt filtrering för att få bort äggviteresterna. I det stora hela är det dock en filosofi som handlar om minimal intervention, så som vin gjordes förr i tiden.

Efter två kvällars umgänge med Estate-vinet har vi egentligen bara en invändning att komma med. När nu Draper och hans medarbetare ansträngt sig så för att mejsla fram Monte Bellos bergs-terroir och låta de gamla cabernet-rankorna göra vad de är bäst på - varför måste man smaksätta resultatet med tilltagsna doser bränt trä?

För bränt är precis vad det luktar om 2008 Ridge Estate Cabernet Sauvignon. Inte fullt tillräckligt för att skymma resten, men mer än tillräckligt för att störa. Det svedda ekvirket får sällskap av typiska fattoner som kola, choklad, kaffe och vanilj. Frukten är dock riktigt tät och fin med en ganska "italiensk" aromatik av täta mörka körsbär och cassis. Känslan är svalvuxen och rejält örtig med ett friskt genomdrag av eucalyptus.

När vi först smakar är den medelfylliga smaken väldigt tajt och stram - inte minst jämfört med hittills provade bordeauxer av årgång 2008 (ja, egentligen är även strukturen mer "italiensk"). Frukten är respektabelt tät med bättre stoppning än vi minns från de senaste årgångarna av Santa Cruz Mountains (som vinet hette fram till förra året). Men någon riktig drickglädje är svår att utvinna än, så vi korkar igen flaskan för att återkomma till den nästa kväll. Nu har vi laddat upp med varsin rejäl entrecôte som får i uppgift att ta hand om de strama tanninerna. Vinet har dessutom släppt lite på tyglarna under natten, så ihop med maten får vi till en riktigt trevlig matchning. Det enda som egentligen stör oss är doften av svedd ek.

Ridge-vinerna är byggda för lång lagring, vilket inte minst bevisades av 1984 Monte Bello i veckan som gick. Nu är i och för sig Estate-vinet gjort av det mer lättillgängliga druvmaterialet från Monte Bello Vineyard, men som vi ser saken behöver vinet egentligen minst fem år för att nå fram till ett drickfönster som passar oss, och minst tio för att nå sin topp. Vinmakare Eric Baugher skriver på baketiketten om femton-tjugo års potential. Frågan är bara hur länge vinet ska ligga för att det ska sluta lukta bränt?

Vinunic via SB, 295 kr.

3 x Friedrich Becker Spätburgunder

2011-12-02T12:46:00.026+01:00

Som uppföljning till förra postens besök hos Weingut Friedrich Becker har vi handlat med oss ett gäng godingar att avnjuta på hemmaplan. Här presenterar vi en trio spätburgunder, varav två för tillfället finns att köpa via SB och den tredje kommer att släppas våren 2012 (360 fl.) tillsammans med Beckers flaggskepp 2009 Pinot Noir Tafelwein (90 fl.) Första april närmare bestämt. Inget skämt, vi lovar...

2008 Spätburgunder "Kalkgestein" är en selektion av hög kvalitet från de mest kalkrika lägena. Vinet jäste på burgundiskt vis i små öppna kar av ek under tretton dagar och uppfostrades i barriques från Pfälzer Wald, en fjärdedel nya. I glaset en vacker uppenbarelse med hög briljans och lyster. Doften är frisk och vidöppen med ett flertal nyanser: järn, sten, bark, läder, rostning, örtkryddor och flintrök. Frukten ligger någonstans i mitten av pinotspektrat med rätt komplexa toner av skogsbär, jordgubbar, vinbär och nypon. I tur och ordning kan man säga: ett) pinositet, två) mineraler, och tre) snygga fat. S summerar: friskt och fräscht, en jättefin doft.

I munnen handlar det om omedelbar attack. Tuff och rättfram, nästan hård - gott om kalksten - men också ganska rik - alkoholen ligger på 13,7. Mittsmaken är samlad, intensiv och engagerande med örtkryddiga sensationer, friska apelsinsyror och fortfarande en dutt ungdomlig smörkola. Det mesta händer i början och mitten - pang på rödbetan - sedan inträffar ett tydligt snörp innan efterklangen får ringa ut i lugn och ro. Den pigga, intensiva personligheten är väldigt omedelbar att ta till sig, och vinet gör sig därmed alldeles utmärkt i ett matsammanhang där man önskar sig en snabbfotad sparringpartner. Det här blir S favorit i den inledande duon.

2008 Spätburgunder "Steinwingert" är ett rent vingårdsvin, namnet betyder ju "stenig vingård". Samma vinifiering som föregående och arton månaders uppfostran i hälften tyska och hälften franska fat, varav en tredjedel nya. Doften är mer knuten än ettan, och lite dovare med tydligare lättrostade toner och en orientalisk kryddvagn på ingående. Krämig ljus hallonfrukt, körsbärskärnor, råbiff, våta lövhögar och skira örter.

Entrén i munnen är mjuk, närmast dröjande. Väldigt elegant - vinet fläktar in över tungan likt en skir slöja av silke. Mittsmaken är slank, sval och ren med ljusröd frukt och en antydan till gleshet, men själva munkänslan är som sagt utpräglat silkig. Smaken samlar ihop sig till en härlig skjuts i avslutningen och hela bågen får en vacker utveckling och längd. Avslutningen bjuder på en mångfasetterad upplevelse av örter, kryddor, fat och frukt. T sätter plus i kanten för elegans, munkänsla, längd och eftersmak. Vilken uppvisning!

2009 Spätburgunder "Sankt Paul" GG har fått sitt namn efter en mindre klosterbyggnad som ligger mitt i Schweigener Sonnenberg, på den franska sidan. Vinet har jäst i öppna kar av ek och uppfostrats i barriques från Pfalz och Allier, till största delen nya. Doften är öppen och oerhört lustfylld. Vi möts av ljusa, lättrostade fat med orientaliska krydderier - sandelträ och muskot - samt någon ljus tobak och lite hackad sötmandel. Frukten är huvudsakligen röd med komplexa noter av hallon, björnbär, röda vinbär, nypon och blodapelsiner. Friska lövhögar, flintrök och fatlakrits assisterar diskret i bakgrunden.

På tungan serveras en silkeslen, ytterst harmonisk smak som inom kort fyller upp hela munnen med komplexa orangetintade fruktaromer av blodapelsiner, nypon, rönnbär, skogshallon och röda vinbär. Här finns fortfarande en gnutta ungdomlig co2-livlighet som går hand i hand med den perfekt balanserade och mogna syran. Fatkryddorna är precist uppmätta och det finns alls inget övermått av alkohol trots att året var varmt. I den långa eftersmaken minglar en stilfull mineralsälta och en smula frisk mint. Redan nu är charm- och njutningsfaktorn skyhög. En ädeltysk med blinkningar åt Volnay 1er cru.

Generellt måste man säga att Fritz Becker lyckas väldigt väl i sina uppsåt, som han berättade om i förra postens intervju. Dels: att göra eleganta viner, snarare än kraftfulla. Dels: att aromerna alltid ska ha ledningen över sockermognaden. Dels: att hålla alkohol och fattoner på mattan, för att låta druva och jordmån få fritt utrymme att komma till tals. Ja, drickbarheten är riktigt fin redan nu - till och med i den unga GG-nollnian - och vinerna lär förstås bara utvecklas till det bättre över de närmaste åren. Suverän tysk elegans!

Weingut F. Becker: €25 - €35 - €55
Fondberg via SB: 349 kr - 499 kr - 599 kr.

ps. Prisjämförelsen ger vid handen att importören bör ha utrymme att hyfsa priserna på de två första vinerna.

Weingut Friedrich Becker, Schweigen

2011-11-30T17:11:00.036+01:00

Den skönaste delen av Deutsche Weinstrasse är de sista milen ner mot franska gränsen, där landskapet är som mest kuperat. En vacker lördagsmorgon i början av november rullar vi den här vägen söderut. Det är nästan ingen trafik, och vägen slingrar sig oupphörligen upp över kullarna och ner i dalarna. Nya vyer öppnar sig runt varje krök. Det är skoj som tusan att köra bil här.

Varje resa har sin naturliga höjdpunkt, eller vändpunkt. Den här turen nådde sin topp i byn Schweigen, precis där Pfalz gränsar till Alsace.

Det här är början på Weinstrasse - eller slutet, hur man nu vill se det. Monumentet Deutsches Weintor i byns utkant berättar med sin bastanta arkitektur att vinvägen var ett initiativ som kom till på höjden av nazisternas storhetstid. En Gauleiter vid namn Josef Bürckel såg möjligheter till ökad turism och handel, och världens första vinväg invigdes i oktober 1935.

Bara ett par hundra meter ifrån vinporten hittar vi Weingut Friedrich Becker. En solig lördagförmiddag på höstens sista varma och turistvänliga helg är vi förstås inte helt ensamma om att vilja prova och handla vin. En busslast med schweizare trillar in ungefär samtidigt som vi reserverat en stund på tu man hand med unge Fritz Becker, och fler köpsugna besökare dyker snart upp...

"Välkomna! Ja, som ni vet befinner oss väldigt nära gränsen till Frankrike. Bara 200 meter söderut, så är vi där. "Dagens Frankrike" som min farfar brukade säga, med hänvisning till områdets växlande historia. De flesta av våra viner kommer faktiskt från den franska sidan av gränsen, men vi har tillstånd att producera tyskt vin därifrån eftersom familjen äger marken sedan många generationer, som det brukar vara här i Schweigen. Före andra världskriget var det inget problem. Alla människor i Alsace talade tyska, och vi hade vänskapliga relationer. Det var i och med kriget och under efterkrigstiden som min far och farfar fick det riktigt besvärligt med gränsen."

"Gränsen är den ena av två kuriösa detaljer här, den andra är att vi är helt specialiserade på pinot-sorter. Min far började plantera pinot på 60-talet, och han ansågs vara smått galen i och med att det inte fanns några pengar i pinot på den tiden."

Var skaffade han sig sina sticklingar?

"I Schweiz, och i Frankrike. Jag är väldigt glad att han planterade pinot så tidigt, så att vi kan arbeta med gamla stockar i dag. Det är en avgörande faktor för kvaliteten, enligt min åsikt."

"Inget av det vi ser här i det nuvarande vineriet existerade 1945. Hela staden var faktiskt jämnad med marken, eller åtminstone till 95%. Så min farfar fick börja från scratch efter kriget."

Men vingårdarna fanns kvar?

"Jo, fast nu var de under franskt styre, och farfar fick inte tillstånd att passera gränsen under de närmaste tio åren, inte förrän 1955. Vi hade haft hotell, restaurang, fina källarfaciliteter - och allt var borta. Min farfar var tvungen att ansluta sig till kooperativet, liksom alla andra i staden - ja, de grundade kooperativet tillsammans efter kriget. 1973 började min far att buteljera sitt eget vin, ganska tidigt för att vara i södra Pfalz. Han producerade torra viner från början, och det var ungefär lika galet kommersiellt sett som att plantera pinot. För att klara överlevnaden fick han komplettera med fler verksamheter: grisuppfödning och plantskola för vinstockar. Vinförsäljningen byggdes upp ytterst långsamt, över många år. Steg för steg har vi tagit oss till dagens 20 hektar vingårdar, som ger mellan 75 000 och 120 000 flaskor vin om året. Pinot noir är ju en opålitlig druva när det gäller skördeuttag, och man kan bara använda det bästa. Allt vi omplanterar idag är pinot noir, det är den druvan vi vill arbeta med. Vingårdarna har idealiska jordtyper, med kalksten i botten och lera ovanpå. Tung kalkrik lerjord, perfekt för pinot noir."

"Det intressanta med druvan är att den ger helt olika och sinsemellan intressanta uttryck i olika jordtyper - som Ahr, Rheingau, Franken, Baden och Pfalz. Stilistiskt sett är vårt mål att skapa eleganta viner, snarare än kraftfulla. Det är druvans innersta väsen - den är mer diva än kraftkarl. Alkohol och ek ska helst hålla sig i bakgrunden. Vi gör allt vi kan i vingårdarna för att hålla ned sockermognaden och den naturliga alkoholhalten. Det är det som är kampen nu för tiden, eftersom det numera blivit lätt att åstadkomma 14 till 14,5% alkohol. Och det vill vi inte ha. Så vårt arbete handlar framförallt om att bromsa rankornas växtkraft och dämpa sockerproduktionen."

Vilka metoder använder ni då?

"Det finns ett flertal sätt. Kanske allra viktigast, så använder vi täckgrödor som konkurrerar med vinstockarna om näring och vatten. Vi beskär rankorna hårt, och tunnar ut i lövverken under sommaren och hösten, eftersom det är där fotosyntesen äger rum. Vilken sorts rotstock man väljer är också betydelsefullt - man vill ha långsamt växande sorter. Det var svårt att få tag på på sådant plantmaterial på 60-talet, eftersom alla önskade sig motsatsen, nämligen så stora skördar som möjligt."

"Vi vill skörda så sent som möjligt, men vi vill att den fysiologiska mognaden ska komma före sockermognaden. Det här är väldigt viktigt när det gäller pinot noir. Och så vill man att kärnorna ska ha hunnit bli bruna och börjat smaka nötigt och gott. Gillar man smaken när man tuggar på dem, då är det bra. Det är vårt viktigaste kriterium för att börja plocka."

Avstjälkar ni allt?

"Jag experimenterade under några år med stjälkar (har varit ansvarig för vinerna sedan 2005). Jag vinifierade små andelar med stjälkar, men var inte nöjd med resultaten. Det ger lite mer struktur, men som jag ser det så tappar man i finess. Så det är inte idealiskt för vår stil av pinot noir."

När vi träffade Meike Näkel förra året så sa hon samma sak som du.

"Ja, jag och Meike är nära vänner. Vi praktiserade tillsammans under ett år hos Dr. Heger i Baden och tycker i många stycken likadant. "

"Vi vinifierar alla lotter separat, för att lära känna varje läge så väl som möjligt. Till sist så blandar vi förstås vinerna, men man får fram fler lager och större komplexitet om man håller isär lotterna tills de blivit vin. Och det ger förstås bättre möjligheter att stämma av blandningen. Vi kan använda naturjästen i en del jäskar, odlad jäst i andra, och sedan jämföra resultaten."

Hur stor del jäser med vingårdens naturliga jäststammar?

"De allra flesta viner får åtminstone starta sin jäsning på naturlig väg. Sedan händer det ganska ofta att jag tillsätter lite odlad jäst eftersom jag inte kan vänta ända till i maj på att vinerna ska jäsa klart. De flesta vildjäsningar tar rejält med tid, de stannar ofta av i november för att starta om först i mars-april eller så. För toppvinerna är det bra, och jag har tid att vänta på dem, men inte när det gäller baskvaliteterna. Exempelvis så buteljerades förra årets toppversion av pinot blanc först strax innan årets skörd. Som ni ser på den här tanken så står det "vildjäsning", men jag satte just till lite jäst eftersom det är min basriesling och den borde vara färdigjäst till i januari så att vi kan buteljera den i mitten av maj."

Fruktflugorna är överallt i vinerierna just nu. Är de något problem? En enda fluga förstör ju smaken på ett glas vin.

"Som ni ser har vi en elektrisk flugfångare här, är den inte på så blir det helt galet. Och de kan ju inte ta sig in i kar eller tankar, för då dör de av koldioxiden."

I Wonnegau, på en gård utomhus, såg vi primitiva öppna jäskar i grön plast med bara en presenning över och massor av flygfän utanpå. Det hela luktade fruktflugor lång väg...

"Jag tror faktiskt inte att de kommer in, tack vare koldioxiden. Men jag skulle inte pröva..."

"För att jäsa vår spätburgunder använder vi stora öppna kar av fransk ek, med manuell nedtryckning av skalhatten. De här två är producerade i Frankrike, de andra i Österrike men av fransk ek."

Väldigt snyggt med räv-logon på jäskaren. Hur länge har ni haft er logotyp?

"Sedan 1976. Det kommer från fabeln om räven och de sura druvorna. Ett litet skämt eftersom folk brukade kalla min pappas torra viner för sura."

"Om vi går vidare, så kommer vi till lagringsdelen av vineriet. Vi har ungefär 300 små ekfat. Här ser vi några äldre fat med "förbjuden frukt" (Verbotene Früchte) som syftar på att man inte fick plantera cabernet och merlot här förr i tiden."

Tvingade myndigheterna någonsin din far att rycka upp dem? Vi har pratat med andra som råkat ut för det.

"Hehe... det är en smula komplicerat... odlingen var ju på den franska sidan, vilket trots allt gjorde det hela lite enklare. Officiellt är vinstockarna betydligt yngre än de är i verkligheten. Min far planterade dem utan att berätta för någon. Ibland är det bäst att hålla saker för sig själv."

"Det är avgörande hur man jobbar med ek, inte minst med valet av ek. Min far startade ett samarbete för snart tjugo år sedan med fyra andra vinerier i Pfalz. Det var Rebholz, Wehrheim, Kessler och Siegrist. Samarbetet gick bland annat ut på att få tillgång till egna ekfat av lokalproducerad ek från skogarna här ovanför, samt från Frankrike och från Österrike. Det skulle vara ek med extremt täta fibrer, som gav en diskret påverkan på vinet. Det blev ganska dyrt eftersom vi fick välja ut virket, frakta det, lufttorka det och så vidare. Men det är värt det, tycker vi, så vi använder ungefär 50% ek från Pfalz. Den är annorlunda än den franska, vi ville först köra med enbart tysk ek, men båda två blir en bra blandning. När man lägger det unga vinet i tio olika fat, så kommer det att utvecklas till tio olika viner. Något är tyngre, något är mer elegant. Något är nötigare, något är fruktigare. Blandar man dem, så får man fler lager av aromer, som gör vinet mer komplext."

Hur stor andel ny ek använder du för dina spätburgunder Grosses Gewächs?

"Det beror på året, förstås. Och på vinet, hur det smakar. Man får gå på magkänsla, och det är alltid en chansning. Det är alltid bättre att använda för lite än för mycket - man kan aldrig ta bort något man lagt till. Så det varierar mellan 50% och 100%, beroende på året. 2011 är ett år som klarar mycket ek, eftersom vinerna kommer att bli väldigt komplexa. De är inte alltför tunga, men komplexa, med en tät struktur."

In kommer Stefan Dorst, som var gårdens vinmakare från 1990 till 2005. Numera stöttar han Fritz när det behövs. Den schweiziska gruppen har just anlänt, och Fritz måste guida dem genom vineriet och leda en provning. Vi stegar vidare till provningsrummet för att smaka oss igenom valda delar av det aktuella sortimentet i sällskap med Fritz' syster Helena.

2009 Schwarzriesling €9 (pinot meunier)

2009 Spätburgunder €9 (uppfostrad i stora fat)

2009 Spätburgunder "B" €15 (uppfostrad i barriques)

2008 Spätburgunder Kalkgestein €25 (terroir-selektion)

2008 Spätburgunder Steinwingert €35 (specifik vingård)

2009 Spätburgunder Sankt Paul GG €55

2007 Spätburgunder Sankt Paul GG

2007 Spätburgunder Kammerberg GG

2005 Verbotene Früchte €35 (cabernet-merlot i barriques)

2010 Riesling Laissez-Faire €12 (spontanjäst, inte oväntat)

2009 Riesling Sonnenberg GG €19,50

Tummarna upp hela vägen, och 2009 Sankt Paul får in en riktigt skön träff. Nu bär det av norrut igen, men vi återkommer till Fritz' viner på hemmaplan.

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.

California cabernet 1980-1986

2011-11-30T11:35:00.044+01:00

Igår kväll presenterade Jan Rosborn en sextett mogna cali-cabbar på Stockholms Vinkällare. Det här är en typ av provning som är lite knepig att genomföra på egen hand, och får väl sägas vara en av poängerna med ett vinsällskap som Munskänkarna. Den här gången kom alla buteljer dessutom från Jannes egen källare - mycket generöst, och betryggande när det gäller lagringshistoriken. Ett unikt tillfälle till vinös förkovran, bara att tacka och ta emot!

Den famösa Paris-provningen 1976 spökar fortfarande, så fort det ska provas mogna californier. Frågor som kommer upp i sådana här sammanhang handlar ofta om jämförelser mellan Napa och Bordeaux. Vilka cabbar är bäst? Vilka håller längst? På vilka sätt utvecklas de olika och varför? På 80-talet framställdes californierna i en europeisk stil med alkoholhalter mellan 12 och 13 procent. Skillnaderna jämfört med klassisk bordeaux är inte stora när det gäller strukturen. Och när det gäller kvalitet ska vi upp på rätt hög nivå...

1980 Georges de Latour Beaulieu Vineyard Private Reserve Cabernet Sauvignon Napa Valley

Elegant rödfruktig doft av röda vinbär och lingon med ljus virginiatobak, ljusa kryddor, undervegetation, målarlåda, rök och en knivsudd vanilj. Slank, stram smak med frisk och intensiv syra i lättare kropp. Lång syradriven och kryddig eftersmak. Ett vin i klassisk stil, med karaktär av relativt tidig skörd. I stort sett färdigutvecklat, kan nog hålla ett gäng år till. Mycket vackert.

100% CS, två år i amerikansk ek. Ursprunget är Rutherford. Första "private reserve"-vinet i Napa på 1930-talet. 13% alkohol.

1982 Diamond Creek Volcanic Hill Cabernet Sauvignon Napa Valley

Urtypisk fruktig cabernet-doft med toner av ceder, blyerts, paprika, svarta vinbär, rosor, plommon och mörka mineraltoner. Stramt elegant smak med balanserad syra i lättare medelfyllig kropp utan större rondör. Lite tunt i mittfrukten, men gott om tanniner av det torrare slaget. Konstigt nog är vinet inte fullt utmognat än, men tanninerna kommer att hålla längre än frukten. Hur som helst riktigt gott och bra.

88% CS, 8% merlot och 4% cab franc. 22 månader i fransk el från Nevers. Egendomen ligger på Diamond Mountain, uppe i skogen på västra sidan av dalen, innan Calistoga. Frukten kommer från Volcanic Hill (3,25 ha), ett av egendomens fyra lägen som började planteras 1967. Grå basalt, brant läge, den varmaste av egendomens vingårdar. 12% alkohol.

1986 Laurel Glen Cabernet Sauvignon Sonoma Mountain

Mörkaste vinet. Djup färg, nästan opak. Svart frukt och komplexa toner av mörk piptobak, läder, lakrits, grillkol, ceder och blyerts. Behöver tid för att öppna upp i glaset. Ett kraftpaket till smak, med mörk svartvinbärsfrukt och rejält vrid på alla rattar: tanniner, syror, kropp, intensitet. Ett stort vin i senskördad stil som har en del imponerande kvaliteter även om elegans inte är en av dem, och slutet blir lite kantigt och rustikt. Dricks bra nu och vinner förmodligen inte på att lagras så mycket längre, även om vinet ger ett förvånansvärt ungdomligt intryck. Fram med entrecôten.

100% CS. I västra delen av Sonoma Valley ligger Sonoma Mountain. Vingården är planterad 1968. Första årgången gjordes 1981. 12,5% alkohol.

1984 Duckhorn Cabernet Sauvignon Napa Valley

Rejält utvecklad doft av läder, jord, plommon, chokladkola, multnande skogsgolv, buljong och soja. Ganska kraftfull smak med bra balans mellan stram syra, kryddiga tanniner och och en stenig/jordig mineralkänsla. Lite uttorkande, ungefär som en klassisk brunello eller aglianico. Riktigt bra längd. Fullgången mognadsutveckling med toner som en del provare tycker är lite störande.

80% CS, 10% merlot, 10% malbec och petit verdot. Två år i fransk ek, 40% ny. Silverado Trail, östra sidan av dalen långt upp vid St. Helena. 1978 var första årgången. Vinmakare Tom Rinaldi, senare på Spottswoode. 12,9% alkohol.

1984 Ridge Monte Bello Cabernet Sauvignon Santa Cruz Mountains

Transparent sammet i glaset. Örtigt svalkande doft, något eucalyptusgrön med fina röda och svarta vinbär, ljus tobak och medicinala/eteriska drag av liniment och tigerbalsam. Smärre inslag av smuts, smörjolja och animalier gör bara helheten än mer spännande. Elegant smak, frisk och sval med behagfull munkänsla, pigg syra och finmalda tanniner. Ytterst välbalanserat, med lite sötare frukt än de övriga vinerna. Bra driv i avslutningen och rejäl längd. Klart bästa vinet, i en klass för sig. Avgjort flest röster.

93% CS och 7% merlot i den här versionen. Vingården ligger på 900 meters höjd och är planterad från 1949 och framåt. Första årgången kom 1962. 12,9% alkohol.

1985 Far Niente Cabernet Sauvignon Napa Valley

Oxidativ doft av brun farin, ostbutik, plommon i madeira, chokladpralin, övermogen frukt och gamla dadlar. Stor smak med tröttnade drag - beska, sträva, träiga och syrliga. Spänsten i frukten är tyvärr passé och smaken saknar längd. Förutom den långt gångna utvecklingen ger vinet intryck av alltför sen skörd. Två flaskor uppvisar likartade drag.

80% CS, resten merlot och cab franc. 20-24 månadar på små franska ekfat. Ursprunget är Stelling Vineyard i Oakville, granne med Martha's Vineyard, Mondavi Reserve Blocks och Harlan Estate. Vingården är planterad 1978. 13,5% alkohol.

Ja, det är bara att konstatera att Ridge Monte Bello står sig fantastiskt bra genom åren. Rätt nyligen hade vi möjlighet att prova 1995, 1997 och 1999 - 97:an var allra bäst - och den här finfina 84:an uppvisar inga som helst tecken på trötthet. Imorgon släpps både 2008 och 1997. Vi sätter upp dem på önskelistan.

BYO 26 november

2011-11-27T21:58:00.035+01:00

Det är alltför sällan blir de av, dessa tillställningar som går ut på att leka blindbock och låta sig luras uppåt väggarna i glada vinvänners lag. Den här gången var det vår tur att stå för mat och husrum, och vi tog chansen att tillreda en helstekt gås - alltid lika efterlängtad och välkommen vid den här tiden på året. Och tänka sig: alla tio som sitter runt bordet har träffats tack vare vinbloggarna. För fem år sedan hade vi inte hört talas om varandra.

Våra gäster tas emot med ett glas kopparfärgat rosa bubbel. Det är ett öppet och inbjudande vin med generöst gräddig frukt och en viss utveckling mot undervegetation och tryffel. "Välgjord storhusstil", konstateras det. När det gäller åldern blir det knepigare att gissa.
Till en början är alla och fiskar långt tillbaks på nittiotalet. Nä, det här är faktiskt ett yngre vin än så. 2002? Yngre! 2004? Yngre ändå! En överraskning, verkar det som. Yppiga 2006 har gett ett resultat som är väldigt lätt att tycka om, och som passar den otålige. Mums.

2006 Louis Roederer Millésime Brut Rosé

Vi fick testa det nysläppta bubblet på en sortimentsprovning och blev omedelbart förtjusta. Vinet bad verkligen om att få bekanta sig lite mer ordentligt. Det hörs en del frankofilt gnäll över priset - plus att man kan hitta bättre riesling-apéritif betydligt billigare - och visst är det väl också möjligt att hitta jämbördiga pinotbubblor för mindre pengar om man letar noga. Nu tänker vi kanske särskilt på Eric Lichtle och hans prestigelösa Crémant Blanc de Noirs, som packar precis lika mycket pinot-pleasure för en ynka hunka. Men det glömmer vi ikväll...

Vi sätter oss till bords och häller upp ur karaffen, ett vitt med rikt gul färg. Doften är märkligt liten och knuten, trots gott om tid i luften. Vi får noter av citronskal, fet gul frukt, kryddor, örter, barrträd, kåda och en bergoljig mineralton som påminner om skiffer. Vinet ger ett senskördat intryck på nosen, men gömmer liksom själva fruktkorgen bakom ryggen. I munnen finns dock inte minsta blyghet, för det här är kraftfullt, rikt och intensivt. Ryggraden utgörs av sten och stram syra, men det man framförallt tänker på är vinets muskler. Det är rejält med tryck i grejorna, ungefär som i en Smaragd från Wachau, och alkoholen blir smått besvärande när den bidrar med beska, bitterhet och anisvärme i avslutningen. Det är invändningar som hörs, snarare än jubel. Gissningarna går i första hand till Alsace och Wachau, men skiffertonen är ju rätt tysk.

2007 Dönnhoff Hermannshöhle Riesling GG

En viss besvikelse måste man säga - Schildknecht's 95 pinnar är svåra att hitta - men så var vi uppenbarligen för tidigt ute. Den här nollsjuan behöver minst tre år till, men frågan är hur kul det blir. En stadig wienerschnitzel är nog bästa matchningen när det väl är dags.

Nästa glas har en lätt blommig rieslingdoft med tydliga mineraltoner, vit frukt och lemon zest. Ett ungt vin, att döma av den pyttelilla pärontonen. Helhetskänslan är stenig, frisk och aningen grön. Det doftar Mosel: skiffer, som det verkar. Smaken är dock helt utjäst (vilket får oss att överge Moselteorin) med en ren och hög syra, gott extrakt och och runt babyhull. Hela paketet är utpräglat elegant - inte helt olikt en ung stram bourgogne-chardonnay utan märkbar ek - och avslutningen har en god kryddighet och anissälta, men ingen bitterhet eller beska. Öppet och tillgängligt nu, en riktig skönhet. Det är knepigt att spika ursprung och producent, men årgången verkar vara 2009. Ett toppenvin, från ett toppenår.

2009 Dönnhoff Dellchen Riesling GG

Oj. Vilket sammanträffande att vi fick ihop de här två vinerna på ren slump! Här har vi ett helt annat slags uttryck än i nollsjuan, karaktären är inte lika senskördad och betydligt mer tilltalande. Terry Theise associerar fritt, men frågan är om man blir så mycket klokare: "For an essentially studious wine this says a lot. (Dellchen is always both elusive and allusive; it isn’t direct, and it needs to be probed.) It’s a soft composition with thick chords; very long, woodsy like old leaves and tree bark after a warm rain; the palate is more silvery, sorelly, with a touch of flint; calligraphic, studied, careful diction, as if it could be explained if you’d only listen close enough...but the answer is just beyond grasping, and remains a lovely riddle." Den här pärlan finns fortfarande att köpa på SB.

Sniff, sniff... wow, nu snackar vi! En helklassisk bourgogne-näsa med vit citrus och lyxiga fattoner som grädde, nötter, toast, kryddor och tryffel. Flintrök, och nydraget tändsticksplån. En liten stickighet som kan vara fritt svavel, och går hand i hand med vinets mineralitet. Förhäxande sniff hur som helst, här blir man hängande och vill bara ha mer. Och det får man. Ord räcker inte för att berätta varför det här är så fängslande! I munnen möts vi av en slank personlighet med riktigt skarpskuren syra - kalkstenssyra - och ganska gott om rostade fat i klassisk stil. Det här är superbt, och kan bara komma från Bourgogne. Frågan är bara om vi är i Corton, Meursault eller Puligny? Vi landar efter lite fundering i någon av Puligny-Montrachets bästa vingårdar. Riktigt spännande! Här någonstans får vi veta att det är en ytterst sällsynt krabat, och något av ett kuriosum. Hmm, tanken går direkt till Comte de Vogüé's Bourgogne Blanc från unga stockar i Musigny. Men den hade vi tillfälle att prova ganska nyligen, och det här är betydligt bättre. Inte chardonnay, får vi veta! Eftersom det är omöjligt att överge den geografiska bestämningen måste slutsatsen bli aligoté. Och det är det mest häpnadsväckande exempel på den druvan vi någonsin smakat.

2006 Domaine d'Auvenay Bourgogne Aligoté Sous Châtelet

Avsändaren är inte vem som helst, utan den legendariska madame Lalou Bize-Leroy. Ursprunget är Meursault. Odlingsmetoderna är hängivet biodynamiska. Antalet buteljer var 1180 varav denna är nummer 695. Korkdragarens favoritproducent i Bourgogne. Tack!

Det är ingen lätt match att hamna efter en sådant vin, men nästa glas gör ett gott jobb. Doften är kryddig, nästan fet och vaxig, med en lätt aromatisk fruktighet som är relativt neutral. Ni vet: päron, meloner, äpplen och sånt. Kryddigheten är rätt spännande, med bakkryddor som kardemumma. Ekfat i modernare stil kan tänkas vara med i spelet. I munnen imponeras vi av den svalvuxna karaktären och den goda syrastrukturen - vi pratar visslande hög nivå - och blir glada över att eken håller sig väldigt diskret i bakgrunden. Det är ett ungt vin - kanske alltför ungt - men ytterst lovande inför framtiden. Några år till, bara. När det gäller druva och ursprung blev det knepigare. Furmint känns som en gångbar teori. Eller carricante. Eller albariño. Det är ett druvrent vin, får vi veta. Det har uppfostrats i stora ekliggare, inte i små ekfat. Druvsorten har nämnts. Vinet har vuxit på 900 meters höjd... okej, vi fattar vinken! Carricante, Etna Bianco.

2009 Tenuta di Fessina A' Puddara Etna Bianco

Mer att läsa om det här vinet på Wine Virtuosity.

Kvällens första röda har en vidöppen, oblygt cabernetdominerad doft som på samma gång lyckas vara väldigt fruktgenerös, ordentligt utvecklad och rejält komplex. Här har vi massor av mörka körsbär, svarta vinbär, plommon, blyertspennor, mynta och vicks-eucalyptus, multnande löv, grusdamm, mintchoklad, kryddlåda och skaldjursliknande mineraltoner. Aromerna speglas perfekt i smaken, som riktar in sig på kraft snarare än på elegans. Högar av pennväss, smått bläckiga tanniner, rätt hög syra, rejält med fat och en viss ekbeska. Smaken ger ett yngre intryck än doften och det bråkar fortfarande lite i munnen. Hur som helst ett biffigt och ganska imponerade vin trots tendenser till obalans - ett par-tre år till borde göra susen. Ursprunget då? Först var vi nog flera som tänkte Napa Valley. Men så har vi körsbären och syrorna som tillsammans känns klart italienska. Napa har en ju en italiensk enklav som heter Bolgheri, och där kan vi gärna tänka oss att placera det här vinet. När vi får veta att det är ingår 30% cabernet franc - en vanlig andel i Saint-Émilion - drabbas vi av insikten att vi måste bege oss tillbaks till moderskeppet Bordeaux. Men då lär året ha varit varmt. 2000, verkar det som.

2005 Château Beauregard Pomerol

Förvånandsvärt tidig utveckling för en nollfemma, särskilt i doften förstås, men i viss mån också i smaken.

Det börjar bli dags för middagsgåsen, så vi tar in två viner som kan tänkas passa till. Det vänstra har en ung pinotdoft med ett skikt av gräddkola, orientkryddor och mint högst upp i glaset. De bäriga tonerna är röda snarare än mörka, med associationer till röda vinbär, röd cassis och röda körsbär. I nästa lager finner vi och komplext köttiga drag med olika nyanser av färskt, rökt, grillat och lufttorkat. I munnen ett vin i slankt röd burgundisk stil, med de strama vinbärssyror som vi brukar uppskatta så mycket när det står gås på bordet. Frukten kan väl varken skryta med rondör, utpräglad silkighet eller extraordinär täthet, snarare är det fräschören och elegansen man uppskattar. Längden är rätt måttlig, men det är ett skönt vin att dricka. Det hörs en del invändningar, och vi är nog en minoritet runt bordet som verkligen uppskattar vinet till fullo. De första gissningarna går - inte helt oväntat med tanke på att det är vårt vin - till fransk-tyska gränsen och Friedrich Becker. Nej, det här vinet är faktiskt franskt på riktigt. "Taupenots Corton-Rognet!" klämmer Franko plötsligt till med - som vanligt lika bloggpåläst och vass på att klura ut vad det är vi tänker bjuda på.

2009 Domaine Taupenot-Merme Corton-Rognet Grand Cru

Inte lika övertygande som vid Tryffelsvinets provning. Håller kanske inte fullt ut grand cru-klass om man ska vara kritisk, men ett elegant vin är det, och ett härligt ackompanjemang till gåsen.

I glaset till höger har vi också en pinot, ingen tvekan om det. Doften är stor, rentav vidöppen. Skönt utvecklad och rejält komplex med Côte-Rôtie-liknande toner av violer, kött, chark, tjära och rök. Faten bidrar med vanilj och kryddlåda. Man kan associera till ungefär samma slags bär som i förra vinet, men de är mörkare, tätare och rikare, i positiv mening likörtonade. Frukten ger ett fullmoget intryck, och vinet är också fullmoget (bordet runt beklagar vi svenska språkets brist på distinktion mellan "ripeness" och "maturity" - ska vi säga druvmognad och flaskmognad?). I munnen infriar vinet alla löften. Det besitter en makalös silkighet och harmoni, en sådan rikedom och rondör - utan minsta antydan till klumpighet eller hetta. Här bjuds storartad njutning på egen hand, och det visar sig även funka bra till gåsen trots att syrorna är åt det lägre hållet, och det är väl den enda invändning man möjligen kan ha. När det gäller ursprung kan det väl egentligen bara handla om Nya Zeeland eller Californien. Amerikanskt ursprung brukar vi förknippa med lite mer alkoholvärme än det här vinet förmedlar, så det lär nog vara en kiwi-pinot. Och inte vilken som helst, utan den bästa vi någonsin smakat!

2006 Daniel Schuster Omihi Selection Pinot Noir

Den här nyzeeländaren kan lätt konkurrera med bourgogne grand cru i fråga om kvalitet. Waipara har en vulkanisk jordmån - inte helt oväntat med tanke på vem som tagit med sig vinet. Sorgligt nog gick Daniel Schuster i konkurs, och 2006 var den sista årgången han gjorde. Läs Niklas post här.

Mörka surkörsbär och asfalt i nästa glas. Här finns en viss mognadsutveckling mot torkad och kokt frukt. De förmodligen använda faten bidrar med lakrits och bakkryddor som kardemumma, men här finns ingen vidare komplexitet att prata om. Surkörsbären fortsätter i munnen, och får sällskap av en rejäl syra som inte känns helt i balans med resten av vinet. Fruktmognaden verkar hyggligt bra men tanninerna är lite kantiga (fast Piemonte kan nog plockas bort från gissandet, även om hög syra skulle kunna betyda barbera, men den här "sura" syran känns ju rakt av sangiovesisk). Intrycket är märkligt anonymt, och faktiskt ganska mediokert. Dessutom tappar vinet i energi ju mer luft det får i glaset. Gissningsvis är det en mogen barrique-toscanare från åren 99-01. Ingen runt bordet är i närheten av varken rätt druva eller ursprung.

2005 Domaine Jamet Côte-Rôtie

Ett mysterium, ingen fattar någonting! Inga violer, inget kött, inga av de typiska Jamet-markörerna. En förklaring kan finnas i att vinet fått så mycket som tio timmar i karaff, och hunnit tappa sina övertoner. Eller så är det helt enkelt den klassiska syrah-tunneln vi har råkat på, det stämmer rätt bra med tidtabellen. Det ser hur som helst inte helt lovande ut för flaskorna i källaren. Det verkar som att Farbror Bob kan ha rätt i sina reservationer mot senare årgångar av Jamet, även om vi är överens om att han missbedömde nolltrean.

Sniff, sniff. En skolboks-cabbe! Klassisk vänstra stranden-bordeaux med sitt typiska gräs och paprika. Men tyvärr också med en anstrykning av korkdefekt, som avslöjar sig fullt ut i munnen. Snipigt och fruktglest med noll längd. Tant pis...

2001 Château Sociando-Mallet Haut-Médoc Cru Bourgois

Nästa vin har en otroligt vacker uppsyn i glaset. Högeligen transparent med fin lyster och stort färgdjup. Doften är rejält komplex med intrikata toner av örter, mynta, honung, vinbärsgelé, tobak, lakrits, jord och pelargon. Det är som om druvorna haft varierande mognadsgrader när de plockades. Några stjälkar fick nog också åka med, och vinet ger intryck av att ha lagrats i botti. Det är en egensinnig, personlig skapelse med tydlig avsändare. Så pass tydlig att Frankofilen får "Bressan-vibbar"... men vi håller masken ett tag till. I munnen en elegant tobaksrökare med sjungande syra. Mittsmaken är perfekt fokuserad med intensiva aromer av cassis, mullbär och vinbärsgelé. Kryddiga nypon i avslutningen och en härlig längd tack vare den spikraka syran. Ett underbart vin med klockrent italiensk profil och suverän drickbarhet, fortfarande ungdomligt med många års framtid.
Druvsort? "Pignolo!" säger Franko. Utan att någonsin ha smakat en sådan...

1999 Bressan Cru Pignol

Och nu över till något helt annat. En volatil doft med lösningsmedel, aceton och lim. Frukten är riktigt tät, mörk och sötmogen med inslag av persikor. Eucalyptus på toppen och lakrits i djupet, med generös assistans av tjära, grillkol, kaffe och soja. I munnen en kassaskåpstät fruktbomb med hög alkohol och i sammanhanget överraskande hög syra. Toner av bokna äpplen påminner lite om amarone, annars är det väl ganska uppenbart syrah vi har i glaset, eller ska vi säga shiraz? De flesta tror nog att detta är en aussie, men amarone och châteauneuf finns också med bland teorierna. Den här stilen lär aldrig bli vår, och de oblyga faten påminner om Mordorées La Reine des Bois som gav oss problem när vi provade Ch9 2001 med Munskänkarna i måndags. På sitt sätt imponerande, men också svårdrucket och med kraft nog att fälla provaren innan kvällen är slut. Spottkoppen nästa.

2008 Alban Vineyards Patrina Syrah

Mmm, här har vi en fin hallon-nebbiolo! Lätt volatila botti-noter, glänsande körsbärsnickel, förtjusande örter, vinbär, apelsiner och eneträ. Rent och snyggt spel i det ljusa registret. I munnen en riktigt god italienare, klassiskt stajlad, där alla mätare står på medelvärden utan att det blir det minsta tråkigt för det. De relativt lätta tanninerna tycks inte direkt skrika nebbiolo. Nä, här drar strukturen mer åt det örtiga och åtstramande hållet än åt det läskpapperstorra, men man kunde tänka sig något elegant från Barbaresco, Valmaggiore eller norra Piemonte. Det går helt enkelt inte att släppa nebba-spåret när det startade så tydligt! Och vi är fler som går i fällan, men inte G som slår fast: detta är ingen nebba! När det gäller ålder landar vi runt 2004/2005.

2006 Conti Costanti Brunello di Montalcino

En härlig klassiker i sympatisk stil, men det är lite svårt att förstå var Galloni hittade alla sina 95+ pinnar.

Nästa glas doftar lite som en ännu bättre version av föregående, och nu är det fan nebbiolo - det kan vi svära på. Här serveras en fantastiskt ren doft av hallon, vinbärsnickel, lakrits och apelsin. Kryddig och tät på samma gång som den är blommig och diskantrik med skimrande ljusa övertoner av violer, menthol och läder. Måste vara traditionalist-nebba av bästa slag! En lysande start, vi kan inte bärga oss utan måste smaka.
I munnen visar det sig vara ett slankt och elegant vin med flödande fruktkoncentration, saftig syra och nafsande tanniner. Intrycket är ungdomligt, vidöppet och rentutsagt överjävligt gott att dricka redan nu. Stilen känns bekant, så vi säger Bruno Giacosa och tippar på att det är senast släppta årgång (2007) av hans Barolo Monfalletto.

2007 Giuseppe Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo / Ravera

Beppe Rinaldi! Vilken ära att få bekanta sig med ett vingårdsvin från denne excentriske barolo-profil. Den här tråden måste vi absolut nysta vidare på. Kvällens bästa. Ja, till och med etiketten är kvällens bästa.

Hur följa upp detta? Med mognad, såklart. Nästa vin är mörkt sammetsrött med lite fällning i glaset. Det doftar av gammal ostbutik och tvättäkta fransk merde. Skogshallon, kryddor och skön orenlighet. Smaken har gott djup med mogna tanniner, bra fräschör och precis lagom balans mellan fruktighet och utveckling. Det verkar vara en mognande bourgogne från Côtes-de-Nuits, förmodligen premier cru. Årgången ser ut att vara 2002, möjligen 1999. Riktigt trevliga doningar i bra drickfas.

2002 Domaine Daniel Rion Nuits-Saint-Georges Les Grandes Vignes

Bra jobbat på bynivå. Priset i Frankrike låg tydligen runt €20 - fantastiskt mycket bourgogne för pengarna.

Sista blindpavan bjuder på en mörk, djup, pinot-liknande frukt av jästa körsbär, som vid nästa sniff får korrigeras till grenache. Ett komplext och läckert uttryck med toner av chark, lakrits, anis, eneträ och fat. Gott om garrigue i doften, som sig bör i södra Rhône.. och bra tryck i frukten när vi smakar, med behaglig alkoholvärme och lite sötare frukt efter föregående viner. Friskt och örtigt som tusan, nästan som en örtlikör, eller "liqueur de garrigue" för att använda Robbans uttryck. Mer kraft än elegans, och tyvärr så finns en del rätt träiga ektanniner som drar ner intrycket en smula. Årgången kan vara 2006, ett ört-år av rang.

2004 Domaine du Pégau Cuvée Laurence Châteauneuf-du-Pape

Aha, vilken överraskning! Det här glaset hade inte alls den där typiska tonen av "brett" som brukar vara det första ordet som trillar ner i blocket när man provar Pegau. Inte heller de köttsafter och bordeauxlika tobakstoner som man så gärna känner igen. Reservée brukar vara mindre träigt än Laurence, eftersom tiden på foudres är nästan hälften så lång. När vi provade 2001 Laurence i måndags, så uppvisade den också en del torra ektanniner som man kunde varit utan i ett för övrigt helt underbart vin.

Hur rundar man av en sådan här kväll? Jo, med lite vuxenläsk förstås! 2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre är en självklar källa till njutning gång på gång. Dess karaktär är så skrattretande tydlig. Kommer vi att tröttna?

ps. Söndagskväll = slattfest. Dellchen glänser i rollen som apéritif. Conti Constanti visar mer tobak och botti-toner än i går, och den helt osöta smaken har vunnit i längd. Jamets surkörsbäriga nollfemma har knappast blivit bättre av ännu ett dygn i luften.

2009 Domaine La Barroche Signature

2011-11-23T10:33:00.020+01:00

Häromveckan nämnde vi i en bisats att Domaine de Cristias 2009 Châteauneuf-du-Pape inte hade landat så särskilt bra här hemma, trots att vinet gjort ett bra intryck på nyhetsprovningen i början av november. Ändå hade vi ordnat bästa tänkbara förutsättningar matmässigt. Hade vi tappat känslan för Châteauneuf på ett mer generellt plan?

För att se om så är fallet skickar vi fram Julien Barrot och hans senaste alster, 2009 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Signature. Vinet får ingen hjälp eller handpåläggning i form av karaffering, luftning, mat eller andra finesser. Bara cold turkey i glaset, och en bit manchego att dela på när vårt omdöme är klart.

Första sniffet känns betryggande: en öppen och extremt frisk mörk skogsbärsmix, fint kryddig med en tydlig syrah-komponent. Det existerar ju ingen Fiancée längre, och eftersom den (hon?) till hälften bestod av syrah så har andelen av den druvan höjts i signaturvinet. Garriguen är förstås en självklar del av bilden, men inte torr och bränd, utan sval och frodig. Antydningar om jordgubbe och fikon lovar gott inför framtida utveckling. Det här är inte en doft som ångar av alkohol och kirsch, istället finns ett intresseväckande djup.

Det friska intrycket fortsätter i smaken, som har en befriande osöt och sval profil med frisk syra och tät frukt utan minsta tecken på överextraktion. Därtill en ypperligt välbyggd tanninstruktur och perfekt integrerad alkohol. Vinet bär faktiskt sina 15% som om de inte vägde något alls, och det har en fantastiskt fin drickbarhet redan nu. Här lär det gå åt fler flaskor i den unga fasen, och det verkar väl bäddat för lagring också. Vår oro över att ha tappat känslan är som bortblåst.
Nä, vi är båda riktigt förtjusta och kan faktiskt inte komma på några invändningar alls. Julien Barrot har gjort det igen. Härliga grejer!

Bristly via BS, 329 kr.

ps. Tidigare provat här.

2010 Yvon Métras Fleurie

2011-11-22T10:11:00.005+01:00

Det är bara att konstatera. De bästa hantverkarvinerna från Beaujolais har helt förvridit huvudet på oss - och vi tycks vara rätt många som har trillat dit. Nu handlar det inte längre om hur många år man ska spara flaskorna innan de visar sitt bästa, utan om hur man ska kunna undvika att dricka upp dem innan det går att få tag på mer av samma slag. Vi snackar livsfarligt kort väg till lustuppfyllelse. Bara ett plopp, liksom.

Och kanske blir det allra värst med en årgång som 2010, som har en totalt charmerande balans mellan frisk syra och saftig frukt. Det är lättare att begripa att de fylligare nollniorna bör vinna på att sparas. 2010 kollrar bort allt förnuft och kräver att få drickas omgående. Om det är någon som klarar av att hålla i tiorna och rapportera om deras framtid - grattis till er! Vi kommer i alla fall inte att fixa det...

2010 Yvon Métras Fleurie bjuder uppkorkad och hälld rakt ner i glaset på en ljuvlig doft av kryddiga hallon, apelsin och granatäpple. Dessutom toner av sten, järn, färskt kött, flintrök och stearinljus.

Entrén i munnen är silkig och luftig som en högklassig bourgogne. Mittsmaken fortfarande ganska lätt och väldigt upplyftande, men snart bygger den ut med lustbejakande sötmogen frukt. Syran känns precis som att ta ett bett i en saftig mogen apelsin, och utlöser ett otal små sprinklers i kinderna. Avslutningen skjuter ifrån och eftersmaken blir riktigt lång och munfyllande med komplexa, flerskiktade sensationer av mineral, syra, sälta, anis, kryddor och sötmogna hallon.

Åhh, ett alldeles underbart vin, så elegant och självklart att dricka. Det är sånt här vi behöver mer av, kära vinimportörer. Vem blir först med Métras?

Caves Augé, €26.

2004 Cerbaia Brunello di Montalcino

2011-11-21T13:52:00.012+01:00

Jahaja, snorbillig brunello. Sådana bör man närma sig med stor försiktighet, åtminstone om man skulle råka stöta på dem vid tilbudspallen i en dansk supermarked. Men nu råkar avsändaren vara en välbekant romare i Köpenhamns norra förorter, och då finns det skäl att lystra. Så var också Gary Vee riktigt förtjust över nollettan för fem år sedan, och hans intryck på WLTV stämde rätt ofta med våra.

Gillar man traditionella doningar så får man sitt redan på nosen. Det här är en ganska mörk historia med fin början till utveckling, och noter av tobak, läder, jord, russin och torkade körsbär. Det är lätt hänt att tankarna far iväg till Taurasi eller Monte Vulture, och några av Montalcinos torkade rosor ser man knappast till.

2004 Cerbaia Brunello di Montalcino är en solid och välstrukturerad skapelse i munnen. Inget modernt fluff - här snackar vi hederligt kraftarbete och mogna, kryddiga druvtanniner. Vinet är på god väg mot mognad, årgången bjuder på sin sedvanliga fräschör, och mineralkänslan skiner igenom fint.

Slutintrycket blir, trots den lätt rustika beskrivningen, hyfsat elegant. Till vår pappardelle ai ragù jobbar vinet föredömligt, och om bordet varit försett med like-knappar hade alla suttit och tryckt med viss frenesi. Att det överhuvudtaget går att köpa så här pass rejäla doningar från en klassisk appellation som BdM säger antagligen både något om de imageproblem man faktiskt har, och om vilken driven vinhandlare Carlo faktiskt är.

Carlo Merolli, 139 kr.

Professor Riesling: Johannes Leitz

2011-11-20T15:13:00.024+01:00

Det finns inget bättre sätt att lära sig mer om vin än att lyssna uppmärksamt på vad duktiga vinodlare har att säga. Nu har vi lyssnat ordentligt på Johannes Leitz' föredrag från i torsdags och publicerar en översättning här nedanför. Läs hela texten, känn er duktiga och belöna er med ett glas god riesling efteråt.

"Hej! Ahh, jag gillar verkligen det här auditoriet. Jag har genomfört hundratals vinprovningar men aldrig känt mig som "Professor Riesling" förut. Så hör upp ordentligt, annars så... har jag den här pekpinnen!

Bäst att börja med lite historik kring Weingut Josef Leitz. Min mamma forskade i stadsarkivet för Rüdesheim och fann där att vi varit vingårdsägare i Rüdesheim sedan ungefär 1700. Det härjade en stor brand i staden 1744 som förstörde de äldre arkiven, så kanske hade vi funnits där längre, men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket om den saken - att ha texten "Winemakers since 1744" på etiketten är inte min stil. Jag är dock väldigt stolt över min farfar Josef, som jag aldrig fick chansen att träffa, eftersom han dog 1958. Hans egendom i den gamla delen av Rüdesheim blev jämnad med marken 1944. Både husen och det mesta av vingårdarna, eftersom de allierade ville tillfoga tyskarna så stor skada som möjligt. 1947 byggde Josef ett nytt litet vineri i utkanten av staden, och blev 100% vinodlare. På det viset var han långt före sin tid. Fram till 1970-talet var det vanligast att ha en gård med blandad odling av vin och andra grödor. Att så tidigt gå in helt och hållet för vin var visionärt.

Efter farfars död tog min far över, men olyckligt nog så dog han redan 1965 - bara 33 år gammal. Jag var fjorton månader vid tillfället, och min mor kommer från en trädgårdsmästarfamilj, med en blomsteraffär. Så tro det eller ej, jag är till hälften florist. Kanske är det därför jag har gröna fingrar, men som barn spenderade jag mycket tid i plantskolan och i blomsteraffären. Jag är mycket tacksam att min mor behöll egendomen åt mig, hon arbetade som en dåre på den tiden. Jag tog över 1985, efter två års praktik och tre år på vinuniversitetet i Geisenheim. Det fanns mycket som behövde göras, och inga pengar att investera. Vi hade gamla fat från min farfars tid - jag ska berätta längre fram om jäsning i fat kontra jäsning i ståltankar. Så den första årgången jag gjorde var 1985. Det tog mig sedan ungefär fem år av försök för att finna min egen väg, hur jag ville göra mitt vin.

Vid den här tiden var tyskt vin nere på den absoluta botten. Det var vinskandaler, överproduktion, sockervatten - en tuff tid att starta upp ett vineri. Vinälskare upptäckte "Nya Världen". Vi överlevde under en lång tid genom att ha en anspråkslöst gästgiveri, ett Straußwirtschaft, som vi körde från 1986 till 1999. Under den här tiden märktes "den franska paradoxen" även i Tyskland - folk började att dricka mer rött än vitt för att det ansågs vara mer hälsosamt, så det blev mer utbrett med rödvinsproduktion i Rheingau och Rüdesheim. Det var vanligt att unga vinmakare arbetade med andra druvsorter - riesling var alls inte så hippt som det är nu. De arbetade med andra druvsorter, andra jästsorter, till och med barriques. Men min inställning från första början var att jag ville jobba med, och för, terroir. Det var hela tiden mitt mål. En gång när jag var fjorton och hällde vin på festivalen i Wiesbaden, kom en ohyfsad äldre man fram till mig och frågade: "varför smakar Bischofsberg annorlunda än Schlossberg?". Jag vet inte, svarade jag. Då blev han lite vänligare, och förklarade att det var skillnader på jorden och klimatet. Wow, det där låter intressant, tänkte jag...

Vi ska se lite på skillnaderna i Rheingau, som ligger precis vid 50:e breddgraden. Rhen lämnar ju sin norrgående riktning när den träffar på bergen Taunus, vid Wiesbaden. I några mil går flödet från från öst till väst, men efter Rüdesheim träffar floden på ännu en bergskedja, Hunsrück, och vänder åter norrut. Den här böjen på floden erbjuder de enda möjligheterna att odla så här långt norrut. Alla vingårdar är sydvända och Taunusbergen i ryggen skyddar oss mot den kontinentala kylan. Statistiskt sett är vi ett av de varmaste områdena i Tyskland. Oturligt nog är tyskarna galna i statistik, så även som vinodlare måste man rapportera in en hel del. Om man ser till blomning, mustvikt, solskenstimmar, dagstemperatur så är Rheingau både tidigt och varmt. Det är också ett torrt område, särskilt i Rüdesheim där vi har bergen bakom som ger regnskugga. Genomsnittligt faller 1200 liter regn per m2 i Tyskland. Grannbyn Geisenheim, som har en officiell väderstation, rapporterar bara 480 liter. Innan vi förenades med öst var Rheingau den torraste delen av Tyskland, men nu finns ett litet område bortom Berlin som är ännu torrare. I Rüdesheim regnar det ännu mindre än i Geisenheim, man kan verkligen se hur molnen stiger upp högt över bergen och regnar av sig först på södra sidan av floden.

Det är viktigt att förstå skillnaden på övre och nedre Rheingau. Det som hände för ungefär 40 miljoner år sedan var att bergen lyftes av tektoniska rörelser. Därefter kom ett par istider och rundade av kullarna och lämnade ett tjockare jordlager i övre Rheingaus vingårdar. I Rüdesheim var urberget alltför hårt, så höjderna blev kvar. Nedre Rheingau ger, jämte Mosel och Mittelrhein, de stenigaste vinerna i hela Tyskland. Jag säger detta eftersom folk ofta jämför viner från övre Rheingau (som Künstler, Weil, Schönborn) med nedre (Breuer, Leitz, Kesseler). Men det är en helt annan värld, så jag tycker inte att man ska jämföra. Förutsättningarna för terroir handlar inte bara om jord, utan också om mikroklimat och exponering. I en djup jordmån går rötterna djupare, hittar vatten och mognar utan tvekan fortare. Så man får alltid högre mustvikter ifrån djupare jordar, särskilt i början av druvmognaden, men man får också tidigare angrepp av röta. Därför är man tvungen att plocka tidigare i övre Rheingau.

Jag började med 2,5 hektar, och jag har aldrig velat bli stor. Mitt mål var, låt säga, sju hektar. Men så blev det lättare och lättare att komma över bra vingårdsmark, man kan säga att det var ett generationsskifte. Historiskt sett finns det likheter mellan Rheingau och Bourgogne. Det var inte romarna som först planterade upp marken här, som de gjorde bland annat i Mosel. Romarna stannade med sina odlingar på andra sidan floden. Det var kung Karl den Store (817), vars residens låg i Ingelheim på andra sidan floden, som noterade att snön smälte allra först på sluttningarna ovanför Rüdesheim. Kungen lät plantera vinrankor vid Schloss Johannisberg, men det var fortfarande en bit kvar till en riktig vinkultur. Munkarna från Clairvaux kom till Kloster Eberbach på 1000-talet, och det var de som verkligen introducerade vinkulturen i Rheingau. Så man kan jämföra med Bourgogne, dels tack vare munkarna och dels eftersom vingårdslotterna genom arvsskiften blivit allt mindre och mindre.

Idag har vi vuxit till 40 hektar - jag kan knappt tro det själv! Det största framsteget kom 2007, då vi tog över ett helt vineri i grannskapet: Erbslöh'sches Weingut. Det var en VDP-medlem och vi fick i ett slag ytterligare sju hektar av prima vingårdar, särskilt i Geisenheimer Rothenberg, men även i andra lägen i Geisenheim.

För att återgå till terroir: övre Rheingau har mer lera, rikare jordar, och det är svårt att se några stenar när man tittar på marken. På bilden ser vi en sandig lera, där rötterna går djupt. Men eftersom man på grund av risken för röta är tvungen att skörda tidigare, får man viner som har högre halt äppelsyra. I början producerar rankan bara äppelsyra, det är först i slutet som rankan verkligen producerar socker och äppelsyran omvandlas till vinsyra."

"Det första vinet är 2009 Eins Zwei Dry. En liten ordlek, som var min idé. Vissa tycker att det är helt galet med sånt, andra gillar det. Namnet hänger i hop med de internationella fördomarna om tyska viner som söta, och jag ville göra något för att motverka det. Jag har förstått att mina importörer i England och USA föredrar att köpa den fruktiga stilen av riesling, eftersom resten av vinvärlden är torr, och inte ens den mest konservativa franska eller italienska vinmakare kan väl motstå en fruktig riesling, som en Mosel-kabinett eller Spätlese. Även importören i Asien gör det lätt för sig och föredrar att handla den fruktiga stilen. Jag flög nyligen med Singapore Airlines och blev väldigt stolt att hitta min Magdalenenkreuz Spätlese tillsammans med två fina champagner. Jag frågade pursern, och han sa: "Åh, Tyskland, det är söta viner!" Ja, men vi gör ju några av de bästa torra rieslingarna också. Jag försöker alltså att göra något åt den här attityden, och Eins Zwei Dry är menad att vara en dörröppnare för den torra stilen.

Rüdesheim är en turistisk stad. På 7000 invånare har vi 2,8 miljoner turister varje år. Statistiskt sett är vi trea efter Köln och Berlin, men ärligt talat gillar inte tyska vinälskare Rüdesheim särskilt mycket, så jag hade under lång tid svårt att sälja mitt vin i Tyskland. Så jag fick leta nya marknader utomlands, och tillsammans med Dr. Loosen är vi nog bland dem som har störst andel export. Allt som allt exporterar vi 85% av vår produktion. Mottagarna finns i 25 länder, och Amerika är fortfarande de som importerar mest. Mellan 1990 och 2000 sålde vi i stort sett hela vår produktion till USA och England. Efter 2000 växte vi litegrann och började sälja till Asien. Vi är stora i Norge, det är fantastiskt med deras intresse. Sedan 2006 finns våra viner tillgängliga i Sverige, och nu har vi inte nog med vin för att tillfredsställa den svenska marknaden.

"Eins Zwei Dry" är en skojig etikett, men jag är också riktigt stolt över själva vinet. Ibland tror folk att en kul etikett måste innebära att vinet är mindre bra, men så är inte fallet här och priset är riktigt bra. Ser man till ursprunget så kommer druvorna från Geisenheimer Rothenberg vilket är en vingård som är klassad som Erstes Gewächs. Och mognadsgraden är Spätlese, alltid. Med den globala uppvärmningen har vårt liv blivit mycket enklare. En del undrar vad vi ska göra i Rheingau, om det blivit dags att plantera merlot snart. Fullständigt nonsens! Förut låg vi på gränsen av det möjliga, nu har allting blivit mycket lättare. Och det är långt kvar till merlot... på 50-60-70-80-talen hade vi kanske två bra årgångar på ett decennium, men nuförtiden får man gå långt tillbaka för att överhuvudtaget hitta en riktigt dålig årgång. Några av er kanske minns årgångar som -81 eller -84? Fram till 1982 var det tillåtet för vinmakarna att tillsätta ändå upp till 10% sockerlösning för att göra vinerna drickbara. Men ta i trä, de tiderna är sedan länge förbi. Eins Zwei Dry säljs som en QbA, och lagligt sett kunde vi chaptalisera, men det är inget som behövs.

I den här första flighten har vi ett vin från övre Rheingau (grannbyn Geisenheim), ett vin från ovanför Rüdesheim och ett vin från bergslägena väster om Rüdesheim, så vi går längre och längre västerut. Det innebär högre och högre andel sten, och till slut så hög dominans av sten att man undrar hur vinrankan kan växa.

2009 var för mig en riktigt, riktigt bra årgång. Kanske min bästa, och så gav den mig titeln "Winemaker of the Year". Om någon frågar om min favoritårgångar skulle jag nog säga 2001, som var riktigt bra. 2004, 2005 och 2007, och såklart 2009. Sommaren var relativt sval, ingen drömsommar, och jag hade fortfarande inte så höga förväntningar. Men i augusti fick vi en makalös värmebölja. Vi firade Rüdesheims vinfestival den 24:e augusti, och då hade vi haft flera veckor med 37 grader i skuggan och inte en droppe regn. Det var det som slutligen gjorde 2009 så bra och speciellt. Oturligt nog inverkade det negativt på 2010. Nästa års fruktsättning avgörs mycket av hur året innan var, och det blev en mycket klen fruktsättning våren 2010. Avkastningen blev rena mardrömmen. På ett skott får man vanligen tre-fyra klasar. 2010 hade vi många skott utan en enda klase, och andra med en eller två klasar. På 40 hektar brukar vi vanligen få ut 300-330 000 liter, men 2010 blev det bara 190 000 liter. I Berg Rottland fick vi exempelvis ut 6000 liter 2009, men bara 1200 i 2010. Vad som hände det året var att sommaren var ännu sämre, riktigt kall och ostadig. Det såg ut som att vi skulle få en riktigt dålig årgång. Bild-Zeitung hade rubriken: "Sämsta årgången på 25 år?" Men i september och oktober kom så det bästa skördeväder vi någonsin haft. Det var bara några få grader varmt på nätterna, och 20 grader med solsken på dagarna. Så det lilla antalet druvor genomgick en fantastisk utveckling, och på bara några dagar steg mustvikterna snabbt. Min amerikanske importör skrev om "den bästa årgången hittills"! Jag håller inte med honom, men det är en riktigt lyckad årgång när det kommer till kvaliteten. Det är svårt att komma på en annan årgång där man har så hög syra, och samtidigt så hög koncentration. Det är det som är årgångens speciella karaktär. Vanligtvis har riktigt druvmogna årgångar som 2003 och 2006 också en relativt låg syra.

Rüdesheimer Bischofsberg är årgång 2010, och vi säljer vinet som Spätlese. Det var nog det bästa som kunde hänt Tyskland - "upptäckten" av Spätlese 1705. När jag reser för att presentera mina viner hör jag ofta folk säga att tyska vinetiketter är för komplicerade - "Rüdesheimer Magdalenenkreuz Riesling Spätlese halbtrocken", till exempel. VDP, och vi är en medlem av VDP, försöker att göra systemet och etiketterna enklare. I fortsättningen strävar vi efter att sälja all torr riesling som QbA, och spara prädikaten till de restsöta vinerna. Till exempel håller alla GG-viner Auslese-nivå men säljs som QbA. Bischofsberg är ett av två viner ikväll med Spätlese på etiketten, men jag får egentligen inte kalla vinet Spätlese eftersom det (i stort sett) är torrt.

Vi kommer från Rothenberg öster om Rüdesheim, som nästan saknar sten i marken. Sedan har vi Bischofsberg, strax ovanför byn. Namnet kommer från biskopen av Mainz. Här finns kanske en femtedel kvartsit inblandad i lerjorden, och man börjar märka av den där typiska Rüdesheim-mineraliteten. Och det tredje vinet i klassen kallar vi "Magic Mountain". Återigen något engelskt, en del tyskar gillar inte att jag håller på med sånt. Det har absolut inget att göra med exportmarknaden, amerikanerna hatar namnet, de tänker på tuggummin och berg- och dalbanor. Historien bakom etiketten är att en engelsk journalist, Stuart Pigott, kom och provade min kollektion och sa: "Johannes, som herr Goethe sa, så frambringar Rüdesheimer Berg så fantastiska viner att det verkar som om trollkarl varit framme. En bra idé för etiketten skulle vara namnet "Zauberberg" (det förtrollade berget). Ni känner kanske till Thomas Manns roman med samma namn. Jag sa: "det är omöjligt, de kommer att avrätta mig". Men jag använde ändå idén och kallade vinet "Magic Mountain". Jag gillar vinet mycket, och det är ett av mina mest uppenbart prisvärda viner eftersom det innefattar alla de branta bergslägena: Rottland, Roseneck, Kaisersteinfels och Schlossberg.

Vi jäser bergsvinerna i gamla 1200-liters fat, och även om faten är många, blir det ofta lite must över. Det är inte sekunda vara, utan i stort sett samma kvalitet som Alte Reben, men vi slår ihop skvättarna som blir över till Magic Mountain. När jag säger att vi jäser i ek eller stål är det lätt att dra paralleller till förslutningen på flaskan. Det var runt 2002, när jag först prövade skruvkapsyl. Vi hade aldrig haft några problem med kork, men min amerikanska importör sa: "snälla använd skruvkapsyl, du är ung, många kommer att följa dig, vi är så trötta på korkproblem". Ännu tuffare var engelsmännen, som sa: "Skruvkapsyl, eller så blir det ingen affär". I England säljer vi en hel del till Tesco och Waitrose, Saintsbury och Berry Bros. Till och med när det gäller Roseneck Spätlese, som Berry tar 30 pund för, sa de: "Skruvkapsyl, annars ingen affär". Jag började alltså med skruvkapsyl 2002, men jag har försökt att integrera dem med vinmakningen och vinets stil. Om ett vin är fött i stål, brukar jag försluta med stål. Har vinet fötts i trä, försluter jag med kork.

Vad jag älskar med att vara vinmakare är att alla har sin egen filosofi. Och jag gillar verkligen att vara vinmakare! Jag hatade det när jag var tretton och var tvungen att arbeta i vingården medan de andra killarna spelade fotboll eller simmade. Jag var den där idioten som måste arbeta i vingården, medan de andra skrattade åt mig... det var en hemsk tid, ärligt talat. Men nu älskar jag det, inte minst för att det är så multi-kulturellt och omväxlande. Ena dagen är man trött och lerig i stinkande kläder, andra dagen är man på en trestjärnig restaurang och presenterar resultaten. Vi jobbar och står i, men kanske det mest spännande är att något såpass ointressant som druvmust kan bli till något så intressant som vin. Att sälja är också kul - det enda tråkiga är kontorsarbetet.

Filosofi, ja... när vinet jäser i rostfritt utsätts det inte för någon oxidation, och koldioxiden stannar kvar i vinet. Vinet blir väldigt friskt och jag försöker att konservera det med skruvkapsylen. I ett träfat har man alltid en liten mikro-oxidation, och de här vinerna får ett helt annat uttryck, de är ämnade för lagring och då är korken utan tvekan den bästa förslutningen. Ser man en flaska Leitz med skruvkapsyl vet man alltså att det är gjort i rostfritt, har det kork är det jäst och uppfostrat i ekfat."

Behövde du göra de-acidifiering 2010?

"Ja, för ungefär 20% av vinerna. Det är ingen konstig sak att göra, till och med romarna gjorde det. Vissa vinmakare säger att de absolut inte vill göra det, men jag har svårt att förstå varför. Syrorna var bitvis väldigt höga, särskilt den första veckan vi plockade Eins Zwei Dry 2010. Fram till 80-talet gjorde man det i nästan varje årgång. Jag brukar fråga mina österrikiska vänner om det är likadant där, att man nästan ska behöva skämmas för att göra det. Drachenstein är också ett vin som tjänar på reducerad syra, resten av vinerna har inte genomgått de-acidifiering."

"Andra flighten. Nu kommer vi till "de riktiga vinerna", från de branta sluttningarna av Rüdesheimer Berg. Det kan verka fånigt att kalla vinet exempelvis Berg Schlossberg, men det är en liten rest av vinlagen 1971, när man ville markera att vingårdarna i Rüdesheim var exceptionella genom tillägget Berg. De har varit högt skattade på fina restauranger åtminstone sedan 1880-talet när vinerna härifrån hörde till Tysklands dyraste. Ikväll har vi inget vin från Berg Roseneck, men från de andra tre: Rottland, Kaisersteinfels och Schlossberg.

På Rüdesheimer Berg har vi tre olika jordtyper - kvartsit och röd skiffer ovanför den urgamla havsnivån, järnrik kvartsit under havsnivå, och slutligen grå skiffer - och de ger distinkt olika viner. Jag kommer att börja tala om Berg Kaisersteinfels, eftersom det är det lättaste av de tre vinerna. Kaisersteinfels är en vingård jag länge drömt om att äga mark i, den hörde inte till gårdens ursprungliga ägor. Jag fick möjlighet att köpa marken år 2000, och hade velat smaka vin därifrån ända sedan jag var femton år. Kaisersteinfels är en liten vingård, högt belägen uppe vid skogskanten. Under 60- och 70-talen hade det genomförts en stor omorganisation av vingårdarna - Flurbereinigung. Ända sedan 1300-talet hade vingårdarna bestått av små terrasser med stenmurar. Vad man gjorde var att bygga högre murar och fylla ut terrasserna däremellan med jord från annat håll. Jag betraktar det som en katastrof, men det går inte att skruva tillbaka klockan. Fortfarande är potentialen i Rüdesheimer Berg utmärkt, men om man tittar på bilder från 1800-talet av berget med alla sina terrasser, så såg det helt fantastiskt ut.

Men så fanns det en äldre vinodlare som sa: ni kan göra Flurbereinigung, men inte med min vingård. Det var hans mark jag fick möjlighet att köpa år 2000. Av alla våra Alte Reben så är dessa utan konkurrens de äldsta stockarna. Alte Reben betyder "gamle vinstocker" och tanken är att ju äldre de är, desto djupare går deras rötter. De hittar mer mineraler, andra mineraler, och kanske viktigast av allt: deras avkastning är naturligt mycket lägre. Med Alte Reben menar jag inte 25-30 år eller 30-35 år utan minst 40 år. I Roseneck och Schlossberg är de 40-45 år, Rottland 60 år, och i Kaisersteinfels över 80 år gamla. Så avkastningen där är väldigt låg. Många frågar mig: Johannes, vilken är din favoritvingård? Det känns lite orättvist, som att tvingas välja mellan sina barn. Men Kaisersteinfels är en väldigt speciell vingård för mig. Vad som gör vinerna därifrån så säregna är dels exponeringen, dels höjden - nästan uppe i skogen där det är betydligt svalare. När det gäller växtsäsongens längd är skillnaden mot Rottland, som ligger nästan nere vid floden, åtta till tio dagar. På en säsong från maj till oktober gör det stor skillnad, och Kaisersteinfels är ett utmärkt exempel på sen druvmognad.

Sen druvmognad är en av de viktigaste faktorerna när det gäller kvalitet, och ett mål med all beskärning vi gör när det gäller lövverket. Inget ont om tidigare generationer, utan hjälp av maskiner fick de säkert arbeta hårdare än vad vi gör, men den uppmärksamhet vi ägnar lövverket är tio gånger större. Direkt efter blomningen börjar vi att ta bort löv från rankan, dels runt själva klasarna och dels på skuggsidan. Vi behåller fler löv på solsidan för att undvika att druvorna blir solbrända, vilket är riktigt illa. Vi gör tre-fyra vändor genom vingårdarna fram till skörd, och mot slutet är druvklasarna helt exponerade. Då kan vinden blåsa rakt igenom och torka upp efter regn eller morgondimma.

Vad vi också gör är grön skörd, för att få ner uttaget. Det är helt klart att ju lägre kvantitet, desto högre kvalitet. Vad vi har börjat med under de senaste tre åren är att skära bort enskilda druvor omedelbart efter blomningen för att få glesare klasar, vilket ger friskare druvor. Allt vi gör i vingårdarna har som målsättning att kunna plocka så sent som möjligt, utan angrepp av röta. För mig är det en självklarhet att en långsamt utvecklad jordgubbe från Nordnorge smakar mycket bättre än ett snabbmognat bär från Spanien i april eller maj. Det vi vill ha är så många kalla nätter som möjligt innan skörd, hemligheten i balansen mellan frukt och syra ligger i de kalla nätterna. Alla de fint definierade fruktaromer - persika, päron, ananas - vi kan uppfatta i vinet kommer från kemiska reaktioner i druvorna under de kalla nätterna. Det kan verka konstigt, men några kalla nätter i oktober-november ger mer fruktmogna aromer än en solig vecka i augusti.

Druvorna i Berg Kaisersteinfels är fortfarande aningen gröna i början av november, absolut inte övermogna, och det är mer eller mindre hemligheten med den vingården. Och så har vi terrasserna - hela berget såg ut på det viset, men nu är det bara Kaisersteinfels kvar. Det är inget monopol, så det finns fler ägare, men det är bara vi som har terrasserna kvar. Det händer tyvärr ibland att murarna ger efter, och det är en mardröm eftersom det bara finns tre företag i Tyskland som kan reparera dem, och det kostar €300 per kvadratmeter. I marken finns högst 80 centimeter av jord - eller något vi möjligen skulle kunna kalla jord - och därunder kommer större stenar och rena berget. Det är ett mirakel att vinrankor kan växa här, och Kaisersteinfels är utan tvekan det mest stendrivna vinet vi har. Dessutom är det alltid det vin som får högst restsötma. Officiellt får inte ett torrt vin ha mer än 9 gram restsötma, här har vi 10. Men ingen skulle gissa att vinet inte är torrt, eftersom mineralkaraktären torkar upp smaken. Men ordet trocken förekommer inte på etiketten. Ändå är det knappast någon som har frågat, och vinet smakar inte precis halbtrocken...

För att summera. Kaisersteinfels: högst upp på berget, väldigt svalt, sen mognad, mest stenigt, huvudsakligen kvartsit från över havsnivå. Nästa vin vi ska titta närmare på är Berg Schlossberg, vars namn kommer från slottsruinen Ehrenfels mitt i vingården. Men alla i Rüdesheim kallar ruinen "der Schloss". Här har vi Georg Breuer, och här har vi Leitz. Det är den brantaste vingården av alla, med över 60 graders lutning. Det blir svårare och svårare att hitta folk som kan jobba i den här vingården. Det går förstås bara att jobba för hand, och för att spraya använder vissa helikopter. Vi använder slang istället och tre team, för man måste göra jobbet snabbt, helst på en dag. En kille går utför och sprayar åt höger och vänster, medan en annan kille drar ut den sextio meter långa slangen, och en tredje vilar och hjälper till att rulla ut slangen. Om man vill se riktigt utmattade människor, så är det här man ska leta en sommardag när det är 30 grader varmt.

Vi arbetar 99,5% ekologiskt, vi använder inte några herbicider eller insekticider sedan en lång tid tillbaka. Men jag vill inte vara medlem av Ecovin. Vi har redan tillräckligt många lagar och bestämmelser från myndigheterna, jag vill inte ha ännu fler. Jag ser definitivt relationen mellan gifter och hälsoproblem, min far dog av cancer, men vi avstår av dem mer för vår egen och vingårdarnas skull än för att bli medlem i en organisation.

Ruinen i Schlossberg är en av de äldsta utmed Rhen. Har ni varit där, så vet ni att floden är drygt en kilometer bred innan kröken för att snart smalna av till bara 160 meter. På medeltiden transporterades alla råvaror, virke från skogarna till exempel, nerför Rhen. Det var lätt för riddarna att utkräva skatter. Det berättas att under vägen från Österrike via Schwarzwald och nerför Rhen höjdes priset med 90% på grund av skatterna. På de 30 km efter Rüdesheim hittar man över 40 slott, och alla ville ha betalt. Burg Ehrenfels byggdes på 1100-talet och förstördes på 1600-talet. Vingården Schlossberg går runt kröken på berget och har en mer västlig exponering än de andra vingårdarna, som ger tjugo minuter mer av solsken varje dag. När man räknar på 120 dagar blir det en stor skillnad. Gör man en rundvandring i augusti så är gräset grönt i de andra lägena, men i Schlossberg torkar och gulnar gräset betydligt tidigare. Här är alltså mycket torrare, ofta alltför torrt. Vi har nyligen fått tillstånd att konstbevattna litegrann, och det lär vi göra i framtiden. Våra problem handlar alltså inte om brist på sol, utan om brist på vatten, och ganska ofta. Jordmånen här är kvartsit, men under den gamla havsnivån. Stenen är vittrad och oxiderad, vilket ger en rosa färg. Oxiderat järn i marken ger vinet en härlig mineralsälta.

Det tredje vinet i flighten är Berg Rottland, som ligger längst ned mot floden strax ovanför Rüdesheim och Drosselgasse. Före 1971 kallades Rottland "Hinterhaus", alltså "bakgård" eftersom den ligger precis bakom husen. Läget ger vingården ett behagligt klimat, det klart varmaste av de tre. Vi har inte så ofta snö, men om det snöar så förblir Rottland ändå oftast snöfritt. Marken i Rottland utgörs av grå skiffer. När man gillar riesling, måste man ju älska Mosel som präglas så mycket av skiffer, men det är en helt annan sort än vår. Den är av yngre ursprung, från Devon-perioden, nästan svart till färgen och hård i konsistensen. Det som kallas Rhen-skiffer är en betydligt äldre bergart, som länge låg under havsnivå. Vanligtvis gillar jag inte ordet "vinmakning", det är ett konstigt ord, men vi behandlar Rottland på ett annat sätt i presshuset. De andra vinerna får en omedelbar pressning med huvudsakligen frirunnen must. I Rottland försöker jag, ärligt talat, att kopiera vinmakningen i smaragdviner från Wachau. Jag är ett stort fan av de kraftfulla smaragderna, så i Rottland brukar vi tillåta en liten förekomst av botrytis för att ge vinet mer kraft. Här använder vi oss också av skalkontakt över natten. Vad som händer när man spräcker skalen, är att efter hand får man tydliga skaltoner i musten. Man ökar torrextraktet och gör vinet tyngre, fylligare i kroppen. Det som framförallt kommer ut av skalen är kalcium, och även efter bara en natt fälls det ut tartrater (vinkristaller) så att pH blir högre. Jag brukar inte kalla det vi gör för vinmakning, det är mycket mer uppenbart i rödvinstillverkning: en helt annan värld, där man talar mycket om vilken ek och hur länge, om man chaptaliserar och hur ofta man pressar ned skalhatten med mera. När det gäller riesling sker det mesta jobbet i presshuset. När väl jäsningen har börjat är det inte så mycket man kan göra med vinet. Men Berg Rottland får alltså längre skalkontakt och har en andel botrytis som ger större fyllighet och kropp."

Varför avstår du från Erstes Gewächs-klassificeringen?

"Det var framförallt en person som blev orättvist behandlad i samband med upprättandet av Erstes Gewächs - och det var Bernhard Breuer, som olyckligt nog dog för sju år sedan (2004), alldeles för ung. Han var en stor influens för mig, och han hade storslagna idéer. Han grundade föreningen Charta för vinodlare, han grundade Rheingau Music Festival, han var en fantastisk människa. En av hans främsta idéer var "first growth" eller "Erstes Gewächs", som kom sig av att det tyska systemet var alltför komplicerat - så varför inte efterlikna det franska systemet? Det i stort sett är det vi använder nu: botten i pyramiden är de regionala - Rheingau, sedan villages - Rüdesheim, sedan grand cru - Schlossberg med flera. Bernhard Breuer ville använda sig av en taxeringskarta från 1803. Den federala regeringen i Hessen stödde den här idén helt och fullt åren runt 1990. Men efterhand ändrade man sig angående kartan, och ville istället ta in nutida forskare för att göra upp kriterierna. Så man frågade väderprofessor Hoffmann vid Geisenheim-universitetet, och han ritade upp en klassificering som var helt befängd. De parametrar han gick efter, var framförallt höjd över havet och tidig mognad. Helt fel! Att utesluta vingårdar alltför högt uppe i skogen långt ovanför Schloss Vollrads - inget direkt fel på dem - var kanske ändå inte helt tokigt tänkt. Nästa parameter handlar om mognaden - att druvorna i vingården ska ha nått 80 grader Oechsle innan den 10 oktober. Också helt fel! Det är lätt gjort i övre Rheingau, men där är man också tvungna att plocka den 15 oktober vid 85 Oechsle för att undvika röta. I andra branta vingårdar som inte kom med i klassificeringen kan man plocka i november vid 100 Oechsle. Generellt gillar jag alltså idén med "first growths", men vad professorn gjorde av det var rena mardrömmen. Bernhard Breuer blev så uppbragt över det hela att han lämnade VDP, och för tyskt vin var det kanske en av de största negativa händelserna under de här åren. Som vinodlare i Rüdesheim påverkas jag också av den idiotiska klassificeringen, och det är därför vi inte gör några Erstes Gewächs. Jag har enklare vingårdar som Magdalenenkreuz (€14) som är klassade, men inte Kaisersteinfels för €30)! Det skulle tippa över min hierarki och få en provning att framstå som rätt absurd. Lyckligtvis håller man på att göra oss till viljes, och överge Hoffmanns klassificering till nästa år. I fortsättningen får odlarna i varje by resonera sig fram till hur vingårdarna skall ordnas hierarkiskt. Jag kommer att diskutera med kolleger som Nägler, König och så vidare, och sortera in vingårdarna i en trappa enligt den franska modellen grands crus, premiers crus, villages."

När kommer du att börja använda Erstes Gewächs-beteckningen?

"Förmodligen redan nästa år. Som sagt, jag gillar ju idén i grunden. Och för tre månader sedan hittade man en ännu äldre taxeringskarta i Wiesbadens statsarkiv. Den ritades upp redan 1660, och är den äldsta man någonsin hittat - 140 år äldre än den napoleonska karta som tidigare var aktuell. Högst skattad på den gamla kartan var den mörkt röda jorden i Rüdesheim. Jag kanske är fåfäng, men jag tycker att det är den bästa marken. Inget ont om, säg, Erbacher Marcobrunn och så vidare, men det var en riktigt dum idé att ranka dem högst. Slutsatsen är att Leitz kommer att göra Erstes Gewächs under den nya klassificeringen."

Har du de-acidifierat något av GG-vinerna i 2010?

"Nej. Det är alltid en fråga om var du börjar. Ju senare du plockar - desto högre mognad och desto lägre syror. 2010 fanns det vissa områden i Tyskland som fick syror uppåt 17 gram, jämfört med mer normala 10 till 13. Andra områden - dock inte Rheingau - hade allvarliga problem med detta. Med potentialen till hög mognad som finns i våra branta lägen landade vi på runt 12 gram syra. Så inget av dessa lägen behövde de-acidifieras."

"Första vinet i sista flighten är 2010 Berg Schlossberg. Det rankades av Gault Millau som det bästa rieslingvinet i Rheingau 2010 med 93 poäng. Jag bryr mig inte så mycket om poäng, men jag är väldigt stolt över att ha rankats högst i den boken. Det andra vinet är 2010 Magdalenenkreuz Spätlese. Svårt till och med för tyskar att uttala, och jag skriver alltid "Magdalenenenen" på tangentbordet. Namnet syftar förstås på Maria Magdalena. I Rüdesheim, precis som i resten av Europa, drabbades vi av pesten, och människorna i byn donerade ett vackert sandstenskors till Maria Magdalena. Precis som Eins Zwei Dry kommer det från en djup sandig lerjord, och där måste vi alltid börja skörda tidigt, eftersom rötan börjar först där. Därmed får vi också den högsta syran, och visst har 2010 Magdalenenkreuz de-acidifierats. Det är ett vin i den där klassiska riesling-stilen, med en viss grad av restsötma. En riesling som är kul att producera och dricka. För mig kan den typen av riesling vara som att öppna fönsterluckan en solig sommardag, livet kommer tillbaks i kroppen. Dessutom är det ett extremt matvänligt vin. Jag får ibland oroliga samtal från kockar och sommelierer när det vankas "winemaker's dinner". Och jag svarar alltid "ta det lugnt, det funkar". Säg mig ett sammanhang när det inte funkar med riesling! Jag var nyligen i USA för att visa hur riesling kan passa i de mest oväntade sammanhang, inte minst traditionella rödvinsrätter. Alla vet ju att riesling funkar bra till asiatiskt och kryddstarkt, men kanske mer oväntat är att den också går bra ihop med mörkare såser.

I Magdalenenkreuz stoppade vi jäsningen. Det är kanske den viktigaste punkten när det gäller viner med restsötma - hur man får till den. De flesta tyska vinmakare - säkert 90% - använder Süssreserve för att få sötma. Det betyder att en del av druvjuicen sterilfiltreras och svavlas. Den bevaras och återförs senare till resten av vinet, som fått jäsa ut helt torrt. Min åsikt är att den här metoden är heltokig, eftersom druvjuice är ganska så ointressant, medan vin är väldigt spännande. Att blanda 15-20% juice i vinet kan knappast göra det bättre. Vår metod innebär mer arbete och är mer av en risktagning, men vi stoppar alltså jäsningen. Antingen genom att kyla ner tankarna, eller genom att tappa över vinet till en annan behållare. Så de 70 grammen restsocker är en naturlig del av vinet, och den trevliga effekten är att vi får en större andel av fruktos. Socker i druvmust är hälften fruktos och hälften glykos, men jästen förbrukar alltid glykosen först. Fruktosen smakar sötare, ljuvligare och friskare - smakar bättre och är hälsosammare om man har problem med diabetes. Men att stoppa jäsningen är mer riskabelt för vinmakaren. De vinmakare som jäser ut vinet heltorrt och sätter till Süssreserve spelar safe - inget kan hända med vinet."

70 gram socker? Det verkar som 25...

"Anledningen är bland annat syran, som ligger runt 9 gram, med en hög andel äppelsyra som maskerar sötman. Viner från bergslägena har mer av vinsyra, så de gör sig bättre som torra viner. Det där är alltid en balansgång. Inget ont om viner från Frankrike eller Italien, men det där spelet mellan syra och sötma är nästan bara möjligt i Tyskland, i Mosel och Rheingau. Det som tog längst tid för mig var att bli klok på, genom erfarenhet, är vilken vingård som skapar vilket slags vin. Exempelvis Rottland, som ger så mogna druvor att syran blir lägre: det skulle vara ogörligt att skapa en söt variant av Rottland (hmm, det är ändå rätt många som gjort, inte minst Breuer, ö.a.) men det tog ett tag att förstå. Magdalenenkreuz däremot, med sin tidiga skörd och höga äppelsyra, skulle vara omöjligt att göra i en torr version. Det finns de som gör det, för att de inte har någon marknad för restsöta viner, men det smakar enligt min mening hemskt. Under mina första år jäste jag ut några Magdalenenkreuz till torrt, och det var inga roliga historier.

Det sista vinet är 2010 Rothenberg Eiswein. Det vi maximalt kunde få ut av det här året var god Auslese runt 100 grader Oechsle. För att nå högre koncentrationer behövs andra sätt att koncentrera musten. Det ena sättet är ädelröta, svampen botrytis cinerea, som lever på druvornas skal och perforerar skalen så att vatteninnehållet i druvan kan dunsta bort om vädret är soligt och fint. Slutligen har man russin kvar och kan göra Beerenauslese eller Trockenbeerenauslese. Det andra sättet är Eiswein. Man kan inte veta från år till år vilken vingård som eventuellt kan ge isvin. Det vi tittar på när vi fattar beslut om att vänta på att druvorna ska frysa, är hur hälsosamma klasarna ser ut under den vanliga skörden, och hur länge vi bedömer att stjälkarna kommer att hålla. Sedan börjar vi att avlöva vi den nedre delen av rankan runt klasarna helt och hållet, och klär in hela raden i plast. Man måste nämligen vänta ytterligare minst sex till åtta veckor innan det är dags. Temperaturen måste falla till minst 8 grader minus, ju kallare desto bättre. Druvan ska helst vara lika hårdfrusen som en sten. Typiskt nog brukar det vara mitt i natten, och vi får plocka med ficklampor och en traktor i slutet av raden. Det är inte särskilt skoj, ärligt talat. Bara efteråt, när det vankas en massa glühwein och schnapps...

Tänk på isglassen ni åt som barn - hur man sög ut juicen, och isen blev kvar. Det är precis vad som händer i ett isvin. Vi plockar druvorna, skickar in dem i pressen, börjar pressa med högt tryck och där har vi ett stort block av frusna druvor. Det kan ta länge, upp till två dagar, innan de första dropparna kommer. Efter ytterligare några timmar kommer mer vatten, men musten är fortfarande väldigt koncentrerad. Den stora frågan för vinmakaren är hur koncentrerat man vill ha det. I början har man kanske 5 liter vin med 400 Oechsle, sen är det bara att vänta och bestämma sig. Om man somnar till så kan det vara kört, och man har ett vanligt vin. Det har hänt...

När man beslutat sig för rätta stunden att avbryta pressningen har man i princip bestämt hur vinet kommer att bli. Men isvin är inget man kan göra varje år, jag ville gärna göra det 1995 åt min dotter men det gick inte eftersom frosten aldrig kom. Samma sak 1996 och 1997, tre år i rad när vi spenderade all vår arbetstid och pengar men inte fick något tillbaks. Senaste gången vi gjorde isvin var 1998, sedan har vi inte gjort det på över tio år. 2010 sa vi: wow vilket år, vi måste pröva att göra det igen. Oturligt nog var det mitt i julen, så det är plockat 26 december vid minus 11 grader. Vingården är densamma som i Eins Zwei Dry - Geisenheimer Rothenberg. Vi lämnade ungefär en hektar av vingården att frysa. Som jämförelse fick vi ut 6000 liter basriesling, men 500 liter isvin. Normalt är det mindre än tio procent - så även om Eiswein är dyrt, så borde det faktiskt vara ännu dyrare. I 2010 fick vi alltså ut 500 liter, vilket är mycket i sammanhanget. Inte sällan handlar kvantiteterna om 50-60 liter, precis som med TBA. Den minsta kvantitet vi kan hantera och filtrera är 25 liter, med jättesmå filter. Det är mer jobb att göra 25 liter TBA än 20 000 liter QbA.

Vi kallar det dessertvin, för att det är som en dessert i sig, och en del tar det istället för efterrätt. I april fick jag isvinet serverat på Jürgen Grossmans GQ i Stockholm. Det kom med en tarte tatin, och det var en av de bästa matchningar jag varit med om. Den karamelliserade bitterheten från sockret, syran från äpplena och så isvinet, det var underbart. Annars gillar jag de här vinerna med ost, gärna lite salt och pikant som gouda eller blåmögelost. En uppfriskande sipp efter de lätt brännande smakerna är riktigt trevligt, jag dricker oftare isvin till ost än till dessert."

Hur är det med petroleumtonerna i riesling?

"Man kan fråga sig, vad är petroleum? Doktorer på universitetet i Geisenheim hävdar att det främst är riesling från skiffer och porfyr som får mognadstoner av petroleum. Hur det egentligen fungerar, kan jag inte förklara på engelska, för det är alltför komplicerat. Men det finns otvivelaktigt där, men att ett vin som är så ungt som 2007 uppvisar petroleum är mycket ovanligt. Normalt är det något som kommer efter 10-15 år. Jag tycker att det är en av de mest underbara sakerna som kan uppstå i ett vin. I nya världen, inte minst Australien, betraktas det mesta som man inte riktigt kan förklara som felaktigheter, inte minst petroleum. Men för mig är det något mycket trevligt, som framförallt uppstår i äldre viner. Och det uppstår bara i riesling från steniga jordar. Speciellt mognande moselviner visar massor av petroleumtoner."

Och i äldre Schlossberg Alte Reben?

"Det tog från 1985 till 1990 innan jag alls lärde mig hur jag skulle göra, och det var först runt 2000 som jag verkligen hittat min väg som vinmakare. Så jag kan egentligen inte uttala mig om viner som är äldre än tio-elva år, men jag öppnade nyligen några viner från 2000, 2001 och 2002, och de visade en liten början till utveckling åt det här hållet, men framförallt smakade de väldigt ungt. Många vinmakare idag arbetar utpräglat reduktivt, från grekiskans "redux" - inget syre. I det förflutna pumpades vinet runt i slangar mycket mer och utsattes för en hel del syre. Det gjorde att många viner mognade fortare, eftersom utveckling till stora delar handlar om oxidation. Större "kellereien" körde gärna vinet genom ett slags dusch för att snabbt öppna upp vinet och framkalla mognadstoner. Som jämförelse ser våra viner inget syre alls, och rackas bara en gång efter avslutad jäsning. Slutligen passerar vinet två skonsamma filter innan buteljering. Våra viner utvecklas alltså mycket långsamt. Det händer att jag har en flaska öppen tre veckor i kylen och vinet smakar fortfarande fräscht. Jag kan garantera femton års hållbarhet, och exakt när petroleumtonerna kommer vet jag faktiskt inte. Minst åtta år tar det i alla fall."

Hur ofta gör du TBA?

"Det är väldigt svårbemästrat med ädelröta. Jag brukar jämföra med snö. Snö är inte bara regn vid minus en grad eller lägre. Det kräver fler förutsättningar, och precis så är det med botrytis. Det är många som har försökt att picka druvorna med en stålborste i hopp om att botrytisen ska komma, ungefär som man infekterar en ost med blåmögelsvamp. Och/eller så har de försökt att odla en botrytiskultur och spraya den på druvorna. Men ädelröta är helt omöjligt att framkalla på konstgjord väg. Vi försöker alltid att göra några ädelsöta viner, men som jag sa förut ligger Rüdesheim i regnskugga så det är oftast alltför torrt hos oss. Vi är vanligen mest specialiserade på torr riesling. Vi gjorde TBA i 2003 och så gjorde vi lite BA/TBA i 2010. Leitz alltså inte alls jämförbar som sötvinsproducent med Robert Weil eller vissa namn i Österrike, exempelvis Kracher.

Som avslutning några ord om 2011. Det finns en klar tendens att vädret blir allt mer extremt. 2011 hade vi de varmaste april och maj någonsin: 32 grader redan vid påsk. Det var så torrt att Rhen nådde sitt lägsta vattenstånd någonsin. Jag gick omkring med min son mitt i flodfåran! Sedan kom juli och augusti som var hemskt kalla och våta. Det är inte alls som förr, när temperaturen gjorde en förutsägbar båge uppåt mot högsommaren och sedan neråt. Men 2011 ser ändå ut att bli en riktigt bra årgång, delvis på grund av den ovanligt tidiga blomningen. Vanligen infaller den i slutet av juni, nu kom den redan den femtonde maj - sex veckor före tiden. Den tidiga starten orsakade också den tidigaste skörden någonsin, runt nionde september snarare än i mitten av oktober. Hängtiden blev ändå lika lång som vanligt, eller egentligen längre. Vad som också är värt att nämna är att vi hade vår varmaste september någonsin. Det var 28 grader under skörden och de polska plockarna hade shorts och bikini, fast oturligt nog bara tjejerna (skratt). Jag är inte försäljare till yrket, men jag kan berätta att 2011 kommer att bli en fantastiskt år för riesling i hela Tyskland.

Så, tack allihopa för att ni älskar riesling!"

Provat:

2009 Eins Zwei Dry Riesling
2010 Rüdesheimer Bischofsberg Riesling Spätlese
2010 Magic Mountain Riesling trocken

2009 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Alte Reben
2009 Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben
2009 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben

2010 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben
2010 Rüdesheimer Magdalenenkreuz Riesling Spätlese
2010 Geisenheimer Rothenberg Riesling Eiswein

Cabbigt: 2008 Clos Sénéchal vs. 2004 Ch Preuillac

2011-11-19T12:17:00.004+01:00

Kalvlever anglais får oss oftast att längta efter cabernet, och det skadar ju inte med lite omväxling efter den senaste tidens totala tyskdominans med spätburgunder och riesling.

Man brukar ju säga att fruktaromer blir som allra mest eleganta vid den norra gränsen för mognaden. Jordgubbar smakar bevisligen bättre från Norrbotten än från Costa del Sol, men för cabernet går det möjligas gräns längre söderut. Nu har tyskarna ställt saker och ting på huvudet för oss med fullt respektabla bordeauxblandningar från Pfalz - inte minst från Becker och Knipser - men vi vill fortfarande påstå att åtminstone en av de nordliga gränslinjerna för cabernet franc går i Loire. Det är bara de duktiga odlarna som lyckas styra undan för störigare aromer av grön paprika och behålla den lilla uppfriskande gräsigheten.

2008 Cathérine & Pierre Breton Bourgeuil Clos Sénéchal doftar fantastiskt bra. Mot en diskret bakgrund av kaffe, choklad och använda fat finns en osedvanlig friskhet och renhet i vinbärsaromerna. De är inte framskuffade av vinmakning, utan bara finns där på ett självklart och tillbakalutat sätt. Heller inget av den där kombon grön paprika och skokräm som är lite knepig att gilla med cab franc, däremot en tydlig känsla av mineral och en liten antydan till äppelkompost runt hörnet.

När vi smakar handlar intrycken enbart om friskhet, renhet och harmoni. Det är mer fokus på syror än på tanniner - rejält friska syror med en gräsig kant, men utan kartighet. Visst var 2008 ett svalt år i Loire, men Clos Sénéchal är en bra vingård med gamla stockar som ger mogen frukt trots att alkoholhalten stannar på 12%. Till maten sköter sig vinet föredömligt inte minst tack vare syrorna, och precis lika gott är det på egen hand. Ingen slump - Breton gör generellt sett härliga grejor!

Som sparringpartner ställer vi upp 2004 Château Preuillac, Médoc Cru Bourgeois. Cabernet-aromerna är mer likartade än man kunde tro, men så var ju också 2004 rätt svalt i Bordeaux. Utan att veta vad vi har i glasen konstaterar S att det är hälften merlot i vinet. I munnen presenteras en frisk och harmonisk smak med lagom fruktmognad utan tendenser till hål i mitten. Syrorna är lite lägre än ettan, tanninerna lite större utan kantig grönhet, faten lite kryddigare. Den här flaskan träffar mitt i krysset mellan ungdom och mognad, vilket inte innebär någon trist mellanfas utan tvärtom det bästa av båda världar. Inte stort, men jäkligt gott - så här vill vi gärna ha vår bordeaux. Allra godast blir vinet när det får sällskap av en lagom mogen brie.

Vinik PI/SB, 195 kr.
Charles de Gaulle Airport, €19.

ps. Tack Chris Kissack/The Wine Doctor för info.

Idig, Königsbach

2011-11-17T11:39:00.000+01:00

2010 Reichsrat von Buhl Ungeheuer GG

2011-11-15T22:34:00.016+01:00

Ur den tyska ordboken: "Ungeheuer - oerhörd, enorm, jättelik, oändlig".

2010 Reichsrat von Buhl Ungeheuer Riesling GG gör skäl för alla dessa adjektiv. Utseendet i glaset är ljus gulmetall med hög lyster. Doften är tät och koncentrerad med toner av citronskal, mässing, stål, gul kiwi, persikokärna, mandel, örter och sten. Nästan kusligt mineralisk!

Även smaken är oerhört mineralisk, likt kall metall med visslande höga citrussyror och faktiskt - mogen frukt. Greppet är bergfast, syrafokus knivskarpt, och avslutningen ihållande metallisk med en lätt kryddighet och sälta i de avslutande mineraltonerna (13%). Tänk er extremskidåkning och eller någon annan extremsport översatt till vin. Tänk er en adrenalin-injektion rakt in i centrala nervsystemet.

Med bortåt elva gram syror är det här fullständigt kompromisslöst - riesling dragen till sin yttersta spets. White light, white heat.

S: fantastiskt vin, precis min stil. Mmm, det är lätt att instämma. Och tillägga: enorm potential.

Weingut Reichsrat von Buhl, €30. Går bra att DHL-beställa till Sverige.

ps. Dag två: lite mer av persikospad, ananaspastill, nötter och kryddor i doften - en sneak preview på hur aromerna kommer att utvecklas. Smaken domineras fortfarande av gårdagens supertajta citrussyror. Skönt fräs, man känner att man lever.

Weingut Christmann, Gimmeldingen

2011-11-14T14:05:00.034+01:00

En av höjdpunkterna under vår Pfalz-tripp var fredagseftermiddagens samtal med Steffen Christmann. Han är ordförande i de tyska kvalitetsproducenternas förening VDP, och har förstås massor att berätta. En man av årgång 1965 - utbildad advokat - med en eftertänksam, intellektuell och sympatisk framtoning. Mitt i samtalet kommer pappa Karl-Friedrich och hälsar på, så vi passar på att be far och son posera tillsammans. Hitta gärna en ledig halvtimma, för här lägger vi ut texten.

Vi kommer nyss från Wonnegau där vi besökte Florian Fauth, en klockren representant för det nya Rheinhessen.

"Man hittar den unga rörelsen i Pfalz också, men inte så mycket här i den mellersta delen som domineras av stora, traditionstyngda egendomar vars position är etablerad sedan länge. Om man istället letar norr om Bad Dürkheim, eller söder om Neustadt, så finner man en uppsjö av nya unga producenter. Förnyelsen i Pfalz kom minst tio år tidigare än i Rheinhessen, och den största skillnaden är enligt min mening att de traditionella, rekommenderade producenterna i Pfalz haft en mycket bra utveckling under de senaste femton-tjugo åren - medan tendensen i Rheinhessen är att många av de äldre vinegendomarna helt enkelt upphört att existera. De verkliga topproducenterna är få. Keller och Wittmann förstås, kanske ytterligare tre, fyra, fem. Sedan finns det tio-femton yngre producenter som gör väldigt bra ifrån sig. Här i Mittelhaardt har vi de stora traditionella namnen - Bürklin-Wolf, Basserman-Jordan, von Buhl - som är i utmärkt form för tillfället. Sedan hittar man familjegendomar som vår, i lite mindre skala än de stora, men med en lång tradition. Och dessutom finner man några unga producenter, men en mycket mindre andel än annorstädes. Det ger Mittelhaardt en etablerad framtoning."

I Rheinhessen stötte vi också på egendomar som fortfarande arbetar med tjogtals olika druvsorter, söthetsgrader och en uppsjö av olika produkter.

"När man är en ung vinmänniska som rest runt till olika platser, har man ofta skaffat sig en klar och tydlig bild av vad man vill göra. Men en vinegendom är något helt annat än en restaurang, där man kan ändra sin meny varje dag. Det tar tid med vin, helt enkelt. Om man kommer hem till sin fädernesgård efter utbildning och praktik på annat håll, och den är planterad med många olika sorter, kan man inte ändra allt på en gång. Där måste man se till vad man kan göra på den platsen, och utgå från vad som finns planterat ute i fälten. Många fortsätter att arbeta ett bra tag med de druvsorter (inte minst tyska korsningar) som vuxit där sedan tidigare. Därför gör man fortfarande cuvéer och endruvsviner av en mängd olika druvsorter. Men ser man tio år framåt i tiden så lär nog det mesta av de udda sorterna vara borta. Och det var precis vad som hände här i Pfalz, när förändringen kom".

"Här på vår gård har vi aldrig haft mindre än 60% riesling. Och vi har alltid haft minst 80% av riesling och pinot sammanräknade. Min pappa hade den resterande femtedelen som lekplats och planterade ärligt talat en hel del skräpdruvor (skratt). Många av dem var tyska korsningar, men lyckligtvis handlade det bara om mindre plättar. Och tittar man på området omkring oss, så hade väl de flesta ungefär samma fördelning som han. Gimmeldingen och Königsbach är traditionella, konservativa byar både vad gäller byggnader och val av druvsorter. Om man åker upp till Rheinhessen, finns det några byar som Westhofen som är gamla och gemytliga, medan många byar är annorlunda, mer praktiska och moderna. Folk där har inte haft samma intresse för det gamla, och det innebär också att de varit mer flexibla och open-minded när det kommit till vad som ska växa i vingårdarna. På vissa sätt har det varit bra, på andra sätt dåligt."

Finns det något gemensamt när det gäller jordmånen, och vad skiljer sig?

"När det kommer till terroir, så har en del av våra vingårdar samma typ av kalksten som i Rheinhessen - särskilt Idig och Ölberg. Tittar man på jorden i Idig, är den nästan likadan som i Morstein. Lera, och massor av kalksten. En väldigt intensiv kalksten! Största delen av våra vingårdar har dock sandstensjordar. Gimmeldingen har en mindre andel kalk och lera, men framförallt är jordmånen där mycket lättare än i Königsbach, som har ett tyngre inslag av lera och intensiv kalksten. Åker vi istället upp till Ruppertsberg - Reiterpfad och Linsenbusch - eller till Deidesheim - Langenmorgen och Paradiesgarten - är jordmånen ren sandsten med sand. Alltså har vi på bara sex kilometer väldigt olika platser som ger väldigt olika vinstilar. För mig är det väldigt intressant, det är själva poängen med riesling. Man märker tydliga skillnader på bara några hundra meter, och det beror på att vi är mitt i den geologiska gränsen ("breaking down zone") ner mot Rhendalen, som skapades för några miljoner år sedan. Kullarna till väster trycktes upp i brygga, medan området till öster bröt samman ner till två kilometers djup. Vid själva gränslinjen (mitt i den nuvarande sluttningen) uppstod en stor blandning av olika jordarter från olika tidsåldrar. Det är precis som i Alsace, samma fenomen som har skapat de enormt varierande jordmånerna där."

"I Rheinhessen är det helt annorlunda, vi är inte längre i mitten av övre Rhendalen och marken blir mycket mer homogen. Där har vi mycket mer av lössjord, som förts dit av vindarna och fyllt upp marken på de flesta ställen. Det är bara ett fåtal ställen som är riktigt intressanta, och det är där kalkstenen går i dagen eller närmar sig ytan. Uppe i nordvästra delen av Rheinhessen (Siefersheim) finns porfyr och en massa andra intressanta saker i marken, medan de centrala delarna mest har en djup jordmån av löss. Och det är väl inte det mest spännande när det gäller riesling. Särskilt intressant är annars området Rheinfront, runt Nierstein och Nackenheim. Det är definitivt på gång, man börjar hitta bra viner därifrån igen. Liksom i Mittelhaardt fanns det förr i tiden ett flertal välbärgade, historiska producenter, men under de senaste decennierna förlorade man nästan alla sina traditionella egendomar."

Rheinfront verkar ha en viss dynamik för tillfället: Kühling-Gillot... med flera.

"Ja, utan tvekan, problemet är att de är så få. Går vi hundra år tillbaka i tiden så var Rheinfront ett av de fyra högst skattade områdena i Tyskland tillsammans med Mittelhaardt, Mosel och Rheingau, och dessutom med ett oerhört gott renommé utomlands. Om man har historien i åtanke, och tittar på området idag, så har man ännu inte nått alls så långt som jag tror är möjligt. Kühling-Gillot absolut,
St. Antony i viss mån, fortfarande lite Gunderloch, men inte mycket mer."

Massor av oförlöst potential...

"Ja, och på så vis helt annorlunda än Pfalz. Landskapet är också annorlunda - Pfalz är ett mer pittoreskt område, och har turisterna att tacka för sitt välstånd. Vi möter många skandinaver på väg ner till Frankrike och Medelhavet, som stannar i några dagar. Här finns fler bra hotell och hyfsade restauranger, såväl traditionella weinstuben med bratwurst, sauerkraut och saumagen som moderna restauranger med influenser från resten av världen, inte minst Asien. Arkitekturen är gemytlig, byggnaderna är gamla och vackra. Det är helt enkelt ett trevligt område att kombinera vin och semester.

Ett område som utstrålar vinöst självförtroende, till skillnad från Alsace som lider av imageproblem när det kommer till vinerna...

"Vi hade också den typen av problem, fram till för femton år sedan. Rheinhessen också, till för fem år sedan. Utvecklingen överallt går i cykler och vågor. Vad jag hoppas inför framtiden är att vi är intelligenta nog att inte åka ner i en vågdal igen. Jag hoppas också att våra grannar i Alsace är i ett mycket bättre läge inom tio femton år, för ingen kan vara glad åt områdets image idag. Självklart finns det bra enskilda producenter, det är känslan av rörelse som saknas."

Är det vinlagstiftningen som gör skillnaden?

"Lagstiftningen är en del av problemet, men inte alls den viktigaste. Mentaliteten är densamma som den var här för tjugo år sedan. Människorna i Alsace lever i det förgångna och vilar fortfarande på gamla lagrar. På grund av den stoltheten finns det ingen framåtrörelse. Vid en viss punkt inser de att det inte hjälper att ha tradition och renommé att falla tillbaka på om inte vinet lever upp till dem, och inte alls motsvarar en uppdaterad bild av vad vinodlaren skulle kunna åstadkomma. Precis så såg nämligen problemen ut här i Pfalz: folk hade näsan i vädret istället för att fundera över vad de måste göra för att utvecklas. Så, för femton-tjugo år sedan, insåg man att den attityden inte fungerade i längden. Vi hade saker att ta itu med, förändringar behövdes, vi ville göra bättre vin."

Den tyska vinlagen från 1971 bidrog förstås till problemen?

"Visst, men vinlagen var egentligen bara samma idéer som alla i den tyska vinbranschen redan använde sig av - om än satta på pränt i form av en lagtext. Det var inte bundeskanslerns fel, människorna ville faktiskt ha det så. Inte alla, men många. En viktig del av historien är att många människor i Tyskland efter andra världskriget var mer intresserade av stor kvantitet och söt smak än av små kvantiteter och hög kvalitet. Och det är begripligt när man betänker att människor hade andra, större problem att ta itu med än att göra det bästa vinet. Men under hela denna tid gjordes det fortfarande en hel del torrt vin här i Pfalz. Folk här i området och i resten av Tyskland drack gärna dessa viner medan man exporterade de sötare vinerna till England, USA och Skandinavien. De som producerade restsöta viner fick efterhand svårt att sälja dem i Tyskland, men fortsatte att tillverka massor av dem för export. Och det här är anledningen till att Tyskland fick ett så dåligt rykte för sina söta viner. Här hos oss handlar det nu till 99,9% om torra viner, förutom några Auslese och Beerenauslese - men det är kanske 200 liter jämfört med 120 000 liter torrt vin."

"Det är fortfarande nästan omöjligt att sälja torr riesling i Storbritannien, medan Norge, Danmark och Sverige var rätt tidiga med att introducera oss i mitten av 00-talet. Skandinaver verkar generellt vara öppna för nya smakintryck, de provar och om de gillar så handlar de. Britterna är helt annorlunda. Även om de gillar det, så hindras de av sina konventioner. De vill inte ändra sina vanor, och deras vanor är att tysk riesling ska vara söt. Även om de händelsevis skulle gilla torr riesling, så dricker de den inte. Vi säljer ungefär 500 flaskor om året till UK, medan vi skeppar en kvantitet till Sverige som nästan gör mig mörkrädd. Jag måste hela tiden förklara för Erik Hjort på Enjoy, och för Systembolaget, att jag inte vill sälja så mycket vin till en enda kund. (skratt) Och de förstår det inte!"

Varför?

"Jo, för att så stora kvantiteter till en enda marknad - särskilt en marknad med monopol - blir väldigt riskfyllt. Om de till nästa år skulle välja ett annat vin istället för mitt så har jag stora problem. Det är anledningen till att jag inte vill sälja mer än 10% av produktionen till ett ställe. Just nu vill svenskarna bara ha mer och mer, och jag är tvungen att säga: jag har inte mer till er (skratt). Jag gillar den svenska marknaden och jag gillar människorna, men det vore helt galet att sälja 30% till en enda marknad, Sverige. För tilfället säljer vi ungefär 22 000 flaskor av basrieslingen, ytterligare 600 vardera av Biengarten och Ölberg, Idig och Mandelgarten."

"Problemet är alltså basrieslingen. 2010 blev det knepigt eftersom skörden var väldigt liten, och vi var tvungna att diskutera hur vi skulle jobba på sikt. Till 2011 var jag tvungen att göra en liten förändring. Jag har en kollega i grannbyn Mussbach som också odlar ekologiskt, han hyrde ut två hektar rieslingmark som vi kan sköta och skörda speciellt för den svenska marknaden. Så slapp jag tala om för folk i Asien eller Berlin att de inte skulle få något vin eftersom svenskarna tagit allt. Och om den svenska marknadsandelen skulle upphöra, så kan jag säga upp hyreskontraktet för de två hektaren."

"Det blir knappast någon skillnad på vinet, marken är granne med vår mark och vi gör allt arbete själva, och så har den skötts ekologiskt i ett antal år. Det var en tursam lösning på ett problem som vuxit - tur att han hade för mycket mark och ville hyra ut den på ett så kort kontrakt som fem år. Vanligtvis när man hyr en vingård handlar det om tjugofem år, eftersom man brukar börja med att omplantera den, och då vill man ha den tills stockarna blivit vuxna. Basrieslingens historia på Systembolaget började i tre-fyra butiker, men efterhand blev det tio butiker, tjugo butiker och nu vill de ha den i alla butiker!"

"Saken är den att jag helst bara vill sälja vin från druvor jag odlat själv. Det finns andra producenter som löser problemet på annat sätt, genom att köpa druvor eller vin från grannarna. Det kan möjligen passera som lösning på ett års underskott om man haft frost eller hagel, men jag tycker inte att det är acceptabelt i längden. Vid två enstaka tillfällen tidigare har vi köpt frukt från andra odlare, kanske 2-3% av den totala volymen. Den enda gången jag köpt frukt flera gånger i rad var från en kollega i Forst som nyss splittat egendomen han ägt med sin bror, och han hade inga möjligheter att sälja vinet, så jag sa: bra, jag köper druvorna under de tre första åren tills du har förbättrat marknaden för din egen produktion. Han accepterade, och vi pratade om vad han skulle göra i vingården. Jag tror verkligen att han ville göra det på vårt sätt, men resultatet blev ändå något annat. Och även om han gjort det någorlunda rätt, blev det inte likadant som om vårt folk gjort jobbet. Efter två år fick vi ställa in projektet, eftersom jag inte tyckte att resultatet höll. Det är orsaken till att jag fortfarande vill vara odlare, och inte bara chef för en egendom. Växer man sig för stor, ändras läget och det blir omöjligt."

"Det vi diskuterar nu med den svenska importören är: vad händer om ni höjer priset till säg 125 eller 130 kronor för basrieslingen? De tror att det skulle vara negativt för vinet, att det inte alls skulle sälja lika bra. Men jag tror att det kunde bromsa bara lite grann, så vi måste diskutera det igen."

Fortfarande skulle det vara riktigt bra utdelning för pengarna. Man ska inte glömma SB:s påslag, och alkoholskatten.

"Vad är 119 kr - ungefär €13? Så det är inte extremt mycket dyrare i Sverige. När jag tog över egendomen hade vi 95% direktförsäljning och bara 2-3% export och resten tyska återförsäljare. Idag är det 35-40% till slutkunder, 30% export och resten till restauranger och återförsäljare i Tyskland. Restaurangdelen var större för fem till åtta år sedan, men de vill ha leveranser varje vecka. Stjärnrestauranger köper bara ungefär 30 flaskor åt gången och tar fram dem när de tycker att det är rätt tid att dricka dem. Men andra restauranger, de vill gärna köpa allt på ett bräde från en återförsäljare eller kanske två. De vill kunna ringa två gånger i veckan och täcka upp för vad som gick åt de senaste dagarna. Har de en tillställning på onsdagen villl de kunna ringa på fredagen och få vad de behöver. Det är orsaken till att de gärna betalar en € mer om de kan få allt från samma återförsäljare. Varje vecka: ett telefonsamtal och en faktura."

"Det är stora firmor i Hamburg, Berlin, München, Bremen och så vidare. De har sin lokala marknad och sina leveransbilar, de kör runt i stan och levererar mest hela tiden. Fyra lådor till den ena restaurangen, åtta till den andra. Stora återförsäljare som Segnitz, Lobenberg, Weinwolf. Flera av dem är sedan länge större på konsumentsidan, Lobenberg exempelvis. Fram tills nyligen har de inte sålt så mycket till restaurang, men nu tar de mer och mer av den biten. De löser verkligen ett logistikproblem åt oss."

"Men allra enklast är förstås att sälja till Systembolaget. Vi vet redan sex veckor i förväg när de ska komma och plocka upp sändningen, och de beställer 2500 flaskor i varje leverans. Enda problemet är att deras lastbil är för stor för gatorna i vår by (skratt). Men för oss är det billig logistik, om man jämför med den typiska restaurangen som beställer tolv flaskor. Varje liten order blir ett telefonsamtal, en diskussion om vad man ska ha, hur vädret är och så vidare. Där kommer de större återförsäljar- aktörerna in och ändrar hur restaurangförsäljningen fungerar."

"Privatkunderna är förstås jätteviktiga, och varje möte tar sin tid. Eftersom våra viner finns att köpa i Sverige, så har vi många svenska besökare som hälsar på när de är på genomresa söderut eller norrut. De passar på att se vingårdarna, uppleva området och möta familjen bakom vinet. Sen kommer de att vara ännu gladare när de dricker vinet på hemmaplan. Om jag istället beger mig till Bourgogne och ser alla stängda portar och grindar där, är det en intressant jämförelse, och för oss som producent var det länge ett mål vi strävade mot. Vi vill nämligen inte att byn ska förvandlas till Disneyland eller Napa Valley, med busslaster och storskalig turism. Men nuförtiden vill vi ändå att dörren ska vara öppen för besökare och att folk ska kunna se var vinet kommer från. Och det är intressant att få feedback av de som följer våra viner."

"De flesta viner från 2010 är redan utsålda, men jag kan hälla smakprov på allt, vinerna är ju beställda och kommer till Sverige inom kort."

De ska bli väldigt intressant att prova era spätburgunder. Vi har lite större erfarenhet av spätburgunder från Ahr.

"Känner man inte till Ahr är det svårt att tro att det går att odla pinot så långt norrut. Men det är faktiskt ett riktigt varmt ställe! Fast när solen inte skiner, då är det kallt. Variationen mellan soliga och mulna dagar är enorm, precis som i Mosel. Här är skillnaden inte alls lika stor. Det är ungefär lika varmt en varm dag, men inte alls lika kallt en kall."

Ändå mognar druvorna i Ahr även en sval årgång som 2008. Odlarna verkar ha lättare att nå höga sockernivåer än i Bourgogne.

"Ja, men nu är ju inte sockernivåer i sig något att sträva efter, det kan till och med vara ett problem som ger obalanserad alkohol. Risken med att det går, är att folk inte kan låta bli att göra det - särskilt om man blivit uppfostrad med tysk hjärntvätt (skratt). Och låter man druvorna nå alltför hög mognad, är det risk för marmelad-aromer i vinet. Vi tyskar har fortfarande en hel del att lära - att kanske 90-95 grader Oechsle är bättre än 100-105."

Den tyska smörkola-tonen verkar lyckligtvis vara i avtagande. Hos Wittmann fanns det inte en endaste kola i sikte.

"Enligt min åsikt ser man mindre och mindre av den. Folk har äntligen förstått att den inte är något att ha. Fler och fler har förstått att vi tyskar måste koncentrera oss på den fruktiga sidan av spätburgunder, inte på den ekiga. För vi kommer aldrig att vinna tävlingen som gäller det mest kraftfulla, intensiva, mörka och ekiga vinet."

"Spätburgunder har vuxit länge här i Königsbach, och i böcker från början av 1900-talet kan man läsa att pinot noir härifrån var rekommenderat. Och vi här på egendomen sålde rött vin till Hotel Adlon i Berlin när de öppnade 1908. Vinet hette "Königsbacher Edelburgunder". 2008 firade vi jubileet med ett särskilt vin i samarbete med Adlon. Vi visste inte om det innan, men de hade en vinlista kvar från 1908 och kontaktade oss. Men om man försöker att föreställa sig den tidens pinot noir, och applicerar våra moderna idéer om rött vin, så är jag säker på att det inte var särskilt bra."

Hur smakade det, tror du?

"Torrt, alla viner på den här tiden var helt utjästa. Först på 50-talet lärde man sig att stoppa jäsningen, så de enda söta vinerna dessförinnan var beerenauslese. Inte ens genom att tillsätta stora mängder svavel kunde man stoppa jäsningen innan vinet var torrt. Under 50-talet och framåt utvecklades tekniken att hålla undan druvmust (Süssreserve) som sterilfiltrerades och hårdsvavlades, och plötsligt blev det möjligt att framställa enorma mängder av sött vin med enorma mängder av svavel. Skönt att den tiden är förbi!"

"Någon uppenbar eksmak fanns nog inte heller, Pfalz-viner gjordes traditionellt i gamla Doppelstück om 2400 liter. Vi har ett dussin 600-liters (Halbstück) och 1200-liters (Stück) kvar. Jag tror på en kombination av båda, men vill inte ha någon större andel fat, utan föredrar att arbeta med rostfritt som vi tycker ger riesling en renare karaktär. Andra kolleger, som Wittmann och Bürklin-Wolf, har istället valt att arbeta nästan enbart med stora fat."

"Philipp Wittmann är en väldigt nära vän, jag ska förresten dit och äta middag klockan åtta. Vi pratar med varandra på telefon nästan varje vecka, ibland flera gånger i veckan för att diskutera vad vi håller på med. Särskilt intensivt blir det när det gäller mognaden på druvorna och rätta tillfället att plocka. Här i Mittelhaardt är vi en vecka tidigare än vad han är i Westhofen. Hör man istället med Rebholz i Siebeldingen, så är han två veckor senare än vi, och Becker nere i Schweigen ytterligare en vecka senare."

"Min fundering angående den tidiga mognaden hos oss är att om vi skulle använda för mycket ek till lagringen, skulle vi få alltför kraftfulla, barocka och feta viner. Vi behöver en stor andel stål för att behålla fräschören och elegansen. Hans-Jörg Rebholz använder inga fat, han kör med nästan 100% rostfritt."

Ovanligt lång skalmaceration också...

"Vi gör det också, men inte alls lika länge. Vanligtvis ungefär 4-6 timmars vila innan pressningen, han väntar snarare 8-24 timmar. Ibland drar vi också ut på tiden, som i 2010, en utpräglat mineralisk årgång med väldigt intensiv syra. Då gav vi druvorna 15 till 30 timmar med skalen."

Vad är det man får ut av det?

"Många olika saker. Mer kropp och struktur, och mer kalcium, vilket efterhand kommer att tvinga en liten del vinsyra att fällas ut som vinkristaller. Vi har annars inte gjort något för att reducera vinernas syror i 2010, och aldrig tidigare heller. För oss var de-acidifiering en helt ny sak att ta ställning till, om det var möjligt att göra på det här viset istället, och vi var lite oroliga om vår strategi var den rätta. Men om man smakar på druvorna i vingården, och smaken är intensiv och balanserad, så tänkte jag att det inte skulle vara nödvändigt. Vad vi fick i och med den långa macerationen var mer kraft och frukt i musten, och jag tycker att det ovanliga greppet fungerade väldigt bra. Varje år måste man tänka nytt om vad som är rätt sak att göra. Och 2010 var ett extremt år."

Ett av de där svala åren vi gillar i Pfalz, som 2001, 2004 och 2008.

"Jag skulle säga att syran i 2004 var grönare, och syran 2010 var betydligt högre än i 2001. Det senaste året med samma höga nivå var 1996. Och frukten är mognare i 2010 än i exempelvis 2004, även om vi inte förstod det då. Vi tyckte att de var helt okej i början, men om man smakar 2004 idag framstår det tydligt hur grönt året var. Den karaktären går igen i hela norra Europa, det är först längre söderut som året blir riktigt bra."

"2010 känns alltså som en väldigt lyckad årgång här - bortsett från kvantiteten - och vi gillar den, men den kan vara mer problematisk uppe i Rheingau eftersom vinerna där alltid har intensivare syror, även i ett varmt år. De måste alltid kolla att syrorna inte är för höga, medan vi vanligtvis måste ha koll på att de inte blir för låga, ifall vi plockar för sent. Då är inte ett år med högre syror något stort problem. Värre är det för dem som alltid måste hålla koll på höga syror."

Kommer 2010 att bli ett år för den hårda kärnan av rieslingfans?

"För den genomsnittlige konsumenten är det kanske snarare de varmare åren som 2005, 2007, 2009 och 2011 som är lätta att förstå, ta till sig och dricka. Men jag har heller hittills inte hört en enda negativ reaktion på årgång 2010. De flesta gillar den mycket. Inte minst de tyska journalisterna som har utnämnt Idig till ett av årets bästa viner."

Ölberg har varit en favorit i både 2008 och 2009. Blint satte vi i och för sig nollnian i Wachau...

"Jag tycker att den nästan blev för mycket, för kraftfull. Enligt min åsikt skulle den blivit bättre om vi hade plockat tre-fyra dagar tidigare. Ölberg brukar blir bäst med lagring, och det gäller i ännu högre grad nollnian. Första två åren kan man absolut prova vinerna, sen inträder en pubertet som varar ungefär till fyra års ålder. Optimal mognad når de mellan fem och åtta år för att sedan sakta plana ut och ha angenäm drickbarhet upp till femton år. Just nu dricker vi gärna åren mellan 2002 och 2007, ja även 1999 är bra nu."

Vilken terroir är bäst för spätburgunder?

"Königsbach, med Ölberg och Idig, har intensiv kalksten med lera. Det är där man får den mest spännande mineralkaraktären. Gimmeldingen, SC och basversionen kommer från sandsten."

Ni släpper era spätburgunder ovanligt sent.

"Ja. Vi har nyss buteljerat nollniorna i de högre kvaliteterna och kommer att släppa dem först i september nästa år. SC kommer i juni. Jag tycker att det är nödvändigt för spätburgunder att få längre tid på sig. Man kunde faktiskt tänka sig att släppa rieslingen senare också, men det gör ni ju redan i Sverige (skratt). Spätburgunder IDIG är tyvärr helt slutsåld, vi gör bara tre barriques.

Biodynamiska odlingsmetoder verkar bli allt vanligare i Pfalz. Själva letar vi kanske inte aktivt efter producenter med bio-skylten uppe, men ofta när man smakar, och något står ut kvalitetsmässigt, så kollar man upp - och visst odlar de biodynamiskt.

"För oss är det precis samma poäng, det viktiga är hur vinet beter sig i flaska och glas. Vi har pratat en del om traditioner och det är egentligen bara Frankrike och Tyskland som har en lång tradition av att isolera namngivna vingårdslägen och studera deras egenskaper och skillnader. Under många år låg den här kunskapen i glömska, och nu vill vi återupptäcka. Om du vill göra ett vin som verkligen är ett autentiskt avtryck av en speciell plats, så är biodynamiska metoder en god hjälp att nå dit, enligt min åsikt. Efterhand får man betydligt mer av mikroorganismer i jorden, och de hjälper till att förmedla vingårdens speciella mineralitet till rankans rötter och vidare till vinet. För mig var det anledningen att vi la om odlingen till biodynamiskt, för att vi ville göra mer och mer autentiska och mineraliskt väldefinierade viner."

"Även vissa billigare viner på Systembolaget når upp till en korrekt och felfri kvalitet rent tekniskt sett. Men de representerar inte vad du och jag tänker på när vi säger "ett bra vin". Vad vi vill uppnå är något annat, något autentiskt. När du öppnar en flaska IDIG så ska den ha en definierad karaktär som kommunicerar platsen - något unikt! Och vi uppfattar biodynamiken som en god väg för att nå det målet. Det är en stark rörelse i Pfalz, och bland VDP-medlemmarna är över 70% ekologiska eller biodynamiska. Det ökar stadigt, men så finns det andra - som Werner Knipser - som inte alls tror på den här typen av saker."

"Och jag är väl själv långtifrån övertygad om att varenda del av metoderna verkligen innebär någon skillnad. Jag vill vanligtvis ha vetenskapliga belägg för sakernas tillstånd, och resonemang som hjälper mig att förstå hur det fungerar. Hittills kan inte allt i biodynamiken förklaras rationellt - men hade någon berättat om elektricitet eller atomenergi för en 1700-talsmänniska, så hade de helt enkelt konstaterat att det där inte finns i verkligheten. I fallet med biodynamiken tror jag att man förstår poängen när man ser själva resultaten i praktiken. Vi började göra det på ett oskyldigt sätt, som dilettanter. Jag tror absolut inte på mystik, men jag noterar att månen har en inverkan på vinrankan och vinet. Jäsningen accelererar i perioden före fullmåne, och den stannar in under dagarna före nymåne. Ibland så pass att den stannar helt, och sedan startar igen. Vi mäter varje dag hur densiteten i den jäsande musten förändras, så det går att verifiera. Det gäller inte alla fat, men det är en tydlig och klar tendens."

Provningen:

2010 Riesling (€9)
2010 Gimmeldinger Riesling (€13) från Kapellenberg
2010 Königsbacher Riesling (€15) unga stockar i Idig

2010 Deidesheimer Paradiesgarten Riesling (€15,50)
2010 Gimmeldinger Biengarten Riesling (€16,50)
2010 Königsbacher Ölberg Riesling (€17)

2010 Mandelgarten Riesling GG (€34)
2010 IDIG Riesling GG (€35)
2007 IDIG Riesling GG

2009 Spätburgunder (€11)
2008 Spätburgunder SC (€19)
2008 Königsbacher Ölberg Spätburgunder (€28)

Sammanfattningsvis var våra favoriter vinerna från Königsbach som alla uppvisade en makalöst kraftfull mineralkaraktär, i alltmer stigande grad. Uppvisningarna från Gimmeldingen är lite lättare och elegantare. Ölberg Riesling lanseras tillfälligt i februari 2012 för 199 kr - ett givet köp! Och när IDIG 2010 kommer - inget datum spikat än men vi gissar på mars - lär vi hänga på låset. Den goda basrieslingen dricker vi medan vi väntar. Slutligen måste vi berömma Enjoy för deras föredömliga prissättning av Christmanns viner på SB.

ps. Orkar man inte vänta till i vår så är det till nämnde Lobenberg man vänder sig.

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.

2009 Yvon Métras Fleurie L'Ultime

2011-11-13T19:37:00.006+01:00

Många långa poster nu, så vi kör en kort en.

2009 Yvon Métras Fleurie L'Ultime ser ut som mörk sammet. Väven är ovanligt tät för att komma från Beaujolais, men ändå genomskinlig. Gör om det tricket med tyg!

Mmm, en riktigt läcker doft rätt ur flaskan. Salmiak, skogshallonsås, kött och sten. Naturvinsprofilen är tydlig - mer Barral än Lapierre - men intrycket är enormt rent och vackert utan funk eller lagård i sikte. Vosne-Romanée är annars en association som ligger nära till hands.

I munnen: wow, vilken kick! En sagolikt sötfruktig men samtidigt frisk rackare där aromerna av stensöta är lika tydliga som de fullmogna skogsbären. Har man använt ek är det garanterat gamla tunnor det handlar om. Alkoholen närmar sig châteauneuf-klass (14% plus) och smaken ringer både länge och väl.

För övrigt, inte mycket för hjärnan att fundera över. Det är lustcentrum som får sitt ikväll.

Caves Augé, €30.

ps. Lapierres tia levererar samma typ av njutning, men lättare och friskare.

Spätburgunder: Knipser vs. Christmann

2011-11-13T14:29:00.014+01:00

I fredags kväll när vi provade röd bourgogne kom S med ett lättsamt konstaterande. "Ikväll längtar jag mer efter en tysk spätburgunder, istället för fransoserna". Alltså: en svensk pinot-älskarinna som föredrar tysk pinne framför storheter från Bourgogne. Outrageous!
Men vin handlar ju mycket om acquired taste. Man väljer sådant man gjort sig bekant med, och kommit att uppskatta för dess stil och kvaliteter.

I det senaste numret av LG får ett par hundra tyskar en summarisk och ganska styvmoderlig genomgång av Michel Jamais. Vi har förstås inte testat lika många spätburgunder från de senaste årgångarna, men ett drygt hundratal viner måste det i alla fall ha blivit vid det här laget. Vårt intryck är ett helt annat, nämligen att tyskarna är ytterst konkurrens-kraftiga - men en förutsättning är förstås att man lärt sig att uppskatta stilen. I prislägen upp till cirka €25 gör de utan minsta tvekan rent hus med fransoserna och bjuder på långt större drickglädje. GG-viner i klassen mellan €30-€60 ger fortfarande bourgogner i samma prisläge en god match när det gäller kvaliteten. Det är först i högre prislägen som Bourgogne drar ifrån och bevisar varför man är världsbäst på pinot noir. Sedan har vi förstås långlagringspotentialen, där fransoserna har ett urstarkt track-record medan tyskarna fortfarande är något av ett oskrivet blad. Och pratar vi ek - en av Jamais huvudsakliga invändningar - så är exempelvis Pousse d'Or's nollnior betydligt ekigare än Friedrich Beckers 2009 Sankt Paul GG. Så, om man frigör sig från idéer om "hur det ska vara" och smakar på vinerna med öppna sinnen - vad hittar man då? Och är egentligen lördagskvällens viner "sämre" än fredagens?

2008 Weingut Christmann Königsbacher Ölberg Spätburgunder är en gnistrande transparent uppenbarelse i glaset, ljust varmröd med tegelorange till vattenklar kant. Doften är vidöppen med höga, eteriska övertoner, närmast liljekonvalje-lika. Frukten spelar i det ljusa registret där vi kan hitta apelsiner, granatäpple, röda vinbär och rönnbär. Det här uttrycket passar oss perfekt. Diskantrikt, elegant och klart. Tänk er en Lapierre med tysk fatbehandling...

I munnen ett slankt och friskt vin med härligt intensiv kalkstenssyra - precis som vi vill ha det. De aningen sötfruktiga aromerna påminner om apelsiner, röda vinbär och rönnbärsgelé. Texturen är lätt viskös och krämig, utan att bli det minsta tung eller fet - allt tack vare balanserad alkohol, frisk syra och en uppenbar mineralkänsla. Vinet sjunger högt i diskanten utan att bekymra sig om de mörkare tonerna eller de nyare ekfaten. Elegans, fokus och längd är nyckelorden här. Kärlek vid första ögonkastet!

2007 Weingut Knipser Laumersheimer Kirschgarten Spätburgunder GG har en respektingivande mörk färg, ungefär som Gevrey-Chambertin Les Corbeaux 07 från i fredags, fast lite mattare och dovare. Precis i starten får vi en skarp varningston åt ansjovis/gummi-hållet, men doften öppnar snart upp mot ett gott och bredspårigt aromspektrum i det mörka registret: mogna körsbär, vaniljstång, brända och multnade löv, chokladpralin, rostad ek, bastubänk, läder, tryffel, blyerts och ceder. Riktigt trevligt blir det efter en stund i luften, och särskilt om man gillar ek.

Smaken är stadig och tät i frukten, befriande osöt och friskt syrlig. Ordentligt strukturerad, med polerade tanniner och en viss sälta som kan ha med fat, eller mer troligt mineraler, att göra. Intrycket är mörkare och mer burgundiskt, med god kropp och en härlig silkighet. Balansen och munkänslan påminner om ett par av fredagens exempel från Gevrey - särskilt Les Corbeaux 07 - och de delvis nya faten märks i form av vanilj, rostning, mörkchoklad och lakrits. Här ligger fokus mer på vinmakningen, och det är uppenbart att det skickliga källarjobbet bidragit till struktur och tanniner. Ett vinbygge av hög kvalitet.

Vi föredrar de ljusa aromerna i Ölberg, men ser också klara fördelar i Kirschgartens mörkare frukt och ek, gillar man sånt är vinet en femetta. Till kvällens boeuf bourgignon är det ingen tvekan om att Kirschgarten är det godaste och mest lämpade sällskapet. På egen hand är det precis lika solklart att Ölberg sjunger vackrast. Dess ljusa stil måste beskrivas som "ädeltysk", och kanske gör sig Ölberg allra bäst att njuta på egen hand - inga som helst problem med den saken - alternativt kan man tänka sig stekt svamp, kyckling eller panerad fisk. Slutsatsen blir att vinerna presterar på fransk premier cru-nivå när det gäller kvaliteten, men att själva tilltalet är mer eller mindre tyskt. Och vi fortsätter med glädje att öva på tyskan...

Weingut Christmann, €28.
Weingut Knipser, €35.

Gubbamiddag #11

2011-11-12T15:34:00.024+01:00

Föråkaren är en klassiker hemma hos oss, men vi anar att de champagneälskande gubbsen trots all sin vinösa erfarenhet inte nödvändigtvis har pejl på detta. Det skummar rejält i glasen när vi häller upp, med vackert mässingsgula nyanser. Doften är komplex, klart originell - ja, snarast unik - och rätt långt från de stora champagnehusens stilar. Så pass långt att någon undrar om det är annat än champagne vi har i glaset... men vad skulle i så fall det vara, kan man undra...

Här finns äpplen, apelsiner och solmogna citroner. Här finns nötter, sesamfrön och rostat bröd. Här finns vit krita och toner av långsam oxidation som påminner om både fino och amontillado. De snudd på gröna hyacinterna från första året är borta, och har ersatts av en gyllene mognad. När vi så smakar är vinet mättat med mogna fruktaromer, men också påtagligt torrt med rejäl struktur - en härlig kombination. Väldigt mineraliskt, påpekar J. Här finns uppenbara fino-noter och en gnutta grapefruktbeska, eller är det ekfaten som märks? Vi delar ut ledtråden "en druva och tre årgångar i följd".
Okej, chardonnay måste det ju vara och då bör vi befinna oss i Côte des Blancs. Burgundiska ekfat är uppenbarligen med i spelet, vinet har legat länge på jästfällningen och den där sherry/sesam-tonen är en bra ledtråd. U tar snyggt hem frågesporten med ordet "Selosse!??"

NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs

Jo, Selosse var mycket riktigt en ny bekantskap för kvällens gäster - kul! Moussen avtar rätt snabbt i glaset, och snart är det en mognande vit bourgogne vi dricker. Ljuvligt gott, men av allt att döma är det dags att dricka upp nu. Degorgerad 4 oktober 2007.

Fredagskvällens middagsprovning omfattar fem röda. Det finns ett tema, och så finns det ett vin som inte passar in. Uppgiften är helt enkelt att ringa in temat och identifiera vilket vin som inte hör dit. Men vi börjar prova utan den informationen, så att sinnena får arbeta fritt från intellektuella störmoment.

Ettan är ljusare varmröd med en aning av tegel i kanten. Doften bjuder på en god början till mognadsutveckling, och en ljusare frukt med associationer till röda vinbär och smultron. Faten kontrar med mörkare toner av lakrits, svampfond, julkryddor och faktiskt: rioja-liknande dill! Smaken är relativt lätt med ett begränsat register, men det som finns är bra. Skön undervegetation, strama syror som undgår att bli kartiga, röda vinbär och efterhand en näve surkörsbär. Inga större tanniner och ingen direkt silkighet i munkänslan, men ändå en viss rondör från faten. Det relativt sett enklaste vinet, vi utnämner det till kvällens rioja-wannabe. R sätter utan tvekan åldern till 5-6 år, och visst är vi väl i Bourgogne?

Tvåan ser rejält utvecklad ut. Färgen är i stort sett orange, med en fin liten röd kärna och fällning i botten av glaset. Doften är vidöppen, och helt underbar! Här finns apelsiner och plommonsylt, spearmint och salvia, båthus och späntved, anis och fänkål, tjära och farin. Smaken då... sursträv, torr och snipig? Nej, inte precis. Den bekräftar faktiskt vartenda ett av doftens alla löften - raktigenom harmonisk och behagfull. Syran klingar rakt, rent och vackert, ålderssötman berättar om ett stort år, och eftersmaken ber om tidtagning med stoppur. Aromerna av apelsiner, plommonsylt och bakkryddor är hur goda som helst. Rena fullträffen på oss allihop, så vitalt och komplext att man kan återkomma i timmar för nya intryck. Det här vinet blir kvällens clou - en chansning som gick hem. När det gäller gissningar blir det svårare. Tonerna av spearmint och tjära lurar åtminstone en provare till Barbaresco, men när vi pratar ålder landar gissningarna ungefär rätt. I 70-talet - ja, kanske ännu längre tillbaks? Ett stort år är det i alla fall. 1971? Och visst är vi väl i Bourgogne ändå?

Trean är djupare varmröd, som rubin eller sammet. Glaset bjuder på en stor, god hallon/körsbärsfrukt med gräddiga och köttiga drag. Frukten är rik och mogen med ungdomliga karamelltoner, lite som hallonkolaremmar. Faten fortsätter med en smula bittermandel och en plötslig vedbrasa runt knuten. Det köttiga draget drar ner associationer till både kycklingfond och råbiff. I munnen kan vi njuta av en bra fruktattack och en viskös, silkig munkänsla. Syran är väl infattad i vinets relativt fylliga kropp och den mogna frukten har en hel del nyanser att bjuda på, som hallon, körsbär, röda vinbär och nypon. Längden är utmärkt, men det finns fortfarande en liten ekbeska i avslutningen. Ett relativt ungt vin, som helt uppenbart är byggt av prima material. Det har lämnat sin primära fas, är tillgängligt nu och har en fin potential till utveckling - och det ungdomliga draget av hallonremmar får gärna tona ner sig. Det går inte att komma ifrån tanken att den makalöst goda tvåan sätter käppar i hjulen för treans chanser att glänsa. Hur som helst är vi väl i Bourgogne?

Fyran är granatröd med blåa toner. Doften är ungbärig, nästan som i Beaujolais eller Rhône (både norra och södra, kan man säga). Trots det bäriga draget klart komplex, här serveras flera lager av rik körsbärsfrukt åt det mörka hållet med inslag av svarta vinbär och cassis. Härlig fräschör och renhet i de saftiga aromerna och kryddiga, nästan svartpeppriga drag. I munnen får vi kvällens mest påtagliga tanniner, en stadig syra och ett mörkare aromspektrum. Frukten är rik, nästan påträngande men balanserar bra med vinets struktur. Ekfaten märks i form av en lite kantig beska och mörka chokladaromer. Det livliga intrycket understryks av juvenil kärvhet, en gnutta koldioxid och en seriös mineralsälta i avslutningen. Allt som allt ett välbyggt vin, snarare än elegant. En och annan funderar på om vi lämnat Bourgogne för Tyskland eller sydligare nejder. Årgången är uppenbart generös och vinet är typiskt för året, ingen tvekan om det. Men... visst är vi väl i Bourgogne ändå? Jodå, vinmakaren är även känd som mannen bakom vinerna från Comte Armand...

Femman är en ljusare rubinröd uppenbarelse med fint färgdjup. Doften fångar in och förför utan omsvep med sin generösa uppvisning av orientens alla basarkryddor - inte minst sandelträ, kanel, ingefära och kryddnejlika. En väldigt snygg och lyxig fathantering, alltså. Dessutom kan vi njuta av de tydliga, flerskiktade nyanserna i frukten, särskilt apelsinskal, röda vinbär, hallon och nypon. Vill man dessutom hitta björnbär och plommon är det alls ingen omöjlighet. I munnen ett påtagligt silkigt vin med kryddiga fat och mintig fräschör. Frukten är slank, intensiv och rödfruktig - stiliga röda vinbär assisterade av apelsiner och nypon. De strålande kalkstenssyrorna i kombination med en nästan marmeladig täthet i fruktaromerna utlöser en riktigt lång eftersmak. Enormt lustfyllt och gott vin - det enda problemet i dagsläget är ekfaten, som är ute och viftar på egen hand och fortfarande väntar på att integreras helt i smakbilden. Årgång 2007 är på förslag. Äldre, säger vi. 2005 eller... 2002?

Efter några inledande funderingar huruvida ett av vinerna har annat ursprung än Frankrike - kanske Tyskland? - enas vi om att alla nog ändå kommer från Bourgogne. En kvartett från Côtes-de-Nuits och ett från Côtes-de-Beaune, gissar J. Bravissimo, men vilket? Hmm, det är dags att avslöja att temat är en appellation. Vosne och Nuits kommer upp som förslag, men inget är rätt. Är vinerna atypiska? Eller är det helt enkelt en väldigt knepig uppgift att spika ursprung blint? Att vinernas ålder skiftar hej vilt gör ju inte precis saken enklare. Dags att släppa några fler ledtrådar. Vi har tre premiers crus bland de fem vinerna, och två av vinerna kommer faktiskt ifrån samma vingård! Som i sin tur är granne till en vingård vid namn Mazis. Alla begriper direkt att gamlingen är med i detta par, men vilket är det andra vinet? Och kanske det underlättar framfarten om man lyckas identifiera vilket vin som är svarte petter? Och vilka kan cru-vinerna vara? Tvåan, fyran och femman är på förslag. Fyran tackar och tar emot! Ja, temat börjar kanske klarna så smått... en by i norra Côtes-de Nuits. Och avvikaren, vilken by kommer den ifrån?

Facit:

2005 Antonin Guyon (Domaine de la Guyonniere) Gevrey-Chambertin La Justice

1978 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux

2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux

2009 Maison Benjamin Leroux Gevrey-Chambertin

2002 Domaine de la Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées

Weingut Knipser, Laumersheim

2011-11-11T10:46:00.016+01:00

Fredag förmiddag rullar vi in i byn Laumersheim, vid gränsen mellan Pfalz och Rheinhessen. Weingut Knipser är byns stolthet och allteftersom vi närmar oss lunch kommer alltfler besökare som vill handla vin. Men lyckligtvis har källarmästaren Dirk Rosinski reserverat en stund för att ta oss runt, berätta och hälla upp.

Vi har bara smakat ett vin härifrån tidigare, märkligt nog en bordeaux-blandning och från 2002! Även om vinet hade gått över tiden och inte kom från bästa tänkbara rödvinsårgång, så var nyfikenheten väckt. Hos Knipser experimenterar gärna man med sånt man har lust till, och det är lite fylligare rödviner av oväntade druvor. Fast de dominerande druvsorterna - och gårdens Grosse Gewächse - är förstås spätburgunder och riesling.

"Jag jobbar här i vineriet sedan tjugo år nu. När jag började hade vi tolv hektar, det var en liten familjeegendom och jag var den enda utifrån. Efterhand växte företaget och nu har vi mer än fyrtio hektar vinmark. Det var därför vi planerade och byggde ett nytt vineri i början av 2000-talet.

Knipser är ett familjeföretag. Släkten kommer ursprungligen från Sydtyrolen, de flyttade hit omkring år 1700. Werner Knipser, som leder företaget i dag, ändrade produktionen till ett renodlat vineri i början av 1970-talet. Innan dess bestod verksamheten av en tredjedel andra jordbruksprodukter, en tredjedel fruktodlingar och en tredjedel vin."

"2003 invigdes den nya källarbyggnaden där vi gör hela produktionen från druva till flaska. När vi planerade bygget tänkte vi: det måste gå att göra en agro-teknisk byggnad som inte ser ut som en fabrik. Därför använde vi bara naturmaterial som trä och sten, för att undvika att sätta en ful fläck i landskapet.

Hela byggnaden är ovan jord. I den här byn existerar inga källare, bara halvkällare, i och med att grundvattenståndet ligger bara två meter under markytan. Orsaken är floden, hela den platta dalen åt öster mot Rhen har en hög grundvattennivå. Det platta, låglänta landskapet används bara till grönsaker och frukt. Om man tittar åt andra hållet, på västra sidan av byn, höjer sig markerna och det är här vinet odlas. Vissa sluttningar är ganska branta, till exempel Mandelpfad som syns härifrån. Där odlas riesling, pinot noir, cabernet och merlot.

Eftersom vi befinner oss på gränsen till Rheinhessen har vår terroir mer gemensamt med det området - samma klimat, och så kalksten, som är täckt av ett mer eller mindre tjockt lager lössjord. Från några centimeter, upp till två meter. Jämförelsevis är jordmånen i resten av Pfalz till 80% sandsten, och den har vi inte alls här. Sen brukar pfalzarna gärna tala om vulkanisk jordmån, men i verkligheten är det ytterst lite (skratt). Just nu kommer det fram många unga duktiga producenter i Rheinhessen, men också i Pfalz. Gränsen mellan de här två regionerna... det är bara en linje som människan ritat dit.

I år avslutade vi skörden ovanligt tidigt. Vid skörden har vi rullvagnar som kan passera mellan vinraderna, med två behållare på varje vagn. Det gör det lätt att selektera två olika kvaliteter direkt i vingården. 90% av skörden handplockas, eftersom endast handskörd garanterar att frukten är perfekt. När vi kommer till vineriet lyfts behållarna upp med en kran, och det första druvorna möter är ett sorteringsbord med vibrerande rullband. Här kan vi se varenda druva och plocka bort de dåliga, dessutom ge feedback till plockarna om de inte selekterat på rätt sätt.

Därefter åker druvorna på en rulltrappa upp för att fyllas i pressen. Det är en tankpress där druvorna inte får någon kontakt med syre och som pressar med hjälp av en uppblåsbar plastsäck. Vi använder också pressen för att ge druvorna en macereration på skalen över natten, exempelvis med gewurztraminer och sauvignon blanc. På kvällen stänger vi tanken, och på morgonen pressar vi."

"När det gäller de röda vinerna fylls druvorna i en jästank direkt. För rödvinsjäsning har vi tre olika system. Dels har vi de här traditionella grejorna - öppna jäskar av ek som i Bourgogne, där vi gör klassisk pigeage för hand. Sedan har vi de här stora rostfria tankarna, med paddlar som trycker ner skalhatten enligt de intervaller vi programmerat in i datorn. Slutligen har vi de slutna roterande jästankarna - rotofermenters - som fungerar likt en betongblandare. Väldigt simpelt, men också väldigt effektivt. Vi använder det inte för pinot noir - men för cabernet, merlot, dornfelder och liknande. Pinot noir skulle inte klarna tillräckligt bra, medan det fasta materialet från de andra druvorna har lättare att skilja ut sig. Tekniken är annars väldigt effektiv, man får ut maximalt av frukt och färg inom några få dagar och när man tömmer maskinen på nyjäst vin blir det knappt ett snapsglas kvar."

"Här uppe på övervåningen har vi vi några av de traditionella faten - Halbstück och Stück. Vi använder dem i stort sett enbart för riesling, någon gång för pinot gris och chardonnay. Här har man också bra överblick över hela källaranläggningen som är state of the art även med internationella mått mätt."

"Datorstyrda system för kylning, så att vi har full kontroll. Vi gillar dock inte att gå alltför lågt med temperaturen, så vi jäser de vita vinerna kring 19 grader. Därunder får man artificiella fruktnoter som inte är typiska för druvan. Särskilt för riesling är det helt galet att använda temperaturer på 15 grader, de får aromer som påminner om isglass."

"En av orsakerna till att vi byggde den här källaranläggningen, var att vi inte längre hade plats för alla barriquer. För tillfället arbetar vi med mer än 1600 små ekfat. Bröderna Knipser var pionjärer för de rödviner i internationell stil som blev mode på 80-talet. Förutom ett fåtal kolleger fanns inga andra i Tyskland som producerade rött vin i en internationell stil, tyskt rödvin på den tiden var snarare vad man kan kalla "rött vitt vin", inte rött på det sätt vi kan smaka i en bourgogne eller bordeaux. Istället en ljus färg, sötsliskig smak och inga tanniner. Hemskt!

Knipser var grundande medlemmar av tyska Barrique-Forum. Nu är det inte längre någon stor sak, eftersom det blivit så utbrett att arbeta med små ekfat. Vi har hunnit skaffa oss en hel del erfarenhet av dem - genom åren har vi använt oss av över trettio franska tunnbinderier. Vi har provat alla möjliga fat och nu använder vi oss av ungefär fem olika producenter. Fyra franska, och en från Pfalz - Kuferei Gies i Bad Dürkheim. Hans kvalitet är väl inte fullt lika hög som de franska, men han närmar sig och kan väl sägas ligga på 80-90% av deras. Det känns bra att kunna producera St. Laurent - som är en ursprunglig druva från Pfalz - med ek av samma ursprung.

De senaste tio åren har skogsägare i Pfälzer Wald gjort en hel del affärer med tunnbinderier i Bordeaux som köper ek för sin produktion av fat. Skogsägarna är väldigt glada, eftersom de länge haft svårt att få avsättning för sina toppkvaliteter av ek. Under lång tid fanns ingen marknad eftersom folk inte längre ville ha ekmöbler i sina vardagsrum, men det har ju också kommit tillbaks. Och det trodde man väl aldrig, att tysk ek skulle bli populärt i Bordeaux!

I sekler har ju Frankrike varit "la grande nation" när det kommer till mat och vin. De äldre fransoserna är nog rätt chockade, nu när världens bästa restauranger ligger i Spanien och Danmark istället för i Frankrike. Men de yngre franska besökarna är väldigt öppna för nyheter. Om man tittar på matutbudet: när jag började för trettio år sedan åkte tyskarna över gränsen till Alsace för att gå på restaurang. Idag är det fransmännen i Alsace som korsar gränsen för att äta i Pfalz eller Baden. En klar förändring!

Sedan ett tiotal år har vi goda affärskontakter i Danmark (Sigurd Müller i Aalborg) och säljer en hel del vin dit. Vi började med att exportera pinot noir - eftersom folk, inte minst på restauranger - sökte alternativ till franska viner, och de hittade bättre prisvärde i tysk pinot noir.

Rummet som vi kommer in i nu är uppvärmt under hela vintern. Nästa vecka börjar den malolaktiska jäsningen. För tillfället ska de sista röda vinerna från 2011 pressas, och sedan håller vi dem i tank under ett par veckor så att de ska kunna sedimentera. Därefter dras de av från jästfällningen och fylls upp på barriques."

Lite överraskande att se ordet "Syrah" kritat på faten...

"Det är faktiskt inte så ovanligt. I Pfalz finns det mer än 20 producenter. Tittar man på Baden och Rheinhessen finns det nog ytterligare 20. Men det var vi som var först! Det kan verka förvånande med syrah så här långt norrut, men vi har ett helt annat klimat än resten av Tyskland. Soligare än exempelvis Bourgogne och norra Rhône, och jämförbart med Alsace. När jag ursprungligen flyttade hit, kom jag från Nahe 90 km norrut. Jag blev totalt överraskad, som vinodlare är det som att komma till det förlovade landet. Allting fungerar! Och ser man på andra kulturväxter som romarna hade med sig så växer fikon, kastanjer och mandelträd. Det är inget man hittar i övre Rhendalen. Vi har också en väldigt låg nederbörd och rekordmånga soltimmar, eftersom vi befinner oss i skuggan av Haardt-bergen och Pfälzer Wald - en fortsättning norrut av Vogeserna i Alsace. Inte minst när det gäller röda viner är klimatet perfekt."

Vad har du att säga om skillnaderna mellan vinerna från Pfalz och Alsace?

"Orsakerna är historiska. Fransmännen har hela tiden hållit fast i sina traditioner, medan marknaden för tyska viner bröt samman helt efter andra världskriget. Under 50-talet, när tyskarna började få ordning på samhället efter att ha levat i stor nöd, blev det viktigt att mat skulle vara fet och dryck skulle vara söt. Hela vinkulturen blev störd eller bruten, och ingen var intresserad av att titta bakåt eller studera historien. Nu, flera generationer senare, studerar unga vinodlare hur det såg ut för hundra år sedan, och ännu längre tillbaks. På den tiden var tyska viner de dyraste i hela Europa, och riesling från de bästa lägen kostade som de finaste bordeauxerna, bourgognerna, champagnerna.

Å ena sidan var det som hände ett stort problem för Tyskland, eftersom vi förlorade banden med våra traditioner. Å andra sidan, för vinmakare som vill utforska vad som är möjligt, så är vi friare. Vi är inte så bundna av stränga appellationslagar som våra kolleger i Alsace är. Vi kan experimentera med cabernet, syrah och merlot, eftersom det numera är tillåtet. Visst finns det restriktioner, men vi kan åtminstone buteljera som normalt kvalitetsvin. I Alsace är det förbjudet. Och tittar vi på deras pinot noir, så är de oftast väldigt ljusa och lätta. Jag tycker inte att de utnyttjar potentialen.

I Alsace har de framförallt två problem för tillfället. Å ena sidan är det traditionen, som gör det väldigt svårt att skapa nytt, eftersom det kommer att stoppas av myndigheterna. Å andra sidan gör den globala uppvärmningen - åtminstone säger producenterna det - att de måste lämna mer och mer restsocker i vinet, för de kan inte, eller vill inte, gå högre med alkoholen. Vad som har hänt är att de förlorat sina tyska kunder eftersom tyskarna vill dricka torra viner nuförtiden. Tyskarna, som vet att ett Alsacevin ska vara torrt, köpte samma etikett som fem år tidigare och blev chockade när vinet inte längre var torrt. Stilen på Alsacevinerna har alltså blivit sötare, men det finns ingen indikation om detta på etiketten. Den tyska marknaden för Alsaceviner har fullständigt brutit samman, tidigare var det deras största marknad.

I Alsace - och i Rheingau - är det statlig lagstiftning kring Grand Cru-systemet, medan Grosse Gewächse i resten av Tyskland inte är reglerade enligt lag utan genom ett privat kontrollsystem genom VDP. Och det gör hela skillnaden - ska man ha politiker med att besluta om vin så kommer det inte att fungera. För de vill göra alla glada! Se på Rheingau, en tredjedel av hela regionen har rätt att producera Erste Gewächse. Helt galet."

Kommer Rheingau någonsin att ansluta sig till GG?

"Jag vet inte, du får fråga dem (skratt). Men ser du på vad tyska vinskribenter skriver om Erste Gewächse från Rheingau och jämför med resten av Tyskland, så är det alltid lite problematiskt i Rheingau. Man får gå helt på vem som är producenten, som det var förut."

Kan man säga Knipser är en rödvinsspecialist?

"Ja, det var ju något nytt och speciellt för tjugo år sedan. Men vi gillar inte riktigt när folk kallar oss det, för vi går in för de vita vinerna med samma energi och filosofi. Det verkar dumt att enbart vilja producera bra rödviner. Men för journalisterna var det något nytt med tyskt rött av hög kvalitet, och en tacksam vinkel att basera artikeln på. Idag finns det många bra rödvinsproducenter och därför tittar folk i lika mån på våra röda och vita. Vår produktionen idag är lika delar av båda.

Så här sent på hösten är lite problematiskt att handla riesling. Vi, och många andra, har sålt ut våra baskvaliteter av vita viner från 2010. Skörden var ovanligt liten, bara hälften av normalt. För Spätburgunder GG, som släpptes den 1 september är det fortfarande bra läge. Vi håller våra viner ett år längre i källaren än de flesta andra, så den senaste årgången av GG är fortfarande 2008."

2010 Clairette Rosé (€8,20)

Cabernet sauvignon, cabernet franc, cabernet cubin, cabernet dorsa, merlot. Blekfärgat sommarvin. Frisk doft med nyklippt gräsmatta, tydliga sauvignon-toner. Slank snygg smak med riktigt hög årgångstypisk syra - ingen malo, ingen de-acidifiering. Alkohol: 10,8. Restsötma: 6,6. Syra 9,4.

2010 Steinbuckl Riesling GG (€24)

Från Laumersheim, ren kalkstensmark med högst 30 cm lössjord. Ett slankt, elegant och mineraliskt vin med stilig syra. Lär vara mest intressant från 3 års ålder då mineraliteten utvecklats. A: 12,6. RS: 5,1. S: 8,6.

2010 Mandelpfad GG (€23)

Från Dirmstein, kalkstensgrund med 2 meter lössjord ovanpå. Ett lite fylligare och mjukare vin med rik gul frukt, charmerande som ungt. Alkohol: 13,1. Restsötma 6,2. Syra: 7,9.

"GG är gjort för lagring, det här är bebisar ännu, buteljerade för bara några veckor sedan."

2009 Blauer Spätburgunder (€10)

Öppen doft med rik mörk pinotfrukt. Osöt smak åt det mörkare hållet. Fyllig munkänsla men lättare fruktkropp. Något bitter avslutning. Seriös basversion. A: 12,8. RS: 0,6. S: 5,3.

2007 Laumersheimer Kalkmergel Spätburgunder (€16)

Gräddig doft med utvecklade fattoner av sandelträ och kryddor. Elegant smak, relativt lätt fruktkropp men fyllig munkänsla och kryddigt slut. Aningen för dominant ek. Drickfärdigt. A: 13,8. RS: 0,1. S: 5,7.

2007 Laumersheimer Kirschgarten Spätburgunder GG (€35)

Utvecklad "burgundisk" körsbärsnäsa. Rätt fyllig smak, goda aromer åt det mörkare hållet, silkigt elegant munkänsla. Riktigt bra syra, tanniner och längd. Drickfärdigt. Bäst av GG-vinerna. A: 13,6 RS: 1,0 S: 5,7.

2008 Laumersheimer Kirschgarten Spätburgunder GG (€35)

Öppen, ung doft av körsbär, flintrök och kryddor. Fortfarande väl ung och rå i frukten. Lovande och bra. A: 13,3. RS: 0,5. S: 4,9.

2008 Grosskarlbacher Burgweg Spätburgunder GG (€35)

Något knuten, men fin doft. Len attack, fruktig, kryddig smak, något tätare än Kirschgarten. Behöver minst ett år till. A: 12,8. RS: 0,6. S: 4,7

2008 St. Laurent (€18)

Pfälziska ekfat. Kryddig doft med "italienska" mörka körsbär, några svarta vinbär. Gott om tanniner, bra syra, matvänlig kärvhet, lätt ek som inte tar över. Utmärkt måltidsvin, lär funka i många sammanhang. A: 13,5. RS: 0,8. S: 6,1.

2008 Syrah "R" (€38)

Kryddig men framförallt sval syrahtypisk doft i stil med norra rhône. Ganska lyxig smak, intensiv och kryddig, rödfruktig syrah med örtigt slut. Relativt sval karaktär utan att vara direkt grön. Bra balans på alkoholen, och inte överekat. Det svalare året verkar ha passat bra för druvan. Inte alls tokigt, klart bättre än väntat. A: 13,8. RS: 0,4. S: 5,6.

2007 Cuvée "X" (€35)

Medoc-inspirerad cab/merlot-blandning. Mycket druvtypisk doft med snygg ceder/blyerts-ek, aningen gräsig men ingen störande grönhet. Ung tajt, kryddig och lång smak. Ganska imponerande, även om vi fortfarande har lite svårt att förstå varför man gör bordeaux i Tyskland. Handlar det om att försöka slå fransoserna på deras hemmaplan? Eller gör man cabbe för att det går, helt enkelt? För att visa att Pfalz minsann är varmt nog? Ja, saken är nog så enkel som att efterfrågan finns...
A: 13,7. RS: 0,7. S: 5,3.

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.