19 x Gilles Robin

Boris is back - denna gång med fler flaskor än någonsin. De här återkommande genomgångarna av Gilles Robins viner är sannerligen lärorika. Repetition är all kunskaps moder, som bekant. Ju fler gånger man övar, desto mer lär man sig att känna igen mönster och kan försöka dra sig till minnes hur vinerna betedde sig för tre år sedan, 2011 eller för två år sedan, 2012.

Sedan våra två förra rapporter har det hänt en hel del med trender och tendenser. Norra Rhône är utan tvekan on top of their game igen, tack vare goda årgångar och hejarop från amerikanska tungviktare som Rajat Parr och andra taste-makers därute. Nu är det istället södra Rhône som har problem, som får svettas i värmen och klara sig så gott de kan utan Parker.


Först ut: två flaskor Les Marelles med varsitt fikonlöv strategiskt placerat över årgången.

1. Ljust gyllengult, ungdomligt utseende. Fräsch doft med vita tulo, liljor och konvaljer, vax, persika och söta sushi-ingredienser. Smått sötfruktig smak med infattad medelsyra, koncentration och fetma. Anissälta (roussanne-vibbar) och viss alkoholvärme i slutet. Påminner på något sätt om en fet silvaner. Inte jättekul som det är just nu. Eftersom syran inte direkt skiner, alkoholen märks och vinet fortfarande är ungt får gissningen bli 2011.

2010 Les Marelles Crozes-Hermitage Blanc

60% roussanne och 40% marsanne i använda ekfat.

2. Rikt gyllengult, mognande utseende. Utvecklad doft med honung, mandel, lite smör och nötter, havssälta och en gnutta anis. Elegant smak: helt torr, generös och harmonisk, med fint definierad syra, mineralsälta och behagfulla mognadstoner. En riktigt lyckad vit rhônare, svalt profilerad med mer av marsanne i uttrycket (tänk mogen Tahbilk) som spelar väl med skagentoast och grönt sjögräs. Påfyllning tack. Den svala profilen får oss att tänka 2004 - ledtråden att vinet figurerat förut säger 2006.

2006 Les Marelles Crozes-Hermitage Blanc

60% marsanne och 40% roussanne i använda ekfat. Sista året med gamla etiketten.

3. Blåröd färg, nästan transparent utseende. Ganska öppen och fräsch doft: klockren ung syrah utan ekfat, med de flesta markörer på plats. Violer, örter och lagerblad. Skogsbär, lakrits, lite charkdisk och svartpeppar. Blyerts, stearin och friska mineraler. Intensivt fruktig och pepprig smak, med syra på god medelnivå, ungdomlig fruktsötma och noterbar alkohol. Fortfarande helt ungt fast utan tokprimära drag, redan fin drickbarhet. Bör vara Papillon 2011.

2011 Papillon Crozes-Hermitage

Från unga stockar, uppfostrat i tank. En liten del andrasortering från fat kan slinka med.

4. Blåröd/violett färg, nästan transparent. Juvenil, primär, laktisk doft. Blåbärs-youghurt, blåbärs-smoothie, geranium, viol. Ung frukt, friska syror, små pigga tanniner, hyggligt grepp och balans. Fortfarande galet ungt, aromatiskt sett banalt, generiskt nyjäst vin från Rhône-dalen. Behöver ett år minst, och kommer att ändra sig mycket.

2012 Papillon Crozes-Hermitage


5. Blåröd/violett, nästan opak. Doften något knuten, mörk frukt med större djup, lagerblad, lakrits och örter. Smaken klart fylligare än de föregående med stor frukt och mogna tanniner. Syran märks först när den skiner till i slutet, i sällskap med en lite oskön beska som dock inte verkar ha med ek att göra. Ganska stumt just nu, behöver mer tid. Denna fylliga varelse verkar vara född 2009.

2010 Papillon Crozes-Hermitage


6. Varmt mörkröd/oxblod, mognande utseende. Utvecklad doft, lite smörig och vedig (smörkniv av eneträ), smått vegetal med undervegetation, kött och chark, lakrits och fina vinbärstoner. Smaken riktigt god, medelfyllig och fortfarande frisk med len munkänsla, lakritsfetma, saftig syra och ålderssötma. Några mogna pauillac-vinbär gör inte alls ont i sammanhanget. Jättegott vin med hög drickbarhet, utan märkbar ek - bör vara den läckra Papillon-nollsexan som vi borde köpt fler av.

2006 Papillon Crozes-Hermitage

Avsikten är att göra ett fruktigt bistro-vin, men det är förbluffande hur bra de mognar.

7. Varmt mörkröd/oxblod, mognande utseende. Utvecklad doft med än mer moget bordeauxlika toner av cassis, björnbär, lakrits och tobak. Stor, varm och bred smak med mogen frukt och tanninmotstånd. Lätt volatil på ett sätt som varmare årgångar kan vara. Aningen jobbig att ta sig igenom, behöver mer tid, men hur ska det bli, är den frisk nog? De tydliga cassis-tonerna känns igen från tidigare möten med Robins nollfemmor. Fortfarande ingen märkbar ek, alltså ännu en Papillon.

2005 Papillon Crozes-Hermitage


8. Ljusare varmröd/brunröd med liten tegelkant. Fullt utvecklad doft med bränt socker, rökiga mineraltoner, torkade violer och lite spillning. Slankt vin med hög syra, intensiv mittfrukt, god sötlakrits, smälta tanniner och fortfarande rejält sjung i fruktsyran. Det är ju förbaskat gott med mogen syrah. Nolltre eller nollett? Troligen det senare att döma av slankhet och syra. Bäst av fjärilarna, tillsammans med nollsexan. Påfyllning tack.

2001 Papillon Crozes-Hermitage

9. Kork.

2010 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage

Från gamla stockar, uppfostrad i delvis nya demi-muids.


10. Mörkt blåröd färg, opakt utseende. Rätt knuten, ungdomlig, ren doft med mörka körsbär varav ett par i likör. Rena ektoner med sansad rostning, övertoner av viol. Rejält byggd smak med rik frukt, täta mogna druvtanniner och markerat frisk syra. Gott vin med lyckad ekbehandling och bra potential till utveckling, dock inte så uttycksfyllt i nuläget. Albéric Bouvet? Syran = 2010?

2009 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage


11. Medelljust mörkröd, transparent. Öppen doft med utveckling och kompexitet. Mineral och örter, insjö och våta stenar, blomvatten, violer, cassis, rostbiff, vanilj och lakrits. Mjuk attack i munnen, frisk syra, bra grepp i mitten, behagfull frukt, viss mognadsrondör. Lite ek, men inget som stör. Gott och tillgängligt i såväl doft som smak, kan lätt hänga med några år till.  Påminner om nollsexan i förra omgången, så då är det väl Albéric Bouvet 2006?

2006 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage


12. Mörkröd färg, transparent utseende. Riktigt snygg doft, öppen och utvecklad. Lätt floral med mint, kaffe, cassis, rostbiff, och lakrits. Aningen volatil med behaglig antydan till sylt. Fortfarande ungdomligt frisk smak med stor, lite söt frukt, pulvriga ektanniner och tjocka druvtanniner. Grapefruktsyra och -beska sätter tonen i avslutningen. Gott vin på väg mot sin formtopp som ser ut att infalla om några år. Det bör vara en nollfemma att döma av de välbyggda tanninerna.

2005 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage

13. Kork.

2003 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage


14. Brunröd färg, ljusare utseende. Fullt utvecklad doft med knäck, sten/grafit, örter, ljus cassis och viktoriaplommon, samt en aning av petroleum. Frisk, harmonisk smak med vidöppna, intensiva fruktaromer och verkligt snygg balans med bra klipp i syran samt ett lätt pulver av tanniner. Förbannat gott och drickbart vin. 2001?

1999 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage

15. Medelintensiv oxblodsfärg, nästan transparent. Viss utveckling på nosen med lätt volatila fattoner, söta skogsbär, cassis, mineral, blomvatten, dillfrön och tobak. Den lätta grönskan är enbart positiv. Smaken föredömligt tät och koncentrerad med rejält frisk syra, krydda, mineral och stadiga tanniner.
Att döma av den täta, välbyggda strukturen är det ännu en nollfemma, den bästa hittills, och det borde alltså vara André Péalat. Visst är den tillgänglig, men fortfarande på väg mot sin topp.

2005 André Péalat Saint-Josèph

Bara 1000 flaskor om året, från gamla stockar (planterade 1966) i granitjord. Vi låter alltså flaskorna ligga några år till.


16. Mörkt blåröd färg, ungdomligt utseende. Fortfarande en del laktiska och primära toner på nosen. Söt, något syltig cassis, aningen volatila fat, ett lite animaliskt uttryck. Lakrits, syren och bakelit. I munnen ett ganska storskaligt vin i bredspårigt fruktig stil, tätt och intensivt med stora tanniner, frisk syra och gott om lakrits. Ingen favorit just nu, har inte utvecklat någon komplexitet än, behöver ligga. Den stora fruktkroppen = 2009?

2010 André Péalat Saint-Josèph


17. Mörkt blåröd färg, ungdomligt utseende. Ny ek, bittermandel,  kardemumma och andra bakkryddor, körsbär, latex och ett kompakt volatilt mörker.  Smaken sötfruktig, mycket koncentrerad med stora druvmogna tanniner och stor frukt. Mer ek än i föregående viner. En ganska bombastisk stil som flirtar med både modern Hermitage och det senskördade internationella ideal som nu hamnat i trendernas bakvatten. En nollnia eller en tia? Svårt att säga, eftersom tian i förra omgången också var smått bombastisk. Låt ligga i tio år minst.

2009 Cuvée 1920 Crozes-Hermitage

Årtalet syftar inte på stockarnas ålder utan är en hommage till domänens ursprungsår. Helt enkelt de åtta "bästa" faten varje år.

18. Mörkt blåröd ogenomtränglig färg, ungdomligt utseende. Doften är ung och knuten med lagerblad, bakkryddor, ny ek, blyerts, ceder, vanilj. Frukten är mörk, tät och outvecklad. Intrycket bekräftas i munnen, som attackeras av ung intensiv sötfrukt, fortfarande knuten och med en tät matta av tanniner. Ännu ett ganska bombastiskt vin, och galet ungt? Kan det månne vara en hermitage från 2010?

2010 Cuvée 1920 Crozes-Hermitage

Överambitiösa viner om ni frågar oss, inte minst priset.

19. Rödare färg än de två föregående, och ett mer transparent utseende. Läckert mogen björnbärsfrukt med inslag av söta jordgubbar, lakrits och viol. Saftigt sötfruktig och i nuläget rätt öppen smak med underliggande stram struktur, hög densitet och otvivelaktig elegans. Här finns både fyllighet och värme utan att det alls blir klumpigt. Den längre framtiden ser ljus ut, men det är faktiskt redan idag en sensuell upplevelse. Måste vara en hermitage från varma 2009. Spara helst tio-tjugo år.

2009 Hermitage

Favoriterna:

2006 Les Marelles Crozes-Hermitage Blanc

2006 Papillon Crozes-Hermitage

2001 Papillon Crozes-Hermitage

2005 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage

1999 Albéric Bouvet Crozes-Hermitage

2005 André Péalat Saint-Josèph

2009 Hermitage

Balagny med Julie

Ni som lyssnade på Alf Tumbles podcast "Dela en flaska" med FV i höstas fattar ju att vi inte tänkte två gånger när vi fick höra att Julie Balagny skulle komma till stan. Klart att vi ville prata vin med henne! Klart att vi ville berätta hur lekande lätt det faktiskt kan vara att förväxla Fleurie med Chambolle-Musigny. Och att hennes två tior är bland de godaste viner vi haft glädjen att inte spotta.

Ska vi prata om hur dina druvor blir vin? Hela vägen från jord till bord, liksom.

"D'accord. 'En Remont' heter vingården som jag arrenderar. Den ligger högt upp i Fleurie och är omgiven av skog. Det är ganska brant där uppe, så vi plöjer med hjälp av en vinsch. Resten av sysslorna gör vi för hand, inget är mekaniserat. Det är lite komplicerat när man tar över och konverterar en vingård som tidigare har brukats med kemikalier. Första året är okej, andra året också. Men tredje året, då får man problem. Inte bara i vingården, utan också i källaren. 2011 var min tredje årgång, och där hade jag mycket riktigt en del trassel med udda små jäststammar i jäsningarna... inga vidare bra jäststammar."

Aha... det förklarar varför La Carioca blev mer animalisk än de klockrena tiorna.

"Ja, både 2011 och 2012 blev lite animala, fast mest 2011. Från 2013 är jag på helt rätt spår igen. Jästen är bättre, jorden förändras till det bättre, och jag har blivit duktigare. När man jobbar med naturliga jäsningar, är det väldigt viktigt att källaren har en bra miljö av jäster. Det är något man bygger upp, år efter år. Man måste vara noggrann. Efter problemen med 2011 och 2012 bestämde jag mig för att vi måste rengöra hela källaren. Med högtryckstvätt."

Och dina nollnior, var de mer som tiorna?

"Nollniorna var... åååhh!... fantastiska. Härlig frukt. Jag har sparat en del magnum och jeroboam i en bra källare. För att kunna visa hur god beaujolais kan bli också efter sju år, efter tio år."

Vi har en del av Foillards 2009 Côte du Py undanstoppade och hoppas på den. Senaste året verkade det som om den drog åt det tunga hållet, men förra veckan var den tillbaks i högform igen. Den hade tappat lite i vikt och blivit slankare och rödare, så att syran kom fram bättre.

"Precis. Det är det man vill."

Berätta mer om din vingård.

"Hela arbetet går ut på att skapa en mer hälsosam jord. En Remont är omgiven av skog och annan växtlighet, så det finns gott om insekter och bin."

Hur många är ni som jobbar?

"Vi är två som gör allt."

Och hur stor är den?

"3,20 hektar. Och riktigt brant. Tätt planterad, 10 000 rankor per hektar. Det finns en mindre del, ungefär 0,90 hektar, där stockarna är 80-90 år gamla."

Det är det som blir Simone?

"Och Jean Barat, det första året. Rankorna är inte sådär jättegrova utan mer vindlande... så här liksom (visar med armarna). Det berättar att de inte har fått någon konstgödning under större delen av sina långa liv. Nu har jag några djur - åsna, en ko, några får och en get, som får gå omkring och beta i vingården på vintrarna. Det ger rätt sorts näring."

Köper du kompost också?

"Jag gör en del egen kompost, men en ko räcker egentligen bara till trädgården. Så jag får köpa mer kompost. Det är ganska komplicerat att sprida ut den i vingården, eftersom vi gör det för hand."

Kastar skit alltså? Men hur mycket behöver egentligen en sådan här gammal vingård?

"Det behövs en omgång nästan varje år, eller åtminstone vartannat. Det finns gräs och örter i vingården som tar en del näring."

Hur ofta plöjer du?

"Jag gör en liten plöjning efter skörden, för att syresätta jorden, medan naturen fortfarande är vidöppen. Sedan plöjer jag på våren. Det blir två eller tre gånger om året, inte mer."

Erosion är inget problem?

"Nej. Jag har så mycket gräs och örter som håller jorden på plats. Mot slutet av hösten tog jag väck en del gräs med hacka, tillsammans med killen som hjälper mig. Idén är att vi ska så grönbete i vår - senapsfrö, foderväxter, baljväxter, ängsblommor. Senap är väldigt bra för både jorden och rankorna. Den är också bra för fjärilarna, för bina... bzzzzz... och för småfåglarna."

Ett hälsosamt ekosystem.

"Precis. Så fort jag kom hit, såg jag att det fanns flera källor i omgivningarna, gott om vatten, fullt av liv i skogen runtomkring. I luften ovanför flyger circaetes - en mindre sort av örnar som bara äter orm. De bor över i vingården under vintern. Det finns en vildkatt också. Det är kul att ha en vild katt. Den bor i skogen, vi ses väl ett par tre gånger i veckan."

När det blir dags för skörd, hur många är ni?

"Det beror på. I år bestämde jag mig för att skörda på två dagar. Då var vi tjugofem stycken i vingården."

Är de tränade på att skörda?

"Både och. Det är tjugoåringar såväl som sjuttioåringar. Jag visar dem hur jag vill att det ska göras. Jag lämnar inte vingården för källaren förrän framåt sena eftermiddagen."

Och var är källaren? Inte där du bor, eller hur?

"Nej, den ligger i grannbyn Vauxrenard. Jag har hyrt in mig där fram tills i år. Nu håller jag precis på att köpa ett hus i Moulin-à-Vent. Så nästa år kommer jag att ha min första egna källare."

Hur mycket vin gör du om året?

"Det beror på. 2009 gjorde jag 21 hektoliter per hektar. 2010 blev det 26. Och 2011: hela 29!"

Wow!

"Men 2012 fick jag bara 10 hektoliter. Och 2013 blev det 20."

Hur många flaskor blir det allt som allt?

"Någonstans mellan 10 000 och 15 000."

När dina druvorna kommer in till källaren, vad händer först?

"Sorteringen är redan gjord i vingården. De hela druvklasarna ligger i små plastlådor. Jag kyler ned druvorna direkt. Fast i år behövdes det inte, eftersom det var så kallt ändå."

Vad är den idealiska temperaturen för druvorna?

"De ska vara riktigt svala. Tio grader kanske, eller lägre. De värms ändå upp rätt snart. Jag låter dem inte gå över sexton grader under dagen."

Där ligger de hela fina klasarna ovanpå varandra i karet. Vad händer nu?

"Det börjar jäsa inuti deras celler ganska snart. Högen med druvklasar har jag täckt med koldioxid, för att det inte ska uppstå någon oxidation eller volatila syror."

Och du använder inget svavel i någon fas?

"Nej. Druvorna ligger där, och nu är det bara att vänta. Efter fyra-fem dagar har de tappat i densitet, druvskalen börjar brista och alkoholjäsningen kommer igång på riktigt."

Semi-carbonique, alltså. De rena fruktaromerna och färgen får du snabbt, men inte tanninerna.

"Det är som med te. Infusion. Passiv urlakning. Jag bearbetar inte druvorna överhuvudtaget."

Okej, så efter fem dagar börjar själva alkoholjäsningen.

"Jag gör inget nu heller, för jag vill inte extrahera. Som med en infusion, ett ört-te."

Så elegant. Ju mindre du gör, desto bättre blir det.

"Efter tre-fyra veckor pressar vi druvorna i en gammal korgpress. I år gick macerationen extra långsamt eftersom det var så kallt."

Själva pressningen går väldigt långsamt och mjukt?

"Precis. Allt görs för hand, det finns ingen maskindrift på pressen. Vi lägger dit druvskalen för hand också. Inga pumpar."

Efter pressningen, blandar du självrunnet vin och pressvin direkt?

"Ja, för de hör ihop. Saften behöver press, pressen behöver saft. Jag ser ingen anledning att skilja på dem."

Odelbara.

"Ouuaai!"

Och hur länge jäser vinet i tank efter pressningen?

"Det kan bli två veckor... eller tre veckor."

I sådana där rödmålade betongtankar med emalj på insidan?

"Ja precis, och så några glasfibertankar."

Långsamt är bra, eller hur?

"För mig, ja. Och sedan, efter några veckor, lägger jag vinet i barriques. Jag vill att vinet fortfarande ska ha lite socker kvar, som får jäsa ut i faten."

Gamla barriquer förstås?

"Ja, jag har tjugofem stycken. Yvon Metras gav mig en del gamla. Liksom Ganevat."

Hur gamla, tio år?

"Ja, minst. Jag har fortfarande några som är från '95, '96, '97... och Ganevat ger mig flera varje år som är lite nyare. Han har använt dem till vita viner och de är medelstora demi-muids - 600 liter."

Använder du mest små eller medelstora?

"Mest små. Jag har tre större, nästa år får jag nog ett till."

Blir det skillnad på vinet i det stora och i de små?

"Ja, jag föredrar faktiskt det från de stora, i slutet av uppfostran."

Så vad är skillnaden? Det blir väl ingen eksmak i något av dem?

"Nej, nej, nej... ingen fara. Men det är svårt att beskriva. Det handlar om mjukheten. I små barriquer brukar jag få lite tuffare tanniner, lite kantigare."

Kommer den karaktären från träet eller från själva vinet?

"Från syresättningen. Det händer olika saker med tanninerna."

Så planen är att skaffa fler demi-muids?

"Ja, ja, ja... absolut. Men också att spara en del av de små. Skönheten ligger i variationen. Det är bra att ha tillgång till båda när man blandar."

När inträffar den malolaktiska jäsningen?

"Det beror på. Ibland börjar den direkt efter pressningen, men oftast när vinet hamnat i barrique, och ibland långt senare. Jag vill helst att den sker när vinet är i barrique."

Vad blir skillnaden mellan en tidig och en sen malo?

"Tidig malo är farligt. Om mjölksyrebakterierna börjar äta socker - katastrof! Volatila syror... ättickstick... ça, c'est catastrophe, ça!"

Så idealet är att ha den så sent som möjligt?

"Ahh... inte senare än nödvändigt. Direkt efter alkoholjäsningen är bra. Då kan bakterier och jäst vara goda vänner. Men ibland, som i år, gick det bra att ha malolaktisk jäsning med lite socker kvar. Det blev inga volatila syror. Quelle bonne fifille... merci-eh!!

Sedan har jag en Cuvée Cayenne 2013 där den malolaktiska jäsningen fortfarande bara är klar till 10%. Jag lär få vänta till i mars innan den kommer igång igen."

Den stannar helt under vintern? Antingen före eller efter?

"Ja, min källare är kall på vintern. Men det normala är att den är klar innan dess. Det är faktiskt första gången som det dröjer så länge. Men vinet är redan så gott ändå, så färdigt att dricka egentligen. Men det får man inte, det är bara att vänta."

Syran kan vara riktigt frisk och äpplig innan malo.

"Inte i 2013, egentligen. Druvorna hade så bra balans, med en superskön frukt som balanserar den mogna syran."

När buteljerar du?

"Det beror på. Särskilt med 2011, och i någon mån med 2012, var vinerna komplicerade. 2009 och 2010 buteljerade jag i maj eller juni, eller redan i april. Efter sex-sju månader i fat. Men 2011 fick vänta till i september. Vinerna behövde tid. I år buteljerar jag nog redan i april, för allting är okej, och jag vill ha frukt i flaskan! Tout le monde: en bouteille! Allez!"

Perfekt! Använder du aldrig svavel vid flaskningen, eller lite grann någon gång?

"2009 använde jag ett gram."

Alltså 10 mg per liter. Nästan ingenting.

"Ja, det var precis innan buteljeringen. 2011 använde jag ett och ett halvt gram precis efter jäsningen. För att undvika problem. Men bara i en del av tankarna."

Du trodde att det höll på att gå snett?

"Voilà. Jag älskar naturligt vin, och det är vad jag vill dricka. Men jag vill också att vinet ska vara bra. Fast lite reduktion ser jag inte som något problem, det kan man enkelt lufta bort.

Men att göra naturligt vin... som jag sa i början om vingården... det kräver en viss mise-en place när det gäller jäststammarna i både vinmarker och källare. Och det tar lite tid. Det kan vara för tidigt att gå direkt till sans soufre innan vingården har blivit inkörd med de nya metoderna. Och man måste själv lära sig att arbeta så, och kanske göra några misstag. Det behövs erfarenhet, och det har jag nu. Så jag lyckas mestadels få till det utan svavel."

Det är vackert hur öppet vinet kan vara när det är alldeles ungt. Det var till exempel stor skillnad på Lapierres 2011 Morgon med och utan svavel när de var unga. Hur pass lagringsbara tror du att dina viner är?

"Några årgångar föredrar jag att dricka unga. 2010 är exempelvis enorm nu."

Vad kommer att hända med dem i framtiden tror du? Kommer alla flaskor vara uppdruckna innan vi får veta? Kommer de att vara vackra om fem år också?

"Nej, jag är inte säker på det. Eller snarare - jag har ingen aning."

Du har inget track-record än.

"Nej, precis. Och med gamay brukar det inte skada att ha lite frukt kvar."

Samtidigt kan ju beaujolais bli riktigt gammal... en gång var det en Fleurie från 1969 som lurade alla runt bordet att säga bourgogne premier cru.

"Fantastiskt... men för mig behövs det nog bara två eller tre år innan vinet visar sig som bäst.

I mitt nya hus, som stått tomt i något år, hittade jag sex tomma flaskor kir och annan apéritif. I mitten stod en tom magnumflaska av min 2010 Fleurie En Remont. Jag tar det som ett gott tecken för framtiden."

Det är en vän till dig som ritar dina fina etiketter? Nya varje år?

"Visst, nya varje år. 2012 har inte fått några än. Men vi ska smaka på dem ändå."

Väldigt spännande.

"Chavot heter det första vinet. Det är Cayenne (de yngsta stockarna högst upp) plus halva En Remont, där det är granit och basalt. Det är ett uttryck vi har i Fleurie när någon är lite berusad: "ahh, tu est chavot".

Härlig doft, klar röd frukt, bara en gnutta animalisk, med örter, blommor och kryddor. Känslan av den omgivande naturen.

"Det behöver luft. Jag tycker inte att avslutningen är helt ren än."

En timma?

"Ouai, ouai, ouai. I öppen flaska.

Nu provar vi Simone. Det är den delen av En Remont som har de äldsta stockarna. Här är det mer kvarts i marken, och granit förstås."

Tydligare mineraltoner. Fräsigare syror, mer apelsin. Ännu friskare.

"Fortfarande för ungt, tycker jag. Idealiskt är nog att dricka det om två år."

Sagolikt gott, världens bästa frukostjos.

"Med årgång 2011 blandade jag allt jag hade och gav det namnet La Carioca. Jag försökte att sätta ett hyggligt pris och vara öppen med att jag inte var lika nöjd med den som med tiorna."

Den har blivit mycket bättre sedan tidigt i sensomras, mindre animalisk och mer saftig. Men vad är nu "La Bis" för något?

"Sen hade jag en mindre del 2011 kvar som jag tyckte behövde längre tid i fat. Jag buteljerade dem samtidigt som 2012. La Bis är alltså ungefär samma sak, bara en senare buteljering egentligen, med längre tid i faten."

Men det står ju 2011/2012?

"Ahh, mycket observant! Det var faktiskt tre fat av 2011 och ett fat av 2012. För att pigga upp lite..."

Här märks den långa tiden på fat, i form av en viss träighet i tanninerna.

"Jag håller med. Och jag gillar det inte, egentligen."


Provat:

2012 Fleurie Chavot

2012 Fleurie Simone

2011 Fleurie La Carioca

11/12 Fleurie La Carioca "La Bis" (rock'n'roll)

Vin & Natur bjöd in till intervju och provning.

2 x Blaufränkisch: Toni Hartl vs. Franz Weninger

Den tionde mars vankas det trelandskamp i den centraleuropiska grenen Blaufränkisch. Oavsett vilken synonym som används - kékfrankos, frankovka modrá, lemberger eller franconia - så får man konstatera att det gamla österrikisk-ungerska kejsardömet fortfarande regerar i den här disciplinen. Württemberg får vara med på nåder, medan folket i Friuli fortfarande väntar på inbjudan. En sådan landskamp kräver förstås träningsläger, gärna flera. Den här gången blev det en österrikare och en österrikisk ungrare. 

Toni Hartl håller till i Burgenland. Hembyn heter Reisenberg (pluspoäng på det för alla fans av Breaking Bad) och han odlar ekologiskt/biodynamiskt. Vingården Edelgraben ligger i Leithabergs utlöpare mot Neusiedlersee - samma sluttningar där han hämtar sitt toppvin Eisner. Det finns Muschelkalk i marken och årgång 2010 var regnig och sval, så här kan man förvänta sig ett relativt slankt vin med hög syra. Hartl kör gärna med större fat men här användes 225 liters, oklart hur stor andel som var nya.

Något yngre Franz Weninger var ansvarig för Burgenland-familjens äventyr i ungerska Sopron från 2000 till 2011. Man odlar 22 hektar med certifierat biodynamiska metoder sedan 2006. Vinmarken Steiner är historiskt ansedd som områdets bästa och har en brun jord med gnejs och glimmerskiffer, utan kalk. Unisona röster håller den varmare årgången 2009 som verkligt lyckad i hela Donau-området.

Bland tekniska hårdfakta noterar vi ett riktigt lågt uttag (20 hl/ha), naturlig jäsning, lång maceration (3-4 veckor), högt extrakt (33 gram), relativt hög syra (drygt 6 gram) och låg svaveldos (35 mg/l). Vinet uppfostrades under två år i 500-liters ekfat, oklart hur mycket nya. Vi hoppas de inte satt alltför stora avtryck.

2010 Toni Hartl Edelgraben Blaufränkisch

Utseendet är mörkt blårött, transparent. Här finns två doftspår att följa inledningsvis. Faten, med muskot, bark, eketrä, mörk choklad, lite skokräm och lite vanilj. Samt mörka skogen, med tallbarr, kåda, mossa, undervegetation, friska/bittra örter och stensöta. Själva fruktaromerna handlar mest om mörka körsbär med ett inslag av bläck och viol. En sval och skuggig personlighet.

I munnen är den höga syran är vad vi direkt tänker på. Pigg och frisk, rentav uppkäftig, med assistans av den lätt metalliska bitterhet som verkar ha med årgången att göra. Tanninerna är relativt lätta och smått kärva samt lite ekbeska, men frukten spänstig och frisk och klockrent blå. Om nu själva aromerna inte varar så särskilt länge i munnen, så får vi ändå en lång kryddig och mineralsalt efterklang. Det här är gott. Det är också aningen för ekigt just nu. Ett par-tre och upp till fem år år gör nog susen.

2009 Weninger Spérn Steiner Kékfrankos

Utseendet är mörkt blårött, opakt. Det är faten som inledningsvis tar ledningen, med toner av bittermandel, eketrä, lakrits och mörk choklad. De örtiga och skogiga dragen finns här också, men inte lika uppenbart som i förra glaset. Frukten ger ett rikare intryck, återigen med associationer till mosade mörka körsbär men också till sötare skogsbär i spektrat blåbär, hallon och lingon. Det finns en liten början till utveckling, några korn av farinsocker och en liten söt likörton.

Trots en del likheter har den här nollnian en betydligt större och rundare blå fruktkropp, men fortfarande helt utan tillstymmelse till insmickrande sötma. Munkänslan är lenare, smått viskös, åtminstone till en början när kontrasten är som tydligast. Den relativt höga syran är liksom infattad i allt det andra, tanninerna rätt stora och mogna. Dessutom serveras en försvarlig dos ek, med mörk choklad, viss bitterhet/beska och antydan till lakritsfetma. Avslutningen blir lång och mineralsalt.

Det här vinet upplevs ganska tufft just nu - betydligt tuffare än det gjorde i november när Niklas langade in det blint och alla runt bordet gissade på côte-rôtie. Det känns som att det befinner sig i en mellanfas där primärfrukten gått och knutit sig och eken blir påtaglig, men kanske är det bara den nyliga resan till Sverige? Med sin respektingivande stoppning och struktur verkar det dock sitta på en ordentlig lagringspotential, minst tio år och kanske mer.


€20, Der Wein-Weber.
€22, Weinkomplott.




ps. Landskampen går den tionde mars, med de här vinerna:

2011 A & H Nittnaus Blaufränkisch Kalk & Schiefer, Burgenland
2011 Uwe Schiefer Blaufränkisch Szápary, Burgenland
2009 Toni Hartl Blaufränkisch Rosenberg, DAC Leithaberg

2009 Takler Kékfrankos Reserve, Szekszárd
2009 Weninger Spérn Steiner Kékfrankos, Sopron
2009 Hummel Spatz Kékfrankos, Villány

2012 Strekov1075 Frankovka Modrá Terroir, Južnoslovenská
2012 Bott Frigyes Frankovka Modrá, Južnoslovenská
2009 Mrva & Stanko Frankovka Modrá Winemaker's Cut, Južnoslovenská

2011 Rainer Schnaitmann Simonroth Lemberger, Württemberg

Hos Munskänkarnas Stockholmssektion (finns 21 platser kvar)

Munskänkarna provar februarinyheter

Från ett i stort sett ganska tråkigt utsläpp vaskade vi ändå fram en hyfsat rolig provning. Det mest tilltalande vinet i varje match får en egen bild. Alzinger regerade drickbarhetsligan den här gången, och Gruaud Larose var klart bäst av bordeauxerna.

2012 Leo Alzinger Dürnsteiner Riesling Federspiel   (94021, 170 kr)

2011 Domaine Zind-Humbrecht Heimbourg Riesling   (94008, 201 kr)

2012 Fréderic Esmonin Gevrey-Chambertin 1er cru Estournelles-St-Jacques  (99234, 377 kr)

2012 Felton Road Bannockburn Pinot Noir   (94817, 349 kr)

2011 Stefano Chioccioli Chianti Classico  (95360, 169 kr)

2010 Villa Cafaggio Chianti Classico  (22817, 152 kr)

2012 Bonny Doon A Proper Claret  (99562, 171 kr)

2009 Serafini & Vidotto Il Rosso dell'Abazia   (99569, 299 kr)

2009 Bonny Doon Le Cigare Volant   (5386, 301 kr)

2011 Les Cailloux Châteauneuf-du-Pape   (79121, 301 kr)

2011 Domaine de Chevalier, Pessac-Léognan  (95242, 461 kr)

2011 Château Lagrange, Saint-Julien   (95100, 421 kr)

2011 Château Gruaud-Larose, Saint-Julien  (95113, 567 kr)