söndag, september 29, 2013

Gubbamidda: 60-talet revisited


Det är något särskilt med gamla viner. De förmår i lyckliga stunder kommunicera på en känslomässig nivå som annars är förbehållet de sköna konsterna, och de stora naturupplevelserna. Aldrig känns det väl så poänglöst med siffror som när man sitter med ett vackert åldrat vin i glaset och försöker registrera alla inkommande stimuli. När sedan druvorna skördades ett par tre decennier tidigare än man vågar tro, då är det liksom bara att kapitulera.

Vi får inte mer än fyra glas att prova den här kvällen, så temat verkar handla om kvalitet före kvantitet. Första glaset är mörkt rödbrunt med ett lite oklart utseende. Här möts vi av en stor och utvecklad nos, varm och lätt oxidativ. Mogna plommontoner kompletteras av skogshallon och jordgubbssylt. Därtill balsamiska drag. Kryddlåda och lakrits. Farinsocker, torkade porcini, köttbuljong, och så lite ostbutik på det. 
I munnen visar sig frukten vara riktigt tät och lite söt, med ungefär samma aromer som i doften. Smått kryddiga och peppriga sensationer sluter upp i smaken, dessutom rustikt byggda tanniner, en hygglig syra och behaglig rondör. Det mesta av smaken kommer i mitten, med sälta och lakrits i efterklangen. Vinet lider en smula av oxidationen, men känns som ett fullmoget från Rhônedalen, kanske mest troligt södra, i en varm årgång som 1990 eller 1997.


Jösses. Kan monsieur ha pytsat i lite vin söderifrån? Rätt gott, men den chambollska finessen får man leta efter någon annanstans. €60.



Här har vi en kristallklar transparent rubin med liten tegelkant. Doften är uttrycksfull, komplex och perfekt definierad. En exemplarisk mognadsutveckling med balsamiska toner, gasbinda, rost, läder, ljus tjära, rökt korv, ceder, örter, röda bär och apelsiner. Det känns som om stjälkarna har fått vara med i jäskaret och stilen upplevs därmed som helklassisk. I munnen en ganska slank varelse med frisk fokuserad syra och intensiv koncentration i aromerna. Smaken är betydligt mer lättfotad, renare i uttrycket, och resor längre än föregående vin. Här har vi precis den där skönhetsupplevelsen som inledningen syftar på! Fåfänga deskriptorer som "elegant", "burgundiskt" och "underbart" trillar ner i blocket tillsammans med en massa plus. Visst skulle vi kunna vara i någon av Bourgognes ädlare appellationer, men pekar ändå inte gasbindan, tjäran och korven på norra Rhône? Kanske Chave?


Helt klart kvällens vin. Tar givetvis slut först. €114.



Rubinrött, lite oklart utseende med tegelkant. Komplex näsa med plommon och mjukkokt röd frukt (ankomna jordgubbar). Undervegetation, lakrits och en lätt tjärton. Lite stjälk, plåster och gasbindeväv. Ingefära, kanel och en gnutta ostbutik. Ganska bra volym i munnen, en osöt smak med frisk syra, varken tät eller gles utan snarast transparent i känslan. Finpulvriga tanniner, kryddighet och sälta, skön längd. Underbart gott. Vi tänker lättfotad syrah från Côte-Rôtie, kanske tjugo år gammal.


Riktigt lyckat och en klar medtävlare om andraplatsen. €60.



Ljus rubin, transparent röd med hög lyster och en liten tegelkant. Nosen är fint utvecklad med balsamiska drag, rostigt järn, aningen brettig gasbinda, örter och en lätt stjälkighet samt klockren rödbärig frukt. Om doften känns mogen, så är smaken desto mer ungdomlig. Relativt lätt och slank med frisk syra, ganska stramt hållen med lagom koncentrerade röda fruktaromer. Längden är alldeles utmärkt med en antydan till värme. Upplevs lite lättare i kroppen än de andra tre, men har en vacker fruktintensitet. Hur ska vi nu passa in det här i vårt mönster? För det är väl inte så att vi har en bättre bourgogne i glaset?


Nästan otäckt ungdomligt. Smakar knappast äldre än 20 år. Näst bäst. €84.



Vi gick som synes ett antal mil vilse i gissningarna och ville läsa in ett mönster av Rhône mest hela tiden. Ingen av provarna runt bordet var ens i närheten när det gäller vinernas ålder, utan teorierna höll sig till 1990-talet för att sedan försiktigt hoppa bakåt i tiden, ett decennium i taget.

Etiketterna på de gamla bourgognerna påminner om en kyrkogård med stenar vars namn inte längre är med oss. Små négocianter som för länge sedan tagit ner skylten, packat ihop eller köpts upp av någon större granne. Det här är väl knappast något för etikettsdrickare eller auktioner, och andrahandsvärdet är begränsat. Men vi som lever för upplevelsen har mycket att hämta. Tack för det.

lördag, september 28, 2013

2006 Louis Roederer Brut Vintage


I jakten på kultförklarade kepsbönder i Champagne är det lätt att förbise de kostymklädda storhus som faktiskt levererar. Att stilen blir lite mer tillrättalagd får man ha viss förståelse för. Det är en sjuhelvetes massa flaskor som ska skeppas ut över världen, och väldigt många mottagare som förhoppningsvis ska uppskatta vinet. Mainstream, helt enkelt.

Varenda skolunge med hängbralla känner givetvis till Cristal, medan Louis Roederers reguljära årgångsskumpa är en halvdoldis bland de stora. Huset har ända sedan 1800-talet satsat på att förvärva vingårdar i bra lägen istället för att köpa in frukt, och äger i dagsläget 230 hektar vinmark varav drygt hälften i grand cru-byar. 65 hektar av markerna brukas med biodynamiska och ekologiska metoder i ett långvarigt jämförande experiment.

Vanligen består deras vintage av 70% pinot noir från Verzenay och Verzy - båda byar med lägen åt norr - medan resten är chardonnay från Côte des Blancs. För att locka fram mer komplexa drag nyttjas fatjäsning till en tredjedel av basvinet, men det genomgår aldrig någon malolaktisk jäsning eftersom man vill behålla klippet i syran. Sedan vilar flaskorna minst fyra år på jästfällningen innan degorgering.

2006 var en ganska varm årgång i Champagne och gav i regel generösa viner med mogen frukt, men samtidigt med en hygglig fräschör och finess. De flesta vi smakat utvecklas relativt snabbt och har redan nått fram till en behaglig och givande drickfas. När det gäller sockerdoser hamnar Roederer ofta nära våra toleransgränser - uppåt tio gram - men tack vare syran brukar det funka. Låt oss se hur det står till här.

2006 Louis Roederer Brut Vintage skummar livligt vid upphällningen och bildar mikroskopiskt fina bubblor i det ljust guldgula glaset. Första sniffet när vi häller upp är färsk brödjäst rakt av. Sedan kommer mariekexen, kakdegen, den solmogna citrusen och de bakta äpplena. Dessutom friskt ängsgräs, vit krita, skållade mandelskal, en gnutta kola, och lätta fatskyar.

Entrén i munnen bjuder på rika och krämiga sensationer, inte minst genom en påtagligt mjuk och elegant mousse. Fruktkroppen är rejält tilltagen och kommer i sällskap med en lika påtaglig restsötma, vilket skulle ha kunnat tippa över åt det tunga hållet. Lyckligtvis räddas balansen av exemplariska mineraler och fullt anständiga syror, även om efterklangen inte blir lika transparent och rensande som i ett lyckat sockerfritt (läs vår husfavorit Marie-Courtin).

Men - smarrigt är det. Smarrigt, och farligt lättdrucket. Tänk nattklubb. Och det finns flaskor kvar.

lördag, september 21, 2013

Bloggdarlings #6: 04 Produttori del Barbaresco


Till fredagkvällen vill man gärna att det ska uppstå lite amore di vino, och det får gärna handla om ett lyckligt återseende efter lång tid isär. Arborioriset har nu omsorgsfullt vevats till en len och krämig risotto med smörstekta kantareller, oxfilébitarna har rullats runt i krossad rosépeppar, och det gamla receptet på gräddig grönpepparsås rotats fram ur kökshyllornas bakre regioner.

Det var i oktober 2008 som vi och nollfyran sågs första gången. Man kan nog tala om kärlek vid första ögonkastet. Efter varsitt smakprov av vinet lät det så här: "En fullträff. Helt underbart med mognadstoner i traditionell, finlemmad stil. Lövbrasa, vinbärsnickel, torkade rosor, lakrits, sandelträ och orientaliska kryddor. Traditionell barbaresco på pricken". Månaden efter postade vi en längre kärleksförklaring, med ett fortfarande gångbart resonemang om stil.

Fem år senare har 2004 Produttori del Barbaresco fortfarande en exemplarisk näsa, laddad med sensoriska intryck i full HD-upplösning. Eteriska, balsamiska parfymer svävar ovanför torkade rosor, hallon och vinbär, lakrits och stensöta, mandel och körsbärskärnor, grus och läder, kryddlåda och sandelträ. Hela doftbilden är betryggande klassisk - såväl typisk som tidlös. Ingen väntan behövs för att den ska visa upp det mesta den har.

Men oj vad lent och silkigt det har blivit sedan sist vi sågs! Entrén i munnen känns som en smekning. Fast strax blir det ett härligt schwung i aromutvecklingen - det är inte alls fel att damma av den slitna metaforen med solfjädern. Smaken är lagom koncentrerad med saftig syra och elegant kryddiga, burgundiska tanniner. Dessutom ett slags stenighet i texturen som skvallrar om bra terroir. Det mesta av energin befinner sig i andra halvan av smakbågen, precis som det ska vara i ett gott moget vin.

Det här var ganska perfekt just ikväll, men kan nog också lagras i tio år till. Kvalitetsmässigt sätter vi nollfyran något snäpp högre än de nollsexor som Philipson dumpade för ett par år sedan. Men själva kärleken, den får inte alls plats i siffran. Och en del darlings, de håller helt enkelt vad de lovar.


Sugen på mer vinkärlek? Lyssna på premiäravsnittet av Nöjesguidens podcast "Dela en flaska" med Alf Tumble vs. Finare Vinare.

torsdag, september 19, 2013

Castel del Monte: 7x Il Falcone Riserva


Det underbara med Italien som vinland är bland annat detta:
hur länge och hur mycket man än håller på och provar och upptäcker, så nog kan man ge sig fan på att det snart dyker upp något annat spännande som man totalt har missat. Precis så var det häromdagen när vi fick träffa Sebastiano de Corato från den traditionella producenten Rivera i norra Apulien.

Apulien är ju en rätt utdragen landsända, som bekant. Tänk er tolvcentimetersklackar på stövlarna, eller fyrtio mil autostrada att avverka från norr till söder. Sådana avstånd lämpar sig dåligt för generaliseringar. Då är det mer behändigt att dela upp regionen i tre delar. En i söder, som odlar negroamaro. En i mitten, som odlar primitivo. Och en i norr, som odlar uva di troia.

Till skillnad från de första två sorterna mognar uva di troia sent på hösten och får därmed en mycket svalare aromatik med inslag av violblommighet. Vidare blir strukturen betydligt tajtare och tuffare än man föreställer sig är möjligt här långt söderut, med riktigt höga värden för såväl syror som tanniner. Det finns vissa likheter med Monte Etnas stolthet nerello mascalese.

Liksom i de flesta delar av Italien förr i tiden, så använde man även i Castel del Monte lång lagring för att mjuka upp det unga vinets vresiga struktur. Dessutom planterade man var tredje rad med montepulciano - en lite mjukare sort, åtminstone relativt sett. Vineriet Rivera grundades 1950. De första decennierna sparades deras riserva fem långa år i stora betongtankar. Resultatet kallades Stravecchio - en äldre synonym för riserva.

1971 blev området Castel del Monte upphöjt till DOC. Samma år döptes Riveras riserva om till Il Falcone. Det var ett slags hommage till den mäktige kejsare som låtit uppföra den imposanta fästningen 750 år tidigare (ja, Fredrik II gillade faktiskt att jaga med falkar också). Under de följande 1970- och 80-talen jobbade man ungefär som i Piemonte med nedsänkt skalhatt och lagring i stora botti av slavonsk ek.

1995, mitt i den moderniska flodvåg som förändrade det italienska vinlandskapet i grunden, gick man över till att vinifiera i rostfritt stål och uppfostra i små franska barriques (dock bara en fjärdedel nya). Men redan 2004 backade man halvvägs tillbaka och kastade ut hälften av barriquerna för att återknyta till traditionen med medelstora botti, den här gången av fransk ek.

Inte oväntat blir det en verkligt intressant upplevelse att vertikalprova sig fram genom de tre senaste epokerna. Dels får man en blixtbelysning av hur de olika metoderna påverkat vinets utseende, doft och struktur. Dels får man tillfälle att försöka förstå vad som utgör essensen i druvan uva di troia och Castel del Monte Riserva. Och så får man ännu en gång besked om att klassiskt utgjorda italienare håller i evigheter.


1986 Il Falcone Riserva

Ljust rödbrunt i glaset med tegelorange kant, utseendet nästan klart. Doften är fint utvecklad med aromer av torkad och syltad röd frukt. Dessutom lite rödvinsvinäger och balsamiska drag, samt mognadstoner som liknar läder och torkad karljohansvamp, båthus och tjära. Ett riktigt fint sniff! I munnen slankt och stramt tanniskt med markerad syra och bra precision i de röda aromerna och det klassiskt eleganta uttrycket. Stiligt vin som hittat fram och knappast lär vika ned sig de närmsta decennierna.

1993 Il Falcone Riserva

Färgen är ljust rödbrun med bred tegelkant, utseendet klart med finkornig fällning. Den stora doften är rejält utvecklad och ger ett lätt övermoget intryck med inslag av tawny port och nötter, men för övrigt finns ungefär samma doftprofil som i förra glaset. Om nu doften ger viss anledning till oro (åtminstone i denna flaska) så rätar smaken ut frågetecknen genom mer kraft, mer tanniner och - faktiskt - än mer vital röd frukt. Slutet är långt och givande.

1996 Il Falcone Riserva

En mörkare rubinröd färg. Doften har hunnit få en viss utveckling, men frukten upplevs betydligt mörkare med kompletterande aromer av lakrits, russin, nötter och medicinala örter. Smaken har en större och mer extraherad struktur med tydligt komplement av mjuksträva ektanniner. Vi upplever en viss obalans mellan syror och tanniner, det hela blir mer stabilt och tuggbart än elegant.

1999 Il Falcone Riserva

Ännu ett mörkt rubinrött vin. Doften upplevs lite mer utvecklad än föregående med inslag av torkad frukt, plommon och mogna röda bär, medicinala/balsamiska toner samt ceder och kryddnejlika som man kan vänta sig från små franska fat. Liksom nittiosexan präglas smaken av större och rundare tanniner med inslag av ek. Syrorna spelar i underläge gentemot effekterna av den franskinspirerade vinmakningen.

2001 Il Falcone Riserva

Även här en mörkare färg. Doften har viss utveckling med mörkare aromer och torkade inslag som russin och plommon (torrt år) samt en del oxidativa toner vid sidan av sådant som fanns i de förra glasen. Av de tre medelålders vinerna är detta det tuffaste och smakmässigt mest knutna och därmed det mest lagringskrävande, med osöt frukt, obändiga tanniner och en viss bitterhet som verkar behöva mer tid.
Kan nog överraska om tio år eller så.

2005 Il Falcone Riserva

Färgen är klarare blåröd/varmröd och doften känns fortfarande ungdomligt frisk, även om den samtidigt bjuder på någon utveckling.
Röd och mörk frukt i lika delar, med violer och örtigt balsamiska, lätt medicinala drag. Mest intressant är det nya intrycket i munnen, där vågskålen lutar mer åt friska syror och tanninerna faller in på ett mer självklart sätt. Kort sagt - bättre balans och fräschör, vilket också kvitteras ut i bättre längd. Ett scenskifte till det bättre.

2007 Il Falcone Riserva

Ett ungdomligt och transparent intryck med rätt pigg bärighet och friska violtoner. Röda och mörka bär, en liten men positiv syltighet, örter och lätt balsamiska drag. I munnen gläds vi åt den friska syran, den stramt hållna frukten och de balanserade tanninerna som känns mogna och greppiga men inte alls störs av pålagd ek. Det känns som om man tagit det bästa från det gamla och lärt sig av mellantiden för att till slut ge riservan en omdömesgill och försiktig förnyelse. Riktigt gott och riktigt lovande för framtiden.

Slutet gott, allting gott. Den här typen av traditionellt skolade matorienterade italienska lagringsviner brukar ofta tilltala oss, och så även här. När man dessutom får så tydligt kvitto på historien, de rådande avsikterna och utvecklingspotentialen så är det väl ingen tvekan om att det är värt att följa upp och lägga undan, åtminstone om man har utrymme över. Nollsjuan släpps på bolaget i december för ynka 119 kr (€14 på plats). I den modesta prisklassen kan vi bara komma på ett annat SB-vin som håller så här länge: La Bastide Blanche Bandol.


Importören Moestue bjöd in till provningen.

tisdag, september 17, 2013

Bourgogne vs. Resten av Världen


Med 140 deltagare slog den här provningen publikrekord hittills i år. 
Vi bad Henrik att skriva några rader.

"Bourgogne frammanar särskilda känslor hos snart sagt varje vinälskare. Inget är som Bourgogne när Bourgogne är som bäst. Samtidigt är Bourgogne en mycket besvärlig älskare/älskarinna som lika gärna kan ta på sig en snipig min och sparka ut en, som ta emot med öppen och silkeslen famn.

Att en måndagskväll, då sommaren slutligen lämnar Stockholm, få resa till Bourgogne - och delar av resten av världen - är oemotståndligt. Munskänkarna ställde upp tretton viner, fyra vita och nio röda. Aligoté och gamay gjorde sig icke besvär, här handlade det enbart om chardonnay och pinot noir.

Det är två druvor med lite olika historia. Chardonnay har odlats över hela världen med sådan "framgång" att ABC-klubben bildades - "Anything But Chardonnay". Pinot noir betraktades däremot länge som en druva som bara trivdes i Bourgogne.

2013 är detta inte en sanning längre. Delar av Californien odlar pinot så sval att man kan bli lurad till både Bourgogne och Oregon. Nya Zeeland har flera olika uttryck för druvan på ställen som Otago, Martinborough och Waipara. Italien har också flera intressanta producenter av pinot nero.

Det känns dock mycket symboliskt när min smartphone slumpar fram Roxy Musics "Song for Europe" i hörlurarna medan jag står i kön till denna kväll i Munskänkarnas regi. Resten av världen ska passa sig för Bourgogne."






"Leflaive öppnar med lite tändsticksplån, och en frukt åt citrushållet kantad av florala drag. En ren doft, men inte särskilt komplex. Smaken är fatkryddig citrus med bra syror och en ganska fin mineralitet, men det finns ärligt talat inte mycket frukt. Ska inte säga vattnigt, men aningen ihåligt. Nja.

Jag misslyckas med att få vinerna blint, så risken finns att det är mina fördomar, men d’Orrance doftar, nej luktar, nya världen-chardonnay lång väg. En frukt med rejäl rondör av vaniljfat, popcorn, nötigt smör och löften om sötma. Smaken bekräftar - här är det rundare frukt, men mineralitet är det ont om, det finns en liten känsla av punsch och en stor känsla av huller om buller. En känsla av att det snurrar ganska bra, men ingen karusell att hålla sig i."






"En snabb snurr och en längre sniff talar direkt om att vi tar ett flertal hopp uppför kvalitetsstegen med Pillots Chassagne-Montrachet. Här finns liknande markörer som tidigare, men med mycket tydligare skärpedjup. Här finns också popcorn, smör och aningen vanilj, men frukten som har drag av kryddig kumquats bär eken mycket bättre. I munnen bekräftas det. Detta är godare, här finns stadga, struktur, mer exakta syror och mer mineralitet. Samtidigt så finns det utan tvekan gott om nya fat här.

Montelenas claim to fame är att vinet vann den berömda Paris-provningen 1976. Med tanke på det är SB-priset 299 kronor överraskande lågt. Parker beskriver vinet som en chablislik Napa Valley-chardonnay, men det håller jag inte riktigt med om. Det är ett stramt vin, det är slankt och det är inte särskilt fatigt och det finns viss krita, but chablis it ain’t. Det är däremot gott, med fin syra, len citrusfrukt och mild fatbehandling vilket ger Montelena vinsten över Pillot i min näsa och mun."






"Jadot är en stor producent/négociant som många menar har tagit ett quantum leap de senaste åren. Att döma av detta enkla Beaune-vin stämmer det. Med lite luft försvinner de malolaktiska tonerna och ger plats för mörka, animaliska körsbär, örtiga och lakrisala toner, snarare än asian spice. Munkänslan är fin, smaken något endimensionell, men det finns struktur här. Jag inbillar mig att det här behöver tio år på rygg, sedan kommer det att vara komplext och ännu godare. Ett solitt bygge.

County Line är också laktisk till att börja med, men mera transparent och ljus i aromerna. Kryddig jordgubbe, en känsla av kardemumma och smultron blandas med körsbär och citrussyror. Det här är lättfotad och god pinot noir, men jag tvivlar på att det är något att spara."






"Här hände det grejer … Chambolle-Musigny brukar locka manliga vinälskare att prata om sexighet, feminina och delikata parfymer.
Jag undrar vad kvinnliga vinälskare skulle använda för värdeord?
Det här vinet är hur som helst enormt elegant, fokuserat och, okej då, direkt sensuellt! Det smeker näsan med exotiskt kryddade röda bär. Dofterna av tryffel och forest floor har inte kommit än, men löftena finns där. I munnen är det också en smekning med otroligt eleganta tanniner och god frukt som ger soliditet åt en redan framväxande komplexitet. Det här kommer säkert att utvecklas, men går strålande att dricka nu.

Åh, så fin den är! Jordgubbar och mörkröda bär minglar med en snyggt snuskig ton av tryffel, kanel och ingefära dyker upp. Syrorna är härliga, sedan snygga tanniner och en fin komplexitet. Om Chambollen är Sade så är det här Prefab Sprout med lite extra dist på gitarren och muller på basen. Munkänslan är också fin, men kanske aningen värmande. Alkoholen märks, inte så att det tar över men det här vinner på att serveras någon extra grad svalt."






"Kvällens utan tvekan snyggaste etikett. Inledningsvis är doften lite knuten, men med lite tid börjar Montilles Aux Thorey visa vad den kan och vill. Kanske inte lika elegant som chambollen, men här finns ännu mera inneboende resurser som tiden kommer att locka fram. Läckert eleganta körsbär leker med fantastiska tanniner, en känsla av ljus chokladtryffel, exotiska kryddor, och pinosity-faktorn är skyhög. Producenten är känd för rustika viner, men det finns inte mycket som är bonnigt här. Den här kommer att vara grym 2020.

Frågan väcktes av Frankofilen på Twitter dagen före provningen. ”Svär kanske i kyrkan här, men är man inte liiite trött på Beckers stil ändå?” Och det är ju så: har man druckit några olika Becker känns stilen igen. En elegant och ganska mild pinot noir med tydligt kalkig känsla, där jordgubbar, rönnbär, apelsinsyror och malört spelar med exotiska kryddor och tydliga snygga fat med kanske aningen för mycket beska. Sankt Paul bär sig åt så i kväll också, men jag har inte druckit tillräckligt med Becker för att ha tröttnat. Det här är strålande gott - det man kan undra är om det finns stoppning för lagring för att få den där ekbeskan att gömma sig ännu mer?"








"Resan fortsätter uppåt - i alla fall om man som jag är svag för traditionalister. Det här är så snyggt, så rent, trots att det finns gott om komplexitet i de animaliska körsbären som växt på ett sandelträ som skuggar jordgubbsplantorna. Det finns en air av lakrisal örtighet, det finns lite äppliga syror som lär vara en dröm till fet ljus fågel. Det här är elegant, det är färdigt, men ändå inte ett dugg tråkigt.

Faiveley är ännu en stor firma som har satsat pengar på att göra alla sina viner bättre och här har man utan tvekan lyckats. Här visas allt på en gång. Min näsa vill inte lämna glasets öppning, min näsa drar in så jag blir andfådd i en ansträngning att få tag i allt som pågår här. Det finns samma saker här som i de andra vinerna – körsbär, animaliska och lakrisala toner, ljusa exotiska kryddor, ljusa syror, blommor och en mycket mild, men helt underbar ton av tryffel. Munnen bekräftar, det här är en helt skamlös förförisk dryck, med underbart lena tanniner. Dock, det uppstår en diskussion om det här verkligen har stoppning för lagring eller inte. Inte, säger T som vill stanna vid 92 poäng på grund av det. Vem bryr sig om lagring säger P som vill dela ut 95 poäng. T nummer 2 orkar inte med poängen men har ett ansiktsuttryck som skvallrar om skamlös njutning. Låt oss säga 93-94, och vänta inte för länge. 

Apropå 95 poäng så fick just denna Ojai 95 poäng av Antonio Galloni. Min skala är inte Gallonis, men det här är också ett fint vin. Det här är mera av en power-pinot med black cherries snarare än röda bär, här finns koncentration och kraft, men också friska syror som snyggt håller balansen. Kanske inte lika förföriskt som vinerna från Bourgogne, inte lika komplext, men strålande gott ändå.

Bourgogne vinner enkelt i min bok, men resten av världen är inte så dum den heller."


De korkade fick stå i skamvrån. "Junger Fritz" har ett problem..

lördag, september 07, 2013

Slovakien: 7x Karpatská Perla


Förväntningarna puttrade väl runt på en ganska modest nivå när vi drog upp våra första slovakiska buteljer någonsin. Våra förhandstittar på en del producenters hemsidor gav ändå vid handen att det varken saknades investeringar, ambitioner, kunskaper, eller internationell utblick.

Somliga flaskor stoltserade med guld- och silverutmärkelser från olika nationella och internationella vinkonkurrenser. Den där fasen har väl i stort sett passerats i mer kända vinländer som Frankrike, Tyskland, Italien och Österrike, eftersom inflationen urholkat medaljernas eventuella marknadsvärde.

Den första flaska vi korkade upp var en chardonnay från ett tjeckiskt vineri som lyckats vinna en internationell vintävling i San Francisco. Här hittade vi en syntetisk tuttifruttidoft och en sötfruktig smak med slapp syra och kletigt slut. Summa summarum en odrickbar produkt av artificiellt vinmakande som man associerar med det billigaste industriella skräpet.

Det var nog precis den kontrasten som behövdes för att blixtbelysa hur pass seriösa Karpatská Perla är. Den karpatiska pärlan är en medelstor familjeegendom som odlar 46 hektar vinmark i området Malokarpatská. Då befinner vi oss ungefär trettio kilometer från huvudstaden Bratislava, vid Små Karpaternas utlöpare. Att döma av hemsidan är det ett välutrustat team som jobbar här och anslaget är kommunikativt, professionellt. Frågan är vad själva vinerna har att säga.


2011 Jagnet Muškat Moravský

Jagnet är pärlans enklaste serie, avsedda att drickas direkt, troligen maskinskördade (korr: nej, faktiskt inte!) för att kunna attrahera med hjälp av priset och sina skruvkapsyler i poppigt randiga färger. 12,5%

Nosen är ren och omedelbart tilltalande. Den har en fin och lätt parfymerad muscatkaraktär med bruna kryddor, örter, bergamotte, te, apelsinblom och en allmän druvighet. Smaken är ren och helt torr, relativt lätt i kroppen men väl balanserad och smått kryddig med goda apelsintoner. Välgjort vin, gott och klunkbart, dricks gärna och helst kallt. (84-85)

2012 Varieto Rizling Rýnsky

Varieto är druvspecifika viner, handskördade och avsedda att kunna lagras. Här riesling, 13,5%

Doften är först lite ylle-reduktiv. Ganska återhållsam och lätt grönörtig, med en gnutta vitpeppar och grapefrukt som liknar grüner, egentligen rätt neutral/icke-aromatisk för att vara riesling. Druvans patenterade persikotoner kommer loss först efter ett dygn i kylen.
I munnen en torr, frisk och hyfsat stram historia, med medelfyllig alkoholkropp, liten bitterhet i slutet, och någon längd. Rent och smått mineraliskt vin, dock inte väldigt karaktärsfullt, mer som en slank grüner än riesling egentligen. Bäst på andra dagen. (85-86)


2012 Varieto Veltlinske Zelené

Från gårdens äldsta planteringar i Modra med 40 år gamla stockar. Grüner veltliner, 13,5%

Liksom rieslingen först lite yllig, sedan lätt grönörtig med lite mineral och vitpeppar, efterhand mer fruktig med grapefrukt, gråpäron och en aning av fazers gröna kulor. Smaken är nästan torr, avrundad och ganska fyllig, generöst fruktig med aromer av grapefrukt, päron och (faktiskt!) röda bär. Den har bra spänst, balanserad alkoholkropp, anis/lakrits-sälta och en god liten bitter twist i slutet. Ett rent och lite mineraliskt vin med koncentrerad frukt, väl balanserat med skön längd på aromerna utan alkoholvärme. Smarrig grüner som upplevs godare och mer givande än en hel del österrikare upp till €15 eller så. Dricks gärna igen. (87-88)

2009 Varieto Pinot Noir

Unga stockar. Fyra månader i barrique, resten på tank, 13%

Doften är först reduktiv och närmast frånstötande med orena toner, malörtskvastar, svavel och andra konstigheter ovanpå en mer förväntad jordgubbssaft med bruna kryddor och lakrits. Lite Baden-tüskt i stilen, men inte särskilt aptitligt. Två dagar senare får vi en mer fruktren doft med varma jordgubbs- och hallontoner och lite örtighet. Smaken upplevs ganska varm och sötsaftig med antydan till restsötma samt ett lite kladdigt och alkoholvarmt slut. Efter långluftningen funkar det någotsånär om temperaturen hålls i schack. Nej, det är ingen enkel sak att göra god pinot till budgetpris. (81-82)



André, alibernet, pinot noir, cabernet sauvignon, två år i barrique, 13%

En allmänt germansk rödvinsnäsa, upplevs som den kommer från svalare breddgrader och befinner sig då någonstans i gränslandet mellan blaufränkisch, sankt laurent, pinot noir och svalvuxen cabernet. Doften är inte alls så extraherad och/eller fatrostad som vi befarade då det är firmans prestigevin. Snarare visar den upp en elegant svalka, nyansering och transparens som släpper igenom såväl örter, skog och kryddor som jord och sten. I munnen kan vi glädjas åt balans, fräschör, behagliga tanniner och lagom mognadsutveckling. Sannerligen njutbart! Vi kan lätt tänka oss ett gäng flaskor att tulla på framöver.
(89-90)


2012 Dílemúre Devín

Namn av två vingårdar, Díle och Múre. Senskördade klasar (typ auslese) av devín (gewürztraminer x malvasia), 11,5%.

Ren doft med antydan till svavel samt blommiga toner, exotisk frukt, rabarber, honung, muskot. Läckert söt smak (gissningsvis runt 100 g/l) med frisk rabarbersyra,  smått viskös munkänsla och intensiva aromer av passion, ananas och mandarin. En charmerande och respektabel söting, god till sältan i en mogen roquefort. (88-89)

2009 Dílemúre Pálava

 Straw wine, passito, vin de paille, strohwein av pálava (gewürztraminer x müller-thurgau) som lagrats i ekfat. Buteljerat  i maj 2011. 9%.

Ren doft med en hel del honung samt kanderad citrus, torkade aprikoser och lite örter. Ädelsöt smak med aromer av apelsin, aprikos och bergamotte samt ett ilande sockerpådrag (bortåt 200 g/l) som nätt och jämnt har ledningen över den druvmogna citrussyran. Riktigt koncentrerat, visköst, krämigt och hyfsat långt. Det här är rätt så imponerande i sitt slag, men behöver spela med en söt dessert som äppelpaj. (90-91)


Priser genom Wineshop.sk i Bratislava:

2011 Jagnet Muškat Moravský -  €5,30
2012 Varieto Rizling Rýnsky - €9,50
2012 Varieto Veltlinske Zelené - €9,30
2009 Varieto Pinot Noir - €9,40
2008 Four Elements Red - €16,50
2012 Dílemúre Devín - €15,40/50 cl
2009 Dílemúre Pálava - €20,30/37cl

DPD-frakt för 12 flaskor går tyvärr lös på €96.

Vår första post om slovakiskt vin kan man läsa här.

onsdag, september 04, 2013

Cornelissen med Frank


Frank Cornelissen är i stan. En av planetens minst kompromissvilliga vinpersonligheter, en puristisk filosof som inte tvekar att vädra skarpa åsikter. Det är första gången han kommer hit, och med sig i bagaget har han sina rykande heta tolvor. Exakt hur heta kommer att avslöjas i sinom tid. Vi fick några lugna eftermiddagstimmar tillsammans runt ett bord fullt med vin. Ett kort intro till Cornelissens Etna-universum kan läsas här.

"Jag växte upp i Belgien med en klassisk ingång till vinet och började samla flaskor redan när jag var fjorton. Inte för att jag blev påverkad åt det hållet utan för att det fortfarande var helt överkomligt. Toppslotten från Bordeaux kostade inte mer än motsvarande 30 euro, och då var det inte ens en primeur. Petrus, Lafite, Margaux och allt det där, och från hyfsade årgångar: -71, -72, -75 och så vidare.

Det här var alltså min utgångspunkt, och sedan gick jag vidare till Rhône och Bourgogne. Efterhand började jag arbeta som vinmäklare och köpte upp gamla källare för att sedan sälja dem vidare utomlands. Det gav mig möjligheter att smaka på en massa olika viner, varav en del sällsynta och svåråtkomliga. Jag handlade också en del på auktion, något som kan ta en till en viss nivå av upplevelser.

Min smak gick alltså från de där, låt säga... klassiska vinerna, till de mer hantverksmässiga, och det var Bourgogne som först gav mig den impulsen. Jag fascinerades av hur allting kunde förändras i glaset, av alla övertonerna och aromerna. Så, min smak gick helt enkelt över från Bordeaux till Bourgogne. Och när jag senare kom till Barolo, så fann jag precis samma sak där.

När jag smakade runt i Langhe landade jag alltid hos de traditionella producenterna. Till exempel den gamla Brunate från Rinaldi, med de underbara vita tryffelaromerna, det var ett fantastiskt vin. Det var de här upplevelserna som fick mig att bli nyfiken på hur vinet gjordes.
Efterhand, allteftersom jag gick genom den här fasen, fick jag idén att jag kanske... skulle producera mitt eget vin. Jag lärde känna en vinproducent i Langhe - Elio Grasso - och han försökta tala mig tillrätta, men utan framgång. Ju mer han pratade på, desto mer fast blev jag.

Och så hittade jag en mycket speciell plats, Etna. Först hade jag gjort en checklista över vad jag egentligen gillade med vin. Jag föredrog en plats där man kunde plantera oympade sticklingar, alltså en jordmån med sandig struktur. Jag ville ha en miljö som inte utarmats av monokultur, som i Bourgogne eller Barolo. Sedan behöver man också en unik plats ifråga om geologi.

Jag besökte Etna, som stod högt på listan eftersom vulkaner uppenbarligen brukar ha lavajord med en sandig struktur. Vi var i dalen på norrsidan och fick ett vin serverat blint av en sommelier, och efter några funderingar förstod vi att det måste vara från Etna, även om det mest liknade viner från norra Italien.

Så körde vi vidare och fick en fascinerande vy av det stora berget med sin topp helt klädd i vitt - det var i maj och snön låg fortfarande kvar på höjderna. Medan vi vandrade omkring däruppe fann vi stenmurar med övergivna vingårdar - detta var år 2000 - och grova vinstockar, uppenbart inga unga rankor.

Vi frågade några bybor om vinodlingen, och de berättade att det fanns gamla avgränsade områden (contrade) precis som i Bourgogne och Barolo. Vinet från ett område skilde sig tydligt från omgivande områden. De förklarade att de skördade sent, i slutet av oktober eller rent av i november.

Alla ingredienser - en lång växtcykel, det svala klimatet, inga industrier i närheten, också det torra klimatet med vind och snö på vintrarna - ja, det var på pricken! Jag funderade inte länge, utan började titta efter en plats att börja på.

Snart hittade jag en bit mark genom ett litet vineri av den gamla skolan, vars viner jag hjälpte till att sälja - Calabretta. De fick hjälp av mig med att skaffa några importörer och hjälpte mig i gengäld hitta ett halvt hektar, en övergiven plätt som de inte brukade längre.

Och så började jag, men jag hade egentligen ingen aning om hur man skulle göra eftersom jag aldrig hade drivit en vingård. Inte heller visste jag något om logistiken i ett vineri. Jag hade visserligen pratat en del med olika vinmakare men det här var något helt annat, så jag fick gå efter eget huvud.

2001 var min första årgång, och jag hittade snart amforor (tinaje) från Spanien, något som var en fantastisk upptäckt och dessutom till ett bra pris. Så plötsligt hade jag tolv amforor, men efter skörden hade jag bara must att fylla två av dem. Jag kastade tydligen alldeles för många druvor på golvet (skratt).

Folk i området tråkade mig eftersom de aldrig hade sett någon rata så mycket druvor. De var nog lite nyfikna på det här med amforor, men så kom den här killen från yttre rymden och kastade frukten på golvet. För dem var det helt obegripligt - varje klase var värd si och så mycket och borde bidra till försörjningen över året. Den här galningen kastade pengarna på golvet!

Det blev givetvis en del snack ute på bygden, men allteftersom tiden gick förstod de att jag var ute efter ett vin med karaktär och koncentration. Från att ha varit en fanatisk hobby utvecklades verksamheten gradvist så att jag 2003 kunde bestämma mig för att sluta med vinmäklandet till framförallt Storbritannien. Marknadens fall efter Twin Towers hjälpte förstås till med det.

Så, från 2003 blev jag vinbonde på heltid. Sedan dess har det självklart hänt en hel del med vinerna. Man kan beskriva det som två faser, där den första var intellektuell. De viner jag gjorde i början var mer en idé om "flytande sten". Jag ville vinifiera bort frukten för att få fram själva essensen, själva terroiren.

Den inställningen kom sig delvis ur en obekvämlighet med den stil som gällde i slutet av 90-talet, ja med dåtidens viner rent generellt. De var väldigt fruktdrivna, med toppviner som till exempel Astralis från Clarendon Hills. För mig var det här marmelad med tillsatt citronsyra och etanol. Riktigt hemskt, jag kunde inte dricka det. Min attityd baserade sig alltså mer på "anti" än "pro", så de tidiga vinerna var mer "jag" än "terroir".

Om vi jämför med nu, så känner jag dels att jag mognat i mitt vinmakande, men också som person. Jag är lite lugnare idag, och lite mer tålmodig. Man kan se den här utvecklingen även i vinet. Jag vet inte om ni provat de gamla vinerna. När jag kommer tillbaks till Sverige ska jag se till att vi får smaka några äldre exemplar.

Det är intressant, för det visar så väl var jag startade och vart jag är på väg nu. Det känns mer balanserat idag på så vis att det är mer av Etna och mindre av mig. Det jag är ute efter är inte druvkaraktär utan terroir. För att göra det behövs en idé om helhet, alltså en 100-procentig idé. Tänk er att man häller ett glas fullt med vatten. För att hälla en droppe till, måste en annan droppe bort.

Det gäller för maträtter såväl som för vin. Om man tillsätter något - må det vara syra eller svavel - så måste det ske på bekostnad av något annat. Är man ute efter konceptet "absolut terroir-vin", så måste det göras på ett känsligt och, för den delen, tekniskt rent sätt. En bra hantverkare är också en bra tekniker. Men inte en tekniker som använder sina redskap och instrument för att ändra.

Jag vill göra vin på ett sätt som får vinet att uttrycka sig självt, utan att vara frampressat eller komprimerat. Mitt beslut att inte använda svavel grundar sig inte på någon religiös ståndpunkt, ej heller på någon talibansk inställning till vinmakande. Det är väldigt enkelt - jag vill ha maximalt med aromer från territoriet in i mitt vin.

Därför låter jag mig styras av logik. I början trodde folk att jag var ute efter ett uråldrigt vinmakande. Så är inte alls fallet. Min källare är väldigt klinisk, så pass att vissa tycker jag är helt galen. Men jag vill bara skapa en steril miljö för vinifieringen, eftersom jag vill låta mina druvor få hjälp av sina levande jästceller och inte störas av en massa bakterier i källaren.

Folk kan förstås ifrågasätta detta som "naturligt" eller inte, men jag vill skapa ett gott vin, ett precist vin, ett vin som kan uttrycka sig fritt. Min största glädje är ett vin som utvecklas i glaset. Om jag skulle svavlat eller filtrerat det, eller pastöriserat det, skulle det ha varit perfekt stabilt, men fastlåst i sina skenor utan möjligheter till utveckling.

Och jag tror att glädjen för varje vinvän är just den utvecklingen. Den kommer slutligen att få vinet att dö, precis som vi alla kommer att dö en dag. Ja, det är alltså min grundläggande idé om vin. Ganska klassiskt egentligen, men fokuserat på att låta vinet få uttrycka sig maximalt, utan teknologi eller tillsatta produkter. Det är det som är mitt mål.

Viner på 50- och 60-talen var ibland disiga till utseendet, och folk kritiserar emellanåt mina viner för att vara oklara. I början blev jag arg, men nu skrattar jag lite åt det. I flera decennier har folk faktiskt kunnat läsa i inledningskapitlet till Hugh Johnsons vinatlas hur man bär sig åt för att dekantera ett vin och separera fällningen. Varför skulle jag behöva filtrera vinet? Det tar bort en del av smaken.

Det är så enkelt att dekantera. Okej, jag kan förstå ifall man har tvåhundra gäster till lunch och det inte finns tid till det, men i det läget bör man inte köpa mitt vin, punkt, av rent praktiska orsaker. Att mitt vin är disigt är alltså ingen defekt, man serverar det bara på ett annat sätt.

Å andra sidan, om vi tittar på sånt som kallas "naturligt vin", så har jag problem med vad som pågår där. Jag har en känsla av att det finns en medveten strävan efter disighet, där folk till och med skakar sina flaskor innan de dricker dem. Det där har jag svårt med, på grund av min klassiska bakgrund. Jag föredrar fortfarande när vinerna är klara, och att de dekanteras innan de serveras försiktigt i flera glas.

Jag uppskattar förstås att dricka bottensatsen också, den är full av smak. Det sista är mitt glas vin när ingen annan vill ha det (skratt) - men först vill jag dricka vinet som det är, klart och fint. Allt detta sagt, måste jag ändå kortsluta hela mitt resonemang eftersom jag älskar min rosato när den är disig.

Rosén är väl inte det mest precisa vinet, utan handlar mer om drickglädje. Vi buteljerar tidigt medan det fortfarande har en del koldioxid kvar. Det känns vettigt i ett vin av den här typen. Man kan förstås också dekantera om man vill bli av med den lilla kolsyran, men det är upp till var och en."

Susucaro Rosato 5 (2012)

Munjebel Bianco 9 (2012)

"Tekniskt sett är de här bägge vinerna lite okonventionella när det kommer till vinifiering, inte för att de därför är konstiga. Vi odlar fina druvor och söker efter en hög koncentration av aromer. Från arton hektar producerar vi bara 30 000 - max 40 000 flaskor. Jag vill ha den där koncentrationen, och för att få fram den krävs skalkontakt, alltså jäsning med skalen, för att utvinna alla smakerna.

Exempelvis är min rosé en blandning av blå och gröna sorter - jästa tillsammans - och därför är det en avvägning att balansera vitvinssorterna mot röd nerello. I det här fallet bjuder vinet på en större täthet i munkänslan, och jämfört med en klassisk rosé är detta mer av ett rött vin. Samma sak gäller det vita vinet.

När mina vita kom till Skandinavien - först Norge och Danmark - fick folk för sig att det var någonting helt nytt, när det i själva verket är en av de äldsta traditioner som existerar, och särskilt då i Georgien, att göra vin på det här sättet. När man jäser med skalen blir vinet gyllene, eller orange som man gärna säger idag, och det är ganska enkelt att alla smakerna från druvan hamnar i vinet och det får mer färg.

I början sa folk "usch, de här vinerna är totalt oxiderade", men så smakade de och upptäckte att de var friska och ja, inte alls förstörda. Det var skalkontakt, och ingen visste egentligen vad det var för något.
Här har vi också en hel skola med utvecklade viner från Friuli, till exempel Josko Gravner, som började återintroducera den här typen av vinmakning.

Gravner föredrar att mognadslagra länge innan buteljering medan jag hellre tappar på flaska tidigt, eftersom mitt vita inte har samma tanniner som ett rött. Därför håller jag hellre vinet ett tag i flaska innan det släpps, för att det ska få öppna upp sig lite. När man arbetar utan svavel måste man också vara väldigt noga med när man buteljerar. Hellre för tidigt än för sent.

Så, i mina viner finns det oftast lite kolsyra kvar. När den malolaktiska jäsningen är över, stiger kolsyran upp till ytan. Men när vi buteljerar, finns fortfarande en del kvar nere i vinet, och det hjälper oss att skydda vinet inför buteljeringen. Gillar ni det inte, slå bara upp första kapitlet i Hugh Johnsons vinatlas (skratt).

Våra amforor kommer som sagt inte från Georgien, utan från Spanien. De är betydligt mindre än de georgiska, som oftast brukar vara på 2000 liter. Den storleken var alldeles för mycket för mig när jag startade med en halv hektar och inte hade någon koll på logistiken i en vinkällare. Därför letade jag efter mindre, och jag hittade dem i Spanien.

Den största skillnaden är att de georgiska kvevri har svårt att hålla vätska, eftersom de är alltför porösa. Därför använder georgierna bivax på insidan. Det är något jag omedelbart inte gillade, eftersom jag vill ha mina viner så rena som möjligt. Det är därför jag inte uppskattar ekigt vin, men å andra sidan inte heller den här honungsaktiga smaken av bivax.

I början använde jag därför amforor utan beläggning på insidan, men numera är de linjerade med epoxy, alltså ett slags syntetiskt glas. De kan göras perfekt rena och absorberar ingenting. Istället för att använda svavel för att desinficera insidan av ett fat som riskerar infektioner, kan jag använda alkohol och citronsyra för rengöringen. Amfororna är helt neutrala.

Samma sak med jäskaren, där använder jag tusenliterstankar av polyetylen med hög densitet, enologisk plast alltså. Likaså i mina dekanteringskar, som är lite annorlunda konstruerade av polyetylen med hög densitet och teflon på insidan. Även de är helt neutrala.

Men självklart använder jag inte de här plastkaren för att lagra vin i flera år. Materialet är ju ett derivat av petroleum och det kan tänkas påverka vinet i långa loppet. Men de fungerar utmärkt för jäsning, dekantering och assemblage. De viner som ska lagras någon längre tid går ner i amfororna."

Georgierna lär vara arga för att du har stulit deras idé med amforor. Har du haft någon kontakt med dem?

"Nej, det har jag ingen anledning till. Om de är arga på mig, borde kineserna vara arga på dem. Det är så löjligt! Georgierna tycker att de uppfann hjulet, fast kineserna redan uppfunnit det. Problemet med georgierna är att de lever isolerade i en dalgång utan möjlighet att se vad som pågår på andra sidan kullen.

De tror att de har världens bästa keramik. Det är bara att åka till södra Japan, Korea, eller Kina, för att förstå att det inte stämmer. Det är de platserna som står för den riktigt seriösa keramiken i världen. Krukmakeri på toppnivå är inte bara bränd lera, det är ett helt urval av leror som i vissa fall fått åldras i femtio år innan de är färdiga att användas. Precis som ekfat görs av virke som åldrats.

Lerorna blir till keramik när de bakas vid 1100 grader. Det materialet är inte längre bräckligt och inte poröst, utan helt slutet. Enligt min åsikt trampar georgierna fortfarande omkring på en gammal cykel medan kineserna sedan länge åker Ferrari. Så det är ingen som stjäl något här - hur kan man stjäla en grundläggande teknik?"

Finns det några traditioner av skalmaceration för vita viner i området runt Etna?

"Nej. Med ett undantag, och det var egentligen ingen tradition utan en ren nödvändighet. I vissa fall, förr i tiden, gjorde de små privata druvodlarna ett eget vin av gröna sorter för familj och vänner. Då använde man sig av exakt samma teknik som för de röda vinerna, eftersom man inte hade utvecklat någon särskild teknik för vitviner. De hade ett presshus för sina blå druvor och använde det för de gröna också. Det här förekommer fortfarande.

När jag lät de lokala odlarna smaka på mitt vita vin, kunde de genast relatera till det. De sa aha, det är gott, det är mer smakrikt, si eller så, men hela tiden i en relation till hur de brukade göra sitt vita vin. Så för byborna kändes vinet så att säga vagt bekant.

Sicilien har ju historiskt sett huvudsakligen varit ett rödvinsområde, sånär som på Marsala som gjordes med en teknik importerad av britterna. Skalkontakt användes självklart för de röda vinerna. Problemet med Sicilien är att man ofta gått från en ålderdomligt rustik vinmakning till helt uppdaterade metoder utan att ha etablerat en riktig tradition dessemellan. Det fanns inget som riktigt band ihop det förflutna med den moderna tiden."

Men åtminstone Etna och Vittoria har ju flera hundra år av traditioner?

"Problemet är att vinerna oftast såldes av i bulk för inblandning i mer kända viner norrifrån. Etna-odlarna fick ett hyggligt pris för sina produkter, men området hade inget ansikte utåt och därför kände ingen egentligen till att vinområdet existerade. Renässansen på Etna hade precis börjat när jag anlände dit, tack vare folk som Andrea Franchetti och Marco di Grazia."

När vi var där 1998 sov området fortfarande som Törnrosa.

"Ja precis, det var två år innan jag först kom dit år 2000. Folk brukar säga till mig att jag borde kommit tio år tidigare, då hade jag kunnat köpa hela dalgången norr om Etna. Sånt är livet!"

Kan du säga något om druvsorterna i de första vinerna?

"Ursäkta, men vanligen brukar jag skippa sorterna eftersom jag mest betraktar dem som ett fordon för att komma fram till terroir. Och givetvis som ett fordon att vinna tävlingen med! Nå, i det vita vinet har vi alltså grecanico dorato, som är nära besläktad med garganega. Det är en sort som skördas relativt sent. Den andra sorterna här är coda di volpe, som man också kan finna i Campania, samt catarratto och carricante i mindre andelar. Det är årgång 2012, så det vi smakar nu är ett prov före buteljering.

Coda di volpe kommer framöver att utgå från det vita vinet och användas i rosén istället. När ni smakar kommer ni kanske märka en aning av rusticitet i tanninerna, som i och för sig är trevlig, men jag föredrar smakerna i grecanico och tycker inte att coda di volpe bidrar med någon ytterligare komplexitet till vinet. Det är därför tar jag ut den och flyttar den till rosén.

Rosén är en blandning av druvsorter: malvasia,  den gamla muscat à petit grains, catarratto för att mildra lite på den aromatiska sidan, och sedan nerello mascalese som vi plockar för sig när den är fullt mogen. Den kommer från en särskild plätt längre ned i dalen. Det finns också en annan del nerello som är mindre mogen. Det är klasar vi plockar bort från rankor som bär för mycket frukt och där klasarna hamnar för nära varandra. På så vis undviker vi också mögelangrepp. Den definitiva blandningen hänger på hur pass mogna malvasiadruvorna blir, det är en knepig druvsort som lätt kan falla över kanten till övermognad."

Du nämnde tidigare monokultur. Vad är din definition på det?

"Det är svårt att säga, men lättare med ett exempel. När man kör genom Barolo-zonen, så finns det nästan ingen skog kvar. Nästan inga träd eller någon annan vegetation. När du odlar konventionellt så sprejar du, även en ekologisk odlare sprayar med ekologiskt godkända medel som koppar och svavel. Det är beklämmande när man åker genom området i maj eller juni och det stinker från vingårdarna. Det har med all säkerhet en negativ effekt på jästcellerna och hela det komplexa ekosystemet, som reduceras till något väldigt basalt och torftigt.

Jag hade möjlighet att tala med Bruno Giacosa för åratal sedan, och han klagade över att han sedan början av 1980-talet hade problem med själva jäsningsprocesserna. Jag är övertygad om att det beror på en generell minskning av antalet jästceller på skalen, eftersom det har sprutats så mycket i området att jäststammarna nätt och jämnt överlever. Giacosa använde inte de orden, men han sa att han hade allvarliga problem med jäsningen.

Det är därför man ofta hittar naturliga vinodlare i områden som är mer balanserade, inte så hårt drivna av monokultur. Det är också en chans för de här vinerna att bli mer komplexa. Jag säger inte att det alltid rör sig om stor terroir, det är något annat och här blir det komplicerat på riktigt. Själv har jag varit lycklig nog att kunna välja min plats, och den är Etna. Om jag hade ärvt en familjegendom hade jag inte kunnat ta vägen vart jag ville.

Om jag till exempel varit född i Tyskland, hade jag haft svårt att göra naturligt vin eftersom grannarna troligen sprejar för fullt och produkterna med all säkerhet hamnar på mina druvor också. För att få en idé om hur långt det här problemet går, ta några viner jag skickade häromåret till Vinnatur. Det är den italienska föreningen som anordnar en off-mässa på Villa Favorita, och de är rätt seriösa. De ber alltid om minst ett prov från deltagarna och kör analyser efter 125 produkter som kan användas i sprejform.

De fann spår av två produkter i mina viner, och det är närmast oförklarligt eftersom vi inte använder någonting. Jag ringde dem som analyserat proverna, och deras råd var att kolla upp vad mina grannar håller på med. Jag gjorde det, och de var faktiskt väldigt hyggliga eftersom de förstås inte ville göra någon skada. De visade upp paketen de använt i angränsande vingårdar, och visst var det de produkterna som fanns i analyserna.

Den ena vingården köpte vi helt enkelt, och i den andra tog vi på oss att göra behandlingar åt ägaren. Grannen var nöjd med det arrangemanget och sparar dessutom en del pengar, och vi är förstås också nöjda. Det var ingen stor sak för oss, men det är ändå viktigt att titta noga på detaljerna. Om vi översätter situationen till områden som Champagne, Barolo och Bourgogne är det nog betydligt knepigare att odla enligt sin övertygelse, när man är helt omgiven av pesticider."

Går det åt rätt håll runt Etna, eller åt fel håll, på grund av vinernas ökade popularitet?

"Jag ser två distinkt olika utvecklingar. Ogräsmedel och växtgifter användes inte förr, och de har fått en viss popularitet i området. Och problemet är inte främst de större egendomarna. De använder i och för sig produkterna, men det värsta är att mindre odlare, trädgårdsmästare och grannar ser hur enkelt det är och börjar köra på för fullt med inställningen "äsch, det funkar, ingen ser ändå grejerna när de har hamnat i jorden". Okunnigheten på landsbygden är ett olyckligt fenomen.

Å andra sidan har Etna ett naturligt skydd i sin oskadade miljö, med massor av lava och blandad vegetation överallt. Det kommer ta lång tid innan de stora företagen har kommit in och börjat spreja över hela området. Det kostar ungefär 150 000 euro enbart att förbereda en hektar övergiven vinmark för rationell plantering, med hyra av maskiner och allt. Så det ekonomiska bromsar upp utvecklingen på ett positivt sätt.

Men när det gäller framtiden är pengar också en starkt förorenande faktor. Det här stället håller på att bli populärt nu, och rent av berömt för storslagna viner, precis som tidigare Barolo och Bourgogne. Effekten kommer bli att fler företag sprejar och förgiftar. Det är därför jag är angelägen om att köpa så mycket land jag kan. Det viktigaste av allt är att landskapets värde är ovärderligt. Källarfaciliteter och mitt eget boende står långt ner på prioritetslistan. Jag skulle gärna äga hela berget om jag bara kunde!"

Rosso del Contadino 10 (2012)

Munjebel Rosso 9 (2012)

"Skillnaden mellan de här båda vinerna är blandningen av druvsorter. Contadino är vad man i Tyskland och Österrike brukar kalla en Gemischter Satz, alltså en fältblandning. Vi har arton hektar med gamla stockar, den yngsta vingården är 53 år gammal. Det är våra jeunes vignes, resten går upp till ungefär hundra år. Contadino görs av allt som inte är nerello mascalese, men ändå blå sorter.

I något hörn har vi alicante bouschet, vi har lite nerello cappuccio, lite nerello mantellato, minella nera, uva francese, lite sangiovese. Allt det här plockas för sig och utgör basen till Contadino, kanske 25-30 procent av blandningen. Resten är nerello mascalese, från särskilda lotter som vi valt ut till det här vinet.

Nästa vin är det jag kallar "Munjebel Classico".  Det är en hundraprocentig nerello mascalese liksom alla de följande vinerna vi ska prova. För folk som känner till mina viner från tidigare årgångar, så brukade Munjebel vara ett årgångsblandat vin. Den förra versionen var en 2010/2011, men från och med i år blir det bara en årgång i varje vin, inga fler blandningar.

Jag började att blanda årgångar eftersom jag... helt enkelt gillade det. Jag uppskattar gamla skolans vinmakande, som i gamla riojaviner. Ta till exempel Vega Sicilia - när jag smakade deras vintage Unico var det trevligt, men vanligen föredrar jag reserva especial, de där gamla familjereservorna som ofta blandar årgångar. Jag gillar den stilen av utvecklade viner, om de fortfarande har kropp och struktur.

Därför började jag göra något liknande med mitt klassiska Etna-vin. Vad jag såg var, att när man arbetar utan svavel så måste man vara mycket noga med renheten i produkten. De gamla vinerna som sparats i amforor fick gradvis stigande volatila syror, lite i taget. Så att vänta ett år extra för att kunna blanda - och dessutom över sommaren - med det nya vinet, det verkade inte längre vettigt, snarare som att medvetet be om trubbel.

Vad jag gör nu är att macerationen, alltså skalkontakten, är lite längre i Munjebel Classico. Jag pressar det här vinet sist av alla, vilket innebär att det får en månad mer på skalen än Contadino. På det viset får vinet också en större täthet och lite mer utveckling. Det är den huvudsakliga skillnaden mellan den här versionen och de tidigare.

2012 var en extrem årgång för oss. Vi hade en otrolig koncentration. Under tolv års tid har jag haft många olika årgångstyper men aldrig något som den här. I vår dalgång brukar vi få de första höstregnen i slutet av augusti, och det är då årstiden skiftar. 2012 kom det aldrig några regn alls. September gick och när vi nått oktober började jag tänka "basta, vi måste plocka" eftersom sockernivåerna var på väg rakt genom taket och syranivåerna hotade att falla lika snabbt.

Så vi plockade ovanligt tidigt, och årgången representerar nästan vad man skulle kunna kalla ett slags "naturlig omvänd osmos". Vinerna blev oerhört koncentrerade. Men det var inte en het årgång, och det är därför vingårdsvinerna visar upp sina egna karaktärer trots den höga koncentrationen. Hade årgången dessutom varit het, hade jag inte kunnat göra några vingårdsviner. De hade inte haft sina egna särpräglade karaktärer, och när jag inte ser några sådana så blandar jag allt till ett vin, min klassiska Munjebel."

När brukar ni plocka?

"Vanligen sent. Vi är kända för att plocka vid full mognad, men inte övermoget. De eventuellt övermogna druvorna åker rakt ner i Contadinon och hamnar aldrig i Munjebel eller Magma. Vi börjar med Contadino runt 10-15 oktober och slutar med de högsta lägena i Vigne Alte framåt mitten av november.

Det låter sent, men när man pratar med gamlingarna på Etna så brukade de också plocka från mitten ända till slutet av november. Särskilt i de högst belägna vingårdarna. När de ändå var däruppe så stannade de ofta kvar efter skörden och passade på att beskära vinrankorna. Annars hade de behövt färdas ner och upp igen, ingen enkel sak eftersom transportvägarna var primitiva på den tiden."

Munjebel Rosso 9 CS (Chiusa Spagnolo, 2012)

Munjebel Rosso 9 VA (Vigne Alte, 2012)

Munjebel Rosso 9 MC (Monte Colla, 2012)

"Här har vi nu tre vingårdsviner. Ett fattas, eftersom jag beslöt att inte buteljera det. Jag hade bara volymen av en amfora, så det vinet fick blandas in i Munjebel Classico.

Det första glaset är Chiusa Spagnolo, en vinmark på 620 meters höjd. Stockarna är oympade, runt 80-85 år gamla. Väldigt stenig jord, och potentiellt sett ett oerhört komplext vin. Väldigt tanniskt också. Jag hänför tanninerna till lavan i Solicchiata. Jämförelsevis ger jorden i Passopisciaro större viner, rundare om man får säga så, men med mindre tanniner.

Det mellersta glaset är Vigne Alte. Namnet står för mina högst belägna vingårdar. Också här är stockarna oympade, mellan 70 och 100 gamla. Beroende på året kommer vinet från tre eller fyra vingårdslägen: Barbabecchi (ger också druvorna till Magma), Guardiola, Tartaruchi, och slutligen Monte Dolce som ingår från och med 2012.

Det sista glaset är Monte Colla. Nerello mascalese, planterade 1946. Väldigt branta sluttningar, gamla terrasser. Läget är på andra sidan dalen, mittemot Etna, och geologin här består av sandig lera och sönderfallande sten. Helt olikt lava, de andra två vinerna kommer ju från mark med lava och basalt, i flera lägen med olika struktur. Monte Colla är sandig mark med rätt stor höjdskillnad mellan de övre och lägre delarna - ungefär från 750 till 800 meter.

Det här vinet från Monte Colla är mycket bredare, och större, mer körsbärigt. Det är en rundare stil av vin, men jag tycker att det har en unik karaktär. Lavajorden kan, säger gamlingarna, ge en aning bitterhet i avslutningen. Som i Amaro... de har ett uttryck: "l'amaro tine tro' caro" - "bitterheten håller man nära hjärtat". Det har sitt urprung i att när Etna-vinet var riktigt bra, i stora årgångar och bra lägen, så fanns där alltid en typisk liten bitterhet. I Monte Colla finns inget sånt, det hittar man bara i lavajord."

Har sammansättningen i jordlagren förändrats över tid genom alla utbrott?

"Absolut. Till exempel Bourgogne har en helt annan geologisk uppbyggnad där lagren byggts upp på havsbotten. På Etna kommer marken från underjorden och har spytts ut över sluttningarna genom ett otal utbrott. För några månader sedan sände jag jordprover till ett geologiskt institut, på förfrågan från en amerikansk geolog och vinfanatiker. Han vill göra en studie över geologin på Etna, om det går att få stöd för det.

Vi talar alltså om skillnader i geologin och vi vet att de finns där, när vi smakar vinerna. Inte för att vi vet den exakta fördelningen av magnesium och vad mer som finns därnere. När de tar prover på nya lavaströmmar hittar de inte sällan nya mineraler som man inte tidigare kände till, som kommit upp från jordens innandöme.

Möjligen ännu viktigare är de termiska skillnader som har att göra med altitud, mellan en jordplätt på säg 900 meters höjd och en där man bara går femtio meter lägre. Det kombinerat med exponeringar åt öster eller norr eller väster ger helt olika smaker och texturer."

Vad är din filosofi när det gäller alkoholnivåer?

"Jag har egentligen ingen filosofi om det, för att vara ärlig. Plocka moget, och inte oroa sig. Jag söker inte efter supertäta, rika och alkoholstarka viner, men 2012 hände det sig så ändå. På grund av fenomen som jag inte kunde undvika, per definition. Vi har låga uttag, och det hjälper oss att få koncentrerade viner. Vanligen, när hösten börjar, får vi en del regn. När vi lämnar sommaren brukar vi då ha en potentiell alkohol på ungefär 14%, generellt sett. Hösten 2012, när vi inte fick något regn alls, fortsatte druvorna bara att koncentreras - ingen utjämning skedde.

Eftersom jag har gamla stockar vars rötter går riktigt djupt ned, så fortsätter de bara att jobba på även om det är en stressande säsong med lite vatten. De blockerades inte av torkan, förutom de gröna sorterna. Dem fick vi plocka tidigt. Normalt sett tar vi dem i slutet av oktober, nu blev det slutet av september. Nästan otroligt, så fort gick det, för rankorna stängde ner sin fotosyntes.

Nerello verkar däremot klara torka utmärkt, de gamla stockarna bara fortsatte. Därför har jag fått alkoholnivåer som, ja det skrämmer mig nästan att säga siffrorna, ligger väldigt högt. Men alkoholen passar väl in med vinernas andra parametrar. Vi har tanninerna, koncentrationen av aromer, och ja - en värmande känsla från alkoholen. I 2011 däremot kan man inte känna den, och då hade vi ändå 15% och mer. Contadino 2011 till exempel, hade närmare 16% alkohol och det fanns inte en chans att man skulle misstänka det. 2012 går vi... (rösten blir lite extra försiktig) ... en hel grad till uppåt.

Ja, det oroar mig, men den bästa reaktionen fick jag från min fru - det här var i februari när jag var riktigt orolig och vinerna såg ut som små monster på tillväxt i källaren - "så där sa du förra året också! Det kommer att bli folk av dem med". Hur som helst, det här med alkoholen är verkligen inget jag strävar efter. Problemet är, när jag ser på det i efterhand, hur jag skulle kunna ha undvikit det.

Det fanns bara två sätt - att plocka riktigt tidigt, och det hade jag fått betala med gröna tanniner. Och det är något jag absolut inte gillar, omogen frukt och gröna tanniner. Det är verkligen inte min påse. Då hade jag hellre valt både 18 och 19 procent alkohol, då fick det bli så. Den andra möjligheten skulle ha varit att lämna fler druvor kvar på rankorna. Det hade gett utspädda viner och brist på smak, det verkar inte vettigt det heller.

De odlare som tog hem en stor skörd 2012, de kanske fick hyfsad druvmognad ändå, men vinerna kommer i sinom tid att falla isär strukturellt sett, eftersom lägre koncentration också betydde lägre syra. Så därför föredrog jag att ha en eller två procent mer alkohol, men också mer av fruktkoncentration, tanniner, och alla andra komponenter runtomkring. Det är inte den elegantaste av årgångar, den saken är säker. 2011 var däremot en fantastisk årgång."

Hänger solljusets inverkan ihop med altituden?

"Med de lägen vi har får vinrankorna sol hela dagen. De höga lägena är de som får mest ljus av alla. Med höga menar jag de som ligger 800-900 meter över havet. Så exempelvis min Magma får det mesta ljuset av alla mina odlingar. Men de här lägena är också svalare på nätterna. Jag tog inte med mig min Magma 2012 eftersom vinet ännu är alltför ofärdigt, men för att vara ett vin med en bit över 17% alkohol har det en otrolig elegans. Där ser man verkligen hur viktiga de stora temperaturskillnaderna är.

När jag letade efter någonstans att börja, tittade jag också på Portugal. Landet är känt för att ha rena druvskal och ett klart solljus eftersom luften är så klar och oförorenad. Det här är något vinrankan också känner, och den kan få till en otrolig fotosyntes."

Kombinationen hög höjd, intensivt solljus och hög alkohol känns bekant från höghöjdsodlingar i Argentina.

"Jag kan inte uttala mig om just det, men faktum är att min högväxta Magma vanligen brukar ligga lite lägre i alkohol än de andra vinerna. Dock inte 2012 när allihop landade strax över 17 procent. Och det hade som sagt med bristen på regn att göra, vinrankorna jobbade bara på och resultatet blev en genomgående koncentrerad årgång oavsett höjd.

Men Magma har en alldeles egen karaktär oavsett årgång. Jag hittar orientkryddor, lakrits, ett element av te, och självklart tanninerna, de finkorniga tanninerna. Det finns både i 2011 och 2012, även om den senare är större till volymen. Galloni smakade nyligen båda versionerna, och han föredrog inte helt oväntat 2012. Ganska förutsägbart, men själv gillar jag 2011 mycket mer tack vare elegansen. För mig är det uttrycket mycket mer Etna - men Etna är också en plats av motsatser. Så även om 2012 på ett sätt är väldigt "o-Etna" är den också väldigt Etna på andra sätt.

Ett vin jag missade att prata tidigare om är det vita. Jag hade faktiskt inte förväntat mig ett så pass bra resultat. Vi var tvungna att plocka nästan i blindo och var inte alls säkra på vad som skulle komma ut av det. Några vinrankor stängde ner verksamheten, en del druvor blev övermogna, några var inte mogna. Det var en helt intuitiv insats vi gjorde och jag hade ingen aning om hur det skulle bli.

Men det blev faktiskt ganska bra ändå. Inte stort men bra. Exempelvis 2009 var förstås mycket bättre, verkligen vackert och börjar öppna upp på riktigt nu. Annars när det gäller vita har vi mer problematiska årgångar nuförtiden. I 2010 hade vi mögel, men räddades av botrytis i de höga lägena. 2011 var markerat tannisk och ganska disig med en massa sediment. 2012 är mer elegant, men också något av ett turslag som lika gärna kunde ha gått åt skogen.

Jag tycker egentligen inte att vi har några stora gröna druvsorter på Etna. De är väl okej och jag kan uppskatta dem, men inte mer än så. Carricante är Etnas främsta gröna druva, men i min smak är den alltför syrlig. Det är syra, syra, syra and that's it. Därför ser jag ingen poäng i att plantera mer av den druvsorten, bara för att den är lokal. Däremot fungerar den som kombinatinon i en mix när till exempel grecanico dorato saknar lite syra och spänst. Då kan man flippa i tio procent carricante, och jobbet är gjort. Men dess karaktär gör den inte till kandidat för några storslagna och djupa viner.

Chenin blanc är en av mina absoluta favoritdruvor, men det återstår att se om det skulle bli en storslagen druvsort på Etna. Jag tror att den skulle kunna vara det. Förhållandena finns, men det får bekräftas i framtiden. Mitt intryck är att många vinmakare för en hård kamp med sina vita Etna-viner. När man blindprovar vitviner från området, mina eller andras, så får man ingen klar känsla av var de kommer ifrån. De är inte ens särskilt bra."

Jag har gillat Benantis Pietramarina.

"Hmm..."

Alltför syrlig tycker du kanske? ;)

"Nej, det är inte det som är problemet, konstigt nog, vilket leder oss till en annan fråga. Vid sidan av syran har vinet lite eller ingen karaktär. Det kunde vara vilket vin som helst från var som helst på planeten. Det är ett problem, eftersom Etna faktiskt har en egen karaktär. Om man till exempel provar de röda tolvorna från Passopisciaro och filtrerar bort allt svavlet, alla vinmakningsteknikerna, och alla överpumpningar och omdragningar vinet utsatts för, så känner man ändå närheten till Etna.

Ta tre röda vinifieringar: Terre Nere, mina och Franchettis. Givetvis olika, men ändå väldigt mycket Etna. När det gäller de vita kan man helt enkelt inte säga var det kommer ifrån. Jag har pratat med Graci och de andra, och helt ärligt måste jag säga att vi är lost in the twilight zone med våra vita. Det är svårt att ens göra ett roligt och lustfyllt vin med Carricante. Sista chansen är väl övermoget..."

Kommer du att plantera gröna sorter i dina nyförvärvade vingårdar?

"2016 kommer vi att plantera det första av det nya. En sida på ungefär 8000 m2 ska gå till det vita och resten till rosé. Det är för att jag inte vill vara beroende av en hyrd lott jag har nu, jag gillar inte ägaren, killen är fishy och jag vill bli av med honom."

Blir det en blandning av gröna sorter?

"Min plan är att göra två vita viner, om de blir bra. Dels en ren Monte Colla, som blir 100% chenin blanc. Dels den vita Munjebel som då blir en blandning av chenin, samt grecanico och lite carricante eftersom vi har det i våra gamla vingårdar. To be confirmed - jag ska börja med separata vinifieringar av frukten för att se vad som kommer ut.

Chenin är en klart karaktärsfull druvsort, det är det enda som kan vara bekymmersamt. Chardonnay är mycket mer neutral, också en storslagen druvsort beroende på var du planterar den. Men chenin är rätt dominant i sina aromer. Så om jag kan tämja besten, kan det nog bli trevligt. Vi får se hur det går och om det går.

Framöver kommer jag att göra försök med mindre skalkontakt. Jag är inte helt övertygad om att en längre skalkontakt är det bästa. Ibland gör det vinet lite rustikt och kan ge en uniformitet i aromerna. I år ska jag prova med en kortvarig skalkontakt, bara tillräckligt för att få igång jäststammarna ordentligt så att inte jäsprocesserna hakar upp sig.

Som sagt, jag är ingen traditionalist, så att säga. Jag gillar logik och erfarenhet, och kombinera dem till min egen tradition och vision om vin. Att arbeta med lokala druvsorter är ingen prioritet för mig. Jag vill ha druvsorter med en logik när det kommer till växtcykel och motstånd mot sjukdomar. Så om jag får uttrycka mig drastiskt: om merlot hade varit en perfekt druvsort för att visa upp terroiren på Etna - shit, då hade jag planterat merlot!"



Provade viner:

Susucaro Rosato 5 (2012)

En blandning av samjästa blå och gröna sorter: malvasia,  muscat à petit grains, catarratto, nerello mascalese. 14% alkohol.

Blekt tegelröd/neonrosa färg, oklart utseende. Ren doft med apelsinblom, orange citrus, nypon, tranbär, gojibär, pors, ljung, humle, salmiak och mineral. Spritsig och torr smak med gott om fruktiga aromer. Visst tanningrepp, blodapelsinsyror, saftig blodgrapebitterhet, salmiaksälta. Skön längd med lite värme. Supergott och superkul att dricka.

Munjebel Bianco 9 (2012, tankprov)

70% grecanico dorato, 15% catarratto, 10% carricante, 5% coda di volpe. Snittåldern är minst 40 år. 15% alkohol. 

Lysande gul färg, något oklart utseende. Ren doft, först lite knuten, med kanderad citrus och stenfrukter som aprikos, honung och rökiga mineraltoner. Svagt pricklande torr smak, mycket aromrik med koncentrerad frukt, infattad syra, och visst tanningrepp. Rätt intensivt och långt med läskpapperstorka och peppriga sensationer i slutet.

Rosso del Contadino 10 (2012, tankprov)

70% nerello mascalese, 25% blandade sorter (alicante bouschet, minella nera, uva francese, nerello cappuccio) samt 5% inzolia bianco. Snittålder 55 år. 17% alkohol.

Medelljust varmröd färg, transparent utseende, bara aningen disigt. Ren öppen doft med svart sten, tranbär, röda körsbär, hedörter, mandel, lakrits, och ett litet petrokemiskt inslag (lava). Generöst saftig smak med tät frukt, fint greppiga tanniner och avrundad syra, viss fruktsötma och en del inlagda körsbär. Rejäl längd med alkoholvärme och en behagligt eldig efterklang. Välproportionerat vin med lagom mycket tanniner och koncentration.

Munjebel Rosso 9 (2012, tankprov)

100% nerello mascalese. 17% alkohol.

Mörkt varmröd färg, transparent utseende. Ren doft, fortfarande något laktisk. Inlagd och syltad frukt med mörka toner och hög fruktmognad samt en del alkoholångor. Galet koncentrerad smak med senskördad känsla. Stora dominanta tanniner, ändå finkalibriga, som hänger kvar hela vägen ut i den alkoholvarma efterklangen. Det här känns väl tungt i gumpen och är nog det vin i uppställningen som övertygar minst.

Munjebel Rosso 9 CS (Chiusa Spagnolo, 2012, tankprov)

100% nerello mascalese. 17% alkohol.

Mörkt varmröd färg, transparent utseende. Ren doft med klart bättre lyft än i föregående glas. Tät och fint samlad frukt med eteriska, florala, örtiga och mineraliska övertoner mot en svart bakgrund. Förhållandevis slank smak med riktigt hög koncentration. En alldeles ren ton i den småsöta frukten. Stora finpulvriga tanniner med bestämt grepp utan kärvhet. Mer tanniner än syra i balansen. Rejäl längd med bra fokus och behagligt eldig alkoholvärme.

Munjebel Rosso 9 VA (Vigne Alte, 2012, tankprov)

100% nerello mascalese. 17% alkohol.

Mörkt varmröd färg, transparent utseende. Ren doft med mörkare och relativt sett svalare frukt, samt örter, lakrits, svart sten, lite farinsötma och alkohol. även här en förhållandevis slank och sval smak med balanserat hög koncentration, samt eleganta tanniner med en finpulvrig känsla, bestämt grepp och antydan till kärvhet. Balansen drar mer åt tanniner än åt syra. Massor av mineraler, med sälta och läskpapperstorka. Riktigt lång eftersmak med bra fokus, eldighet och pepprighet.

Munjebel Rosso 9 MC (Monte Colla, 2012, tankprov)

100% nerello mascalese. 17% alkohol.

Mörkt varmröd färg, transparent utseende. Ren doft med mörkare körsbärsfrukt och en del syltade tranbär. lite syltigare och sötare än de andra vingårdsvinerna. Rundare och fruktigare i munnen med relativt sett mjukare tanniner och lite restsötma som balanseras av en liten mineralsälta och dito torka i slutet, rejäl längd med alkoholvärme. Givetvis också gott, men inte lika spänstigt och intressant i munnen som de föregående.

Magma Rosso 9 (2011)

100% nerello mascalese. 15,3% alkohol.

Lysande varmröd färg, fullt transparent. Ett helt annat doftspektrum med ljusa eteriska toner. Orangeröd frukt, tranbär och blodapelsin, mogna röda bär, orientkryddor, lakrits, örter, te och tonvis med mineralkänsla. Lättfotad smak, elegant och perfekt balanserad, med ljusare röda aromer i härlig koncentration, liten fruktsötma, frisk syra och ystra finkalibriga tanniner. Finessrik avslutning med behaglig mineraltorka. Strålande vin som kan jämföras med det bästa från Barolo och Bourgogne.


Importören Vin & Natur bjöd in till samtal och provning.