onsdag, december 28, 2011

Årsbästalistan 2011 - Our Wines of the Year


Folk som själva gör vin hyllar ofta tesen att bästa vinet är det som tar slut först. Klaus-Peter Keller har uttryckt saken såhär: "When the glass is finished, I must be eager to drink the next one - only then do I know that the wine is good". Den typ av viner som får kritik för tungfotade balansproblem, är som av en händelse också de karaffer eller flaskor där det blivit mest kvar på provningar.

Därför ska vi vända på steken och inleda den här posten med hjälp av statistikfunktionen i CellarTracker. Det vi ska kika lite närmare på är inte kvalitet utan kvantitet - nämligen fördelningen av förbrukade och inköpta flaskor under året. Med förbehåll för att det finns viner som är så otäckt drickbara att de slinker ned innan du ens hunnit stava till källarbok, så ska vi nog kunna få fatt på ett par av årets tendenser och vaska fram några representativa exempel.

Rassel, rassel... och titta, där har vi redan ett resultat. Våra inköp toppas av Bourgogne. Ser man på! Ja, men det var ju trevligt! Och studerar vi konsumtionen, så ser det likadant ut. Hmm förresten, bonniga Beaujolais sorteras tydligen i samma fack som sina mer aristokratiska släktingar i norr. Efter att ha skärskådat statistiken med våra tjocka nördglasögon kan vi dra slutsatsen att Bourgogne som helhet har sina kusiner från landet att tacka för den kvantitativa segern hemma hos oss.

Årets comeback

I våra glas kan det inte vara något annat än gamay - och nu snackar vi inte bananjäst, bulkvin och blomsteretiketter, utan de bästa viner som går att hitta i Beaujolais. Det rör sig om folk som Lapierre, Foillard, Métras, Descombes med flera. Dessa hantverkare arbetar i stort sett utan svavel, ibland helt utan, något som tycks fungera utmärkt med deras vinifieringsmetoder. Vi har blivit så bortkollrade av de här vinerna att det krävs hänglås på lådan för att behålla flaskor tills det går att få tag på fler. Den ikoniske företrädaren för detta ursköna fenomen är given: 2010 Marcel Lapierre Morgon (Sans Soufre)


Årets näst flesta

Som god tvåa i den ädla grenen kvantitet - bara ett par puteljer efter - kommer La Bella Toscana. En smula oväntat - för vi trodde nog att Piemonte skulle ha knipit den platsen - men vårt förhållande med sangiovese är gammalt och stadigt, om än långt ifrån okomplicerat. Här är det jämnt skägg mellan några klassiskt orienterade producenter som Castello di Monsanto, Montevertine och Selvapiana. Svalodlade Montevertine fick ju massor av välförtjänt blogguppmärksamhet under 2010, men den ungefär lika svalvuxna 2006 Selvapiana Vigneto Bucerchiale Chianti Rúfina Riserva har utvecklats riktigt fint under de senaste åren och passar perfekt i rollen som banerförare och musa för våra traditionella toscanska passioner.


Åh, ljuva ungdom!

Osedvanligt mycket njutning har vi under året fått från viner som är purunga eller nästintill. Förutom de självklara beaujolaiserna tänker vi då på en del andra viner som är framställda med samma lätta hand. Ursprunget kan vara såväl Jura (Philippe Bornard) som Sicilien (Arianna Occhipinti). I de fallen känns lagring som något man knappt vill fundera över. Ja, mycket av det nykläckta från Pfalz/Rheinhessen har förresten varit toppen, även om man självklart tänker källare också. 2010 har redan visat sig underbart i södra Frankrike, och året ser väldigt lovande ut på även många andra håll, inte minst i Italien.
Det är väl hugget som stucket vem av nämnda Bornard och Occhipinti som träffade allra bäst, bägges viner är rakt av fascinerande och underbara så det räcker, men just idag säger vi 2009 Philippe Bornard Trousseau Le Ginglet.


Den tråkiga medelåldern

Varken varken eller eller. En fas där många av våra viner befinner sig. Alla dessa masochistiska lagringsprojekt med högst osäker utgång... vi har snart inte plats för fler. Och alla viner vars stil man (kanske) tröttnat på... Nä, förra årets nyårslöfte står sig: rensa i källaren!
Att köpa färdiglagrat känns som ett allt smartare alternativ.

Gammal är äldst

Färdiglagrat, ja. Under 2011 har de allra största vinupplevelserna kommit från fullmogna viner, ja rent av från de allra äldsta. Sextiofyra (eller rentav sjuttiofyra) år är uppenbarligen inga som helst problem för en bra barolo annata grande. Men att en négociant-fleurie från slutet av 60-talet är i toppform och uppför sig som en snyggt mogen bourgogne premier cru är kanske mer otippat?


1947 Giacomo Borgogno Barolo Riserva
1947 Cappellano Barolo
1949 Château Margaux
1978 Domaie Jean Gros Richebourg

Fyra tillfällen, fyra viner. Borgognos 47:or var i toppform på den vertikalprovning vi höll i oktober, och gav ett långt yngre intryck med sin fortfarande nästan vinröda färg och sina oväntat fruktiga sammetstanniner. Gammelbarolo har ju av somliga skribenter utmålats som mumier - inget kunde vara mer fel när det gäller dessa ytterst vitala och kompletta exempel, eller de andra stora årgångarna (78-71-64-58-37) vid samma provning. Inte heller Cappellanos 47:a visade minsta tecken på trötthet i januari, även om det var ett långt sprödare och mer utvecklat vin med en fruktaromatik likt rönnbärsgelé. Margaux -49 ledde oss till piemonte på ren reflex, kanske var det de eleganta volatila tonerna som påminde om Cappellanos. En stor upplevelse hur som helst. Och av flera härliga 78:or under året var Richebourgen allra bäst. 100% njutning, kanske den bästa fullmogna bourgogne vi hittills smakat.



Årets vin

En ljus sommarkväll inte långt från Öresund kom Malmöligan dragande med sitt trumfkort, och här var det inte minsta risk att gissa fel. Årets vin var inte bara årets bästa vin, utan också det godaste och mest kompletta vin vi någonsin druckit. Sådana ögonblick är man väldigt tacksam för.

1988 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline



Så har vi kommit fram till årets bildgåta. Den består av fem delfrågor och vi vill ha rätt svar på allihop.


Frågorna vi vill ha svar på är:

1. Vilket land är vi i?
2. Vilken vinregion?
3. Vad heter byn?
4. Vad kallas det närmaste området?
5. Vilka är byns tre bästa vingårdar?

Den som först levererar rätt svar på samtliga punkter är välkommen att kvittera ut en bra butelj med samma ursprung som bilden. Men svara i kommentarstråden, inte via mejl.

Okej, då kör vi. Lycka till!

ps. Vi har en vinnare...

lördag, december 24, 2011

2 x Dr. Bürklin-Wolf Riesling


Inte sällan är det tillfället som gör vinet, och så var det igår kväll. Sent på lillejulafton drack vi några glas som tycktes vara laddade med snudd på magiska egenskaper och liksom bad om att få leda oss in mot kärnan av rieslingdruvans ordlösa mysterium.

Förutsättningarna måste alltså gås igenom helt kort. Den viktigaste var nog julbordet med släkten. Vad önskar man sig egentligen efter ett sådant? Inte så mycket, eller hur. Förresten... något läskande, något rensande skulle nog inte sitta fel. En flaska mineralvatten? Ett glas syrlig limesaft? Ja, varför inte. Men det finns något som är ännu bättre...

Det andra trappsteget var långfilmen som familjerådet hade beslutat skulle runda av fredagskvällen. Vi hade redan sett den på bio, men visste att den skulle hålla för minst ett par varv till i dvd-spelaren. Filmen handlar om spanjorer, britter, pirater - och enligt premissen ska de ägna drygt två timmar åt att korsa oceaner och leta efter försvunna skepp för att finna ungdomens källa. Det är då vi smakar på kvällens första vin, och inser att vi redan hittat den: The fountain of youth!

2011 Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling låg på tank så sent som för sex veckor sedan, och nu har vi redan vår första elva i glasen.
De purunga, fasettslipade aromerna av lime, ananas och grönt äpple lyser med varm metallisk glans. Den juvenila limefrukten skiner i munnen, och syrorna måste vara bland det renaste och mest uppfriskande som skapats av moder jord. Detta är som en skarp stråle ljus rakt in i själen. Aj, vilken skön riesling. Precis vad vi behövde, precis så här vill vi ha den. En fullträff här och nu.

Kan det bli ännu bättre? Jo, det kan det faktiskt. 2010 Bürklin-Wolf Wachenheimer Gerümpel Riesling P.C. har en sofistikerad doft utan de mest uppenbart purunga dragen. Här är mineraliteten mer framträdande - kryddigare, mörkare, mer mystisk. Dessutom har doften en annan uppsättning aromer: bland annat vit persika, mandel och passionsfrukt. I munnen är syrorna stiligt infattade i extrakt, kropp och mineral, och ingen beska eller bitterhet står att finna. Avslutningen känns torrare och eftersmaken är klart längre. Gerümpel är en fängslande upplevelse som stjäl lite glans från filmen, för att strax reflektera den tillbaks.

Ja, det här var alltså ett par små klappar till oss själva, och vi kunde inte önska oss bättre. Om 2011 Wachenheimer är ren sinnlig ungdom, så imponerar 2010 Gerümpel med fler dimensioner och större mineralitet. Båda förmedlar ett glasklart budskap som inte låter sig översättas till ord. Och kanske är det den paradoxen som gör riesling till världens bästa vitvinsdruva? God jul, kära läsare!


Weinhandlung Am Kleinen Platz, €11 och €17.

tisdag, december 20, 2011

Sjögräs, Stockholm


Visst är det skönt med något som är pålitligt och bestående i en föränderlig värld? Och som samtidigt lyckas undgå att bli det minsta trött eller tråkigt med tiden. Precis så är det med Restaurang Sjögräs, som i alldeles vanlig ordning hittas på Timmermansgatan.

Vi minns knappt när vi var här första gången, men det måste ha varit när vi var popsnören - och det är länge sedan. År ut och år in fortsätter man att presentera pur matglädje, utan onödigt krångel. Trots den öppna kökslösningen präglas atmosfären av tillbakalutat lugn och ro, och tjejerna i servisen får oss att trivas på sitt alldeles självklara sätt.

En enda champagne serveras på glas, men vem kan klaga när André Jacquart Blanc de Blancs är precis vad man behöver innan maten. För två-tre år sedan var det mycket Vinovativa på vinlistan, nu kommer det mesta från Moestue, Gullberg, Grande Bouteille och WineTrade. En intressant förändring som tycks ligga i tiden.

Vi kan glädjas åt prickfria serveringar av pilgrimsmusslor, rådjursfilé och ärkeklassikern vaktel fylld med anklever - den visar sig vara precis lika god som för tre år sedan. Till varmrätten längtar vi efter att återse en nebba som gjort oss kollriga av lycka vid två tidigare tillfällen.
De sagolikt öppna violtonade körsbärsaromerna och de silkeslena tanninerna gör det här vinet till något som inte bör missas.

Slutligen måste man berömma Sjögräs för deras ytterst sansade prisnivå, när det som serveras håller så hög klass. Förrätterna snittar runt 150, efterrätterna bellar dryga hundringen, och ingen varmrätt kostar över 300. Skumpan på glas kostar 110 och det aktuella rödvinet går inte lös på mer än dubbla BS-priset. Tack ska ni ha!





Halstrade pilgrimsmusslor, torkad tomat, avrugakaviar, saffransris, fänkålsskum

---
Ankleverfylld vaktel, palsternackspuré, kalvtunga, rosenkål, svart trumpetsvamp

Rådjur från Sörmland, lökringar, hasselnötter, viltsås, rösti


lördag, december 17, 2011

2 x Dorst & Consorten Blanc de Noir


Stefan Dorst, vinmakare. Eller kanske man skulle säga "vinmänniska"? Stefan har varit med om att göra "Tysklands Bästa Rödvin". Inte bara en gång - utan åtta år i rad. Ja, åtminstone om man frågar Gault Millau. Och det är det rätt många i Tyskland som gör.

Förutom femton år som regissör hos Weingut Friedrich Becker har Stefan jobbat som konsult åt Bürklin-Wolf under de senaste sex åren. Dessutom har han lekt flygande vinmakare i ett flertal årgångar, såväl i Sydafrika, i Languedoc som i Spanien.

Vi möttes för första gången hos Becker, vid vårt besök i början av november. Några korta ord utbyttes, han höll på att hjälpa en grupp schweizare som just kommit på besök. Ett par timmar senare när vi åkt vidare till Reuter's Holzappel - kanske Südpfalz skönaste lilla matställe - för att äta lunch, möttes vi till vår stora förvåning igen! Nu hade Stefan iklätt sig hatten som reseledare för de schweiziska turisterna. 'Ständigt denna Vessla', hade nog Ture Sventon sagt.

Och det stannade inte med det. När vi bläddrade igenom vinlistan på Reuter's Holzappel, under allt mer stigande intresse, insåg vi att det måste vara någon med järnkoll som satt ihop den. På bardisken siktade vi några flaskor, prydda av slingrande vinrankor påminnande om Fritz Beckers etiketter men med ett par ord invävda i rankornas grenar: Dorst Und Co. I slutet av dryckesmenyn hittar vi så en presentationssida där orden dyker upp igen. "Dorst & Consorten". Hmm, detta måste ju kollas upp.

Sagt och gjort, vi beställde en låda från Stefans lilla vinbutik i Landau. Det som han har startat upp (förra året) är en négociantverksamhet, som på ett sympatiskt vis omtolkar de burgundiska handelshusens. Han jobbar i nära samarbete med sina sex odlare och hjälper dem i såväl vingårdar som källare. Genom tydliga credits på etiketterna ser han till att bandet mellan odlare och konsument aldrig klipps av, men samlar samtidigt in sina talanger under ett och samma tak. Kanske kan man jämföra hans roll med den erfarne och namnkunnige lagledarens i ett fotbollslag med yngre lovande förmågor.


Vi ska börja med att titta närmare på två festliga pjäser som är ett slags flaggskepp för firma Dorst & Consorten.

NV Dorst & Naab Blanc de Noir Sekt Brut "Cristal Bottle" är en (nästan) ren pinot noir från 2008 - ett år som är känt för sin friska syra och sin slanka elegans. Framställningssättet är mèthode traditionelle, såklart. Basvinet har jäst och mognat i 500 liters ekfat, och fick vila på jästresterna i faten under ett år. Efter två år på flaskor - som snurrats för hand - tillsattes en dosage som bestod av auslese-riesling och gav cirka 3 gram restsocker (plus minus två gram, det finns inga mätdata).

Vinet har en ljus kopparton i glaset, halvvägs till rosé. Nosen är verkligt lovande med toner av brioche och torkad frukt, röda bär och äpplen, nötter och skaldjur. Här finns en viss utveckling och en märkbar fatkaraktär. Smaken är ganska slank och elegant, ändå behagligt fruktig och balanserat avrundad i syran. Moussen är mjuk och behaglig, men kanske inte riktigt i klass med en bättre skumpa om man ska vara kritisk, och så får man ju inga kritstreck heller. Men vad man istället får är en osedvanligt elegant tysk sekt med mognande roséchampagne-vibbar, och det finns också en klar känsla av "tysk pinot" som liknar röd spätburgunder. Avslutningen har ett rosa stråk av smultronsötma och ett svart av anissälta, och dosagen verkar vara något högre än angivet.

NV Dorst & Naab Blanc de Noir Sekt Brut "Green Bottle" är också en pinot noir, fast från 2009, ett stort år som är känt för sin rikare frukt. Metoderna är i stort sett desamma, men basvinet jäste spontant och mognade i 1700 liters ekliggare. Efter ett år på flaska fick vinet en liten tillsats av sötmogen Oppenheimer Sackträger Riesling Auslese från team-medlemmen Heiner Maleton. Dosagen anges till 4-5 gram.

Färgen är gyllengul, och det är också den bästa beskrivning vi kan ge av doften. Den är nämligen så sammansatt att det är svårt att plocka ut noter (okej då, aprikos, gula plommon, äpple, metall, mineral) men tro oss: det här doftar riktigt fint, lite som en rikare champagne av klass.
I munnen en fylligare smak än föregående, med rik mogen frukt, dyr välarbetad mousse, bra fokus och perfekt infattad syra. Mineraltonerna är tydliga och slutet upplevs torrare än i föregående, heltorrt faktiskt. Det här blir en omedelbar hit i våra munnar, och då jämför vi inte med tysk sekt utan med seriös champagne som vi brukar tycka om att dricka. Man ska nog upp i dubbla slantarna för att hitta lika bra franskt. Vi köper gärna fler.

Stefan Dorst skriver såhär: "In these sparkling I tried to get a richer taste than in the Pfalz common. I like more bodied Champagnes, like Blanc de Noirs. A lot of sparklings over here are "nice" but with higher residual sugar and much more acidity. My Blanc de Noirs have a very low acidity (5-5,5 g/l) and therefore are very salubrious. Maybe I use also a bit riper grapes than in Champagne to gain complexity."


Weinhandlung Am Kleinen Platz, €24 och €20.

torsdag, december 15, 2011

2010 Weingut Seehof Weissburgunder "Vom Kalkstein"


Kvällens post handlar om ett väldigt gott vitt. Den handlar också om att presentera bevis som styrker vår tes att det går att hitta underbara grejor för nästan inga pengar alls, om man bara letar på rätt ställen i Europa. Som så ofta är nyckelorden "terroir" och "hantverksskicklighet". Och det brukar vara klokast att kolla strax under radarhöjd...

2010 "Vom Kalkstein" Westhofener Weissburgunder trocken är snudd på vattenklart i glaset och öppnar med en utpräglat mineralisk doft som påminner starkt om våta stenar. Chablis fladdrar snabbt förbi bland associationerna. Men här finns också en klingande ren ung frukt, vid sidan om de våta stenarna. Den landar någonstans i krysset mellan päron, äpple och citrus med ungfruktiga, kalljästa albariño/ riesling/ chardonnay-liknande drag, som är urcharmiga utan att bli det allra minsta överdrivna. Men luft tillkommer några droppar sötmogen ananas.

Munnen svalkas av en frisk och läskande fläkt, där balansen mellan alla komponenter - frukt, syror, alkohol, kropp och mineraler - närmar sig perfektion. Det är ett klingande rent vin med slank, välbyggd kropp och en liten antydan till fruktsötma, uppskattningsvis sex-sju gram. Här finns härligt rensande mineraler, lite anissälta och en känsla av bikarbonat i den oväntat långa eftersmaken. Den drivs i sin tur på av en underliggande alkohol som aldrig tillåts att bryta igenom. I rollen som apéritif - ja, vad ska man säga... klockrent! Vi fortsätter med fisksoppa. Sparris som sparringpartner bör också prövas.

Hattarna faller till marken för Florian Fauths självklara hantverk, som på ett beundransvärt sätt balanserar terroirkänsla med modernare vinifikationsmetoder. Jordmånen är kalksten - jo tack, det går inte att ta miste på - och vinet har uppenbarligen jäst i ståltank vid lite svalare temperatur. 2010 är en jäkligt ball årgång - de 13,5 procenten är enbart lustfyllda, de friska syrorna balanserar, ingen som helst bitterhet eller klumpighet står att finna. Vinet borde lätt vinna vilken SB-upphandling som helst om bästa ofatade vita under 99 spänn. Men det är väl ingen där som frågar efter hantverksmässiga kvantiteter av pinot blanc?


Weingut Seehof, €6,80. Skruvkapsyl. DHL ok. Tidigare bloggat här.

ps. Vinet till höger på bilden spar vi till en kommande post. Dorst & Consorten förtjänar en alldeles egen presentation...

måndag, december 12, 2011

Weingut Dr. Bürklin-Wolf, Wachenheim


Enkel lunch i Wachenheim äter man gärna på Kapellchen, som huserar i byns äldsta korsvirkeshus. Här är bratwursten prima hantverk från slaktarn runtom hörnet, och smakar förträffligt till sin självklara partner Sauerkraut. En kall Bitburger sitter också rätt fint efter förmiddagens vinprovning. Mätta och belåtna stegar vi in i nästa provningsrum, som andas historia och traditioner under pelarvalven.

Vi har kommit till ett av de tre B-na - Basserman-Jordan, Reichsrat von Buhl och Bürklin-Wolf - som historiskt sett dominerat den centrala delen av Mittelhaardt. Sammantagna äger de stora delar av de ryktbara vingårdar som värderades allra högst i den tyska taxering som gjordes 1828. Sedan 1990 drivs egendomen av Bettina Bürklin. Med 85 hektar vingårdar, varav 30 i klassade lägen, är nog Bürklin-Wolf ungefär så stor en kvalitetsorienterad hantverksproducent kan bli. Det behövs åtskilliga anställda i vingårdarna, inte minst för att köra en så stor egendom med biodynamiska metoder. Man anlitar särskilda konsulter för rödvin (Stefan Dorst, känd från Friedrich Becker) och för kompost (Monty Waldin, brittisk maverick i bio-svängen). Och så har man Weinstrasses mesta motormouth: marknadsansvarige Tom Benns.
Vi träffas under ett par timmar och hinner snacka rätt mycket. Läs snabbt och med brittiskt gott humör för rätta tonträffen.


"Jag ska ge er lite bakgrund till att börja med. Egendomens historia har tre delar. Den första Bürklin som gjorde vin här i Wachenheim var igång redan 1597. Året syns på flaskornas monogram och hättor. Men den egendom vi ser idag startade 1875, när Dr. Albert Bürklin gifte sig med dottern till en lokal landägare, Louisa Wolf. Inom kort fick egendomen sitt nuvarande namn. På den tiden och fram till 1960-talet var det ett jordbruksföretag som sysslade med en hel del annat förutom vin. Det här avsmakningsrummet är den gamla lagårdsdelen där korna stod. Vid utkanten av byn finns ett stort glashus där vi nuförtiden har bjudningar och provningar. Runt om kring, nere på slätten, var det planteringar med frukt och grönsaker. Nuförtiden är det vinrankor. Rankor vars rötter går rakt ut eftersom de hittar allt de behöver i den ytliga jorden. Vi har några lotter där nere. Inte precis optimalt, men det går att göra anständigt vin om man blandar upp med druvmaterial från sluttningarna."

"Albert och Louisa hade inga barn, så de testamenterade egendomen till en svåger som lyckligtvis också hette Dr. Albert Bürklin. Han kunde ha valt ett annat namn, men varför krångla till det. Och doktor betydde förstås inte att han var läkare, vi är ju i Tyskland. Han tog över företaget när han var sexton. Albert var Bettina Bürklin-Guradzes far, och Bettina är den som driver företaget idag. Han skrev i sitt testamente att hon skulle ta över när hon fyllt trettio, för att slippa pressen han utsattes för som ung. Han dog 1979, och Bettina blev trettio 1990. Så under elva år på 1980-talet var det dåliga tider. Och dåliga tider för tyska viner generellt. Förresten, nämn en bra årgång från 80-talet. 1989 är väl den enda man kommer att tänka på, och isåfall för dessertviner. Bara en lång rad obalanserade, ointressanta årgångar."

"Så Bettina fick vänta på sin tur under de här elva dåliga åren, vi hade en företagsförvaltare, och Bettinas mamma var hemma med barnen. Den tyska vinlagen tillät ju 110 hl/ha och de tyska korsningarna florerade vilt - müller-thurgau, scheurebe, bacchus, kerner, och vi verkade ha planterat dem allihop! Dessutom fanns dornfelder, chardonnay med mera. Hälften var riesling, resten var allt det här andra joxet. 1990 gifter sig Bettina med Christan Guradze - de är skilda sedan 2006 - och tar över ett vineri som i stora stycken liknar en gammal dinosaurie."

"Runt 1,2 miljoner liter vin hade varit det normala från strax över 100 hektar. Idag har vi 80 hektar och gör 400 000 liter vin. Fortfarande ganska mycket, men inte för 80 hektar. Med tyska mått mätt är det riktigt lågt. På den tiden gjorde vi 130 olika viner, torra, halvtorra, söta, röda, vita, rosé, olika prädikat som Kabinett, Spätlese och Auslese, alla av dem i trocken, halbtrocken, feinherb, lieblich. Helt vansinnigt!"

Det finns ju en del som gör så fortfarande...

"Ja, det är nästan otroligt när man besöker ett vineri som odlar femton hektar och har sjuttio olika viner på listan. Så, vi behövde få en ny inriktning vad gäller mentalitet och kvalitet. Generationsskiftet var efterlängtat. Det första vi gjorde var att göra oss av med nästan en tredjedel av vinmarken, särskilt den som var planterad med bacchus och kerner och låg ute på slättlandet ner mot Rhen. En del hyrdes ut till det lokala kooperativet, en del såldes. Sedan behövde vi fatta ett beslut. Pfalz är ett varmt område med tyska mått mätt, vi har kalksten, vi har sandsten, vi har basalt som värmer ännu mer, så vi har stora möjligheter till hög fruktmognad. Medelhavsfrukter som fikon, apelsiner och citroner mognar utan problem. Jämför man med Mosel, så får de emellanåt en årgång som är tillräckligt varm för att göra torr riesling, som har balansen mellan syra och frukt, men de kan inte göra det varje år. Ibland är de gröna, ibland balanserade, ibland fylliga - medan vi här får tillfredsställande mognad varje år. Så vi behövde fatta ett beslut. Riesling, utan tvekan. Alla våra bästa vingårdar är planterade med riesling, det är den bästa druva vi har. Och för opartiskt folk som mig så är det världens bästa vitvinsdruva. Så fråga inte mig, jag är nog fel kille att svara (skratt)."

"Den två mest framgångsrika perioderna för Bürklin hade varit 1960-talet - innan den tyska vinlagen kom - och mitten till slutet av 1800-talet, när tyskt vin ansågs vara det bästa i världen och dracks av Europas kungafamiljer och tsaren av Ryssland. På den tiden hade de låga skördeuttag och stilen var torr. Så vi sa: torr riesling, det är vad vi ska hålla på med. Vi måste satsa på hög kvalitet, kooperativen kan syssla med massmarknaden. Vi hade sett ut som ett sådant, fast vi inte var ett. Hur som helst, skördeuttagen sjönk år för år, ett steg i taget, man får inte chocka vinrankan. En skörd i stället för två, hårdare beskärning, grönskörd i augusti, mer selektiv handskörd. Så hela omställningen började ute i vingårdarna. När allt funkar så är 400 000 liter fortfarande en bra skörd om vi pratar toppkvalitet - vi kan leva på det. 2010 blev det bara 140 000 liter, det var vad året gav oss. Istället för att skörda allt och säga "vi gjorde vinerna, men de blev tyvärr väldigt gröna på grund av det svala vädret" så skar vi helt enkelt bort alla omogna druvor."

Omställningen till biodynamisk odling, när började den?

"Åh, den kom långt senare, 2005. Först skar vi ner skördeuttaget. Ganska snart började vi urskilja särdrag i vingårdsvinerna, som inte hade fått chansen att uttrycka sig tidigare. En hel generation missade smaken av det specifika vingårdsläget - ett högt uttag suddar ut skillnaderna. Det här kan vi studera sedan när vi smakar de två premiers crus som ligger precis bredvid varandra, men vars jord är olika. De är annars gjorda på exakt samma sätt, i likadana stora fat, till och med stockarnas ålder är densamma, ungefär 40 år. Den ena vingården har mer kalksten, den andra mer sandsten. Vi har vingårdar i fyra byar, och de här ligger precis bredvid varandra. Så det är lätt att föreställa sig skillnaden mellan Ruppertsberg, fyra byar söderut, och Wachenheim. Det är inget man får smaka om man tar ut 100 hl/ha. Med den nyvunna erfarenheten i bagaget börjar så den tyska logiska hjärnan att arbeta, och det är en bra sak. 'Hmm, vänta nu...' Christian, Bettinas ex-make, gjorde stora insatser för egendomen även om han knappast var diplomatisk (vilket gjorde att han fick lämna). Han kom inte från vinbranschen och kunde ställa de viktiga dumma frågorna. "Nu när vi kan smaka vingården igen, varför ignorerar den tyska vinlagen marken och fixerar sig vid Oechsle-grader?" Allt handlade om sockerhalten i druvorna vid skörd - Kabinett, Spätlese, Auslese etc. Man kan få ut samma sockerhalt från potatisfältet ute på platten om man väntar länge nog, som man får från vingården på sluttningen."

"Christians roll var alltså att ställa frågor. Vad vi gjorde då var precis samma sak som alla regioner gör som håller på att vakna upp.Vi letade rätt på en karta. Det finns alltid någon gammal karta att få tag på, med klassificering av områdets vingårdar. Taxeringskartor, vanligtvis. Vi fann den i ett arkiv i Deidesheim, och den var uppritad 1828, då området styrdes av den bayerske prinsen. Kartan finns i provningsrummet och på vår website, men inte i tryck, vi är ju biodynamiska och har skippat allt onödigt tryckt material."


"Kartan visade alltså hur högt vingårdarna var taxerade, så de högst skattade blev grands crus och de näst bästa premiers crus. Vi lekte med tanken på att kalla dem Erstes Gewächs eller Grosses Gewächs, men detta var långt innan VDP drev igenom sin klassificering - vilken jag tycker är toppen. Vi bestämde oss för att kalla dem Grand Cru (åtta vingårdar) och Premier Cru (sju vingårdar) och de är de enda vingårds-viner vi gör. Inte hundratals olika, som det var på 70- och 80-talen. Till och med slätten ner mot Rhen hade en massa vingårdsnamn!"

Vilket år bestämde ni er för det här upplägget?

"Det var 1995, nio år innan VDP införde Grosses Gewächs. Vi var inte ensamma utan genomförde det i samråd med Koehler-Ruprecht och Christmann. Vi arbetade redan nästan ekologiskt, åtminstone miljömedvetet, på den tiden. Sprejade inte med herbicider eller insektsgifter på den tiden heller, men använde en del konstgödsel. Efterhand kom funderingen: hur kan man få mer av den här vingårdskaraktären in i druvan och vinet? Svaret var: genom att göra färre ingrepp i vingården. År 2000 hittade Bettina Nicolas Jolys bok och läste den, hon tyckte att det här var precis den väg vi redan slagit in på så varför inte göra det "by the book". Men det är inte bara att trycka på en knapp och säga "nu är vi biodynamiska", utan det tar en hel del tid att ställa om. Vi började med hjälp av Marc Kreydenweiss från Alsace, eftersom han var chef för Biodyvin, en av de två franska sammanslutningarna, och bor inte långt härifrån. Hans råd var att vi skulle börja med att göra experiment här och där - en kall vingård, en varm vingård, en toppvingård, en basvingård - och se vad som hände. Så mellan 2000 och 2005 konverterade vi ungefär tjugo hektar. Men så kommer man till en punkt där man får bestämma sig. Ska vi vara biodynamiska, eller inte? Man kan inte vara "lite gravid". Så vi blev den enda icke-franska medlemmen av Biodyvin, tack vare Marc. Nästa vecka ska jag åka till London och prova vin med dem. Trettio fransoser - och så en engelsman från ett tyskt vineri. Exotiskt..."

"Vi började att konvertera hela egendomen 2005, och det tar minst tre år. Det är lite som att sluta röka, du har förmodligen försökt ett bra tag innan du gör slag i saken. I och med skörden 2008 blev vi certifierade. Tyskar gillar att ha certifikat för saker och ting. Det finns många som hävdar att de är "bio" just nu, som kanske prövar en del av metoderna, så det är bra att kunna visa att man är seriös med det."

"Våra vingårdar blir alltmer hälsosamma. Vi jobbar med den engelske biodynamik-experten Monty Waldin som konsult. Dessutom har vi en utmärkt vitikultur-ansvarig som verkligen kan sina grejor. Monty kommer bara kanske två eller tre gånger om året, han är väldigt duktig på kompost. Vi använder svavel och koppar mot angrepp i vingårdarna och svavel i källaren. Det är en stor trend med osvavlat vin just nu, men de vita blir tyvärr både orangea, disiga och oxiderade och det är inget vi vill ha i riesling. Vi tillverkar våra egna preparat av kisel, nässlor, kamomill, rölleka och så vidare, men vi är inte helt självförsörjande på den punkten än. Det krävs mycket, och med 80 hektar är vi en av de till ytan största biodynamiska egendomarna. Ja, möjligen finns det någon större i Chile och Californien. Vi försöker i alla fall att sluta cirkeln, så vi äger en del kor och producerar vår egen kompost. De flesta av läkeväxterna vi behöver hittar vi på vår egen mark. Vi jobbar på att framställa allt vi behöver. Monty säger: ingen fara, ni är biodynamiska, ni kommer snart att blir självförsörjande. När det gäller att jobba enligt månens 28-dagarscykel så är det önskvärt, men inte alltid möjligt om man har 80 hektar. Så vi gör så gott vi kan, men man måste vara praktisk."

Det är när himlakropparna kommer in i bilden som folk börjar undra lite...

"Det är då folk säger: ni är knäppa! (skratt). Ni kan tänka er, vi får ofta besök av BSF som jobbar med produktion av petrokemiska och agrokemiska produkter. De kommer gärna hit eftersom att jag är engelsman, och de tar gärna med sig sina internationella gäster. Vi tar dem på rundtur och det blir rätt kul när det är ingenjörer och kemister med. De har tusen invändningar, inte minst emot kopparn i vingården, men så smakar de vinet och blir som förtrollade. Då vill man fråga dem: vad vill ni ha, agrokemi eller gott vin? Men vi får ta det lite lugnt eftersom de är våra kunder. Vi får inte döda dem alltför mycket (skratt)."

"Det här är vårt gamla pressningsrum, ni kan tänka er hur det såg ut när jag först kom hit 1991. Jag ville se och lära om vinmakning eftersom jag jobbade inom handeln i England. Så jag gjorde tre års praktik här och ett år i ett sydafrikanskt kooperativ, för rödvinsmetoder. De första druvorna som kom in vid den tidens skörd, kom i en stor skumpande vagn där druvorna skakade sönder och mosade varann på vägen in, och började att jäsa i det ljuvliga solskenet efter lunch. Vi hade en jättelik avstjälkningsmaskin och när druvorna tippades ner stod en sky av must, damm, mögel, grönt, brunt och oxiderat. Vi krossade allt för att spräcka skalen, sedan fyllde vi upp den gamla pressen och körde över druvorna med full kraft. Inte dagens mjuka tag, precis. Och ingen pneumatisk press heller. Man fick bittra tanniner från kärnorna och skalen."

"Jag vet andra egendomar - de gör utmärkt vin - som gillar att ha 24 timmars skalkontakt. Rebholz till exempel - fantastiskt vin! Det är snarast en stilfråga, inte en kvalitetsfråga. Men pressar man hårt, blir det en kvalitetsfråga också. Om man ska gå till väga på det sättet så måste man vara ytterst försiktig"

"Min fru är från Polen, och varje år organiserar hon en grupp av polska killar och tjejer som kommer hit, eftersom tyskar vill inte plocka till den lönen. Polackerna är också skickligare på jobbet, så vi har alltså en grupp på 40-50 personer som kommer varje år. För GC och PC plockar de i 20-kiloslådor. Vi har kommit så långt att vi hyr en temperatur-kontrollerad lastbil, och parkerar den mitt i vingården. De stora förbättringarna är redan gjorda - sänkt uttag, biodynamisk odling, nu gäller det att fundera på hur man kan förbättra detaljerna. Plocka på morgonen, inte plocka när det regnar, och sedan tre år har vi lastbilen som håller tio graders temperatur och flyttar med plockarna där de går fram. I sina 20-kiloslådor är druvorna i perfekt skick när de når vineriet. Folk här Wachenheim tycker att vi galna och undrar vad vi ska börja med härnäst - polera druvorna? Men man kan smaka skillnaden, och det är det som är grejen."

"Vi hoppas att kunna göra stora viner, men inte alltför storvulna utan snarare eleganta, vi vet åt vilket håll vi strävar. Jag är så förtjust i stilen att jag förmodligen alltid kommer att vara kvar här - de får sparka ut mig! Till och med Dornfeldern från en hektar mark vi ärvde från förr, och egentligen en tråkig druva, smakar gott och är förmodligen en av de bästa i Tyskland."

"Här är sorteringsbordet. 2010 hade vi riktigt dåligt väder under under blomningen, så många av druvorna förblev ouvecklade eller kartiga och vi var tvungna att sortera noga. Den klena blomsättningen var anledningen till att vi bara fick 140 000 liter vin, men vi gillar vinet. Polackerna gjorde ett bra urval redan i vingården, men sen fick fyra killar stå och godkänna varenda druva som skulle med."

"Hela pressningen i pneumatisk press tar upp till tre och fyra timmar, och vi pressar ytterst försiktigt. 2011 fyllde vi först bara upp säcken utan något större tryck: 0,2-0,5 bar. Den här fri-runna musten tog vi undan och höjde sedan trycket till en halv till en bar - fortfarande lågt - för att få en pressmust som får jäsa separat. Kanske är den så bra att den får komma tillbaks igen, vi ville bara se om det är någon skillnad. Kanske är det för mycket extrakt, kanske gillar vi den till och med mer. Jag har inte smakat på elvorna ännu, jag väntar helst tills de har jäst klart. Men hela den här delen av hanteringen och selekteringen har vi fått till perfekt nu."

"2011 gav oss lyckligtvis ett normalt år med tidig växtsäsong och en tidig skörd av tillräcklig storlek - en tredjedel mindre än vanligt, men inte två tredjedelar som 2010. Det kom en sen vårfrost i början av maj, men den drabbade bara Rheinhessen och den låglänta slätten österut mot Rhen där man ändå inte bör plantera vin. Sedan kom en del hagel, men mest i Mosel och mycket lite hos oss. Det största problemet var några rejäla oväder i augusti, som orsakade en hel del röta. Vi startade med att plocka i de mest drabbade vingårdarna, särskilt GC Gaisböhl där det alltid hänger varm luft. Bra för mognaden, men blir det fuktigt och varmt så har man röta."

"Vi gör en mindre kvantitet mousserande vin, och där passar de tidigt skördade druvorna utmärkt. När rötan hotade i Gaisböhl hade våra polska plockare inte kommit än, så vi stängde vineriet och gav oss ut ett gäng och plockade i två dagar. Nästa vecka kom polackerna. De började med de fuktigaste vingårdarna och gjorde en negativ selektion, skar bort rötan. Sen var det frågan, vad händer nu? Kommer vi att få mer regn? Då skulle vi ha ett nytt 2006, med massor av röta och den lägsta kvantiteten innan 2010. Men vad fick vi? Jo, tre veckor av det mest strålande solsken och 25 graders värme! Där räddades årgången."

"Vi fick bra syror, inte lika höga som i 2010 utan mer normala, och klara rena aromer. Om två veckor ska vi påbörja de första fatprovningarna, och det känns som vi är back in business efter den rekordlåga skörden förra året. 2010 är extremt intressant med sina höga syror i kombination med mogen frukt, men vi behöver inte sjunga i högan sky om årgången, för det finns nästan inget att sälja."


"Här nere i källaren är det varmare än på övervåningen, för vi har jäsning på gång. Ungefär 18-19 grader brukar vara lagom. Vi har en fantastisk vinmakare, Fritz Knorr. Han är fjärde generationen som innehar yrket, och vet det mesta som är värt att veta om riesling. Han gjorde vinerna även på den gamla dåliga tiden, men när Bettina tog över fick han äntligen grönt ljus att satsa helhjärtat på kvalitet. Innan dess var han tvungen att göra många saker han inte ville."

"De stora volymerna i källaren är uppdelade på tre olika riesling, ett byvin från Wachenheim, ett från Ruppertsberg och så vår basversion 'Bürklin Riesling trocken'. Den här enkla och överskådliga uppdelningen pensionerade nästan sextio olika etiketter med vingårdsnamn från den gamla dåliga tiden. I basvinet finns det en del druvmaterial från vingårdar nere på Rhen-slätten. De som vi har behållit är de med riktigt gamla stockar. Vi blandar det vinet med unga stockar från PC och GC, där rötterna inte är djupa nog ännu. När vi klipper bort röta i GC-vingårdarna, som i år, finns det kanske en del av klasen som är bra, men som är två veckor för tidigt skördad för att bli en GC. De hamnar också i husvinet. Det är viktigt att ge det vinet en förstärkning från de bättre vingårdarna, för har man en basriesling som bär husets namn så måste den vara bra. Den är vårt visitkort, vår dörröppnare. I Skandinavien är det vår Wachenheimer Riesling som spelar den rollen, vinet är slutsålt här på gården men jag har en flaska i kylen."

"För den tyska marknaden gör vi en cuvée som heter 'Villa Bürklin', samt en pinot blanc och en rosé, inga spektakulära grejer. Basvin för mousserande utgör ungefär 5% av produktionen. Pinot blanc är riktigt trevligt, inte minst när solen tittar fram på våren och den vita sparrisen är på gång. Det här är viner att dricka unga, och de görs i ståltankar allihop - den moderna sidan av vineriet, kan man säga."

"Här är våra tankar för klarning och sedimentering, första fasen efter pressningen. Där får musten vila tills alla grövre partiklar sjunkit till botten, tio timmar eller så. Över natten, om vi pressat sent på dagen. Hela vinmakningsprocessen har blivit markant långsammare på senare tid. Förr tänkte folk: hur fort kan jag få druvorna att bli färdigt vin och in i flaskan? Nu satsar vi på att få klart husvinet innan jul, medan GC buteljeras först i juli för att släppas i september nästa år, och PC buteljeras i maj för att släppas i juli."


"Här inne har vi faten med våra GC från 2011, de jäser för tillfället. Här är Gaisböhl, och här en gammeldags 'Forster Riesling Spätlese' med botrytisdruvor från Ungeheuer, Kirchenstück och Jesuitengarten. Lite gambling, en specialare på grund av rötan 2011."

"Kalkofen GC.... ett Halbstück med Jesuitengarten GC, ja det blir väl totalt ungefär 1500 flaskor... En av de trevliga effekterna med biodynamiken är att vi har en massa gröna täckgrödor i vingårdarna, medan de konventionella odlarna dödar allt i vingården utom själva rankan - jorden, jästen, insekterna, växterna. Till slut ger man bara rankorna deras näringspiller och droger med jämna mellanrum, eller vad annat som kan behövas från kemiföretagen. Rankan blir beroende av att få sin mat direkt från människan. Vi matar inte rankorna med någonting längre, vi matar jorden, och det är det viktigaste av allt. Vi matar den med hemgjord kompost och naturliga beredningar av dynga, örter, kisel med mera. Rankan lever av jorden, och den smak av jorden som vi så mycket uppskattar idag kommer tillbaks till druvan. Det är så logiskt, så enkelt när man tänker på det."

"Det finns vingårdar som ser väldigt tyska ut i sin snörräta ordning, inget ogräs någonstans, men så tittar man närmare och allt på marken under rankorna är gult, för att det besprutats med herbicider och pesticider, och därunder har man en död jord. I en sådan vingård finns ingen naturlig jäst. Vi har allt livligare jästkultur i våra vingårdar och i våra källare, så att man sedan tre år tillbaka på många fat kan läsa det vackra ordet "Spontan" - det vill säga att vinet jäst utan tillsatta jäststammar. Det gör inte all världens skillnad, vi kommer att smaka goda äldre viner som är jästa med tillsatt rieslingjäst. Men det är som med kylbilen i vingården, en av många förändringar som tillsammans gör bättre vin. De spontanjästa vinerna har ännu ett lager av komplexitet jämfört med de andra, och ger tydligare uttryck för vingårdens terroir."

"Och skulle vi behöva sätta fart på en jäsning som avstannat - vilket vi inte behövt de senaste tre åren - så har vi kultiverat vår egen jäst från Pechstein. Vi använder också vår egen druvklon BW14 från Gaisböhl GC, den känner sig hemma här eftersom den växt upp här, om ni förstår vad jag menar. När vi planterar om nuförtiden använder vi alltså en mycket mer Pfalz-vänlig klon - eller Bürklin-Wolf-vänlig - istället för att bara shoppa loss på närmsta vin-supermarket = plantskola (skratt)."

Temperaturen är rätt låg här inne.

"Ja, det mesta av jäsningen är redan avklarad nu. Tidigare låg temperaturen mellan 17 och 20 grader när allting jäste fullt blås, nu är det snarare 12 till 14. Jäsningen genererar en hel del värme i rummet. Inne i de gamla traditionella faten har vi moderna kylrör om det skulle behövas - ni ser rören gå ut där uppe - för om jäsningen drar iväg i temperatur får man udda aromer och tappar fräschör i syrorna. Vi installerade kylrören i mitten av 1990-talet. Hur fort jäsningen går är enkelt att avgöra genom att ta tid på intervallen mellan ploppen i vattenlåset ovanpå fatet. Ploppar det för fort är det bara att dra i bromsen med kylvatten."

Ett plopp var 45:e sekund räcker, eller hur?

"Japp. Nu ska vi gå över till rödvinsavdelningen, där borta har vi förresten Dornfelder, men den druvan är knappast anledningen till att jag är här."

Vi får väl instämma i det...

"Vi är hyfsat inne på pinot noir nu för tiden. Den är inte alls tokig, egentligen är den väl lite väl dyr att exportera men vi sänder snart en del till Danmark av nollnian, exempelvis. Vi har en särskild rödvinskonsult som hjälper oss med vinmakningen för pinotvinet, en lokal kändis vid namn Stefan Dorst som gjort rödvin hos Becker och Laibach, ett tyskägt vineri i Sydafrika. Stefan är god vän med vår vinmakare och hjälper oss med saker som jäsning och blandning."

Intressant, vi har aldrig smakat spätburgunder från Bürklin-Wolf.

"Det ska vi ordna, nollnian har precis kommit i flaska. Bakom draperiet där borta finns inga hemligheter, bara fat som har det lite varmare för att hjälpas igenom den malolaktiska jäsningen. Vi har några uppe i butiken också där det är lite varmare, vi tog upp dem med hissen."

"Nu har vi kommit in i vår stora fatkällare. Alla ekfaten är stora och gamla, det yngsta köptes 1990 och har fått ett snideri till minne av året när Bettinas mamma lämnade över ansvaret till Bettina och Christian. De höll på i två år och funderade och planerade, utan att gå igång med att ändra verksamheten som den varit. De talade mycket med kolleger, inte minst Bernhard Breuer var här en hel del, han var en god vän till familjen. Han sa: ni har riesling, och ni har bra lägen! Han visade på vilka goda förutsättningar som fanns, och berättade vad han skulle ha gjort i vårt ställe. Så de hade stor hjälp av honom och andra vänner. När planen var klar sa de: nu kör vi!"

"Bettinas mamma är 93 - en fantastisk dam - jag kallar henne drottningmodern eftersom hon påminner mig om drottningen. Hon har en fantastisk engelska till att börja med, en sann överklassdialekt, drottningens brittiska accent, och hon är väldigt "fin". Själv har jag fått en hemsk sydafrikansk afrikaans-liknande rotvälska som det blir när man blandar tyska och engelska med en het potatis i munnen. Eller holländska och engelska, i det fallet."

Du har inga rötter där nere alltså.. (skratt)

"Nej, fast man kunde tro det. Det här är 2500-liters fat, och där vi har 1500-liters med Weissburgunder. Den jäser till största delen i rostfritt, men som komplement har vi också några stora fat som ger ett lite mjukare vin med lite mer oxidation. Två olika metoder, sedan i blandar vi in fatvinet för att mjuka upp helheten en smula."

"Där borta ser man något som kan verka uppseendeväckande. På fatet kan man läsa "Chardonnay" - ett ganska oväntat ord hos oss. Det är basvin till vårt mousserande vin, som vi gör huvudsakligen för den tyska marknaden även om jag tror att det har framtiden för sig även utomlands. Låt oss gärna jämföra det med mousserande pinot/chardonnay från Sydafrika, Nya Zeeland, Australien och Italien, men lämna gärna champagne och bourgogne utanför. 'Jag drack en DRC förra veckan och den var mycket bättre', liksom. Man måste väga in priset också."

"En mindre del chardonnay används för 'Villa Bürklin', vårt enkla vita blandvin, som faktiskt är ganska trevligt att dricka. Där används också lite sylvaner vi har, och riesling på basnivå. Ett livligt, friskt och läskande vin att dricka varma sommardagar. Jag gillar det."

Vita blandningar kan lätt bli lite förvirrande aromatiskt sett.

"Jo, det är sant... där uppe ser vi ett fat med Hohenmorgen GC som har ett transparent ändstycke så att man ska kunna se vad som försiggår där inne. Mer Hohenmorgen i nästa fat, och Gaisböhl GC som jäser på fint. Det får ta sin tid."

Apropå tid... vår börjar bli lite knapp.

"Ahh, de hann se källaren men inte pröva något vin. Och det ville de inte heller, efter att ha sett källaren (skratt)."


"Ja, vad vi har här hos oss är alltså ett tredelat system där vi skiljer på by, premier cru- och grand cru-lägen. De flesta andra VDP-producenter använder sig av Erste Lage och Grosses Gewächs."

"Vi börjar med två glas. Först Wachenheimer Riesling och sedan Gerümpel, en PC från Wachenheim. Byvinet finns på de nordiska monopolen. Vi har en basriesling också, 'Bürklin Dry', men Christoffer på Moestue vill gärna importera vin med tydlig adress, och säger att han föredrar ordet 'Wachenheimer', alltså byns namn. Det är trevligt att kunna smaka ursprunget, att kunna knyta ihop smak med ursprung."

En bra strategi. Antingen det eller jordtypen, typ "Vom Kalkstein".

"Ja, det funkar också. Det säger faktiskt något om vad som är flaskan, vilket inte är fallet alla gånger när det gäller etiketter - ibland tycks deras syfte snarare vara att dölja och förvirra. Ja, en viss förvirring kanske återstår, men den är i alla fall mindre nu. På 80-talet brukade vi ha 125 olika viner, nu är vi nere på 25-30. Och det finns en glasklar hierarki. Varje år finns en Bürklin Dry Riesling och en Wachenheimer Riesling. 09:an skiljer sig förstås från nollåttan, men det är årgångarnas olika karaktärer."

"Vad som är fantastiskt med Wachenheimer 2010 - och det är mycket tack vare det låga uttaget och den stenhårda selekteringen - är vinets klarhet och renhet, inte minst när man tänker på all röta och omognad vi såg ute i vingårdarna. Vad vi alltid strävar efter är att vinerna ska balansera frukt och syra med alkohol. Jag gillar egentligen inte att bryta ner vin i dessa komponenter, men det är den bas som måste finnas, sen kan man bygga någonting ovanpå: kryddor, mineraler, komplexitet och så vidare."

Den doftar underbart, den här. Väldigt fin ljus citrusnäsa.
En nästan silvrig, metallisk mineralton. En aning earl grey eller ja, bergamotte.


"En mineralisk kant, absolut. Det är ett lätt vin, men lätt behöver verkligen inte betyda tråkigt. Det livligt och saftigt, slankt i kroppen med en liten vitpepprig sträng i slutet, en liten kryddighet. Varken stort eller rikt, men att ha ett så här bra instegsvin gör livet lätt för mig. Det är lite underprissatt för att konkurrera fördelaktigt. Tyskarna gillar inte att betala mer än 10, även om vi borde höja till 12 för att markera steget upp från Bürklin Dry."

Er svenska importör är Moestues svenska gren.

"Ja, de har haft en del problem under sista året, gått ihop med ett annat företag och flyttat sitt kontor ut från Stockholms innerstad. Men Joel Agerskov, som jag gillar väldigt mycket, är fortfarande den som leder verksamheten. Norge är annars vår bästa exportmarknad. I Danmark började vi med en ny importör i år, Philipson Wine, och det tror jag kommer fungera utmärkt. De är ett stort företag, jag behöver i och för sig inte ha ett stort företag, när jag startade med Christoffer Moestue för tolv år sedan var de inte så stora, bara några personer i utkanten av stan. Vad vi inte vill vara är det där tyska alibit i listan utifall någon ringer och frågar om sånt. Vi vill ha en importör som kan övertyga folk om att vinerna är så bra att de måste ha dem oavsett eventuella fördomar om tyska viner."

Men tysk riesling har en god status på svenska restauranger.

"Jo, det märker vi ju, framförallt i Stockholm och Göteborg, där sommelierer har ett passionerat förhållande till våra viner. Vad vi skulle behöva är en offertförfrågan som passar basrieslingen, för att få lite snurr på volymerna. Vi har en listning på Vinmonopolet i Norge med Wachenheimer Riesling, och den går rätt bra. Så jag är mycket i Skandinavien för tillfället och får välbehövlig paus från tyskarna (skratt)."

När vi var unga var tyskt vin mest känt för Liebfraumilch. Tantvin.

"För fem-sex år sen åkte jag till Baltikum för att leta efter en importör. Liebfraumilch och Blue Nun överallt i butikerna! De där stora fabrikerna ruinerar varenda chans man har innan man ens kommit dit (skratt). Nä, vi har lyckat rätt bra där, inte med kvantitet men med kvalitet.""

Det måste finnas ett intresse hos de bättre restaurangerna där också.

"Ja, och med deras nya ekonomi har det kommit en våg av nya restauranger där, för tillfället är det inne med sushi. Jag såg japanska killar stå i mitt i Vilnius och göra strålande sushi, och det är därför de behöver riesling igen. De tror att de kan servera rött vin med vad som helst, och litauerna gillar kraftfulla röda - amarone, shiraz, allt som har minst femton procent alkohol."

Som det har varit i Sverige under rätt många år... vi drack förresten Wachenheimer till sashimi på Dahlgren Matbaren i våras.

"Perfekt kombo! Det var en väldigt bra sommelierkille där, som tidigare jobbat på Gondolens Vinbar. Han har visst en ny restaurang på gång som heter "Jonas", tillsammans med någon känd tv-kock eller så. Så hörde han av sig till Joel i Sverige och sa: säg till Tom att han ska leta upp 100 flaskor från biblioteket - ja, vi har ganska gott om äldre flaskor - lite PC, lite GC, tre av den, fem av den."

"Christoffer Moestue ville ha 100 magnum av Wachenheimer, bara för en enda restaurang i Oslo - Alex Sushi. Då sa Joel, den svenske importören: om Christoffer får magnum vill vi också ha! Nu är ju det här inte i första hand ett vin att lagra, men om man sparar en magnum i fem-sex så kommer man att ha riktigt kul om man gillar mognande riesling. Men en magnum kan förstås vara en "show-off" också. Om man sitter på Alex Sushi - ansedd som en av världens bästa sushirestauranger - och beställer in ett par såna till sitt sällskap, så kommer folk vid borden bredvid att börja viska 'en sån där vill vi också ha'. Och det är bra för försäljningen."

"Nu över till Gerümpel och Goldbächel 2010, bara för att visa skillnaden mellan två vingårdar. De kostar båda €17, och borde väl egentligen kosta mer. Målsättningen på sikt är kanske €25, men vi vill inte bli alltför smarta alltför snabbt, och dra på oss en image som 'det stora elaka vineriet'. Bettina är såklart ingen fattig ägare, men allt som hör till egendomen är ärvt."

Gamla pengar.

"Precis, och det kostar väldigt mycket pengar att hålla det hela rullande. Det är som de stora brittiska lantgodsen, de enda som har råd att köra dem fullt ut är 'The National Fund' och liknande. Ingen privat ägare bebor i alla rummen, de har bara råd att använda några få rum. Då behövs det verksamheter som bröllop, fester och golfbanor för att hålla det hela igång. Eller så får de ha 12 grader varmt och svepa in sig i gammal tweed..."

"Gerümpel PC är en vingård direkt angränsande till Pechstein GC i Forst. Jordmånen där är vulkanisk basalt. Givetvis spiller det över till Gerümpel, men ju längre från Pechstein man kommer desto mindre tydligt blir det. Ett klagomål på hög nivå, hur som helst. Poängen är att man får en mini-Pechstein för halva priset."

Betydligt djupare doft här.

"Ja, mycket mer av kryddor och mörka, svarta stenar. När man får det i munnen, så stannar smaken mycket längre. Tian har precis börjat säga "hej, här är jag". Den gick igenom en tuff period precis efter buteljering, men nu kommer den. Bara raka linjer, ingen fetma."

Mineraliskt som tusan, och syran är väldigt fint integrerad.

"Ja, jag skulle säga att det är typiskt för oss, den balansen."

Inbäddad i början, men oj vad den skjuter iväg i slutet.

"Om vi jämför med Goldbächel, så har vi något helt annat: fetma, hallå! Fetma och rikedom. Det här vinet breddar ut i munnen, med en krämigare känsla. När vi utforskade våra lägen grävde vi fem meter djupa hål, och vad vi fann då hörs nästan på namnet: en underjordisk flodbädd med silt och lera. Nu finns bara en liten bäck, men för länge sedan fanns en bredare flodbädd. Det man får är en bättre förmåga att hålla kvar vatten i jorden, vilket förklarar den bredare och krämigare smaken. Vår vinmakare är en stor fan av Goldbächel. Gerümpel ropar efter musslor, krabba och liknande medspelare medan Goldbächel med sin rikedom är utmärkt till fläskrätter från det lokala köket."

Mycket bredare över axlarna.

"För att hålla ihop saker och ting finns en bra syra, men inte alls en lika tydlig mineralitet. I Pechstein och Gerümpel börjar det redan på nosen och fortsätter genom hela smaken. Här får man istället rikedomen, den gula persikofrukten, och först i slutet tittar lite mineraler fram."

Gerümpel är öppnare på nosen.

"Ja. Därför blir man så överraskad när man smakar på Goldbächel. Att det är så stort, och breddar ut som det gör. Gerümpel har fler nyanser, som visar sig inte minst när man doftar i det tomma glaset efter en stund."

Lika god som vi minns den, men det måste ha varit 2008.

"Ja, 2008 är också en lyckad version. Vi har inte haft något stort genombrott hos Systembolaget än, men ett litet i alla fall. Vi har presenterat Gerümpel till Systembolaget flera gånger och de har gillat det varje gång. De sa att de älskade vår 2010 Gerümpel men bestämde sig för att inte ta den. De älskade den så mycket att de inte tog den! (skratt)"

"De valde att köpa in ett annat av våra viner, kanske för att de redan hade köpt tillräckligt från 2008. Det är hur som helst en trevlig kille som har hand om tyska viner, en bra inköpare. På sitt sätt är det ju bekvämt med bara en mottagare i ett land. I februari ska de i alla fall lansera 2001 Kalkofen GC och 1999 Rechbächel, och jag ser fram emot det. Vi skulle egentligen behöva en mer permanent listning, men trycker man på för mycket så tar det stopp, och trycker man inte alls på så händer ingenting. Så det handlar om att hålla namnet aktuellt och åka upp och säga hej varje år. Plötsligt lossnar det. Påminner lite om ett spel, och förmodligen vore det mest effektiva att ta ut killen på en partyrunda med gin&tonics (skratt)."

Obegripligt, Gerümpel är ju alltid bra och kanske bäst pris/prestanda av alla era viner.

"I fallet Gerümpel pratar vi €17 till slutkund för en premier cru, medan man får betala över €30 för grand crus, så det är ett attraktivt prisförhållande och man får ett tydligt definierat vingårdsvin för pengarna."

S: Gillar ettan mer. T: ja, den är ju mycket bättre! S: tänk att det är exakt exakt samma vinmakning, men så enorm skillnad på bara några hundra meter...

"Jag föredrar också Gerümpel. Men som sagt, vi klagar på en rätt hög nivå... fast... jag vill gärna ha mina mineraler..."

Och vi vill ha fokus...

"Jo, koncentrationen är central."

Syran, är den lika hög i båda?

"Ja, det är faktiskt ingen större skillnad."


"Här har vi nu Pechstein 2009. Tiorna är nästan helt utsålda redan, och 2009 är skojigare att prova eftersom den fått ett extra år. Det är inte den slankaste versionen, om man jämför med 2010. Sedan har vi också Ungeheuer 2009, som är den närmaste grannen. Här finns lite mjukare frukt, mer kalksten i marken och vinet är inte alls lika tufft som Pechstein. Vi förknippar alltid kalksten med krämighet."

Så ni sålde ut 10:orna före 09:orna. Som ändå var en så hyllad årgång.

"Ja, vi fick så mycket mer vin i 2009. Det var en stor årgång, allt gick som det skulle. Inga extrema väderlägen. Nu klagar jag på en hög nivå igen, och är lite petig, men om man får någonting som är vädermässigt lite udda under säsongen - hagel, regn, köldknäpp, eller något - så får man ofta ett ännu mer intressant vin i förlängningen. Det är som människor som gått igenom svåra saker någon gång i livet, de är mer komplexa och intressanta... än folk som jag som bara haft det bra hela tiden. Ni förstår vad jag menar..."

"Så, 2009 var perfekt, inte minst ett fantastiskt väder under skördetiden. Man kunde vänta till exakt det tillfälle man ville för att plocka. Man kunde ta dem precis på pricken."

Här hittar man en del petroleum i 2009 Pechstein...

"Ja, jag är inte helt förtjust i hur nosen uppför sig för tillfället. Kanske är det effekter av svavel som stör, den är lite udda. Smaken är mycket bättre än doften. Jag provade det i förra veckan, jag gjorde en dubbelvertikal med Pechstein och Hohenmorgen. Alla sa: mmm, jag gillar Pechstein, men doften... tyskarna kallar det 'eine kleine Stinke'. Här behövs tid."

Mest petroleum. S: jag gillar det. Vi brukar inte ha problem med petroleum.

"En del provare har stora problem med sånt, jag brukar väl inte förstå det riktigt. Pechstein är ett slags storebror till Gerümpel, och Ungeheuer till Goldbächel."

Wow, 2009 Ungeheuer är väldigt blommig. Ljuvligt.

"Ja, det här är så typiskt för skillnaden mellan de två vingårdarna. Och de är ändå grannar. Det är en mix av kalksten och basalt i Ungeheuer, och koncentrerad basalt i Pechstein. Doften ger ett elegant intryck, men smaken är fylligare."

Gerümpel hade en mer frilagd syra, i nollniorna har vi lite mer fyllighet och beska. Frågan är om inte inte 2010 är ballare med sin svala, slanka profil och höga syra.

"Sant, 2010 är lite som 2001 och 2004. På pappret lite knepiga årgångar. 1999 är också slank och elegant. De udda numren..."

Ungeheuer är mindre bitter än Pechstein.

"Ja, den är mer på pricken just nu. Men Pechstein är lite som ett knepigt skolbarn. Man blir alltid överraskad när busungen visar sig vara en av de bästa i klassen. Andra dagar kan man tycka: han vill verkligen inte samarbeta, han vill inte göra några prov. Det är vad som gör Pechstein så fascinerande. 2007 är fortfarande helt stängd, till skillnad från Gaisböhl och Hohenmorgen."

De första två vinerna är de som har träffat mest rätt så här långt.

"Låt oss nu smaka ett par mogna viner. Först ut har vi 1999 Hohenmorgen. Lite stinkig till en början, jag brukar jämföra med mina barn när någon främmande ber dem att sjunga en sång de gillar. Vi provade den i förra veckan och förutom mognadstonerna av petroleum fick vi en härlig fräschör. Färgen var inte gyllengul, utan fortfarande ganska ljus."

Ja, det ser verkligen ungdomligt ut.

"Det finns en del marsipan på nosen, men om man inte funderar alltför länge på det utan tittar och smakar på vinet, så kunde man tro att det var tre fyra år gammalt - och det är tolv!"

Wow, det här är så harmoniskt. Ren njutning.

"Jag råkade svälja mitt, ingen skada skedd (skratt). Allt finns där, inklusive framtid."

Extremt harmoniskt! Det här en rackarns bra mogen riesling. Precis i den fasen när man får det bästa av båda världar.

"1999 var ett år när vi inte visste hur vi skulle sälja in vinerna som unga. 1998 och 1997 hade varit stora rika årgångar, och 1999 var lite som den fula ankungen. Helt nedstängt, vad skulle vi göra? Det var bara att vänta. För rieslingfreaks är det precis vad man önskar."

Härliga persikor...

"Ja, med så delikat framförda"

Lite äppelpaj också...

"Jag kommer att tänka på en restaurangkille jag känner i Stavanger. Han går omkring i sina Armani-jeans. Han är gammal, men han ser ung ut, även om han har ett stort vitt skägg. Han var här med sitt team, och jag berättade att jag brukade jämföra gamla viner med honom. Ta det som en komplimang, sa jag. På pappret gammal, men i verkligheten en ung kille som gillar att gå ut på nattklubb och ha kul."

Men varför vänta, allt är på plats. Det är à point nu.

"Kommer man att ha roligare? Möjligen, men troligen inte."

"Nu till det sista vinet. Vi säger inte nej till botrytis, men det utgör kanske en halv procent av vår produktion. Någon Auslese ochTrockenbeerenauslese, Eiswein gör vi inte längre. Det här kommer från Gaisböhl men vi kallar det Ruppertsberg Auslese eftersom vi vill reservera namnet Gaisböhl för vår torra GC. Finns det flera viner med samma vingårdsnamn är man snart tillbaka i samma gamla problem som förr. Det är inte ett utpräglat dessertvin, snarare lite som en engelsk citronmaräng. Det är ingen större poäng att prata om analysdata även om tyskarna älskar det, men vinet har 110 gram socker och en syra på...."

... en bra bit över tio.

"13 gram. Precis när sötman landar på tungan, så fräter syran ner gommen (skratt)."

Häromdagen provade vi en BA 2010 som hade 160 gram socker och 14 gram syra. Man kunde knappt uppfatta sötman och vinet upplevdes som lätt!

"Jag har en restaurangvän i närheten. Han lagade en rabarberpuré med lite jordgubbe och mynta, inget annat , väldigt enkelt. Till det drack vi den här Auslesen, och det smakade som det perfekt balanserade torra vinet, eftersom sötman stack all världens väg och mineralerna kom igenom. Så lite dessertvin, varför inte?"

Det upplevs väldigt lätt och inte det minsta kletigt.

"Så vill vi ha det. Man kan dricka det ungt. Och visst finns det en marknad, så vi brukar be våra vingårdsansvariga att ta vara på de här druvorna. Har en vingård drabbats av botrytis, skär inte bara bort det för att kasta. Vi gör kanske 600 helflaskor, och 1500 halvor. Det är allt."

Andelen fullt botrytiserade druvor kan inte vara särskilt hög.

"Nej precis, eftersom man har den rena frukten kvar också."

En tredjedel?

"Det är en klassisk, tidig skörd. Inte i november, snarare före allting annat. För att återknyta till vad jag sa i början om att gå igenom vingården och klippa bort röta: om det doftar gott, så använder vi det."

När skördade ni de här druvorna i 2010?

"Det var... låt mig se... början av andra veckan i oktober. I år var vi helt klara med hela rieslingskörden innan dess, redan den femte oktober. Helt galet."

Du pratade nyss om rabarber. Man kan hitta den karaktären i syrorna.

"Absolut, verkligen. Det passar bra till get- och fårostar. Men tillför man alltför söta saker så smakar vinet bara surt, man måste matcha med syror. Nuförtiden brukar jag säga: gör det enkelt, satsa på ost. Bernard Antony är en av de bästa ostförädlarna i Alsace, och han brukar komma hit med en del fantastiska mogna ostar. För en mogen comté kan det vara perfekt med en mogen torr och rik riesling. De enda gångerna vi verkligen måste välja ett dessertvin är till grönmögelost. Senast valde vi en 1989 Gerümpel TBA, det var toppen. Senaste gången vi gjorde TBA var 2007, och nu pratar vi statistik igen: den hade 22 gram syra och 225 gram socker."

Kan man väl glömma i femtio år om man vill?

"Våra barnbarn kommer kanske att dricka vinet en dag i framtiden."

"Vår pinot noir från 2009 har varit buteljerad ett tag, men har inte nått marknaden riktigt än, vi säljer fortfarande de sista nollåttorna. Nollnian är ett stort steg upp i kvalitet från nollåttan. I vårt nyhetsbrev till privatkunderna skrev jag för första gången om ett rött. Jag brukar säga: skriv gärna om det, men jag tänker inte göra det, jag måste stå för vad jag skriver. Min första mening var: 'Vanligtvis brukar jag hetsa upp mig angående någon mogen PC och GC, men idag är jag upphetsad över vår pinot noir". Det är en lättare stil av pinot, som fått ett år i barriquer - men inga nya - och delvis från större liggare. En lätt och fruktig mellanviktare, som jag verkligen gillar."

"Vår pinot noir "S" kommer att bli bra en dag, men den måste skaka av sig eken först. Härom veckan serverade vi 2003 ur magnum och dubbelmagnum till 50-60 gäster och nu är den fruktig, inte ekig."

"S" är alltså lagringsvinet som legat på ny ek.

Ja, den behöver fem till sju år på flaska. I standardtappningen får man lite kryddighet från de treåriga faten, men annars gillar vi att blanda med en hel del stora fat."

Vi köper gärna med oss en flaska pinot noir att dricka ikväll. Och sätt gärna upp oss på listan för nyhetsbrevet.

"Den är fortfarande rätt ny, och omfattar bara tyska kunder. När jag först kom hit fanns det bara en epostadress, och all epost printades ut på papper och delades ut till den som skulle ha det. Nu är vi på Facebook också - superenkelt att hantera med en iPhone, eller så tar det en timme om man har en Blackberry som jag. Jag lovar att byta så snart jag kan."

"Webplatsen fick en fullständig överhalning rätt nyligen. Bettina tyckte att vi nått fram när det gäller vinerna, men resten... ja, Bettina skildes från sin man 2006, de är ändå goda vänner. De har fyra barn, han bor i Mannheim och driver ett solenergiföretag. För ett tag sedan tog Bettina in en märkesexpert, inte för att ändra allt, men för att se över det hela och se vad vi kunde göra. Hade vi en företagsidentitet, och hur såg i så fall den ut? Nu har vi en tydlig linje i allt från etiketter till kort och website - och det är rätt subtilt, vi är ju inte MacDonalds. Vi satt rätt många dagar tillsammans, och det var inte självklart. Vi är ju framförallt vinmänniskor, men de fick oss att se hur vi mixade alla regnbågens färger på prislistor och trycksaker. Vilka är era färger? Vilket ord sammanfattar Bürklin-Wolf? Ehh, riesling? Öhh, vin?
Det är väldigt nyttigt att få en sådan genomkörare. Vi har skippat de flesta trycksaker nu, allting finns på webben."

Tack för ett par intensiva timmar!

"Ja, vi hann ju precis med vad vi skulle. Kom förbi igen nästa gång ni har vägarna hit. Nästa gång måste vi ut i vingårdarna, jag älskar att gå där."


Provat:

2010 Riesling Wachenheimer
2010 Riesling Gerümpel PC
2010 Riesling Goldbächel PC
2009 Riesling Pechstein GC
2009 Riesling Ungeheuer GC
1999 Riesling Hohenmorgen GC
2010 Riesling Ruppertsberger Auslese
2009 Pinot Noir


Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.

söndag, december 11, 2011

2007 Fontodi Flaccianello


Efter torsdagens succé för Vigna del Sorbo kan vi inte låta bli att äntra Fontodis flaggskepp. Däcket är skurat för framgång: en avslappnad lördagmiddag med entrecôte och gratäng på blomkål, broccoli, grädde och gruyère. Vinet får ingen luftning - för att undvika att accentuera eken - och serveras femton grader svalt i våra Mature-kupor som vi brukar använda till det mesta.

2007 Fontodi Flaccianello della Pieve inleder rätt så lovande med goda fattoner: köttigt rostade, lite krämiga och mintiga. Inom några minuter upplevs eken allt sötare. Frukten är i stort sett öppen med påtagligt söta och koncentrerade mörkröda likörslingor i spektrat mellan körsbär och hallon. Under tiden fortsätter faten sin framfart med vanilj, lakrits och julkryddor. Hmm...

I munnen möts vi av en omedelbar, fruktig attack. Inom ett ögonblick utvecklas en intensivt koncentrerad och kraftfull mittsmak, som rullar fram på tre nyanser av sött: fruktsötma, alkoholsötma och eksötma. Uppenbart var druvorna mycket mogna, och här finns massor av ny ek. Tanninerna kan jämföras med sammet, men vinet saknar Sorbos klassiskt sangiovesiska ryggrad - detta trots att Flaccianello är gjort av 100% sangiovese. Ska man dra till med en jämförelse blir det snarast grenache, och finishen är också rejält eldig med full frontal exposure på alla femton procenten.

Som synes har vi klara problem med det här. I Vigna del Sorbo hittade vi enbart glädje och inga invändningar mot vare sig ek eller alkohol, men nu gick vi på pumpen. Obalanserat var ordet. Glasens innehåll konsumeras i små sippar, och halva flaskan sparas för att se om det tänker hända något positivt över natten. Ni får gärna höra av er om sju år och berätta om vinet blev bra. Aj, vilken besvikelse!


Otto Suensen via SB, 472 kr. Otto Suenson Cph, 477 dkk.

ps. Jaha, vad skickar man in som ersättare när flaggskeppet gått på grund? 2008 Mas Foulaquier Le Rollier är ett alldeles underbar liten slup som guppar fram i perfekt balans redan nu, och eken slapp vi också...

lördag, december 10, 2011

2010 Reichsrat von Buhl Pechstein GG


Det är andra gången vi umgås med senaste versionen av von Buhls Pechstein. Första dejten hade vi för en månad sedan, på egendomen i Deidesheim (rapport kommer). Alla deras 2010:or var förresten härliga att prova - det är något särskilt med dessa tyska tior som på ett ovanligt sätt kombinerar hög fruktkoncentration med höga syror och måttlig alkohol - och särskilt imponerande var Kirchenstück och Ungeheuer, som fick åka med hem. Pechstein gav också ett oerhört lovande och mineralstint intryck, men verkade behöva lite mer tid innan drickning. När så gröna lyktan på Passagen lockar med nysläppta flaskor till hyggligt pris kan vi inte hålla oss längre utan måste testa på hemmaplan.

2010 Reichsrat von Buhl Pechstein Riesling GG uppvisar extremt tydliga mineraltoner på nosen, med mörka stenar, kallt stål och ett par droppar petroleum. Frukten håller igen, men antyder stort djup med aromer av gula persikor, citronskal, honung och granny smith. På toppen hittar vi lite flintrök, örter och kryddor. Karaktärsfullt och snyggt som tusan.

Smaken är tajt och ungdomlig, men butiken är definitivt öppen för besökare. Det som serveras är ett extraktrikt vin där de koncentrerade, fokuserade aromerna utgör samtrimmat radarpar med visslande hög citrussyra. Tillsammans skjuter de iväg likt en gyllene pil ända in i den långa, imponerande eftersmaken. Från första sniff till sista minglande efterklang är mineralerna obönhörliga, kraftfulla, linjära - de släpper inte greppet för en sekund. Alkohol och bitterhet är väl egentligen de enda egenskaperna som håller sig på mattan.

Ikväll är intrycket lite mer öppet än för en månad sedan, och vi dricker det unga vinet med stor behållning - ja, under avsevärd njutning.
Om fem år kommer det att visa upp allt vad det har, men redan nu är det så uppenbart att här finns pallvis med klass och karaktär. Alltså: underbara grejer, snudd på fullträff, enkel biljett till rieslinghimlen.


Weingut Reichsrat Von Buhl, €30. Janake via SB, 299 kr.
Eloge för det svenska priset.

2010 Ungeheuer GG bloggade vi här.

torsdag, december 08, 2011

2007 Fontodi Vigna del Sorbo


Okej, låt oss skippa rundsnacket och gå rakt på mål. Efter en halv timmes luftning i karaff bjuder kvällens röda på en väl samlad doft av rostade körsbärskärnor, surkörsbär, jord, tobak och te. Faten finns där, men vi upplever dem som helt infattade. Inget modernistiskt fluff, precis så här ska klassisk sangiovese dofta! Visst kan man väl hitta ett litet stråk av vinbärscabbe också? inflikar S...

2007 Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva är en ung och stram rackare i munnen, men den visar upp alla sina resurser på ett överraskande öppet sätt. Vi får en härlig utväxling, med klockrena toscanska tanniner - ja, grymt snygga tanniner!
Våg efter våg av superseriös sangio-frukt sköljer över tungan, med garvsyror, jordmineraler, tobak och te. Det är rejäl längd på smaken, och de välbekanta toppklass-rysningarna infinner sig redan vid första klunken. Till våra älgköttbullar med gräddsås är lyckan gjord.

Vi blev lite oroliga av Gallonis notering om en "...internationell stil... som inte helt överger kontakten med rötterna..." men efter att ha smakat instämmer vi inte alls, även om vi är överens om kvaliteten.
Nej, det här i stora drag klassiskt, och två års uppfostran i barriques stör inte ett spår. Dessutom går det faktiskt att ta till sig redan nu, utan att nödvändigtvis vänta till 2017. Det här är en av årets bästa toscanare på vårt bord - snäppet bättre än 2006 Fontalloro, och snudd på lika bra som 2006 Pian dell'Orino. Köpläge!


Otto Suenson via SB, 331 kr. Otto Suenson Cph, 375 dkk.

2004 Siepi Toscana IGT


Det börjar bli dags att fundera över sammanfattning av 2011. Har det varit enkelt eller svårt att leva upp till nyårslöftena? För oss känns det i alla fall lite pinsamt att inte ha lyckats göra tillräckliga ansträngningar med vårt - att rensa upp i källaren. Istället har vi snarare lagt sten på börda när det gäller logistikproblemen. Skäms på oss...

Auktioner är knappast en farbar väg för ohippa ekbomber från Toscana. En strategi för att bli av med sitt oönskade överskott kan vara att sätta ihop en sluten epostlista med vänner och bekanta. Visst, själva transaktionen är väl inte helt legal - men vem ska syna det oförargliga lagbrottet? Ett annan sätt att tunna ut saker som inte längre känns upphetsande är att sänka förväntningarna och - eventuellt - sätta lite guldkant på vardagen. Med hjälp av tankeöverföring enas vi om Pollo alla Diavola, och efter den gångna veckans ekdebatter känns det självklart att fyra av en mognande Siepi.

2004 Fonterutoli Siepi Toscana IGT möter oss med en sammetsliknande doftvägg av fatrost, Anthon Berg, After Eight, likörkörsbär och mogna plommon. Rena julgodiset, och det kommer mer: rostbiff, pain grillé och en liten antydan till välstädade stall från faten. S: det här skulle jag ta för amerikanskt om jag inte visste att ursprunget var Toscana. Och visst är det väl en hel del merlot?

I munnen serveras en tjock, mintchokladig körsbär/cassis-smak med polerade, finmaskiga sammetstanniner och syran inbäddad i rostat fluff. Det smakar mycket, det smakar mycket fat, och det finns en viss sälta. Eftersmaken är lång, och framförallt då ganska envetna istoner av Colgate spearmint och Vicks dubbelverkande. Helheten är harmonisk och extremt lättbegriplig.

Här är det förstås öppet mål för den som vill kokettera med invändningar mot ek, men det går inte att komma ifrån att det är ett trivsamt och lite lyxigt vin att dricka till den grillade kycklingen.
S: om man försöker att se professionellt på saken så är det väldigt bra, och dessutom jättegott. T: nog är det så, men det är också en ultraliberal tolkning av toscanska traditioner som helt prioriterar rostning framför terroir. Mintchokladen är själva signaturen.

Ja, det här var nog rätt sätt att tackla vinet, med lågt ställda förväntningar. Priset är förstås ett skämt, särskilt nuförtiden, och den här nollfyran kommer inte att bli bättre än den är nu. Ska det drickas Siepi så bör det nog göras inom sju år från skörd. Vi lär i alla fall inte köpa fler.

onsdag, december 07, 2011

Weingut Siegrist, Leinsweiler



En Pfalz-producent vars viner aldrig har synts till i Sverige är Weingut Siegrist. Ändå hör Thomas Siegrist till de viktigare pionjärerna i den tyska barrique-bestyckade rödvinsrörelse som så sakteliga tog fart i mitten av 1980-talet. Här är han i gott sällskap med lite mer kända namn som Werner Näkel, Friedrich Becker, Paul Fürst och Werner Knipser.


Gården ligger i södra utkanten av Leinsweiler - en charmig liten by längs Südliche Weinstrasse, där landskapet är som mest kulligt. Släkten har ägnat sig åt vinodling i åtskilliga hundra år, men det var först på 1970-talet som man började att utvidga vingårdarna från 2,5 ha till nuvarande 14,5. Siegrist är medlemmar i de tyska kvalitets-producenternas förening VDP, och tillsammans med sina fyra kolleger från södra Pfalz ("Fünf Freunde") har man gjort insatser för att höja områdets status.


Men status och prestige är inte precis vad man tänker på i det rustika och ombonade provningsrummet - så olikt flera av VDP-kollegernas strama arkitektdrömmar. Sedan flera år är det Thomas' dotter Kerstin och svärsonen Bruno Schimpf som tagit över ansvaret för gården och vinmakandet. Vi tillbringar en och en halv timme tillsammans med den lågmälde Bruno, som i ett makligt, eftertänksamt tempo guidar oss igenom ett smärre stjärnfall av pinot noir. Läs långsamt för att få in rätta tonträffen.


Man blir nyfiken på etiketternas stjärnor, berätta lite om hur ni tänker.

"Stjärnsystemet kom till eftersom vi har så många olika vingårdar... 65 lotter i tre byar. Hälften av våra vingårdslägen finns här i Leinsweiler, resten i Ilbesheim och Wollmesheim, som ligger tre och fem kilometer härifrån. Så oftast skriver jag inte ut vingårdens namn på etiketten, utan slår ihop de olika lotterna till en cuvée. På nittiotalet började vi rita dit stjärnor på jästankarna. En stjärna för baskvalitet. Två stjärnor för högre kvalitet, och tre stjärnor för de bästa vinerna. Efter hand överförde vi det till etiketterna. Våra återkommande kunder vet då att det enstjärniga röda vinet har uppfostrats delvis i gamla barriques och delvis i tank."

Så ni använder inga Fuder, Stück, Doppelstück, Halbstück längre?

"Nej nej, inte över huvudtaget. Min svärfar, Thomas Siegrist, var en av de första vinmakarna i Tyskland att börja arbeta med barriques för drygt 25 år sedan, och det är bara sådana vi använder."

Ni är medlemmar i tyska Barrique-Forum?

"Ja, vi var med och grundade den föreningen på riksnivå. Vi har massor av barriquer, jag älskar barriquer!"

"Vår baspinot har fått en del tanklagring för fruktigheten, och en del fat för volymen. Det är en 2008, som synes är vi... ganska långsamma med att släppa vinerna till marknaden. Vi vill ha våra viner i barrique under minst 16 månader... men gärna i två år. Och cabernet sauvignon i tre år. Baspinoten får kortast tid på fat, mellan 12 och 16 månader. Faten är mellan tre och åtta år gamla - vilket bara är till fördel för det här vinet. Det får inga aromer av ek. Bara mer volym."

Snygg fruktig nos... strukturerat och tanninrikt... seriös kvalitet för en basversion. Man upplever ingen fruktsötma.

"Nej, det gillar vi inte i rött vin. För mig är det väldigt viktigt att rött vin är torrt. Det kommer en massa folk till vårt vineri och frågar om vi inte har något rött vin med lite sötma i. Nej, då har ni kommit fel, säger jag. Min svärfar och jag vill producera viner som vi själva vill dricka, och jag kan inte dricka rött vin med sötma."

"Vi skriver 'Pinot Noir' på etiketterna eftersom vi exporterar lite till USA, Japan och Kina. Figuren på bilden är budbäraren Hermes, en avbildning av skulpturen vi har i entrén."


Så ni har inte kommit fram till 2009 ännu?

"Vår baspinot från 2009 buteljerades förra veckan. Vi ska börja sälja vinet först till våren 2012. 2009 är en årgång av hög kvalitet, det var ett mycket lyckat år för röda viner. Det här skulle mycket väl kunna buteljeras med två stjärnor, men vi kommer att nöja oss med en stjärna och låta kunderna glädjas åt kvaliteten istället."

Här finns högre intensitet och koncentration, och mer tanniner i avslutningen. Det här vill man gärna spara i ett par år. Ska ni hålla samma pris på nollnian?

"Ja, det kommer vi att göra. €7,80."

Bravo. Exporterar ni något till Skandinavien?

"Små kvantiteter - lite till Norge och lite till Finland. De testar våra viner på ProWein i Düsseldorf. Ibland har man tur och får sälja."

"Som ni märker är syran frisk också... vi har ett lite svalare klimat här än i Mittelhaardt."

Och jämfört med Wonnegau?

"Mmm... Wonnegau är lite tidigare. Här nere har vi en jordmån med mycket kalk och lera (=ton), medan de har mer lössjord. Våra Grosses Gewächs växer i Muschelkalk, vår baspinot i löss, vår chardonnay i lera, i Wollmesheim."

Här har ni ju en fyrstjärnig pinot i listan också!

"Fyra stjärnor, ja. VDP gillar inte alls när man gör ett toppvin som ligger över Grosses Gewächs i pris. Men i årgång 2005 var det här vinet bättre än alla våra grands crus."

Lite som Stoddens Alte Reben eller Deutzerhofs Melchior.

"Ja, men VDP är inte alls förtjusta i det upplägget."

Det är deras problem, inte ditt (skratt). Förresten, vi missade att fråga Fritz Becker om historien bakom namnet "Tafelwein".

"Jo, det kan jag berätta. Jag gick ett år i lära hos Friedrich Becker. När han och min svärfar började med barriquer 1985, så stoppade myndigheterna produktionen med hänvisning till att vinet inte var tillåtet att sälja som kvalitetsvin. Det ansågs inte vara typiskt, och det ansågs heller inte vara bra. Friedrich Becker gick tillbaks till provningspanelen året efter, och då sa de att han kunde sälja vinet som bordsvin. Alltså den lägsta kvaliteten, då skulle det inte vara något problem."

Det var alltså hans enda barrique-vin vid den tidpunkten?

"Ja, precis, och han har behållit namnet sedan dess. Själva slutade vi att använda beteckningen Tafelwein år 2000."

Nästan exakt samma historia fick vi höra hos Deutzerhof. Wolfgang Hehle tog sitt barrique-vin till AP-panelen som förbjöd honom att använda Prädikat. Han blev skitsur, och efter det har han aldrig brukat orden Spätlese eller Auslese igen.

"Nä, det var länge sedan vi använde dem också. Begreppen är knappast intressanta när det gäller torra viner. För tio år sedan slutade vi med Kabinett och Spätlese även för de vita vinerna. Det blir bara förvirrande för kunderna när toppvinet GG är QbA trocken och de enklare vinerna har Prädikat."

"Nästa vin är en vingårdsselektion - Ilbesheimer Kalmit - som idag inte är GG, men som kommer att klassas upp nästa år. Vinet är märkt med två stjärnor. Det här är 2009 Kalmit, och det är första gången vi gör vinet. Jordmånen är lera och kalk."

Elegant vin... mjukare och lenare i munkänslan än basversionen. Inte alltför kraftfullt trots sina 14%. Balanserar fint tack vare syra och mineraler.

"Färgen är ovanligt mörk, eller blå. Vi skördade vid 102 Oechsle. Ingen chaptalisering förstås, eller saignée. Jag skulle säga att det är som bäst att dricka om fem år."

Är 102 Oechsle optimalt?

"Nej, egentligen räcker det bra med 95-100 Oechsle, som ger drygt 13% alkohol. Om man får mer än 105 Oechsle kan vinet börja lukta marmelad."

Ganska vanligt förekommande i Tyskland, fast inte hos de bra producenterna.

"Nej, för oss är det väldigt viktigt att frukten är frisk och sund, inte övermogen. 2011 skördade vi faktiskt pinot noir före pinot blanc."

Kalmit är lättare att dricka nu än basvinet från 2009.

"Det buteljerades i maj och har varit i flaska ett halvår. Den tiden gör all skillnad."



"Nu ska vi till över 2008 Sonnenberg GG ***. Av det här vinet producerar vi bara 900 flaskor per år. Sonnenberg är en vingård med Muschelkalk, som ligger bakom kyrkan här i Leinsweiler. Det är ett av de bästa lägena vi har här i byn. För hundra år sedan producerade byborna "Leinsweiler Edelburgunder" härifrån, som serverades till resenärerna på tyska lyxkryssare. Pinot noir har en lång historia här i Leinsweiler, men nu är det inte så många i byn som odlar den."

Hur smakade spätburgunder härifrån för hundra år sedan, tror du?

"Den smakade bra. Den var torr. Trettio år senare ville man ha ut större kvantiteter, och kvaliteten sjönk mer och mer, allteftersom vinerna blev tunnare och sötare. Det var först på åttiotalet det vände. Min svärfar, Friedrich Becker, Hans-Jörg Rebholz, Wehrheim, Kessler - "Fünf Freunde" - de ville göra bättre vin igen, precis som deras farfäder gjort."

Förändringen kom nästan samtidigt som i Ahr. Men farfäderna för 100 år sedan hade väl inga barriques?

"Nej, alla viner gjordes i Fuder eller Stück/Doppelstück. Min svärfars far var den lyckligaste människa i världen, eftersom han hade allt han behövde. Han jobbade i sina vingårdar och drack sina tre liter vin om dagen. Men han hade bara två hektar, och sålde druvorna till kooperativet. Som ung längtade min svärfar efter att göra sitt eget vin, och han började att buteljera under egen etikett 1965."

"Nu så kan vi jämföra med 2007 Sonnenberg GG."

Det är kul att jämföra de här två årgångarna, vi fick en del exempel i Ahr förra året.

"Det är det som gör det så intressant att prova tyska viner... ingen årgång är den andra lik."

Wow - 2007 är verkligen öppen, rätt ur nyöppnad flaska. Bra årgång att dricka nu.

"Visst. De har kommit loss under det senaste året. I början var de inte alls lika goda."

Blev det 900 flaskor i 2007 också?

"Ja. Vingården är på 12,5 ar, och vi får producera högst 50 hl per hektar, men vanligen landar det mellan 20 och 30 hl. Det blir tre barriquer, det vill säga 900 flaskor. Jag gillar nollsjuan eftersom den är så burgundisk i stilen. 2009 liknar mer en varmklimatspinot som Nya Zeeland, frukten är tätar. Vi hade högre temperaturer under skörden. 2007 var det kallare under skörden."

2007 är mer harmonisk än 2008 idag, den verkar behöva två år till på rygg. Men nollsjuan är ändå fortfarande ung, den borde väl hålla i minst fem år till?

"Jag skulle säga fem till tio, där finns en bra syra. Och det behövs om man ska lagra."


Hur mycket ny ek använder du?

"100%."

Såpass. Ibland har vi problem med det, men inte här, direkt.

"2008 använde vi bara ek från Pfalz. I 2007 var hälften fransk ek och hälften tysk. Vi köper virket i skogarna här ovanför - Pfälzer Wald - och kör dem till två tunnbinderier, ett i Frankrike och ett i Österrike. Varje år producerar de barriquer så att det ska räcka till "Fem-gänget". De lufttorkar virket utomhus under flera år, det är viktigt för att undvika beska i smaken."

"Här har vi 2007 Pinot Noir ***. Det är ett vin med mer tanniner, som uppfostrats helt i ny fransk ek. Tre stjärnor betyder nästan alltid 100% ny ek, och de här vinerna behöver lång tid på sig."

Rätt sluten fortfarande, men bra material. 2007 är inte listad, du har inte börjat sälja den än?

"Nej, det är 2005 vi säljer nu. När vinet blir tre till fem år äldre, så mjuknar tanninerna och frukten kommer fram. Idag har vi en hel del torra tanniner från ekfaten. Om vi hade tid att vänta två timmar, eller två dagar, så skulle det förändras till det bättre."

Det är ingen söt ek, inga kola- eller vaniljtoner.

"Nej, sånt gillar jag inte."

Den är diskret, men också sträng.

"När mina viner är unga, är det många som har problem med tanninerna. När vinerna är äldre, så brukar folk uppskatta det. Jag vill inte producera högkvalitetsvin som man kan dricka under första året.
Om de är så direkta, så är de sällan lika bra som våra efter fem år."

Beckers 2009 Sankt Paul GG är en intressant jämförelse.

"Ja, det kan du dricka redan nu. Jag brukar prata om det med Friedrich Becker, hans viner är ofta väldigt tlllgängliga som unga, men när de blir äldre kan de lättare tappa greppet och bli övermogna."

Bättre att dricka unga, alltså?

"Jo. Jag tycker ofta så."

Vi har inte så stor erfarenhet, men för ett par år sedan fick vi smaka på Beckers 2007 Pinot Noir Tafelwein blint. Det var ett omedelbart "Wow"! Ganska utvecklat och de flesta gissningarna gick till 2002. Fem år fel är rätt mycket.

"Ja, jag förstår precis vad ni menar. Mina viner är mycket långsammare att utvecklas, mer avsedda för lagring. Becker använder inte lika mycket ny ek, och de har en mjukare stil. Jag tror att våra viner har minst fem år längre hållbarhet."

Smakar du ofta på äldre viner, från 90-talet och så?

"Ibland. Inte med Fünf Freunde... men på egen hand. Vi har inte möjlighet att dricka äldre viner från alla kollegerna... men jag dricker relativt ofta äldre årgångar av mina egna viner. Jag ska se om jag kan hitta en 97:a eller 98:a någonstans."

"Här har vi 2005 ***. Här har vi olika slags ek från fem franska producenter. Vi gjorde två barriquer av det här vinet. Det låg på ek i två år. 2005 var en stor årgång för röda viner. Ganska sval växtsäsong, och en varm avslutning med riktigt fint väder innan och under skörden. Vi lyckades producera väldigt bra pinot noir. Jag gillar verkligen den här årgången med sin värme, kropp, frukt, tanniner, och lite avrundade syra."

Ett kraftfullt vin som borde funka bra med vilt.

"Ja, jag är faktiskt jägare och äter mycket av viltet som finns i skogen här bakom.

"Så har vi kommit till 2005****. Vi gjorde den i 2005, och planerar att göra den i 2009. Om allt går vägen ska vi buteljera den nu i december."

Ovanligt tidigt för att vara ni.

"Ja, men 2009 var varmt, och jag tror att vinet kommer att vara tillgängligt lite tidigare än vanligt. Och då har det ändå fått två år i ekfat, eller åtminstone 22 månader."

Imponerande näsa med riktigt mogna körsbär, mörk skogsbärsfrukt och stort djup.

"Inte ett vin man dricker varje dag...."

Det vore kul att slänga in det här vinet i en provning av Côte de Nuits PC och GC.

"För två år sedan hade vi en provning med tyska viner och internationella viner från Bourgogne, Gantenbein från Schweiz, viner från Australien, med mera. Provningen arrangerades av Stuart Pigott och Joel Payne. I varje par var det en tysk spätburgunder som utmanade en internationell pinot noir. Vinnaren var ofta det tyska vinet, och det var ofta billigare än sin medtävlare."

Det är en viktig poäng. Och det kommer till de lägre prisklasserna så är ni konkurrenskraftiga. Här i Tyskland börjar det att smaka gott redan på basnivå.

Mmm, massor av frisk mörk frukt, och svart lakrits i avslutningen...

"Jag tänker ofta på bären i skogarna här ovanför, det gillar jag".

Väldigt silkigt i början, ja hela vägen egentligen, det är först i slutet som tanninerna knockar en med sin kraft.

"Här är det också 100 % ny ek".

Man kan känna det. Visst är det uppenbart gott om ek, men integrerad i den stora täta frukten. Eken bidrar med sina svarta, svedda toner till det hela. Men ändå är det så harmoniskt att det går bra att dricka nu, på egen hand.

"Så kommer vi till 2003... det heta året. Det här är inget... typiskt vin. Årgången var inte precis... typisk. Det här trestjärniga vinet från 2003 har mer av en 'kokt' frukt."

Verkligen! Både kompott, sylt, torkade körsbär och russin. En annan etikett också.

"Vi bytte etikett först år 2000 och igen 2004. Det var då vi började med Hermes. Förut hade vi en Schnecke (=snigel) på etiketten för de röda vinerna, eftersom de behöver massor av tid. På de vita vinerna hade vi istället en kanin - eftersom de är så snabba, och vi bor här på Hasensprung."

"Det här vinet har mer... jag gillar inte 2003."

Helgalet år! En gång fick vi en pinot noir från Alsace serverad blint. Leon Beyer Cuvée des Comtes d'Eguisheim. Den doftade som en amarone eller ripasso, med massor av russin (skratt)

"14,5%... det är mycket alkohol. Den är inte en typisk pinot noir, för oss. Den är intressant, men..."

... druvkaraktären går förlorad. Torkad frukt.

"Russin! Det var för varmt, för hett".

Era druvor mognar ju varje år, så man väljer hellre ett svalare som 2008 eller 2007.

"Verkligen. Här har vi nu 1998 Spätburgunder trocken***, hoppas att den är ok".

Wow, vilken doft! Massor av undervegetation, jord, svamp och tryffel... och vilken harmoni i smaken...

"Det här var vinnaren i Eichelmann-guiden 2008".

Mogna viner, det är verkligen något annat. Vilken skönhet, allt har hunnit sätta sig.

"Inte så mycket alkohol - 13,5% - men massor av komplexa aromer... ja, för mig är pinot noir mest intressant, inte bara att prova men också att framställa."

Så spätburgunder är ohotad nummer ett för dig?

"Ja, utan tvekan. Riesling för de vita, och pinot noir för de röda".

Vi har hunnit prova en del tysk pinot under de senast åren. Ni har definitivt er egen stil, som inte smakar som andra producenters.

"Det är väldigt viktigt för mig. Vi har ibland problem med vinskribenter, de förstår sig inte på vinerna när de är unga."

Beror det på eken?

"Oftast på tanninerna, och kanske på eken också. Men när vinerna är äldre och skribenterna smakar blint, så har de inga invändningar. Jag vill inte göra viner som man kan dricka när som helst. De får gärna vara krävande, så att man får smaka - och sedan vänta på att de ska mogna."

Inget för nybörjare...

"Sant. Så vill jag ha det. Nu är det tre år sedan jag smakade det här vinet, så det är spännande för mig också".

Jaha, om vi ska plocka favoriter från idag så blir det nog 2007 Sonnenberg GG, den fyrstjärniga nollfemman, och självklart den här 98:an. Baspinoten från 2009 också, den behöver bara lite tid.

"Ja, jag börjar sälja den först i vår, och då har det nog hänt en del."

Är dina mogna vinerna känsliga för luft i öppen flaska, hur snart måste man dricka dem?

"Jag inte använder så mycket SO2, så när man öppnar ett vin som är äldre än tio år så bör man dricka det inom några timmar."

Så hur mycket SO2 har de vid buteljeringen?

"Fritt SO2 - mellan 20 och 30 mg/l. Totalt en bit under 100"

Det är väl fullt tillräckligt? Tanniner, syror och alkohol är ju också konserveringsmedel.

"Jag gillar tanniner - hellre mer tanniner än mer SO2. Helst skulle jag vilja klara mig helt utan SO2. När vinet har för mycket SO2 får jag huvudvärk."

Då dricker du inte mycket söta viner?

"Näe..."

Vi har druckit en del helt osvavlade röda under det senaste året, som har varit väldigt fina i munkänslan, och har en bestämd känsla av att svavel gör viner kantigare i deras ungdom.

"Mitt intryck är att vinerna tappar i karaktär och typicitet med för mycket svavel."

När man får chansen att jämföra samma unga vin med och utan, så är det osvavlade vinet silkigare och det svavlade kantigare.

"Jag känner väl igen det fenomenet. Och med lite högre alkohol och tanniner behövs inte mycket."

Men det kräver mer av hanteringen hos mottagarna...

"Jag besökte ett vineri i Frankrike där man hade infört en sensor på etiketterna, som visade om vinet varit utsatt för hög temperatur - eller för låg."

Vissa skriver ut temperatur-rekommendation på kartongen. Kan man kräva det av kunderna?
Det är ett intressant ämne. Kombinationen av hög alkohol, mycket ek och mycket SO2 blir rätt svårsmält... tänk Spanien...

"Nej, jag gillar inte såna viner... inte mycket i alla fall".

Ja, din fyrstjärniga nollfemma lär väl hålla i minst tjugo år hur som helst.

"Jo, jag hoppas det. Det är ett av de bästa viner jag någonsin gjort."

Den fyrstjärniga nollnian, hur länge ska man glömma den.

"Fem år, skulle jag tro".

Nu ska vi bege oss hem till Rhodt. Tack för en intressant provning!

"Det var intressant för mig också, det är inte varje dag man öppnar lite äldre flaskor."


Provat:

2008 Pinot Noir *   (€7,80)
2009 Pinot Noir *   (€7,80)
2009 Kalmit Pinot Noir **   (€22)
2007 Pinot Noir ***  (€33)
2008 Sonnenberg GG ***  (€35)
2007 Sonnenberg GG ***  (€35)
2005 Pinot Noir ***   (€33)
2005 Pinot Noir ****   (€45)
2003 Pinot Noir Barrique ***
1998 Spätburgunder trocken ***


Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.