lördag, oktober 29, 2011

Källar-rally


Avklarad jobbleverans i kombination med start på höstlovet måste vara ett av de skönare moment livet har att bjuda på, och skall som sådant belönas med samvaro, god mat och dryck. Vi går bärsärk i källaren och river åt oss goa grejer till höger och vänster. Bara favoriter, inget annat. Sen lagar vi mat så det står härliga till. Äter, dricker och har kul. Anteckningar håller vi inte på med, reflektioner får vänta till morgondagen.

2007 Keller Riesling -RR- doftar sagolikt: rena fruktkorgen av passion och persika, ananas och aprikos, lime och äpple. De fullmogna aromerna visar en tydlig dragning åt honungshållet, men har också en uppfriskande grönmetallic nyans. Vinet är närmast dönnhoffskt i sin harmoni och fruktighet, med en liten restsötma om kanske femton gram som maskerar den råa Keller-stenigheten som brukar utmärka de torra vinerna. I avslutningen märks mineralerna i form av en liten jordbitterhet och en känsla av bikarbonat. Skön drickfas på den här nollsjuan nu - först provad här - det är bara att tuta och köra om man önskar den yngre, fruktigare aspekten av riesling. På onsdag bär det av till Rheinhessen och Pfalz - RR var en fin aptitretare.

2007 Michel Lafarge Volnay Vendanges Sélectionnées har en öppen och vackert utvecklad doft som lyckas omfatta både himmel och jord. De eteriska, florala, snudd på gröna nyanserna ger en fin höjd som vi känner igen från förra årets smakprov, men vad som är nytt för ikväll är den rika, mättade känslan av skogsgolv, jord och svamp.
I munnen får vi en lätt, slank och strukturerad pinot framställd på traditionellt vis utan ett endaste gram av överskottsfett eller smink.
Hela uttrycket är osedvanligt naket och okonstlat. Elegant vin, och ytterst njutbart.

2004 Villa Cafaggio San Martino får en straight pop'n'pour, och doften öppnar upp och växer sig stor inom ett ögonblick. En super-nos med ljuvliga hallon- och röda körsbärsaromer, hallonpaj med vanilj och florsocker, balsamiska ekfatstoner och olika former av mandel. Med mer luft tillkommer sura körsbär, tobak, jord, tryffel, te, örter, lakrits och muscovado. Smaken är stadigt byggd med befriande osöt sangiovese-frukt, gott om kraft och framträdande tanniner som är aningen uttorkande på det där traditionellt italienska viset. Vinet gör en alldeles strålande uppvisning i rollen som matsällskap, då till en norditaliensk version av kalvschnitzel med gnocchi och parmesan. Kombinationen är hur bra som helst.

Vi lärde känna San Martino cirka 1995, och det är två saker som gör oss väldigt glada ikväll. Dels: att vinet håller stilen. Dels: att vi fortfarande förmår uppskatta stilen så mycket, till skillnad från en del andra ek-toscanare. När maten är avslutad blir det lite knepigare: tanninerna tuffar till sig, ekfaten blir mer märkbara och aromerna surare. Slutligen verkar nollfyran behöva ytterligare några års lagring för att uppnå full harmoni, men är man sugen på att studsa fram över Panzanos kullar med en toscanare som fortfarande bjuder gott motstånd så är det bara att köra, och helst utan luftning.

2004 Domaine La Barroche Pure doftar väldigt blygt, särskilt när man jämför med den stora doftkvasten för tre och ett halvt år sedan. Men de typiska Barroche-aromerna finns uppenbarligen där - gammal jordgubbssylt, kirsch, fikon, kryddlåda, sötlakrits - eftersom S inte har minsta problem att identifiera vinets upphovsman när hon smakat.
Det som förlorats på nosen, har istället växlats in i form av harmoni och drickvänlighet. Alkoholen har integrerats ännu bättre än förut och vinet får nog sägas ha krympt ett par storlekar i frukt, vilket inte är något större problem för oss. På så vis har syrorna, mineraliteten och garrigue-örterna blivit mer frilagda. Avslutningen är väldigt läskande när dessa kvaliteter får spela. Men eftersom vinet blivit en smula kort på doft och längd, är det frågan om man inte ska dricka upp resterande flaskor relativt snart. Gott som tusan är det hur som helst...

tisdag, oktober 25, 2011

Schweiz med Munskänkarna


Gunnar Swenson är 2-betygare, utbildningsansvarig för Umeå-sektionen och regionordförande i Västerbotten. På måndagskvällen gästade han Stockholm för att berätta om sina resor i Schweiz (som han också beskrivit genom tre utförliga artiklar i Munskänken) och bjuda på viner som är stört omöjliga att få tag på om man inte själv åker ner till joddlarna och ber snällt om att få köpa några flaskor. Ett sånt tillfälle till vinös förkovran får man ju bara inte missa!

2010 Henri Badoux Aigle les Murailles, AOC Chablais
 (18 CHF)

Neutral, fruktig doft. Aningen oljig smak med (alltför) mjuk syra.
Ett relativt enkelt vin som kan funka i buffé-sammanhang utan större uppmärksamhet på vad som är glaset. Varför blockerar man inte den malolaktiska jäsningen och bevarar syran? Och varför framhärdar man i att odla chasselas i dessa fantastiska vinberg? Villeneuve är den nordligaste kommunen i Chablais, vid Lac Lémans östra ända där vingårdarna har en sydvästlig exponering.

2010 Jean-René Germanier Petite Arvine, AOC Valais
(35 CHF)

Nu snackar vi. Petite arvine är en härlig druva och Vétroz ligger mitt i Valais, det kanske mest spännande området i Schweiz. Extremt mineralisk doft med sten, saltvatten och skaldjur över en stramt hållen frukt i spannet mellan äpple, citrus och rabarber. Härlig syra, gott extrakt, massor av mineralsälta och skön längd. Triggar salivkörtlarna och framkallar små rysningar på kinderna. 14% märks överhuvudtaget inte. Bravo!

2009 Provins Valais Heida Maître de Chais, AOC Valais
(26 CHF)

Rik, druvmogen doft med tropiska drag av aprikos, persika, päron, litchee och citronmeliss. Viskös munkänsla, fet gul frukt med relativt låg syra och balanserad alkohol runt 13,5%. Rätt så gewurz-likt, utan att bli tungt. Kooperativ juice från Sion, centralorten i mellersta Valais. Inte i närheten av Simon Mayes underbara version (som bär druvans andra namn - Païen).

2010 Provins Valais Cornalin Grand Métral, AOC Valais
(19 CHF)

Parfymerad, ungbärig doft som först är reduktivt unkig men snart liknar beaujolais och dolcetto. Aromer av lingon, blåbär, barrskog och örter. Mer saft och sylt kommer när luften gör sitt. Relativt lätt och syrlig smak med kartiga, kärva lingon och bittra tanniner. Ett matkrävande vin som borde sitta perfekt till kåldolmar med gräddsås. Väldigt oväntat att läsa 14% på flaskan.

2008 Marc et François Grognuz/Cave des Rois Syrah, AOC Saint-Saphorin
(35 CHF)

Kvällens sniff! Stor, uttrycksfull doft med all syrah-karaktär ur skolboken. Saltlakrits, tjärpastiller, vulkat gummi, rökt korv, bacon, lagerblad, örter, kryddpeppar och svartpeppar. Mogen sötfrukt med lätt mjukkokta drag. Perfekt balanserad, elegant smak med fin fruktmognad utan någon märkbar ek. Fortfarande en del laktiska drag, men attans vilken fin drickbarhet. Tätare än de nollåttor från norra rhône vi smakat, och bättre än Jamets nollsjua. Tappar lite efter tre timmar, drar sig tillbaka och får mer av bläck, blyerts och örter. Dricks kanske allra bäst just nu. Nollettan kom trea i GJE:s blindprovning av världens bästa syrah. Saint-Saphorin ligger mitt i Lavaux - en enda lång solfångare av syd-sydvästliga lägen som sluttar brant ner mot Lac Léman.

2009 Jean-René Germanier Syrah Cayas, AOC Valais
(38 CHF)

Långt mer knuten doft, med uppenbar ny ek - nysågat plommonträ, bastubänk, eneträ. Inledningsvis skyms frukten, som i och för sig verkar lovande. Efter tre timmar öppnar vinet upp med läckra aromer av svartpeppar, hallon och björnbär. Riktigt bra! Tät och solid smak, frisk syra, kryddiga tanniner, en del ekbeska fortfarande. Vinner med tiden och håller minst lika hög klass som föregående. Enda problemet är för mycket ek idag - det här måste absolut lagras och kan nog bli strålande framåt tioårsdagen.

2009 Urs Pircher Pinot Noir Stadtberg Eglisau, AOC Zürich
(29 CHF)

Mörkröd Beaune-lik frukt i spektrat körsbär, vinbär, jordgubbar och rönnbär. Rätt mycket ek med toner av sandelträ, eneträ och kryddlåda. Frisk, tanninrik smak med ungdomligt rå frukt och en del ekbeska. Bra struktur, men brister lite när det gäller charm och elegans. För mycket ek idag, behöver utan tvekan lagras, men hur bra blir det egentligen till slut? Osäkert kort, ungefär i klass med en hygglig côtes-de-beaune på bynivå. Lågt skördeuttag, hälften nya och hälften ettåriga fat. Första gången vi smakar något från kantonen Zürich, i nordöstra Schweiz.

2009 Angelo Delea Carato Merlot Riserva, DOC Ticino
(58 CHF)

Förförisk ekbehandling som lätt kan konkurrera med högklassig Saint-Émilion eller Pomerol. Gräddkola, mint, kaffe, choklad, cigarrlåda, sandelträ och andra uppenbart rostade toner. Vacker röd merlotfrukt i svindyr Armani-kostym. Enormt snygg och tillgänglig frukt med fin syra och polerade, silkiga, kryddiga ektanniner. Härlig längd. Man kan invända mot en märkbar ekbeska, och det är väl egentligen inte riktigt vår stil, men vi faller pladask för det skickliga fjäsket och låter bli att spotta ut en endaste droppe av detta lyxiga, drickvänliga vin. Selektion från gamla stockar. Sexton månader i nya franska barriques. Wow!

Allt som allt en härlig och upplysande provning, där syrah och petite arvine var de sorter som övertygade mest. Tack, Gunnar!

ps. En alldeles utmärkt karta över kommunerna i Vaud hittar man här. Pärlbandet av kommuner i Valais kan man se här.

Domaine Rivaton Tombé du Ciel (2010)


När det regnar manna från himlen står den fattige med sked, sägs det ju. Eller varför inte den här gamla bekantingen: så mycket vin, så lite tid. Åtskilliga flaskor och tillställningar förtjänar glada tillrop, men får se sig snuvade på sin post. Bäst att vi fattar oss kort för att få något alls sagt.

Fréderic Rivaton är en skön snubbe som var väldigt kul att träffa när han besökte Stockholm i våras. Carignan, betong och naturligt vinmakande låter som en trevlig kombo, och det är också precis vad det är. Som carignan-fans föll vi för det här vinet vid första ögonkastet - den gången en mix av 2006 och 2007.

NV (2010) Domaine Rivaton Tombé du Ciel Vin de France har en svärtad doft av lakrits, salmiak, mörka skogsbär, garrigue-örter och lagårdsbacke. När vinet träffar smaklökarna dras mungiporna upp i ett spontant leende. Som så ofta med goda viner uppstår några fina paradoxer. Friska men mjuka syror. Rik men sval frukt. Rättfram men behaglig munkänsla. Ingen bitterhet eller kärvhet, men bra fräschör och stuns i grejorna.

Det är ett mer generöst vin än Dard & Ribos Saint-Joseph, men med en besläktad naturlig känsla. Inget tillsatt svavel, noll procent ekfat, hundra procent drickbarhet. Samt hundra procent carignan, vilket i Roussillon berättigar till epitetet Vin de France - att bäras med stolthet. Fanken vet om inte Rivaton slagit till med sin bästa version hittills.

Vinik, 145 kr. Ingår i Ekovinlådan Höst, BS 960 kr.

måndag, oktober 24, 2011

2009 Dard & Ribo Saint-Joseph


Gillar ni jordgubbs-syrah? Dum fråga. Känner ni er det minsta bekanta med ordet så gör ni det. De två sköna polarna René-Jean Dard och François Ribo framställer sin Saint-Joseph som vore den en naturjäst cru beaujolais. Man gör till och med en crozes printemps i nouveau-stil. Inte så dumt egentligen, avståndet är inte särskilt långt, och det är ju granit i marken både här och där. I dessa klimatvarma tider kan man förresten fråga sig varför inte fler planterar syrah norr om Lyon. Höhö... mer sannolikt än gamay i Côte-Rôtie i alla fall... Hallå där, nog med skoj! Hervé Souhaut gör ju underbar gamay någon halvmil väster om Hermitage. Ja, låt gå för det. I framtiden kommer vi säkert att kunna dricka god mogen syrah från beaujolais också.

2009 Dard et Ribo Saint-Joseph doftar tätt och charmigt av mosade mogna jordgubbar, jäsande röda körsbär, lingondricka och vatten ur en gammal rostig järnkran. En bit granatäpple samt några bittermandlar, örter och violer tittar fram efter en dryg kvart. Runtom alltihop står en diskret air av lagård, gummistövlar och salmiak. Naturligt så det förslår.

I munnen är detta ett ovanligt lättfotat vin för att vara en nollnia av norra rhône-syrah. Friskt och lingonsyrligt men helt utan kärvhet, omedelbart fruktigt framtonande fast lite glesare och slankare än doften. Torrt nästan som en normandisk cider med sina fina skaltanniner och knastrande jord och sten i en ganska kort eftersmak. Summa summarum: naturlig lyx-läsk för vuxna. Men sina modesta 12,5% är drickvänligheten inom det närmsta året snudd på livsfarlig. Vad som händer sedan lär vi knappast få reda på.

Caves Augé, €26. Pétillant, 250 dkk.

ps. Tidigare provat här. Svårt att konkurrera med den upplevelsen.

pps. Schweizarna bjöd också på riktigt bra syrah i kväll - lite mer ambitiöst genomförda, exempelvis 2008 Grognuz Cave des Rois Syrah (Vaud) och 2009 Jean-René Germanier Cayas Syrah (Valais). Hervé Souhauts 2010 Romaneaux-Destezet Saint-Joseph var också ett par snäpp vassare än Dard & Ribos, när WineTrade hällde på Franska Vindagen för en vecka sedan. Och så har vi ju den här gynnaren som alltid brukade ta slut i ett nafs...

söndag, oktober 23, 2011

Bressan: 2006 Pinot Nero vs. 2004 Schioppettino


Hur viktigt är det med igenkännbar druvkaraktär i ett vin? Eller ursprungsprofil? Eller kanske är det mer önskvärt med en omisskännlig signatur, så att man direkt uppfattar vem som är vinets avsändare? Typicitet eller originalitet, vad är mest åtråvärt? Kan man förena alla parametrarna i ett och samma glas? Och i så fall vilket?
Det vore väldigt intressant att höra vad ni tycker.

I förra veckan var vi på en promotion-lunch. Mittemot oss hade vi exportchefen från Ferrari, Trentinos ledande producent av mousserande vin. Efterhand kom samtalet in på det gemensamma favoritämnet pinot noir. Särskilt då den italienska pinot neron, och i synnerhet den från Trentino och Alto Adige. Vi var överens om att kooperativet Colterenzio gör en bra basversion, liksom Pojer e Sandri och lantbruksskolan i San Michele. Så kom frågan vilken italiensk pinot nero som gjort starkast avtryck hittills, och vi svarade utan att tveka: Fulvio Bressans. Proffset från Trentino såg ut som ett frågetecken. Det här var uppenbarligen något han aldrig hört talas om. Lite förvånande att det är så pass vattentäta skott i den italienska vinbranschen...

2006 Bressan Pinot Nero har en mörkt sammetsröd färg, som mer liknar en mognande bordeaux än ett vin av pinot noir. Doften är fullpackad med botti-tonade mörka surkörsbär, svart te, läder och tobak. Florala drag absolut, lite som pelargoner med sina stjälkar. Några blad av grönmynta. En biodynamisk kompost, påpekar S utan att känna till vinmakarens böjelser åt det hållet. Med alla sina botti-toner ger vinet ett raktigenom traditionellt intryck.

Upplevelsen i munnen är verkligen en överraskning. Detta måste vara den tuffaste struktur vi någonsin stött på i en pinot noir. Här handlar det om klassiskt italienska surkörsbär, rejäla syror och tanniner som har mer gemensamt med druvor som sangiovese och aglianico. En tuff och ihärdig smak, precis lika fjäskbefriad och kompromisslös som sin upphovsman. Det klingar ruffigt, kraftfullt och långt. Elegans är väl inte ordet, men fanken vilken autenticitet här finns, och vilken respekt vinet kräver av sina mottagare. Man hittar noll pinositet, men 100% Bressan.

2004 Bressan Schioppettino fortsätter på precis samma tema. En lätt volatil botti-lagrad doft med surkörsbär, tobak, blomstjälkar, målarpytsar och faktiskt: lite mer kryddlåda än pinotvinet. Inte riktigt samma komplexitet, istället lite mer av vinbärig renhet och fräschör. Fast bärfrukt är hur som helst inte vad man först tänker på i de här vinerna som fått såpass lång uppfostran, snarare allt det andra - den vinösa, mognande aspekten, liksom.

Smaken är slankare och mer syrabetonad, med en skarpare och mer exponerad spets. Surkörsbären har en klassiskt rosenblommig överton som man även kan hitta i botti-brunello. Schioppettinon är inte alls så tanninrik som pinot neron, men ljusare i aromerna, mer uppenbart elegant och läskande med riktigt bra längd. Här finns en skön drickbarhet, tuffa tag, inget fjäsk och raka rör på rallykärran.
Till kvällens hembakta pizza är det nog ändå pinot neron som tar hem spelet, på egen hand är det mer jämnt skägg.

Härliga grejor bägge två, men sak är i alla fall klar: vi hade aldrig gissat pinot noir i en blindprovning - och knappast schioppettino heller... ;-) Vinerna är aromatiskt sett ganska lika varandra, även om de uppför sig på lite olika sätt i munnen. Båda uttrycker Fulvio Bressans vision på ett klockrent sätt. Som vi skrev när vi testade nollfyran: det är en ynnest att få dricka dessa traditionellt utgjorda, kompromisslösa viner som precis kommit in i sina mognadsfönster när de når marknaden långt efter alla andra. Vi vill rikta ett varmt tack till de små importörer som ser till att dessa unika pärlor går att få tag på här uppe i norden.

Winewise/Terroiristen, 195 dkk.
Vinomatik via BS, 246 kr och 231 kr.

ps. Missa inte Fulvio Bressans välartikulerade utläggning om "naturliga viner" här. Mer Bressan har vi provat här och här.
Billigt Vin och Frankofilen provade nollsexan här och här.

onsdag, oktober 19, 2011

2009 Philippe Bornard Trousseau Le Ginglet


Det är inte så ofta som vin lyckas förmedla helt nya kickar, men när det händer blir man ju själaglad. Nytt måste inte nödvändigtvis betyda bra, men när nytt och bra sammanfaller blir det ofta en stark upplevelse. Fast den här har inte särskilt mycket med styrka att göra - snarare med skönhet och elegans.

2009 Philippe Bornard Arbois-Pupillin Trousseau Le Ginglet är en ljust varmröd uppenbarelse, transparent och samtidigt "naturligt" disig, med orange kant. Glaset attraherar med en oerhört intressant doft - vacker, emotionellt gripande och totalt originell. Vi kan njuta av en ljus fruktighet som har drag av saftiga apelsiner, mandariner, röda vinbär och rönnbär. Här finns också friska blomtoner likt tulpaner och liljekonvaljer. Dessutom "naturvins"-salmiak, kalkstensmineral, öljäst, nötter, örter och rökelse. En friskt ångande fruktkompost mot bakgrund av stora kreatur som fridfullt betar i det panoramiska bergslandskapet. En slående vacker bild av pastoral idyll.

I munnen serveras en perfekt balanserad smak med sprittande frisk syra (jodå, visst finns det också lite kolsyra initialt), god salmiak och mogna fruktaromer som inte liknar något vi tidigare träffat på (trots att vi druckit såväl trousseau som Arbois-Pupillin förut). Vinet har en utpräglat silkeslen, nästan viskös munkänsla, helt utan grönkärvhet eller bitterhet, men med uppfriskande skaltoner och kalksten. Är man uppmärksam går det att notera diskreta blinkningar till veteöl, fruktöl och cider som bidrar till den säregna upplevelsen. Avslutningen är inget annat än helgjuten med läskande mineralkänsla och finstämd, lustfylld alkohol (13%) i den långa eftersmaken, där vi också noterar en en aning av kola och kryddor. Eftersom tanninerna sitter i baksätet är det hela egentligen mer besläktat med vitt vin än med rött. Fast liksom godare än båda två...

Ja, som ni nog förstått vid det här laget handlar det om en unik och storslagen vinupplevelse, om än från ett lite oväntat håll. Detta lättfotade och oerhört lättdruckna Juravin besitter all den intellektuella och sensuella kvalitet man överhuvudtaget kan önska sig. Det är nog det mest originella och kanske också det bästa vin vi hittills mött på "naturvinsscenen", och det vore väldigt synd att konsumera annat än på egen hand, i annat syfte än ren och skär njutning för vinets egen skull. Vi har inte den minsta aning om det skulle kunna bli bättre med tiden, men har svårt att tro att det är möjligt. Nästa kork åker hur som helst inom kort.

Caves Augé, €20. Kronevin, 198 dkk.

ps. Är det de varma åren som gör underverk med rödvinerna från Jura?

pps. Presentation av egendomen och Bornards femtontal cuvéer hittar man här. Mer om Jura och besök hos Bornard skrev Vinosapien här.

R.I.P. Pluto 2006-2011

tisdag, oktober 18, 2011

2009 Sottimano Langhe Nebbiolo


Efter den alldeles excellenta nollfyran av Barbaresco Pajoré är Sottimano märkt med "bullet" i vår bok. Basversionen brukar ha en del att berätta om tillståndet hos en vinegendom, så vi tar oss an deras Langhe Nebbiolo från femtonåriga stockar i cru Basarin.
En nedklassad Barbaresco, helt enkelt. Druvorna vinifierades med sina naturliga jäststammar under tolv dagar, varefter det unga vinet uppfostrades i barriques, varav en fjärdedel nya och resten upp till fyra år gamla.

2009 Sottimano Langhe Nebbiolo har en öppen, inbjudande nebbiolodoft av hallon och lakrits, röda körsbär och maraschino, bittermandel och kryddor. Här finns en relativt diskret ek-touch som inte stör oss det allra minsta. I munnen är frukten rik nog utan att kännas extraherad. Balansen ger måttliga syror och framträdande tanniner, som ändå är snyggt hanterade. Avslutningen är mineralisk och lätt uttorkande, precis som sig bör. Fjorton och en halv procent ställer inte till med några som helst problem. Ett givande och charmigt vin, perfekt för tidig konsumtion eftersom syrorna är åt det låga hållet. Riktigt gott med kvällens spaghetti bolognese.

Gullberg by Stockwine via BS, 190 kr. Atomwine, 119 dkk.

ps. Tidigare bloggat av Niels här.

söndag, oktober 16, 2011

Le Verre Volé, Paris


På söndagen, när de flesta butiker i Paris har stängt, är det perfekt att flanera utmed drygt fyra kilometer långa Canal Saint-Martin. Och var man än väljer att ta vägen i vinets huvudstad nummer ett, så visst hittar man en hygglig representant för den klockrena kombon cavist och bistro. Le Verre Volé kvalar in bland de bästa naturliga vattenhålen. Det enda som saknas är en bardisk, om man är sugen på ståhäng. Som så ofta gäller serveringstillståndet endast i samband med mat.



Bägge sidoväggarna i rummet är täckta av hyllor fulla med vin att köpa med sig eller dricka till maten mot en korkavgift på €6. Dessutom finns fyra vita och fyra röda på glas för €5. Vinerna kommer uteslutande från den franska naturvinsscenen med några gästspelare från Italien och Grekland. Det är the usual suspects: Marcel Lapierre, Jean Foillard, Overnoy-Houillon, Didier Barral, Casot de Mailloles, Antoine Arena, Clos du Tue-Boeuf, Château Le Puy och en massa annat. Inte minst finns ett bra urval av champagne.


Som dagens rätt kan man välja mellan fisk och kött (€18-19). De stående rätterna på menyn hör annars hemma i korv- och chark-avdelningen, som boudin (blodkorv), andouillette (inälvskorv), saucisson d'auvergne (arvernerkorv) och klassisk lantpaté, förstås.
Här finns inga turister idag, bara fransoser i olika åldrar, och så vi. Servisen är ung och lagom nördig, stämningen är avslappnat söndagsloj och skön.



Uppe på en av hyllorna ser vi Alexandre Bains läckra Pouilly-Fumé, och är nära att fega ur och begå en "favorit i repris" från i torsdags. Men så besinnar vi oss, hämtar mod och väljer istället ett obekant vitt. Muscadet är ju gott, men hur smakar egentligen melon de bourgogne när den kommer från... tja, Bourgogne? Det kan inte finnas särskilt många stockar i regionen, eftersom allmän upprotning beordrades redan i början av 1700-talet. Detta exempel kommer från Vézelay, på ungefär lika avstånd från Beaune, Sancerre och Chablis. Appellationen blir ödmjukast möjliga: Bourgogne Grand Ordinaire. Det smakar ungefär som en bra muscadet fast utan sjöskummet, med burgundisk kalkstenssyra istället. Välbalanserat, enkelt och drickvänligt.



Fiskrätten är halstrad guldbraxen - havsfisk alltså, av en typ vi inte har i norden. Lätt som en plätt och gott med favabönorna, rädisorna och örterna, i stort sett utan fett på tallriken. Det ugnsbakade äpplet med färskost, honung och nötter är också klockrent i all sin enkelhet, ett bra uppslag till köket därhemma. När vi lämnar den här charmiga bistron är det med lätta steg och en duett Bain & Barral i påsen.



Filet de Dorade de ligne du Pays-Basque, haricots maïs, petits radis et salade d'herbes

Pommes au four, fromage blanc, miel et noix


ps. Kameran i iPhone 4... nja, vi får hoppas att nya versionen är bättre.

2010 Maison P-U-R Morgon Côte du Py


I torsdags i förra veckan, när vi åt lunch på Vivant, drack vi en Beaujolais-Villages vars medvetet och offensivt utformade etikett berättade ett annat slags historia än den vanliga. Eftersom vinet smakade gott blev vi nyfikna på att ta reda på mer om P-U-R.
En snabb googling lärde oss att förkortningen ska utläsas Production Unique Rebelle. Kaxigt värre.

Det vi träffat på är en ganska nystartad négociant/vinificateur i Villefranche-sur-Saône. Man har specialiserat sig på vins naturels från inköpta, giftfritt odlade druvor. Kanske den första firman i sitt slag? Vad "naturligt vin" betyder i vinmakaren Cyril Alonsos bok kan man läsa här. Han har valt att arbeta med små eller inga tillsatser av svaveldioxid, och förklarar hur det går till. Han berättar att vinerna är mer "levande" (mindre stabila) och att de vita vinerna innehåller mer acetaldehyd än vanligt (de där oxidativa tonerna av äpplen och cider). Skillnaden mot konventionella viner jämförs med skillnaden mellan pastöriserad och opastöriserad mjölk.

Den andra parten i kompanjonskapet heter Florian Looze. Killen verkar ha ett förflutet inom tidnings- och reklambranschen, och är den som står för firmans marknadsföring och uppseendeväckande grafiska lösningar. Man har gjort en hel hög popart- och crazy-etiketter, men det är med sin genomgående blått & guld-linje som man träffar en visuell sweet-spot. Den omfattar ett dussintal cuvéer. Beaujolais-Villages, Morgon Côte du Py, Regnié, Pouilly-Fuissé och Saint-Véran. Ja, till och med flera Côtes-du-Rhône, och så en Côte-Rôtie som grädde på moset.


På väg hem i vårt Paris-kvarter hittar vi en liten cavist, Le Vin de Julien. Julien själv är en trevlig kille vars butik fyllde ett år i förrgår och har ett bra litet sortiment med schyssta priser. Vi fastnar för en 2010 Cheverny Rouge från Philippe Tessier (€9) som visar sig vara toppen. Och titta där, på en hylla nere vid golvet lyser något bekant i blått och guld. Men den här gången: en Morgon Côte du Py! Vi kikar närmare på flaskan. Hmmm, det är väldigt sällan man ser labbdata redovisas på etiketten, men det är mer upplysande än "contient des sulfites". Volatila syror 0,36 g/L (EU:s gränsvärde 0,98), sulfiter 15 mg (EU-gräns 160 mg) och alkohol 11,85 %. Ja, här har det minsann inte chaptaliserats, och det enda svavel som tillsatts är (möjligen) en liten dos i början av vinifieringen.

Vi slänger in 2010 P-U-R Morgon Côte du Py blint i ett sällskap av vinvänner och cabfranc-viner. I glaset luktar det salmiak och granit, hallon och apelsiner. Det är helt uppenbart en kolsyrejäst gamay i naturlig stil (läs Lapierre-stil). Bland de mindre doftnoterna finns vitpeppar, ättika, söt rök och en gnutta gödsel. Som helhet är doftintrycket gott, öppet och inbjudande.

Smaken är en utpräglad lättviktare med stenig munkänsla, apelsinsyror, lätta skaltanniner, salmiak och lite co2-fräs. Frukten är snyggt osöt, men lite väl gles för en såpass bra cru. Det här kan inte mäta sig med Lapierres version av 2010 Morgon, men P-U-R kommer ändå rätt långt på sin naturliga charm och okomplicerade drickbarhet. Skönt sprattelvatten, sammanfattar Franko med ett leende på läpparna.


Le Vin de Julien, €15,90. Kronevin, 188 dkk.

ps. Det skulle inte förvåna oss om vi snart kan se den iögonenfallande etiketten på krogen i Stockholm.

pps. Kombinationen "négociant/vinificateur" och "vins naturels" inkarneras också av Thierry Puzelat i Loire. Och av Philippe Pacalet i Bourgogne. Och hans kusin Christophe Pacalet i Beaujolais. Bland andra...

lördag, oktober 15, 2011

2006 Clusel-Roch Côte-Rôtie vs. 2009 Jamet Côtes-du-Rhône


Vi slänger ut frågan vad man optimalt sett bör dricka till rådjursstek med rödvinssky, rårakor och stuvade kantareller. Syrah, och helst från Côte-Rôtie, blir svaret. Okej, då kör vi på det. Domaine Clusel-Roch arbetar i en traditionell, elegant stil som vi gillar. Möjligen kan man ha sina farhågor om att hösten 2011 inte är det smartaste tillfället att kolla in en nollsexa. Vi får se.

Domaine Jamet är vår absoluta favoritproducent i Côte-Rôtie. När vi strosade runt i Saint-Germain-des-Prés i fredags trillade vi in hos den lilla cavisten La Dernière Goutte. Där finns ypperliga möjligheter att shoppa Jamet i olika årgångar. Exempelvis säljs nittiofemman just nu för halva priset (€50) och man betalar ungefär samma pengar för den fina nolltrean och den aktuella nollåttan. Vi tar chansen att för första gången få testa Jamets Côtes-du-Rhône, som kommer från unga stockar utom och inom appellationsgränsen för Côte-Rôtie.


2009 Domaine Jamet Côtes-du-Rhône har en stor, vidöppen doft med de flesta druvtypiska markörer man kan önska sig. En gnutta malo-kola blåser snart bort och lämnar fri utsikt mot hela fält av violer, mosade björnbär, svarta vinbär, saltlakrits, grönpeppar, ingefära, muskot, lingonris och barr. Ett super-sniff, nästan otäckt mycket syrah!

Uppföljningen i munnen är, inte helt oväntat, en besvikelse. Frukten är måttligt tät, det är klent med grepp, slutet är allför kort och faller av alltför snabbt. Vinet besitter varken strukturen eller ihärdigheten för att stå upp till vår bambi-stek. Men vad som faktiskt finns smakar väldigt gott och uppfriskande, och är ack så lätt att dricka på egen hand. I varje klunk minglar aromer av finsk tjärpastill med den unga syrahfrukten.


2006 Domaine Clusel-Roch Côte-Rôtie får oss att undra om vi har något från Domaine de Tunnel i glaset. Här är det nämligen rätt stängt, men det finns förstås en återhållsam syrahfrukt som lurar därnere. Dessutom noterar vi lätt volatila lim/bittermandel-toner, lite vinbärs-nickel, kulspetsbläck och en nypa julkryddor. Men här finns inga större glädjekickar att inhämta med näsan.

När vi smakar på vinet fortsätter det att klinga stumt. Svalt och balanserat, men snudd på flackt och utan sjung i syran. Mittsmaken har ju en uppenbar silkighet, men avslutningen är örtig och småkärv. Det är först när vinet får mat att jobba med som det visar sin klass. Plötsligt är det uppenbart vilken snygg båge smaken gör, hur elegant strukturen faktiskt är och att det varken saknas persistens eller längd. Här har vi ett funktionellt matsällskap, trots att aromatiken är stängd. Efter några timmar öppnar vinet upp en smula och bjuder på en pust av korv-specialiserad charkbutik i både doft och smak.

Ja, både ni och vi vet ju att det är risky business att öppna côte-rôtier mellan fyra och åtta års ålder. Men vi kan bara berätta om våra intryck ikväll, och de var inte tillräckligt lockande för att vilja förnya bekantskapen med Clusel-Rochs nollsexa. Betydligt mer glädje fann vi i Jamets anspråkslösa Côtes-du-Rhône, även om det är ett mindre vin. Till priset är det förstås ett kap för oss som gillar ung och urtypisk syrah.

La Dernière Goutte, €17.
Vinitor via BS, 425 kr.

torsdag, oktober 13, 2011

Morgon 2009: Bruno Debize vs. Bonne Tonne


Det känns som att vi har gått hela varvet runt och hittat tillbaks till smakpreferenserna som gällde 1985, när vi som unga kalvar på grönbete tillbringade en månad i Paris. Men, de beaujolais crus vi kan få tag på idag är så mycket bättre än de var då. Skillnaden stavas framförallt "naturliga jäststammar" - till skillnad från de bananmärkta aromjäster som regerade i vinmakningen på den tiden. Hur gör man då för att jäsa sitt vin med naturligt förekommande jäst?

För det första: giftfritt (eller nära på) är en förutsättning för att vingården överhuvudtaget ska ha levande mikroorganismer. För det andra: man måste vara försiktig med svavel när druvorna går in i vineriet för att inte döda dessa essentiella agenter. För det tredje: druvorna måste vara mogna, hälsosamma och fria från sekunda material. En bra början är att kika efter AB-certifieringen, men den är förstås ingen garanti för att vinet är bra. Båda kvällens viner är ekologiskt odlade Morgons crus från 2009.

2009 Bruno Debize Morgon har en utåtriktad, underbart charmig doft. Den domineras av mosade skogshallon och blåbär som får assistans av mandarinklyftor och tar sig ända ut i granatäpplets lätt psykedeliska färgspektrum. Utan tvekan finns det generöst med salmiak som gränsar till krossade granitstenar och ett lätt vrid på vitpeppar-kvarnen. Vi får dessutom violer, friska örter och en gnutta muskot.
I fjärran kan vi ana lövbrasor, diskret rökelse och slingor av söt jazztobak. Ett ganska så klockrent sniff på det hela taget.

I munnen en ljust burgundisk smakprofil, friskt syrlig och läskande rödbärig. Vinet för sig lätt och elegant, med helt omärkbara fat och en "naturlig" känsla i Marcel Lapierres efterföljd. Man kan ana lite torkad spillning bredvid bärkorgen, men finishen är stenig, torr, äppelskalig och alldeles ren. Doften lovade mer än smaken klarar att hålla, men lustcentrum svarar ändå med glada tillrop.

2009 Domaine de la Bonne Tonne Morgon Côte du Py har en knuten doft som är mer uppenbart fostrad i ek med inslag av bittermandel, lim, kulspetsbläck och lakrits. Den dova skogsbärs- och surkörsbärsfrukten framträder en smula ur fokus mot en svart, något svedd/bränd bakgrund av fat och salviaörter.

Smaken är stilfullt osöt med hygglig stuns i den infattade syran. Här finns tydligare tanniner och en märkbar men inte störande ekbeska. Vinet är ett par snäpp fylligare än ettan. Mer kraft, mer tanniner och mer beska, men också mer stadga och struktur. Apelsinklyftor poppar upp i eftersmaken. Inte lika elegant, men rätt bra jobbat med eken - bara lite till, och det hade varit för mycket.


Charm och finess vinner i stort sett alltid över kraft hemma hos oss. Bonne Tonne är ett alldeles utmärkt vin som dock är väl sparsamt med tjusartagen, och behöver längre luftning och förmodligen även lagring för att visa sitt bästa. Ja, här är det väl hugget som stucket om man ska prova lagringstricket eller inte. Bruno Debize har däremot lyckats fånga in en gnista av Marcel Lapierres geni med sitt öppna och tillgängliga vin. Det är lättfotat, bourgognelikt, elegant och drickvänligt så det räcker och blir över. Ren njutning både till coq au vin på Bosarp-kyckling, och på egen hand.

Bacchus et Ariane, €15.
Moestue via SB, 139 kr.

Bistroy Les Papilles, Paris


Att ha utmärkelsen Bib Gourmand  i Guide Michelin måste vara en fantastisk tillgång, och samtidigt en börda för en liten restaurang som Bistroy Les Papilles. När Tripadvisor spär på med ranking #10 av 4957 Paris-restauranger och 142 positiva recensioner börjar det bli svettigt på allvar.

Varför? Jo, för att vi och en massa andra turister plitar ner stället på måste-listan medan parisarna själva tar det piano och går någon annanstans. Av lördagskvällens trettiosex gäster är högst fem av franskt ursprung. Resten: japaner, amerikaner, britter, tyskar, spanjorer, svenskar och andra utbölingar. Alla dessa förhoppningsfulla har ett annat sätt än fransoserna att förhålla sig till upplevelsen av en fransk bistro. Tyst och försiktigt, respektfullt, liksom för att inte missa någonting. Anledningen till populariteten är förstås att alla söker "det där genuina". Men hur genuint blir ett ställe som fått en aldrig sinande ström av turister att ta hand om?


Det finns ändå mycket gott att säga om Les Papilles. Hela ena långväggens hyllor, och källaren, är fulla av intressanta viner. Det är en salig blandning av trofé-flaskor och nyfransk naturlighet: Pavie-Macquin, Château de Beaucastel, Grange des Pères, Dominique Laurent, Alain Graillot, Yvon Métras, Jean Foillard och många fler. Gästen uppmanas att studera biblioteket och göra sitt val. Om man vill kan man köpa med sig buteljer precis som i en butik, eller dricka dem till maten med en droit de bouchon på €7. Sympatiskt... och vi zoomar snart in på en trio av Barrals Valinière från åren runt millennieskiftet. 1999... 2000... 2001. Oj, vad spännande - och vad svårt det blev att välja. Inke binke bane, ole dole doff. Det blev 1999! (€73)


Köket är högst fyra kvadratmeter litet, men så lagar man bara en fast meny per kväll. (€33) Gästerna behöver inte göra mer än sätta sig till rätta och åka med på tåget. Till apéritifen ber vi om ett förslag, och får in en mogen bourgogne-nollfyra på halvflaska (€28). Domaine de la Bongran bjuder på sin egen tolkning av chardonnay från Maconnais, som uppenbart är sent skördad med toner av honung, lemon curd och nötter. Vinet har stor, nästan fet kropp med mogen citrussyra och kalkig mineralkänsla. Efter en liten stund serveras en len morots-velouté med krutonger och strimlor av rökt fläsk. Vinet och soppan är alldeles underbara både för sig själva och tillsammans.


Vårt utvalda röda från hyllan har tempererats med hjälp av ishink. Innehavaren Bertrand Bluy häller upp för avsmakning. Det är rejält med fällning i första skvätten, så vi ber om dekantering trots att skadan redan är skedd. För tusan, karln måste väl veta vid det här laget att Barrals viner är ofiltrerade och extremt mättade med färgämnen som bör ha fällts ut vid det här laget! En praktmiss, om ni frågar oss.

Den äldsta Valinière vi druckit tidigare är nollfyran, som vi flera gånger uppfattat som fullt mogen och väldigt elegant. Nittionian har inte oväntat nått längre i utvecklingen och ter sig mer rustik. Full av grovkornig karaktär, men inledningsvis inte helt angenäm att sniffa på: massor av rostigt järn, blod, läder och allmänt animala drag. Frukten märks mest i form av mörkt farinsocker - inte så lovande...


En stunds luftning i karaffen gör dock underverk. Den mörka mourvèdre-frukten vaknar till liv, och när den rika, bonniga grytan med ankbröst står på bordet så lirar det kralliga bonnavinet i samma tonart. 1999 verkar varit en varmare årgång i Languedoc, alkoholen bidrar med kraft och stor kropp och det är fortfarande gott om tanniner. Mer av power än av elegans, till skillnad från senare årgångar. Sitt bästa uttryck når nittionian efter ett par timmar när grönmögelosten kommer in. Men då är karaffen nästan slut.

Granitplattan med ostbit är väl i sanningens namn inget att skriva hem om, och efterrätten är rena lackmus-testet för restauranger. Alla vet ju precis hur den ska vara. Antingen lyckas man, eller så lyckas man inte. Kan man inte knacka på skorpan, så är det helt enkelt ingen lyckad crème brûlée. Beklagar, och dessutom är innertemperaturen alltför kall för vår smak, kylskåpskall istället för rumstempererad. Ska vi fortsätta med gnället så ger de unga serviskillarna ett rätt kalvigt intryck - det verkar som om Bertrand fiskat upp dem på sin rugby-träning snarare än på restaurangskolan.

Lyckligtvis jobbar det gemytliga franska sällskapet vid vårt grannbord för att höja stämningen på kvällen, med viss hjälp av Alain Graillots Saint-Josèph. Summa summarum blir det både ris och ros för Les Papilles, och ett framtida återbesök känns inte helt nödvändigt.




Velouté de Carottes avec Croutons et Lardons


Magret de canard au Four

Assiette de Roquefort

Crème Brûlée

onsdag, oktober 12, 2011

La Coupole, Paris


La Coupole går man till för två saker: ambiancen och skaldjuren. Visst måste det vara big business att skyffla in hundratals personer en vanlig fredagkväll komplett med födelsedagstårtor och sjungande servitörer. Man skulle kunna drista sig till att säga turistfälla - om det nu inte vore så att merparten av publiken är fransoser, och såväl maten som vinet är alldeles utmärkt.


Riktigt bra muscadet är en av de enkla men stora njutningarna i livet, och då särskilt till ostron förstås. Kvällens vin är fullt av våta stenar på nosen och nyanserat elegant i frukten, med den där läckert jodsalta avslutningen som sitter som gjutet till molluskerna. En av de godaste muscadeter vi druckit. Här visar La Coupoles sommelierer att man vet precis vad man håller  på med. (€28)


En platå för två med arton ostron av tre olika sorter, därtill två krabbhalvor, åtta havskräftor och lite spridda snäckor och musslor (€39). Mer behövs inte för att komma till skaldjurshimlen. Medan man planar ut kan man njuta av det livfulla sorlet, den spektakulära kupolen ovanför och 20-talsmålningarna på lokalens tjugo fyrkantiga pelare. Isaac Grünewald är en av dem som varit där med penseln.

Le Plateau de La Coupole

tisdag, oktober 11, 2011

2010 Hervé Souhaut La Souteronne


Chili con carne. Då tänker man gärna studentkorridor, kulturarbetar-fest och skidåkarmat, men attans vad gott det kan bli. Vi brakar på med infrysta vinslattar och Naga - the hottest chilipepper of the world och fiskar upp de hela pepparfrukterna strax innan grytan hotar att självantända. Jaha, vad ska vi dricka ikväll då? Alkoholstarkt och kryddigt? Nej, där blir det nog stopp. Svalt, friskt och bärigt? Ja tack! Dags för Domaine Romaneaux-Destezet att glänsa.

2010 Hervé Souhaut (Domaine Romaneaux-Destezet) La Souteronne doftar våta stenar och bär. Ja, och vad behövs väl mer? Här snackar vi gamay ungefär som i Beaujolais, även om det aktuella exemplet kommer från vingårdar i Ardèche några kilometer väst om Tournon i norra Rhônedalen. Nollnian av La Souteronne hade en galet skinande pastillfrukt där första träffen fick oss att skratta högt, medan tians uttryck är lite mer sansat. Ändå förtjusas vi av väldigt läckra doftslingor med nyanser av både hallon och jordgubbar, blåbär och lingon. Runtomkring bären viras girlanger av lingonris, granruskor och friska örter.

Vi smakar. En harmoniskt saftig attack med relativt tät frukt och läskande syra. Aromerna i munnen bjuder på mer av röda körsbär än doften gjorde. Tanninerna är lätta och småkärvt aptitretande, och så får vi ett lätt riv med muskotjärnet och en gnutta stjälk/örtbitterhet. Avslutningen är torr och granitmineralisk, med en intressant och komplex efterklang som diskret, men bestämt, ber om nästa klunk.
Och en till...

Jo, man tackar. Ett rättframt, charmigt och extremt drickvänligt vin som gör sig perfekt med lite hetta i maten. Tolv till fjorton grader är lagom för att få frukten att skina och sjunga. Förmodligen smakar det bäst nu och de närmaste två åren, men vem vet - kanhända finns det framtida överraskningar att lagra fram även i ett sånt här primärfruktigt "vin de soif"? Enda problemet är att det kommer det bli svårt att spara.

Caves Augé, €15,60. WineTrade via SB/PI, strax under 200.

Autour d'Un Verre, Paris


Det är fortfarande första kvällen i Paris, så det är skönt att ha sina vattenhål på bara ett par kvarters avstånd. Lilla rue de Trévise är en typiskt trång liten gata vid gränsen mellan 8:e och 9:e, där det förmodligen inte är tokdyrt att etablera sig. Åtminstone lyckas Autour d'Un Verre hålla hela verksamheten, inklusive priserna, på en väldigt sympatisk och opretentiös nivå.



Här kommer alla viner från små hantverkare på "naturvinsscenen". Beaujolais förstås, Roussillon, Loire och rent obskyra appellationer. Arty rebeller, obstinata AOC-vägrare och så en Gevrey-Chambertin för balansens skull. Det är kul att kunna välja bland namn som Jean Foillard, Georges Descombes, Thierry Puzelat, Philippe Pacalet, Montanet-Thoden, Casot de Mailloles och en massa andra som vi ännu inte haft chansen att bekanta oss med. Glasvinerna - fyra vita, fyra röda - ligger alla på €5. Det som inte serveras på glas hittar man på svarta tavlan:


Autour d'Un Verre har inget formellt tillstånd att servera vin utan mat, så i praktiken blir det mer av en restaurang än en vinbar, även om det säkert funkar att slinka in på ett glas. Med ett matlagningsutrymme på två gånger två meter är det ganska imponerande att kunna erbjuda sju olika förrätter, fem varmrätter och tre efterrätter, ostarna onämnda! 
För en formule entrée et plat får man betala ynka €22. Plus €4 om man är sugen på en stadig entrecôte, och det är man.


När det gäller vitt till apéritif och förrätt lämnar vi över styret till servitören. Han rekommenderar en chardonnay från Conques, uppe i bergstrakterna norr om Languedoc. Vinets upphovsman, Patrick Rols, lämnade ett säkert jobb som bidragsgivare på jordbruks-departementet för att köpa sex hektar brant vinmark i ett urgammalt odlingsområde som i princip övergivits efter phylloxeran. Paret som sålde marken antydde att han var tokig - knasigare folk fanns nog inte ens på psyket i centralorten Rodez.


2010 L'Amusette ser nästan oroväckande "naturligt" ut och visst finns den oxidativa, bokna äppeltonen där i doften. Men - smaken är faktiskt riktigt bra, med rik frukt och en frisk och stadig citrussyra som berättar om svala nätter i bergen. En antydan till tanniner beror på en kortare samvaro med skalen, och visst finns en läskande mineralitet som ger vinet en distinkt personlighet. När förrätterna kommer på bordet trillar allt på plats. Det här sitter som en smäck till både ceviche på torskrygg och till kallrökt lax med dillsås (€5 glaset).



Vi beställde som sagt entrecôten och velar lite mellan några olika beaujolaiser. Visst vore det kul att dricka Jean Foillards toppcuvée Morgon Côte du Py "3,14" - men minst lika kul att bekanta sig med ännu en i gänget toppodlare av beaujolais crus. Georges Descombes får det bli, en Morgon-nollnia från gamla stockar bör ju knappast vara något stolpskott för €28. Det här är ett fylligt vin med mogen mörk körsbärsfrukt, mörk och jordig, lite åt Gevrey-hållet. Med gott om tanniner och ovanligt stor kropp för ett gamay-vin visar det sig vara som klippt och skuret till tre hekto prima ribba från det välrenommerade köttområdet Aubrac i södra Auvergne.




Det här är ett ställe där man gärna sitter kvar och värmer sig i den höga och väldigt franska samtalstemperaturen. Förutom oss noterar vi bara ett bord med utbölingar - resten är locals. Utanför fönstret ser vi en hundra meter lång kö till Théatre du Trevise som ligger alldeles bredvid. Förmodligen trillar det in en del teaterbesökare framåt nattkröken. När vi går tackar de rara hipster-ungdomarna vid bordet bredvid för sällskapet. Ja kära nån, vilket gemyt!


Ceviche de Dos de Cabillard

Saumon Fumé à la Crème d'Aneth


Entrecôte d'Aubrac

måndag, oktober 10, 2011

2010 Domaine Alain Chabanon Campredon


Paris-abstinensen känns, förstås. Då är det trösterikt att kunna haffa en av bästisarna från "La Nouvelle France" på hemmaplan. Alain Chabanons Campredon är alltid ett gott vin, men 2010 börjar avteckna sig som en riktig toppårgång i Languedoc.

2010 Domaine Alain Chabanon Campredon, Coteaux du Languedoc har en respektingivande köttig, kryddig doft med omisskännliga côte-rôtie-vibbar. Vi noterar mörka syrahkörsbär, svartpeppar, bläck, violer, däckgummi, välhängt chark, ene, örter, barr, bark, muskot och korinter. Komplext och rent på samma gång. Ett elegant sniff, fritt från fattoner.

Vinet gör en bedrägligt len entré i munnen, men snart kickar mittsmaken in med ordentligt åtskruvad frukt - osöt och friskt syrlig med sagolikt greppiga, kryddiga tanniner och massor av örter. Här bjuds ett härligt motstånd och rejäl persistens med läskande mineraler och lite finsk tjärpastill i slutet. Visst är det ett kraftpaket, men utan alkoholvärme (13%).

Vi hittar inget av den lösa, mjukkokta jordgubbsfrukten från förra året, istället en frisk nordrhônsk känsla mer besläktad med den svala nollåttans. Fast inte så bärig, istället mer strukturerad, för det här är utan tvekan ett större och djupare vin. En tuff och bestämd rackare, superseriös i sitt uttryck med alla komponenter på sina rätta ställen.

Mmmm - det här är extremt lovande ikväll, och samtidigt uppenbart ämnat för lagring. Eller tänk en kalvlever anglais... ja, det kan mycket väl vara den bästa Campredon hittills. Otäckt mycket vin för slantarna, hur som helst.

Vinik, ingår i Ekovinlådan Höst BS, 960 kr. PI/170 kr i hel (även blandad) låda.

torsdag, oktober 06, 2011

Vivant, Paris


Det är bara att konstatera: Paris gick på knockout i första ronden. Redan i det ögonblick vi stegade in på Vivant (Pierre Jancous ganska nya bistro/vinbar) var matchen i stort sett avgjord. Det här är nämligen ett alldeles unikt litet ställe som är en fest för ögonen med sitt intakta jugendkakel i golv, väggar och tak. Personalen utstrålar en opretentiös trevlighet och stämningen i luften är varm och vänlig. De tio lunchborden blir fullsatta till sista plats.




Alla viner hör såklart hemma på naturvinsscenen och i stort sett hela ensemblen är obekanta namn för oss. Vi överlät till servitören David att välja, och de två vi drack - en intensivt fruktig pouilly-fumé och en härligt läskande bojo-nollnia - var uppseendeväckande goda och kostade oss €6 per ISO-glas. Och så kommer vi till maten, maten, maten! Här snackar vi ypperliga råvaror, och tillagningen är gjord med finess och fingertoppskänsla.



Vi valde dels en bit foie gras med kokt kvittenäpple, och dels en grillad mozzarella med champinjoner i smör- och vitvinssky. Det knaperstekta kycklingbröstet med smörgult potatismos och färska örter lämnade oss mätta och nöjda med ett glas vin att sippa på, innan den till perfektion bryggda espresson från Giovanni Erbisti -47 rundade av det hela. När vi ändå fallit pladask för stället var det givet att köpa Jancous nyutkomna bok "Vin Vivant".




Foie Gras Mi-Cuit et Coing

Crostino aux Pleurotes

-
Poulette et Purée Minute




Visst, €133 för en lunch för två (inklusive en pocketbok och tre glas vin) är inte gratis, men går man helnöjd ut på gatan är ju notan inget problem. Vi har svårt att tänka oss ett bättre sätt att spendera ett par lunchtimmar i Paris än på Vivant.

ps. Vad är då "vin natur"? Kort sagt: inget borttaget, inget tillsatt.
Inte ens sulfiter. Osvavlat är fullt möjligt med röda viner som har konserverande tanniner och färgämnen, men knepigare med vita som gärna antar en oxiderad karaktär likt bokna äpplen. Våra farhågor kom dock på skam med den Pouilly-Fumé som serverades. Ingen oxidation - heller inga vegetala sauvignondrag - men maken till rik saftig sötmogen sauvignonfrukt får man leta efter, så pass att vinet lätt klarade anklevern och det tillagade kvittenäpplet. Pierre Jancou har förresten mer att säga om vin natur här.