lördag, februari 26, 2011

2006 Calabretta Nonna Concetta


Nyss hemma från vertikalprovning av tolv årgångar alsace grand cru är aptiten på topp. Nu ska det minsann vankas italienskt i både tallrikar och glas. Vad sägs om en lågavkastande nerello mascalese från gamla rotäkta stockar i vulkansluttningar på 700 meters höjd? Franska fat och andra moderniteter kan man leta förgäves efter, här är det traditionellt rustika doningar för hela slanten.

2006 Calabretta "Nonna Concetta" Nerello Mascalese Sicilia IGT ser ut som en mognande pinot eller snarare som en klassisk nebba - transparent rubinröd med lockande dragningar mot tegel. Doften bjuder på frukt som av sötmogna tranbär, plus körsbär med rostade kärnor. Vi hittar en massa andra roliga nyanser av målarpytsar, spunnet socker, finsk lakrits, salt bastubänk och en svettighet som av stekt lök. Här finns också en väldigt tydlig och respektingivande karaktär av bränd jord. Intrycket på nosen är ärketraditionellt med mörka pinotvibbar, på sitt sätt en smula likt Montevertine - aningen blommigt - men samtidigt mer rustikt åt det nordpiemontesiska Ioppa-hållet. En helskön, komplex, alldeles autentisk doft!

I munnen är det pang på. Wow, vilket vin! Här serveras kompromiss-lösa tanniner, livliga syror och ett grepp som bäst kan jämföras med topp-barolo. Aromerna är intensiva, av svalodlad och på samma gång sötmogen frukt som simmar runt med massvis av salta lakritsfiskar. Salmiaken fräser - en mix av koldioxid, bikarbonat och mineraler retas med tunga och gom. Strukturen i smakens kärna är beundransvärd, och utan minsta ansträngning förmedlar vinet transparens och terroir med karaktär och torka av svart te i den långa efterklangen. Detta är knappast ämnat för alla gommar - eller för alla stunder - men satan vilket vin och vilket strålande matsällskap! Rentav upphetsande bra.

När vi häller upp de sista skvätterna ur karaffen simmar fällningen omkring likt halvt upplösta lakritsremmar och det ser knappast aptitligt ut, men vi har redan bestämt oss. Det här var en fantastisk upplevelse.

Carlo Merolli säljer för 159 DKK/SEK och det är förstås ett osannolikt kap.

Tidigare bloggat med guldkant av Italienska Viner.

Ch9 2008: Janasse vs. Barroche



Med 2008 bröts den rad av lyckosamma årgångar som gett södra Rhône ett uppsving utan like. När vi besökte Julien Barrot i mitten av juni 2008 hade dagstemperaturerna knappt ännu orkat över tjugo-strecket. Dessförinnan hade blomningen varit sen och fruktsättningen klen med coulure och millerandage. Någon vecka därpå blev det i och för sig varmare, men sensommaren bjöd på både kyla, hagel och skyfall.

I svala lägen med tyngre lera hände det att druvorna aldrig nådde full mognad, men i magra och väldränerade jordar gick det klart bättre. Stenhård sortering och nedklassning av de flesta prestigecuvéer var en nödvändighet, men - kvällens viner har trots allt lyckats jaga upp alkoholen till mellan 15 och 16 procent, så sockermognad har uppenbarligen inte saknats.

Svagare årgångar i södra Rhône har fördelen att vinerna brukar vara färdiga att konsumera genast. Och det är precis vad vi hoppas på när vi tussar ihop två favoriter från Châteauneuf-du-Pape. I hejaklacken hittar vi ett helt gäng lammkotletter, späckade med timjan och vitlök, därtill massor av rostade paprikor, rödlök, zucchini och aubergine.

Första glaset undslipper sig en blygsam rödfruktig doft, som av karamellpojkarnas hallonkola (de små platta, ni vet) med en dutt jordgubbssylt. Örterna är närvarande och drar åt det ljusare hållet, med fläktar av lavendel och rosmarin. I bakgrunden märks lakrits och kryddor, och bland toppnoterna några metallfilspån och våta stenar. Dessutom hittar vi båda ett sumpigt, småskitigt drag som S träffande ringar in som blålera. Hyggligt, men knappast någon stor sniffarupplevelse.

Andra glaset hälsar väluppfostrat och insmickrande, med en gräddkolakyss ur egen fatabur. Bara en - för i nästa stund har den lämnat plats åt köttig körsbärsfrukt i den mörkare skolan där vi hittar såväl kärnor som kirsch, coulis och likör. Det finns en täthet, renhet och fräschör i frukten - och garriguen är frisk och frodig. S noterar spearmint och precis så känns det. Vi är överens, doften är både riktigt lovande och riktigt god.

Ettan möter smaklökarna med en intensiv attack - här finns bra bett och syran är frisk. Kroppen är måttlig och känslan i mittsmaken blir lite kantig och kartig med drag av tranbär. Avslutningen är kryddig och alkoholen tittar igenom den lite glesa frukten. Eftersmaken saknar egentlig längd och lämnar en smått metallisk antydan till bitterhet.
I matsällskap saknar vi struktur, men vinet är ganska trevligt på egen hand efteråt. Ser man till vad det bör vara - Julien Barrots signatur - så blir det utan tvekan underbetyg.

Tvåan infriar de löften som doften utlovat. Smaken är klart tätare, med fullt godkänd frukt i en plyschig munkänsla med viss rondör. Den rena frukten fyller ut på ett behagligt sätt i munnen och mentholen friskar upp. Smaken slutar stramt och lite kort med noter av malört. Alkoholen är inte alls markant, fint inlindad som den är i en matvänlig tannin-struktur. Till våra provençalska lammkotletter sitter det här som en smäck! Avsändaren är Janasse, inte tu tal om det. I den svåra årgången har man har lyckats få till ett enastående vin som nog ändå är bäst lämpat att dricka på frukten.

Facit:

2008 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape "Signature"

2008 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape "Tradition"

Som vi trodde, alltså. Och visst stämmer det med Parkers betyg - skillnaden i kvalitet är uppenbar. Priserna har tyvärr blivit i högsta laget för vad man får i glaset, men Janasse lyckas ändå försvara fortet. Julien Barrot borde ha sålt sina nollåttor med en ordentlig nedsättning av priset, istället för att ligga kvar på samma nivå som etablerades med de exceptionella nollsjuorna. När det gäller Barroche så passar vi och väntar på nollniorna, medan Janasses nollåtta kan vara kul att dricka igen. Den finns fortfarande kvar i hyfsade kvantiteter på SB.

lördag, februari 19, 2011

Toscana 2006: Fontalloro vs. Monsanto Il Poggio


Fredagskvällen börjar med prisutdelning på Vinbaren, detta ljuvliga vattenhål för vinpimplare. Tidigare gånger vi träffat vinnaren av nyårets bildgåta har varit speciella möten som lett till nya vänskaper. Så även denna gång, och det dröjer inte många sekunder innan vi är igång med att gemensamt gissa vita blindflighter. Två olika Meursault planterar vi om i Puligny-Montrachet och Pahlmeyers chardonnay Jayson kommer förmodligen från Châteauneuf-du-Pape. Egon Müllers Adelaide Hills-riesling är lätt att känna igen som australiensare, medan Robert Weil fick ny adress i Alsace och André Ostertag i Rheingau. Så kan det gå. Blindprovning är världens bästa sällskapslek - och Lars Andersson världens bästa lekledare.

Aptiten är alltså väckt. På hemmaplan väntar halvblind provning av två tungviktare från Toscana, ett slags pendang till en jämförelse vi gjorde härom veckan. Kolla gärna den posten innan ni läser vidare. Bägge vinerna får en timme i karaffen innan vi testar.

Första glaset har en förtjusande komplex sangiovese-doft, vidöppen och genomluftad. Här serveras varma, smått utvecklade drag av sammetsröd körsbärsfrukt med komplement av balsamico, tobaksblad och gammalt läder. Örtbuketten är helt exemplarisk, och faten bidrar med finaste ceder och kryddlåda. Här finns också ett lustigt litet drag av sillinläggning - en gnutta ättika alltså, som i rioja - som nog hänger ihop med den genomluftade fatkaraktären. Vad som måste sorteras in bland mineraltonerna är ett par klockrena drag av ostron och kallt järn. Allt som allt ett riktigt snyggt, inbjudande och gott sniff.

Smaken är på klassiskt vis stramt hållen och fint strukturerad, ändå med rik servering av lagom utvecklade mörkröda sangiovese-aromer och tätvävda tanniner som ger en sammetslik munkänsla. Precis som sig bör i chiantis hjärtland kommer den grusiga, steniga mineralkänslan igenom fint, likaså den toscanska örtfloran. Drickupplevelsen är harmonisk, och balanserar väldigt snyggt - ena klunken bjuder vildare tuffhet och intensitet,  nästa ett mer civiliserat och polerat uttryck. Vinet ger ett autentiskt uttryck för sitt ursprung, och faten ställer inte till med några problem överhuvudtaget i munnen. Det här är ordentligt gott, redan nu. Och inte lär det bli sämre av några års lagring.

Andra glaset bjuder på en tuffare doft med mörkare sangiovesefrukt. Högt i glaset svävar topptoner av körsbärskärnor, sötmandel och en skvätt kirsch. Längre ner kan vi bocka av en hel pennvässare full med ceder och blyerts, ett gammeldags pipstopp, ett smärre toscanskt stenbrott, och ett rejält vrid på svartpepparkvarnen. Den kassaskåpstäta frukten är fortfarande smärtsamt ung, vi noterar laktiska drag, ungefär som a-fil. Faten är beundransvärt väl inarbetade i helheten som mullrar dovt.

I munnen är det ett fullblod som stegrar sig, ett kraftpaket som varvar upp (tänk gärna Ferrari). Alla mätare vibrerar i maxläge: höga syror, greppiga men knutna tanniner, tät frukt med rejäl stoppning, potent alkohol, kraft och intensitet. Procenten är märkbar, säkert en bra bit över fjorton, men hårt intvinnad i vinets kärnfulla stålwire till struktur. Det här är är ett kompromisslöst och imponerande vin som skriker på lagring eller fett kött, helst båda. Just nu är det ganska tjurigt, men det draget lär garanterat ge sig med tiden.

Båda vinerna levererar på hög nivå.  Ettan vinner matchen om drickbarhet på knockout, och är det vin vi fyller på med i första hand. Tvåan är på sitt sätt ännu mer imponerande, men också mer lagringskrävande (först fem timmar efter öppnandet och tillsammans med en bit parmesan trillar drickupplevelsen på plats, då är vinet helt fantastiskt!). Det genomluftade intrycket känns väldigt bekant från 2007 Félsina Chianti Classico, medan det kärnfulla kraftpaketet verkar ha samma avsändare som 2007 Monsanto Chianti Classico Riserva. Det känns faktiskt mer som ett konstaterande än som en gissning. Läge att bekräfta med en titt i facit. Vinerna hälldes alltså i följande ordning:

2006 Monsanto "Il Poggio" Chianti Classico Riserva

2006 Fattoria di Félsina "Fontalloro" Toscana IGT

Det är inte möjligt! Jodå det är det visst, säger S och försäkrar att hon haft ordning på flaskorna. Så kan det gå...

Il Poggio fick vi som varuprov från Bristly, den finns att beställa i BS. Monsantos standard-chianti classico var nästan lika bra för halva priset (och uppenbarligen mer lik Fontalloro). Fontalloro släpptes 1 februari på SB och finns fortfarande kvar att köpa. Vår erfarenhet är att de blir helt fantastiska med tillräcklig lagring - bekräftas exempelvis av nittiosjuan som i sin ungdom var en lika potent käftsmäll som nollsexan. Fontalloro av god årgång är ett av våra säkraste köp i Toscana.


ps. Söndagsnöje: Gösta Werners kortfilm "Ett Glas Vin" från 1960.


Söndagsnöje 2: lyssna & ladda ner Anna Järvinens nya singel:


torsdag, februari 17, 2011

2009 Domaine Engel Riesling Réserve


För några veckor sedan hade vi tillfälle att träffa Xavier Baril från Alsace-producenten Domaine Fernand Engel et Fils över lunch. Vi hamnade mittemot varandra och det var mycket som klickade vad gäller både samtalet och vinerna. Xavier är en genomtrevlig kille som gör fint balanserade doningar till hyggliga priser.

Engel är en familjeegendom åt det lite större hållet, med 51 hektar vingårdar varav merparten är belägna i Bergheim och Rohrschwihr. Man odlar ekologiskt med AB-certifiering sedan 2001 och praktiserar i stort sett biodynamiska metoder. Månkalendern konsulteras för de flesta operationer och all plantering sker på rotdagar. Vinrankorna får hjälp på traven av hemgjort extrakt på nässlor, kamomill och kisel, och som de flesta andra använder man även lite koppar och svavel mot angrepp. Kvaliteten på gödsel tycker Xavier är avgörande, så han hämtar sin dynga från en biodynamisk bonde i Loire och fyller på med sin egen marc efter att druvorna pressats.

Xavier Baril har redan gjort arton årgångar - ganska imponerande för en kille som knappt fyllt 40. Man har bra snurr på exporten, 45% går till länder som Italien (huvudmarknaden) samt Japan, Thailand, Kina och Skandinavien. Resten säljs vid gården, inte minst tack vare ett strategiskt läge utmed Route du Vin. Men något stort namn är man ännu inte, så priserna måste hållas på en modest nivå.

När det gäller skörd och vinmakning berättar Xavier att 2009 var en relativt knepig årgång när det gällde att behålla syrafräschören. Det var inte så mycket botrytis, men gott om soltorkade druvor i värmen. Allting skördas för hand. Han gillar att att låta musten få skalkontakt i 5-6 timmar innan pressningen, men vill absolut inte att vinerna ska bli för fylliga eller alkoholrika. Den naturliga jästen är att föredra, och det är den som gäller till minst 70% totalt sett.  Som undantag nämns 2006, ett svårt år då man enbart använde odlad jäst eftersom druvorna inte var helt friska. Alla lägen vinifieras separat i 25 olika ståltankar från stora till små.


Ikväll testar vi nysläppta 2009 Domaine Engel Riesling Réserve som importerats i hyfsade kvantiteter och kostar 99 kr. Ursprunget är egna vingårdar i Orschwiller och St-Hippolyte med en jordmån av kalksten och granit på en alv av sand, silt och lera. Exponeringen är sydostlig i lätt sluttning. Stockarnas ålder är 15 till 30 år, och uttaget ligger på 68 hl/ha. Vinet är naturjäst vid 18-20 grader och har legat på jästresterna ungefär åtta månader. Strax innan buteljeringen gjorde man en lätt klarning och en mycket skonsam filtrering. Alkoholen är 12,5% med 7,2 gram restsocker och 4,6 gram syra.

I glaset får vi en fin briljans. Doften bjuder på ren och snygg solmogen frukt med persika, apelsinblom och honung samt en gnutta tropiska inslag som är mer vita än gula. Friska toner av mandel, örter, metall och silverputs bidrar till viss komplexitet och elegans. Smaken är behagfullt balanserad och lagom lättdrucken, med mogna aromer och en mjuk men fräsch grönäpplig syra som driver på såväl saliven som längden. I eftersmaken minglar kryddiga mineraltoner.

Allt som allt en harmonisk och riktigt trevlig apéritif! Det här vinet kommer vi definitivt att köpa igen.

Vid nämnda lunch hälldes även följande viner. Kvaliteten var betryggande jämn och stilen elegant över hela linjen:

2009 Crémant d'Alsace
2007 Crémant d'Alsace Trilogy
2009 Pinot Blanc Réserve
2009 Riesling Réserve
2009 Pinot Gris Réserve
2004 Riesling Clos des Anges
2001 Riesling Clos des Anges
1999 Riesling Clos des Anges
1998 Riesling Clos des Anges
2008 Gewurztraminer Bergheim
2008 Gewurztraminer Altenberg


Vinunic importerar och bjöd in till provningen.

ps. Nollfyran bekantade vi oss med för snart fem år sedan.

onsdag, februari 16, 2011

Barolo 1989


Äntligen blev det dags för Stockholms Munskänkar att kolla upp åttioniorna från Barolo! 1988-1990 var första gången i modern tid som Langhe fick en trio riktigt lyckade årgångar i rad. Den bästa och mest lagringsdugliga av dem anses vara 1989.

Sparsam fruktsättning och hagelskurar under försommaren gjorde att skörden blev betydligt mindre än vanligt. Högsommaren var varm och gav en bra grundläggande druvmognad. I början av september stannade utvecklingen upp med svalare väder, men slutet av september och början av oktober fick varma dagar och svala nätter som gjorde att druvorna kunde nå full mognad med bibehållen syrastruktur.

Året är också intressant eftersom det ligger mitt i den period av förnyelse då många producenter valde att gå från traditionella metoder till modernare med kortare fermentationer och uppfostran i barriques. Alla producenter i provningen kan betecknas som progressiva snarare än konservativa. Här har vi chans att avgöra vilka som hunnit ta tydliga steg i den riktningen. Dessutom får vi se hur pass tydligt de olika kommunernas karaktär uttrycker sig i vinerna.

Vinerna kommer från La Morra (Cerequio och Rocche del’Annunziata), Barolo (Cannubi), Castiglione Falletto (Bricco Rocche), Serralunga (Lazzarito) och outsidern Treiso i Barbaresco-zonen (Bordino).


Rattis korkar var nästan genomblöta men i övrigt friska.

Inget fel på Viettis heller. En ynka korkdefekt på arton flaskor!

In kommer de sex glasen, som faktiskt ser relativt lika ut. Vackra allihop, med förödande goda dofter.

1. Färgen är ljust brunröd, kristallklar med en fin liten fällning. Doften är först återhållsam. Det första skiktet som öppnar upp är örtbuketten med mynta och lite tigerbalsam. Snart framträder väldigt tydliga mineraltoner med doft av hav: saltvatten, jod, sten, nori och tång. Frukten är ren och frisk, klart röd med inslag av rönnbär. Men det är mineralerna vi kommer att minnas från den här nosen.

Smaken upplevs lättfotad och elegant, med perfekt struktur och finsandiga, örtiga tanniner. Aromerna är enastående fina och röda. Avslutningen blir kryddig och i eftersmaken kan man känna en liten alkoholvärme titta fram ur den lätta kroppen. Små nya ekfat märker man knappast något av - möjligen finns en gnutta mediumrost med drag av sandelträ och kaffe - nej, här är det nästan bara terroir man tänker på: mineraler, örter och integriteten i den ljusa frukten. Det här vinet är så fantastiskt snyggt och njutbart i sin nästan burgundiska elegans. Fortfarande ungdomligt, detta håller länge än - minst tio år till, förmodligen mer.

1989 Renato Ratti Barolo Rocche Marcenasco


Ratti är berömd som den första modernisten i La Morra. Hans strävan har från första början varit att göra baroloviner som även lämpar sig att dricka unga. Knepet var att korta macerationstiden till en dryg vecka, intensifiera urlakningen med hjälp av roterande jästankar och åtminstone delvis lagra vinet i barriques. Marcenasco är inte en namngiven vingård utan ett historiskt namn på ett större delområde av Frazione Annunziata i La Morra, som Ratti valt att göra till sitt "trademark". Rocche dell’Annunziata är den centrala vingården och dessutom en av de bästa i hela området. Exponeringen är sydväst till sydöst och höjden 240-290 meter. Jordmånen är tortonsk blå märgel, vilket bör ge vinerna en elegant och parfymerad stil. Det är en stor vingård på 30 hektar med ett flertal ägare. Rattis andel om två hektar planterades innan 1960 och den första årgången gjordes 1971. 4 000 rankor per hektar ger en dryg flaska per ranka.
 Jäsningen tar nio dagar i temperaturkontrollerat rostfritt. Vinet mognar under ett år i barriques, följt av ett år i botti av slavonsk ek om 25 hl. Produktionen av basversionen från Marcenasco är hela 65 000 buteljer årligen, medan Rocche brukar ge 7-8 000 flaskor (1989: 4 530)  För ett drygt år sedan hade 1971 Marcenasco ett oväntat inslag av omogen grönhet, i viss mån även 1978 Conca Marcenasco som vi provade i höstas, men Conca var klart mer elegant, och förbluffande ungdomlig och rödfruktig med frisk syra.



2. Färgen är medelmörkt rödbrun med något matt lyster och gott om tegelorangea nyanser i kanten - ser moget ut. Doften är ganska liten och heltraditionell med lite murriga drag av tjära, tobak, te, örter och grusjord. Frukten håller på sig och gör inga ansatser att ställa sig in, men så plötsligt får man glimtar av gammal jordgubbsylt och annan skafferifrukt - med betoning på glimtar.

I munnen gör vinet en silkeslen entré, den ypperliga balansen är det första som slår oss. Detta är inte ett kraftfullt eller intensivt vin, men ack så behagfullt och drickbart med sina truligt traditionella, grusiga och smått chokladiga tanniner. Eftersmaken lämnar lite mineralsälta och tydliga jordtoner. Helt drickfärdigt, à point just nu, i en elegantare konservativ stil utan ansatser till modernisering.

1989 Prunotto Barolo Cannubi


En ganska typisk Cannubi av klassiskt snitt - läget är berömt för den sammetslena finess vinerna får som mogna. I torra år kan vinerna bli i lättaste laget. Jordmånens dränerande sand gör att stockarna kan drabbas av vattenstress när det är alltför hett. Minst tjugo producenter buteljerar barolo från Cannubi. Prunottos del uppges ha den tortonska jordtypen och höjden är cirka 250 meter.
 Inte förrän Antinori tog över produktionen i mitten av nittiotalet började man använda barriques. Ett tydligt steg mot moderna metoder kom i och med Antinoris första årgång 1995. 1989 vinifierade man fortfarande i öppna jäskar av cement och ek, med överpumpning. Numera använder man slutna tankar av rostfritt stål, och macerationstiden har kortats ner till tio dagar. Tidigare ägde uppfostran rum i slavonska botti om 50-100 hl, numera i merparten nya franska tonneaux om 500 liter. Nuförtiden varar fatlagringen i två år, 1989 var den troligen längre, kanske tre år. Fortfarande håller man gärna flaskorna så länge som möjligt innan de släpps till marknaden. Tre röster på bästa vin.



3. Färgen är mörkt brunröd med hög lyster och imponerande djup. Den rika doften ger direkt ett intryck av hög fruktmognad och lågt uttag, likt plommon och hallon med söta inslag av kompott eller sylt. Dessutom får vi lustiga inslag av mynta och rent av eucalyptus som får oss att utnämna vinet till "Kvällens Aussie". Tjära, lakrits, grön oliv och ursnyggt integrerad fatrostning är andra noteringar.

Smaken är storlek XXL och imponerar med sin slösande rika fruktighet, sin viskösa munkänsla och sina stora, tätvävda, fullmogna, finpulvriga silkestanniner. Frisk spearmint, lysande aromer och höga mogna fruktsyror skänker upplevelsen intensitet och lyster. Nere i källaren fingerspelar tjära och lakrits på reggaebasen och försäkrar oss att allting kommer att vara totaly cool på den här lyxtrippen. Luta er bakåt, för den varar ett bra tag!

1989 Roberto Voerzio Barolo Cerequio


Roberto och brorsan Gianni delade upp den ärvda egendomen 1987,
de har ganska kylslagna relationer nuförtiden. 1988 var Robertos första årgång, och han vann snart uppmärksamhet för sina fylliga, förföriskt silkiga viner. Egendomen är baserad i La Morra, med vingårdslägen i Brunate, Cerequio, La Serra, Rocche dell'Annunziata, Capalot och Sarmassa. Cerequio ligger i södra delen av La Morra och omfattar 19 hektar, angränsande till La Serra, Brunate, Sarmassa och Ca' Nere. Denna cru delas med Barolo och räknas som en av zonens bästa. Jorden är lucker för att vara blå märgel, och exponeringen ost/sydost. Höjden är 270 till 400 meter. 

Vingårdsarbetet är uttalat modernt och perfektionistiskt. Voerzio använder grönskörd, hård beskärning och får extremt låga uttag runt 20 hl/ha - 4 klasar, 750 gram - knappt en flaska vin per ranka!
Källarbetet är faktiskt relativt traditionellt. Macerationen i rostfritt stål är kort med gammeldags mått, 15 till 30 dagar - ändå ovanligt långt för en modernist. Efter malo i rostfritt får vinerna två års uppfostran i mindre fat, men Roberto är ingen extrem förespråkare för ny ek. Under perioden 1988 till 1995 använde han dels 225-liters barriques från Allier, dels 500-liters demi-muids – men bara en tredjedel nya - ett upplägg han återvänt till i och med nollåttorna. Under tiden som vinerna mognar spelar Roberto gärna Led Zeppelin, Hendrix och Stones för dem i källaren. En uppfostran så god som någon! 11 röster på bästa vin, delad förstaplats.



4. Färgen är mörkt brunröd, transparent. Doften är stor, rejält utvecklad och komplex med tjära, menthol, choklad, tobak och lite brett-plåster. Frukten drar åt det mörkare hållet, som slånbär och körsbär. Dessutom hittar vi ungefär samma slags mineralton som i ettan, en tydlig närhet till havet. Faten sätter sin snitsiga signatur med toner av chokladpraliner och lite julmust. Och en torkad rosbukett tackar man aldrig nej till i sin mogna nebbiolo. Riktigt fint sniff, ett av kvällens bästa!

Smaken är rätt kraftfull med tanniner av grövre kaliber och rätt tydlig ekbehandling - lite beska och chokladpralin. Tyvärr är frukten inte tillräcklig för att balansera dessa komponenter, varför munkänslan blir både kantig, spretig och uttorkande. Men kan man stå ut med detta så har vinet ändå en hel del att ge, inte minst lite god brett och en rejäl längd på eftersmaken. Här har man definitivt använt sig av nya rostade barriques.

1989 Tenuta Carretta Barbaresco Poderi Bordino


Ända sedan 1100-talet har godset i Piobesi d'Alba (Roero) varit hemvist för grevarna av Piobese. Egendomen köptes av familjen Miroglio 1985, drivs nu av sonen Franco. Han äger hela 70 hektar vingårdar. Cascina Bordino ligger i Treiso och har tagit sitt namn efter en cascina som inte längre finns kvar. Vingården omfattar 8,5 hektar högt belägen och extremt brant vinmark, 300-360 meters höjd och sydöstlig exponering. Jordmånen är kalkrik blå märgel, rik på mineraler, något som brukar ge eleganta viner. Uttaget är ganska högt, runt 50 hl/ha. Mognadslagringen tar två år, varav minst ett i franska barriques. Tre röster på bästa vin plus en halv på bästa doft. En flaska var korkdefekt.




5. Färgen är klart röd med tegelorange kant, hög transparens och lyster. Doften är ungdomligt knuten men påtagligt frisk och ren med eleganta frukttoner åt det ljusare hållet, väldigt intrikat sammansatta, som en mix av nypon, vinbär, rönnbär och smultron. Faten bidrar ytterst diskret med ljusa toner av sandelträ och kaffe. Och det vore inte nebba utan spearmint. Man blir inte riktigt klok på vinet och är där med näsan hela tiden.

Smaken är ren, elegant och intensiv. Kroppen är slank och vältrimmad medan tanninstrukturen får oss att ta fram och putsa upp adjektivet "ädel". Balansen är helt perfekt, och den friska syran håller allt på plats. Alkoholen drar åt det högre hållet, säkert drygt fjorton, men är fint integrerad i helheten, och faten tänker man inte överhuvudtaget på. I vår smak är detta kvällens snyggaste glas. Liksom i Rattis Rocche ligger Bourgogne inte alltför långt borta. Vinet ger ett mycket ungdomligt och lagringsbart intryck, tjugo års framtid är inte för mycket sagt.

1989 Vietti Barolo Lazzarito

Cru Lazzarito ligger i Serralunga d’Alba. Namnet är etablerat redan 1610 och kan möjligen hänga ihop med att gammalt hus för spetälska. Det är en ganska stor vingård med sina åtta hektar, där det mesta ägs av Fontanafredda. Höjden är 350 till 400 och exponeringen syd till väst. Jordmånen är brun diano-sandsten, kalkrik med inslag av röd sand och hör därmed till den kraftfulla sidan av barolozonen. Uttagen blir ganska små och koncentrationen hög. Lazzarito är känd för att producera frukt av mycket hög kvalitet. Viettis del omfattar knappt två hektar planterade 1965 med 4500 stockar vardera, tre fjärdedelar av klonen Michet och resten Lampia. 
Skördettagen är låga med 20-25 hl/ha. Musten får två dygns kallmaceration innan jäsningen som varar 11 till 21 dagar, i slutna rostfria tankar vid 28-34 graders temperatur. Därefter följer malolaktisk jäsning och uppfostran under 8-14 månader i franska barriques med sparsam batonnage, och slutligen 12-21 månader i slavonska botti. Vinet håller 14 till 14,5% alkohol, som det gärna blir i slutna jäskärl. Detta är egendomens mest moderna tolkning av barolo. Av Lazzarito buteljeras cirka 5000 flaskor per år. Åtta röster på bästa vin.


6. Färgen är rikt rubinröd med mörk kärna och tegel i kanten, lystern medelgod men fint färgdjup. Doften är först knuten, men blir snart stor och maffig med både utveckling och ungdom. Först möts vi av ett fint båthus med tjärade rep, därnäst följer rejält med ek i form av chokladpraliner, kryddor, smörig kola och allmänt rostade toner. Frukten undertill ger ett intryck av hög mognad åt det mörkare körsbärshållet. Mitt i allt det maffiga tittar en god mineralton fram, som av snäckskal.

I munnen är detta en dubbelburgare med extra allt. Stor frukt med rejäl mognad, stora tanniner med rejält grepp, stor ekfatskaraktär, stor stadig syra - och uppfriskande mineraler! Som en monstertruck från USA brakar denna steroidstinna barolo fram. Elegant är inte ordet, men satan i gatan så gott det smakar! Den här producenten vet hur man tillfredställer marknaden. Vinet är fortfarande ungdomligt och kan säkert lagras länge, men frågan är om det inte smakar allra bäst just nu, medan frukten är riktigt stor. Eken lär man hur som helst aldrig bli av med.

1989 Ceretto-Bricco Rocche Barolo Bricco Rocche



Ceretto är rena business-koncernen med åtta anläggningar, vinimport och tvåstjärnig restaurang i Alba. Förmögenheten byggdes genom försäljning av enklare viner, varefter man köpte in egendomarna i Barolo och Barbaresco. En intressant detalj är att namnet Ceretto knappt syns på etiketten. Man bedömde inledningsvis att det inte skulle vara gynnsamt för vingårdsvinernas prestige! 
Första årgången av detta vin gjordes 1982. Bricco Rocche är en av de bästa vingårdarna i Castiglione Falletto, belägen strax söder om byn mellan Rocche och Villero och kan beskrivas som ett mellanting av dem, här finns både elegans och kraft. Cerretto äger 1,75 hektar av totalt sex. 
Jordmånen är mager men rik på fosfor och kalk, uppbyggd av lera, silt och sand. Strax undertill finns en berggrund av Diano-sandsten. Marken håller inte vatten särskilt bra, något som kan vara problematiskt i torra år. Höjden är 312 till 370 meter, exponeringen mestadels östlig. Vingården är planterad med klonerna Michet och Lampia, 4300 stockar per hektar, beskurna 8 knoppar per ranka. 
När det gäller vinifieringen är Cerretto pragmatiker. Nuförtiden sker den i ståltankar, reglerade till 28-30 grader. En veckas maceration med flytande skalhatt, tio dagar med nedsänkt hatt. Malolaktisk jäsning i tank, därefter två års lagring i nya franska barriques. 1989 var metoderna något mer traditionella: tio dagar vid 32 grader, tio vid 24 grader, hälften barriques och hälften botti. 11 röster och en delad förstaplats.





Det blev en lyckad kväll där det var intressant att kolla efter ursprunget och moderniseringstendenserna. Framförallt var det jämn och riktigt hög klass på vinerna - från enastående till världsklass. Ren och skär njutning! Nu gäller det att hitta på tema för nästa barolo-provning.
Vi ses kanske där?

tisdag, februari 15, 2011

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status



Nyss hemma från kvällens provning med barolo-åttionior längtar vi efter ett gäng ostar och ett glas därtill. Gärna något med lite mognad som ger fullt uttryck för det klassiska Langhe.

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status får en snabb vända i karaffen och vecklar inom en kvart ut en underbart subtil doft av gammal sylt på jordgubbar, hallon och körsbär. Vi njuter av de violblommiga övertonerna, av fin balsamico, kryddlåda och nebbiolo-tjära samt omisskännlig och ursköna mineraltoner av grus och jord. Helt traditionellt och helt förtjusande!

Smaken levererar allt vi kunde hoppats på. Även efter de kostbara barolo-kanonerna är detta en riktigt skön och tillfredsställande drickupplevelse. Tanninerna är relativt lätta och örtiga men också silkesmogna utan tendenser till uttorkning. Syrorna ger vinet en härlig fräschör och struktur, dessutom finns inlindad sötfrukt och massor av salta mineraler att suga på.

Det här är ett riktigt vackert vin, som nafsar i bakhasorna på egendomens Barolo Villero men kostar betydligt mindre. Bästa flaskan hittills, fortfarande med klar potential för utveckling. Passa på att union-shoppa hos Carlo Merolli för 195 spänn.

Tidigare bloggat här med mer fakta.


ps. Liten manual i uppförande inför nästa krogbesök:

lördag, februari 12, 2011

2006 Domaine Rivaton Vieilles Vignes


Ekologiska viner KAN vara lika bra som konventionella viner, åtminstone om man svavlar ordentligt.

Där har vi en lätt tillspetsad men ändå ganska rättvis återgivning av Bengt-Göran Kronstams inställning till vinproduktion. Och det kanske till och med stämmer - när man pratar om industriellt framställda bulkviner vars produktionsbudget inte tillåter några större manuella arbetsinsatser i vingården. B-G borde sluta att skriva om skräp.

Om vi istället tittar på riktigt vin, produkter från skickliga bönder och passionerade konsthantverkare, så ligger det annorlunda till. Allt annat lika, så ger de vingårdar som sköts med ekologiska och/eller biodynamiska metoder ofta bättre resultat än de konventionellt skötta (SB:s ekomärkning är ju förresten rena skämtet när man vet hur många som valt att gå den här vägen utan att göra något särskilt väsen av det). Och när en elitproducent i ett klassiskt område ger sig på att toppa sin redan höga kvalitet - då konverterar man till biodynamiskt. Tänk DRC, tänk Pontet-Canet, tänk Zind-Humbrecht, tänk Bürklin-Wolf.

Sedan har vi svavlet. Det är absolut nödvändigt när det gäller bulk- och boxviner (med största sannolikhet var de billigheter som B-G testade rejält svavlade) de flesta vita viner och söta viner (glöm för all del inte att köpa Ipren samtidigt som sötingarna). Det hjälper också den som slarvar att täcka upp för sina misstag, för skadad frukt och brist på hygien i tankar och fat. Röda viner är mindre ömtåliga tack vare sina tanniner, men ska vinerna klara av att förvaras varmt bör man använda svavel som konserveringsmedel. Tänker man lagra under längre tid är det ändå önskvärt med en sval temperatur, för efter några år har vinet använt upp det fria svavlet och måste under resten av resan klara sig på egen hand.

Men om nu vinmakaren grejar att arbeta med låga svavelhalter kan resultatet bli fantastiskt harmoniska drickupplevelser. Kvällens vin redovisar en nivå på totalt 10-20 mg/l. Upp till 10 mg sulfiter uppstår naturligt under jäsningen medan EU:s gränsvärde ligger på 160 mg/l.

2006 Domaine Rivaton "Vieilles Vignes" Côtes du Roussillon-Villages har buteljerats utan filtrering och uppvisar en fast fällning i flaskan. Doften när vinet vänt i karaffen är helt fantastisk - storslagen, vidöppen och fint samlad. Vi får järn och blod, vi får syrener, violer och lavendel. Vi får massor av mörka skogsbär, inte minst blåbär. Kulspetsbläck och röda äpplen, salmiak och knallpulver.

Smaken har en fantastiskt läskande syra, en härlig transparens och underbart rik blå frukt med en gnutta sötma och sensationer av knallpulver. Ingen ek ställer till det i munnen, här är det betong som gäller och druvan carignan i all sin skönhet och glans. Detta är ett enormt tillfredsställande vin med utpräglad personlighet och en drickvänlighet som få - ja, rent ut sagt överjävligt bra.

Svala 2006 har bidragit till en fenomenal fräschör. Vi graderar upp ett redan högt betyg - drickfasen är ännu bättre än förut - och noterar att det inte är några som helst problem med hållbarheten. Minst fem år till bör funka om temperaturen är rätt.

Från Vinik, 175 kr. Aktuell årgång är 2007.

Tidigare bloggat här.

torsdag, februari 10, 2011

1999 Mas des Chimères Coteaux du Languedoc


Debattens vågor kluckar hörbart i svenska vinmedia. Ekologiska viner, är det skit eller kanel? De svenska vinskribenternas överkucku är avvaktande positiv till ekologiskt odlade viner, men sågar ändå generellt och rubrikerna blir "Svaga och gamla ekoviner" samt "Ekovinerna ger dålig klang i glaset". Synd med en artikel som sänder ut tråkigt bakåtsträvande signaler till allmänheten - till vad gagn, egentligen? Det kanske kostar lite mer att göra bra ekoviner än den prisnivå där B-G harvar runt för att finna sina dåliga exempel? Som vanligt beror det på vad man väljer att hälla upp. Plocka med omsorg!

Ikväll dricker vi en mogen sydfransos som är framställd med ekologiska och biodynamiska metoder (egendomen i Octon är på väg mot officiell certifiering), naturjäst och försiktigt svavlad: 1999 Mas des Chimères AOC Coteaux du Languedoc. Druvmixen är 45% syrah, 37% grenache, 9% mourvèdre och 9% carignan från stockar med en medelålder på trettio år. Skördeuttaget är lågt, 20 hl/ha. Druvorna avstjälkas innan cuvaison som får ta lång tid på sig, sex till åtta veckor. Uppfostran äger rum i använda ekfat (400 och 600 liter) under minst ett år, och buteljeringen görs utan filtrering. Hållbarheten uppges vara 8-10 år utan anledning till oro.

Vi låter vinet vända i karaffen och häller upp. Färgen är djupt sammetsröd med nyanser som lovar både ungdomlighet och mognad. Doften talar samma språk, en frisk och ren näsa med lysande fruktighet av svarta vinbär, hallon och körsbär. Faten och ursprunget ger skön bottenklang av lakrits, svarta oliver och tjära, samt finstämd garrigue. Vi hittar ingen funk eller orenlighet, däremot rostiga järnmineraler samt en gnutta tjinouskisås (kakao/kola) som förmodligen härrör från faten och bidrar till charmen. S: det här doftar jättegott!

Smaken erbjuder riklig stoppning och är precis lagom fyllig och sötfruktig med en antydan till likörtoner och syror på avrundat medelvärde. Till maten uppskattar vi drickbarheten och den härliga örtigheten som möter upp och garanterar fräschören, därtill får vi trevlig sötlakrits och hyggligt mycket tanniner med en balanserat uttorkande avslutning.

Uttrycket är gott, hederligt och autentiskt på ett behagfullt rustikt sätt, dessutom förvånansvärt friskt och ungdomligt, inte minst när vi jämför med Gilles Robins nittionia som hade en längre gången - om än mycket positiv - utveckling. Till fetaostfyllda lammfärsbiffar med kryddvärme av torkad turkisk paprika, samt ugnsrostade grönsaker och en svalkande yoghurtsås med vitlök sitter Guilhem Dardés nittionia som en smäck.

Nej, det är ingen fara för att frukten i detta vin ska vika ner sig i första taget. Ett bevis så gott som något på att välgjorda lågsvavlade ekoviner kan ha en häpnadsväckande livslängd.

Importeras av Vinik, kostar 160 kr. Kanske finns det någon flaska kvar. Nittiosjuan var ännu bättre när vi vertikalprovade ett dussin versioner förra året. Besök Mas des Chimères på hemsidan.

onsdag, februari 09, 2011

Gilles Robin 1999-2007


Norra rhône och crozes-hermitage har hamnat i bakvatten, den saken är klar. För fem år sedan var det svenska intresset betydligt större för de här klassiskt proportionerade vinerna, men under de senaste åren har området tappat i försäljning med 20-30% per år. Man kan fundera över vad det beror på. Under den här perioden har istället mer fruktsöta och kraftfulla viner vunnit mark - fram till mitten av decenniet var exempelvis södra rhône och grenache ungefär lika iskallt som crozes och syrah är idag. Mycket har det nog att göra med hur pass dynamiskt distriktet framstår just för tillfället: nittiotalet var progressivt i norr, medan södern har sett fler nya producenter gå solo under 2000-talet. Södra rhône har fått in flera fem-ettor - särskilt skörden 2007 var ju avgörande - medan nordrhônarna fick nöja sig med ett någorlunda hyfsat år 2007 för att sedan få det rejält svårt under 2008. Det kan också spela in att farbror Bob verkar ha tappat intresset för norra rhône för att fokusera på sin kärlek till châteauneuf-du-pape, och trenden bland vindrickare, bloggare och nya importörer har inte helt oväntat gått åt samma håll.

En som fått känna av detta är Boris Iliev på lilla agenturen Aratus. Under flera år hade han Crozes-Hermitage Papillon listad i ordinarie sortimentet, men för något år sedan åkte den ut. Vi blev kontaktade med frågan om vi ville delta i en vertikalprovning av Gilles Robins viner. Jo tack, det skulle vara väldigt kul med tanke på att vi följt de här vinerna under större delen av det gångna decenniet och har flera årgångar i källaren. Runt bordet sitter även fyra auzonare med talrika erfarenheter av egendomens viner.

Först en uppvärmare med halmgul färg. Doften bjuder på fet gul frukt med halm och gula äpplen, samt en lätt fatoxidation med känsla av vermouth och några droppar arrak. Från växtriket hittar vi också anis, fänkål och mynta. Smaken är småfet i kroppen och rätt kraftfull med smått vermouthlika aromer och en syra som är fast men inte hög. Strukturen är bra med gott om sten. Rätt fyllig alkohol med lite anissälta i eftersmaken. Ett gott men lite annorlunda vin för oss som mest dricker riesling.

2006 Crozes-Hermitage Les Marelles

100% marsanne med uppfostran i ekfat, 20% nya.

Första röda rundan:

1. Färgen är ljus oxblod med blåröd kant. Doften är öppen och rödfruktig med god utveckling mot finska tjärpastiller, fet lakrits, rostbiff, kola och läder. Piptobak och nytvättad askkopp noteras av andra runt bordet. Smaken medelfyllig och måttligt tät med en välvässad syra åt lingonhållet. Aromerna förenar lingon och röda vinbär med lagerblad och korvspad där en av provarna kokt upp sina gamla läderhandskar. Det här är riktigt gott och trevligt att dricka, men också en smula fruktglest, så att syran sticker iväg. En gräddsås till köttbullarna bör fixa till den saken. Vinet är medelålders med viss utveckling, cirka fem år gammalt. Ett mellanår som 04 eller 06. Dricks bäst nu.

2006 Crozes-Hermitage Papillon

Ståltankad syrah som buteljeras efter ett drygt halvår för att säljas ung och drickas på frukten. Men utvecklingen är trevlig och utan ek får man fin transparens och typicitet. Finns kvar i BS för 127 kr, levererar för 50 spänn till. Vi beställer för att testa hemma också.

2. Färgen är blåare och mer färgintensiv än föregående. Doften är floral, något grön, med djupare och tätare frukt samt lakrits, järn, köttsaft och svartpeppar. Smaken tät och oförlöst, med utmärkt stoppning, en del lakritsaromer och åtstramande tanniner som efterlämnar en viss bitterhet. Vinet känns något för hårt extraherat i nuläget, men lär vinna på ett par års lagring. 2005?

2007 Crozes-Hermitage Papillon

Snart i BS för 134 kr.

3. Färgen är ljusare brunröd med finkorning fällning. Doften är rejält utvecklad, rent av madeiriserad, med karaktär av kokta söta bär, katrinplommon, ankommet kött, hostmedicin, jägermeister och nyregnad skogsbrand. En brun doft utan fräschör. Smaken har låg syra, osöta portvinstoner, trött frukt och allmänt gäddhäng. Stapplar fram längs Sunset Boulevard med sikte på Råckstagrillen. En nolltrea utan minsta tvekan.

2003 Crozes-Hermitage Papillon

4. Doften är urläcker, komplex och fint balanserad. Alla komponenter kommer till tals utan att någon tar över. Vi finner härliga kryddtoner, djurisk sexighet, finfin köttighet, friska rotfrukter, mörkröd sammetsfrukt och granitstinna mineraler. Lite spearmint på toppen och karamellpojkarna som kola-fjäskar på ett ganska oemotståndligt sätt. Smaken är elegant syradriven, rent av burgundisk i sin silkiga munkänsla där de måttliga tanninerna är kammade rakt medhårs. Härlig harmoni - det här vinet är à point just nu. Klart bäst av de fyra första, schysst årgång, troligen 2001? Vill ha!

2001 Crozes-Hermitage Papillon




Andra rundan, mörkare och mer likartade i uppenbarelse, svårare att gissa:

5. Mörk färg och en fint utvecklad och rejält komplex doft som börjar med krutrök, svartpeppar, järnrika köttsafter och balanserade ekfat. Frukten är rödsvart med inslag av finaste cassis, saftiga blodapelsiner, katrinplommon och toscanska surkörsbär. Dessutom får vi toner av viol, fet lakrits, piptobak och lite lim. Smaken bjuder på sötare frukt än i föregående flight, med fylligare kropp och rikligare tanniner utan kantighet. Vinet har utmärkt struktur, grepp och längd med en lite toscansk syrlighet i eftersmaken kombinerad med typiska syrahlingon. Detta är ett steg upp jämfört med föregående viner. Enastående bra, och drickfönstret är stort: då, nu och flera år till. Med lite ek så är det nog Albéric Bouvet, kanske nollsexan?

2003 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

Det var som attan! Förmodligen handlar det om skillnaden mellan unga och gamla stockar i en varm årgång. Gilles tycks ha använt den brända frukten i standardtappningen som vad vi minns smakade gott i början, men uppenbarligen hade en kort hållbarhetstid. Tidigare bloggat i maj 2006, vi var lika förtjusta då.

6. Mörk färg och en återhållsam, aningen knuten doft med lakrits, tjära, tobak, gummi och elegant parfymerade syrahdrag. Trots återhållsamheten tycks den här doften ha viss utveckling. Smaken ger söta aromer med bra intensitet, tätare frukt och bra harmoni utan bitterhet. Inte överdrivet tanninrikt, men avslutningen fortfarande lite kantig. Ändå ett vin som är lätt att dricka och gilla. 04 eller 06, det ska ju vara 06 lärde vi oss i förra flighten?

2006 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

7. Doften är återhållsam med fet lakrits, anis, söt tjära, söta bär - ja, en varmare, mognare frukt än genomsnittet. Mörkare, dovare med inslag av surkörsbär, tobak och askkopp. Smaken ger tät frukt och bra tanniner med viss bitterhet, fortfarande knutna med potential för framtiden. Ett tuffare vin som tycks hårdare extraherat, eller så är det bara året. Känns yngre än de andra, tydligt tunnlat, men öppnar upp med luft. Sparas i flera år till. 05?

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

Tidigare bloggat här och här. Vinet tycks ha biffat på sig sedan dess och visar upp sig som ett vin de garde.

8. Tätaste utseendet och tätaste doften med muscovado, fet piptobak och en liten gnutta madeira/portvin. Doften är lovande, men tycks vara i tunnelfasen. Smaken ger rejäla, småtuffa tanniner med viss bitterhet, och fortfarande ett lite kantigt intryck som har en bra bit kvar till silkighet. Fortfarande alltför ungt, göm och glöm. 07 eller 06?

2006 Saint-Josèph Cuvée André Péalat



Tredje rundan, nu efter en rejäl varmrätt av globaliserade lindströmmare kryddade med spiskummin och potatiskaka därtill:

9. Ännu en tunnlad doft åt det dova mörka hållet med fet lakrits, men också med fina övertoner av hyacint och blomvatten. Smaken stor, rejält tät i mitten och lite bläcklig, med rikliga doser av såväl frukt som tanniner, betydligt mer än i följande vin. Knutet men lovande, bör absolut lagras. Frågetecken för eftersmaken som är lite kort i dagsläget. Bör väl vara ännu en nollfemma? Péalat alltså...

2005 Crozes-Hermitage Cuvée 1920

Ser man på. Första gången vi testar denna cuvée från gamla stockar. Intressant och lovande, men försvarar inte dubbla priset jämfört med andra cuvéerna. Åtminstone inte än.

10. Doften är floral, helt förtjusande med toner av violer, syrener, lim och lösningsmedel. Skinande nickelpastiller, lysande vinbärsaromer, gröna örter, svarta oliver, tjära och lakrits. Underbart sniff! I smaken dominerar den härliga syran, balansen och fräschören. Frukten är precis lagom tät utan tecken på överextraktion - ingen bitterhet - men bjuder på sig och levererar både intensitet, utmärkt grepp i tanninerna och snudd på burgundisk elegans. Fortfarande spretar det lite i slutet - aningen grönt och åtstramande - men smakar ändå redigt gott. Några år till så är vi framme...

2005 Saint-Josèph Cuvée André Péalat

Tidigare bloggat maj 2007. Här har det hänt positiva saker! Prognosen från då verkar slå in: 2013-2014 är det dags att börja njuta färdiglagrat vin. Parkers slut på drickfönstret 2014 är på tok för snävt.

11. Doften ger mörkare frukt med gott djup och viss mognadsutveckling, fortfarande utan den riktiga definitionen i det ljusare registret,  men med avrundande basnoter av choklad och lakrits. Härlig syra, oklanderlig fräschör, bra intensitet, gott grepp och behaglig längd. Fortfarande ganska ungt, två år till skadar inte. Hamnar dock klart i skuggan av nästa glas.

2001 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

12. I det sista glaset får vi en fantastiskt god och komplett doft. Den är trivsamt brettig eller stallig och lätt volatil med tjärpastill, lakrits, sandelträ, varmt balsamiska noter, örter, ceder, blyerts, granitmineraler samt en ljuvligt varm och mogen frukt. Vinet är mer utvecklat än alla de andra och har en utmärkt täthet i frukten med härliga aromer och finmaskiga tanniner. Det har nått sin platå där det kommer att stanna ett bra tag. Bäst i flighten, alla tecken på storartad årgång, det här måste vara en 99:a!

1999 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet



Vilken kul provning! Ja, vad lärde vi oss då? Att Papillon, som inte sett någon ek alls, ger ett rent och transparent uttryck för området och mognar relativt fort. De andra cuvéerna som uppfostrats i ekfat (20% nya) har en högre extraktion och behöver mer tid för att komma ihop. 2005 är en långsamt mognande årgång, den kan man lugnt vänta med. Lustigt nog tycks Péalat och Bouvet ha intagit omvända roller i 2005 och 2006. Ska man nödvändigtvis öppna någon av dem nu så är det 2006 Bouvet och 2005 Péalat. Men helst dricker vi 2003 nu, och väntar med de yngre. Hur som helst väldigt kul att vårt goda intryck av nolltrean står sig så här fem år senare.

Norra rhônedalen fick sin hett efterlängtade toppårgång i och med 2009 års skörd, som av vissa beskrivs som den bästa man någonsin fått in. Även 2010 var väldigt lyckad, men kvantiteten var mindre. Vi kan förvänta oss ett rejält ökat buzz kring vinerna från Cornas, Crozes-Hermitage, Hermitage, Saint-Joseph och Côte-Rôtie allteftersom nollniorna blir tillgängliga. Av Gilles Robins viner har Albéric Bouvet 09 offererats till inköparna på SB, och kommer hur som helst att listas i BS.

söndag, februari 06, 2011

Praktiska 3b-provet 2011




"Failure is not an option" bräkte Ed Harris i "Apollo 13". Inför Munskänkarnas trebetygsprov bör grundinställningen vara den motsatta: "Failure IS an option". Blindprovning är svårt, oavsett erfarenhet. Ödmjukhet är det bästa man kan ha med sig. Det här kan gå hur som helst.

Lokalerna är Läkarsällskapets på Klara Östra Kyrkogata. Det är en fin och lite högtidlig ambiance i det stora rummet med rejäl takhöjd, vita dukar och gott om plats vid borden. Ljusförhållandena är nästan bra, åtminstone för oss som sitter närmast fönstren. Vinerna provas i ISO-glas som kommer in på brickor, varefter man själv får ansvaret att lyfta av glasen utan att röra om i ordningen.

Tema 1 - Vita druvviner

Här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två. Tjugo minuter till förfogande.

1. Färgen är mycket ljust vitgul. Doften är ung och aromatisk, tydligt parfymerad, med citrus, persika, litchee och ros. En lätt gewurz? Smaken är ung, ren och helt utjäst. Rätt så god och frisk med en gnutta beska och alkoholkick i slutet. Gissningsvis en enklare gewurztraminer. Pinot gris som reserv.

2009 Fincas Patagonicas Tapiz Torrontés, Mendoza

Första gissningen känns klart rimlig, medan pinot gris fick slinka med ganska omotiverat. Enligt Oz Clarke är Torrontés "...i själva verket flera olika druvsorter, som inte alla har den muscatliknande doft som druvan är berömd för. Torrontés doft kan också påminna om gewurztraminer, och den har även ett drag av luftrenare. Den är blommig, tvålaktig och ibland lätt kryddig." Detta är fortfarande terra incognita för oss, så någon poängplockning var hur som helst utesluten. Här kammar vi noll.

2. Färgen är vitgul. Doften diskret, stenig med kalkgrus, flintrök och lite ylle. Fin frukt undertill, allt som allt ger nosen en känsla av chablis. Smaken bekräftar, torr och god med fin mittfrukt och behaglig syra utan hårdhet. Bra längd med lite stenig känsla. Chardonnay som förstaval och chenin blanc som reserv, även om syran inte har den rätta hårdheten för den druvan.

2009 Michel Laroche "L" Chardonnay, VdP d'Oc

Fyra poäng, tack så mycket. Och vinet är faktiskt förbluffande gott och bra för att kosta 75 spänn. Bör testas på hemmaplan.

3. Färgen är vitgul. Doften diskret med vitblommiga toner, gummi och lime. Det känns som en riesling och just den doftkombon brukar vara australiensisk. Smaken ganska rikt fruktig, med behagligt mjuk syra och en gnutta sötma. Slutet är fruktigt utan mineralkänsla. Nya världen-riesling med sauvignon blanc som reserv.

2009 Delicato Vineyards Clay Station Viognier, Lodi

När man betraktar smaknoteringarna borde de fått oss att överge rieslingspåret. Men doften hade redan sagt sitt. Sauvignon blanc var en ganska omotiverad och dum andragissning. Noll poäng.

4. Färgen är vitgul med något rikare utseende. Doften först diskret, sedan grusdamm och andra mineraltoner, ungt druviga drag av gråpäron med lite persika. Smaken har riktigt bra extrakt, viss fetma och god kraft. Aromer av päron med skaltoner, medelsyra och en kryddighet med alkoholvärme i svansen. Typisk grüner av bättre slag med dito silvaner som gardering.

2009 Schloss Gobelsburg Kammerner Lamm Grüner Veltliner, Kamptal

Nysläppt och bra om man gillar den här druvsorten. Lagras några år tills pärontonerna lagt sig och alkoholen integrerats bättre. Fyra poäng.



Tema 2 - Vita distriktsviner

Här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret. Trettio minuter.

5. Färgen ljust vitgul. Doften ung, ren, smått mineralisk och något vegetal. Återhållsamt på ett elegant sätt. Smaken torr, ren och frisk med bra syra, elegans, intensitet och längd. Det vegetala för tankarna till övre Loire, men vi hittar ingen flintrök/krutrök som i Pouilly. Därför Sancerre i första hand med Menetou-Salon i andra.

2009 Quinta do Ameal Loureiro, Vinho Verde

Portugal var tyvärr inte med bland gissningarna, men när man tänker sauvignon blanc av lättare slag så är det klokt att även tänka på vinho verde - det har vi lärt oss vid flera tillfällen. Nu var detta en loureiro vilket inte precis gjorde saken enklare - vanligtvis är det ju alvarinho i vinho verde. En poäng för årgång.

6. Färgen är ljust halmgul. Doften är stor, med massor av rostade fat och kryddtoner. Fruktaromerna är stora, feta och gula med citrus, persika och vanilj. Solmoget och riktigt rejält med ek. Spontant snackar vi chardonnay från nya världen: californien, australien eller sydafrika. Den behagligt torra smaken bekräftar med sin låga syra och småfeta kropp. Men vad som komplicerar intrycket är att smaken borde haft lite varmare alkohol för att uppfylla bilden. Alkoholen är inte över medel, och upplevelsen i munnen har verken tyngd eller värme, men faktiskt en viss elegans - förvirrande. Sydafrika och Tulbagh med Bourgogne och Meursault som alternativ.

2008 Château Larrivet-Haut Brion, Pessac-Léognan

Aj, här tog fatrostningen över totalt. Vi provade nollsjuan så sent som i tisdags, den hade en tydligare druvkaraktär och mindre dominant ek - en bättre version liksom nollsexan.  Svaret ger en poäng för reservlandet och en för året.

7. Färgen är mycket ljust halmgul. Doften ung och ren med fina örter, vit persika, sten och framträdande mineraltoner som drar åt kattlåda. En kittlande och läcker nos, riesling utan tvekan, den lilla örtigheten säger Wachau. Smaken är helt utjäst och mineralstinn med rejält extrakt, stor kropp och bra alkohol runt 13,5 som på intet sätt står ut. Kraft och elegans i förening. Riktigt hög kvalitet och perfekt balans. Extremt bra och lagringsdugligt vin. Alzinger? Wachau med gardering på Kamptal.

2009 A. Christmann Königsbacher Ölberg Riesling Trocken, Pfalz

Har österrikarna börjat tappa upp sina viner i tyskland nuförtiden? Jäkligt bra hur som helst, GG-klass, inga tendenser till övermognad, bra pris, starkt köpläge. En ynka poäng för årgången.

8. Färgen är ljus med lätt rosa/kopparfärgade reflexer. Doften är spännande och annorlunda. Lätt blommig med toner av öljäst, kvittenäpple och cider. Dessutom bivax och antydan till bokna äppeltoner, lite utveckling alltså. Smaken är helt utjäst, men ändå mjukt fruktig, med en hög men inte hård citrussyra och tydlig kalksten i munkänslan. Aromerna är guläppliga med skaltoner. Detta är verkligen gott och besitter såväl elegans som originalitet. Kalksten och hög syra är lika med Loire och chenin blanc, och vinets personlighet hör hemma i Vouvray med gardering på Savennières.

2009 Bourillon d'Orléans Vouvray VV Coulée d'Argent Sec

Såja, äntligen en poängplockare! Men vi trodde att vinet var äldre än 2009 och tappade en pinne där.



Tema 3 - Röda druvviner

Även här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två.

9. Färgen blåröd, mörk men transparent. Doften ger mörk bordeauxlik frukt plus ek. Lakrits, malört, korint, tobak, bläck, blyertspenna, lite vanilj. Tycks vara ungt och merlotdominerat, gissningsvis från högra stranden. Smaken är rätt fyllig och generös, oväntat intensiv och kryddig. Vi måste ta med Spanien i bilden. Förstagiss på merlot med gardering på tempranillo.

2008 Kanonkop Pinotage, Stellenbosch

Låt oss gå igenom våra fördomar: detta är inte rökigt och vi hittar inga gummimattor, ej heller eldad bakelit. Inte heller noterar vi kombinationen grönt och bränt. Detta är bra för att vara Sydafrika och pinotage även om vi inte lär springa iväg och handla. Noll poäng.

10. Färgen är svartröd, transparent men med hög densitet. Doften ger rik, mörk sötfrukt med toner av vinbär och plommon samt en rätt hård rostning som doftar bränt eneträ, kryddor och kaffe. Spontant tänker vi Californien och solmogen cabernet. Smaken balanserar högre syra med dito alkohol i en bra struktur med tuffa tanniner och gott om krydda och rondör från ekfaten. Mycket av allt helt enkelt. I slutet får vi ett småbittert bett och tanninerna blir uttorkande i eftersmaken, lite som svart te. Dags att byta spår. Vi är antingen i Toscana eller Ribera del Duero, och i vår smak har man använt alldeles för mycket ek. Sangiovese med gardering på tempranillo.

2007 Cruz de Alba Crianza, Ribera del Duero, Tempranillo

Två poäng för andrahandsalternativet, som borde varit det första om vi lyssnat mer på magkänslan: varm frukt och krydda. Nu blev det sangiovese pga det lilla bittra bitet och te-torkan.

11. Färgen är rödsvart, aningen ljusare än föregående med blåröd kant. Doften är återhållsam med svalare frukt och några vegetala inslag. Mörk frukt med rätt gott om örter, lite blomstjälk och rejält med ekfat åt det moderna hållet. Mörk frukt och fat. Tannat är den första druva som poppar upp i huvudet. Smaken ger rejält med tanniner i en drygt medelfyllig kropp utan sötma. Slutet är lite uttorkande. Kvaliteten är god men inte enastående. Det vegetala draget får oss nu att tänka italiensk cabernet i första hand och tannat får stå kvar som reserv.

2008 Fonterutoli Chianti Classico, Toscana, Sangiovese

Aj, ett tydligt exempel på hur det föregående vinet spelar bort gissningarna totalt. Den här omgången har så mycket tanniner - särskilt fyran - att smaklökarna börjar ta stryk. Vi längtar efter att äta upp den fådda ostfrallan som vi sparat i syfte att rädda gommen om det skulle behövas. Noll poäng.

12. Färgen är mörk med blåröd kant. Doften ger sötare frukt med lätt volatila drag av hallon och något fikon. Svettigt trä och pinje. Det här känns italienskt. Smaken är intensiv, rätt fyllig och lätt kryddig men fortfarande utan någon upplevd sötma. Tanninerna är riktigt tuffa, i slutet tar de ett gruvligt järngrepp på smaklökarna som snyggt går ner för räkning. Inte många druvor kan prestera tanniner av det här slaget. Sagrantino seglar upp på förstaplats, medan aglianico och mourvèdre är med i matchen.

2008 La Bastide Blanche Bandol, Mourvèdre

Kombinationen hallon/fikon borde ha fört tankarna till grenache som utgör en mindre del av vinet. Då är vinet sydfranskt och med hjälp av de tuffa tanninerna zoomar man in på Bandol. Lätt som en plätt!     
Noll poäng, alltså. Dags att äta ostfralla, den smakar fantastiskt. Som avkoppling betraktar vi Klara kyrka genom fönstret.


Tema 4 - Röda distriktsviner

Även här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret.

13. Färgen är måttligt tät med blåröd kant. Doften är lite knuten men har en tydliga limtoner och en hel del fat med viss rostning, samt drag av tobak och tjära. Smaken har en sötsaftig inledning och en kryddig mittsmak med alkoholvärme. Måttligt tanninrik och rejält eldig i slutet. Vi väljer Valpolicella i första hand och Priorat i andra.

2005 Morgadio de Calçada Grande Escolha, Douro

En poäng för året. Note to self: lim är något vi brukar hitta i röda portugiser.

14. Färgen är klart blåröd med lila kant. Doften är ungbärig med vinbär, blåbär och hallon samt snyggt genomförda drag av kolsyrejäsning. Mineraltoner och våta stenar är klart positiva. Beaujolais eller cab franc från 2009? Smaken är bärigt saftig med bra koncentration i mitten där fruktaromerna nästan exploderar i munnen. Frisk syra, svalkande mineraler, god sötfrukt och oväntat bra tanniner för vintypen. Alldeles utmärkt! Det känns som aktuella årgången av Duboeufs Morgon, med gardering på Loire och Saumur.

2009 Georges Duboeuf Morgon, Beaujolais

Den här var nog lätt att spika för samtliga deltagare. Första sjupoängaren. Inom parentes inte helt olik vår favorit 2009 Domaine de la Pepière Cuvée Granit vars vinbärsaromer är renare, tanninerna mindre men silkigare.

15. Färgen uppvisar framskridna mognadstoner åt det brunröda hållet, ganska ljust med lite fällning. Doften är utvecklad och rejält brettig med plåster, örter, båthus och stall. Nosen känns bekant från såväl fullmogen Pegau som en gammal Montus CP från -91. Smaken är kryddig, småvarm och örtig. Moget saftig men osöt med lätt uttorkande te-tanniner och tjära i eftersmaken. Gott moget vin men lite över kullen. Châteauneuf och Pegau, kanske en nittiosexa, med gardering på Madiran.

2001 Château Les Ormes de Pez, Saint-Estèphe

Bordeaux på steroider, säger gamlingarna om Pegau. Men här tog tyvärr hjärnan över, eftersom Pegau figurerat vid tidigare prov. Vinet hade brettigheten, men inte stoppningen man kan förvänta sig från Pegau. Två poäng för rätt land som tröst.

16. Färgen är mycket tät, opak med blåröd kant. Doften är öppen och sötfruktig med volatila toner av blåbär, godis, russin, mint och lite eucalyptus. Smaken är riktigt tät och intensiv, kryddig med stor sötfrukt och hög alkohol. Faten är väl inarbetade och tanninerna spelar en underordnad roll i sammanhanget - vinet är trots sin massiva och lite enkelspåriga personlighet ändå lätt att dricka och gilla. Fram med grillen! Barossa shiraz med Mendoza malbec som reserv.

2008 Kaesler Stonehorse Shiraz, Barossa Valley

En sjupoängare till, skönt!


Tema 5 - Söta viner/Starkviner

Sista omgången ger maximalt fem poäng per vin för land, distrikt, förstärkt/oförstärkt och vintyp/tillverkningsmetod. Tjugofem minuter till förfogande.

17. Färgen är mycket ljus, gulvit med glyceroltårar i glaset. Doften är druvig, ren, söt och fint parfymerad med antydan till tvål. Smaken är druvig, ren och god med antydan till skalbeska och en eldig avslutning med drag av anis och lakrits i eftersmaken. Detta kan egentligen bara vara en Muscat de Beaumes-de-Venise. Men ska man ändå gardera med något helt annat får det bli Eiswein från Rheingau.

2007 Georges Duboeuf Muscat de Beaumes-de-Venise

Fem poäng, tack för det.

18. Färgen är djupt brun med grön kant. Doften är nötig och knäckig med fina mognadstoner av tjära och båthus samt kaffe, karamell, muscovado och rik citrusfruktighet. En mycket rik och komplex nos, lätt rustik och väldigt autentisk. Smaken är fantastiskt rik på intryck med rejäl mognad, enorm frukt, kaffetoner, stenighet och märkbara tanniner. Stort och karaktärsfullt, både charmerande och intellektuellt stimulerande. Dessutom ruskigt gott. Ja, faktiskt superbt! Portugal och Madeira Malmsey, alternativt Bual med Spanien och Jerez som reserver.

NV Lustau Emilín Moscatel Superior Solera Reserva, Jerez de la Frontera

Två och en halv poäng, snälla?

19. Färgen är orangegul. Doften har tydliga limtoner med torkade aprikoser, apelsinmarmelad, honung och finns det inte lite saffran? Inte en komplex nos, men trevlig. Smaken är mycket intensiv och helsöt med en fruktig syra som nästan överröstar sötman. Avslutningen är kryddig med relativt hög alkohol även om vinet inte ger ett direkt förstärkt intryck. Riktigt bra även om det inte är stort eller märkvärdigt. Limtonerna lurar oss att tänka botrytis, högre syra och alkohol leder till furmint. Gissningen hamnar i Tokaj med Sauternes som gardering.

2003 Quinta de Bacalhoa Moscatel de Setúbal

Riktigt illa tänkt! Redan färgen är ju Setúbal och muscatdruvan ska väl inte vara så svår att känna igen. Noll poäng.

20. Färgen är rikt orange i olika nyanser, brunare och rödare i mitten och gulare ut mot de grönaktiga kanterna. Doften är mycket fruktig med massor av citrus, särskilt muscat-tonerna av apelsiner, men också aprikoser och lätt brända eller nötiga toner. Smaken rik och intensiv, med fruktig syra, tydligt förstärkt med viss tyngd. Ett gott dessertvin, troligen en Moscatel de Setúbal med gardering på Rivesaltes Ambré som också är gjord på muscat.

NV Campbells Rutherglen Muscat, Australien

En pinne för att vi begrep att vinet var förstärkt. Men muscatdruvan gav tyvärr ingen utdelning.

Så var det klart! Dags att pusta ut över välförtjänt lunch med fläskstek, sås och några överblivna slattar. Summa summarum en riktigt rolig provning, med en liten handfull viner som är värda att gå vidare med på hemmaplan. Särskilda utropstecken sätter vi för Laroches fyndmässiga chardonnay, Christmanns imponerande Ölberg-nollnia, en osedvanligt bra Morgon från Duboeuf och till sist den mogna soleran från Jerez. Men cirka 46 poäng av 108 räcker knappast för att klara sig över provets godkänt-tröskel. Vi kanske ses i februari 2013?

onsdag, februari 02, 2011

Chianti Classico 2007: Fèlsina Berardenga vs. Monsanto Riserva



Chianti Classico är nostalgi för oss. De här vinerna lärde vi oss att uppskatta ett drygt decennium innan bloggen föddes - och innan vin blev med internet - när vi som nykläckta entusiaster gav oss ut på oskyldigt lustfyllda upptäcksfärder med bil i toscanas hjärtland. Fèlsina har hängt med alltsedan dess, och vad vi kan minnas så har vi också druckit Monsanto i en dimmig forntid.


2007 Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico får en snabb vända i karaffen och landar direkt i glaset. Mörkare rubinrött med nyanser av tegel. Doften berättar om ett genomluftat, färdig-utvecklat vin med toner av järn och varm frukt, mest sötsura och delvis torkade körsbär samt nypon, farin, mandelmassa, ättika, vanilj, havssalt, läder och te. Frukten är supermogen och de öppna fattonerna är uppenbara - det är snudd på traditionella riojavibbar över det hela.

Smaken är mjuk med vänligt fruktig syra, små örtiga tanniner och varma utvecklade aromer i riserva-stil. Aningen bittert som av körsbärskärnor. Denna nollsjua är ett smeksamt medhårsvin som saknar det där riktiga lyftet. Dricks allra bäst just nu och inom högst ett par år. Visst är det gott, men köpa igen? Tja, kanske... fast nog hade vi förväntat oss lite mer stuns.


2007 Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva har en osannolikt skön retro-etikett som utseendemässigt inte ändrats sedan 1960-talet. Glaset har hög lyster, vinet ser ungt och friskt ut. Doften är extremt mineralisk med spets och djup. Vi får en känsla av krossad sten, järn och te. Dessutom gott om örter - oregano, malört med mera - över en tuff, mörk körsbärskärnig frukt som har antydan till osöta likörtoner. I botten anar vi undervegetation, svamp och mossa. Här finns ingen inställsamhet, inga märkbara fat, inget varmt eller sött.
En spännande och respektingivande hardcore-näsa.

Smaken följer upp på ett kraftfullt sätt. Stor och len till det yttre, tufft kärnfull i frukten och rejält mineralstinn i mitten - som flytande sten. Ja, strukturen är faktiskt enorm - hårt vässad - med potential för framtida storverk. Associationerna går till 2007 Saint-Cosme Gigondas, eller varför inte 2007 Saint-Préfert Châteauneuf-du-Pape? En italiensk version med högre syra och lägre alkohol, fast med ungefär samma uppförande och längd. Enastående bra!

Det vi får är två distinkt olika personligheter, och ingen av dem har egentligen något att göra med den internationellt anpassade toscana-stil som präglas av modernt extraherad frukt och ny rostad ek. Kvalitetsmässigt är det också två skilda nivåer där Fèlsinas CC trots fin drickbarhet åker på stryk av den uppenbart mycket lagringsdugliga Monsanto CC Riserva. Prismässigt ligger de däremot ganska nära varandra med 149 kr (TS i november) och 199 kr (aktuell lansering i BS). Den perfekta sparringpartnern hade förstås varit Fèlsinas standardriserva, men den finns tyvärr inte att tillgå i Sverige och skulle i så fall ha kostat mer. 05an hade i alla fall knappast haft en chans i matchen, även om den smakade bra.

Slutsats: Monsantos Riserva är ett kap. Särskilt som lagringsvin, men även för den som önskar lite tuffare tag i sin unga chianti. Besök egendomen här.


ps. Monsanto fick vi som varuprov från Bristly. Om nu detta är standardversionen, hur ska då vingårdsriservan 2006 Il Poggio stå sig mot en jämbördig motståndare?

tisdag, februari 01, 2011

3-betygsviner 1 februari

Flight 1

2009 Weingut Bründlmayer Grüner Veltliner Alte Reben
(94853, 249 kr)

2008 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre
(5587, 199 kr)

2006 Château de Fesles Chenin Sec "La Chapelle"
(83221, 177 kr)

2005 Leon Beyer Pinot Gris "Cuvée des Comtes d'Eguisheim"
(90231, 299 kr)

Flight 2

2007 Château Larrivet-Haut-Brion, Pessac-Léognan
(96802, 329 kr)

2007 Antoine Rodet Puligny-Montrachet
(5336, 267 kr)

2003 Bethany Barossa Valley Riesling
(86445, 152 kr)

NV Fernando de Castilla Fino
(76135, 163 kr)

Flight 3

1989 Kloster Eberbach Steinberger Riesling Spätlese
(90198, 149 kr)

2009 Hafner Beerenauslese Neusiedlersee
(4233, 84 kr)

2002 Tenuta Sant'Antonio Colori d'Autonno Passito
(94485, 217 kr)

2004 Château Dereszla Tokaji 5 Puttonyos
(2901, 159 kr)


Extra

1996 Champagne de Bligny Blanc de Blancs
(94903, 975 kr/mg)