onsdag, mars 31, 2010

Lucien Le Moine


"Négociant haute couture" har fenomenet kallats. Det svävar en air av lyx över orden, men är begreppen verkligen förenliga? Jo tack, det får man nog säga i detta fall. Lucien Le Moine köper pressad must från odlare med gamla stockar i diverse topplägen och betalar bra för bästa tillgängliga material. Man gör aldrig mer än tre 228-litersfat från något läge, och kommer aldrig producera mer än 100 fat i någon årgång, en begränsning som avgörs av källarens storlek och av arbetsstyrkan - exakt två personer...

Paret Mounir Saouma och Rotem Bakir har sitt ursprung i Libanon och Israel, men har skänkt sitt företag ett namn värdigt en gammal fransk munk. "Mounir" har samma betydelse som "Lucien" (den ljus-omgärdade) och Mounirs tidigare erfarenheter från ett libanesiskt trappistkloster gav namnet "Le Moine" (munken). Parets första årgång var 1999.

Receptet handlar om ett långt och utdraget umgänge med drägg. Ja, med jästresterna, alltså. Samvaron äger rum i splitter nya ekfat från Loire, noggrant utvalda och varsamt rostade för att inte ekaromerna ska ta över. Både de vita och de röda bygger långsamt upp sin rondör genom den näring de hittar där nere i soppan, allt påhejat av en regelbunden men försiktig batonnage.

Vinerna får en gammeldags, reduktiv uppfostran utan omdragningar. Svaveldoserna hålls till ett absolut minimum, istället använder man den kolsyra som bildas under den malolaktiska jäsningen för att hålla vinet friskt. Man till och med sprutar in kolsyra genom en slang ner i faten, som ett komplement till konventionell batonnage. Nollsjuorna fick hela arton månader i fat, ett beslut som togs specifikt för den friska och förhållandevis lätta årgången. Dekantering i god tid rekommenderas!

Det vankas betygsprovning hos Munskänkarna i Stockholm. Egendomen presenteras av Ulf Jansson, på ett sätt som gör att vi fattar filosofin bakom godsakerna.

Första glaset skimrar ljust halmgult. Nosen har en omedelbar, vitblommig charm. Faten märks som diskreta, lättfotade aromer av hasselnötscrème och arrak medan frukten ligger någonstans mellan vita vingummin och vit persika med rätt tydlig mineralkänsla. Som sagt, en förtjusande doft! I munnen är vinet relativt lätt, ändå med bra intensitet, en behagligt avrundad munkänsla och vingummiliknande aromer. Mineraler och syror friskar upp, understödda av ett uns koldioxid. Verkligen ett charmigt och gott vin! Vänta gärna ett par år, men drick inom tio. (89)

2007 Bourgogne Blanc



Andra glaset - halmgult - har en stor, häftig, exotiskt rostad doft av smörad toast, hasselnötscrème, arrak, orientkryddor och sakta eld på ny ek. En lyxig fatkaraktär som snackar direkt med lustcentrum! Smaken imponerar - rik, intensiv och harmonisk, med stor, ren frukt och helt utan beska från eken. Syran är rätt hög, men här finns också en nästan fet, extraktrik munkänsla så balansen drar ändå åt det rundare, fylliga hållet. I avslutningen ringer mängder av långa goda citrusaromer. Mer voluminöst och klart mer tillgängligt i nuläget än glas tre. Ett maffigt vin att lagra i minst fyra år, med en förväntad livslängd på tjugo. (92)

2007 Meursault 1er Cru Charmes



Tredje glaset ser ut som tvåan och har en finstämd, knuten doft där rostat bröd, arrak och ny ek överskuggar druvaromerna idag. För övrigt drar doften mer åt det mineraliska hållet än åt det fruktiga. Smaken berättar dock precis allt vi behöver veta om framtidspotentialen. Detta är ett slankare vin än föregående, men extremt välbalanserat, med en imponerande fokuserad mittsmak, där en avmätt alkoholpower lindar sig runt de salta mineralerna till en rejält lång sensation av flytande terroir. Koncentration, balans, elegans. Ett enastående vin som behöver tid för att förverkliga sig, minst fem år men gärna betydligt mer. (94)

2007 Meursault 1er Cru Perrières



Fjärde glaset är varmt blårött i en lite djupare och mörkare nyans än väntat från Volnay. Inledningsvis är det mycket fat i doften: volatilt lösningsmedel, nytt eketrä och godistoner. Frukten liknar mest rödbeta, kanske inte är det man längtar efter i första hand. Men vad vinet behövde var bara luft: efter två timmar har bären kommit loss på ett väldigt fint sätt och påminner snarare om skogshallon. Smaken bjuder på en ganska så rik och givande frukt, med pinotbeska och aromer av hallon, örter, undervegetation och bark. Fräschören accentueras av en aning grönhet. Ett elegant och mineraliskt vin, lättast av de tre röda. Men allt är relativt! (90)

2007 Volnay 1er Cru Santenots



Femte glaset börjar med ett rykande brödbak, kanelstång och varm, mjuk pepparkaka. Lätt volatila drag finns även här, faten känns fortfarande lite som en ny träslev och vi hittar aningar av gröna stjälkar. Bären gömmer sig fortfarande bakom utanverket, men snart noterar vi ett aningen syltigt drag ovanpå en mörkare frukt som drar åt björnbär och slånbär till. Rökiga mineraltoner rundar av doftintrycken. Smaken attackerar med sträva, sandiga, fortfarande kantiga tanniner med härligt motstånd, kraft och struktur. Syran är rätt hög men frukten möter upp bra och avslutningen bjuder på ordentlig längd. Idag är helheten inte alldeles harmonisk, vinet behöver tid för att hitta fram. Mer av kraft än av elegans. (92)

2007 Clos de Vougeot Grand Cru



Sjätte glaset öppnar med en fenomenalt snygg kryddighet, närmast exotisk men ändå subtilt genomförd, med hemliga drag av rökelse, marijuana och torkad spillning. Frukten lyser körsbärsröd som surrealistiska pastiller, med stråk av crème de cassis och skimrande, feminint parfymerade övertoner. Smaken bjuder på enormt fin frukt i en viktlös, sömlös kostym - alla vinets parametrar förenas till en helhet som är i absolut jämvikt. I avslutningen bjuds på en suverän upplevelse där aromerna bara pulserar och strömmar, länge. Storslaget vin med finess - kvällens bästa. (95)

2007 Clos de la Roche Grand Cru



Slutsats: kvällen bjöd på fantastiskt jämn och hög kvalitet över hela linjen. Fatkaraktären är framträdande - men mycket bättre integrerad än vad som kanske framgår av noteringarna. Det finns gott om mineralitet och djup, vinerna kommer av allt att döma förverkliga sig på ett vackert sätt med tillräcklig lagring.

Priser: 295/845/985/640/1540/1245 inklusive moms. Vinerna ligger i Vingruppens restaurangsortiment. Kvantiteterna är små, bara några lådor per vin. Den 15 januari släpptes ett fåtal flaskor i specialbutikerna och några finns faktiskt kvar.

ps. Mer läsning från provningen hittar du här.

söndag, mars 28, 2010

Pinot-rally mot sommartid


Gamla barndomsvännerna A & M kommer på besök. Av någon anledning vankas det ofta fågel och bourgogne när vi umgås - så även ikväll. Ankan har just kommit ut ur ugnen men ser faktiskt oroväckande mager ut för sju personer. Som kompensation gör vi rikligt med gräddsås till hasselbackspotatisen och så blir det våfflor till efterrätt. Men allra först: snittar med smögenräkor och majonnäs.

Magnumbutelj ger ofta en större upplevelse än standardflaskan. Men att det skiljer sig även i själva tillverkningen är kanske inte så vanligt. På förra årets champagnedag fick vi veta att Pierre Peters låter sina magnumbuteljer ligga hela fem år på jästfällningen - jämfört med två år för standardbuteljerna. Ett parallellt smakprov på båda versionerna gav syn för sägen, och en stor flaska inhandlades strax.

Ikväll doftar NV Pierre Peters Grand Cru Blanc de Blancs Cuvée de Réserve (mg) som en jäsande degbunke. Dessutom får vi blommande liljekonvaljer, sötmandlar, lemon zest och gula äpplen. Inte en jättekomplex doft, men jättegod. Smaken är relativt utvecklad med rika aromer som drar åt dansk citronvand och gula äpplen med skaltoner. Vi njuter av en intensiv och rätt fyllig mittsmak, en skön balans med mogen syra men tyvärr blir avslutningen lite kort i rocken. Mycket skumpa för pengarna var det, hur som helst. (89)

Det första röda bjuder på en dov, återhållsam mix av mörka körsbär, lingon och hallon som lustigt nog har vissa likheter med grenache om man kunde tänka sig en riktigt sval lättversion. Något som liknar korinter är också lite oväntat så här långt norrut. Järnmineraler, salmiak, örter, undervegetation och bark kompletterar intrycken. Smaken är stramt torr, tufft elegant, med noll upplevd sötma och en örtig avslutning. Kompromisslöst på ett sätt som inte ställer sig in på egen hand men utlovar perfektion i samspel med maten. När ankan är uppäten är vi också helt överens om att det här vinet gjorde sig bäst till själva måltiden, i och med att själva mittsmaken var så solid. Men trots att vi luftat i timmar, så ger det intryck av att behöva minst tre år till på rygg. (89-90+)

2005 Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes

Det andra röda närmast hoppar upp ur glaset med en väldigt uttrycksfull doft. Överst svävar frestande ljusa blomparfymer, och något grönt inslag. Därnäst frukten - skinande röd som röda vinbär, fast med ett par blad kvar. När vi fortsätter att sniffa inser vi vilken komplexitet som finns under allt det ljusa, övertonsrika. Och vilka motsatser sen! Luxuös boudoir och gödsel. Våt mossa och vanilj. Stensöta och gummi. Ammoniak och kryddlåda. Efter föregående tuffa vin försvarar tvåan sitt ursprung med sin silkigt lena, vällustiga, nästan viskösa munkänsla. De livliga fruktsyrorna glänser i klaraste ljusrött, men här skymtar också en grönhet. Mittsmaken är också lite åt det tunna hållet, något som obarmhärtigt avslöjar sig till maten. Kan man leva med de två invändningarna är detta ändå ett enastående gott att dricka. Eftersmakens längd är det verkligen inget fel på, det händer en massa skoj en bra stund efter att man har svalt! (90-91)

2006 Domaine de la Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets

Det tredje röda framkallar en skrattretande tydlig bild av en insjö i en barrskog där det skas till att plocka lingon och blåbär. Allting i doften passar in i bilden: sumpmark, mossa, rök, våta stenar, våta lovikkavantar och en påse lakrits i fickan. I munnen är vinet avrundat och aromrikt med en skön balans mellan den svala skogsbärsfrukten och de behagliga syrorna, dessutom med väldigt trevlig muskotliknande pinotkryddighet. Eftersmaken kan inte konkurrera i fråga om längd, men har god mineralkänsla. Den lite mjukare och rundare, drickvänliga stilen har definitivt sina förespråkare runt bordet. Trots sin blåröda ungdom är det här vinet det mest konsumtionsfärdiga av alla tre. Jättegott! (89-90)

2007 Domaine Jacques Prieur Beaune 1er Cru Champs-Pimont

lördag, mars 27, 2010

Munskänkarna provar marsnyheter


I onsdags (sic!) presenterades ett urval nyheter från den minst sagt plottriga SB-månad som gått. Med sina nya utsläppsstrategier har bolaget troligen lyckats dribbla bort en hel del uppmärksamhet från själva släpptillfällena och det är ju på många sätt en bra sak. Ingen normalt funtad person kan längre hålla reda på vad som kommer när. Som extraviner hälldes en trio nollsjuor från Gevrey-Chambertin och Domaine Trapet. Vinerna provades öppet och eftersom vi också skulle hälla blev det speed-tasting. Ok, då kör vi:

I glaset en sommarutflykt med fruktkorg och godis till barnen! De flesta av frukterna är päron. Förutom kalljästa toner finns en del fina mineraler. Ett riktigt charmigt vin för utomhusbruk. (85)

2008 Manuel Rodriguez de Oliveria Encosta dos Castelos Alvarinho



God doft av gummi och honungsmelon med bara lite för märkbara ekaromer i nuläget. Annars en utmärkt balans i munnen, med skön frukt och ordentlig syrastruktur. Ett seriöst vin för lagring, och dessutom ett kap för priset. (88)

2008 Tim Adams Semillon



Champinjoner och litchee-frukter i doften. Påminner lite om en gewurztraminer. Mjuk smak, lite slapp och i sötaste laget. Vinet lever inte upp till sitt stolta namn. (83)

2007 Domaine Viticole de la Ville de Colmar Pinot Gris Grand Cru Hengst



Generösa rostade ekaromer av smöriga popcorn och fatkryddor. Kryddig, god, rund och alkoholvarm smak med rätt tydliga sensationer av nytt trä. Lagra ett år eller två, tills de integrerats. Ett välgjort vin som kräver amerikanskt orienterad gom och en grillad fisk. För tillfället har vi varken eller. (89+)

2006 Walter Hansel North Slope Chardonnay



Inledningsvis reduktiva, vegetala aromer med sjöbotten och vått ylle. Hallonfruktig, ungbärig, god pinot med livlig syra påhejad av en aning co2. Tydligt gröna toner, men alls inte oangenäma. Eken håller sig diskret i bakgrunden. Ett par timmars luftning gör susen och vinet bjuder då på tysk finess och sympatisk drickvänlighet. (87)

2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder



God pinotdoft med en hel del fatkryddiga, rostade drag. God smak med bra längd, aningen eldig, något eksträv. Lite "tillverkad" men ändå rätt givande "bonn-bourgogne". Lagra i två år för att integrera eken, och be för att frukten håller. Mer fat än terroirkänsla. Tveksamt om det är värt att följa upp den här. (86-87)

2007 Domaine Mouton Givry Premier Cru La Grande Berge



Mörk körsbärssaft med vanilj och fjäskiga fat är inte vår grej. För mycket ekbeska också. Pass på ripasso, som vanligt. (85)

2006 Corte Sant'Alda Ripasso Campi Magri Valpolicella



Kolmörk, kassaskåpstät färg. Mörk, läcker doft med brända toner, hård extraktion och rejält med ny ek. Mycket fruktig, kärnig smak med imponerande energi och längd. Det blir plustecken för både doft och smak, det här är en bra version av Gallina. Vinet talar direkt till lustcentrum och vi faller för Rivetti-tricket, igen. (89-90)

2007 La Spinetta Gallina Barbera d'Alba



Extrainkallad avbytare. Doften är packad med mosade björnbär, svarta oliver, lakrits och mörk choklad. Smaken levererar mycket av allt i en chokladig munkänsla. Med mindre av ek och mer av terroir så hade poängen blivit ännu högre. Ett härligt syrahvin som ropar efter biff. Går fint att dricka nu om man så önskar, annars lagra till 2016+. (91)

2006 J-L Chave Selections Hermitage Farconnet



Varm, plommonfruktig, sötsyltig och som så ofta i Portugal med tydliga volatila limtoner. Ett stort och ambitiöst vin, men ändå inte helt lyckat. Syrah gör sig bäst på svalare platser än Alentejo. (87)

2005 Cortes de Cima Incognito Syrah Alentejo



Direkt ur nyöppnade flaskan får vi malolaktisk smörkola och bränd kryddört. Med mer luft en charmig doft av fruktpastill, skogshallon, röda körsbär, bark och undervegetation. I munnen bjuds rödfrukt i lätt kropp, med rätt så intensiva aromer, mineraler och markerad syra. Ett riktigt gott vin på bynivå, utan att vara enastående. (88-89)

2007 Domaine Trapet Gevrey-Chambertin



Mer komplex doft, först återhållsam, övertonsrik med violer och rosor, skogshallon och röda vinbär. Bruna inslag av bark, undervegetation, ceder, blyerts och orientkryddor. Smaken är seriös och mineraldriven en i slank kropp, med intensiva aromer, struktur och rejäl längd. Utmärkt ny cuvée, en blandning av olika premiers crus. Bäst av tre om man envisas med att dricka nu. (91)

2007 Domaine Trapet Gevrey-Chambertin 1er Cru Capita



Först knuten doft som snart öppnar upp på ett helt fantastiskt sätt. Skinande frukt med blommiga viol-övertoner. Utpräglade mineraler som påminner om rostig järnkran och kalkgrus. Tydlig fatkaraktär av ceder och blyerts, barkig tanninstruktur. Härlig koncentration och balans. Mycket elegant och farligt gott redan nu. Här utlovas storverk på längre sikt. (94)

2007 Domaine Trapet Chambertin Grand Cru



ps. Länkarna går till SB.

torsdag, mars 25, 2010

2004 Domaine La Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes



Södra rhône och ny rostad ek är ingen enkel historia. Efter ett par år nere i mörka källaren har 2004 Domaine La Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes en mörk doft med brända, rostade fat, kryddnejlika och en aning volatila toner. Frukten har tappat sin primära körsbärslikör - nu handlar det mer om torkad frukt, fikon, katrinplommon och ugnsbakta kärnor av stenfrukt. Söta lakritsremmar, mörka fernetbranca-örter och fet, stenig jord.

I munnen får vi ett gott, runt, kryddigt vin med aromer av mörk choklad, tobak, russin och mineraler. Sötman är ganska uppenbar, faktiskt lite i sötaste laget i den ordentligt långa eftersmaken. Alkoholen är däremot återhållsam, vilket får S att gissa på ett svalare år som 2004. Något som blivit uppenbart med lagring är de mjuktorra ektanninerna, och en lite jolmig munkänsla med lägre syror. Vinet är inte alls lika upphetsande som när det släpptes, alltför fatpräglat - och vi ristar dit en notering i minnet om att se upp med grenache och ny ek. Hoppeligen hittar nästa flaska fram om ytterligare ett år eller två. Tveksamt, som det ser ut nu. (88)

ps. 60% grenache, 20% syrah och 20% mourvèdre. 18 månader på 600-liters demi-muids. Extra tråkigt att dissa med tanke på de exalterade tongångarna i samband med släppet.

tisdag, mars 23, 2010

Munskänkarnas Châteauneuf-du-Pape-låda


Vinmäklarna på WineFinder trålar den danska marknaden och säljer direkt till svenska konsumenter. Med den svenska vinskatten lagenligt betald levereras paketet till dörren via budfirma. Hmm, det låter ju bra, men vi har haft vissa invändningar mot idén eftersom listpriserna är ganska så höga på den danska marknaden. Det är först när det vankas tilbud som det blir riktigt köpläge. Kanske skulle det varit ännu fiffigare att handla på en marknad med lägre priser?

Men skam den som ger sig. När Munskänkarna valde ut Châteauneuf-du-Pape till Årets Vinort 2010, såg WineFinder möjligheten att presentera en blandad låda från sina danska grossister. Inte så dumt eller hur, med tanke på att tillgången på châteauneuf i svea rike inte är den bästa. Det här kan vara mumma att ha till provningar ute i sektioner, eller på hemmaplan. Sammansättningen av lådan tog ett varv inside munkies, och efter lite plock hit och dit stod sextetten klar. Med tanke på att den fina årgången 2007 nu är på upphällningen kan man knappast klaga på uppställningen. Och priserna slår de svenska med en noslängd, i de fall vinerna synts till här hemma :

2007 Domaine La Barroche Cuvée Terroir (238 kr)

2007 Domaine des Sénéchaux (335 kr)

2007 Domaine du Vieux Télégraphe Télégramme (257 kr)

2007 Le Vieux Donjon (369 kr)

2007 Domaine du Marcoux Cuvée Tradition (397 kr)

2007 Domaine Bois de Boursan (261 kr)

Sexpacket kostar 1858 kr, och man behöver inte vara medlem i WineFinder för att beställa. Erbjudandet hittar du här, komplett med Parkernoteringar. Eftersom tillgången är ungefär 300 lådor är det nog bäst inte fundera alltför länge...


ps. Bilden är tagen från Julien Barrots lott i i Terres Blanches. Druvorna som hamnar i Cuvée Fiancée...

2002 Weingut Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein


Stenskrift om en kamptal-riesling som levererat på ett fantastiskt sätt de tre gånger vi umgåtts. Ikväll till dubbelpanererade gösfiléer.

2002 Weingut Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein har en underbar, utvecklad doft: småfet, snudd på krämig med citronskal, mandarin, grapefrukt, honung, petroleum, cykelkällare, sten och tallbarr.

Oh, vilket rieslingdricka! Här bjuds kraft, struktur och mineralsälta - frukten rik men slank med aromer av mandarin och grape. Syran är fortfarande livlig, munkänslan som källvatten tappat rakt ur berget. Som ystra sjuåringar på skolgården leker spritsen fortfarande på tungan. Eftersmaken är lång, mineralisk och givande. Alls ingen brådska att dricka upp. (91)

Den enkla smaknoteringen, roten till allt vinbloggande....

söndag, mars 21, 2010

2006 Pelissero Barbaresco Nubiola


Det är något särskilt med Giorgio Pelissero - han lyckas få sin frukt att glänsa som röda pastiller! När importören Moestue hade vinfeber i februari fick vi träffa honom för andra gången på relativt kort tid.
Förra gången gällde det hans nollfyror från barbaresco - nu var det redan dags för nollsexorna. Och det finns en del likheter mellan årgångarna. Men kalla honom inte modernist så han hör det!
"På många sätt är jag är mer traditionell än dem som brukar kallas traditionalister"...

Den nebbiolokvartett Pelissero presenterar består av 2007 Langhe Nebbiolo - nästan lika bra som den härliga nollsexan - och de tre barbareschi Nubiola, Tulin och Vanotu (samtliga från 2006). Gemensamt för sistnämnda trio är den övertonsrika och absolut klockrena rödfrukten. De utgör en uppåtgående trappa av tanniner - särskilt Vanotu tar tungan i ett respektingivande järngrepp...

En utmärkt presentation av Pelissero finns att läsa hos Moestue. Här fastnar vi särskilt för ett par formuleringar: "Vinstilen är rödfruktig med markant fruktkoncentration och fast, mogen tanninstruktur" - visst, precis så! "Nubiola produceras med en blandning av moderna och traditionella tekniker, där lagring och mognad sker i barriques och stora ekliggare, och enbart en liten del av ekfaten är nya (10%)" - bravo, inga rostade aromer som stör...

När vi så öppnar en flaska 2006 Pelissero Barbaresco Nubiola på hemmaplan möts vi av den förväntat renfruktiga doften, som påminner om halloncoulis och rödavinbärsnickel med en klick rönnbärsgelé och en skvätt blommig crème de cassis. Diskret understöd kommer i form av lakrits, tallbarr, örter och en liten rökpuff. Mums!

Den här smaken går till omedelbar attack. Nebbafrukten är stor och
up-front på ett klart modernt sätt medan eken håller sig föredömligt på mattan. Den lilla upplevda fruktsötman är avmätt mot ett helt läskpapper av tanninsnörp, medan mineralkänslan är salmiaksalt och lingonsyrorna fint balanserade. Det som gör vinet så roligt att dricka redan nu är kombinationen av skickligt extraherad frukt och rejäl tanninstruktur - man får verkligen utdelning i munnen! S hallucinerar fram en renfilé med messmörssås och lingon, men den som har lite hår på smaklökarna vågar sig absolut på att dricka vinet på egen hand. Njut nu och under de närmaste fem åren. (91)

ps. Det finns fortfarande rätt gott om flaskor kvar i specialbutikerna. På senaste italiendagen provade vi La Spinettas nya 2006 Barbaresco Bordini (redan slut), men gillade Nubiola klart bättre. Och psst, ni som bor nere i Skåne kan handla på SuperBest i Charlottenlund till bättre priser....

lördag, mars 20, 2010

2004 Tenuta San Giorgio Ugolforte


Brunello di Montalcino från en hallstämplad årgång låter ganska lockande, eller hur? Åtminstone för gamla aficionados som oss.
Men rätt mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan vår kärleksaffär med Montalcino började, där nere i fortezzans källarsvalka. Efter målmedveten marknadsanpassning till miljontals amerikanska kunder, och en saftig vinskandal senare, är brunello-etiketten inte längre den mest kassaskåpssäkra garantin för klassiskt vin.

Tenuta San Giorgio är en helt ny bekantskap för oss, vi har inte ens hört namnet förut. Guido Folonari odlar 10 hektar vinmark i sydöstra delen av appellationen, nära Castelnuovo dell'Abate, på höjder mellan 350 och 450 meter. Jordmånen blandar kalkgrus och tuff, precis som sig bör. Skördettaget ligger på 50 hl/ha, relativt högt får man säga. Musten jäser i rostfritt med temperaturkontroll och det färdiga vinet mognar inledningsvis under ett år i små franska ekfat, varav hälften var nya. Reglementet säger tre år på fat, så de följande två åren spenderas i stora slavonska ekståndare. Efter buteljering intar flaskorna ryggläge under ett år innan det är dags för vinet att nå marknaden.

Vid karafferingen doftar 2004 Tenuta San Giorgio Brunello di Montalcino Ugolforte av katrinplommon, söt piptobak, farin och rostade toner. Hmm, här är det faten som snackar! I glaset får vi en god röd sangiovese-frukt som liknar sötsura körsbär, med tydliga tillägg av kryddnejlika, muskotnöt och mandelmassa. Det är fortfarande redigt med ek i presentationen men vi gläds åt hur terroiren trots allt går igenom. Det blir pluspoäng för bittra örter, kalkgrusjord och finessrika kronblad av ros. En puff rök tar oss tillbaks till faten och S avslutar sina noteringar med ett tydligt, volatilt drag av söt salubrin.

I munnen öppnar aromerna ganska intensivt, och mittsmaken är en mjuk och slank historia där syran går före. Tanninerna är relativt lätta och bjuder inget nämnvärt motstånd. Det finns däremot rätt duktigt med ek som adderar sötma, munkänsla och kryddighet men vi kan inte låta bli att notera hur frukten liksom inte riktigt fyller ut kostymen. Avslutningen tar en sväng i orientbasaren innan eftersmaken slutar på helt anständig medellängd.

Vi hade förstås hoppats på mer. Det är ett behagligt vin och det smakar gott, men levererar ändå rätt lite pang för pengarna och blir till slut aningen menlöst och opersonligt. Det är en bra bit kvar till toppklass i Montalcino - hur den smakar kan man läsa här och här, exempelvis 2004 Donna Olga var helt andra doningar. Räddningen är syrorna - utan dem skulle spelet vara över - men vi får vara försiktiga med temperaturen, annars blir vaniljsötman lite i kletigaste laget. Det är svårt att se någon längre framtid för det här vinet - med sina lätta, uppmjukade tanniner tycks det inte vara byggt för lagring. Men istället fixar det lammkotletterna redan ikväll, och det är ju inte det sämsta. Drick nu. (89)

ps. Nya 225-liters barriques är en varningsklocka i Montalcino. Kolla efter stora slavonska botti på 20-100 hektoliter istället...

Vilka är era favoriter bland klassiska brunelli?

tisdag, mars 16, 2010

Union des Grands Crus de Chablis presenterar: 2008


50 grand cru-viner presenterades idag av Union des Grands Crus de Chablis. Redan det allra första smakprovet berättar att något extraordinärt ska rullas upp. Det är en 2008 Domaine Drouhin-Vaudon Chablis Grand Cru Vaudésir. Aromerna är de blygt ungdomliga av päron och vit persika, men presenterade med en extraordinär renhet som skvallrar om storverk på gång. I munnen bjuds intensiva aromer och all den där eleganta mineralsältan man kan önska sig. Vi blir frälsta, i ett enda ögonblick. En blygsam fråga om hur man skattar den nya årgången ger det enkla svaret: jo, 2008 är utan tvekan den bästa årgång vi fått på de senaste 25 åren! Aha, men för oss som inte har så långt minne, finns det någon från det senaste decenniet att jämföra med. Nej, blir madames svar. Men kom igen, 2002! Ja, lite som den, fast mycket bättre....

Mycket riktigt är det nolltvåorna som ställs upp som referens. Några av dagens mest underbara viner är faktiskt nolltvåor, inte så konstigt med tanke på att de nått sitt mognadsfönster. 2002 Domaine des Malandes Chablis Grand Cru Les Clos kommer direkt från madame Lyne Marchives privata källare. Här finns en fascinerande komplex doft med mognadstoner, och en fantastisk smak där honungslen grädde möter seriöst fruktextrakt och ren kalksten i en lång, ljuvligt viskös omfamning.



Vi har aldrig förr provat några viner från Domaine des Malandes, men nu är det dags. Och vi gör det två gånger, för säkerhets skull. Gårdens grands crus är klockrena hardcore-chabliser, fermenterade i ek men uppfostrade i stål. Fatjäsningen ger en diskret avvägd vaniljton som verkligen sitter ihop med den unga vita persikofrukten. Av alla dagens viner är det nog Lyne Marchives Les Clos och Vaudésir som fascinerar mest. Renhet, balans, extrakt, grepp, koncentration och längd är ord som landar i blocket. Allt presenterat med största elegans och tillgänglighet. För chablisdrickaren som vill komma vidare från de större husens lite mer strömlinjeformade tilltal blir det här dagens utropstecken. Lustigt nog säljs samma viner under två olika etiketter: Tremblay Marchive (Philipson & Söderberg) och Domaine des Malandes (Sigva), men den senare etiketten har hittills gått kräftgång i restaurangsortimentet. Den bestämda, charmerande damen vet att hon har toppgrejer att komma med, och hon vill sälja dem - till hyggligt pris dessutom (ca 395 kr).



Precis lika underbar som Lyne Marchives nolltvåa är 2002 Albert Bichot Domaine Long-Depaquit Chablis Grand Cru Moutonne. Doften tar oss ända ut till havet med salta drag av ostron, jod och vit krita. Sötare toner möter upp, av mogna vinteräpplen, vaniljkokta päron, vita persikor, nötter och knäck. Smaken har en underbar frukt, med viskös munkänsla, bittra skaltoner och ett långt avslut där vi njuter av mineralsälta, anis och kryddor.

Albert Bichot är ett stort hus, men den unge, bildsköne regissören Matthieu Magnenot utstrålar personligt engagemang och förmedlar en känsla av att veta exakt vad han gör. Tre årgångar har han gjort hittills: 2007, 2008 och 2009. Med hjälp av toppklassfrukt från gamla stockar och battonage i använda fat bygger han upp en sur lie-karaktär som balanserar vinernas syror till en verkligt harmonisk munkänsla. Nollåttorna från Blanchots, Les Clos, Vaudésirs och Moutonne är alla helt fantastiska viner. Störst är förstås 2008 Domaine Long-Depaquit Chablis La Moutonne som får oss att gå i spinn med rysningar av välbehag och skriva (95) i blocket. Vi passar på att fråga om de där 25 åren och Magnenot instämmer i värderingen av 2008.



ps. Läs Ola Bergmans utmärkta intervju med Lyne Marchive.

söndag, mars 14, 2010

2006 Fattoria Selvapiana Vigneto Bucerchiale


Ektunga, modernt extraherade toscanare känns inte så värst upphetsande att tänka på just nu. När vi besökte Moestues vinfeber på Grand Hôtel i februari stötte vi på ett helt annat slags chianti riserva som framkallade nostalgiska lustkänslor, förknippade med våra första resor till området i mitten av nittiotalet. Gårdens representant Federico Giuntini Masseti berättade på ett sympatiskt sätt om deras vilja att göra viner som respekterade traditionen.

Chianti Rúfina är den svalaste och nordligast belägna appellationen i det större chianti, omgivet av skog. Egendomen var ursprungligen ett sommarresidens för florentinska biskopar och har varit i samma familjs ägo sedan 1827. Man odlar 45 hektar vinmark och 31 hektar olivlundar. Som rådgivare anlitar man den legendariske Franco Bernabei.

Vigneto Bucerchiale är en ren sangiovese som producerats sedan 1979. Musten jäser vid 30 grader i temperaturkontrollerade ståltankar, under 20-25 dagar med daglig överpumpning av musten. Mognadslagringen tar 15 månader i små och medelstora fat varav endast 5% är nya. Resultatet tappas i 35 000 standardbuteljer och 1000 magnum.

2006 Fattoria Selvapiana Vigneto Bucerchiale Chianti Rúfina är en relativt ljus och transparent uppenbarelse. Vi möts av en terroirtypisk, floral doft med violer, körsbärskärnor och röda körsbär. Örterna kommer igenom på ett underbart sätt, vi tänker på oregano, timjan och lavendel. Mineraltoner av järn och grusjord minglar mot en bakgrund av svart te. I sluten av glaset hittar vi en litet, skitsnyggt stall.

I munnen får vi ett slankt och elegant vin med hög syra, utmärkt bett och en lättare medelfyllig, senig kropp. Örterna sällskapar med jordiga mineraler och lätta, något kaneltorra tanniner, men frukten är inbjudande söt och präglad av en lyckad årgång. I avslutningen bjuds det gott om röda körsbär, mandelmassa och en lång, kryddig eftersmak. Vinet är förstås fortfarande ungt men visar redan upp sin komplexitet. Härliga grejor för den som gillar klassiska viner. (91)

Efter ett par flaskor på hemmaplan är vi väldigt förtjusta över hur fint Bucerchiale presterar till mat - ikväll blev det franska ankbröst i rödvinssås som fick möta en italiensk risotto. Ingen hype, schysst pris. 228 kr i BS.

lördag, mars 13, 2010

Fyrverkerier & blindskott


Vinovis-Ulrik ska flytta till Singapore för två år. Måtte han få ihop ett gäng vinnördar där borta, annars kan det nog bli rätt segt. Som avskedsfyrverkeri bränner han generöst av en lång serie sköna buteljer. Det blir till en kul och gemytlig maratonsittning på nio timmar där fokus bara emellanåt är inställt på vinet. Vi hade helt enkelt för trevligt...

VITT

Det första vita har en ljus färg och en mycket ren doft med citronskal, flintrök, sten och blomma. S noterar även jäst, vanilj och diskret ek. Smaken speglar doften perfekt med stadig syra, stenig struktur och sköna citrusaromer, lite grapefruktbittra i slutet. En ganska asketisk chardonnaystil, ändå med god frukt, utmärkt balans och fortfarande mycket ungdomligt. Vi är flera som tänker på chablis men Ulrik guidar oss med varsam hand till côte-de-beaune. Varför inte en Corton-Charlemagne då? 2007? (90)

Andra vita har en komplex lager-på-lager-doft av alla de aromer man förknippar med en modernare fatlagrad burgundisk chardonnay. Rostat bröd, gräddkola, godis, knäck, nötter, hyacinter, rosor och svett. I munnen en ganska stor och mycket god bourgogne med rostade aromer, stilig lite rödtonad frukt, tydliga mineraler och extra skjuts från faten som ger en utmärkt längd på eftersmaken. Generöst och fortfarande ungdomligt. 2006? (91)

Tredje vita når den tredje nivån i fatrostningens trestegsraket. En chardonnay med ännu mer av kryddor, nötter, popcorn och smör. Rika fruktaromer i krysset av citrus och päron. Smaken är fet, fyllig och något eldig med en märkbar alkoholsötma och aromer av päron och anis. Mjukare syra än de föregående, ett vin för grillad fisk eller medhårs njutning. Inte riktigt vår stil med så pass låga syror, och nu lär vi ha lämnat den europeiska kontinenten för varmare californien. (89)

2005 Remi Jobard Meursault 1er Cru Le Poruzot-Dessus

2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet Les Champs-Gain

2007 Far Niente Napa Valley Chardonnay

Vi är jätteglada att ha den stilmässiga favoriten från Jobard i källaren. Det är inte första tillfället han lurar oss till chablis i en jämförande provning! Förra gången gällde det 2005 Meursault Sous la Velle som vi blint kallade klockren chablis, medan Pinsons 2005 Chablis Grand Cru Les Clos tycktes vara en fetare bourgogne vars ståliga syror avtäcktes först efter dygn i öppen flaska.



MOGET ?

Det första röda har en rejäl terroirkänsla av grusjord, blyerts och örter. Frukt som av körsbärsnickel och katrinplommon, med mognadstoner av svampsoja, stall och spillning, ja utvecklade bordeauxvibbar rentav. I munnen ett relativt svalfruktigt, lagom stramt vin med friska syror, örtig struktur, grusdammiga mineraler och lena, spänstiga tanniner. En skön, klassisk smak som växer för varje klunk. Svampsojan ger intryck av fullmogen syrah, det är till slut också där vår gissning landar, i norra rhône och côte-rôtie. (94)

Andra glaset har en mintigt frisk, påtagligt komplex doft. Terroirkänslan är helt underbar med enorma fång av örter. Eneträ, späntved, tjära, svamp, soja, ost, smör och köttbuljong. Generös rödfrukt i fullmogen version, med inslag av tomatpuré. Även smaken är helt underbar. Bra bett och fortfarande vitala tanniner. Sablar, vilket gott vin! Mintigt friskt, slösande rikt, visköst i munkänslan och lite mer eldigt än föregående. Här finns en del mycket mogna drag, vinet ger intryck att vara i tjugoårsåldern. Eftersom vi tycker oss ana ett tema gissar vi på en hermitage från varmt år som 1989 eller 1990. Super! Underbart!! (95)

Tredje glaset bjuder på mognadstoner av smör, ostbutik och källare. Det senare väcker frågan om vinet är korkat, men vi bestämmer oss snart för att så inte är fallet. Blommande lavendel, söta hallon och björnklister tillkommer. Smaken är friskt syrlig med en örtig, smått bitter struktur och en mittfrukt som först ser oroväckande tunn ut. En del goda lakritstoner finns, men det tycks faktiskt som att frukten vikit ned sig och vinet är på väg utför. När domen nästan är avkunnad vaknar plötsligt den anklagade och börjar försvara sig. Det blir väldigt tydligt hur det här vinet förändras till det bättre ju längre det står i glaset. Riktigt gott, till slut! (91)

1995 Domaine du Pegau Cuvée Reservée Châteauneuf-du-Pape

1995 Domaine du Vieux Telegraphe Châteauneuf-du-Pape

1995 Château du Beaucastel Châteauneuf-du-Pape

Vilken fest, vilka upplevelser och vilken överraskning! De flesta av oss gick helt fel i rhônedalen och ville dessutom ha vinerna fem år äldre än de i själva verket var. Endast G satte vinerna på rätta stället. Bordeauxvibbarna, då? Jo, "bordeaux med turbo" brukar ju munskänksveteranerna kalla Pegau. Den goda 95:an av Cuvée Reservée har vi tidigare provat här.




MELLANSPEL MED VISS SORDIN

Blyertspennor från pauillac, ungdomlig solmogen cabbefrukt från toscana och.... trikloranisol. Belsebub och alla hans småjävlar! För att göra pinan etter värre får vi en rätt hygglig bild av hur smarrigt detta vin skulle ha varit utan korkdefekten...

1999 Tenuta San Guido Sassicaia

Nästa glas har en mörk, fin, pinottypisk doft med aromer av hallonreduktion, körsbär, rabarber och nästan syltiga drag med kakaopulver pudrat ovanpå. En läcker doft, med tydlig karaktär av druva och californiskt ursprung. I munnen bjuder vinet på en varm kryddighet, samtidigt en del stjälkighet som av grön pelargon, tobak och kanel. Kryddig alkohol och fruktsötma blir lite väl påtagliga, dominerar över syran - det känns som att vinet skulle behöva tre till fem år för att sötma och värme ska gå in. Frågan är bara om frukten håller för det... ja, helhetsintrycket blir till slut inte lika positivt som doften. Eller kanske är det bara inte riktigt vår typ av pinot noir? (89)

2007 Melville Carrie's Pinot Noir, Santa Rita Hills



TANNIC?

Middag på bordet och tre modernt genomförda, internationellt stajlade viner i glasen - i nuläget ganska opersonliga, utan den där tydliga ursprungskänslan. Åtminstone tvåan och trean bjuder på en rejält extraherad frukt och generöst med rostad ek. Volatila limtuber, tät frukt i spektrat från blåbär till björnbär samt mjölkchoklad, mörk choklad och kärsbärskärnor. Trean är mest givande och känns misstänkt lik en ung Montus, vilket M också påpekar med en gång. De andra två går i ungefär samma stil, men tanninerna är oväntat civiliserade för tannat. Den här typen av vin kräver sin lagring för att bli intresseväckande, tycker vi. 1998 och 2000 är ett par Montus-årgångar som är lagom drickmogna nu. Mycket vin för pengarna hur som helst. (86/88/90)

2005 Château Bouscassé

2006 Château Bouscassé Vieilles Vignes

2006 Château Montus


FYRVERKERIER & BLINDSKOTT

Första glaset har en väldigt märklig doft. Den saknar helt riktning och visar upp en del riktigt billiga och orena drag. Smaken är tunn och syrlig som ett italienskt skitvin. Vinet verkar hemsökt av något otyg från helvetet. Är det här en luring ur lågprissegmentet? Inget betyg.

Andra glaset doftar fantastiskt gott. Blommig fräschör och supereleganta, subtila orientkryddor med sandelträ och mandelmassa svävar ovanpå en rödorange frukt som drar åt rönnbär och nypon. Sötare inslag finns, som av honung, russin och korinter. Smaken följer upp med aromer av rönnbärsgelé, sura röda körsbär och rabarber. Här finns redan en intressant komplexitet och utveckling även om vinet tycks vara ungt. Nebbatanninerna är extremt harmoniska och behagfulla. Vi har inte smakat Romirasco 04 ännu, men gissar på den i alla fall. (95)

Tredje glaset tycks innehålla en modern barolo av absolut toppklass: tjärrökiga, modernt kryddiga fattoner, rosenblommighet, skogshallonfrukt och en massa mandelmassa. Smaken är försedd med en klockren, lysande, slösande rödfrukt inramad av ursnygga fat - lite för tydliga idag, men hela härligheten kommer av allt att döma landa perfekt inom några år. (96)

2004 Giuseppe Mascarello Barolo Monprivato

2004 Bartolo Mascarello Barolo

2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco

Galloni skrev: "Monprivato is one of the world’s very finest values in collectible, age-worthy wine, and the 2004 is another classic in the making". Säkert är det så, men tyvärr gällde det inte den här flaskan. När den gamle kommunisten Bartolo Mascarello var kvar i jordelivet tvingade han alla kritiker att avstå från betygsättning. Eftersom vi fick vinet blint hamnade en siffra i blocket, och den kan vi ju inte låta bli att publicera. Och ser man på, det var Romirasco i tredje glaset. Vilken prydnad för vinkällaren!



2006 Querciabella Chianti Classico (91)
2006 Ornellaia (94)
2000 Domaine de la Mordorée Cuvée La Reine des Bois (95)
1972 Château Pontet-Canet (88)
2001 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (89)
2006 Domaine de la Janasse Vieilles Vignes (95)

Tusen tack, Ulrik! Det blir svårt att toppa den här uppställningen. Vi ser fram emot rapporter från vinscenen i Singapore...

torsdag, mars 11, 2010

Munskänkarna provar Châteauneuf-du-Pape


Nästan 500 glas châteauneuf står och trängs på två bord. Efter att vinerna fått en halvtimme i friska luften är den mättade doftupplevelsen i skänkrummet ganska makalös. 90 personer ska nu ges en stunds driven underhållning av Ulf Svahn - inga vinbeskrivningar i förväg den här gången, vi tackar för det - och därefter kastar vi oss in i själva provningen, som är halvblind. Förväntningar saknas inte...

Första glaset har en medelljus granat/plommonröd färg utan blåstick. Doften är relativt utvecklad med tydliga fattoner av vanilj och smörkola, ljust rostade drag, brända örter, blommor och ljusa plommon. Smaken är friskt syrlig, slankt medelfyllig, stram, något grön, ändå rätt intensiv och hyfsat lång och god. Ett publikt och välgjort vin - som klippt och skuret för lammkotletterna, men alltför tillrättalagt för att bli riktigt intresseväckande så här på egen hand. Mont-Redon. (88)

2005 Château Mont-Redon

Hela 174 hektar gör Mont-Redon till en storindustri i sammanhanget. 65% grenache, 15% syrah, 10% cinsault, 5% mourvèdre och 5% counoise /muscardin/ vaccarèse. Total avstjälkning och 14 dagars jäsning i ståltankar vid 28-30 grader. Hälften av vinet mognar i små ekfat, varav 25% nya. Den här drickfärdiga nollfemman förtjänar en chans till vid matbordet, och lär vinna på ytterligare något års lagring.



Mörk, tät blåröd färg. Doften är fruktig, snudd på syltig, med framträdande syrahbjörnbär, blåbär, hallon, smågodis och lakritsremmar. Här finns också en ganska så tydlig fatrostning med kryddnejlika, choklad och kaffe. Smaken är frisk och fruktgenerös, drygt medelfyllig men utan den där riktigt krämiga nollsjukänslan. Kryddig, snudd på eldig i slutet. Ett klart givande vin, med uttalat modern och proffsig kommersiell profil. Det framstår som lite väl rostat i jämförelsen med övriga viner, men är utan tvekan väldigt gott ändå. Står sig dock slätt mot de tre följande. (89)

2007 Xavier

Xavier Vignon gör vinanalyser åt hundratalet producenter i området. Dessutom har han en egen etikett sedan 1999. Med sina goda kontakter kan han köpa färdigt vin som inte passat in i andra producenters cuvéer. Sedan låter han 10% av vinet få en rejäl smällkyss av nya hårdrostade barriquer. Nollsjuan provade vi först här. Den finns fortfarande på hyllorna. till bra pris. Köpa eller inte köpa, det är frågan...



Medelljus, plommonröd färg, något blåare än första glaset. Doften är rentav ljuvlig! Violblommig, kirschig och rödfruktig med hallon, merlotlik fruktkaka, chark och smörkola. Smaken är friskt syrlig och kryddig med djup och rondör, vänliga medhårstanniner och lätt-turbo i slutet. Ett stort och harmoniskt vin, som förenar traditionellt och modernt, vars beståndsdelar är helt balanserade och inte alls ger det överjobbade intryck vi väntat oss. Nog gillar vi Bosquet men det här var ändå en positiv överraskning. (94)

2007 Bosquet des Papes La Folie

Bäst ikväll enligt 31 provare. La Folie är en nytillkommen cuvée som blandar 80% grenache med 20% mourvèdre, allt från riktigt gamla stockar. Vinet vilade 18-20 månader på nya foudres som gav en modern touch åt det i grunden traditionella vinet. Robbans beskrivning ("tannic... blockbuster... shocking") och värdering (91) känns främmande när vi smakar det elegant genomförda resultatet. Och det finns faktiskt flaskor kvar på hyllorna!



Mörk, tät, svartröd färg utan blåtoner. Doften är djup, mörk och varm med limtoner, russin, fikon, dadlar, grillat, lakrits och jägermeister-örter. Smaken är stor, fyllig och ganska tufft tanninrik med avrundad syra och behagligt chokladig munkänsla. Ett smarrigt bamsevin som utan att vara eldigt förenar rejäl kraft med nollsextypiska drag av svart oliv, lakrits och fernetbranca-örter. Mer utvecklat än väntat. (91)

2006 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine

Bästa vinet enligt 16 provare. Familjen Diffonty odlar 21 hektar. Toppcuvéen blandar 55% grenache med 30% syrah och 15% mourvèdre. 25 dagars cuvaison vid svala 25-25 grader accentuerar frukten på ett modernt sätt. Mognade i ett år på foudres. 298 kr i BS.



Medelmörk plommonfärg, utan tydliga blåstick. Doften är makalöst öppen och charmig, med redan komplexa drag. Violer, lavendel, garrigue-örter och ett brett-plåster som omedelbart plitar dit egendomens signatur. Här finns en helt underbar 360-graders panoramakänsla, det är bara att sluta ögonen så rullar filmen om det blommande Vaucluse igång. Slånbärssaft och röda pastiller samsas med inslag av jordgubbar, pomeranser, salmiak, vitpeppar, pinje och tjära. Smaken är föredömligt frisk och slank, bär årgångens rikedom med lätthet, här finns ingen övervikt att checka in. Örtig, stjälkig tanninstruktur och mineralisk, salmiaksalt avslutning. Eftersmaken minglar kvar länge, länge. Själva definitionen av buteljerad terroir! (95)


2007 Domaine du Pegau Cuvée Reservée


Bäst enligt flest, 32 provare. 80% grenache, 17% syrah, 3% mourvèdre. 15 dagars jäsning, 18 månader på 50 hl foudres. En förvånansvärt lätt nollsjua i positiv bemärkelse, stilen är så klassisk. Nybuteljerad, men ändå öppnare och godare än fatprovet vi fick smaka i november. Märkligt, det borde varit tvärtom! Origo importerar, vinet släpps någon gång senare i vår.

söndag, mars 07, 2010

Domaine Rivaton


Var ska vi börja? Carignandruvan, måste det bli. En högavkastande rackare, så starkt förknippad med oceaner av sydfranskt bulkvin att EU fortfarande lämnar generösa bidrag till odlare som drar upp gamla stockar. The Oxford Companion to Wine sammanfattar dess nackdelar med "high in everything - acidity, tannins, colour, bitterness - but charm" och som om inte det skulle räcka är den "unsuitable for early consumption, yet unworthy of maturation".

Läsaren vet nog vid det här laget att vi har en pågående kärleksaffär med den bespottade druvan. Det är nämligen så att carignan kan ge alldeles exceptionella resultat - men bara om ett antal förutsättningar stämmer. Pro primo, odlingen ska vara välbelägen, inte mitt ute på bördiga slätten. Jordmånen mager och mineralrik, allra helst järnrik skiffer. Vinodlaren noggrann i sin vingård. Stockarna så gamla som bara är möjligt. Skördeuttaget riktigt lågt. Och allra bäst tycker vi att carignan gör sig när den vinifieras och får mogna i betong.

Alla villkoren är uppfyllda när det har blivit dags att lära känna Domaine Rivaton. Vi befinner oss precis på gränsen mellan Languedoc och Roussillon, längs med floden Aglys dalgång. Nästan halvvägs mellan Calce där man hittar Domaine Gauby och Saint-Martin där Domaine Laguerre huserar. Latour-de-France heter byn, och det låter ju ganska mäktigt. Som om det vore Frankrikes medelpunkt - när orten i själva verket är en av det forna franska rikets utposter mot Katalonien. Tornet står i alla fall kvar och syns på alla Rivatons etiketter.



Domaine Rivaton "Tombé du Ciel" Vin de Table består till 100% av carignandruvor från årgångarna 2006 och 2007. Stockarna har uppnått respektabel medelålder, vilket såväl i området som hemma hos oss betyder 45 år. Skördeuttaget var 30 hl/ha. Med hjälp av kolsyre-jäsning gav man frukten en extra kick, men processen avbröts i god tid innan skumbananerna hunnit infinna sig. Vinet mognade i betongtank och fick minimalt med svavel.

I glaset vankas en frisk, lekfull doft där vi direkt nosar upp ett härligt smattrande knallpulverband och en mättad fruktighet som av proviva skogsbärsdryck och röda nickel (finns de inte längre så borde de återlanseras snarast), plus vinbärsblad som bidrar med en sauvignonlik, charmig fräschör. Smaken är klockrent saftig och renfruktig med bra bett och mjuk syra. Mums, här fick vi en perfekt presentation av både druvan och egendomen. Ett skönt och läskande carignanvin att digga genast!
(87-88)



2006 Domaine Rivaton "Vieilles Vignes" Côtes du Roussillon Villages, Latour de France blandar 70% carignan med 20% syrah och 10% grenache - syrahdelen med stjälkarna kvar. Stockarnas ålder är mellan 60 och 100 år, i en östvänd jordmån av skiffer och gnejs. Uttaget ligger på 20 hl/ha med en plantering av 4400 stockar per hektar. Jäsningen varade i 18 dagar, varefter vinet mognade under två år i betongtankar. Minimalt med svavel vid buteljeringen.

Mmm, en verkligt läcker doft, med klart större komplexitet. På höjden hittar vi violer, lavendel och örter och i djupet vildare djuriska toner. Även här har frukten starka likheter med provivas skogsbärsdryck, och på köpet får vi helskön sydfransk funk med inslag av mulltoa och helkroppspigeage. Men till slut är det förstås skogsbären och knallpulvret som tar hem spelet både i näsa och mun. Smaken är otroligt ren i sin frukt, med massor av fast materia. Drygt medelfyllig och behagligt osöt på ett sätt som friskar upp och gör sig bra i matsammanhang. Såväl tanniner som syror smeker gommen medhårs, alkoholen håller sig på mattan med 13,5%, och vinet sköljer över tungan som en sval våg av friska bär. Ett självklart och avspänt vin, ett klockrent exempel på vad carignan förmår som bäst. Att dricka under de närmaste fem åren. Och vi älskar det! (90-91)

2006 Domaine Rivaton "Gribouille" Côtes du Roussillon Villages, Latour de France blandar 70% carignan med 15% syrah och 15% grenache - alla avstjälkade. Stockarnas ålder är mellan 80 och 100 år, i en östvänd jordmån av ren skiffer. Uttaget ligger på 10 hl/ha med en plantering av 4400 stockar per hektar. Jäsningen varade i 22 dagar, varefter vinet mognade under först ett år i nya 2000 liters foudres och sedan ytterligare ett år i betongtank.

Det mest ambitiösa vinet i trion - flaggskeppet - och här får man en känsla av mer aktivt källararbete. Smått volatila drag av bittermandel och karlssons klister svävar ovanpå en aningen syltig frukt där några körsbär slunkit med. I skogsbärsmixen är det björnbären som dominerar. Fortfarande ett jättegott och mycket renfruktigt intryck, men förmodligen behövs något års lagring för att allt ska sätta sig. Smaken är något större än föregående, med tätare tanniner och mer lakrits, men ändå lika mjuk, vänlig och harmonisk till sin karaktär. Den som gillar riktigt seriös dolcetto kan nog känna igen sig i en del av markörerna. Flera provare tyckte att det här var godast, men vi föredrog Vieilles Vignes. Starkaste kandidaten till lagring. (90-91+)

Om man älskar carignan är man i stort sett strandad i Sverige. Systembolaget kan knappt ens stava till druvan. Annat är det på hippa -"naturliga" - vinbarer i Paris och Montpellier. Men lyckligtvis har vi Vinik som delar vår passion. Nik stötte på Frédéric Rivaton i december, på en liten sydfransk mässa för biotokar, och har redan hunnit få hem vinerna till Stockholm. Provningen avklarad, nu är det bara att shoppa loss, och själva väljer vi helst de två första i trion. Priserna till privatkunder är 145/175/225. Leveransen går till Söderhallarnas systembutik, som vanligt. Adressen är nik@vinik.se.

ps. Strunt i poängen. Sånt här kan inte mätas i siffror.

fredag, mars 05, 2010

När smakar vinet bäst?


Undrar ni varför ni blir besvikna på viner som doftade underbart förra gången? Förmodligen har ni bara öppnat dem på fel dag. Masters of Wine på de största brittiska supermarknadskedjorna Tesco och Marks & Spencer tar inga risker, utan visar helst upp vinerna för journalister på en fruktdag, i andra hand på en blomdag. Allt baseras på en planteringskalender som ges ut av en liten tysk tant vid namn Maria Thun. Speciellt för vinnördarna har hon utvecklat ett oumbärligt hjälpmedel, nämligen boken "When Wine Tastes Best 2010".
Så, nu är det bara att sätta igång med att pussla ihop schemat för middagsbjudningar och vinprovningar under resten av året....



ps. Begagnade exemplar kostar 50 spänn inklusive frakt, på brittiska Amazon.

onsdag, mars 03, 2010

2008 A. Christmann Königsbacher Ölberg


Tyskarna vet med all säkerhet vad ett berg av öl är - men inte vad det heter på svenska. 2008 Königsbacher Ölberg Riesling Spätlese Trocken doftar nästan lika mycket öljäst som Didier Barrals vita Vin de Pays de l'Herault! Den här pfalzaren är ett superkul vin att sniffa på, man blir på riktigt gott humör. Mättade aromer av öl, humlehonung, örter, bergamottecitron, earl grey och mogna gula persikor. Vilken frukt, det här går vi igång på ordentligt!

Smaken gör graciösa piruetter på tungan med en perfekt schpritz. Den rika frukten skämmer bort gommen, gulfruktig, jästigt torr och precis lagom strukturerad, som av en skvätt nypressad grapefrukt. Salivkörtlarna sprutar som sprinklers, någon verkar ha glömt att stänga av trädgårdsslangen - vi snackar alltså ordentlig längd här, och mot slutet avtäcks mineralerna av ett gäng arkeologer med borstar i hand. Endast en klassisk skulptur i kalksten återstår när de är färdiga. (90)

Vi kollar efteråt vad David Schildknecht tyckte - och måste faktiskt läsa en gång till:

"Yeasty, wheat beer-like notes, along with scents of purple plum distillate and black tea emanate from the glass of Christmann 2008 Konigsbacher Olberg Riesling Spatlese trocken, leading to a palate in which roasted pumpkin and underlying chalkiness join those more high-toned elements. The mineral element carries impressively in the finish, though a certain amount of bitterness reinforces a sense of relative austerity. That said, this is likely to prove fascinating at table over the better part of the next decade. (88)"

Allt är där: ölet, teet, grapebitterheten och kalkstenen! Det är inte bara uppskattningen av Barrals viner vi är överens om, vi gillar den här närsynta universitetsläraren och hans uppseendeväckande formuleringsglädje mer och mer. Men han kunde gott ha höjt betyget för kvällens vin...

ps. Klart mer spännande än 2008 A. Christmann Gimmeldinger Biengarten Riesling Trocken. Vi hade tänkt skriva om båda, men ölberget stal showen ikväll. Grosse Gewächse Königsbacher Idig och Gimmeldinger Mandelgarten är en annan perfekt parprovning man kan fixa till just nu.