fredag, januari 29, 2010

2004 Domaine Marc Colin Saint-Aubin 1er Cru


Domaine Marc Colin et Fils - det var förresten farfar Émile som startade i byn Saint-Aubin 1878 - odlar 15 hektar varav de flesta är planterade med chardonnay. Marc Colin själv har lämnat över ansvaret för driften till nästa generation: Damien (källare), Joseph (vingård) och Caroline (kontor). Äldste sonen Pierre-Yves, tidigare vinmakare på gården, satte 2001 upp sin egen domän, Colin-Morey. 2006 lämnade han verksamheten i fadershuset och tog med sig fem hektar ärvd vingård. Domaine Marc Colins claim to fame är ett antal lägen i Le Montrachet, Bâtard-Montrachet, Chevaliers-Montrachet, Corton-Charlemagne samt diverse premier cru-lägen i Chassagne och Puligny. Inte precis kattskit, alltså! Totalt producerar egendomen 5 000 lådor vitt och 2 500 rött. Vi som är mer förhäxade av pinot noir nöjer oss ikväll med deras anspråkslösa Saint-Aubin från premier crus Frionnes och En Créot.

2004 Domaine Marc Colin et Fils Saint-Aubin 1er Cru dressar upp sig i lite mörkare nyanser, men har lämnat alla blå plaggen hemma i garderoben. Karaffen öppnar på sedvanligt pinotvis med reduktiva drag som rått kött och insjölera. Men strax får vi hela skogen full av skogshallon, björnbär, blåbär, lingon, rönnbär mossa, bark och friska örter. I källaren har man kranat till ett diskret understöd - fatrostning, sandelträ, bittermandel och kryddor. Med lite tid i luften zoomar vi in på kalkgrusig och blålerig terroir, plus apotekartoner som hostmedicin och lakritsrot. Vi njuter av balansen mellan alla ingredienserna i doften - som dessutom är beundransvärt ren...

I munnen serveras en frisk, bärig smak med behagligt avrundad lingon/rönnbärs-syra och associationer till blåbärsris (när smakade man egentligen på det senast?) Fruktaromerna är rika, rena och saftiga med vildhallon och andra skogsbär, infattade i en munkänsla av grusdamm och örter. Här har vi är ett supersympatiskt vin - riktigt gott, om än inte stort - och här finns faktiskt mycket av den där svårfångade karaktären vi pinotfantaster söker efter, till ett klart rimligt pris. Drickfasen är nu - fortfarande fräscht, ändå med viss utveckling och komplexitet. Inte minst härligt att dricka på egen hand, precis som man vill att det ska vara! (88-89)

I sommar håller vi utkik efter årgång 2007 som finns hos Erik Sörensen och kostar 190 DKK.

torsdag, januari 28, 2010

2006 Rudi Pichler Riesling Smaragd Terrassen


It's-a-message-to-you-Ru-di! Ruu-dii-can't-fail!

Grymma låtar som som för evigt präntats in i hjärnbarken blir som nya ikväll. Om ni någonsin hamnar i tvivelsmål om meningen med att spara vin: ta en lovande, ungjästig och grönt aromatisk riesling från wachau, glöm bort den i några år och trilla baklänges av glädje när ni ses igen.

2006 Rudi Pichler Riesling Smaragd Terrassen har supereleganta citrustoner i spektrat apelsin, grapefrukt, citronskal och lime. Kanske till och med en fräsch nyuppskuren ananas, men alltihop är finstämt serverat med ett litet inslag av silverputsiga mineraler.

Smaken är helt enkelt klockren! Här bjuds på rieslingfrukt ur snart sagt hela citrusfamiljen. Oj, vad detta vin har vunnit på sin törnrosasömn! Det passar löjligt bra till våra scampi med chilihet gräddsås på tagliatelle, maten hjälper till att dra ett redan skarpt fokus och framhäva båda intensitet och längd. Inga av de ungjästiga dragen finns kvar, ändå har vinet en total fräschör som understryks av de bikarbonatfräsiga sensationerna. Livligt som ett naturligt frizzante mineralvatten, ungefär! Drickfasen är perfekt nu, så korka gärna upp om ni har några kvar. Men se upp med temperaturen, detta wachau-godis ska drickas kallt! Rudie can't fail, OK. (91)

ps. Några reaflaskor av nollsexan finns kvar i Nordstan (196 kr). Nollsjuan finns i BS och kostar 239 spänn.

onsdag, januari 27, 2010

2005 Domaine de Mourchon Séguret Grande Réserve


Domaine de Mourchon är inte den genomsnittliga sydfranska egendomen - eller snart kanske den är det? Välbeställda britter förälskar sig i området, flyttar ner och investerar rikligt med pund.
Inga kompromisser i vingård eller källare, extremt låga skördeuttag och nya dyra ekfat sätter ambitionsnivån. Och snart är det dags att räkna hem sina parkerpinnar - i det är fallet hela 91 stycken. Märkligt nog är farbror Bob precis lika förtjust i den moderna stilen som i den klassiska foudre-hanteringen. Sina egna preferenser får man som vanligt komma fram till själv.

2005 Domaine de Mourchon Séguret Grande Réserve blandar 65% grenache med 35% syrah. Stockarna uppges vara 60-åriga, men det gäller nog framförallt grenachedelen. Skördeuttaget är lågt och extraktionen hög. Slutligen mognar två femtedelar av vinet i nya ekfat under nio månader och resten i betong under två år.

Det täta, mörkröda vinet har en imponerande fällning - här finns massor av fast materia i flaskan. Även doften är mörk och tät med karaktär av mörka körsbär, likörtoner, aningar av stall, rejält med fat, mörk choklad, mandelmassa, läder och lakrits. Smaken är stor och maffig med massor av körsbärsfrukt, ektanniner och rejält driv - ett fullmatat powerpack som på många vis är mer besläktat med unga moderna toscanare än med södra rhône.

Våra lammfärsbiffar med rostade grönsaker är knappast tillräckliga som sparringpartner, grillat nötkött hade varit bättre. Vad ska vi då göra för att hitta hem? Jo, vi tar fram en kaka mörk choklad. Och se där, plötsligt har vi en supergod matchning! Summan blir en rik chokladpralin helt utan kletig sötma, som absolut fixar att leverera hyfsad njutning och drickbarhet. Men stilen är ändå inte vår, och vi kommer nog inte fortsätta att utforska Mourchons vidare öden och äventyr, trots uppenbar kvalitet och höga parkerpoäng. Den som råkar ha en nollfemma på lut kan lugnt spara den flera år till. (89)

Erik Sörensen säljer just nu nollsexan för 110 DKK, nollsjuan kostar 160 DKK. Du som önskar en mer typisk côtes-du-rhône-villages gör en tilläggsbeställning på 2007 Cuvée du Vatican.

tisdag, januari 26, 2010

1999 Domaine des Baumard Clos de Saint Yves Savennières


Det är tredje gången vi smakar på den här nittionian från Domaine des Baumard, men först ikväll pekar mungiporna uppåt ordentligt. Det finns bara bra och dåliga flaskor, brukar man säga om mognande viner. I så fall är detta en riktigt bra flaska! För att plocka upp de mognadstoner vi hoppas på att hitta smörfräser vi ostronskivling till våra panerade hällefiléer.

1999 Domaine des Baumard Clos de Saint Yves Savennières - definitionen på ett halmgult vin - har en riktigt intresseväckande, fint utvecklad doft. Vi tänker väldigt mycket på pastiller ikväll - honungspastill, söt ananaspastill och gamla klassiker som tulo och emser. Kärnvirket i doften är förstås gula äpplen, men det är inte dem man främst märker av - snarare är det mogna toner som sticker ut, som burkpersikor. Mineraliteten har hunnit utvecklas på ett sätt som vi gillar, det blir nästan till anis och lakrits av vingårdens stenar.

Smaken övertygar direkt med en fast syra som inte stelnat till åldrad grimas. Föregående flaskor hade en uttorkad karaktär i frukten som gjorde oss lite besvikna, men den hittar vi inte alls ikväll. Nä, den här gången fyller vinet ut som det ska med både fet viskositet och stora, livliga fruktaromer. Speglingen mot doften är närmast perfekt - ananaspastill, honung, gult äpple, citronolja, mineraler och anis. Fast paketeringen, den är i ändå i stort sett knastertorr. Ska vi ändå invända något kunde eftersmaken gärna varit ännu längre.

Jättegod savennières! Ibland är det bäst att lägga undan, skruva ned förväntningarna och överraska sig själv med en oväntad present. (90)

måndag, januari 25, 2010

Bäst på Alsacedagen 2010


Vilken underbart klassisk årgång Alsace har fått till i 2008! Det blev slutsatsen efter fem timmars provande av aktuella årgångar från kända och okända producenter. En av områdets mest berömda är Domaine Weinbach och systrarna Faller, här på bilden Catherine som brukar ta hand om presentationerna medan Laurence jobbar på i källaren.

Den här gången har det gamla kapucinerklostret gjort en veritabel home-run. Vartenda vin uttrycker årgångens toppklass på sitt alldeles egna sätt, men gemensamma nämnare är finess, fräschör, renhet, energi, suveräna syror och silkig munkänsla. Hela 2008 är en succé på väg ut till alla vinälskare!

2008 Pinot Blanc Réserve - krispig och kraftfull

2008 Pinot Gris Cuvée Sainte Catherine - mineralchampinjon med tryffel runt hörnet

2008 Gewurztraminer Cuvée Theo - vitblommig, lätt och livlig

2008 Riesling Schlossberg - vit persika, elegant kropp och perfekt ryggrad för lagring

2008 Riesling Schlossberg Cuvée Sainte Catherine - gul persika, mörkare mineral och kraft

2008 Riesling Schlossberg Cuvée Sainte Catherine "L'Inédit" - aprikos, botrytis, petroleum, rikt, silkeslent och mineraliskt

söndag, januari 24, 2010

Rotsunda revisited


Fredagskvällen tillbringades på behörigt pendelavstånd till Stockholm, en bra bit ut i norrlands södra förorter, där en av sveriges ledande mat- och vingalningar huserar. Denne galning hade bjudit in ett antal likasinnade, bloggande galningar för en helkväll i hedonismens tecken.

Först bjuds det på bubblande uppvärmning i form av en stramt god nolltvåa, Cuvée Edmond från Edmond Barnaut i Bouzy. Därefter delas vi in i tre lag och får vi i uppgift att blanda till en vit cuvée av åtta vitviner av ytterst skiftande kvalitet. Enligt de djävulska reglerna ska mixen innehålla minst 20% av antingen tetra-Gredos eller Happy Cat Riesling Kabinett - den skojiga flaskan ni vet. Det tycks vara ett omöjligt val! Efter ett par snabba sniff drar vi dock slutsatsen att den ruskiga Gredos lär spoliera vilken blandning som helst, men att katten faktiskt är förvånansvärt ren och korrekt med sin grönäppliga sprits. Den får bidra med 2 centiliter.

I andra ändan av kvalitetsskalan har vi Château de Tracy Pouilly-Fumé HD och Pierre Bouzereau Meursault. Högst 40% av cuvéen får bestå av ett enda vin, så vi duttar i 4 cl av det första och 2 cl av det andra. Fem viner måste ingå i mixen så Brookhaven Lighthouse Viognier får bidra med 1 cl blommighet och Grove Street Chardonnay med 1 cl rostade ekchips. Den indiska Sula Vineyards Chenin Blanc och Lurtonimperiets Château Coucheroy Pessac-Léognan får inte vara med eftersom vi hittar lite unkna och orena drag.

Blev det gott, då? Njae, inte direkt, en rätt yvig kvast med spretig sauvignon i förgrunden. Bäst lyckades team Mise en Bouteille/Nettare e Gioia med en mer återhållsam och balanserad assemblage. När vi är klara med kemilabbandet dyker det upp oväntad förstärkning i form av en världsmästare beväpnad med fyra feta franska kanoner. Den här kvällen ska visa sig bli lång, maten delikat och vinerna många och överraskande. Vid det här laget vet ni ju att vi snöat in på bourgogner, så det är dem vi ska titta lite närmare på i den här posten.

Kvällens andra vita vin har en suveränt välbalanserad doft där vi noterar nötter, smörslungade popcorn, vaniljstång och en exotisk fatkryddighet med inslag av koriander och ingefära. Apelsinskal, gula äpplen och vit persika går hand i hand med flintrök och kalkstensdamm. Trots alla dessa intryck är det en finstämd doft, präglad av återhållsamhet och fransk finess. Smaken är fortfarande rätt så knuten - stramt syradriven, mycket mineralisk och representativ för ung högklassig bourgogne, med en utmärkt längd på eftersmaken. Efter en dryg kvart i köksluften öppnar vinet upp en smula, men är fortfarande mer lovande än totalt drickbart. När glaset närmar sig rumstemperatur är vi flera som kommenterar hur bra vinet ändå håller ihop. Detta är ju fantastiskt bra, det bör vara ett vin på minst premier cru-nivå och kanske från en lite mer asketisk producent av meursault, som Remi Jobard? Nähä inte det, en topp-Puligny då? Inte det heller, då ska det nog fanken vara nollsjuan av Bonneau du Martray Corton-Charlemagne! (93-94+)

2007 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru

Nollsexan träffade ännu mer prick när vi provade den i mars 2009, trots sin oskyldiga ungdom inte alls lika knuten och med aningen mer återhållsamma fat. Men den nya årgången är nog egentligen lika bra och kommer förstås att bli strålande med tiden, med fler poäng på lut. Ska ni dricka vinet nu så är det rejäl luftning som gäller.



Så blev det plötsligt dags för en terrine på duvbröst med kärna av anklever. Brioche och frisésallad därtill. Mums!

Det första röda har mörkare färg och en stor, komplex bourgognedoft. Smått reduktiv i början, och med rätt tydliga drag av valnötter. Frukten ger ett solmoget och stadigt intryck, aromerna liknar mörkare skogsbär och mörka körsbär, som efterhand ripplas upp av söta jordgubbar. Fatrostningen är tilltalande, men kanske lite i yvigaste laget med sina drag av julmust och kryddpeppar. I munnen får vi en fyllig, potent, tanninrik smak med tydlig terroirkänsla av örter, järn och sten. Rejäl tyngd i munnen, en knäckig och extraherad sötfrukt och oväntad alkoholvärme - snudd på zinvibbar - gör att vi släpper bourgognespåret och flyttar våra gissningar till californien. Trots fyllighet och eldighet finns ändå rejäla syror som ger vinet en utmärkt ryggrad. (91-92)

2005 Domaine Louis Boillot et Fils Gevrey-Chambertin 1er Cru Cherbaudes

Det var ju varmt även i bourgogne, det välsignade året 2005. 80-åriga stockar från ett förstklassigt läge strax intill de stora växtplatserna Chapelle och Mazis gav "kralliga" doningar. Inte riktigt vår stil i bourgogne, men väldigt hög kvalitet.



Det andra röda - även detta ett vin åt det mörkare hållet - har en maffig, urläcker doft med såväl höjd som djup. Vi börjar nere i basen med toner av bark, blyerts, jord, lakrits och sous-bois. I mitten förtjusas vi av en klockren pinotfrukt av det mörkare slaget. På toppen excellerar blommiga, parfymerade övertoner av ros och viol. Och fatrostningen, den är verkligt fin genomförd med subtila godisdrag av körsbärskärnor, dajm, smörkola, kaffe och julkryddor. I munnen får vi ett betydligt mer elegant vin än ettan - alldeles lent och harmoniskt, stenigt och kärnigt. Balansen är skön mellan seriös kraft och läskande drickbarhet. Först i avslutningen märks det att viner är i yngsta laget med en lång men fortfarande lite snipig syra. Vi gillar detta väldigt mycket - ett seriöst och respektingivande vin för en längre framtid, och ändå med en härlig tillgänglighet nu. Stilen känns bekant och gissningsvis är det en 2005 Nuits-Saint-Georges från Sylvain Cathiard. (94)

2005 Domaine Sylvain Cathiard Vosne-Romanée 1er Cru Aux Malconsorts

Liksom förra veckans båda nollfyra-smakprov är det här vinet extremt stiligt och dessutom fruktansvärt gott. Druvorna har faktiskt vuxit alldeles söder om La Tache! Och det är inte utan att det märks, i händerna på en så skicklig kille som Cathiard. Nu känns det ännu trevligare att tänka på de andra av Cathiards nollfemmor.

Här kommer en tryffeldoftande jordärtskockssoppa med snabbfrästa morotsbitar, persilja och ankconfit. Stön, vad gott!



Det tredje röda har en superren frukt i det skinande klarröda spektrat av röda vinbär, jordgubbar, rönnbär och lingon. Precis som en blank nickelpastill! Men här finns inte bara klockren frukt utan massor av sköna mineraltoner: ylle, fårfett, flinta, krut, stendamm och svamp. Fatbehandlingen (som vi vet har rätt mycket nya fat) håller sig hela tiden i bakgrunden och släpper igenom frukt och terroir på ett fullständigt transparent sätt. Doften är helt öppen med en viss utveckling som lurar samtliga provare att tro att vinet är äldre än det är. I munnen serveras en slank, syrlig frukt av absolut renhet, vars framfart på tungan grusas av massiva kalkstensmineraler. Renheten får en extra knuff av en ungdomlig grönska som inte på något sätt är negativ utan enbart uppfriskande. De slanka rödavinbärssyrorna bäddas in i silkeslena tanniner och en fin liten fetma, mjuk som den knubbigaste bebis. Den eleganta rödfrukten och de uttalade kalkstenstonerna är onekligen väldigt "chambolliska" när man vet vad det är i glaset, men det visar sig ändå oväntat svårt att plocka appellation och årgång. (94)

2007 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny 1er Cru La Combe d'Orveau

La Combe d'Orveau är en förlängning av söderut av Le Musigny grand cru. Fram till mitten av 1800-talet ingick den också där, men klassades sedan ner till premier cru. De hårt selekterade druvorna genomgår en veckolång kallmaceration för att maximera fruktigheten, och därefter en ytterst varsam extraktion med försiktig pigeage. Uppfostran äger rum i 40% nya fat, 30% ettåriga och 30% tvååriga. Precis som när vi provade vinet för ett drygt halvår sedan förvånas vi över hur pass spelbart det ändå är i denna tidiga fas - det var ju också bland annat därför vi valde ut vinet till den här kvällen. 2007 är en perfekt årgång för restauranger! Men runt hörnet väntar förstås ännu större njutning framåt 2014 eller så.



Det fjärde röda har en utvecklad och komplex pinotdoft med begynnande mognadstoner. En fruktighet åt det ljusa hållet med jordgubbar, smultron, rödbeta och rönnbärsgelé. Fina örter som grönt te, salvia och malört. Djuriska drag av varm boskap, gödsel, bacon, söt rök, ja rentav lite jazztobak. I munnen får vi ett fantastiskt gott vin i, slankt och elegant genomfört med fin syra och god struktur av örter och kalkmineraler. Faktiskt en helt ljuvlig aromkombo av rönnbären och örterna! Även fatkaraktären är mästerligt avvägd med kryddor och mjölkchoklad, och sen får vi suga på en salmiaklik mineralsälta i den långa avslutningen. Allas gissningar landar förstås i Côte-de-Nuits och de flesta tror 2002. Varför inte en mognande Bruno Clair från ett av hans bästa lägen? (95-96)

2007 Friedrich Becker Pinot Noir Tafelwein

Inte Bourgogne alls, utan Pfalz! Vi lämnar över ordet till Niklas som tagit med sig detta kalasvin: Druvorna växer i hysteriskt kalkrika marker precis på gränsen mellan Pfalz och Alsace, 2007 hämtas enbart från Grosses Gewächs-läget Sankt Paul. Stenrik kalkstensjord med blott 25 cm mylla och lera i det övre skiktet innan kalkstenen tar över. Sydlig sluttning väl skyddad av omkringliggande skog. Skog som även kyler ner läget under natten (då det kan bli ganska varma temperaturer i Sankt Paul) liksom dalgången. Lång mognadsperiod på grund av den karga jorden utan att för den delen generera för höga mustvikter. Stockarna är i snitt 20 år. Två kloner används - tyska Mariafeld och 777 Burgundy. Skörd sker i etapper, radvis, klonvis och mognadsnivå och druvkvalitet. 3000 liter/ha i skördeuttag och planteringsdensiteten är 6000 plantor/ha. Öppen topp-jäsning med ytterst liten omrörning under 14 dagar. Naturlig och odlad jäst används. Fatlagring 18 månader på Pfalz-barriques, franska fat och lite använda barriques från Bourgogneproducenter. För fjärde året i rad valdes denna av Gault Millau till Tysklands bästa pinot noir. Stort tack för den, Niklas!



Kvällen gick vidare i helt andra riktningar. Efter den eleganta pinotflighten utsattes våra smaklökar för en indisk frontalkrock som hämtad från trafiken i Mumbai. Sula Vineyards Dindori Shiraz var nog det äckligaste röda vin vi smakat på år och dar! Indierna tycktes ha smält ner en hel bakelittelefon i vinet. "The Full Monty" får ni här!

torsdag, januari 21, 2010

Munskänkarna provar The Big Five '89


Hej alla etikettsdrickare, se upp där nere! Här kommer en kvintett viner så tyngda av sin status att de flesta har problem att leva upp till såväl prislapp som renommé. Visst är det gott med mogen bordeaux, men hallå! Ett lysande undantag gives dock ikväll - ett vin som når de riktigt höga höjderna och räddar årgångens rykte som en av de stora. Och visst har väl andra slott än kvällens lyckats bättre 1989, trots lägre klassning. Vad kan man mer säga? Jo, att advokaten från Baltimore gjorde en klockren bedömning av vinernas inbördes ranking och absoluta kvalitet redan vid den inledande fatprovningen för arton år sedan. Imponerande!



Första glaset ser ungt och vitalt ut - mörkröd sammet, ungefär som en toscanare från 1999. Den stora doften bjuder på en extremt lättbegriplig och samtidigt urlyxig fatrostning med dominans av mintchoklad, cigarrlåda och rostade kaffebönor. Grönmynta och grus ger en känsla av både varietet och terroir. Cabernetdruvan är på sitt mest lättillgängliga humör med godistonad cassis, råbiff, en gnutta lösningsmedel och blommiga violer som öppnar upp kronbladen efter en timme eller så. Doften skiljer ut sig från alla de andra fyra genom sin oblyga, publikt orienterade rostning. När vinet träffar smaklökarna gläds vi åt en sötfruktigt god upplevelse med pigg, frisk apelsinsyra, fruktig intensitet och utmärkt längd. Slank och syradriven, snarare än fyllig. En urtypisk pauillac, fast ganska modernt genomförd. Vinet är fortfarande ungdomligt, och utsikten mot framtiden är vacker. Mums! (92)

1989 Château Mouton-Rothschild



Andra glaset, något ljusare än ettan, börjar återhållsamt, man får leta lite efter intrycken och det är förstås spännande. Komplext och elegant är de första ord som hamnar i blocket. Noterna spelas pianissimo, lite tjära där, lite kola här, kaffenickel, cassisnickel, pomeranser och en diskret cigarr i innerfickan. Sötmogna frukttoner och ljus mjölkchoklad. Efter en timme eller så är det dags för hästspillning och lite unken svett, och doften har väl inte utvecklats så positivt som vi hoppats. Smaken är mer reserverad än ettan, i en distingerad och återhållsam stil med tydligare tanniner och mer betoning på sälta än sötma. Lakrits och läskande mineraler står för det salta - men kontrasteras av söta, mjölkchokladiga, nougatliknande fattoner. Detta är förstås riktigt gott att dricka, men upplevelsen i munnen är varken så intensiv eller lång som man borde kunna förvänta sig på den här nivån. Utvecklas inte heller till det bättre, så frågan om framtiden är oviss. (91)

1989 Château Lafite-Rothschild



Tredje glaset har mer av bärnsten i kanten, vilket säger en del om var det befinner sig på sin mognadskurva. Doften är uttalat blommig, mycket elegant, som ett potpourri på ett bättre franskt hotellrum. Blommigheten får flera av oss att direkt tänka margaux, men cederträ och cigarraska berättar att vi precis lika gärna kan vara kvar i pauillac. Frukten känns aningen märkt av det heta året, med varma, snudd på brända, knäckiga, sydliga drag. Tack vare sina florala övertoner är detta ändå väldigt fint att sniffa på. I munnen hålls vinet i strama, klassiska tyglar - inget fjäsk här inte! Frukten är god men kanske lite i varmaste laget, åt det "sötsura", italienska hållet. Tanninerna liknar finmalet kaffe eller finaste sand - men trots detta blir helhetsintrycket i munnen lite kantigt. Vinet bör vara på topp nu och vinner knappast på att sparas. (90-91)

1989 Château Latour

Fjärde glaset har en återhållsam doft, där varken djup eller höjd imponerar något särskilt. Vi hittar mörkare bastoner av cigarrtobak, läder, tjära, jord, valnötter och - säger vår provningsledare - gummi. De vackrare övertonerna letar vi däremot förgäves efter. Smaken är balanserad, stram, ganska elegant, läskande och torr - fruktsötman är sparsam. Längden är högst måttlig och trots de sandiga tanninerna finns hela tiden ett småkärvt och kantigt intryck som förmodligen aldrig kommer att ge med sig. Vinets ursprung är en gåta - att det skulle vara en margaux finns egentligen inte med på kartan, ej heller en premier grand cru classé. Kvällens avgjort svagaste uppvisning. (89)

1989 Château Margaux



Femte glaset är en mörk och majestätisk uppenbarelse med solnedgångens hela färgskala i kanten. Redan utseendet berättar att nu har vi un grand vin i glaset. Vi får en potent doft av imponerande skala och förtrollande djup, med noter av rökig piptobak, tjärat rep direkt från lagavulin och en kryddlåda som kunde ha inhandlats på souken i marrakesh. Röken och tobaken berättar - tillsammans med grusmineraler och en pust av pinje - om ursprunget i pessac-léognan. Ett litet stall tittar minsann fram i sluttampen av glaset, men bara den allra finaste spillningen. Entrén i munnen bekräftar doften och blir kvällens upplevelse: en enormt stor smak med där alla mätare går i topp. Fenomenal komplexitet och kryddighet - check! Stora pulvriga tanniner - check! Friska, livliga apelsinsyror - check! Sydligt generös prägel, kraft och bredd i fruktaromerna - check! Och framförallt - en helt suverän längd. Utan att ta fram stoppuret kan vi konstatera att den här smaken har kommit in i munnen för att stanna. Som vi ser saken utklassar detta glas sina medtävlare, och det måste vara Haut-Brion. Moget nu, med en lång och hälsosam framtid. (96-97)

1989 Château Haut-Brion



När vi summerar intrycken över en öl funderar vi över det märkliga i att diskussionen inte riktigt kommer igång ens när fyrtio extremt vinintresserade människor samlas kring fem viner av förmodad världsklass. Ulf Svahn är en verkligt driven och underhållande provningsledare, och bordeauxkännare sedan länge - men kanske vore det en god idé att korta av det inledande föredraget, dra ner på den noggrannare sifferexercisen och låta bli att föregripa provningen med ett facit av noter som ska bekräftas. Varför inte låta provarna angripa vinerna med öppna sinnen och istället lägga mer krut på att få igång den efterföljande dialogen...

Ett stort tack går till Munskänkarna i Stockholm. Det vore kul att höra fler som var med berätta om hur ni upplevde vinerna!

ps. Var är Latour, då? Jo, det var tydligen en och annan som ville ha en trofé med sig hem...

tisdag, januari 19, 2010

2007 Vignerons de Caractère Vacqueyras Collection du Rhône


Flera läsare klagar på en bloggdominans av konstiga viner från Danmark, Tyskland och Södermalm. Storm i ett vinglas! Vi går ju i allmänhet precis dit vår lust tar oss, men nu smälter våra hjärtan. Det är tisdag och då ska man väl kunna plocka en hygglig flaska från butikshyllan utan större ansträngning än så? 119 spänn i kassan.
Okej, då kör vi.

Les Vignerons de Caractère är ett av kooperativen i Vacqueyras, med en historia sedan 1957 och 120 vinodlare som medlemmar. Man framställer en uppsjö av olika cuvéer, men just den som hittas på systembolagets hyllor finns inte i kooperativets webshop och är troligen framtagen speciellt för SB. Årgång 2006 såldes under namnet Les Hauts du Castellas, men den aktuella nollsjuan heter Collection du Rhône - samtidigt som Les Hauts du Castellas finns kvar på annat håll. Druvblandningen är i alla fall 70% grenache, 25% syrah och 5% mourvedre, med ett uttag om 36 hl/ha. Vinet lagras under ett år, till tre femtedelar på gamla foudres och resten på ståltank.

2007 Vignerons de Caractère Vacqueyras Collection du Rhône har en transparent, medelintensivt sammetsröd färg. Doften bjuder på röda körsbär, körsbärskärnor, kirsch, plommon och lakrits. Varma toner av lakrits, kryddor, läder och bränd jord omfamnar frukten på ett trevligt sätt. En tilltalande doft med hyfsat sug.

Smaken bjuder på friska, livliga, bara aningen snipiga syror. Här finns en aptitretande kärvhet som känns klart lovande med tanke på kvällens mat: lammfärsbiffar späckade med fetaost och kalamata-oliver. Munkänslan är relativt len, med bra balans i munnen och en återhållsam fruktsötma. Alla mätare - kropp, tryck och längd - hamnar på lagomsvenskt medelvärde. Inga större sensationer alltså. Men aromerna är onekligen trivsamma och vinet gör ett fullt godkänt jobb till maten. Som med så många andra kooperativa viner hittar vi ingen stark och drivande personlighet, men inte heller några konstigheter. Närheten till Châteauneuf-du-Pape är tydlig, fast utan den riktiga intensiteten därifrån. Ett gott rhônevin till gott pris, helt enkelt. (85)

ps. Vi blev bjudna på nollsexan Les Hauts des Castellas för ett drygt år sedan. Ett hyggligt vin, på ungefär på samma nivå som detta. Inte kan vi begripa hur Wine Spectators James Molesworth mäktade klämma fram hela 89 poäng. De har tydligen hur många som helst att dela ut...

måndag, januari 18, 2010

2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge


Under jullovet korkade vi upp en nollsjua från Domaine de la Janasse, en côtes-du-rhône vid namn Les Garrigues. Så här måste Bob Parkers ande dofta, tänkte vi då. Ikväll får vi förnyad medial kontakt med hans hyllade "vintage of a lifetime". 2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge har en djup doft där mörka likörtoner blandas med advokatens patentsökta "liquid stones". Söderns garrigue finns i rikligt mått och just här domineras den av prunkande lavendel. Assisterande noter av körsbärskärna, ammoniak, hostmedicin, tobak och rosor gör detta till ett riktigt frestande glas att sniffa på...

Som brukligt med bandol och mourvèdre hade vi ställt in oss på ganska tuffa tag. Döm om vår förvåning när den nya årgången fläktar in som en mjuk slöja i gommen. Fräscha syror och alkoholsöt frukt framkallar silkeslena sensationer, viskösa som vaselin. De tuffare tanninerna letar vi förgäves efter, vresigheten är noll och alla femton procenten har trollats in i den stora frukten - men det finns lakritssalta pastisaromer, steniga mineraler och en avvägd bitterhet som stramar upp avslutningen. Hudens rysningar av välbehag hjälper till att berätta för hjärnan vilken nivå vinet lyfter till.

Oj, vad bra detta är! S som provar blint sätter priset till "i alla fall inte under 200 kr, gissningsvis 240". Nu är ju inte det riktigt fallet, vi snackar 129 spänn i systemets ordinarie sortiment. Precis som just konstaterats i kommentarstråden till föregående post: det här ett brakfynd i sin prisklass. Vi möter upp med en chilihet grillad kyckling, ugnsrostade kalamata-oliver, söta paprikor samt örtig klyftpotatis och får en väldigt billig biljett till medelhavet på kuppen. La Bastide Blanche har varit mycket bra även i de tre föregående årgångarna, men här blir den sydfranska nollsjuefruktens vänner rejält bortskämda. Håll koll på temperaturen och matcha med rätt mat. Och glöm för all del inte att lägga undan några flaskor!

ps. Sedan åtskilliga år görs egendomens viner av ekologiskt odlade druvor. När man gör en SB-sökning på röda franska ekoviner mellan 0 och 9999 kr får man bara sex träffar totalt, en svårt vilseledande information till kunderna.



2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge, EARL Bronzo, Le Castellet. (90)

fredag, januari 15, 2010

2008 Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite Blanc


Det var ett tag sedan vi drack ett vitt vin som träffade mitt i pannbenet på oss båda, och exakt samtidigt. Men ikväll var det dags igen. Och det är faktiskt andra gången vi ses, fast det har hänt en hel del sen sist!

2008 Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite Blanc ser ungt och oskyldigt ut. Doften talar diskret men tydligt, den vill verkligen säga något. Plötsligt är vi förflyttade till Melanders fiskdisk. Wow vad läckert, ni vet allt det där söta i pilgrimsmusslan, det salta i ostronskalet, det söta i kungskrabbans klokött och det salta i räkorna. Alltihop serveras på en gång när vi sniffar på denna veritabla skaldjursplatå - och så ett tu tre hittar S en burk konservererade mandarinklyftor på helt annat håll i glaset. Alla intrycken infattas i kallt och metalliskt källvatten tappat rakt ur berget. S blint: det här måste komma från en extremt kalkhaltig jord. Loire?

Smaken slösar med sina mineraler - som en säck vit kalkfärg utrörd i mineralvatten. Syrorna är inte heller att leka med, visslande höga och infattade i en torr, stenig frukt - tjohej vad friskt och bra detta är! En total törstsläckare, med massor av härlig struktur. Aromer av mandariner och blond grapefrukt minglar med en försynt, försonande fruktsötma i avslutningen. Varenda klunk är som en liten fjällbäck i munnen.

Det här är ett perfekt vin i sitt slag - lagrat på ståltank, blockerad malo. Ni förstår nog precis hur gott det kommer bli till jätteskålen med räkor vi nyss hällt upp. Det var faktiskt länge sedan vi blev så här begeistrade i ett vitt - och nu pratar vi inte om en tusenkronors Bonneau du Martray Corton-Charlemagne utan om en okänd Saumur för 125 spänn. Vinik sopar banan med systemets samtliga vita viner i prisklassen och en bra bit uppåt. Det blir unisona applåder och inköp i pluralis! (90)

Det mer ambitiösa och fatjästa 2007 Jurassique från samma producent har en rundare och mognare doft: honung, våt halm, nyputsat silver och mörkare mineraltoner. Smaken har mer av rondör, balans och rikedom, också en gnutta oxidation och kanske en anstrykning av botrytis. Syrorna är avrundade, men samtidigt lite hårda i slutet. Gott vin, men inte alls lika klockrent. Lagras gärna något år till. (88)

Priser: 125 kr och 165 kr (nik@vinik.se)


Bourgogne måste inte nödvändigtvis vara dyr. Vi kunde inte låta bli att smaka på den omtalade 2008 Blason de Bourgogne Mâcon-Villages Chardonnay, vars druvor odlats av kooperativet "Les Vignerons des Terres Secrètes" - en jätte med 352 medlemmar och 1000 hektar vinmark i södra Maconnais. Färgen var rikt halmgul och doften ganska stor. Med inledande noter av smör och popcorn slog S fast att vi hade en lätt ekad chardonnay i glaset (vilket visade sig inte stämma, vinet har nämligen inte sett till någon ek alls) men här fanns också nässliga och grönt aromatiska toner sida vid sida med mogna fruktaromer av citronskal, persika och mandarin. Det kom upp vissa invändningar mot de sötfruktiga dragen i doften. Även smaken hade en liten fruktsötma, men var ändå frisk och balanserad, med en liten antydan till fetma och citrussyror som inte var så livliga på tungspetsen men glädjande stadiga längre bak i gommen. Ett riktigt gott vin, om än inte märkvärdigt. Till fredagsräkorna är det knappast bästa valet, men den hårt prövade CSN-barnfamiljens smörstekta tisdagsspätta med curry-majonnäs kan få sin välbehövliga kick av denna budgetjuice. Utan tvekan ett kap för 73 kronor. (84)

torsdag, januari 14, 2010

Jacques-Frédéric Mugnier: Nuits-Saint-Georges 2006


Veckans mesta samtalsämne har varit - rimfrost! När upplevde man sist ett Stockholm där vartenda träd noggrant sprayats av NK:s julskyltare och alla hus fått siktat florsocker på toppen likt pepparkaksbyggen? Vart man än går möter man flanörer med stora japanska kameror på magen, längtande att fånga undret på bild och visa upp i en varmare framtid: minns ni vintern 2010 när allt var vitt...


Lunchvy. 2010 eller 1910? Tredje båten från vänster heter Törsten.

Sista förhandsrapporten inför morgondagens bourgognesläpp kommer från Jacques-Frédéric Mugnier och hans monopolvingård Clos de la Maréchale, faktiskt den största i hela Côte d'Or. 2004 återtog han skötsel och vinifikation av hela nio hektar vinmark som varit uthyrd till Faiveley, vilket i ett slag gjorde firman tre gånger större och krävde sex heltidsanställda i stället för en. Mugnier gläder sig mycket åt att kunna göra sina insatser i rättan tid med den nya personalstyrkan. Clos des Fourches är det ålderdomliga namnet på vingården och betecknar numera den del av skörden som kommer från relativt sett yngre vinstockar - gränsen går runt 40 år - deklasserade till byappellation. 2006 års skörd landade på ett snitt av 37 hl/ha. Som vanligt använder Mugnier bara en femtedel nya ekfat för mognadslagringen.



2006 Jacques-Frédéric Mugnier Nuits-Saint-Georges Clos des Fourches öppnades igår och har en djupt sammetsröd färg. Doften är först knuten och svårfångad, den ger mestadels grusdammiga mineraler och tycks vara på väg rakt in i en mörk tunnel. Så plötsligt öppnar den upp igen, vilken överraskning! Ljuslila blomtoner av syren och viol kommer starkt, mot en bakgrund av mörka skogsbär och röda körsbär. I munnen bjuds en hyfsad frukt av hallon och körsbär, med bra örtigt bett och en frisk, lite kärv syrlighet. Blommigheten bara växer och växer, och frukten är ganska fin, men känns en smula gles och gör att denna enklare cuvée inte blir totalt tillfredsställande. Ändå ett riktigt gott vin, inte minst med tanke på att priset till restaurang är ungefär hälften av "the real thing". (89)



2006 Jacques-Frédéric Mugnier Nuits-Saint-Georges 1er Cru Clos de la Maréchale kommer alltså från de lyckliga stockar i denna muromgärdade jättevingård som uppnått tillräckligt respektingivande ålder. Vinets färgnyans är djupt sammetsröd, och doften är omedelbart med på noterna - som en kaskad ur glaset - trots att korken just dragits och vinet är högst fjorton grader varmt. Frukten är långt tätare än i första glaset - förförisk, snudd på sexig - med mättade mörka skogsbärsaromer som drar åt björnbär, toppade av syren och viol. Nästa tydliga intryck är en djup, spännande baston av svart tryffel som osar direkt toppklass. Därnäst börjar faten göra sig bemärkta, först med nybakt kardemumma, och snart även med bittermandel, mandelmassa, sandelträ, kanel och lakrits.

I munnen bjuds en mörk, rik pinotfrukt som täcker upp paletten fullt ut. Smaken är ganska robust med rejäla tanniner som samverkar harmoniskt med frukten och de grusiga mineralerna. Jämfört med Chambolle-Musigny Les Fuées och även Clos des Fourches känns faten lite mer framträdande, men ändå på ett klart positivt sätt i form av en finstämd kryddighet och varmare rostade toner.

Vi summerar: mittsmaken är tät nog, balansen oklanderlig och eftersmaken av utmärkt längd. Det här är en riktigt tillfredsställande bourgogne i den lite mörkare skolan, en Mugnier med lite mer av kraft än av elegans av om man ska förenkla saken, och väldigt typisk för NSG. Lagras tre till fem år för maximal utdelning, men gör inte alls ont att dricka nu. Härligt vin! (91-92+)

Kostar 655 kr, 120 flaskor släpps totalt varav hälften finns i butik imorgon. Den här lilla jämförelsen snodde vi ihop med hjälp av importören Gullberg & Gullberg och den aktuella vinlistan på Vinbaren.
Hela bourgognesläppet hittar du här.

onsdag, januari 13, 2010

Stockholm-Bourgogne Tur & Retur


Vissa kvällar är mer lärorika än andra. I måndags var vi med om en mycket lärorik kväll! Platsen var Eriks Vinbar och vinerna hälldes av världens (förmodligen) vänligaste och trevligaste sommelier, Lars Andersson. De båda piloterna som styr våra fyra flighter mot bourgognes höjder heter Vinitor och Gullberg & Gullberg.

FLIGHT 1

2007 Pierre Damoy Bourgogne Rouge kommer enbart från vingårdar i Fixin och Couchey, och upplagan är liten, inte mer än några tusen flaskor. Vinet är mörkt i färgen och doftar av mörka körsbär med inslag av likörpralin, rejäla ekfat och lakrits på ett närmast italienskt sätt. Smaken är förhållandevis fyllig och fruktig men också något ekbitter, ej helt behaglig, lite stjälkig och grov i syrorna. Ett atypiskt vin som i vår mun saknar såväl pinositet som ursprungskänsla, därav det låga betyget. Det skadar knappast att lagra ett par år. (84)

2007 Gros Frère et Soeur Hautes Côtes de Nuits ser finare ut i färgen. Doften ger grus, örter och en god rödavinbärsfrukt med inslag av rönnbär. Örtigheten är mycket tilltalande med drag av salvia och tomatkvist. Smaken bjuder på bra, ren och pinottypisk frukt, någon jordig och örtig kärvhet, med stadiga röda vinbärssyror. Detta är långt bättre än ettan, med mängder av ursprungskänsla och en antydan till finess. Gott redan nu, men lagra minst ett år för maximal utdelning. Kan detta vara bolagets bästa bourgogne under 200 pix? (88+)

2004 Jacques-Frédéric Mugnier Chambolle-Musigny har en mycket fin nos med begynnande mognadstoner, stall och mandelmassa. I fruktkorgen blandas bären på ett återhållsamt, detaljerat och sofistikerat sätt, med gott sällskap av mineraltoner som påminner om blyerts och dammig grusväg. Här finns både finess och en känsla av växtplatsen! Smaken är behaglig och aningen fruktgles med betoning på mineraler och örter, lite löst hållna och avrundade syror, fast ändå med en hyfsad längd. Någon noterar plommon och lakrits, en annan kokta grönsaker. En typisk nollfyra, utan tvekan drickfärdig, men kanske inte av det helt klockrena slaget. Passar den som gillar vin med smak av terroir. (89)



FLIGHT 2

2002 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin Clos Tamisot kommer från en monopolvingård med byappellation. Detta glas är mörkare varmrött med viss bruntingering. Doften är mycket tilltalande med mogna, goda animaliska toner som stall, garvat läder och rått kött. Blyertslika, uppfriskande mineraltoner går igenom fint. Frukten drar åt det mörkare kärsbärshållet, assisterad av lakrits, och snart har vi en halv påse kolabönor i glaset. Smaken är som någon säger "rätt krallig" och lättgillad, med fatig rondör och mjukare syror. Nog är det premiercru-klass på frukten, men det blir tyvärr lite för mycket av faten för både vårt och vinets bästa. När det efter en stund börjar dofta skirat smör likt en yppigare meursault säger vi tack och hej (89). Nollsjuan släpps på fredag och kostar 595 kr.

2007 Gros Frère et Soeur Vosne-Romanée 1er Cru kommer från unga stockar - de flesta av egendomens vingårdar omplanterades i mitten av åttiotalet - i Echezeaux Les Loachausses, så det handlar om nedklassad grand cru. Rätt ljust i färgen ger detta vin gott om fatrostade toner som liknar kryddbod, rostat bröd och grillad kyckling. Vi hittar aromer av röda vinbär, nypon, rönnbär och förutom den snälla pippin finns ett tuffare inslag av rå viltfågel - ungefär som ripa - något vi tidigare hittat i Echezeaux. Frukten fyller inte ut riktigt och det finns också en lite grön och besk stjälkighet som drar ner betyget. Det här glaset är ungefär lika bra som Bernard Gros' Hautes-Côtes, men med växande ålder på stockarna kan det vara ett vin att hålla ögonen på i framtiden. (88)

2006 Jacques-Frédéric Mugnier Chambolle-Musigny 1er Cru Les Fuées - granne med Bonnes Mares - har ett mycket lovande utseende och en återhållsam, ännu outvecklad doft. Det som bjuds är en skinande rödfrukt av fascinerande renhet - aromer som skogshallon och röda vinbär - assisterad av superfina mineraler. Även smaken är ren som en fjällbäck, med klingande syror och ruggiga mängder mineraler! Minst ett ton finmalt grus tippas i munnen samtidigt som fruktens röda, slanka, silkeslena kropp smeker gommen. Här handlar det till 99% om druva och terroir - faten maskeras nästan fullständigt och tittar fram först i avslutningen i form av en elegant liten aftereight-ton. Det finns absolut ingenting i detta glas som inte borde vara här. Ett utsökt vin! (93)



FLIGHT 3

2006 David Duband Charmes-Chambertin "Pédicelle" är en specialcuvée som har jäst i hela klasar, alltså med stjälkarna kvar. Enligt utsago har de grövsta mittstjälkarna klippts bort för hand - vilket pyssel! Doften är inledningsvis uttalat reduktiv med trista drag av dyig sjöbotten och kokt kål. Efter en kvart i luften beter sig vinet bättre och visar upp en modern, rödavinbärslik fruktighet med blommiga övertoner och diskret assistans av smörkola. Vad som dock inte försvinner är en del gröna stråk som även går igen i den relativt lätta och måttligt långa smaken. Vinet växer dock i glaset och blir efterhand riktigt gott, om än inte stort. Att använda stjälkar i en mellanårgång verkar inte vara en alldeles klockren idé. (91)

2007 Domaine Perrot-Minot Mazoyères-Chambertin är ett imponerande glas att skåda, nästan som en mörk rubin! Doften kopplar direkt greppet med en underbar, svinlyxig fatrostning. Hela den orientaliska kryddbasaren finns med, inte minst sandelträ och kanel, dessutom lite vanilla fudge och kokos. Fruktaromerna liknar rena hallonreduktionen, och när de träffar smaklökarna blir mötet både djupt, rikt och givande. Tack vare sin maffiga frukt och fina mineralitet har vinet en enormt behaglig balans, där syrorna bäddats in i en silkeslen, fortfarande babyfet, textur. Våra invändningar är egentligen bara två: faten stjäl fortfarande showen i alltför hög grad och vinet lyfter inte riktigt i avslutningen. Mittsmaken är kassaskåpstät, medan eftersmaken är lite åt det korta hållet. Kanske ordnar det upp sig med tiden - men bara kanske. Hur som helst ett underbart, lustfyllt, superproffsigt vin, och dessutom väldigt tillgängligt redan idag. (94)

2002 Pierre Damoy Chambertin-Clos de Bèze bjuder på fina mognadstoner av stall och blyerts (portvin säger någon, men i så fall bara en anstrykning). Aromerna är som en matta av djupröd sammet, på ett rentav sexigt vis blandar frukten mycket mogna mörka körsbär med röda vinbär, örter och mineraler. Liksom i de andra vinerna från Damoy finns det rejält med fattoner som kaffe, lakrits och smörkola. Munkänslan är enormt behagfull, både rik och läskande, något lättare och klart mognare än tvåan med utmärkt balans och längd. Men efterhand tittar smörsåsen från Clos Tamisot fram även här och det hade onekligen varit ett bättre vin om man sluppit den. (91-92) Nollsjuan släpps på fredag och den kostar 1325 kr.



FLIGHT 4

2006 Gros Frère et Soeur Clos Vougeot "Musigni" har en något reduktiv och mycket spännande nos med komplexa örter och mineraltoner. En knapp halvtimme behövs för att doften ska visa sitt allra bästa. Den har ett härligt omfång med hyacinter och violer i diskanten och djupa toner av tjära och lakrits nere i basen. Mitt i frukten uppstår smått galna infall inspirerade av gamla goda Wrigley's Juicy Fruit. Doftens lakrits går igen i den ganska robusta smaken, som har enormt läckra fruktaromer och än mer smågodis att bjuda på: nämligen mintchoko! Det här småfjäskiga vinet är redan enormt spelbart - kanske för att stockarna är så unga - och det vore verkligen inte fel att dra en kork omgående efter fredagens släpp. Vi var lite oroliga att vinet inte skulle leva upp till det fina intrycket från i våras. Men det levererade! Släpps alltså på fredag och kostar 795 kr. (94)

2002 Jacques-Frédéric Mugnier Musigny är ett vin som är uppe på den nivå där det börjar bli svårt att få till en relevant beskrivning. Vi skäms bort av en lekfull doftupplevelse med lager på lager av eleganta intryck. Man kan plocka ut enskildheter som blommor (violer), stenar, blyerts, grusväg, höstskog, jordgubbskräm, vinbär, vingummin och fudge, men det säger liksom inte särskilt mycket om helheten, själva bouqueten. Låt oss nöja oss med att det doftar underbart, på ett alldeles naturligt och självklart sätt. I munnen har detta vin en imponerande koncentration av frukt, syror och mineraler. Alla kännetecken på stor årgång med beundransvärd struktur, kraft, fokus och längd - men allt är genomfört på ett liksom obekymrat och avslappnat sätt - och resultatet av det passiva källararbetet blir ett slags viktlöshet. 80 år gamla stockar och endast en femtedel nya fat ger vinet en närmast total harmoni - det tycks besitta alla de egenskaper som behövs för att utvecklas i decennier. Freddy Mugnier - vinmakaren vars signatur är avsaknaden av signatur. (96++)

2007 Gros Frère et Soeur Richebourg har en "gudfruktig" doft, utbrister importören lyckligt. Och här är det faktiskt inte långt till frälsningen, den saken är klar. En galet utåtriktad doft med förunderligt fina mineraler, surrealistiska jordgubbar, förföriska apelsintoner och suveränt integrerade fat - såpass snyggt att det är svårt att klura ut om den framträdande kryddigheten kommer från pinotdruvorna eller faten. I munnen sjunger vinet högt - halleluja, vilken frukt! Enormt saftig, livlig, givande och direkt med aromer av vildhallon, apelsiner och röda vinbär. Ska man överhuvudtaget invända något alls så finns väl inte riktigt det finessiga, flerskiktade och komplexa i föregående vin. Men det som finns är å andra sidan ruskigt rättframt och gott att dricka tidigt, det vill säga redan nu. Släpps på fredag och kostar 2395 kr. (96)

När vi röstade fram prispallen var enigheten stor om att Mugniers 2002 Musigny var kvällens vin. Hedersamma silver och brons tilldelades 2007 Richebourg och 2007 Mazoyères-Chambertin. Men vi vill också dra en lans för den utsökta 2006 Chambolle-Musigny Les Fuées.

Fler viner blev det, först en trio burgundiska nollfyror:

2004 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée 1er Cru En Orveaux bjuder på en seriös mörk frukt med inslag av blyerts, ceder, jord och svart te. Massor av terroirkänsla i en stil som inger både respekt och stort förtroende. Något lättsammare än nästa glas, men riktigt hög klass och (90-91)

2004 Sylvain Cathiard Nuits-Saint-Georges 1er Cru En Murgers liknar i stora stycken det första glaset. Mörk frukt, blyertsmineraler. Cederfat, jord, te, blommor, vilda örter - en rejäl skopa terroir. Ett mycket seriöst och högklassigt vin. Oj, vad vi gillar detta. Vill dricka mer av Cathiard i framtiden. Tack för introduktionen!
(91-92)

2004 Patrice Rion Gevrey-Chambertin 1er Cru är ett omedelbart och charmerande vin med en verkligt generös och fint formulerad pinotfrukt av körsbär och hallon. Just att vinet är så fruktigt ger smått nyzeeländska vibbar. Kanske är det inte höjden av elegans men ett vin som är väldigt lätt att älska, även för nybörjaren. Dessutom ett utmärkt val på restaurang, eftersom det är färdigt att konsumera och förmodligen inte alltför dyrt. (90)

Därnäst följde ett koppel blindbockar:

Blint 1: brända toner, ceder, dill, örter, plommon, cassis, spanien, tempranillo! Hårda syror, brända varma toner. Galet ungt än, men kommer det någonsin att hitta balansen? Vi får reda på att det är 80% tempranillo och 20% cabernet sauvignon - och sen får vi se etiketten.

Vega Sicilia "Unico" Reserva Especial (1985, 1990, 1991) (88)

Ojdå, vilken överraskning! Hmm, som vi ser saken är detta särskilt lämpat för 1) det lilla fåtal som utvecklat en "acquired taste" för sånt här 2) samlare som inte har planerat att dricka vinet själv 3) etikettsdrickare som gillar att binda upp massor av pengar i långa tider till hög riskfaktor. En överskattad prestigepjäs.

Blint 2: mynta, mintchoklad, örter, ceder, blyerts, stall, svamp, källarton, reduktion, kork? En mognande pauillac? Visst! Tuffa snipiga syror, moget men fortfarande relativt ungdomligt, men tyvärr... korkat!

1971 Château Clerc-Milon

Vad synd, det hade verkligen varit kul att få dricka det här vinet.

Blint 3: Samma doftprofil, men med stadigare och yngre frukt, det känns som ännu en pauillac. Kanske rentav samma vin? Eller en yngre tappning? Grön paprika, rätt slank kropp med strukturerade syror och tanniner. J: Pichon-Baron? Bravo, rätt svar! S: 1995? T: tror att det är en 96:a. Ka-chinnng!

1996 Château Pichon- Longueville-Baron (92)

Blint 4: mörk färg med härlig lyster. Otroligt tät och fin cabernetlik frukt med cederfat på nosen. Mint, cassis, tobak, vanilj, plommon, eucalyptus, godistoner. I munnen: vilken frukt, vilken syra, vilken struktur, vilken power. Munkänslan är klart bordeauxlik, men det känns tätare än en bordeaux, kanske är det en californisk cab? Här njuter vi av förföriska aromer som vildhallon, apelsinchoklad, romerska bågar och tryffel, med strålande apelsinsyror. Vi är helt ute och cyklar men J sätter ursprunget rätt, det är faktiskt en barolo! Men visst är den mer internationell än ursprungstypisk i stilen? Och visst vill man väl egentligen ha lite mer barolo i sin barolo...

1998 Gaja Sperss Langhe Rosso (94)



Blint 5: nu lägger Lasse i en högre växel med ett riktigt fullmatat glas. Vitpeppar, svartpeppar, kryddpeppar, charkuterier, lagerblad, nejlika och en supermättad frukt! Vilket tryck det är i smaken, precis lagom eldigt (säkert 14,5%) och ändå enormt välpolerat i sina chokladiga tanniner. Det tycks vara en new world syrah, närmare bestämt från Californien. Kraftfullt, solmoget, rikfruktigt, svartpepprigt, urgott vin som får ärrade rävar att lufta jämförelser med Sine Qua Non Poker Face.

2004 Le Macchiole Scrio Toscana IGT (93)



Blint 6: Rejäl körsbärsfrukt och hårdrostade fat med kryddor och mörk choklad i en internationellt orienterad produkt som känns ganska anonym och ospännande i det här sammanhanget av viner. Behöver ligga till sig några år och snickra om sin moderna ekkostym till något mer moget och personligt.

2007 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove, Bolgheri DOC (89)

2005 Louis Jadot Meursault 1er Cru Genevrières (91)

2008 Prager Grüner Veltliner Federspiel "Hinter der Burg" (90)



Slutligen, tack för gott sällskap. Och ett stort tack till herrarna som bjöd!

fredag, januari 08, 2010

2006 Nicolas Potel Charmes-Chambertin



Vattenelementen går för högtryck, men det räcker inte. Kakelugnarna måste matas med säck efter säck av björkved - och vi älskar när den torra värmen motvilligt fyller vår gamla dragiga lägenhet. Men vad kan man mer ta sig till för att få upp temperaturen? Ja, varför inte steka ett rejält ankbröst och låta det gå klart i ugnen tillsammans med lite småpotatis. En sås med sercial, apelsin och stjärnanis gör väl också sitt till för gemytet...

Négocianthuset Nicolas Potel har nyligen varit med om ganska uppseendeväckande förändringar. Finansiären Labouré-Roi manövrerade ut personen Nicolas Potel men kunde behålla hans namn, och jobbar vidare med hans biträdare i källaren. Nicolas själv har startat upp en ny egendom, som av juridiska skäl fick byta namn till Domaine de Bellene - ett ålderdomligt namn för staden Beaune. Förutom egna marker har han gjort överenskommelser med ett flertal odlare, framförallt i Beaune och Savigny, som har stockar i övre medelåldern eller äldre - respektabla 105 år i Beaune Grèves!
En ekologisk profil står högt på agendan, med biodynamisk certifiering runt hörnet redan i år. Vad gäller Maison Nicolas Potel: till och med 2008 har Potel medverkat i produktionen, men i och med 2009 års skörd är han definitivt ute ur bilden. Vad det innebär för kvaliteten återstår att se.



2006 Nicolas Potel Charmes-Chambertin - ännu ett reavin - är vackert som en transparent rubin. Nosen öppnar med noter av grillad kyckling och kryddor av lyxigare orientaliskt slag (sandelträ, rökelse, stjärnanis). Pinotdruvorna bjuder på ljuvliga aromer av vildhallon, med assisterande mandelmassa från faten. Inom en kort stund fläktar doften likt en frisk bris upp ur glaset med hjälp av ljusa övertoner som påminner om menthol, barrväxter och blommor. Mineralerna är uppenbara och en finstämd stallton kommer till efter hand, inte minst i slutet av glaset.

I munnen är det här ett friskt vin med utmärkt grepp och örtig krydda. Varken visköst eller bebisfett, snarare lite glest i frukten för en grand cru. Men intensiteten är ändå påtaglig, med en småkärv örtighet och framträdande mineraler. Avslutningen torr med en lång eftersmak. Det är knappast ett stort vin - känns väl egentligen mer premier cru än grand cru - men aromatiken är verkligen njutbar. Vi associerar en hel del till nebbiolo: hallonen växer vilt, dessutom får vi lakrits och kryddor, komplexa örter och blommor.

Sammanfattningsvis: knappast silkeslen boudoir, snarare en stram suffragette. Doften är riktigt elegant, och smaken ger goda örter och mineralisk finess. Det blir en fin upplevelse, men inte något utropstecken sett till appellationen. Blint sätter S priset till 400 kr, men påpekar också att vinet är mer sofistikerat än Pousse d'Ors nollsexor. Se fram emot en positiv utveckling under det närmaste decenniet! (91+)

ps. Balanserar du på ett skosnöre och jagar klockren burgundisk upplevelse? Med svalodlad nebbiolo från Valtellina kommer 2006 Nino Negri Le Tense Sassella förbluffande nära originalet för ynka 129 pix. Fina fatkryddor, röda vinbär och smörkola, hallon och lakrits. Slankt, intensivt och vinbärssyrligt. Ändå sötfruktigt nog att möta upp en parmigiano. Skitbra ny årgång, även för källaren! (89)

pps. Läs hela storyn om Nicolas Potel här.

onsdag, januari 06, 2010

Gros Frère et Soeur Bourgogne Hautes Côtes de Nuits: 2006 vs. 2007



De senaste kvällarna har vi ägnat oss att förnya bekantskapen med Bernard Gros i Vosne-Romanée. Han har förhållandevis mycket vinmark i Hautes Côtes de Nuits, ungefär fyra och ett halvt hektar där lejonparten är planterad med pinot noir. Den här appellationen är ganska högt belägen, runt 400 meter, på kullarna väster om och ovanför de världsberömda sluttningarna mellan Chambolle-Musigny och Aloxe-Corton. I värsta fall kan druvorna ha problem att mogna, men är lägena fördelaktiga och producenten bra erbjuds massor av bourgognekänsla för en rimlig peng. När vi först provade nollsexan i maj längtade vi direkt efter en dubbelpanerad plattfisk med smörfrästa skogschampinjoner, och det är också där vi hamnar med maten ikväll.

Det transparent varmröda 2006 Gros Frère et Soeur Bourgogne Hautes Côtes de Nuits har en väl utvecklad doft med elegant violblommighet, ljusa örter, bark, fat, gödsel, framträdande rönnbär, röda vinbär och enstaka jordgubbar. Ren njutning för pinotsniffare!

Smaken är överraskande stor även om frukten är åt det lättare, aningen glesa hållet. Men den är fint avvägd mot en behagligt rönnbärslik syra, lätta finsandiga tanniner och en barkig, örtig kärvhet som är väldigt aptitretande. Vi umgås över två kvällar och lyckas inte förutspå att framtiden blir större än så här - vinet är direkt med på noterna, drickfärdigt så vitt vi kan se och dessutom både härligt och tilltalande precis just nu. (88)



Det likaledes varmröda 2007 Gros Frère et Soeur Bourgogne Hautes Côtes de Nuits har en del blå reflexer kvar. Doften är mer återhållsam med en tydlig mineralton av sten och grafit, därtill mörkare örter och mer svamp och undervegetation. Förtroendeingivande frukt av röda körsbär och röda vinbär, med ett fint litet inslag av tobak och blommiga övertoner som kommer i glaset efter hand. Andra kvällen får vi ett mer utvecklat intryck, av kryddiga och barkiga fat med aningen animaliska inslag och en utmärkt fruktnos.

Återigen en ganska stor smak! Men frukten är yngre, avgjort tätare och stadigare med aromer som drar åt röda körsbär, men också ganska tufft strukturerade rödavinbärssyror. Munkänslan är nästan viskös och vi hittar lite smörkola, snudd på krämighet. Plötsligt dyker några goda nyponaromer upp. Dag två är syrorna fortfarande ganska tuffa men vi noterar också en liten, lovande fruktsötma. Här finns stoppning som håller för - och pockar på - flera års lagring! Smått imponerande för sin appellation! (89+)

Båda vinerna ger en tydlig glimt av den skönhet som finns i dyrare röda bourgogner. De är utan tvekan intressanta sniffarviner, och dessutom har de en läskande och drickvänlig balans med sina 12,5% alkohol. Båda finns just nu i BS, och vi har faktiskt svårt att komma på några bättre alternativ under 200 spänn via systembolaget. Vi köper dem gladeligen igen.

tisdag, januari 05, 2010

1910 Barbeito Madeira Sercial


Saxat ur mejl från Niklas Jörgensen/Mad About Madeira: "Den senaste stunden har jag ägnat åt att fukta korken och resterna av vaxsigillet på 1910:an. Det är inget L (som Leacock's) som jag trodde...det är ett B! I alla fall ser konturerna ut som ett B när man fyller i de svagare partierna. Och det låter mycket rimligare då B står för Barbeito och deras produktion av 1910 är bland de mest lättillgängliga på marknaden (eller var). Firman fanns inte 1910 utan kom till först några decennier senare, men köpte upp stora lager från partidistas, de som lagrade och sålde till madeirahusen.

Flaskan har jag också granskat närmre och den är tidig maskintillverkning vilket "ränderna" och knoppen i flaskbotten visar. Sannolikt gjordes dessa flaskor på 1930-talet och fram till runt 50-tal men fortsatte användas längre. Dagens är mycket mer professionellt tillverkade och utan skavanker. Och det klingar väl med min gissning att detta är en ganska "tidig" tappning. Skulle tro vinet har fått runt 50-60 år på fat innan buteljering. En vit målarfärgs-klutt visar det lagrats stående hos producenten/tapparen och den gamla korken gör jag gissar det är tappat på 60-talet."


1910 Barbeito Sercial är kristallklart gulbrunt med ljusgrön kant. Doften står som den berömda kvasten ur glaset, ett extrakt av nötter men allra mest pecannötter, därtill pomeranser, gott om läder, bränt socker, chokladkola, russin, torkade fikon, bark och långlagrade cognacslika fattoner. Knastriga filmbilder av en gammal sekelskiftesvind med undanhängda klänningar fladdrar förbi.
Hundra års damm...

Men hjälp vad gott det är, vi får religiösa uppenbarelser i munnen! Vi minns sercial som det godaste maderia hade att erbjuda när vi besökte vulkanön, tack vare de höga syrorna och den torra stilen - men denna sercial är alldeles makalös och helt ofelbar på sitt originella sätt! Ett totalt fokuserat elixir med odödlig fruktsyra. Vilken livlighet, vilken fräschör, vilket uttryck, vilken längd. Det är rörande, orden sviker. Helt fantastiskt! Fy fanden vilket vin!

Avnjöts med tilltugg av endast Ane Brun live på konserthuset och en pecannöt. Poängsättning är förstås överflödig. Tusen tack för att vi fick smaka, Niklas!

La Pousse d'Or 2006: En Caillerets vs. Clos de la Bousse d'Or


Systembolaget ställer till med 40 procents tokreaPousse d'Or och vi har kära gäster till middag. Den kombinationen får oss att ta ut en rak kurs mot Regeringspassagen. Till de inledande snittarna med kallrökt lax dricker vi en ren chardonnay från côtes des blancs-byn Vertus - ännu ett reavin förresten - som lämnade fina avtryck i minnet efter champagnedagarna på Grand Hôtel, både årets och förra. 2002 Veuve Fourny & Fils Blanc de Blancs Premier Cru levererar en härligt utåtriktad doft av gyllene citrusfrukt med inslag av både jäst, rostat bröd, valnötsskal, toffee och ostronskal. Smaken är fortfarande ungdomligt frisk, men ändå klart givande och mineralisk som bikarbonat, och ville den bara stanna lite längre i munnen skulle allt vara perfekt. Men det går ju alltid att ta en klunk till! Magnumbuteljen förtjänar att lagras minst ett par år, eftersmaken ska nog sträcka ut på lite sikt. (89-90+)



Kan man tänka sig ett ljust klarrött, genomskinligt sidentyg så är det 2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets. En varm nyans, som ljusnar i kanten ut mot vattenklar. Vilket vackert vin, vilken transparens och lyster! Doften är omedelbart med på noterna och flashar en urläcker rostad, animalisk fatton som ger associationer till läder, chark och tryffel - verkligen snyggt jobbat med faten! Skinande röda vinbär och stråk av jordgubbar samsas med ljusare rotfruktstoner som morot, lite tomatpuré, dito kvist och gräs. Det finns också en smått kalkartad mineralkänsla, och några timmar senare noterar S en dutt av inotyolsalva, snart klockren även för oss andra! Alla småbarnsföräldrar vet vad vi talar om, lukten är besläktad med tjära och färsk tobak. Summa summarum: det här vinet bjuder ut sig och är en njutning att sniffa på! Redan så givande! Här finns både charm och elegans...

I munnen är vinet ganska lätt och slankt till sin kropp, med en frisk rödavinbärsfrukt och tydlig framåtrörelse med hjälp av syrornas fina intensitet och skärpedragning. En örtig piruett mot slutet och vinet går ner i spagat liksom Sparven från Minsk - en torr, mineralisk och lång eftersmak som drivs av bettet i de friska syrorna. Precis som i doften pratar vi renhet och finess, det finns inget som stör! Och vi är definitivt inne i drickfönstret. (90-91)



Även 2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos de la Bousse d'Or stoltserar med sin sidenglans, en nyans mörkare, men fortfarande ett ljust och transparent vin med fin röd lyster. Den här doften är mer knuten, öppnar upp långsammare är och inte heller lika frispråkig med sin fatbehandling. Istället är det lite tuffare mineraltoner som tar täten, med ett inslag av grafit, och dessutom en tydligare framhållen örtbukett. Frukten förenar drag av vildhallon, röda vinbär, röda körsbär och jordgubbar. Den ger ett intryck av större djup, men utan att glänta helt och hållet på dörren. Tydlig bark, inslag av undervegetation, gödsel och ännu mer av örter gör även detta till ett tilltalande sniffarvin, kanske inte med samma omedelbara charm - men visst finns ändå en hel del likheter till medtävlaren.

I munnen har det här vinet en lite större kropp och fler parametrar. Syrorna har bäddats in i fina tanniner, en större örtighet och mer framträdande mineraler. Profilen blir därmed mer avrundad: där det förra, diskantrika vinet sitter framme i masken aktiveras här mellanregistret och bakre delen av gommen på ett annat sätt.
Smaken är intensivt rödavinbärssyrlig, örtig och mineralisk, en liten kolasensation kickar in i avslutningen, för att till slut plana ut i en lång, salmiakliknande mineralkänsla. Men som sagt, skillnaderna är inte så stora som det kan tyckas. Det här tycks dock behöva tid på rygg för att realisera sin mer komplexa personlighet. (90-91+)

Vi öppnade vinerna vid fyratiden, kollade av dem och lät dem sedan stå i öppen flaska tills det var dags att äta framåt sju. Huvudrätten var mat i farmödrarnas stil: bröstfiléer av majskyckling med hasselbackspotatis, gräddig kantarellsås och rönnbärsgelé. Att det smakade bra ihop med vinerna! Så var det dags att få svar på frågan: vilket vin var godast? En jämn fajt, men ändå snabbt avgjord: 3-1 till En Caillerets. Eftersom vi resonerat en del om vinerna medan vi njutit dem, var det lätt att förstå vilka faktorer som avgjorde - en mer vidöppen doft plus den riktning, det fokus och den elegans som klockrena syror skänker. Men L talade sig varm för den större kraft som hon fann i Clos de la Bousse d'Ors blandning av tanniner, örter och mineraler...