lördag, oktober 31, 2009

Gås med krås i Skanör


Skanörs Gästis har funnits längre än vi kan minnas. Matsalen har nuförtiden en ljus och sval träinredning med vitmålad panel på väggarna, men när mörkret faller utanför fönstren och de levande ljusen tänds så förvandlas stramt till mysigt. Bredvid den mahognyfärgade baren ligger vinlistorna som är tillräckligt tjocka för att erbjuda en stunds trevlig läsning i de små läderfåtöljerna. Vi noterar viner från leverantörer med lokal anknytning, som Swedish Brand och Jakobsson & Söderström. Inne i matsalen kan de unga kockarna beskådas genom en glasruta. Men tyvärr inte exakt vad de pysslar med, eftersom fönstrets underkant sitter för högt upp. Nu till allhelgonahelgen domineras restaurangen av den traditionella gåsmenyn, som är vårt mål för kvällen. Jämsides med maten ska vi dricka ett par mognande röda bourgogner.



1999 Jean-Claude Belland Santenay 1er Cru Clos des Gravières har en liten men utvecklad bouquet med inslag av grusväg och höstskog, båthus och knäck. Druvkaraktären är nedtonad, ingen pinosity står egentligen att finna. I munnen är detta ett överraskande kraftfullt och komplext vin, med mörk körsbärsfrukt och mogna inslag av (rom)russin, lakrits och choklad. Munkänslan är len och behaglig, och smaken drivs framåt mer av alkoholen än av syrorna. Ett gott, fullmoget vin, som dock känns en smula rustikt och atypiskt. (87)

Förrätten är skånsk mathistoria: svartsoppa med krås. På bordet landar sopptallrikarna, förberedda med en sked gåsterrine toppad med några sultanarussin. Soppan serveras ur blankpolerad kopparkittel och är en veritabel doftchock efter de subtila nyanser vi just nosat upp i bourgognen. Ur tallriken står en kvast av blodpudding och glöggkryddor, med ångor av alkohol, troligen madeira. "Kråset" smakar gott, men är tyvärr alltför kallt - och själva soppan knappt ens fingervarm. En pepparkakssöt smak av flytande blodpudding med konsistens som trälim är inte alldeles lätt att bli vän med när serveringen är feltajmad. Hur som helst, intressant att ha prövat...



2002 Jean-Claude Belland Corton-Grèves Grand Cru har en mörk, fin pinotkaraktär med typisk kryddighet av sandelträ och milt rostad ek. Frukten drar åt skogsbär och mörka körsbär mot en fond av lakrits. I munnen får vi ett slankt, stramt och fortfarande ungt vin med påtagligt frisk syra. Visst är det välsmakande i aromerna och elegant i syrorna, men i yngsta laget och tyvärr lite väl tunt i frukten. Vinet presterar inte på grand cru-nivå i de avgörande grenarna silkighet och fyllighet, men bör vinna i harmoni och komplexitet med ytterligare några års lagring. (88)

Huvudrätten är paradnumret: helstekt gås från Klasaröds gård. Tallrikarna kommer in med tre rejäla skivor ur bröstfilén där skinnet är knaperstekt utanpå en liten fettkant. Köttet flankeras av en ring ungsbakat rödäpple där kärnhusets plats övertagits av ett katrinplommon. Som tillbehör serveras kokt rödkål, stekt småpotatis (troligen i gåsflottet), brysselkål och gräddsås (varm, den här gången!) Jo tack, detta är rejält gott. För den som orkar serveras precis så mycket påbackning som önskas. Och räcker inte det så finns ju alltid desserten, en kanelstinn skånsk äppelkaka med vaniljsås.

Bourgogne är ett minfält, som känt. Det uppstod spontan konsensus i sällskapet att det första glaset var "godast", men vi i teamet noterade bättre typicitet och elegans i tvåan. Förmodligen hade 2002 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin varit ett bättre val? Ja, vem vet... men ingen kom till skada, vinerna var goda och alla var nöjda. Inte minst farfar, vars 75-årsdag var själva anledningen till kalaset.

fredag, oktober 30, 2009

2006 Pelissero Langhe Nebbiolo


2006 Pelissero Langhe Nebbiolo är sannerligen en vacker uppenbarelse! Så här vill vi allra helst att vin ska se ut om vi själva får bestämma: klart och transparent, självlysande rött någonstans mellan granat och rubin, och försett med en liten tegelkant. Sniff, sniff - förföriska doftslingor retar lustcentra! Som förspel erbjuds ett friskt drag av grönmynta och eucalyptus, men inom kort är det dags för huvudnumret: en mättad rödfrukt där vi ikväll tänker mest på cocktailbär, röda surkörsbär och torkade körsbär. Kittlingarna av mandelmassa är skamlöst söta, men bjusset på mintchokorullen lite blygare. En aning av vanilj rundar av intrycken - samt löften om mer utvecklade tjärtoner inom något år...

I munnen är vinet både stort och slankt - en friskt syrlig nebba med saftig, modernt extraherad röd körsbärsfrukt. Här finns ett utmärkt grepp och mogna tanniner som är silkiga och busiga på samma gång. En diskret känsla av ny ek i avslutningen, med fatvanilj och ljus choklad - här är det modernistiska smickret perfekt avvägt. Mint och eucalyptus ringer kvar tillsammans med syrorna i eftersmaken. Applåder för balansgången mellan generöst och elegant! Detta är förstås långt bättre än Pio Cesares och Fontanafreddas Langhe Nebbiolo, bättre än Renato Rattis och Conterno-Fantinos varianter och ungefär lika bra som La Spinettas yngling från Vigneto Starderi. (90)

Vi föll stenhårt för det här vinet redan hos Moestue i december. Sedan dess har vi funderat åtskilliga gånger på privatimport - tills det plötsligt dök upp i tilbudsavisen från SuperBest, med en prislapp på 89 DKK.
Ett av årets bästa köp!

onsdag, oktober 28, 2009

2005 Château Beauregard Lagupeau


Det är något skrattretande med bordeaux - inte minst dess polarisering. Samtidigt som några få eftertraktade slott säljer en primeur till fantasisummor stretar mängder av små och okända egendomar för överlevnaden. Och samtidigt som området lockar stenrika samlare och etikettdrickare med några av världens dyraste viner förser man också varuhusen med buteljer av snarlikt utseende - men försedda med de blygsammaste av prislappar. Inte sällan hänger områdeskaraktären med ända ner till prisgolvet, sen är det bara frågan om det smakar gott också. Vi kittlas av tanken - hur billig kan en bordeaux vara och fortfarande leverera som vi önskar?

Château Beauregard Lagupeau kostar 79,95 DKK på Illum vid Ströget - och därmed även på andra Irmabutiker. Vi har inte någon förhandsinformation vid inköpet, men årgången är ju smått betryggande även för enklare viner. En snabb googling vid hemkomsten ger informationen att det rör sig om ett andravin till Jacques Perromats Château Beauregard-Ducasse. Ursprunget är sydligaste Graves, runt byn Langon, söder om Sauternes. Rankorna växer i en grusig jordmån på alv av kalk- och järnrik lera. Druvblandningen är 55% cabernet sauvignon, 35% merlot och 10% cabernet franc. Vinet mognadslagrades under ett år i ekfat varav en fjärdedel var nya. Svavelvännerna får sitt med 120 mg (gränsvärdet är 180). Denna buteljering är gjord särskilt för Barrière Frères, en stor negociant som ägs av Azur-Grands Millésimes de France Insurance och japanerna på Suntory. Inga småspelare alltså - varuhushyllorna nästa....

2005 Château Beauregard Lagupeau har en måttligt tät, blåröd färg. Doften är liten och smått sumpig av jord, järn, blåbär, svarta vinbär, korinter, vanilj och gräs. Återhållsam och väldigt "bordeaux" i sin karaktär. I munnen startar det riktigt bra med en härligt "blød" och drickfärdig attack. Mittsmaken är behaglig, balanserad, lagom plommonfruktig, helt torr och nästan salt. Ett läskande och njutbart vin att dricka - inget bråk, inga problem - och nog händer det förvånansvärt mycket i munnen ändå. Vi noterar utmärkt grepp av salmiak och mineraler som ger en förhållandevis hygglig längd på avslutningen. Ja, vinet håller faktiskt hela vägen ut och befäster tesen: i goda år kan även de mest oansenliga viner få till det på sina egna premisser. (85)

Ett urval vardagsbordeaux i Köpenhamn just nu:

2006 Ch La Commanderie, Saint-Emilion (119 DKK, Irma)
2006 Ch Barrail de Graves, Saint-Emilion (89 DKK, Irma)
2006 Ch du Glana, Saint-Julien (119 DKK, Irma)
2005 Ch Citran, Haut-Médoc (169 DKK, Irma)
2005 Ch Liversan Haut-Médoc (129 DKK, Erik Sörensen)
2006 Ch du Mignot Saint-Estèphe (129 DKK, Erik Sörensen)
2006 Ch Pedesclaux, Pauillac, (199 DKK, Erik Sörensen)
2005 Ch Mayne-Vieille, Fronsac (89 DKK, Erik Sörensen)
2000 Ch Faizeau Vieilles Vignes, Montagne-Saint-Emilion (199 DKK, SuperBest)

måndag, oktober 26, 2009

2004 Château Liversan



Funderingar på god vardagsbordeaux poppar osökt upp varje gång vi reser ner till Skåne. Liversans nollfyra köpte vi sommaren 2008 efter att den snabbmognande nolltrean föll oss väldigt mycket i smaken året innan. Den aktuella årgången är 2006, och Erik Sörensen tar 110 DKK vid 6 fl, samma pris som hos producenten (€15).

Domaines Lapalu äger ett helt gäng småslott varav Château Liversan är det som fått mest uppmärksamhet, inte minst av Decanter. Det är en cru bourgeois supérieur belägen i Saint-Saveur, Haut-Médoc strax väster om gränsen till Pauillac. Närmaste grannen heter Château Bernadotte. Trettio hektar grusjord med vardera 7 000 stockar resulterar i 180 000 buteljer årligen. Druvblandningen är 50% cabernet sauvignon, 40% merlot, 5% cabernet franc och 5% petit verdot. Nollfyran belönades av Concours Géneral Agricole med en guldmedalj av okänd, förmodligen lägre, karat. Frågan är om vinet verkligen nafsar cinquième cru classé i svansen?

2004 Château Liversan inleder med en renfruktig doft av svarta vinbär och ett ganska skamlöst vaniljsmicker, ungefär som smältande glass med smörkolasås på toppen. Därnäst noterar vi en oklanderlig cederton som leder ut i grönare marker av gräs och paprika. Slutligen en diskret, varmt kryddig rökelseslinga från souken i Marrakech.

I munnen får vi en stram, torr och uppfriskande lättviktare med tydliga toner av grönmynta. Små väluppfostrade blåbärstanniner lyckas varken skapa något vidare bett eller längd att prata om. Och den aptitligt torra avslutningen är faktiskt i tunnaste laget, snudd på utspädd i sin känsla. Trots dessa invändningar (som också syns i betyget) pratar vi ändå om ett gott vin med tilltalande aromatik och fin drickbarhet, till en bit brie de meaux efter dagens bilresa. Jämfört med alla klassade nollfyror vi smakade under hösten 2007 är detta ett par snäpp lättare - men i ett bättre/varmare år gissar vi att Liversan har kapacitet att biffa upp sig och överraska. (85)

fredag, oktober 23, 2009

Barolo 2004: Cerrati vs. Vigna del Gris


På söndag avgår baroloexpressen till Danmark. Vadå, ska vi lansera "den danske barolo" eller? Nej, vi åker inte till Avedøre och vi har inte planerat att träffa varken herr Nordlund eller grodan Kermit. Vårt möte är bokat med Carlo Merolli, och anledningen är hans succéartade import av Cascina Cuccos 2004 Barolo Cerrati. Första gången det var dags för konkurrens ställde vi upp vinet mot Renato Rattis 2004 Barolo Marcenasco, och då var motståndet för klent. Andra gången fick det tampas med baroli av tyngre kaliber, men klarade sig helskinnat ur konkurrensen och jämfördes blint med berömdheter i högre prisklass. Nå, ikväll är det upp till bevis igen. Motspelaren blir vår drick-nu-favorit från Origoprovningen i våras - nämligen Conterno-Fantinos 2004 Vigna del Gris. Middagen är perfekt anpassad till nebbiolo - strimlad rostbiff med smörfräst lök och skogschampinjoner i senapsgräddsås på pappardelle. Inte utan spänning provar vi vinerna innan maten - halvblint, förstås...

Första glaset är granatrött med orange kant. Kanske en aning beslöjat i reflexerna och försett med ett tunt flor av grusdamm i doften, som först är lite knuten. Men här finns ljusa, höga toner som strävar uppåt på ett väldigt elegant vis: hallon, röda vinbär, gröna äpplen och friska kronblad av ros. Söt mandelmassa är ett väldigt tydligt drag, och efterhand tillkommer en diskret fatkryddighet av vanilj, kanel och brödbak. Underliggande tjärtoner vaknar till liv efter hand. Det här är otroligt snyggt genomfört.

Smaken är elegant och samtidigt väldigt lustfylld. Friska syror samverkar med en smått slösig frukt till utmärkt intensitet och fokus i den förhållandevis slanka mittsmaken. Tanninerna är civiliserade och lite torra, vi associerar båda till fin sammet. Sammet med klös, säger S. Avslutningen blir både lång och stilig - salmiaksalt och kaneltorr. Elegansen får oss inledningsvis att jubla, utdela (93) och gissa på Vigna del Gris. Allteftersom kvällen går sansar vi oss lite men njuter likväl i fulla drag. Ett härligt, friskt och lagom modernt vin som är snabbt ur startblocken.

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati (92)

Andra glaset är något mörkare granat/rubinrött med orange kant. Vi noterar bättre lyster och mer briljanta reflexioner. Doften är djupare med mer av rostade fattoner, tjärat rep, mörkare hallon, farin, kaffe och lakrits. Men också urtypiska drag av rosor och grus. Vi snackar också om ett inslag av svartvinbärsnickel, som kontrast till de rödare nyanserna i föregående vin.

I munnen bjuds en kraftfull smak i den stil man associerar med sydöstra barolo. Syrorna känns först lite återhållna av tydlig ekbehandling, inte riktigt så friska och eleganta som i det första glaset. Istället bjuds det på större, sandigare tanniner och mer av kraft, med en rätt så bastant avslutning som fyller ut ordentligt i svalget. Det här är rejält gott, innan maten sätter vi (92) och gissar på Cerrati. Och med ytterligare någon timmes luft växer vinet minst en storlek. Rentav imponerande med sin fasthet i frukt och tanniner, och även syrorna har kommit loss och biter ifrån ordentligt. Ett rysligt gott vin som till slut vinner kvällens match. Här finns stor potential, så lägg undan!

2004 Conterno-Fantino Barolo Vigna del Gris (93)

Ordningen är återställd. Men som synes var det nästan jämnt skägg mellan 132 DKK och 495 SEK - så det känns inte som en alldeles hopplös idé att frakta hem ett tjog sexpack Cerrati till törstiga barolovänner. Ni som blev sugna på Vigna del Gris använder beställningsnumret 501185-01.



ps. 2007 Les Obriers de la Pèira Terrasses du Larzac övertygar igen. Det här vinet är så fantastiskt gott i all sin sydfranska ungdom. Valnötter är kanske inte den vanligaste referensen i rött vin - men här finns de i mängder, tack vare carignandruvan - omgivna av söta, mosade skogsbär och likörtoner. Mmm, ett hedonistvin som vi helst dricker till ost eller på egen hand, gärna svalt. I glaset just nu! (92)

tisdag, oktober 20, 2009

Chianti Classico: Fonterutoli 2007 vs. 2006



Lammsadel köper vi helst i den manuella köttdisken på Vi-butiken i Alby, där många av butikens kunder är lammspecialister och har förstahandserfarenhet från medelhavsområdets tuffa marknader. Finaste kvalitet av färskt gotlandslamm (även lammsteken) kostar ynka 89 spänn kilot - sug på det alla innerstadsbor. Vi tillagar köttet direkt från frysen vid en temperatur av 100-125 grader. Det blir otroligt mört med aromer av den vitlök och rosmarin vi gömt under fettkappan. Dags att blindtesta två aktuella årgångar chianti classico - en på väg ut, och en på väg in.

Första glaset har en djupt mörkröd/blåröd transparent färg med något varmare toner. Doften är harmonisk med början till utveckling. Visst finns det gott om fataromer, men de har börjat hitta in i vinet: hårdrostat bröd, ceder, balsamtoner, mandelmassa och choklad. Frukten bjuder på mörka morellkörsbär med ljusare inslag av röda vinbär. I munnen bjuder vinet på härlig fräschör med frisk attack och en fruktig mittsmak åt det slankare hållet. Här finns utmärkt grepp och fokus i syrorna och därtill en lockande utveckling mot tobak och kryddor. Mer behagligt än tvåan, i och med att tanninstrukturen inte är lika tuff. Ikväll är detta ett mer elegant och balanserat vin och därmed bättre att dricka nu i vår smak.

2006 Fonterutoli Chianti Classico (88)

Andra glaset har en djupt mörkröd/blåröd färg, lite tätare och blåare. Doften är utåtriktad med rejäl mörk frukt av morellkörsbär och tydliga fat: bittermandel, lödkolv på nytt trä, hårdrostat bröd, tjära, grillat kött, lakrits, salvia och bara lite för mycket ek idag. I munnen får vi en ungtuff, otroligt körsbärspackad smak. Stor frukt med mjuk attack och rondör. Rejäla, välstrukturerade mörkchoklad-tanniner och ungdomlig kärnbitterhet. Ett tuffare, mer tanniskt vin med längre avslutning. Det här borde vinna på sikt, men tycks behöva minst ett års vila för att hitta hem. Den uppenbara lagringspotentialen renderar en extra poäng att hämta ut senare.

2007 Fonterutoli Chianti Classico (88-89)

Ja, det har uppenbarligen hänt en hel del med nollsexan på ett och ett halvt år. Den nakna knytnäven har fått på sig silkeshandsken, tappat lite i kraft och nått ett mer harmoniskt stadium. Skillnaderna mellan årgångarna kan tyckas större än vad de egentligen är, men så blir det lätt när man jämför. Och det är framförallt bitterheten i nollsjuans tanniner vi gärna väntar ut.

Fonterutolis standardchianti är alltid ett robust vin med gott om frukt och ek, men sällan komplext. Vill man ha en härlig smocka av ung sangiovese och tanniner behöver man inte leta längre än så här. Men när vi vill ha mer av komplexitet, terroirkänsla och typisk chiantikaraktär väljer vi hellre konkurrenten från Villa Cafaggio...

söndag, oktober 18, 2009

2005 Château de Chamirey Mercurey Rouge



Här är en stackars hygglig bonnbourgogne som blivit förbisedd och ramlat mellan bloggstolarna med besked under sensommaren. När den släpptes hösten 2007 gissade vi att det var ett par år kvar till perfekt drickfas och voilà, här är vi nu! För varje öppnad flaska har vinet levererat sin härliga drickbarhet så troget och pålitligt att vi fått ett alltmer gnagande dåligt samvete för att vi inte skrivit något. Men det är vårt problem - den mest intressanta detaljen för dig, kära läsare, är nog att det fortfarande finns kvar att beställa...



2005 Château de Chamirey Mercurey Rouge har en transparent, medelljust rubinröd färg med lovande tegel i kanten. Doften är djup och mustig av köttsafter, mogna skogshallon, rönnbär, muskotnöt, kardemumma, sandelträ, tallbark och saltlakrits. Ett riktigt sniffarvin med härlig pinositet....

I munnen är vinet lustfyllt, harmoniskt och förhållandevis fylligt för sitt ödmjuka ursprung. Faten är fint integrerade, syrorna är friska men behagligt balanserade och pinotfrukten tillräckligt mogen med en rätt hög aromintensitet, där hallonen och rönnbären går igen. Vår matmatchning blir majskycklingfilé med gräddsås, hasselbackspotatis, rönnbärsgelé och färska rönnbär - farmödrarnas söndagmiddag på ett ungefär. Mmm, det är såå mysigt med röd bourgogne på hösten. Samt på vintern, våren och sommaren!

2005 Château de Chamirey Mercurey Rouge (89)

Tre Bicchieri 2010



Årets treglasviner presenterades i veckan. Som vanligt klingar de listade namnen som poesi i italienälskarens öron. Den som varit lite avvaktande till årgång 2005 i piemonte får kraftfullt svar på tal. Hela 32 nollfemmor från barolo kammade hem full pott - listan är rena "Who is who in Barolo"! Men endast fyra nollfemmor från barbaresco - kanske kan man dra några slutsatser av det?

Inte oväntat fortsätter toscana 2004 sitt segertåg. Exempelvis sopade nollfyrorna från montalcino hem 16 utnämningar. Men visst finns det viner man saknar i listan. Var är Il Poggiones brunello? Och var är Flaccianello? Men det är kul när lite mer otippade viner tar sig in i det innersta finrummet. Castello Il Palagios standardvariant av chianti classico '07 är ett sånt exempel på ett lyckat men billigt vin. Det visar också att årgången tycks hålla måttet på alla nivåer.

Vilka viner saknar ni mest i Gambero Rossos listor?


ps. Gary Vaynerchuk är i högform när han testar brunello 2004.

lördag, oktober 17, 2009

Italienskt träningsläger



Längtan till Italien vill inte släppa taget. Kan det ha att göra med höstvädret? För att få till den rätta känslan bakar vi pizza och anordnar träningsläger i grenen italienska viner på systembolaget. T sitter inne med facit, S är blindbock.

Första glaset är medelljust blårött med transparens. Doften inleder med grustag och vått ylle. Snart frigör sig en söt frukt av cassis och röda vinbär. Men här finns också parfymerade godistoner av persika, solero exotic, rentav tutti-frutti. En lekfull och charmig doft som suger till i mellangärdet på ett småsexigt vis. Smaken är lättsamt mjuk och fruktigt behagfull med pigg, friskt fokuserad syra - livlig, snudd på spritsig. Riktigt bra intensitet i de unga fruktaromerna, med söta röda bär som minglar kvar rätt länge mitt på tungan, snarare än i svalget. Verkligen gott på ett omedelbart vis. S: en valpolicella i prisklassen 80-100 kr, lyckad version.

2007 Musella Valpolicella Superiore

Visst är det valpolicella! Ett charmtroll som funkar perfekt till antipasti och pizza. Nästan lika bra som nollsexan, men inte riktigt lika elegant. S invänder lite mot godistonerna men berömmer suget i doften. (87)

Andra glaset är blårött med en riktigt fin briljans och lyster. Doften är ung och knuten med tuff personlighet. Vitpeppar, stenkross, örter, cederträ och malacos salta fiskar ligger som ett lock ovanpå en lovande men återhållen frukt av mest röda vinbär, något hallon och förstås körsbärskärna. Med längre tid i glaset tillkommer ljus tobak och svart te, valnöt och muskotnöt. I munnen ett stramare och tuffare vin än föregående med bra attack och mer av pondus, kraft och tanniner. Mittsmaken har ett suveränt bett med smått explosiv utveckling av aromerna och god längd på eftersmaken. Detta är riktigt bra, det händer spännande grejer i gommen. S: ett betydligt bättre vin, "fransk" doft och härliga tanniner, jättebra - chianti classico!

2007 Villa Cafaggio Chianti Classico

Bravissimo! Minst lika bra som, eller snarare bättre än den utmärkta nollsexan. Friskt och välbalanserat. (89)

Tredje glaset är ljusare granatrött med bruna nyanser och en slinkig uppnbarelse som påminner om böljande sidentyg. Doften är besläktad med föregående vin i sin druvkaraktär men har mer av mognadstoner. Torkade körsbär, torkade rosor, körsbärskärnor, lösningsmedel och söt farin. Början till tredjehandsaromer av tryffel, läder och multna löv. En härlig känsla av italienskt kaffe i både doft och smak. I munnen är vinet lent och intensivt på samma gång. Uttalat kryddigt och sötfruktigt med en rejäl längd på eftersmaken. Sensationerna på tungan är snudd på "rysligt" bra och kittlar smaklökarna en längre stund. Fruktaromerna bjuder på hallon och röda körsbär med uttorkande te-tanniner som är väldigt läskande i avslutningen. S: det ser ut som brunello, det måste vara brunello och det är nästan lika gott som gårdagens viner!

2004 Val di Suga Brunello di Montalcino

Det här går ju som smort. Visst är det brunello och visst är den både lyckad och ganska typisk! Det finns en fin början till utveckling, men syror och tanniner har väl inte riktigt samma sprittande fräschör och struktur som i 2006 Rancia Riserva. Det här är en mjuk och tillgänglig variant som passar fint att dricka redan nu, kanske är det lite i farinsötaste laget, men visst kan man väl lägga undan ett par flaskor för kortare lagring. (90-91)

Summa summarum: en blindprovare som är på mammas gata och tre italienare med varsin tydlig personlighet. Alla tre är gjorda i tilltalande stilar. Den som gillar stövelviner och letar i ordinarie sortimentet är uppenbarligen inte strandsatt för tillfället...





fredag, oktober 16, 2009

Toscana 2006: Tignanello vs. Rancia Riserva




Vi längtar till Italien och lagar pollo alla diavolo på majskyckling från Bjärehalvön. Förra årgången av Tignanello fick passera ganska obemärkt eftersom vi kommit fram till att toscana 2005 inte är något för oss. Men nu när nollsexorna nått hyllorna är det dags igen. Vinet brukar kunna leverera i bra årgångar även om priset numera är rätt saftigt. Som sparringpartner plockar vi fram Fèlsinas redan hyllade 2006 Rancia Riserva. Flaskorna korkas ur, vänder i karaff och serveras (halv)blint vid källartemperatur. Vad som helst kan hända ikväll...

Första glaset är transparent blårött. Det allra första doftintrycket är - blommigt. Vi är överens om en elegant, parfymerad doft med tydlig ton av viol. Därnäst ett ljust inslag av cassis som för tankarna till cabernet. Pennväss, ljus tobak, örter och höga toner av lavendel. En ljuvlig och fint aromatisk doft. Mer av rostat bröd, brända mandlar och lakrits kommer till när vinet öppnar upp.

Smaken är slank, stram och relativt tanninrik. Stilen är lättfotad och syradriven med måttligt rik, ungt knuten frukt som drar åt det kartiga hållet. Vi noterar en liten bitterhet av malört, jord och blyerts. Summa summarum ett väldigt snyggt vin i svalare, lite lättare stil med stor charmfaktor och utvecklingspotential. Behöver tid i karaffen. Tignanello?

Andra glaset är lite mörkare och tätare än föregånde. Det initiala intrycket är läckert: fullmogna morellkörsbär samsas med rostad ek och en nypa julkryddor. En djupare, mörkare och mer animalisk doft med fler omedelbara lager. Lim, nygarvat skinn, tjära, farinsocker/russin, kafferost och choklad...

Smaken bjuder på tuffare tanniner, mogna syror, mer bitterhet, större kropp och mer utvecklad frukt. Svalkande mint i en chokladig munkänsla. Mer värme, kraft och rondör - men ändå ganska måttlig längd. Med längre tid i glaset blir vinet plyschigt och lyxigt, med en liten början till mognad. Ett dyrare och mer lustfyllt intryck just nu. Omgående leverans och drickbarhet. Rancia?

Vinerna lockar till livlig diskussion och dessvärre till totalt felaktiga gissningar. Halvblint är lurigast, som Artberg skrev. I det första glaset hittade vi ett cabernetlikt drag som fick oss att tänka Tignanello. Och nordöstra chianti är ju svalare! Varma, sydliga Castelnuovo Berardenga borde stå för det fylligare vinet. Hmm, våra minnen av 2004 Rancia Riserva var faktiskt bättre än så här! Ju längre vi bekantar oss med vinerna blir det uppenbart hur kommersiellt och proffsigt framställt det andra glaset är i sin stil. Men det tappar lite i konturerna efter hand, medan det första excellerar i fräschör under kvällens gång. Vi diskuterar vidare och det går inte att undvika ord som mikro-oxidation, åttiotal, berlusconi, framgångsmarkörer, märkesdrickande - rentav vulgo. Alternativt - stramhet, återhållsamhet, sansad prissättning, eftertanke, väntan och slow-food. Ska vinet leverera nu eller senare? Välj själv, båda är goda på sina olika sätt. Men inledningsvis vann i alla fall Rancia på nosen och Tignanello i munnen...

2006 Fèlsina Rancia Chianti Classico Riserva (92)

2006 Antinori Tignanello Toscana IGT (92)

ps. För att kalibrera intrycken tog vi en skvätt av 2004 Domaine Singla Castell Vell efteråt. Fortfarande ett snäpp bättre.

onsdag, oktober 14, 2009

2004 Domaine Singla Castell Vell (magnum)


På förekommen anledning meddelas att vi helst tar oss tid att skriva när vi har något viktigt att berätta. Och det har vi nu. Laurent de Besombes Singla är en prydlig och väluppfostrad trebarnsfar från Roussillon, med en charmerande glimt av galenskap i ögonvrån. Juridikstudierna fick fara all världens väg eftersom familjens vingård lockade mer. När vi träffades i maj insåg vi att han inte nöjer sig med att göra hyfsade viner - han vill hellre göra stora! Det blir gärna en försvarlig dosis ek för att biffa upp de mogna, biodynamiskt odlade druvorna. Så hur tufft imponerande smakproven än är som unga är det först när de utvecklas som man riktigt fattar hur de var tänkta att bli....


2004 Domaine Singla Castell Vell (magnum) är ett nästan druvrent syrahvin, mättat med färgextrakt. Nosen attraheras av spännande, förföriska tredjehandsaromer: mognad, brett, stall, koskit, mynta, garrigue, choklad, tomatkvist, tomatpuré, tjära, salmiak och jästa mörka körsbär...

Det här är ett jättestort vin - lent, harmoniskt och totalt munfyllande med en känsla som påminner om krämig kladdkaka på mörk choklad, där botten är indränkt med maraschino och jästa körsbär. Singlas generösa fat har nästan integrerats, endast de bästa av ektannininer sandar stigen hem så vi att landar tryggt och säkert. Balansen och fräschören är remarkabel - trots all len fyllighet är vinet väldigt läskande med bra bett i mineraler och syror. Alkoholen landade på 14,5%, helt utan upplevd eldighet. Smaken svämmar över åt alla håll och kan väl enklast beskrivas som storslagen.

Här finns en robust ekfatsbehandling som möter brettig old-school bondgårdsmognad. Resultatet blir skrattretande öppen och lustfylld njutning i king size-format. Ett vin att dricka i stora klunkar, och bör särskilt tilltala er som gillar autentiska grejer med lantligt rustik känsla - typ mogen Pegau, Beaucastel, Gruaud-Larose eller en hermitage av det bonnigare slaget. Fast allra helst mogen roussillon, förstås! Det här är utan konkurrens det mest drickfärdiga vinet vi smakat från Singla - och det ger en fingervisning om vad som kan väntas när gårdens yngre viner får mogna. En showstopper - en provningsvinnare - ett hedonistvin. Parker, var är du? (93)

När vi testade alla Singlas viner i maj - de flesta i tre parallella årgångar - skrev vi så här:

"2004 Castell Vell på magnumflaska ger en rejält utvecklad doft som börjar med köttsafter, pinjebarr, eucalyptus och allmänt lantlig garrigue-känsla. Vi åker snart mot stallbacken för att till slut zooma in på en koblaffa. Och vilken skön blaffa sen! I munnen vinet är lent, mjukt, harmoniskt och helt drickfärdigt. Old-school bondgårdsmognad som påminner lite om Pegau. Kvällens härligaste vin och mångas favorit."


Magnum känns som formatet som skapades för att visa vinets bästa. Och Vinik har förhoppningsvis några kvar. 210 kr/450 kr.

söndag, oktober 11, 2009

2004 Roagna Barolo Vigna Rionda


Roagna Azienda Agricola I Paglieri är en traditionellt orienterad producent i barbaresco. Det är först under det senaste året som vi har bekantat oss med deras produktion, men de har snabbt vunnit en plats i våra hjärtan med sina personliga och ursprungliga viner. Deras vardagliga Dolcetto är den mest komplexa vi provat, med spännande, brettiga tredjehandsaromer. Deras Langhe Nebbiolo bjuder på skön aromrikedom i en lätt, elegant kropp. Och deras Barolo la Rocca e la Pira är ett fascinerande, snudd på storslaget uttryck för traditionell barolo.

När 2004 Barolo Vigna Rionda dök upp blint hos Ulrik förra helgen, var vi flera som blev förbryllade av vinet. "Kontroversiellt och inget charmtroll", för att citera Frankofilen. Mer information bjöd Anders på i kommentarstråden:

"Det här vinet är i motsats till Roagnas övriga viner bara delvis gjort av dem själva. Åtminstone i årgång 2004 (och kanske även senare) köpte Roagna vinet i ett tidigt skede av Aldo Canale i Serralunga och svarade sedan för den fortsatta lagringen samt buteljering och marknadsföring. Det är också möjligt att Roagna ger Canale viss hjälp när det gäller arbetet i vingård och källare. Tanken är måhända att Roagna skall ta över helt när Canale bestämmer sig för att definitivt hänga upp förklädet på källardörren. Tidigare producerade han vinet helt på egen hand under beteckningen Canale Aldo & Figlio, Poderi dell'Antica Vigna Riunda."

Det är ofrånkomligt att vi måste prova vinet en gång till, i ett sammanhang där det får stå för sig själv. Vi har en positiv förväntan och vill inget hellre än att få ett bättre intryck.

2004 Roagna Barolo Vigna Rionda har en ljusare klarröd färg med varma tegelnyanser som tunnas ut mot vattenklart i kanten. Doften har djup och en härlig komplexitet. Vi noterar tydligt brettiga drag där vitpeppar, gödsel och lagård samsas med gröna örter och utåtriktad, lite vass lavendel. Frukten uppvisar röda vinbär, lingon och plommonkompott. Mandelmassa, sandelträ och kryddnejlika ger behagligt söta och kryddiga sensationer...

I munnen får vi en bra attack och friska, något vassa (garv)syror. Just det vassa draget är vi helt överens om, men aromerna är röda, intensiva och goda. Lavendeltonerna gör ett andra varv i gommen. Kroppen är lätt och slank på gränsen till tunn, men det finns också en förmildrande mjukhet. Tanninerna är knappast munfyllande, snarare lämnar de en känsla av läskpapper. Eftersmaken är rätt så lång och intensiv med drag av salmiak. Det sammanfattande intrycket blir en sympatisk och god flugviktare som kanske kan överraska med längre lagring. Ändå med ett tydligt stråk av besvikelse, och betyget borde varit flera pinnar högre. (90-91+)

Det här ger intryck av att vara skördat i tidigaste laget, därav kanske den syrliga lättheten och de gröna tonerna. Förmodligen var det så man gjorde förr i tiden? Vi kan inte riktigt få in i skallen att vi befinner oss i den allra mest prestigefyllda mittsektorn av Vigna Rionda. Den lätta, syrligt saftiga stilen lever inte upp till Serralungas renommé om att producera de mest kraftfulla vinerna i barolo. Även om priset är väldigt bra sett till vingårdens berömmelse levererar inte vinet för 370 pix, åtminstone inte nu. Och det är osedvanligt svårt att bedöma vad som kommer att hända framöver. För att citera Antonio Galloni: "Roagna’s 2004 Barolo Vigna Rionda remains a mystery to us".


ps. Även norrmännen diskuterar flitigt kring 2004 Vigna Rionda, med mer positiva slutsatser än våra. Men när de pratar om hur sent Luca Roagna skördat de fullmogna druvorna, då är de ute på tur! Svenskarna i form av Auzone samlar sig på motsatta planhalvan och sågar vinet jäms med fotknölarna. Vi får däng av svenskarna för att vi är för snälla och av norrmännen för att vi är för elaka. Kunde man sammanföra de här båda grupperna skulle det bli riktigt intressant...

pps. Fler Vigna Rionda har druckits här och här.

2007 Les Obriers de la Pèira Terrasses du Larzac


Terrasses du Larzac är en terroir med fantastiska möjligheter. Andrew Jefford, specialist på sydfranska viner, förklarar varför i den här artikeln. Hur långt kan man egentligen ta vinerna om man pumpar in rejält med kapital, har konstnärlig läggning och är kompromisslös perfektionist? En som bör ha tillgång till alla tre är kompositören Robert Dougan, mannen bakom musiken till The Matrix. I början av 2000-talet köpte han egendomen om 11 hektar och gav sig attan på att göra viner av världsklass. Inga utgifter var för stora när det kom till källarbygget, och som vinmakare anställdes Jérémie Depierre med förflutet på Château Margaux. Men det är kanske först under det senaste året som investeringarna verkligen burit frukt, i form av ett galet upphetsat buzz anfört av David Schildknecht och Gary Vaynerchuk.
Läs mer om det på gårdens blogg.

De två flaggskeppsvinerna La Pèira och Las Flors är byggda runt syrahdruvan, med större eller mindre andelar av grenache. Gårdens tredje röda gör oss dock minst lika nyfikna. Här är druvblandningen 65% cinsault och 35% carignan, två misskända druvor som dock ska kunna uträtta storverk i rätt jord och rätt händer. Traditionella druvsorter, så här kan man förvänta sig druvmaterial från gamla stockar. Mognadslagring i enbart använda ekfat bör garantera att vi slipper dricka ekjuice ikväll...

2007 Les Obriers de la Pèira, Terrasses du Larzac har en totalt läcker och komplex doft rakt ur karaffen, salivkörtlarna svarar som på kommando. Ett helt röse av krossad sten mosar mogna mörka skogsbär, med kul doftinslag av både nypon och lingon. Här finns också gott om nötiga toner som av valnötter och sötmandel, därtill lite kirschångor, kaffenickel och en skvätt malolaktisk filmjölk. Den saftiga garriguen svävar högt uppe i glaset, precis som förväntat. Härliga gynnare, de här två druvorna...

Men det är i munnen det händer. Wow, vilka sköna grejer!! Smaken överraskar efter doften, större än väntat och mer sötfruktig. Den upplevda sötman är väl ungefär i nivå med Julien Barrots viner från 2007. Gommen smeks av en lent viskös nollsjuakänsla, ändå finns en frisk mineralitet och bra fräschör i syrorna. Lätturbon kickar in och levererar ett rejält tryck i mittsmaken (14,5%), varefter en lång, sugande, skamlöst hedonistisk avslutning tar vid - där sötlakritsen slingrar sig varv efter varv runt den söta frukten. Detta är oemotståndligt! (91-92)


Vi drack 2007 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône till den vitlöks- och rosmarinspäckade lammsteken och de rostade grönsakerna. Doften var mörk, nästan svart - nymalen svartpeppar, krossad sten, svarta körsbär, viol, grillkol, lakrits och garrigue som grönmynta och malört. Smaken var slösande rik och mörkt apelsinchokladig i frukten, ändå med perfekt stram struktur och underbart friska syror. En sanslöst god syrah som uppskattades stort av gästerna. (90) Les Obriers sparade vi till ostarna och eftersnacket. SB har köpt in ett parti, så det kommer att dyka upp i tillfälligt släpp framöver. Ännu ett klockrent Bristly-vin!

ps. Kolla in filmen nedan. Inga utgifter sparade, som sagt. En långfilm i cinemascope nästa gång kanske?

Georg Breuer Berg Rottland: 2004 vs. 2005



Samma producent, samma by, samma vingård, samma druva - bara en liten siffra som skiljer. Vilket vin är bäst?

ROND 1

Första glaset är ljusgult med briljanta reflexer och nyanser av grönmetallic. Doften ger eleganta, vita toner, som mogen vit persika med inslag av nyskuren ananas. Vi noterar båda en smått unken mineralton, som påminner om musslor, svettig t-shirt, ammoniak eller ostbutik. En diskret infart till bensinmacken går heller inte att missa. Det är en försvarlig del i doften som har att göra med mineraler! Smaken är ultrafrisk med bra attack och ren, hisnande hög syra. Aromerna speglar doften: ren vit persika med ostronskalad mineralton. Avslutningen bjuder på bikarbonatfräsiga mineraler, och är helt utan beska, kart eller bitterhet. En enormt elegant och välsmakande torr riesling, med gnistrande renhet i munnen och suveränt fokuserade syror. (92)

2005 Georg Breuer Berg Rottland Riesling

Andra glaset har en något varmare, mer gyllene färgnyans. Doften ger lite mer av utvecklade tropiska toner som gul burkpersika, aprikos och ananas. Samt ett lustigt och tydligt inslag av öl - malt och humle. Humlehonung, rent av! Några blommiga övertoner kan också noteras, som av vit syrén och konvalje. Även detta vin är ultrafriskt och välstrukturerat i munnen - lite mer utvecklat än första glaset - men har en tydlig beska/grapefruktbitterhet som vi inte hittar hos medtävlaren. Mineralkaraktären är nästan salt, som saltvatten eller en lag till saltgurka. Vi hittar mer av kraft än av elegans. Syran är inte skuren med samma laserfokus och beskan drar ner slutbetyget på ett för övrigt gott vin. (89)

2004 Georg Breuer Berg Rottland Riesling

Vinerna överraskar oss rejält och motsäger teorier om mer elegans och vita drag i svalare 2004 och mer kraft och tropiska drag i varmare 2005, så pass att vi gissar fel trots att vi borde kunna nollfemman vid det här laget. Vi har aldrig ångrat att vi köpte många, det vinet är helt enkelt outstanding. När vi väl vet vad som är i glasen blir det tydligt att det är utvecklingen som hunnit längre i nollfyran.

ROND 2

Efter ett dygn har båda vinerna lagt ut ordentligt i både doft och smak, och vunnit i balans och harmoni. Det här blir en väldigt enkel match. Gästerna får två glas var, en apéritif innan lördagens lammstek. Vilket är godast och varför? H tänker ett ögonblick, sedan spikar hon den tydligaste skillnaden. Första glaset är bäst, inte så beskt/bittert som tvåan. L framhåller att frukten är renare och sötare i glas ett, och föredrar det utan tvekan. Då var vi överens, allihop... men ingen har väl något emot att hyfsa det andra glaset heller?

lördag, oktober 10, 2009

2006 Domaine Laguerre Le Ciste


Krabba är givet till fredagmiddag efter Nettare e Gioias frestelser, likaså riesling från Rüdesheim. Men kommer man hem i senaste laget och tyskarna inte är kalla nog är det läge att avvika från planerna. Det är precis sånt som öppnar för oväntade matchningar. Vem kunde tro att ett vitt från djupaste södern skulle bjuda på egenskaper som passar krabban perfekt?

2006 Domaine Laguerre Le Ciste Blanc, Côtes du Roussillon bjuder på spännande mineraltoner med petroleum i tanken. Tittar vi på etiketten blir det begripligt, schiste är nämligen lika med skiffer (Fel, fel fel. Se kommentarstråden!). Och det fortsätter med sval kalksten, krutrök och våt ylletröja. Hallå, var är vi egentligen! Det här doftar bourgogne och chablis. Klockren frukt som av citrusskal och kvittenäpple. Milt rostade fattoner av smör, nötter och kola adderar ett diskret lager som inte skymmer vare sig frukt eller mineral. En extremt angenäm doft som kräver smakprov.

Och som det här vinet levererar i munnen! Syrorna är faktiskt sensationellt bra för ett vin från södern. De kvillrar livligt på tungspetsen och ger vinet en chablislikt stram struktur i gommen. Vi kan inte påminna oss ett ett endaste vitt vin från languedoc eller roussillon som bjudit på något liknande. Smaken är renfruktig men torr, med intensiv citrus, kvittenäpple och väldigt prominenta, stendammiga kalkstensmineraler som svalkar av munkänslan. Avslutningen är behagligt grapebitter med en blyg aning av fino i eftersmaken. (91)

Vad i hela friden var nu det här då? Ja, själva grunddragen i historien är väl ganska bekanta vid det här laget: Eric Laguerre tog över familjeegendomen 1999 och styrde om produktionen från bulk till kvalitet. Byn Saint-Martin de Fenouillet ligger i Vallée d'Agly (området kallas Fenouillèdes) väster om Perpignan. Här finns utpräglade bergslägen på ungefär 500 meters höjd, hisnande vackra. Läget ger stora temperaturskillnader som säkert är en del av hemligheten bakom de fenomenala syrorna. Ekologisk odling och hantering av jorden har förmodligen också gjort sitt. Koncentrationen bör hänga ihop med med det låga uttaget, runt 20 hl/ha, inte ovanligt i Roussillon. Druvblandningen överraskar rejält: marsanne, roussanne, rolle/vermentino och maccabeu (20/20/30/10 - vad var resten, kan man undra).

ps. Vissa likheter finns med ett annat av årets vita utropstecken, nämligen 2007 Quinta de Saes Reserva Branco. Fast det här är nog ännu ett snäpp bättre.

onsdag, oktober 07, 2009

2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor


Vin är i sina bästa stunder en dryck som adresserar lustcentrum utan omvägar. Särskilt upphetsande just nu är den sydfranska årgången 2007. En rejäl andel av söderns nollsjuor får oss att gå ner på knä och be om mer. Det var uppenbarligen något alldeles magiskt som hände den sommaren - exakt vad kommer förmodligen vinodlarna att berätta för sina barnbarn på ålderns höst...

I byn Caux strax norr om Pézenas huserar konsthantverkaren, tillika litteraturvetaren, Jean-Pierre Vanel. Han kan mycket väl ha nattats med just sådana historier om sagolika skördar av grenache - eftersom han tillbringade sin barndoms somrar hos mormor i Châteauneuf-du-Pape. När vi träffade honom erkände han sin svaghet för vinerna från den välkända appellationen. Och visst är släktskapet tydligt i glaset...

2007 Lacroix-Vanel Fine Amor, Pézenas Coteaux du Languedoc har en järnrik doft av söta, friska blåbär och vildhallon med socker på toppen och grädde i skålen. Därtill noter av krossade körsbärskärnor och en terroirkänsla av grafit och grillkol, friska garrigue-örter och lakrits. Vilken renhet och vilket fokus här finns! Detta är så läckert att salivkörtlarna sprutar som sprinklers på torra gräsmattor i juli. Aromer av fikon, jordgubbar och kryddor utvecklas med tid i karaffen. Mmm, grenache...

I munnen: ooohh vilken attack, vilken frukt, vilken intensitet, vilken fräschör, vilken balans, vilka tanniner, vilka syror. Inget trä fick chansen att bråka med aromerna - Vanel mognadslagrar nämligen sina röda i tankar av epoxy. Detta är så bra att alla nackhåren reser sig på ända! Med nollsjuan av Fine Amor har förmodligen Jean-Pierre Vanel gjort sitt bästa vin hittills - åtminstone av de vi smakat. Och detta trots att vinet är hans billigaste! Fortfarande pur ungt men redan ack så njutbart kommer det att utvecklas på ett fantastiskt sätt, åtminstone under de närmaste fem åren. (91+)

ps. Vi testade nollsjuan först för ett knappt halvår sedan och sedan precis härom veckan, båda gångerna med liknande upphetsning. En fylligare presentation kan läsas i recensionen av förra årgången. Vår entusiasm väcktes i och med besöket sommaren 2008. Och visst, i sanningens namn ska nämnas att även syrah, carignan, cinsault, och mourvèdre brukar finnas med i mixen. Vinik importerar och priset är 155 kr.

måndag, oktober 05, 2009

2007 Mas Conscience L'As Terrasses du Larzac


Mas Conscience är lika med Geneviève och Laurent Vidal. Sedan 2003 odlar de sina 12 hektar med biodynamiska metoder i den del av Languedoc som kallas Terrasses du Larzac, en definierad cru sedan 2004. Nu nosar man redan så smått på ett internationellt erkännande, i och med en artikel i Wine Spectator förra året och flera uppskattande omdömen i David Schildknechts Languedoc-special i årets juninummer av The Wine Advocate.



2007 Mas Conscience L'As Terrasses du Larzac Coteaux du Languedoc sätter ner foten direkt med en syrahdominerad doft av mörka violer, läckande kulspetspenna och mörka körsbär med rostade kärnor, valnöt och bittermandel. Jordmånen gör härliga avtryck genom krossad sten, grafit, grillkol och lakrits. Biodynamiken säger sitt med en skål röda äpplen. Mer terroirkänsla kommer i form av garrigue, tallkåda och brända löv.

I munnen får vi en bergfast strukturerad och mycket välbalanserad ung smak där frukten tycks ha mosats i en stenkross. Stadiga tanniner, munfyllande kropp, aptitlig kärvhet, rejält grepp och längd. Aromer av viol, grafit, malört, mogna skogsbär, röda äpplen, massor av järn och en puff knallpulver.

L'As är gårdens bästa vin - åtminstone av de tre vi smakat. Här har man kombinerat de ingående druvorna syrah, carignan och grenache på ett föredömligt vis, uppskattningsvis 50/30/20. Vinet tycks vara sammansatt i ett skruvstäd och den dominanta syrahkaraktären är perfekt. Eftersom vinet fortfarande är ungt och lite reduktivt vinner det stort på ett dygn i öppen flaska och bankar till slut upp de flesta klasskamrater från norra rhône med besked. Ännu en triumf för sydfransosernas 2007! (90-91)

Åsnan, ja. Det är egendomens signum. Och amforan - man har nämligen ett gäng ägg gjutna i betong där de bästa vinerna lagras för att till slut kläcka Fågel Fenix. Tycks vara årets trend bland biofolket....



ps. Vi gissade nästan rätt - druvmixen är 50/20/30. Åsnan bellar 185 pistoler och importeras av Vinik. Vill man punga ut med 750 spänn görs dessutom 200 magnum ren mourvèdre under det mäktiga namnet MAHATMA.

pps. Bilden på paret Vidal lånade vi av holländska Vinoblesse.

söndag, oktober 04, 2009

Barolo-Rally


Vinovis-Ulrik bjuder in till tokrally bland hembärgade dyrgripar från piemonteresan nyligen. Flaskorna yr som bowlingkäglor - det blir en utmaning att hålla fokus och ta anteckningar eftersom vi har rätt mycket att snacka om runt bordet och stämningen blir hög framåt natten. Från diverse källare, garderober och vinskåp kommer ytterligare ett gäng flaskor och så bidrar vi med lite matlagning i förväg. Men först en god aptitretare.

Visst är det underbart när rosé får färgnyanser av nyputsad koppar!
Här bjuds en fascinerande, animalisk doft av välhängt kött, läder, nougat och tryffel. Frukten befinner sig någonstans mellan smultron och blodapelsiner. Så fint det är att sniffa på! I munnen är det här ett charmerande vin, ganska mjukt i mousse och syror med en sötaktig pinotfrukt, liten bitterhet och fina mineraltoner. Hade vinet haft mer ryggrad hade det aspirerat på storhet. Nu är det bara väldigt gott, och det räcker fint ikväll. (90)

NV Laurent-Perrier Cuvée Rosé Brut

Påminner i stilen om Dosnon & Lepage Recolte Rose som det utvecklas med ett halvår under korken. Där finns bättre stringens samt en mer human prislapp.

FLIGHT 1

Första vinet är mörkt rödbrunt med orange kant. En öppen, mättad och ganska mörk doft med tydlig karaktär av rostade ekfat. Tjära, surkörsbär, cherry coke, balsamico, mynta och multnande löv. Vänlig och balanserad smak, storlek king size. Gott om modern sötfrukt, coca-cola och nyponsoppa. Len munkänsla och uppmjukade tanniner. Hyggligt frisk syra, men helhetsintrycket är ganska varmt. Gissningsvis 97 eller 00. Tappar lite i glaset, allra bäst i början. (92-93)

1996 Paolo Scavino Barolo Carobric

Ser man på! Nej, 1996 Carobric håller inte riktigt samma klass som 1996 Bric dël Fiasc, där finns en annan elegans och struktur. Men lyckligtvis var kvällens flaska bättre än det här smakprovet ;-)

Andra vinet har en transparent, medelljust granatröd färg, mycket klar och fin, i stort sett helt utan bruna nyanser. Traditionell, blommig barolodoft av gammalt båthus och målarverkstad. Svart te, champinjoner, höstskog, mynta och yllesocka. Smaken är slank och lite fruktgles med en frisk, kantig, nästan hård syra. Tanninerna är nedsmälta och avslutningen lite torr. En härlig upplevelse av svunna tider i Barolo! Uppenbarligen ett bottilagrat vin och ganska gammalt trots den förvånansvärt friska färgen, troligen en sjuttiotalare. (91)

1978 Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Vigna Enrico VI

Hoppsan, här var vi tvungna att läsa på i efterhand, eftersom inga klockor ringde i minnet. Paolo Cordero (1920-1987) är en av legendarerna i La Morra, genom sin mor arvtagare till vinmarker ägda av den inflytelserika släkten Falletti. 1965 köpte han vingården Enrico VI, en del av cru Villero i Castiglione Falletto.

Tredje vinet är mörkt rubinrött med utvecklade bruntoner och finkornig fällning i glaset. En underbart parfymerad doft av ros och viol. Läckra fattoner av menthol, lakrits, kokos, farin och bränt socker. I munnen är det ett lent och behagligt vin med finpulvriga tanniner och delikata syror som griper tag och vrider om salivkranarna ordentligt. Aromer av söta jordgubbar samsas med utvecklade multnadstoner. Ett perfekt möte mellan modernism och tradition. Avgjort bäst i flighten. (94-95)

1997 Conterno-Fantino Barolo Sorì Ginestra

Gabriel spikar såväl producent, vingård som årgång. Respekt!




FLIGHT 2

Första vinet är varmt rödbrunt med orange skimmer och en finkornig fällning. Utvecklad doft av höstskogens multnande löv och vasaskeppets tjära. Söta parfymslingor av torkade rosor, torkade körsbär och bokna äpplen. Blir dovare med tid i glaset och drar mot soja och fudge. En makalöst god doft! Hög (garv)syra driver smaken och ger vinet en helt kompromisslös struktur. Munkänslan är slank, den seniga frukten har ett småkärvt motstånd och eftersmaken blir rejält lång. Mest traditionell i flighten, ger också vissa associationer till gamla baga-portugiser. Skriker ovillkorligen efter krämig risotto och har lika vässade knivar som Jack The Ripper. Gillar stilen! (93)

Ett vin från vår källare. Parker delade ut 92p och ett drickfönster på 2010-2025. Vi var alltså lite heta på gröten men vinets personlighet tycktes ändå i stort sett helt färdigutvecklad. Frankofilen tyckte att det var lite i snipigaste laget, och spikade snyggt både producent och årgång med hyfsat färskt minne av 1996 Colonnello. Gissningen blev 1996 Cicala. Inte illa!

1996 Poderi Aldo Conterno Barolo Bussia Soprana

Andra vinet har en mörkare, matt brunorange färg. Galet mycket tandkräm i början, alltså spearmint eller pepparmynta. Inledningsvis en doft i obalans: skogsbrand, rostat, svamp och coca-cola försöker fåfängt ta sig igenom. Blir dock bättre efterhand, breddar ut med orientaliska kryddor, sandelträ och söt hallonfrukt. Smaken är modern och hedonistisk med slösande sötfrukt, cola, farinsocker och tonvis med rostade fattoner. Inte precis en elegant barolo - men mjukt, balanserat och behagligt att dricka på egen hand. Lite uttorkande ektanniner i avslutningen. (90)

2000 Ceretto Barolo Bricco Rocche Brunate

Vi testade 2000 när det släpptes för kanske fyra år sen och tyckte det var rätt så drickfärdigt redan då. Som klippt och skuret för amerikanska turister i piemonte - vi blir inte direkt sugna att snickra vidare på den här relationen.

Tredje vinet uppvisar en mörkt sammetsröd färg med ett påtagligt ädelt utseende. Först är vinet lite knutet på nosen, men öppnar snart upp till den ljuvligaste crème de cassis. En enormt fin och renfruktig doft med höga övertoner av blommor och pinje, där faten bidrar med kittlande bittermandel och söt mandelmassa. Frukten byggs ut med mosade hallon och en klick jordgubbssylt. I munnen får vi en enorm struktur med suveränt fokuserad syra och fullmogna, fruktiga tanniner. Just att frukten i detta vin är så enormt ren, läcker och ungdomlig - vi är bara i början av något stort. De mer typiska barolomarkörerna har inte utvecklats ännu - ikväll pratar vi mest internationell mästarklass och det räcker väldigt bra för tillfället. Kan det vara Spinettas Campé från början av detta decenniet? (96+)

1999 Paolo Scavino Barolo Rocche dell'Annunziata Riserva

Häpnadsväckande ungdom - vilken potential. Kvällens vin!



FLIGHT 3

Första vinet har en klar, ungt granatröd färg med ljusare orange kant. En parfymerad doft av viol, mörkare körsbär, cocktailbär, lim och lösningsmedel. Men också ett brettigt, funkigt drag med aningar av armsvett, dålig andedräkt och otvättat säte. Vi noterar en tydlig grönhet som av paprika, pelargonstjälkar och äppelskal. Smaken är slank och behaglig med mjuka, friskt äppliga syror och sandiga, lätta tanniner. Uppför sig klart bättre i gommen än på nosen. Ett traditionellt och kontroversiellt vin som absolut inte visar sitt bästa ikväll. Men vi hoppas och tror ändå på bättre kickar i framtiden. Göm och glöm. (90-91+)

2004 Roagna Barolo Vigna Rionda

Besvikelse låter trist, men det var väl ändå så det kändes för flera av oss. Inte minst efter Vinosapiens hyllning härom veckan. Vi gillar ju Roagna och måste nog reda ut saken i lugn och ro hemmavid. Frågan är bara hur länge man ska lufta för att det ska visa sitt bästa?

Andra vinet ger rejält med fat, jordnötter och andra rostade toner. En oväntad och märklig frukt med aromer av aprikos, cassis, tutti-frutti och lösgodis som känns nya världen och inte vidare typisk för barolo. Örter, mynta och tandkräm på toppen. Vinet gör dock betydligt bättre ifrån sig i munnen. Sköna syror och stabila tanniner. Bra intensitet och driv samt en ganska hyfsad längd, även jämfört med nästa glas som dock har en bättre harmoni att bjuda på. Avslutningen är lite ektorr och bitter. (89-90)

2002 Paolo Scavino Barolo Bricco Ambrogio

Enrico Scavino är mycket stolt över sin nolltvåa. I och med att just Bricco Ambrogio undgick hagel blev det den enda av hans vingårdsbaroli som buteljerades från det katastrofala året. Bättre än väntat från 2002.

Tredje vinet har en mörkare rubinröd färg. Doften är rätt maffig och fin med bra integration mellan frukt och moderna fat. Rostbiffsliknande mineraler och bittermandel från faten. Harmoniskt och inbjudande vin med läskande mineralitet och goda tanniner. Kryddig fatrostning och skön nebbafrukt åt det mörkare körsbärshållet. (91)

2004 Matteo Corregia Rocche d'Ampsej Roero

Vi har smakat vid ett tidigare tillfälle. Det imponerade nog lite mer då, men är ett gott glas även denna gång. Men ikväll når det inte riktigt upp till topparna från barolo.

Fjärde vinet har en ljust varmröd färg. Doften är knuten och smått burgundisk med röda vinbär, lingon, fudge och lakrits. Lingonsyrlig smak med medelmåttigt grepp, små lätta tanniner och en grönt kartig avslutning. Vissa likheter med en omogen pinot från ett mellanår i bourgogne. Ingen höjdare. (88)

2005 Massolino Barolo

Tredje gången gillt, med samma betyg. Tidigare provad hemma och hos Munskänkarna.




FLIGHT 4 - EXTRA

Första vinet har en hedonistisk och vansinnigt läcker doft av körsbärspralin, ljus choklad och mandelmassa. Oemotståndligt att sniffa på! Smaken är saftig och ytterst välbalanserad med sandiga tanniner och elegant terroirkänsla. Här finns redan en suverän drickbarhet. Smeksamt, elegant och lyxigt. Får vi säga feminint? (93)

2005 Fratelli Cigliuti Barbaresco Serraboella

Barbaresco är som skapt för den som inte orkar vänta på njutningen.

Andra vinet har en mogen doft av sjöbod och målarverkstad med lösningsmedel. Söt vedig frukt, lakrits, mynta, mineraler och multnande undervegetation. Ett traditionellt och vin med slank kropp, härliga syror och lite uttorkande tanniner. Yeah!! Dock inte lika fascinerande som 78:an i den första omgången. (90)

1987 Fiorenzo Nada Barbaresco

Tredje vinet lyser av mörkare varm rubin med bruna nyanser. Söta hallontoner, fina fat med vanilla fudge, lakrits och en varm konjakston. Ett rent ut sagt djävulskt gott vin med bra bett, läskande syra och sköna tanniner som fyller upp hela gommen. Så jäkla snyggt! Sandrone, klämmer Gabriel till med. Och en prislapp på 400-500 spänn. (92)

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Minns ni när Fredrik Strage gjorde avbön för sin trea till Arn, och delade ut hundralappar till besvikna tittare utanför biografen. Vi vill be om offentlig ursäkt för att vi två gånger tidigare gett för lågt betyg till detta vin. I det här sammanhanget fattar man hur pass bra det är. Som botgöring ordnar vi gruppekøb från Danmark. Årets mesta barolofynd, inköpt i somras hos Carlo Merolli för 165 DKK.



LA GRANDE FINALE

Timmen har blivit sen och sinnena är väl inte längre de skarpaste. Men ett vin återstår. Glaset uppvisar en tät, mörkt blåröd färg - vi har lämnat piemonte. Doften ger renaste burgundisk grenache med söta jordgubbar, mörka hallon, ljus choklad och syltad apelsin. En frisk örtighet med ljusa toner av rosmarin och mörkare noriark svävar ovanpå. Smaken är ytterst krämig och len med en känsla av ungdomlig malolaktisk youghurt. Vinet är absolut fullpackat med läcker sötfrukt och mjuka men fräscha syror. Avslutningen bjuder på sötlakrits och pastis, precis som sig bör i södra frankrike. Ett strålande vin med otvetydig nollsjuakänsla. (95)

2007 Domaine La Barroche Châteaneuf-du-Pape Cuvée Pure



Till slut: tusen tack till Ulrik för värdskapet och den lysande generositeten - och till hela sällskapet för just det, gott sällskap och ännu fler viner.

ps. Fler noteringar här, här och här.

torsdag, oktober 01, 2009

2005 Château Reysson Réserve du Château


Hallelujah! Det skrala utbudet av cru bourgeois i SB:s ordinarie sortiment fick idag ett välbehövligt tillskott. Räknar man i procent handlar det om en ökning med hela 17% eftersom det tidigare fanns totalt sex viner i kategorin. Den här gången är det Vinunic som hört våra böner och plockat hem ännu ett vin ur handelshuset Dourthes portfölj. Château Reysson ligger i Haut-Médoc på gränsen till Saint-Estèphe. Med japanska delägare har slottet under senare tid moderniserats rejält i både vingårdar och källare. Listan på åtgärder känns välbekant: tätare plantering, grönskörd, trimning av lövverket, nytt sorteringsbord, mindre ståltankar, vinifiering av separerade lotter och kallmacererad frukt. Kvällens vin blandar lika delar merlot och cabernet sauvignon och fick 16-19 månader på fat.



2005 Château Reysson Réserve du Château, Haut-Médoc Cru Bourgeois Superieur har gott om färgpigment. Doften är modern och merlotpräglad med lakrits, malört, jord, mintchoklad och mörka plommon som dominerar över de svarta vinbären. Rent och tilltalande. Gott att sniffa på!

När vi smakar bjuds ett schysst bett och driv i den omedelbara frukten. Kroppen är medelfyllig (13%), syran frisk och den rejäla bitterheten mörkchokladig och jordig. Eftersmaken är måttlig, men vinet samspelar utmärkt med kvällens mat: buljongkokt bulgur där vi vänt ner grillade kycklinglårfiléer, fetaost, haricots verts, fräst vitkål och röd paprika - hela klabbet fick sedan gå klart i ugnen. På egen hand blir det lite i lättaste laget och aningen för bittert, även om det smakar bra. Men som matsällskap är det perfekt. En extremt användbar måltidsdryck som levererar ganska precis vad vi hade hoppats på. Lite som en lättare variant av Belgrave, ett annat Dourthe-slott där Michel Rolland konsulterar. Möjligen hade vi förväntat oss lite mer stoppning från 2005, men vinet formligen skriker bordeaux, priset är okej och slutbetyget blir utan tvekan väl godkänt. Kortare lagring ska inte vara något problem, tvärtom. Vi ses gärna igen till passande käk eller en bit brie de meaux. (86-87)

2005 Château Reysson Réserve du Château, Haut-Médoc Cru Bourgeois Superieur (169 kr)