lördag, augusti 30, 2008

Dîner Francophile


Inte francophone, alltså! Nej, vi sitter inte och dillar franska hela lördagskvällen med varsin baguette bakom örat. Men på väg till kvällens värdpar blir vi ändå nödgade att lufta franskan, för plötsligt på trottoaren står vi ansikte mot ansikte med - Didier Barral! Han har just anlänt från sitt biodynamiska paradis i Faugères och ser märkligt självklar ut på Amarantens uteservering. Nej, vi har inte glömt hans invitation till "Renaissance des Appellations - Return to Terroir". Och ja, vi ser mycket fram emot att ses på provningen i övermorgon! Glada i hågen ringer vi på den frankofila dörrklockan och innan vi vet ordet av har vi ett glas högklassigt vitt i nypan.

Vinet är mycket ljust gult med fin lyster. Doften är kritig, gräddig och alldeles ren i sin citrusfrukt. Diskreta nässlor skvallrar om relativ ungdom och flintrök om fin terroir. Det finns bara två viner som kan dofta så mycket krita - och det ena har bubblor. Gräddigheten antyder en lättare sejour på ek. Smaken är ren, gräddig och slank med mycket finessiga, mjuka syror och en torr, närmast salmiaksalt mineralisk känsla i avslutningen. So stylish! Otroligt gott och elegant! Det här måste vara en chablis av allra minst premier cru-klass från en mycket bra producent som har ett och annat fat i källaren. Inte helt ungt, men inte heller åt det mogna hållet. 2004 ?

Facit: 2004 Domaine William Fèvre Chablis Grand Cru Bougros

Kvällens första rödvin har en svartröd färg, utan vare sig blå eller bruna toner i kanten. Doften ger först fat, kakao, läder, lakrits och lagård eller stall. Därefter noterar vi järn och tomatpuré, även tomatkvisten och oregano/kungsmynta. En liten mintpastill tittar också fram. Här finns inga särskilda bär eller primär frukt - karaktären är allmänt vinös med viss utveckling. Smaken är helt torr, med en gnutta rustik eldighet i början. Ganska slank, saftig och mjuk munkänsla. Paradoxalt nog finns ändå en kärnig tuffhet som känns mer bonnig än elegant. Det här är ett vin i vår smak! Tankarna virvlar runt mellan bordeaux, norra rhône eller möjligen något moget från australien. Vår värd sätter hyggligt nog spotlighten på "vinöst" och med ens framstår det klart att Alain Voge ligger bakom detta vin. Hans viner är alltid vinösa i stilen, sällan tänker man på druvkaraktär i första hand. Vi har inte smakat just detta, så därför är det nog Vieilles Vignes. Och det är mittemellan moget och ungt - typ 2001. Lär vinna på ytterligare ett par års väntan.

Facit: 2001 Alain Voge Cornas Cuvée Vieilles Vignes

Nästa vin har en djup, svartröd färg, med en aning av tegel i kanten. Här finns en stor, ganska häftig doft med järn, tjära, grillat kött och funkiga animalier. Mint, örter, tomatpuré och paprika. Blommiga övertoner. Söta hallon och en gnutta kirsch tittar motvilligt fram och ger löften för framtiden. Smaken är stor och ganska tät, med bra grepp och intensitet. Tjärpastiller och lakrits går hand i hand med en lite viskös fetma i munkänslan. Tanninerna är mjuka och silkiga. Vinet har gott om kropp, frukten är sval med sälta och järnmineraler - med framtiden för sig. Vi pratar lite om nya världen och det känns inte alls fel att jämföra med 1997 Grange som vi testade i våras, även om det här är bättre. M tycker, efter att ha strukit funderingar på barolo och södra rhône, att den svala frukten hör hemma i côte-rôtie. Japp! Vinet har en hel del ungdomlig kraft kvar, så äldre än 1998 är det nog inte. Näpp! Producenten är riktigt bra, men det är nog inte Guigal.... Jamet?

Facit: 1998 Jean-Paul & Jean-Luc Jamet Côte-Rôtie.

Efter att ha mumsat lammracks med "gratatouille" är vi nu inne på ostarna. Vårt värdpar frestar bland annat med en helt oanständig Epoisse, som i sällskap med fikonmarmelad kan stjäla showen från nästan vilket vin som helst.. och just då landar ännu ett vin i glaset! Färgen är tät och varmröd. Doften är god och ung, kryddig, med rostade fat, mandelmassa och löften om viss eldighet. Frukten är av mörkare slag: björnbär, svarta vinbär, mörka plommon. Viss syltighet verkar lovande för ostbruk. Smaken är sötfruktig med tydlig karaktär av nya rostade ekfat och lite vanilj. Tanninerna kammar smaklökarna medhårs och vi känner en viss eldighet. Riktigt gott, inte minst till ost, men stilen känns ganska internationell och strömlinjeformad. Vi tänker mer obestämt på nya Spanien, och gissar att druvan huvudsakligen är tempranillo. Fel, fel, fel! Det är merlot (70%), cabernet franc och cabernet sauvignon från Umbrien. 15% alkohol. Vi har testat vinet i en tidigare årgång (troligen 1998) men tyckte då att det var för eldigt och för syltigt, oavsett alla höga poäng. Fast i rätt sammanhang har det uppenbarligen en hel del att ge. Och till skillnad från rhônevinerna finns det att köpa på SB!

Facit: 2004 Sportoletti Villa Fidelia Umbria Rosso

Tack M & K för en underbar lördagmiddag - trots både kräkningar och blodvite!

fredag, augusti 29, 2008

2000 Barolo Bric dël Fiasc


Vi har bestämt oss: i helgen är det dags att bekanta oss med årgång 2000 av Paolo Scavinos Bric dël Fiasc. Uppskruvade förväntningar är dock inte alltid positivt - ofta är det allra bästa att bli helt överraskad av ett vin man inte känner sedan tidigare. Varför inte blint? Vi karafferar och det doftar inte mycket förutom lösningsmedel. Ok, vinet får fyra timmar i luften. Under tiden avleder vi uppmärksamheten genom att laga en svampbakelse med kantarell, karljohan och stolt fjällskivling. Den och vildsvinsfilén går klart i ugnen medan vi jämför österrikisk riesling.

2000 Barolo Bric dël Fiasc är rödbrunt, relativt mörkt i mitten med tegel i kanten. Vi doftar - och det är som att sticka ner näsan i en vulkan. En fantastiskt mättad, fet och mullrande doft med urgammal, parfymerad jordgubbssylt, ugnsstekt banan och täta tjärdofter som komna från Lagavulins torvrökar. Nosen friskar upp med en hel Vicks Menthol-inhalator - för att sedan dyka med huvet före ner i djupt bruna toner av katrinplommon och russin. Kryddlådan bjuder på sandelträ, läder, kanel och förstås - torkade rosor. Senare på kvällen hittar vi likheter med kaffekarameller, sirap och nötter. S påpekar också en viss fatoxidation och julmust. Sammantaget är det sagolikt att dofta på - en gång öppnas ner i underjorden och du hör en dov röst där nerifrån: "drick det här glaset och du kommer att förflyttas till en annan tid."

Smaken: stor är en underdrift! Den fyller hela systemet. Den märkbara alkoholhettan impregnerar varje por i gommen, och smaksensationerna framkallar små rys. Tanninerna är stora, ekiga, kaffesandiga och långa - syrorna skönt avrundade. Mentholen fortsätter sin framfart i munnen, där vi också känner en ganska mäktig glycerolfetma. Längden är inte riktigt lika märkbar som i 97:an. Som måltidsdryck passar vinet otroligt bra till just svamp och vilt. Det är också då, efter ungefär fyra-fem timmar som det visar sig som bäst. Efter bortåt 8 timmar sluter sig vinet: känns mer ekigt, tanniskt, julmustigt och mindre komplext.

Nej, vi förflyttades inte till en mytisk tidsålder, vi är fortfarande kvar och funderar över hur vinet står sig mot 96, 97 och 99 som vi provade förra året. Vi föredrar fortfarande 96 och 97 som vi tycker har mer av elegans, särskilt 96:an. Jämför vi de två varma åren 97 och 00, så verkar det senare har framkallat fler bruna toner - som katrinplommon och russin. Ektanninerna är inte helt infattade än, så vinet dras med en liten klumpighet. Doften är också fortfarande bättre än smaken. Rouletten stannar en pinne under de bästa numren vi smakat, men passerar lätt 99:an. Vi är förstås rätt tidigt ute, och det finns potential för utveckling. James Suckling delade ut hela 98p medan Galloni var mer sansad och gav 95p. Vi tycker att doften är värd 95p och smaken 93: summa summarum 94p.

ps. Barroche Pure vore superkul att testa tillsammans med Bric dël Fiasc.

2000 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

3 x österrikisk basriesling 2007


Helgen kickar in med test av tre trevliga österrikare under hundringen. Samtliga är av årgång 2007 och finns att köpa i många systembutiker runt om i landet. Det blir en kul provning av ytligt sett likartade viner som visar sig ha sina egna, tydligt utpräglade karaktärer. Varning utfärdas till alla som inte gillar unga rieslingviner med kartiga syror.

2007 Domäne Gobelsburg Riesling är mycket ljust gulvit med framträdande gröna nyanser. Doften känns vit-grön, örtig, mineralisk, med aningar av god jasmin, skaltoner, grönt äpple och kiwi. Aning av gummi i slutet av glaset. Smaken ger först en aning sprits, därefter kiwi, bikarbonat, intensivt grönt och omoget äpple. Syrorna är höga, kartiga och rätt tuffa. Fräser fint i munnen. Det är ett rent, hårt och enkelt vin - nedkylt till champagnetemperatur är det perfekt som apéritif till kanapéer eller avocado med skagenröra.

2007 Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg är ljust vitgul med gröna nyanser. Doften är fruktig, med gråpäron, fazers gröna kulor, grönt äpple och päronsplitt. Mandelmassa kommer till bredvid kulorna och mer rika frukttoner eftersom. Smaken är fruktig, med relativt rika och generösa aromer av päron, omoget äpple och breda, jordiga syror. Det finns något vattnigt trots fruktigheten - och förutom ung koldioxid en jordton som vi inte riktigt gillar. Det är förstås hyfsat gott, men vi är helt överens - det blir lite för mycket pärongodis i doften och lite för mycket jordbeska bak i munnen.

2007 Loimer Riesling är precis lika ljust vitgul med gröna nyanser. Doften är mineralisk med unknad, vått ylle och terroir. Förutom det obligatoriska gröna äpplet finns noter av citrus, nässlor och krusbär och så, till slut, tittar solen fram med precis märkbara toner av honung, aprikos och sockerdricka som för tankarna till rheingau. Vi får en mineralisk smak där terroiren märks ända ut i de limefriska syramolekylerna. Subtil antydan till druvsötma (6g per liter). Slutsyrorna är hyggligt långa. Vi gillar den nya bättre än Loimers nollsexa.

Hårt och rent är bättre än fruktigt och jordbeskt. Terroir och finess är allra bäst. Vi tycker att Fred Loimers vin är mest sammansatt och mest komplext. 1000-Eimer-Berg är mest generöst av alla tre men får minus för jordbeskan. Domäne Gobelsburg funkar. Bra pris, tummen upp! Kyl hårt och du har en oantastlig aptitretare. Slutsats och minnesnotering: vi gillar ofta Kamptal mer än Wachau.

ps. Österrikarna tycks nu helt ha konverterat till skruvkapsyl - praktiskt när man vill spara vinet i kylen någon dag. De här lämpar sig nog fint i matlagning - varför inte en rieslingrahmsauce.

2007 1000-Eimer-Berg Riesling Federspiel (Freie Weingärtner Wachau)

2007 Loimer Riesling (Weingut Fred Loimer, Kamptal)

2007 Domäne Gobelsburg Riesling (Weingut Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

torsdag, augusti 28, 2008

2006 Fontanafredda Langhe Nebbiolo


Ni har väl sett annonserna i pressen, med den randiga flaskan? Stora bokstäver: Mini-Barolo! Alltså tronpretendent till ett av världens mest berömda viner - a king of wines, a wine of kings. Sparsam vardagshandlande svensk ska alltså tänka: här får jag kanske lite mindre av allt, men ändå en bra skvätt av den ädla karaktären - och gör dessutom ett klipp på köpet! När vi smakar nya årgången av Fontanafreddas variant kan vi inte låta bli att tänka att associationen till piemontes finaste är vilseledande marknadsföring...

2006 Fontanafredda Langhe Nebbiolo har en ljusare blåröd färg. Doften är aptitretande och ungbärig med körsbär, lingon, örter och anis. Smaken är lingonbärig, kärv och en aning kärnbitter med en gnutta muskot i avslutningen. Syrorna är mest kartiga och tanninerna små och inte nämnvärt sträva.

Årgång 2006 är mindre utvecklad än 2005 var när den släpptes. Där hittade vi mer av kryddig, komplex nebbiolokaraktär. Det här leder istället tankarna till ung och ogin pinot noir från något missgynnat läge. Det är funktionellt till köttfärssåsen men har inget att göra med barolo as we know it. Ett par års utveckling måste förstås vara av godo, men vinet är tyvärr snålt försett med både kropp och struktur. Låg njutningskoefficient!

ps. Extra trist när ännu en av de folkliga trotjänarna runt hundringen inte levererar som förväntat. Systembolagets provningsnoteringar gäller fortfarande förra årgången, 2005. Hallå huvudkontoret, dags att vakna!

2006 Langhe Nebbiolo (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

onsdag, augusti 27, 2008

2004 Barbera d'Alba Gallina


2004 Barbera Gallina pockar på en halvtidsrapport efter gårdagens smakprov på Ca' di Pian. Men där det sistnämnda vinet gått från bråkigt till harmoniskt är det tvärtom med Gallina, som hade sina unga anletsdrag i perfekt ordning när det presenterades för marknaden. Tecknen är tydliga - tonåren är här, med finnar och allt...

2004 Barbera d'Alba Gallina är mörkt och extraktrikt - till och med tårarna är färgade i blårött. Vi noterar direkt att vinet inte är helt klart, snarare en smula grumligt, en fin fällning svävar omkring i glaset. Men det är inget mot vad som finns i karaffen - detta vin håller precis på att kasta fällning, big time. I glasen återstår också skrattretande många saker som inte är i flytande form.

Doften ger först ifrån sig tobak och en aning stall. Knutet, var ordet. Tre timmar senare finns en tydlig doft av Karlssons Klister som skymmer sikten, men frukten är varm och mörk i gränslandet mellan körsbär, hallon och björnbär. Gott, men en lite hudkrämig hinna ligger utanpå frukten och stänger till. S noterar skomakeri, skosulor och skoputs. Svarta laget från rhônedalen lurar runt hörnet.

Vinet är omedelbart mjukt, rikt och relativt eldigt i munnen. Söta björnbär, en del russin och löften om mörka hallon som man vill ha mer av - de vill fram men kommer ganska motvilligt med tid i luften. Paradoxalt nog finns också något rått och tufft kvar. Ungdomens syror är på väg ned och eftersmaken är angenämt alkosöt och hyggligt lång. 14,5% - kanske till och med 15? Temperaturkänsligt vin!

Det omedelbara intrycket är att vinet inte känns helt balanserat för tillfället. Mellanfas eller utförsbacke? Vi har tidigare funderat över om det är dags att dricka upp, men mycket tyder nu på att det snarare är dags att vänta. S avger domen: vinet är ofärdigt och befinner sig i tonårsfas. Det vill helst vara i fred eller ligga och somna om. "A youngster I tell you!".

ps. Manchego är liksom tidigare ett väldigt smickrande tilltugg till detta vin. Supergott! Kvällens bit har krispiga kristaller, hasselnötiga inslag och tydliga tryffeltoner. Mums!

2004 Barbera d'Alba Gallina (La Spinetta Rivetti, Grinzane Cavour, Piemonte)

tisdag, augusti 26, 2008

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian


Visst är det kul när ett vin som till en början orsakat vissa invändningar gradvis hittar steget och slutligen flyger fram helt självklart. Våra noteringar från förra året innehåller detaljer som "ansjovis, framfusiga fat, furuvirke, terpentin, kärnbitterhet, bråkig, frän". Det allra första intrycket var inte minst "knutet". Men nu i maj hade det hänt något: "En skönare, köttigare harmoni... harmonisk sötfrukt". En obloggad sommarflaska utomhus gav än bättre intryck. Ikväll har den famösa Spinetta-stilen blommat ut på ett helt underbart sätt. Vi möter upp med lammlägg "tre gånger i grytan", denna gång bräserat i vitvinsfond istället för röd dito. Den karamelliserade grillytan går ruggigt väl ihop med vinet.

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian har kastat en rejäl fällning och bjuder efter tre-fyra timmar i karaffen på en tät doft av mogen frukt: hallon, plommon och likörkörsbär. Vi kommer att tänka på både vällustig châteauneuf och nebbiolovarianter från samma producent, även de långt dyrare. Fattonerna känns mindre mörkrostade och släpper fram grillat, läder, sötlakrits, tjära och övertoner av vanilj och blommor. Muskotnöt minglar kvar i det tomma glaset.

Smaken bekräftar allt vi hittat i doften. Sablar, vad gott! Det är en intensivt skinande hallonfrukt i en viskös, krämig, nästan fet munkänsla med väl avvägd eldighet. Endast dragen av lingon och tranbär i de goda syrorna avslöjar att det rör sig om barbera. Vad som däremot är helt tydligt är den patentsökta Spinetta-karaktären - den som får folk över hela klotet att vända ut och in på plånboken. Vinet har alltså hittat stilen - det känns nu som att det finns minst ett par år av suverän drickbarhet framöver. Den här utvecklingen kan, om man vill, växlas in i form av ett par poäng extra. Oj, vad vi ser fram emot kommande drickupplevelser. Ni har väl flaskor kvar?

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (La Spinetta Rivetti, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

Cereceda ger bloggarna på nöten...

...för att vi inte tar vårt ansvar och ägnar oss mer åt opinionsbildning. Han har såklart rätt, det kunde verkligen behövas en upprensning bland vinjournalister som skriver illa och har dubbla lojaliteter. Förskräckande läsning här.

ps. Uppföljning här.

måndag, augusti 25, 2008

2002 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein


Säsongen regeras just nu av funghi porcini även kända som Kalle Johansson. Dagens färska svampar stektes i tunna skivor och serverades med stekta (odlade) torskfileer, vända i mjöl.

2002 Zöbinger Heiligenstein är bra nära definitionen av den perfekta matrieslingen. Färgen är medelintensivt gyllengul. Doften bjuder på honung, mogen persika med inslag av tropisk frukt, grapefrukt, Holgers klementiner och Anders dieseldrivna grävlingar som försynt krafsar på dörren. Frukten är gyllene, utan grönt aromatiska drag, däremot med vackra övertoner av jasmin och liljekonvalj. Mineralerna är helt exemplariska.

Smaken är perfekt balanserad med intensiv, mogen frukt och suveräna syror. Vinet spritter fortfarande av ungdom med inslag av söta gråpäron och en aning koldioxid. Smaken stannar länge i munnen och bär ut i en givande, precis lagom grapebitter avslutning. Vi har inga invändningar alls - det är ren och skär njutning i glaset. Vinet befinner sig i en otroligt trevlig drickfas just nu.

2002 Zöbinger Heiligenstein (Weingut Bründlmayer, Langenlois, Kamptal)

fredag, augusti 22, 2008

Crozes-Hermitage 2006: Le Rouvre vs. Graillot


Ikväll blir det holmgång mellan två crozes-hermitage i mästarklass, en repris på förra årets match mellan nollfemmorna. 2006 var, enligt både odlare och vinkritiker, en i det närmaste idealisk årgång i norra rhônedalen. Men där 2005 redan bevisat sin toppklass i våra munnar med en handfull smakprov, har 2006 en bit kvar för att vi ska vara övertygade. Det är de blålila vinernas afton, i glasen liknar de mest två bigarråer...

Yann Chaves 2006 Crozes-Hermitage Le Rouvre har en kryddig doft där likörkörsbär och aningen syltiga björnbär står ut mest. Gummi, lakrits, salvia och vaniljglass kommer till. Här finns också hot eller löfte om en aning eldighet. Som helhet känns doften i sötaste laget och lite väl uppenbar. Inga hemligheter lurar under ytan.

Vi får en sötfruktig, uttalat örtbitter smak med klart hög intensitet i både attacken, mittsmaken och den långa avslutningen. Här finns tät, lite bläckig frukt och hyfsat tuffa tanniner, men oroväckande lite av fräschör och drickbarhet. Med sin koncentration känns vinet inte särskilt njutbart idag, tvärtom lite jobbigt - överjobbat! Och inte heller på ett sätt som får oss att vilja lägga undan flaskor. Förmodligen blir det bättre, men troligen inte på ett sätt vi gillar. Nollfemman tilltalade oss mer. Hej, mitt namn är Extraktion, För Hög Extraktion...

Alain Graillots 2006 Crozes-Hermitage har en svalare doft med mycket tydlig garrigue, tjärpastiller (Ga-Jol!), tapenade och något parfymerad syrahfrukt som först är knuten och behöver tid i glaset. S noterar gröna toner som paprika och vi följer det spåret vidare mot stjälk, kanelstång, tobaksblad och sandelträ. Graillot avstjälkar inte, och det bidrar med intressanta aspekter. Stoppar vi näsan djupare i glaset hittar vi fler animaliska drag (som rostbiff) Mycket tilltalande - man vill bara nysta vidare i de salta mysterierna. En stund senare är garriguens aromer i klass med en påse herbes de provence. Via salvia och lagerblad landar vi i lakritstoner som är kraftigt tilltagande under hela kvällen.

Här finns en tilltalande smak i svalare stil med bra syrafräschör. Intensiteten är klart lägre än i föregående vin, men drickbarheten desto högre. Vinet är läskande och balanserat, mjukt i munnen med relativt låga tanniner och hyggliga mineraler. Inte fantastiskt, men mycket trevligt. Det känns inte som att denna årgång riktigt har strukturen för att bli ett längre projekt. Men aromerna får gärna öppna upp och vecklas ut. Det här dricker vi inom de närmaste åren!

Lammkotletter med ratatouille är förstås inget stolpskott till något av vinerna. Le Rouvre smakar bättre med mat, och de jobbiga dragen blir mer hanterliga. Men Graillots friska syror tar hem matmatchen också - liksom senare grenen drickbarhet på egen hand...

Förra året var det Graillot som stod för det tuffare vinet (dock utan avigsidor, som vi såg det), och Yann Chaves variant som var den mjukare och fruktigare. Graillot brukar ju omtalas som en vinmakare som extraherar ordentligt, men i år tycks det som att Chave kastat tillbaka handsken med besked. Parker gav 90p till 2006 Le Rouvre och 88-90 till 2006 Graillot. Wine Spectator hela 92p till Le Rouvre och 90p till Graillot. Men poängen säger ju inget om stilen. Varsågod att dra era egna slutsatser...

ps. Läs mer om 2006 Graillot hos Frankofilen. Mer om 2006 Le Rouvre hittar ni hos Rhônarna.

2002 Château Fuissé Vieilles Vignes


Gillar man traditionell vit bourgogne med mognadstoner är det läge att kolla in kvällens vin från Château Fuissé. Vi har tidigare gillat ett par årgångar, inte minst förra årets 2001 Château Fuissé Vieilles Vignes. Här handlar det om chardonnaystockar som är mellan 30-60 år gamla, med låga skördeuttag, från ett av de varmaste makroklimaten i bourgogne. Vinifikationen sker i ekfat. Resultatet blir maffiga, feta, nästan svulstiga viner, men vinifikation och lagring gör att den rika frukten får sitt uttryck i en torr, lite oxidativ stil som för tankarna till Jura. Comté är förstås det perfekta tilltugget. Vi drar ut på njutningen över ett par dagar. Som den minnesgode läsaren redan vet, har vi en faiblesse för Pouilly-Fuissé...

2002 Château Fuissé Vieilles Vignes är halmgult - varför inte uringult - tydligt visköst, nästan lite trögflytande. Vi får en spännande, mycket mineralisk doft som först träffar i form av vått ylle, nässlor och sten. Därefter följer rik citrusfrukt, honung, övermogna druvor och meloner, gula sultanrussin och valnötsskal. Mognads- och oxidationstoner i lite gammaldags stil sätter stilen direkt. Ekfat och vanilj märks mest dag 2. T slås först av terroiren medan S först noterar karaktären från källarjobbet.

I munnen bjuder vinet på en mycket smakrik, stor torr frukt - där man ändå kan ana en antydan till druvsötma - indikation på ett bra år. Nektariner, övermogen honungsmelon. Fet, lång, ringande smak, där eldighet och bitterhet driver eftersmaken. Lite yvigt är det allt! Till fettucine med gräddstuvad karljohan framstår vinet lustigt nog som knastertorrt. Dag 2 är smaken än mer vidöppen, bred, mjuk, harmonisk och utblommad. Jättegott, minnesvärt och karaktärsfullt vin!

2002 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes (Château Fuissé, J.J Vincent, Fuissé, Maconnais, Bourgogne)

tisdag, augusti 19, 2008

Barbera: 2007 Luigi Voghera vs. 2006 Castello del Poggio


Vi tuffar vidare och försöker acklimatisera oss i det ekorrhjul som kallas vardag. Ikväll provar vi två vardagsviner på barberadruvan bland tillfälliga nyheter och nya årgångar. Det är bara en påslängd mellan vinernas pris - det ska bli spännande att se om det finns några andra skillnader. Det blir dessutom vårt första smakprov någonsin på ett piemontesiskt vin av årgång 2007. Sommaren tycks ha varit varm med skörd ett par veckor tidigare än vanligt - men eftersom också blomningen och fruktsättningen var tidig, så fick druvorna normal tid på sig att växa. Det verkar inte ha varit problem med värmestress, som i 2003. Enda riktiga abret var hagelskurar. Den som suktar efter Aldo Conternos viner har anledning att sörja över 2007, eftersom vädergudarna med kuslig precision valde ut hans vingårdar som mål för sin vrede. Luigi Voghera har försett svenska folket med god och prisvärd barbaresco sedan årgång 1996 - och förra året fick vi lära känna hans standardversion av 2006 Barbera d'Alba.
Nu är det alltså dags för 2007. Som medtävlare ställer vi upp en helt ny bekantskap. Egendomen heter Castello del Poggio och ägs, jämte tio andra vingods, av den mäktiga familjefirman Zonin. Vinet testades häromdagen av MSVin.

2007 Luigi Voghera Barbera d'Alba är glansigt, nästan lila med blå reflexer. Doften är barnsligt lekfull och parfymerat godisartad, som tuttifrutti med lite extra plus för blåbären. Smaken är intensiv och direkt med fullpackad buscharmig skogsbärsfrukt som greppar tag och tjongar till riktigt bra i munnen. Lingonsyrorna är höga, klart aptitretande och en uppstramande malörtsbitterhet ger extra stadga. Detta är busbra ungvin - bättre än förra årets smakprov. Testa! Varning utfärdas dock till alla som inte står ut med lite karaktär av maceration carbonique.

2006 Castello del Poggio Barbera d'Asti har en varmare blåröd nyans, lite mattare. Doften är betydligt mer nyanserad, återhållsam, fin och vinös med betoning på mörka körsbär, plommon, vinbär, lingondricka, örter och lagerblad. Även i smaken är fruktigheten mer reserverad och släpper fram en del fatkaraktär av lakrits. Det äldre vinet känns jämförelsevis fylligare i munnen med relativt sett avrundade syror. Helhetsintrycket är gott - klart mer komplext, fast mindre charmigt - men vinet kommer tyvärr inte loss riktigt när vi provar. Fem timmar efter öppnandet har Castello del Poggio äntligen öppnat upp med en rödbärig, sammansatt vinös doft och helt förtjusande, harmoniskt skinande, sötfruktiga hallon i smaken. En förändring väl värd att vänta på - och ganska remarkabelt i ett vin under 90 kr.

Först provade vi med tilltugg av cacciatora och grissini. Sedan gick vi för andra gången lös på vitello tonnato, detta sällsynt originella möte mellan kött och fisk. Fräna sardeller, citronskivor och kapris. Vilket vin vann matfighten, då? Utan tvekan Luigi Voghera. De aromerna tar sig igenom vad som helst...

ps. Resterande vinslattar lämpar sig utmärkt för matlagning eftersom tanninerna är låga.

pps. Svampskogarna är fulla av guld just nu. S haffade lätt tre dussin karl-johan i kanten av en skogsväg.

2007 Barbera d'Alba (Luigi Voghera, Neive, Piemonte)

2006 Barbera d'Asti (Castello del Poggio, Portacomaro d'Asti, Piemonte)

måndag, augusti 18, 2008

2006 Brolio Chianti Classico


Vardagen är definitivt här med skolstart, höstregn och allt. Det passar alltså bra att testa nya årgången av ett vardagsvin som finns att köpa i landets alla systembutiker. 2006 har ju redan visat sig vara ett starkt år i toscana, så vinet kommer med vissa förväntningar. Matsällskapet blir ugnskyckling som bräserat i gårdagens vitvinsmättade kalvsteksavkok, vitlöksklyftor, chalottenlök, oliver (cerignola och kalamata), olivolja och citronskivor.

2006 Brolio Chianti Classico är mörkt rubinrött med blå reflexer. Vi får en fortfarande blyg, varm och tilltalande doft med ny ek och kryddighet av nejlika, ingefära, salvia och lagerblad. Fler runda fattoner av mörk choklad och lakrits kommer till. Frukten känns för tillfället lite undanskuffad i doften, men handlar om varma, sura moreller, mörka plommon och björnbär.

Munkänslan är rund, fruktig och mjuk, de korintiga tanninerna är både unga och präglade av ek, och syrorna känns lite tillknycklade. Vinet tycks fixat för att leverera något slags tidig drickbarhet. Vi hade nog hoppats att det skulle vara lite tuffare i sin attityd. Kanske är det citronen i maten som spökar, men vinet klarar inte aptitlig dricktemperatur utan att faktiskt kännas bläckigt! Ehh, har man smugit ner en försvarlig dos merlot i blandningen? Nej, det ska vara 100% sangiovese. Vi faller inte för det här - utan faller hellre tillbaka på säkra 2006 Fonterutoli. Så synd!

Fråga 1: Är det någon som har smakat? Fråga 2: Kommer vinet bli bättre med tiden? Fråga 3: Vilket vin skulle gjort jobbet till den syrliga citronkycklingen?

2006 Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

söndag, augusti 17, 2008

2000 Roagna Barolo La Rocca e la Pira


Så har det äntligen blivit dags att bekanta oss med den ultratraditionella kultproducenten Roagna i Barbaresco. Unge Luca Roagna är femte generationen vinodlare i familjen. Förutom barbaresco från 6,5 hektar vingård i det egna närområdet, med namnet Pajé, producerar man barolo från området kring Castiglione Falletto - vingården heter Pira och gick i äldre tider under namnet Rocca. Den är ganska liten, ligger i sydligaste delen av kommunen och vänder sig åt sydöst. Stockarna är i yngre medelåldern, 30-35 år gamla. Sedan gammalt har läget rykte om sig att producera bra druvor. När det gäller Roagna kan det ju också ha att göra med att man arbetar med biodiversitet och bibehållen kringvegetation, inklusive skog - organiskt tänkande i vingården helt enkelt. Källaren lär dock inte vara så antik som man skulle kunna tro. Man använder faktiskt modern utrustning också! Macerationstiderna är på gammaldags vis utdragna till bortåt tre månader (jämförelsevis urlakar modernisten Elio Altare sin Langhe Arborina i tre-fyra dagar!). Vinet mognar under fyra till sex år i stora botti och flaskorna släpps ut på marknaden först när de börjar närma sig sitt drickfönster. Kultstatusen har förmodligen sin främsta orsak i vinernas erkända potential för mycket lång utveckling - och förstås i att det är kittlande att dricka en definition av piemontesisk tradition och historia. Kvällens vin har uppmärksammats med "Due Bicchieri Rossi" i Gambero Rosso Vini d'Italia 2007 (med i uttagningen till tre glas) - och därtill 92 poäng av Antonio Galloni. Vinhunkarnas bäste vän är som vanligt - Bristly.

2000 Barolo La Rocca e la Pira är ganska djupt brunröd med tegelkant. Vi har luftat ungefär fyra timmar i karaff. En sniff räcker och saken är klar. Doften är förhäxande god! Den öppnar upp mot ett bråddjup med animaliska, lite unkna drag av grillat, tjära och läder i kombination med rosenvatten, mättade aromer av riktigt gammal jordgubbsylt och gamla körsbär inlagda i sprit. Inte oväntat får vi också lite balsamico och målarfärg, men de tar inte över showen.

Smaken överraskar med att vara direkt och saftig i sin frukt med skinande vildhallon, körsbär och en slank intensitet som skickar vällustrysningar längs med ryggraden. Lite torrbitter örtighet finns allt på tungan, men balanseras av fruktens söta generositet och aromernas ypperliga rikedom som fyller hela systemet mellan näsa och gom. Tanninerna är mogna, uppmjukade av tiden och helt behagliga i munnen - och precis som vi gillar, så är det syrastrukturen det som bär smaken framåt i tiden.

Det är doften som omedelbart och tveklöst placerar vinet bland årets bästa. Den är fullständigt förförisk, därom är vi helt överens. Rysningarna vill inte upphöra, istället tilltar de snabbt och sprider sig i större och större cirklar från nacken och utåt, för att sedan attackera tårkanalerna. Det är rörande vackert, alltså! Ett slags jämförelse kan faktiskt vara 2004 Barroche Pure, men i kvällens vin lägger åldern till en extra dimension. Smaken är väl inte riktigt av samma magnitud, men tillfredsställer ändå, om man inte förväntat sig en tungviktare. Det hade vi inte - och det här passar oss bra, helt enkelt. Framtidsutsikterna ter sig utmärkta, såvitt vi kan se. Just nu känns det otroligt lyxigt att se fram emot fortsatt sniffande ikväll - men först, vitello tonnato, basta!

2000 Barolo La Rocca e la Pira (Luca Roagna, Azienda Agricola I Paglieri, Barbaresco, Piemonte)

ps. Nettare e Gioia har druckit 2000 Barbaresco Pajé. Som vanligt kokade det ner till en mycket läsvärd post. Efter sju-åtta timmar i luften måste vi säga att Rocca & Pira både doftade och smakade som bäst efter fyra timmar. Balsamico och målarfärg tar över intrycken ju mer tiden går, och smaken tappar i frukt.

lördag, augusti 16, 2008

2004 Fratelli Giacosa Barbaresco Basarin


Vi gick en vända i svampskogen och hittade en rejäl hög med kantareller. Vilken lycka när dussintals svampar lyser som orangea guldpengar utströdda över en liten skogsplätt bland mossa och löv! Ett lass med stolta fjällskivlingar och några fina karl-johan kompletterar dagens fynd. Vi stekte kantarellerna och strödde dem över hjortkotletter. Som sällskap tog vi nyplockade vaxbönor och brytbönor samt en liten gräddig blomkålspuré med parmesan på toppen. Det är första gången vi smakar ett vin från denna producent.

2004 Barbaresco Basarin är ljusare granatrött i färgen, med både blå och bruna reflexer. Efter tre timmars luftning får vi en väldigt tilltalande doft. Förutom inledande menthol och lösningsmedel bjuds rikligt med rosor, och det vill man ju gärna ha i en barbaresco. Animaliska toner av viltkött och läder leder vidare till läckra vildhallon, jordgubbar, lakrits, örter och en orientalisk kryddlåda med tydlig betoning på muskotnöt. Den piemontesiska grusvägen tittar förstås också fram efter ett tag. Det här gillar vi skarpt!


Smaken upplevs slank och syrlig med skinande rödfrukt av hallon och röda vinbär. Tanninerna är goda och bara en smula torra. En uppstramande örtbitterhet mynnar ut i en lång eftersmak där vi hittar en del lakrits och anis. Kombinationen hallon-lakrits är ju bara så gott, oavsett om det kommer från Bourgogne (ta till exempel 2005 Beaune du Château), Châteauneuf (varför inte 2005 Bosquet des Papes) eller kvällens vin från Piemonte. Balansen i smaken är toppenfin, med eleganta syror som möter en liten eldighet och behagliga tanniner för ett såpass ungt vin. Vinet är redan jättegott och funkar utmärkt att konsumera med några timmars luftning - mycket bra till maten förstås och inte ogint efteråt heller. Hur gott ska det då inte bli när mognadstonerna börjar komma. Ett klockrent köp!

2004 Barbaresco Basarin (Fratelli Giacosa, Neive, Piemonte)

ps. Rhônarna har också gjort intjack i Piemonte.

2005 C.H. Berres Erdener Treppchen Kabinett Trocken


Minns ni ett av förra vårens mogna rieslingfynd: 1994 Dr. Pauly-Bergweiler Erdener Herrenberg? Korken var märkt Weingut C.H. Berres, Ürzig. Detta är en gård som startades redan 1510 och har varit i familjens ägo sedan dess. Korken skvallrade om försäljningen av ett typiskt "änkeparti" där gården behövt kapital efter den äldre generationens frånfälle. Historien slutade dock lyckligt, eftersom sonen Markus tog över. 24 år gammal - fullproppad med kunskaper från utbildningen i Geisenheim och praktiken på Nya Zeeland - presenterade han sina förstlingar i och med årgång 2004. Han rankas redan som en av de mest lovande odlarna i Mosel. Inte helt oväntat är det Bristly Wines som representerar den unga talangen i Sverige. Läs mer i Bristlys presentation.

2005 Erdener Treppchen Riesling Kabinett Trocken är ett modernt moselvin. Alkoholhalten är 11%, högre än vanligt, vinet är i princip fullständigt utjäst och liknar på så sätt moderna österrikare. Vinet har dessutom skruvkapsyl, liksom alla Markus Berres viner. Färgen är mycket ljust gröngul med en del kolsyrepartiklar. Doften är påtagligt jästig. Vi hittar toner av marsipan, nässlor, en gnutta piggelin och skifferoljiga mineraltoner. Bristly skriver citrongräs, det är en bra notering. Smaken är ung, jästig, modernt balanserad och nästan torr. S kommenterar att syrorna känns lite stukade, och de är faktiskt avrundade snarare än laserskarpa. En tydlig känsla av bikarbonat fräser långt bak på tungan. Eftersmaken är rätt lång med betoning på terroirbeska och grapefrukt.

Vinet är intressant, klart karaktärsfullt och av hög hantverksmässig kvalitet - tilltalande att dricka nu. Jämför vi med andra nyligen druckna kabinettrieslingar från området är väl 2002 Zilliken Saarburger Rausch Kabinett mer mitt i prick för oss, med sin fräsande limehöga syra. Men variationen är ju själva nöjet och det ska bli spännande att se vad som händer med några år på skruvkapsylen. Vinet finns att köpa via privatimport (även enstaka flaskor, utan påslag, bravo!) och kostar knappt 120 kr. För den som kör genom Moseldalen har gården mycket bra priser på plats.

2005 Erdener Treppchen Riesling Kabinett Trocken (Weingut C.H. Berres, Ürzig, Mosel)

fredag, augusti 15, 2008

Middag med Tissot


Stéphane Tissots Cremant du Jura har en mycket ljus gulvit färg med gröna och sandfärgade reflexer. Doften är jästig med gula äpplen, tydliga valnötsskal, gräddighet, en gnutta fruktsoda och ursprungstypiska aningar av florjäst och oxidation. Vi gillar doften och tycker att den är förvånansvärt champagnelik. Smaken är generös i sin frukt, med något lägre syror än champagne och lite druvsötma i eftersmaken. Frukten påminner på ett barnsligt lekfullt sätt om tutti-frutti. Det här är klart tilltalande och ungefär i klass med enklare skumpa som Pierre Peters eller André Clouet (fast en hundring billigare). 55% PN, 45% CH, 28 månader på jästfällningen. Vi dricker vinet till nykokt kronärtsskocka med salt, citron och smör. Vad gott det är - och så länge sedan vi åt det! Skockornas blad och cremanten samsas fint. Dessutom visar sig vinet hänga med riktigt bra till huvudrätten...


2005 Les Graviers Arbois Chardonnay är ljusgult i färgen. Doften är nötig, guläpplig, mycket speciell, finoliknande med inslag av grappa fast utan spritighet. Oxidation förstås, och gröna inslag som av sparrisavkok - eller kronärtsskocka. I munnen riktigt smakrikt med bra syror, fortfarande aningen tunt i kroppen men med löften om mer rondör. Även detta vin klickar fint med förrättsskockan - men ännu bättre matchningar väntar runt hörnet...


På tallriken landar en panerad gösfile ovanpå en gräddsås av kantareller med halstrad kronärtsskocksbotten. Nu strålar både mat och vin för sig - och tillsammans. Chardonnay och kantareller är ju en given hit. S står för kvällens bästa kommentar: "det är lite porrigt med det där oxiderade - är det allmänt känt?" Nu följer ordlös och utdragen njutning av mat och vin - och en stund senare är vi framme vid osten: en comté. Ganska troligt är det den bästa matchningen som finns att få när det gäller viner från Jura. De är helt enkelt tappade ur samma källa! Hand i handske är en trött metafor, men ändå precis vad det handlar om. Dessutom har 2005 Les Graviers vuxit till sig med luftning. En originell och härlig upplevelse (om än inte alldeles oväntad efter Sturkö-smakprovet av systervinet 2005 La Mailloche). Det är faktiskt förvånande att de flesta flaskorna står kvar på bolagets hyllor. Med rätt sällskap väntar ren och skär njutning.


Slutligen smakar vi på ett moget vin som släpptes igår. Det är dags att byta både område och druvsort, men karaktären är lika egenartad. 1996 Vieilles Vignes du Domaine Langlois-Château Saumur Blanc är mogen, torr chenin blanc från mellersta loiredalen. Färgen är rikt gul med gröna nyanser. Doften är lika rik den, mogen och komplex : första intrycket är ylligt, oljigt, örtigt. Sedan honung, bivax och gyllene frukt - som skogstokig, mysklik passionsfrukt eller övermogen ananas gone mad. Flintrök, svavel eller knallpulver svävar ovanpå en lite obestämt funky, animalisk känsla. Smaken är torr, lent viskös, rikt fruktig och givande med bra längd och bitterhet i eftersmaken. En häftig och spännande bekantskap!

ps. Holger har också smakat på Les Graviers - till en hoppande tonfisk...

NV Cremant du Jura (André et Mireille Tissot, Montigny Les Arsures, Jura)

2005 Le Graviers Arbois Chardonnay (André et Mireille Tissot, Montigny Les Arsures, Jura)

1996 Vieilles Vignes du Domaine Langlois-Château Saumur Blanc (Langlois-Château, Saint-Hilaire, Saint-Florent, Loire)

torsdag, augusti 14, 2008

2004: La Prima Riserva & Barolo Tre Utin


Vi satsar på oxfilé med gratinerad broccoli och blomkål ikväll - och möjligheten att prova två italienska nollfyror. Den ena från beställningssortimentet och den andra från augustisläppet. Bredvid varandra står vinernas olika karaktärer ut tydligt.

2004 Barolo Tre Utin har en ljusare brunröd/granatröd färg med lite tegel i kanten. Det börjar inte alls bra innan maten: vi får en liten, knuten, volatil, stickig doft med tydliga toner av nagellack. Aceton brukar inte tilltala oss, och inte heller ikväll. Frukten ger slånbär och röda vinbär. Dessutom aningen spritig sötmandel, ros, konvalj och rosmarin.

Smaken är till en början relativt lätt, intensiv, vass och stickig. Torrt, kort och örtbittert (rosmarin) är våra andra tidiga intryck. Vi är färdiga att döma hårt: ett mediokert vin när vi provar, absolut inget vi vill köpa mer av. En stund senare dricker vi vinet till maten och det har redan blivit dags att revidera intrycken! Syrorna framstår mycket bättre till maten, frukten fördjupas i smaken där hallonen framträder mer och mer, samtidigt som mandelmassa och kryddor kommer till. Garvsyrorna är inte jobbiga, inte ens efter maten - vilket överraskar oss efter Schiavenzas tuffa tanniner, som verkligen blev påtagliga efter mat. Den vassa karaktären är i stort sett borttrollad, både i doft och smak. Slutsatsen är att lagring och längre luftning gör susen för detta fortfarande unga vin. Drick om några år och/eller lufta två, tre timmar. Inte alls så tokigt, till slut...

2004 Chianti Classico La Prima Riserva har en medelmörk, varmröd färg med en gnutta kvardröjande blå nyanser. Doften är stor, generös och varm med mörka, mogna körsbär. Den fina sötfruktigheten påminner om syrah med kryddiga inslag som troligtvis kommer från faten. En lite unken köttighet spär på syrah-associationerna. Mer fattoner av ny ek, sötlakrits och mörk choklad rundar av en mycket tilltalande helhet där toscanska örter svävar ovanpå. En verkligt god och ganska insmickrande doft!

Första sippen bjuder på rejäla, smakrika aromer som stannar länge i gommen. Här finns bra intensitet och samtidigt rondör, fyllig kropp och bra balans. De rikt sammetsmjuka, fruktiga tanninerna kammar smaklökarna medhårs i en softad, aningen kryddig munkänsla med goda avrundade syror och relativt lågt drickmotstånd. Vi är överens - vinet är en riktig crowdpleaser. Inget fel i det - detta är en direkt och mycket tilltalande toscanare i modern stil, som inte måste lagras för att ge sitt bästa. Med sitt läge utmed Via Chiantigiana (222), på kullen strax norr om Greve, fångar man säkert in oräkneliga amerikanska busslaster. De får utan tvekan valuta för pengarna - men vi svenskar har också ett hyfsat pris i BS. Det här vinet förtjänar att upptäckas av en bredare svensk publik, och det finns att beställa.

ps. Den som är känslig för rikliga doser ny ek är härmed varnad.

2004 Barolo Tre Utin (Mario Gagliasso, La Morra, Piemonte)

2004 Castello Vicchiomaggio Chianti Classico La Prima Riserva (Tenuta Vicchiomaggio, Greve, Toscana)

onsdag, augusti 13, 2008

2001 Schiavenza Barolo


Köttfärssås och spaghetti räddar säkert middagen åt tiotusentals barnfamiljer - bara i kväll. Varje familj har sin egen variant, ingen smakar likadant. Vilken tur att vardagsrätten dessutom är en av nebbiolovinets bästa vänner. När man väl har fått korn på den kombinationen slår den alla andra vinval. Kanske är det därför som vi med tiden fått flera folknebbiolo i ordinarie sortiment? Tyvärr är årgång 2005 ingen höjdare för något av de mest överkomliga vinerna (bäst är nog Fontanafreddas 2005 Nebbiolo Langhe). Så varför inte gå till beställningssortimentet och testa Produttori del Barbarescos Langhe Nebbiolo från det fina året 2006? Eller ta er över Öresund för ett större urval av viner. Besök exempelvis italienspecialisterna Cibi e Vini på Christianshavn eller Carlo Merolli i Holte. Kvällens standardbarolo är inhandlad hos Cibi e Vini, men för tillfället finns Schiavenzas viner endast chez Carlo.

2001 Barolo är en barolo på bynivå från Serralunga, lagrad på slovenska botti. Färgen är typiskt brunröd med lite tegel i kanten. Doften ger målarfärg, linolja med terpentin, balsamvinäger och torkad frukt som djupnar med farinsocker och en aning kaffe. Grusvägen framträder tydligt, rentav med rosor i vägkanten. Dag två i öppen flaska är doften aningen oxiderad, med hallongodis från Zoo-tablettasken och lite Apotekarnes must. Som helhet en både komplex och rustik doft!

Smaken är på sitt sätt mjuk och behaglig i munnen - samtidigt finns riktigt höga syror och sandiga tanniner som bildar en tuff helhet på traditionellt vis. Koncentrationen är bra, vinet kräver att få gifta sig med mat och har både en del mognadstoner och en längre framtid som möjlighet. Mer så än den 2001 Barolo Prapó vi provade i juli, tycker vi. Detta är traditionell barolo, till skillnad från Schiavenzas modernare, barriquelagrade 2001 Broglio Riserva.

2001 Barolo DOCG (Azienda Agricola Schiavenza, Serralunga d'Alba, Piemonte)

Vi testar att ta bort moderationen av kommentarerna. Det är väldigt sällan vi får skräp. Snabbare och roligare kommunikation framöver, alltså...

måndag, augusti 11, 2008

2004 Château La Nerthe


När en tidigare årgång av ett vin har gett en extraordinär upplevelse - då blir vi faktiskt lite rädda att pröva den nya. Särskilt om upplevelsen kom ur ett glas moget vin. Det är inte kul att åka på pumpen, få stängt-skylten rakt i plytet - kort sagt, att bli besviken! Modigare provare har redan lämnat rapporter här och här.

2004 Château La Nerthe ser ut som yngre bourgogne i glaset, slinkigt, med blåa nyanser kvar i vinet. Redan första sniffen griper tag på ett omisskännligt sätt - kirsch! Vi får en mycket utåtriktad och givande doft - parfymerade kirschtoner, röda vinbär, skogshallon och ljusa björnbär. Dessutom finns något oljigt, krämigt som leder tankarna till vanilj, läppglans, puderdosa eller dyr hudkräm. Det är inte ofta vi använder adjektivet sexigt om vin - det känns svårartat klyschigt - men i ungefär samma ögonblick blir vi rörande överens om att den här doften är en sofistikerad lady som både lockar och förför. Som motpol finns också undertoner av grillkol, läder, kött, både multnande och friska skogstoner med grön mossa, salvia och anis. Det är rysligt gott och oväntat komplext - man blir både hungrig och fullständigt bortkollrad...

Smaken, ja. Med lite nedjusterade förväntningar blir vi bortskämda med en intensiv, slank, givande smak med skinande skogsbärsfrukt, aptitretande rödavinbärssyror, silkeslena tanniner, smeksam viskositet och riktigt bra grepp i mittsmaken. Det hela leder ut i en lång smakrik avslutning med salvia, lakrits och anis. Här finns mer ös i smaken (drivet av 14%) än man brukar få i bourgogne - inget tunt eller vattnigt hittar vi heller - och i sin helhet är det ett ytterst elegant vin vars karaktär måste beskrivas som fullt ut burgundisk. Den som har svaghet för såna egenskaper och en gom känslig för tanniner får inte missa det här. Såvitt vi kan se är det här nästan i klass med 2000, och möjligen lite mer utvecklat vid fyra års ålder. Mycket fina framtidsutsikter i detta vin!

2004 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

lördag, augusti 09, 2008

1997 Fontalloro


VLMF, Broder? Ja, vem vet, men Barbro Lindgren är helt genial när det gäller barnböcker. Vi travesterar lite respektlöst och undrar - Vad Lagrar Man För? Svaret på frågan finns kanske i denna flaska. Minnena av alla faser från det unga monstret till kvällens finstämda version är rentav hisnande...

1997 Fontalloro har en varmröd, tungt viskös och mogen uppsyn. Flaskan har fasta klumpar av fällning. Vi får en mycket järnhaltig, stenmineralisk doft med stall och supertoscanska mycket mogna, utvecklade surkörsbär åt plommonhållet. Doften öppnar upp med örter, rosor, violer, viltkött, muskotnöt, fikon och bränt socker.

Smaken bjuder på mycket goda, mjukt avrundade syror och helt uppmjukade tanniner. Munkänslan är både viskös och läskande, helt enkelt fantastiskt bra. Frukten skiner fortfarande med hallon och körsbär i mogna, rika versioner, allt ljusare ju mer tiden fått göra sitt. Balansen är suverän när vinet sippas för sig själv eller med mogen brie. Helheten är numera bordeauxlik med en mjuk och ädel slottskaraktär som påminner om ypperligaste pessac-leognan, fast med toscanska övertoner.

Det har verkligen hänt grejer med detta en gång så tuffa och bråkiga vin! Nu är det lent som en smekning. Brieosten får till och med syrorna att verka låga, men inte för låga. Vinet känns helt och hållet välgörande och harmoniskt, det har uppnått full mognad och bör hålla åtskilliga år till. Inköpspriset framstår nu som nästan löjligt lågt och ska man sätta poäng bör de hamna uppåt 95. En av årets stora upplevelser. Detta är varför man gör sig omaket att lagra vin!

1997 Fontalloro Toscana IGT (Fattoria di Felsina, Castelnuovo Berardenga, Toscana)

2004 Michele Chiarlo Barolo Tortoniano


I augustisläppet fick vi tillgång till ett helt gäng viner från barolo och barbaresco av den fina årgången 2004. Tortoniano är Michele Chiarlos enklare barolo på bynivå och har lånat sitt namn från det geologiska ursprunget. Druvorna kommer från området runt byn La Morra - de har vuxit i högt belägna vingårdar (280-320 m) med en jordmån av manganrik, kalkrik märgel som ger ljusare, eleganta viner med hög syra. Skörden skedde 8-13 oktober och musten fick sedan en relativt kort maceration under två veckor. Vinet låg två år på stora botti om 50 hl. Året gav enligt gårdens rapport klassiska viner med utmärkt balans. 13,9% alkohol.

2004 Barolo Tortoniano har en ljusare, nästan självlysande varmröd färg med tegel i kanten. Vinet ser fint och ganska moget ut, men man ska ju inte lura sig när det gäller barolo. Doften bjuder först på eteriska drag av lösningsmedel och balsamvinäger. Ljusare nyanser av slånbär, hallon, jordgubbar, ljus choklad (ungefär Marabou Dukat), mandelmassa och en aning stalliga fattoner. Allt fortfarande i lite blyga versioner. S: åhh, vad gott, T: instämmer helt...

Smaken är relativt mjuk för ursprunget, med härligt frisk syra. Frukten är ljus och burgundisk med röda bär och torkad frukt. Tanninerna är mjuka, fina, lite läderartade och torrt ekiga i avslutningen. Intensiteten är hyggligt bra och eftersmaken smakrik och god med ursprungstypisk lakrits. Möjligen kan man anmärka på en lite tunn och aningen vattnig kropp, men vinet är ungt och det lär bli bättre med tiden. Redan idag är detta ett mycket gott och funktionellt matvin till lämpliga rätter (men ge det gärna ett par år). Vårt val i kväll blir lumatoni/rigatoni från De Cecco med gräddstuvade tunna skivor av kalvkött, portabello, persilja, vitlök och rödlök.

ps. Fantastisk regnbåge i söder och mirakulös solnedgång i väster precis när det blivit dags att posta.

2004 Barolo Tortoniano (Michele Chiarlo, Calamandrana, Asti, Piemonte)

1997 Domäne Wachau Riesling Smaragd Achleiten


Achleiten är en av Österrikes mest berömda vingårdar, belägen i byn Weissenkirchen. Freie Weingärtner Wachau har mängder av gamla viner liggande i sina källarvalv, och ibland gläntar man på dörren och släpper ut flaskor på marknaden. Det är ju kul att dricka moget emellanåt, även om vi brukar charmas mest av österrikarna i lite yngre upplaga.

1997 Riesling Smaragd Achleiten är rikt gult i färgen. Doften ger omedelbart ett vänligt intryck med bokna gula äpplen, ugnsbakta äpplen utan honungssötma, därtill unkna övermogna aprikoser och ett inslag av petrokemiska produkter i gränslandet mellan dieselolja och insektsmedel för myggor och myror. Dag två märks mer av svamp och oljor från citrusfrukter än av äpplena.

Smaken är helt torr, ganska intensiv och gör sig mest bemärkt långt bak i munnen där man känner beska och bitterhet. i framdelen av munnen känns vinet däremot lite tunt, nästan vattnigt. Kan beror på att sötman är så låg och att syran saknar livlighet. Åter till bakre gommen är vinet ganska ordentligt långt direkt efter sväljögonblicket. Grapefrukt och skaloljor av citrus är den närmaste beskrivning vi kan ge av den gamla frukten.

Vi kan inte kalla vinet elegant, kanske inte heller fullständigt lyckat. Däremot karaktärsfullt och intressant, fast säkert inte allas kopp te. Vi får det bestämda intrycket av att vinet befinner sig i utförsbacke, och vi grundar det på att syrorna har ungefär samma vigör som invånarna på Hornstulls Servicehus. Beskan och bitterheten har däremot fortfarande bra punch i de lite grova rallarsvingarna. Den hälften så dyra Kabinettrieslingen från 1981 som släpptes förra året tyckte vi var mer sprittande av liv.

1997 Riesling Smaragd Achleiten (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau)

fredag, augusti 08, 2008

2000 Ghiaie della Furba


Det är alltid lite nervöst när man ska återkomma till ett vin som gett en stor upplevelse. Men ett par timmars luftning och avledning av uppmärksamheten får oss att gå in för landning från rätt håll...

2000 Ghiaie della Furba har fällt ut en helt fast bottensats. Vi får en stor doft där de svettigt lädertonade och piptobaksaktiga faten märks mest i början. Snart vecklar komplexiteten ut sig med kött, svamp, tryffel och brända toner av löv och örter. Frukten behöver ett par timmar för att komma fram i förgrunden: generös, maffig, djup och något likörfruktig med drag av mörka körsbär och cassis, mineraler, fikontoner och lakrits. Doften känns fortfarande förhållandevis ungdomlig och med siktet inställt på framtiden.

Smaken är stor, rik och givande i sin mäktiga fruktighet av cassis och mörka körsbär. Tanninerna är kraftfulla och strukturerade men samtidigt helt lena och behagliga. Hälsosamma, mogna syror garanterar fräschören. Frukten ackompanjeras av lagom mängd toscanatypiska colatoner (ska vi slå till med pepsi?) och allt som beskrivits i doften. Hela aromspektrat utvecklas på ett mycket givade sätt mellan näsan och gommen. Allt är i balans, superrikt och långt. Vi funderar på om vinet möjligen har tappat i intensitet sedan förra året, men ju mer tid vinet får i karaffen, desto mer kommer vi till slutsaten att så inte är fallet. Låt lufta minst ett par timmar. Det är ett exceptionellt vin. Förra årets överbetyg kvarstår. Vi kan nog lugnt fortsätta att haffa en flaska om året.

ps. Det räcket med parmesanost för att få vinet att sjunga. Kinesiska fyrverkerier kommer på köpet, ikväll.

2000 Ghiaie della Furba Rosso di Toscana (Conte Contini Bonacossi, Tenuta Capezzana, Carmignano, Toscana)

2000 Sito Moresco


En av sommarens mer intressanta teser fick oss till livs av Jean-Pierre Vanel, den eftertänksamme och litterärt bevandrade vinodlaren i Caux. Han hävdade med största allvar att vin inte gillar lågtryck - basse pression - varken under omdragningar, buteljering eller konsumtion. Vi svarade blixtsnabbt - och med dragningar i båda mungiporna - att vi har ett gigantiskt problem hemma i Sverige. Det är nämligen lågtryck mest hela tiden. Vi skickade också medlidsamma tankar till invånare på de brittiska öarna. Svaret lockade fram ett glittrande leende från gentlemannen Vanel. Men problemet kvarstår - och ikväll känns det högaktuellt. Hur kul är egentligen ett fuktigt, förtryckande regnområde när det gäller den optimala njutningen av god mat och goda viner...

Vi har gjort vad vi kan. Stora dubbla kalvkotletter stektes panerade i mjöl och serveras med gnocchi burro, salvia e pomodori. Grana, olivolja och sallad. 2000 Sito Moresco har en transparent, rubinröd färg med begynnade varmare toner i kanten. Doften ger svettiga, balsamiska fattoner av läder och orientalisk kryddlåda med inslag av tryffel, earl grey och mandelmassa. Frukten bjuder på blandade bär med ros, viol och ljusare körsbärstoner. Nebbiolo, merlot och cabernet.

Smaken är relativt stram med mjuka, något torra tanniner i en medelfyllig kropp. Syrorna är goda på egen hand men står inte riktigt upp till maten. Ett yngre vin hade nog gjort det jobbet minst lika bra. Frukten är en blandad kompott färgad av de olika ingående druvorna. Sito Moresco är förstås mer än gott, men lyckas inte framkalla några riktiga ovationer.

Det är här vi måste återkoppla till den inledande tesen. Varken mat eller vin glänser omgivna av det eländiga lågtrycket. Men när kvällshimlen klarnar över Stockholm känns allt plötsligt bättre och mer hoppfullt. Intrycken blir inte bättre än de omständigheter som omger dem...

2000 Sito Moresco Langhe Rosso (Gaja, Barbaresco, Piemonte)

torsdag, augusti 07, 2008

1999 Château Batailley


Det är fjärde gången på två år som vi möter detta vin. Nu slipper det att matchas mot något annat vin eller vistas i utomhusmiljö på balkongen. En egen chans att visa sig utan jämförelser. Det enda sällskapet förutom oss själva blir pyramidknäcke och en bit brie från Södercheesen med ett utbuktande, moget utseende.

1999 Château Batailley har en mörkare varmröd uppenbarelse med nyanser av tegel i kanten. Den utåtriktade doften ger ikväll sitt bästa hittills. Här finns stjälkiga toner - men de är mer präglade av kanelstång än av gräs och grön paprika. Mandelmassa märks också tidigt. Frukten visar sig som fina svarta vinbär och korinter. Mognaden kommer i form av subtila nyanser av fräst tomatpuré, brie/ammoniak, kaffe, smörkola och bränt socker. Järnmineraler och stall rundar av det hela. En god doft!

Smaken är likaså på topp ikväll. Vi får mycket behagliga svala svarta och röda vinbär i mognande versioner, med kanelstång och uppmjukade, lite gröna tanniner som absolut inte är obehagliga. I munnen är vinet är verkligen drickvänligt och läskande med en väl avvägd bitterhet. Brieosten hjälper till att locka fram det bästa. Utan att ens lämna in ansökan om högre poängutmärkelser är det här ett vin som illustrerar själva poängen med en medelfyllig, mogen pauillac där alkoholstyrkan traditionellt är låg. Det är också ett vin som visat fram lite olika drag varje gång vi provat, vilket kan säga en del om komplexiteten. Borde hänga med ett bra tag till även om det inte utvecklas mer. Läs hela historien om Batailley här.

1999 Château Batailley Pauillac 5ème Cru Classé (Heritiers Casteja, Pauillac, Bordeaux)

2004 Château Haut-Plantey


Vi gör nerslag i det merlotbeströdda minfält som heter Saint-Emilion - utan säkerhetsbälte. Det är nämligen ofta helt omöjligt att få reda på vad en anonym "Grand Cru" egentligen går för. Varken Stephen Brook eller Bob Parker har några fakta att komma med. Det har däremot grannbloggaren MSVin som redan har både googlat och smakat...

2004 Château Haut-Plantey inleder med en god, mycket merlottypisk doft där vi båda initialt störs av lite stick från aceton eller snarare ättikssyra. Dessa drag är helt utvädrade efter en timmes karaffering, vilket alltså rekommenderas varmt. Vinet har ganska utvecklade mognadstoner med multnande lövhög, jord, rök, örter, kaffe och nougat. Frukten påminner om röda och svarta vinbär (bara röda i början, fler svarta efterhand), mörkare plommon, och en gnutta druvtypiska alkoholångor - ändå bara 12,5%. En liten blyertspenna tittar fram, lite bittra dofter av malört och lagerblad, och några järntoner efterhand. Svettigt stall i det urdruckna glaset. Inte alls dumt alltså, detta är en doft man vill ha mer av...

Vi får en fint syrlig, relativt lätt smak med mjuka, små, torra tanniner. Är vinet tunt? Nej, mittsmaken är inte vattnig, och smakintensiteten är det inget större fel på. Viktklassen är ungefär samma som en hygglig röd bybourgogne - vilket var vad vi hoppades. I och med att vinets kropp är så pass lättviktig märks en aning brännande känsla och torrbitterhet i eftersmaken. Det är dock inte störande, och helhetsintrycket är att vinet levererar en viss elegans - inga plumpa merlotdrag här inte. Dessutom blir vinet bättre ju mer luft det får, it grows on you! Haut-Plantey bör vara mycket användbart till en hel del olika mat av lättare eller mildare sort, gärna med gräddiga inslag. Varför inte en blomkåls- och broccoligratäng med skinka? lkväll dricker vi vinet till blanquette de veau, som vi försökt planka med hyfsat resultat. Vinet växer ett par storlekar till maten. Vi vill gärna ha några flaskor till - och de finns att få tag på...

ps. Liknande profil och druvsammansättning som förra sommarens 2004 Château La Tour du Pin Figeac Moueix.

2004 Château Haut-Plantey Saint-Emilion Grand Cru (Michel Boutet, Saint Laurent des Combes, Gironde)

onsdag, augusti 06, 2008

2005 Prieuré de Saint-Jean de Bébian Rouge


Chantal Lecouty och Jean-Claude Le Brun har ett förflutet som redaktörer på La Revue du Vin de France och driver sedan 1994 gården Prieuré de Saint-Jean de Bébian, strax öster om Pezenas. Man har rönt framgång och beröm för sina viner, från stockar av ädlaste stamtavla - läs mer i vår presentation av Languedocboken. Vi fick ett gott smakprov då, och prövar nu med att sträcka ut över en hel flaska. Kvällens vin har fått 92-93 poäng av Livets Goda och Wine Spectator. Druvblandningen är grenache, syrah och mourvèdre. 14,5% alkohol.

2005 Prieuré de Saint-Jean de Bébian Côteaux de Languedoc har ett respektingivande, tätt, klart och glansigt utseende. Doften är lovande och god: syrah dominerar med matlagningsaromer av köttsafter, nygarvat läder, mineraler, rå frukt, körsbärskärnor, inlagda körsbär, cocktailkörsbär, något stickiga balsamtoner, kaffe och fatvanilj. Ett inslag av mourvèdrisk bondgård fanns vid karafferingen men har vädrats ut tills det är dags att dricka.

Smaken är ung, smal, kraftfull och ännu lite ofärdigt bläckig. Attacken framme i munnen är mjuk, men när mittsmaken tar vid är den nästan vass och stickande, och vi upplever avslutningen bak i gommen som kärvt tanninrik och kärnigt malörtsbitter. Vinet är förstås ambitiöst genomfört, men också oförlöst och kräver sin mat. Tyvärr känns de ingående beståndsdelarna obalanserade för tillfället - ikväll är detta verkligen inget charmtroll. Troligen kommer saker och ting att trilla på plats med tiden, men just nu ger vinet inte mersmak. Den som väljer att köpa gör klokast i att glömma i fem år. Då kan det ha hänt en hel del...

2005 Prieuré de Saint-Jean de Bébian Côteaux de Languedoc (Chantal Lecouty et Jean-Claude Le Brun, Pezenas)

måndag, augusti 04, 2008

2005 Domaine de l'Hortus Grande Cuvée


Efter vår vistelse i Languedoc längtar vi efter mer - de sydfranska aromerna är lockande, rent av beroendeframkallande. Årgång 2004 av detta vin var riktigt trevligt, och vår erfarenhet är att nollfemmorna från området är ännu bättre. Pic Saint Loup har höjd över havet, svala lägen och finfin terroir. Inga tunga, svårdruckna viner alltså!

2005 Domaine de l'Hortus Grande Cuvée har en klar mörkröd färg med blåtoner. Doften är seriös och fint kryddig med örtighet av salvia, där syrahfrukten kommer igenom med söta skogsbär. Att vinet legat femton månader på mestadels nya små ekfat märks förutom kryddigheten mest i form av ett trevligt inslag av lim och mandelmassa. Mourvèdre får ett härligt uttryck i plommon/björnbärsfrukt med goda bondgårdstoner. Lakrits åt salmiakhållet får oss att tänka på carignan, men den druvan ingår inte ens i detta vin. Blandningen är 55% mourvèdre, 35% syrah och 10% grenache.

Smaken är mycket givande, relativt ungfruktig förstås, och den utvecklas fint i glas och karaff. Saftig frukt, god syra, mild krydda, läskande mineraler, behagliga tanniner och ett bra grepp i mittsmaken. Föredömligt balanserad alkohol (13,5%), helt infattad ek och en lakritstonad, mycket god eftersmak. Summa summarum ett välgjort, balanserat, strukturerat och smakrikt vin med framtiden för sig, men som inte är fel att dricka nu. Vi gillar stilen - detta är riktigt gott! Och det finns att köpa nu, till resonabelt pris - tack vare Swedish Wine Cellar...

ps. Kan någon säga var kameran har tagit vägen? Filsökning verkar inte funka. Vi lånar en bild från gårdens fina hemsida.

2005 Domaine de l'Hortus Grande Cuvée (Jean Orliac, Domaine l'Hortus, Valflaunès, Pic Saint Loup, Languedoc)

söndag, augusti 03, 2008

2005 Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg


Ett av vårens mest intressanta släpp, som verkar ha passerat en smula obemärkt, är Zind-Humbrechts 2005 Riesling Heimbourg. Liksom Herrenweg från samma producent rör det sig om extremt matvänlig riesling, som utvecklas mycket intressant under kvällens lopp om man 1. luftar en bra stund i karaff 2. dricker vinet i ett vidare glas exempelvis Difference Mature och 3. låter temperaturen krypa upp högre än vanligt när det gäller alsaceriesling.

I glaset har vinet en viskös, slinkig uppenbarelse som nästan liknar äggvita, bara aningen mer gyllentonad. Doften är först knuten och blyg, som om en fet hinna låg utanpå något väldigt intressant. Tänk om man kunde sticka hål på hinnan och få tag på allt som gömde sig därunder! Lugn, det kommer efterhand... Det är en väldigt intressant, lite fet doft som man kan sniffa på under en hel kväll. Kryddighet absolut, i form av ingefära och muskot. Mineraler definitivt, flintiga, rökiga, oljiga och framförallt fulla av kalkrik terroir. Citronskal, grapefruktskal, honung - och vit vaniljig jasminblommighet som skimrar ovanpå. Som vanligt när det gäller Zind-Humbrecht blir man sittande med näsan i glaset för att försöka dechiffrera mer av det fascinerande språket. Det som är kvar i det tömda glaset liknar ett nästan glömt minne av något mycket vackert...

Smaken är initialt mer generös än doften, oväntat mjuk, med goda syror inbäddade i en viss fetma och tyngd i munnen - ändå bara 12,5% alkohol och ingen upplevd restsötma. Grapefrukten återkommer i den ganska rika smaken, inte direkt bitter men ändå. Slutligen får vi starka honungstoner i avslutningen. Det är redan ett mycket behagligt vin att dricka.

Vinet smakade förstås utmärkt till maten, men likt ett mer komplext rödvin förtjänar det att avnjutas under längre tid och med lyhörd uppmärksamhet. Det håller hela vägen upp till rumstemperatur och lämnar med jämna mellanrum nya, läckra stimuli ifrån sig. Hur ska det då inte bli om några år...

2005 Riesling Heimbourg (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

lördag, augusti 02, 2008

2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo


Tillfälligt höstregn och allmänt rusk gör att det äntligen blivit läge att bekanta oss lite grundligare med nya årgång tjugonollsex av lillasyrran till La Spinettas Barbaresco Starderi. Liksom i förra årgången handlar det om en lightversion av Starderi från tonåriga stockar, för alla som gillar att dricka vinet istället för att titta på flaskorna. Det skadar heller inte att priset är en knapp tredjedel av storebrorsans...

2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo Vigneto Starderi har en tjusig glans och lyster: transparent granatrött med rödbruna reflexer. Vi ger vinet en karaffering och ser till att temperaturen inte överstiger arton grader, men redan efter en kort stund är doften vidöppen och tillgänglig - slående komplex för ett så ungt vin, och mycket god. Först kommer dock ganska riktigt med volatila, lättflyktiga dofter - som av balsamvinäger med dragning åt lösningsmedel och mint. Plötsligt poppar ett cocktailkörsbär fram, nästan löjligt fotografiskt i sin tydlighet. Körsbären blir snart fler, nu i den färska varianten. Noterna av cassis som slog oss ganska genomgående på Vinbaren märker vi inte ett uns av idag. Katschick. Diaprojektorn skiftar över till en gammal bild föreställande en dammig grusväg. De nya ekfaten håller sig hela tiden i bakgrunden och märks mest i form av fint infattad mandelmassa, söt piptobak, sötlakrits och smält mjölkchoklad - liksom förra årgången är det ganska lite av rostade fattoner för att vara La Spinetta. Våra ivrigaste applåder inför denna utveckling! Doften utvecklas relativt snabbt mot det krämiga hållet och blir allt mer oemotståndlig.... yummy! Subtila övertoner av rosor skimrar över hela härligheten...

Vi tar en första sipp - och efter att vinet till en början nästan chockat oss med sina härligt ungtuffa syror, öppnar sig smaken snart till en både slank och krämig karaktär. Vi får både toner av hallonreduktion och jordgubbssylt i munnen, vilken lycka! Tanninerna är fina och behagliga i sin infattning av mjuk nougat. Alkoholen (14%) bidrar med en välavvägd turbokänsla mitt i smaken, och en utdraget lustfylld avslutning. Liksom nollfemman är detta ett, för denna producent, ovanligt slankt och finessigt vin. Alla viktiga aromer är redan upplåsta och tillgängliga, vilket är bra jobbat med denna emellanåt vresiga druva. För oss är detta föredömlig nebbiolo - ett klockrent utförande. Som det känns just nu är den nya årgången ännu bättre än den förra, som ju också den var ypperlig. En parallellprovning framåt höstkanten kanske kan besvara denna egentligen ganska oviktiga fråga. Vi vill dricka det nu, och vi vill ha fler...

ps. Missa inte att läsa Frankofilens intryck, som stämmer ganska precis med vad vi drack ikväll. Möjligen var vår flaska ännu snabbare till start...

2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo Vigneto Starderi (Fratelli Rivetti, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

fredag, augusti 01, 2008

2003 René Rostaing Puech Chaud


Vi är hemma i stan igen efter en en månads bortovaro och en eftermiddag på E22:an. Den bästa lön för mödan vi kan tänka oss är att äntligen få prova ett vin som vi suktat efter ända sedan vi glömde att köpa det under förra sommarens köpenhamnsbesök. Det handlar om ett rött languedocvin på 80% syrah och vardera 10% av grenache och mourvèdre från legendariske côte-rôtieproducenten René Rostaings egendom Puech Chaud i närheten av Nîmes. Man kunde misstänka att ett syrahvin som är produkten av en het årgång från södern skulle riskera att bli tungt, men inte från denna producent. Jordmånen är påtagligt kalkrik och vingårdsläget förhållandevis svalt. Vi drar korken som visar att vinet trängt nästan hela vägen upp - men bara nästan. Sommarens erfarenheter av sydfranska nolltreor ger vid handen att det är perfekt läge att njuta nu. Vinet behöver endast den svalnande mörka augustikvällshimlen som tilltugg...

2003 René Rostaing Puech Chaud Côteaux de Languedoc har en slinkig, klar, ljus, varmt jordgubbsröd färg med skiftningar av tegel i kanten. Vi doftar lite snabbt - och förstår på en gång att här kommer något alldeles extra att utspela sig. Först bjuds en generell mognadston av ljus piptobak och läder. Frukten har en tydlig prägel av små röda bär (röda vinbär, smultron och hallon). Aromerna är mycket ljusa och finessiga och har en årgångstypisk karaktär av mjukt uppkok. Dofterna rullas upp i lager på lager, mognaden utvecklas i glaset med multnande löv, svampskog och mineraler som leder tanken till en simbassäng utomhus eller nyputsad silversked. Vi tycker oss hitta en klockren carignan-ton av lakrits/salmiak/knallpulver - utan att druvan ens finns med i blandningen. Subtila inslag av vinbärsblad, lavendel och timjan öppnar mot sydfransk garrigue. Det är en otroligt givande doft!

Smaken är om möjligt ännu bättre. Det är en mjuk, slank, underbar upplevelse med silkeslen textur och sirlig kropp. Syrorna är exemplariska och har intensiv, skinande rödavinbärskänsla med ytterligare komplexitet i den ljusa bärfrukten. Det är så elegant och vackert att man blir rörd! Fräschören är att jämföra med en hallonsorbet, allt är i harmoni och balans, och syrorna bär ut i en lång, helt ljuvlig eftersmak. Att lyckas hålla alkoholen till 13% i 2003 års värmebölja är förstås beundransvärt och den märks endast i form av strålande vinositet. Stilen är fullt ut burgundisk - eller jämförbar med den mest feminina av côte-rôtier. Detta är ett mästerstycke som förtjänar att avnjutas på egen hand. Helt drickfärdigt. Rent ut sagt, fy fan vad gott - en av årets bästa vinupplevelser...

ps. Parker är extremt sparsam när han tilldelar 89 poäng i ett för övrigt mycket positivt omdöme. Men det var för två och ett halvt år sedan!

2003 Puech Chaud Côteaux de Languedoc (René Rostaing)