onsdag, april 30, 2008

2003 Waterford Shiraz


Att lagra vin är kul. Ibland går det undan, ibland tar det lång tid. När det gäller sydafrikanska viner brukar det gå lite fortare. Men vi blir ändå överraskade när vi korkar upp sista flaskan av detta vin. Det är snart två år sedan vi sågs senast. Här har det hänt grejer.

2003 Waterford Shiraz har en doft som berättar om en generös uppfostran i mörkrostade ekfat. Nästan allt som står att finna har faktiskt med faten att göra. Det påminner en hel del om rejält fatad bordeaux eller madiran. Lakrits, lagerblad, kaffe, lagårdstoner - och massor av allt detta. Frukten har dragit sig tillbaka in i allmänt mörka plommon. Varken starkvinstoner eller ung, bråkig sötfrukt står längre att finna. Vi hittar konstigt nog ingen druvtypisk karaktär, ej heller någon störande rökighet. Smaken är utpräglat lakritstonad och ger ett torrt, runt, fylligt, harmoniskt och moget intryck. Trots 14,5% finns inte ett spår av eldighet. Det är faktiskt precis vad vi hoppades - för vi gillar vinet mycket bättre på det här viset. Till priset 149 spänn och med två års lagring får vi säga att utdelningen är fullt godkänd. Det kan vi tänka oss att göra om, även om våra prioriteter vanligtvis ligger på annat håll. De tänkbara kandidaterna idag är i så fall antingen 2004 Waterford Shiraz eller den Vinordic-prisade 2004 Kevin Arnold Shiraz. Fast kanske väntar vi hellre tills de troligen ännu bättre nollfemmorna dyker upp.

2003 Waterford Shiraz (Stellenbosch)

1999 Domaine de Courcel Pommard Grand Clos des Épenots


Vi lagar ankbröst på valborgsmäss. Chansen finns just nu att bekanta sig med flera årgångar från Domaine de Courcel, vars viner vi aldrig smakat tidigare. Vi hoppas på att få lite mognad i nittionian.

1999 Pommard Grand Clos des Épenots har rätt gott om vinröd färg, fortfarande med några blå toner i sällskap med andra varmare nyanser. Det doftar grand vin konstaterar S redan i första sniffen. Här finns en fin början till mognadskomplexitet där vi hittar vitpeppar, tomatpuré, sous-bois och ett raffinerat spektrum från fatlagringen av stall, läder, lakrits, tjära och sandelträ. Frukten ger först mogna körsbär, med en diskret likörton, och senare mer av mustiga hallon. En aning alkoholångor inledningsvis har vädrats ut senare på kvällen. Sista skvätten i glaset doftar riktigt god barolo.

Smaken är rätt stor med seriös, relativt tuff, lite uttorkande tanninstruktur och ett litet alkoholstick i avslutningen som ger rejäl längd (bara lite vass och aningen eldig). Senare på kvällen märks tanninerna mer än den lilla eldigheten (vinet håller 13,5% enligt etiketten).

Detta är en rätt stabil powerbourgogne som borde tilltala även den som gillar côte-rôtie och châteauneuf. Barolo ligger också förvånansvärt nära till hands, både i doft och smak. Kanske mer av kraft och djup än av absolut charm. S tycker att det är ett fantastiskt gott vin, om än inte det allra mest typiska för Pommard. T tycker att doften är riktigt läcker, men att smaken inte kommit ikapp än. Den som köpt vinet gör klokt i att spara några år.

1999 Pommard Grand Clos des Épenots Premier Cru (Domaine de Courcel, Pommard, Bourgogne)

tisdag, april 29, 2008

Alsace Riesling Grand Cru: 2002 Brand vs. 2004 Moenchberg


2002 Cave de Turckheim Riesling Grand Cru Brand är ljust guldgult i glaset. Här bjuds en rik doft av kalkrika mineraler, petroleum och melontonad, mogen frukt. Torr, rejäl, stram smak med citrus, mineraler, en gnutta fetma och en påtagligt grapebitter, limetonad eftersmak. Tuffa, goda slutsyror. Mycket bra vin med begynnande mognad!

2004 Jean Wach Riesling Grand Cru Moenchberg har en färg mellan ljusgult och silvervitt. Doften domineras av mineraler, flintrök, tång och en aning petroleum. Doften fortsätter rent med en aning vaniljtonad blommighet där vi också finner återhållsam citrus och melon. Knastertorr, lätt och ren smak med hög, stålig syra och lime. Munkänslan är lite lite tunn och vattnig i mitten, men följs av en rätt lång och strukturerad eftersmak. Kompromisslöst, traditionellt, fortfarande ungt. Mer fokus på syra och mineraler än på frukt.

Inget smicker, noll restsötma. Båda är traditionellt utgjorda matviner med bra klass. 2004 Moenchberg blir en elegant snustorr apéritif och ett funktionellt matsällskap. 2002 Brand vinner på sin bättre fruktintensitet och sin relativa mognadsrondör. Ännu ett exempel på hur utmärkt årgången 2002 är när det gäller alsaceriesling. Vinet går fint att ta till sig och njuta av även efter maten (ikväll stekt spätta med grön sparris och andra tillbehör).

2002 Riesling Grand Cru Brand (Cave de Turckheim)

2004 Riesling Grand Cru Moenchberg (Jean Wach, Andlau)

ps. Påminnelse: 2004 Léon Barral Cuvée Jadis ska ha en plats säkrad bland årets bästa viner. Alltid lika spännande att dofta på, alltid lika tillfredställande att dricka. Rock'n'roll i en flaska.

lördag, april 26, 2008

Vinordic 2008


För tredje gången besöker vi Vinordic, denna gång i sällskap med A, M och Frankofilen. Otroligt trevligt och underhållande! Vi fick en hel uppsjö eller snarare ett smärre innanhav av doft- och smakintryck, även om vi förstås bara fiskade i några utvalda vikar. Resultatet blev ett virrvarr av fragmentariska anteckningar som vi ska försöka att dechiffrera medan intrycken är färska. 85 viner provades i alla fall under dagen, så mycket är klart. Här och var märktes att de mest intressanta vinerna tagit slut under de föregående mässdagarna (inte minst vinerna från La Spinetta som släpps nu på fredag). Men några riktiga napp blev det allt ändå. Vi börjar med att lista vinerna och fyller på med smaknoteringar allt eftersom. Här kommer två utropstecken för er som inte orkar plöja hela listan: Trimbachs 2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile och Domaine Tollot-Beauts 2005 Corton Grand Cru !!

När det börjar närma sig middagsdags sammanstrålar vi med Nettare e Gioia och summerar en ganska massiv upplevelse med totalt tunnelseende på vinbuteljer. Doktorn ställer diagnosen: svårartad palate fatigue. Aptiten är i alla fall minst sagt retad inför kvällsmaten. Vi avrundar dagen med invigning av utegrillsäsongen. Kvällssol. Helgrillad rostas. Gnocchi burro e salvia med massa parmigiano. 2002 Santenay 1er Cru Beauregard - tack för det, K. Vilken dag!

JOHAN LIDBY VINHANDEL
Det har alltid varit ett nöje att prova vin på denna adress. Varenda gång möts vi av samma engagemang: drivet, proffsigt, personligt och kul. Idag är det Anna Röjerman som plöjer igenom en ansenlig del av vingårdarna. Anekdoterna avlöser varandra och tiden flyger iväg.

2006 Kimmeridgien Bourgogne Blanc (Jean-Marc Brocard): Doften är öppen och påtagligt mineralisk med stål, krita, ylle och citrus. Mycket bra, seriös smak med snygg torrhet och kritig eftersmak. Öppet och tillgängligt nu. Precis lika fint som när vi drack det senast. Extremt bra för pengarna. Om ni vill kan ni stryka "för pengarna".

2006 Petit Chablis Domaine Sainte-Claire är försiktigare i doften, mer aromatisk och fruktorienterad. En lite enkel doft, precis som vi tyckt tidigare. Smaken har gott om frukt mellan citrus och grönt äpple, men syrorna är lite åt det grova hållet.

2006 Chablis Domaine de la Boissoneuse (Julien Brocard) har likaså en aning blyg grönäpplig doft, med blommigare toner än föregående. Smaken är torr, lite anonym, med hyfsat djup och mineralisk avslutning. Ett steg upp i kvalitet, utan att riktigt få oss på fall eller fundera på framtida inköp.

2006 Chablis Domaine Sainte-Claire Vieilles Vignes (Jean-Marc Brocard) är däremot ett givet köp, med sin personliga och lätt igenkännliga stil. Doften är stor, med nässlor, flintrök, citrus och grape. Smaken har både generös frukt, stramhet, elegans och den för detta vin typiska grapebitterheten. Excellent förhållande mellan pris och prestanda. Lägg för all del undan och drick om fem år med mogna, nötiga hårdostar som gruyère och comté.

2006 Chablis Montmains Premier Cru (Jean-Marc Brocard) har en läcker citrusdoft med inslag av ostronskal och pilgrimsmussla. En liten smörighet tittar också fram. Smaken är seriöst god, syrorna något avrundade med en mineralisk avslutning. Mycket bra! Vinet växer på flack, luckert sandig mark och brukar visa sina egenskaper tidigt, berättar vår ciceron.

2006 Chablis Fourchaume Premier Cru (Jean-Marc Brocard) är betydligt mer återhållsamt på nosen i en purung, fruktig stil. Smaken är påtagligt ung, med stram frukt och liten vitpepprig ton. Med lagring kan man locka fram toner av exotisk frukt ur detta vin.

2006 Chablis Montée de Tonnerre Premier Cru (Jean-Marc Brocard) har en supermineralisk doft med inslag av hav och jod. Vid det här laget vet ni att mineraler är lika med pluspoäng i vår bok. Smaken är mineraldriven, stilig, rasig med en mycket lång eftersmak som bara ringer och ringer. Hög klass! Köp och lagra.

2006 Chablis Vaudésir Grand Cru (Jean-Marc Brocard)
träffar med en intensiv doftpil av rökt fläsk inbäddad i mättade citrustoner. Smaken är fet, rund och god med upplevelsemässigt lägre syra. Alldeles för ungt. För den egna källaren väljer vi helst föregående vin.

2006 Bourgogne Les Setilles (Olivier Leflaive)
brukar vara förstahandsvalet när man vill ha ekfatslagrad basbourgogne. I och med att druvorna kommer från Puligny-Montrachet skulle det nästan kunna vara ett vin på bynivå - det är bara den lilla detaljen att druvorna kommer från "fel" sida av vägen. Just när det gäller 2006 har vi inte imponerats och det gäller även idag. Det doftar päronsaft och rostad ek. Vi vill inte ha päronsaft i det här vinet, hellre mogen citrus och nötter som i föregående fina årgångar. Pass. Vi tar 2006 Couvent de Jacobins Blanc istället.

2007 Sancerre Les Pierris (Roger Champault) har en klockren doft av flädersaft med inslag av nässlor. Sötfruktig godiston och charm. God, lättsam, kort smak med trevlig syra. Hej, skål och välkomna ut i trädgården...

2007 Laurent Miquel Chardonnay-Viognier (Laurent Miquel, Languedoc) är ett budgetvin i sextifemkronorsklassen. Det odlas i trakten av Faugères. Jordmånen där är stenig och kalkrik, alltså lämpad för chardonnay. Doften är aromatisk och godistonad med päron, citrus och blommighet. Smaken är mjuk och snäll, men inte utan viss fräschör i syran. En bra och fullt drickbar prestation på lågprisnivå. 60% chardonnay, 40% viognier.

2006 Laurent Miquel Viognier Nord-Sud (Laurent Miquel, Languedoc) har en kryddig doft med koriander och ett inslag av terpentin. Den runda smaken har toner av vingummi. För att vara viognier är det en relativt stram, mineralisk smak och varken särskilt fet och sötfruktig. Syrorna är balanserade, inte för låga.

2006 Domaine Sainte-Claire Bourgogne Rosé (Jean-Marc Brocard) är en pinot noir som vuxit runt byn St-Bris en mil väster om Chablis. Vad kul, det här har vi inte testat förut! Färgen är ganska rikt laxrosa. Här bjuds en lätt parfymerad doft av frysta jordgubbar som attraherar i första sniffen. Mineraler, rökta toner. Ett obestämt funkigt inslag kommer till och repellerar i andra sniffen. Smaken är stram, torr och bärfruktig. S tycker tyvärr att det luktar myrr och därför avstår vi från dricka vinet i sommar. 99 kr, RS/PI.

2005 Bergheim Pinot Blanc (Marcel Deiss) har en fruktig doft av bordsdruva och marsipan. Rökiga toner kommer till. Smaken är rik, sötfruktig och oväntat fyllig för en pinot blanc - fast inte så oväntat för att vara ett Deiss-vin. Gott.

2007 Firefinch Sauvignon Blanc (Springfield Estate, Robertson, South Africa) är en lite enklare tappning från den stora och ambitiösa egenomen Springfield Estate (180 hektar vinstockar). Den stora, tydliga doften hoppar upp ur glaset: svarta vinbärsblad, krusbär, nässlor och gräs. Det doftar gott! Smaken är intressant och föredömligt torr. Tyvärr är syran "sur" och ger intryck av att vara justerad.

2007 Life from Stone Sauvignon Blanc (Springfield Estate, Robertson, South Africa) är i jämförelse mer klassig och reserverad. Doften är snygg och smal, med rökiga mineraler, blommor och tomatkvist. Elegant i munnen med bra längd på eftersmaken.

2005 Calera Central Coast Chardonnay (Calera Winery, California) överraskar oss med en doft som ropar "terroir". Jordmånen är kalkrik - bra för chardonnay. Ett snyggt avvägt inslag av fatvanilj stör inte alls. I munnen är vinet fylligt, fruktigt och smakrikt, men det blir för många popcorn för att vi ska köpa vinet framöver. Syrorna är på klart godkänd nivå, men känns inte helt precisa.

2006 Laurent Miquel Syrah-Grenache (Laurent Miquel, Languedoc) har en fruktig, godistonad doft, skogsbär i fom av geleråtta. Smaken är lättsam, tunn och kort. BiB-klass.

2006 Laurent Miquel Syrah Nord-Sud (Laurent Miquel, Languedoc) doftar ren syrahfrukt med inslag av garrigue - pinjebarr, rosmarin med flera örter från mellersta Languedoc. Smaken är torr, stram och stringent med bra syra, mörkare frukt, örter och lakrits. Ett rättframt, helt ok vin att dricka till mat snarare än att reflektera över.

2006 Côtes-du-Rhône Les Quatre Terres (Domaine Santa-Duc, Gigondas) lovar än bättre med sin täta, mörkt körsbärsfruktiga doft fördjupad med lakrits, örter och kaffekaramell. Vi smakar. Yes! Här smäller det till ordentligt, dagens första tanninsmocka. Smaklökarna vacklar till för ett ögonblick, men kommer snabbt tillbaka och tjoar glatt över den framfusiga, tuggbara munkänslan. Mörka körsbär, mycket smak och struktur. Känns inte lika eldig och bråkig som nollfyran. Det här kan vi godt lide till grillen i juli. Det finns absolut potential för lagring. Vi beställer!

2005 Gigondas Cuvée Tradition (Domaine Santa-Duc, Gigondas) är idag på sitt bjussiga humör och bjuder grafiskt tydlig garrigue, vanilj, gummi och mörk choklad. Och massor av tät frukt förstås. I munnen är detta en rejäl tuffing - hela gänget skrattar och grimaserar glatt av alla tanninerna. Bör absolut lagras.

2005 Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (Domaine Santa-Duc, Gigondas) är en av dagens höjdpunkter, redan vad gäller förväntningarna. Det här är ju första gången vi får prova den nya årgången av detta vanligtvis så superba vin. Doften är en hel måltid inklusive grillat kött. Garriguen är nästan lika tydlig som vid Les Dentelles de Montmirail, här särskilt oregano. Tanninerna är i klass med föregående vins, men vägs upp av än mer högklassig frukt, örter, kryddor och väl integrerade fat. Alla vinets delar i utmärkt balans. Något tuffare och mer lagringskrävande än nollfyran. Kan bli hur bra som helst. Kommer på SB i höst.

2005 Serrata Belguardo Maremma Toscana IGT (Marchesi Mazzei) är gjort på 65% sangiovese, 30% cabernet sauvignon och 5% merlot. Det doftar svartvinbärs-vingummi, rostade fat, rök med diskret stall och smörkola. Smaken är ok södra toscana i en lite enklare, fatrostad, rund och varm stil. Ett grillvänligt och publikt vin, som idag ter sig lättare och enklare än när vi drack det sist. Vem vet, men vi gissar att vi blir positivt överraskade av nollsexan.

2005 Bronzone Morellino di Scansano (Marchesi Mazzei) har, till skillnad från föregående vin, en doft av ren sangiovese. Moreller och rostade fattoner av kaffe och rök. Mer struktur och tanniner än i föregående. Helt ok. Även här ser vi fram emot det kommande årgångsbytet med viss nyfikenhet.

2006 Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei) är redan hallstämplat av oss och andra. Mycket bättre kan det inte bli när det gäller standardchianti. Doften är tät och ren, med prima mörka körsbär, mineraler, choklad och ingefära. Smaken har en utmärkt, mörk chokladig tanninstruktur. Ett kanonvin.

2005 Ser Lapo Chianti Classico Riserva (Marchesi Mazzei) har förstås en hel del likheter med föregående vin. Mellan vågskålarna frukt och fat väger det över åt det fatiga hållet med toner av lakrits och lagerblad som vi inte hittade i Fonterutoli. De sistnämnda noterna ger lite bordeaux-drag åt doften. Den unga smaken har rejäla tanniner och förtjänar ett till två års lagring. Eken har även här övertag på den lite knutna frukten. En förvirrande detalj för gamlingar: Ser Lapo var i början av nittiotalet beteckningen på gårdens toppriserva. När Ser Lapo nu dyker upp igen är det som ett slags mellanprisalternativ till den dyrare Castello di Fonterutoli (som är en riserva utan att betecknas så).

2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei) skiljer sig från de båda föregående inte minst genom en otroligt tydlig karaktär av mintchoko. Fatrostningen är av det härligt påkostade slaget. De typiska julkryddorna är också på plats. Smaken är precis så god som förväntat, integreringen av faten blir bättre och bättre. Ni har väl handlat...

2002 The Work of Time (Springfield Estate, Robertson) är en sydafrikansk bordeauxblandning: 31% cabernet sauvignon, 31% cabernet franc, 42% merlot. Anna Röjerman berättar att vinet gick under arbetsnamnet A Hell of a Time, eftersom det tagit så lång tid att sjösätta. Vi får en stor upp-i-ansiktet-doft av plommon, rödavinbärs-vingummi, lite stall, kryddighet och måttlig rökighet. Den saftiga smaken dra mer åt det bäriga än åt det mörkfruktiga. Helt ok rökighet, men väl mycket av grön paprika. 189 spänn i BS.

2001 Méthode Ancienne Cabernet Sauvignon (Springfield Estate, Robertson) är som namnet antyder 100% cab. Vinet har en mycket läcker, druvtypisk doft med lagerblad och svarta vinbär. Avrundad, fyllig, riktigt god smak. Lyxgrill.

2004 Paracombe Shiraz (Adelaide Hills, Australia) har en mycket fruktig doft av cassis och björnbär. Här finns också rikligt med eucalyptus och mint - precis som man förväntar sig i denna del av världen. Den fruktiga smaken har bra syra men är tyvärr också lite vass och eldig. Inte oväntat håller vinet 15,5 %. Inte vår kopp te.

2005 Tim Adams The Fergus (Clare Valley, Australia) är enligt presentationen en rätt oväntad mix av fyra druvor: grenache, cabernet franc, cabernet sauvignon och merlot. Vi kollar i produktbladet och läser grenache 55%, shiraz 23%, cabernet franc 22%. Ok, man kan inte hålla reda på allt. Doften har en lite märklig mix av rotfrukter, framförallt rödbeta - örter och balsamvinäger. Börjar vi bli redan bli hungriga på lunch? Det här låter som vår inköpslista till lokala Vi-butiken. Ingen smaknotering - vi är helt klart hungriga! - så vi måste friska upp minnet och läsa på. Fruktig, kryddig, eldig. Jovisst, men stryk eldig, det var inte alls så farligt med den saken.

2005 Jasper Hill Georgia's Paddock Shiraz (Heathcote, Australia) bjuder på örter, lakrits och mörk shiraz-frukt. Smaken är frisk, stram och väl balanserad, inte alls alls någon eldigt söt syltburk. Vår nästa kandidat till grillfest för lyxputtar.

NV Delamotte Brut
bjuder på 50% chardonnay, 30% pinot noir och 20% pinot meunier. Tre år på jästfällningen, som brukligt för standardskumpa. Både doften och smaken är fruktig och aromatisk. Lite väl mycket så för vår smak. Lättdrucket.

NV Delamotte Blanc des Blancs Cuvée Operakällaren
är mycket roligare. Nu har chardonnayvinet legat i fem år på jästfällningen. Detta vin är snarlikt Brocards premiercru-chabliser - fast med bubblor. Påtagligt kritig, jästig karaktär med medelfruktig smak. Utmärkt trevlighetsfaktor! Bra pris! Är det fina 2002 som utgör basen?

NV Delamotte Rosé har en mycket ljust korallröd färg. Vinet är gjort på 50/50 chardonnay och pinot noir. Den mineraliska doften har en charmig bärighet av mogna jordgubbar och smultron. Smal, fin smak med snygg syra. Roséskumpan är mer kontroversiell än föregående: vi är inte helt överens om hur mycket vi gillar vinet. S ger tummen ner. A & M tycker, när vi summerar, att det var ett av dagens godaste. T lutar åt det senare. Dags för lunch.


BARLOW WINE

2005 Lithos Calicanto (Sicilien)

2004 Colle Bereto Chianti Classico

2003 Colle Bereto Chianti Classico Riserva

2003 Colle Bereto Il Tocco Toscana IGT

2003 Colle Bereto Il Cenno Toscana IGT

1999 Le Chiuse Brunello di Montalcino

2003 Il Roverone Amarone della Valpolicella


OCCASION WINE

2006 Escherndorfer Lump Riesling Spätlese Trocken (Brennfleck, Franken) släpps på fredag, till priset 196 kr. Efter Horst Sauers högklassiga vin från samma läge är vi rätt nyfikna på Hugo Brennflecks version. Här får vi en stor, lätt aromatisk och parfymerad doft med blommighet och citrus. Den generösa smaken är sötfruktigt citrustonad och mjuk med en tydlig karaktär av pomeransskal. Det smakar riktigt gott, men som väntat kan vinet inte konkurrera fullt ut med Horst Sauers exceptionellt fina Escherndorfer Lump. Ändå värt ett köp.

2007 Riesling Bruderbach Clos des Frères (Domaine Loew, Alsace) är första smakprovet från Domaine Loew, som har ett gott renommé. Egendomen ligger i Westhoffen, i norra ändan av Route du Vin. Här finns det gott om mineraltoner i doften, lite blommor och en ung jästkaraktär av päronsplitt. Smaken är avrundad och lent god med bra fruktighet. En charmigt god, lättsamt ambitiös alsaceriesling att dricka under de närmaste somrarna. 148 kr flaskan. Privatimport i sexpack.


ENOSVEZIA / ENJOY
Här hade vi förstås hoppats på att få en fullständig uppdatering av hela kopplet Spinetta-viner i majsläppet. Många i branschen fick säkert precis detta under de gångna dagarna. Vilka viner ska vi (och ni) satsa på? Insidertips 1: 2004 Barbaresco Starderi är bättre än 2003 Barolo Campé, som i sin tur är jättebra. Ok, ingen överraskning. Insidertips 2: Nollfemmorna är charmiga och tillgängliga - 2005 Langhe Nebbiolo är kanongott och överkomligt. Insidertips 3: det är bra att köpa hela fat av Barbaresco Starderi, enligt Mats Hanzon, som sörplar detta vin bredvid oss. Vi har inget att invända emot påståendet. Om man har råd vill säga.

2004 Valtellina Superiore Le Tense Sassella (Nino Negri) ger inte alls det intryck vi brukar få hemma. De röda vinbären går inte att missa, den finstämda kryddigheten finns där - men vi känner inte riktigt igen oss. För hög temperatur och fel glas är vår försiktiga gissning. Nåja, vi dricker detta vin så ofta att vi vet precis vad vi tycker ändå. Serveras gärna svalt. Särskilt väl lämpat för syrafreaks.

2004 Valtellina Sfursat 5 Stelle (Nino Negri) släpps på fredag, så detta är ännu en emotsedd provning. Vi har gillat och druckit vinet sedan årgång 1995 tror vi (kan också vara 1993). Det är med stor glädje vi kan rapportera att den nya versionen är strålande fin. Färgen är klar och vackert tegelröd. Doften bjuder på läder, torkad frukt, romrussin, nypon, blommighet av violer samt ljus choklad. Den sistnämnda går igen i den krämiga, kryddiga, långa smaken. Den lilla eldigheten från de torkade druvorna är väl infattad.

2004 Dona Maria Reserva (Alentejano) släpps också på fredag och är en blandning av alicante bouschet, portugisiska aragones (mer känd som tempranillo) och syrah. Doften är kryddig, örtig med fruktighet av plommon och björnbär. Smaken är tätt fruktig, lite örtigt kärv och lakritstonad med vissa drag av ungt portvin - fast torrt. Inte riktigt vår påse.

2003 Barbaresco Gallina (La Spinetta) är ett kvardröjande referensexemplar från förra året. Den tjusiga färgen ser utvecklat tegelröd ut. Tidig mognad! Doften bjuder på nya ekfat, läder, torkad frukt, blommor och choklad. Smaken är riktigt god och rätt uvecklad, men frukten är ändå inte helt i toppklass och tanninerna är påtagligt torra - typiskt för 2003.

2003 Barbaresco Starderi (La Spinetta) är likaså överspelad försäljningsmässigt. Den klart lysande färgen ser lite yngre ut än i föregående vin. Doften har en vacker, ljus körsbärsfrukt med drag av gammal jordgubbssylt, blommor, läder, söt tobak och nya, snygga, dyra fat. Smaken är läcker, flera snäpp bättre än föregående. Tanninerna är inte så utpräglat torra utan sitter bättre i helheten. En av kvällens minnesvärda upplevelser, men ändå ett tveksamt köp för 700 kr.

NV de Vénoge Cordon Bleu är en ambitiös standardchampagne som snart avancerar från BS till ordinarie sortimentet (12/5). Basen i vinet kommer från utmärkta 2002. Priset är riktigt bra, 279 kr. I doften hittar vi läckra toner av rostade sesamfrön och nybakta frallor, till och med lite kött. Rikligt med karaktär från tiden på jästfällningen. Särskilt S plussar doften helhjärtat. Mycket bra smak, om än inte riktigt ikapp med doften. Gott om krita i eftersmaken.

WARD WINES
Det här blir eftermiddagens långa provning. Ward Wines är en av landets absolut bästa importörer med ett flertal namn som ligger mitt i vår smakprofil. Pol Roger, Trimbach, Tollot-Beaut, Delas, Graillot och Mont-Redon säger väl det mesta. Vi skulle kunna reda oss ganska fint med viner enbart från denna leverantör. Men så är det ju mångfalden och omväxlingen som är en stor del av nöjet, så det lär inte bli nödvändigt. Claes Ljung med kollega tar hand om oss på ett utmärkt sätt.

2005 Riesling (FE Trimbach) doftar och smakar precis som vi beskrev den för ett par veckor sedan.
Nu gäller det bara att komma ihåg att lägga undan några flaskor.

2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile (FE Trimbach). Redan flaskan attraherar oss som en magnet. Cuvéen är utan tvekan ett av världens bästa torra rieslingviner. Hur ska den nya förmodat strålande årgången vara? Spänningen stiger. En enda sniff räcker - och saken är klar! Detta är den bästa årgång av Cuvée FE vi någonsin har haft nöjen att stoppa näsan i. Redan nu har skiffermineralerna en inslag av supersnygga petroleumtoner. Nässlor, honung, mogen citrus, melon (honungsmelon). Men framför allt finns ett obestämt vi-vet-inte-vad som skiljer ett utmärkt vin från ett strålande - ungefär som parfymens sista oväntade ingrediens, som till slut sätter pricken över i. T föreslår jordgubbe, inte precis vad man väntar sig i en alsaceriesling. Ja, vad det än är så funkar det på oss allihop. Den fortfarande helt unga smaken är perfekt balanserad med en liten rondör och underbara syror. Ett stort vin i vardande.

2004 Pinot Gris (FE Trimbach) har en småfet, jordisk doft. Smaken bekräftar med mineraler och en del grönt vegetativa toner. Torr men fruktig. God bistroklass.

2001 Pinot Gris Réserve Personnelle (FE Trimbach) har en fin doft av honung, emserpastiller och mogen kiwi-frukt. Smaken är rund med härligt mogen, lite exotisk frukt och gott om mineraler. Fortfarande ingen restsötma. Ett läckert vin! Privatimport, 232 kr.

2005 Gewurztraminer (FE Trimbach) har en blommig doft av rosenvatten, liljekonvalj och litchee-frukt. Smaken är riktigt snyggt balanserad för druvsorten. Bra fräschör och ingen kletighet. Mycket bra vin för priset.

2005 Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon (Domaine Leflaive). Nu stiger spänningen igen - det är dags för ett exklusivt smakprov av ypperlig fatlagrad chardonnay från själva urkällan.
Vi får djupa, imponerande dofter av nötter stekta i smör eller brända mandlar i sitt brynta socker. En fantastisk nos, oj vilken snygg fatbehandling! Det mmm-as längtansfullt i hela församlingen. Särskilt tydligt hörs M & Frankofilen... Smaken bekräftar doften perfekt, trots vinets ungdom. Torr, rik, lång, både kraftfull och elegant. Kan vara det bästa vin av denna typ vi någonsin smakat, men varför verkar smakprovet plötsligt så litet? No spitting.

2005 Côtes-du-Rhône (Château Mont-Redon) har en vacker, klarröd färg. Doften bjuder på smörkola, röd godisfrukt av vinbär och friska örter. Lättsam, behaglig, för vintypen rätt elegant smak. 97 spänn i BS.

2005 Lirac (Château Mont-Redon) har en liknande klar färg, bara lite mörkare och lite blåare. Här får vi ett utökat register av stenighet och köttighet i en djupare doft. Goda, påtagliga tanniner i smaken. Inget av den syltighet som vi ibland brukar hitta i Lirac, ej heller någon särskild eldighet. Ett gott vin som det vore kul att återkomma till över en middag. Privatimport. Bra pris - 123 kr.

2004 Châteauneuf-du-Pape (Château Mont-Redon) har en vackert klar, ljusröd färg. Doften är ljusare och mer finstämd än i föregående vin, med inslag av jordgubb och sandelträ. Smaken överraskar med sin vitpeppriga intensitet, sina fina hallontonade syror och sin ihållande längd. Mäter vi i termer av finess, intensitet, eftersmak och potential för framtiden är det ingen tvekan om att det är värt att lägga till 88 kr. Vi ska komma ihåg att lägga undan ett par flaskor.

2005 Tandem Syrah du Maroc (Alain Graillot/Ouled Thaleb) är en exotisk fågel, nämligen en marockansk crozes-hermitage. Alain Graillot var ute och cyklade i trakten av Casablanca vid den nordafrikanska kusten och träffade vinodlare Ouled Thaleb. De hoppade upp på en tandemhoj och resultatet står på våra systemhyllor på fredag. Det börjar rätt bra: första sniffen ger en rund, varm, typisk syrahdoft med inslag av grillat, bränt och funk. Tyvärr kommer smaken som en komplett besvikelse. Platt intryck, fadd låg syra, kort smak.

2006 Côtes-du-Ventoux (Delas) tar oss tillbaka till den ljuva rhônedal där Graillot borde utökat istället för att göra vin i öknen. Här finns hustypisk klar, blåröd färg och en kryddig, god frukt av hallon och söta björnbär. Den friska smaken är rejält körsbärsfruktig och aningen vass av salmiak. Det är ett charmigt vin som vi starkt överväger att beställa till lite enklare trädgårdsmåltider i sommar. 80% grenache, 20% syrah. Ynka 78 spänn i BS.

2006 Côtes-du-Rhône Saint-Esprit (Delas) går i en spretigare, bråkigare, eldigare stil. Smaken är påtagligt vass och inte helt behaglig.

2005 Crozes-Hermitage Les Launes (Delas) överraskar varje gång med sin supertydliga syrahkaraktär och sin personliga, igenkännliga stil. Det doftar mörka nickelpastiller och tjärpastiller. Lagerblad och cassis. Smaken är på sedvanligt sätt förvånansvärt torr och salt när den dyker upp så här bland viner från södra rhône. Gott. Vi dricker och lagrar ett par år.

2005 Corton Grand Cru (Domaine Tollot-Beaut) har vi sneglat på sedan vi landade här hos Ward Wines. Och nu är det äntligen dags att smaka. Färgen är mörk och respektingivande. Precis som med Cuvée Fréderic Emile räcker det med en enda sniff för att saken ska vara klar. Jäklar, vilken höjd på denna öppna doft! Oj, vad läckert, massor av kött, mer grillat än rått, det är en hel måltid i glaset. Kryddor, örter, ylliga mineraler. Den förföriskt mogna och tillgängliga sötfrukten spänner över hallon, körsbär och jordgubbar. Smaken bjuder elegans, god ungdomlig syrlighet, silkeslena tanniner och en lång maffig eftersmak. Tollot-Beauts fatbehandling, som ibland kan tyckas väl rundhänt i vinernas ungdom, stör inte ett spår. Tvärtom. Inget snack om bla bla bla... helt lagringskrävande... färdigt om tio år. Nej, vi vill ha vinet omgående, vi vill njuta detta ungdomselixir nu och vi vill ha ett par till i källaren.

2001 Bosan Amarone della Valpolicella (Cesari)

NV Pol Roger Pure

NV Pol Roger Brut

1999 Pol Roger

1999 Pol Roger Blanc de Blancs


VINOVATIVA

2006 Pinot Blanc (Lucien Albrecht)

2004 Saint-Joseph Les Petits Prés (Domaine Courbis)

2005 Côtes-de-Rhône Lieu-dit Chavin (Domaine Vieille Julienne)

2005 Côtes-du-Rhône (Xavier)

2004 Domaine Haut-Blanille VdP de la Vicomte d'Aumelas

2005 Xavier Châteauneuf-de-Pape (Xavier)

2005 Jean-Luc Joillot Beaune Montagne Saint-Désiré

2006 Baigorri, Rioja

2006 Dido La Universal, Montsant

2005 Dido Venus, Montsant

2005 Finca Sandoval, La Mancha

2005 Baigorri De Garage, Rioja

2005 Anima Negra An, Vi de la Terra de Mallorca

2005 Bodegas Mano a Mano Venta la Ossa Tempranillo, La Mancha

DIVINE

2004 Qupé Roussanne Bien Nacido Hillside Estate

OENOFOROS/CAROVIN

2005 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove

2003 Ceretto Barolo Zonchera

onsdag, april 23, 2008

2005 Font de Michelle Châteauneuf-du-Pape


När det gäller 2005 och Châteauneuf-du-Pape tycks det vara omöjligt att ta miste. Det ena goda vinet avlöser det andra i en lyckosamt växande kedja. Bröderna Gonnet är både grannar och kusiner med Bruniers på Vieux Télégraphe. Kvällens Cuvée Traditionnelle innehåller 70% grenache from 50-åriga stockar och 10% vardera av syrah, cinsault och mourvèdre. Vinet spenderade högst nio månader i stora foudres.

2005 Domaine Font de Michelle Cuvée Traditionelle har en riktigt vacker, mycket mineralisk doft som först ger en del rått kött och aning grillat. Doften bjuder vidare på noter av fina orientaliska kryddor, lite lädertoner och landar slutligen i en vackert burgundisk, ljust körsbärstonad rödfrukt med finstämd parfym och krämig vanilj. Smaken är superlen och smeker gommen medhårs på ett vällustigt sätt. Det är krämigt mjuk, ljust körsbärig smak som vi kommer att minnas som riktigt elegant. Man kan, om man är lagd åt det hållet, associera till en ljus merlotkänsla. Den läckra, utvecklade doften och munkänslans softade finess gör att vi gärna dricker det här vinet ungt, även om gården utlovar mognad vid fem-sex års ålder. Ett härligt vin de terroir.

ps. Inget Parkervin (87p). Wine Spectators James Molesworth fattar galoppen och ger 92. PrimeWine importerar.

2005 Domaine Font de Michelle Cuvée Traditionelle Châteauneuf-du-Pape (Jean et Michelle Gonnet, Bedarrides, Rhône)

tisdag, april 22, 2008

2005 Ferraton Ermitage Le Méal


Ung hermitage måste vara ett av de mer kniviga vinerna att greppa. Emellanåt är det unga vinet helt direkt och öppet. Drick inom tre år - eller vänta tio, lyder den gamla regeln. Däremellan kan vinet vara precis hur stängt som helst. Att detta kan ha sin giltighet också inom den relativt korta tiden när ett ungt vin möter luften, visas med största tydlighet av 2005 Ferraton Ermitage Le Méal. En Parker-notering om viss tillgänglighet förledde oss att öppna en flaska...

Vi drog korken och karafferade ett par timmar innan våra gäster skulle dyka upp. Ur karaffen kom direkt en läcker doft med smörkola och tjärade, köttiga toner. Två timmar senare ger inte doften alls lika mycket, förutom en tät primär frukt med mörka körsbärstoner, men till maten visar sig smaken vara riktigt god, mörkfruktigt tät, seriöst intensiv och påtagligt lång med en liten söt likörton. Potential, heter det, men det är ett vin vi njuter i små skvättar. Ytterligare två timmar senare har vinet stängt ner helt och hållet. Hoppsan! Varje gång denna totala överraskning när showen är över! Den motvilliga doften lämnar endast ifrån sig örter, varav några är brända. Smaken är ordentligt motsträvig, kärv och knuten. Hermitagen har förvandlats till en riktigt motvalls Bouscassé. Vad göra? Vinet är i stort sett helt otillgängligt. Ok, vi lämnar det i halvfull flaska i ett par dagar. Och vips, nu är smörkolan tillbaka, med körsbärig likörfrukt, choklad, vanilj, örter och fatkrydda. Bara ett uns oxidation som inte alls är störande, men ännu inte så mycket av de mer typiska norra rhône-dragen. I munnen är tanninerna påtagliga, men de påminner om mörk Valrhôna-choklad och den lätt burdusa smaken går bra att ta till sig. Till skillnad från förra årets helt älskvärda 2004 Delas Hermitage Les Bessards är det ingen tvekan om att det här vinet behöver sina tio år på rygg - liksom andra ambitiösa nollfemmor från norra rhône. 2005 Domaine des Martinelles Hermitage var lite mer tillgänglig, men vi drog även där slutsatsen att det bör få samma liggetid innan vi möts igen...

2005 Ermitage Le Méal (Ferraton Pére et Fils, Tain l'Hermitage, Rhône)

måndag, april 21, 2008

På vift i Saardalen


Vi står i borgruinen Saarburg och tittar ut över floden. Vi åkte upp hit för att hitta ett picknickställe, men det fanns förstås ingen horisontal plätt. Desto fler branta vingårdar. Längre söderut hittade vi en park nere vid floden i Mettlach (Villeroy & Boch) som var helt perfekt. Picknicken hade vi handlat i Trier: skinka, korv, potatissallad, jordgubbar. Och en god riesling, inhandlad på plats. Det är nio år sedan nu...


Flera kända lägen finns i denna dal runt byarna Ayl, Ockfen, Kanzem och staden Saarburg. Producenten Zilliken har vi hittills totalt missat. Vi passar på att uppdatera oss med John Gilmans nyhetsbrev A View from The Cellar där han besökt gården 2006. Egendomens historia är så pass lång och dramatisk att vi inte får plats för en redogörelse men inledningen lyder: "The more Zilliken wines I taste across different vintages and various Prädikat levels, the more obvious it becomes that Hanno Zilliken is one of the top handful of producers in all of Germany, and that his name should be spoken in the same glowing tones of respect as Egon Müller, Helmut Dönnhoff, Willi Schaefer, Manfred Prüm and Carl von Schubert." Nio sidor senare: "The 2002 Rausch Kabinett is a lovely bottle, which delivers all of the complexity and freshness that typifies this vintage. The bouquet is young and primary still, as it offers up notes of white cherries, lemon zest, sea salt, slate and a topnote of iris blossom. On the palate the wine is medium-bodied, crisp and focused, with a juicy core of fruit, a lovely frame of acidity, and excellent length and grip on the complex finish. This is a first-rate Kabinett that will age extremely well, but is already quite accessible and succulent. Lovely juice. 2006-2020. 92+."


2002 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett har, för en kabinett, en ganska rikt gul färg med grönton. Doften adresserar direkt med skiffermineraler och otvetydig petroleumton som övergår i meloner, citrus och gröna äpplen. Vinet är mycket smakrikt och intensivt för en kabinett, med härlig hög syra av gröna äpplen, citronskal och stål och därtill en mycket fint balanserad sötfrukt som fyller hela munnen. Här bjuds ett fantastiskt drag i smaken för ett vin på 8%. Det finns både frisk ungdom och begynnande mognadstoner som mynnar ut i en lång eftersmak. Detta är ett vin man vill dricka i stora klunkar. Perfekt kabinettriesling, en av de bästa vi någonsin smakat.


Tio år tillbaka i tiden, men bara ett par byar bort, finner vi von Othegravens 1992 Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese. Färgen är ännu fylligare gröngul. Mmm, här doftar det riktigt gott! Petroleumtonerna är tyngre, nästan bedövande, med skiffermineraler, aprikoser, vanilj och både färska och bakade äpplen. Syrorna är om möjligt ännu läckrare än i föregående vin. Smaken har fräschören av gröna äpplen, kombinerat med en hel äppelpaj. Allt detta med ynka 7,5% alkohol och sparsamt med restsötma. Vi kvider.. ojojoj... ååhh så gott... ahh... mmm, vilken lycka! Otroligt aptitretande och helt underbart. Detta är den perfekta apéritifen, föregående vin får ursäkta... eller mogna i tio år till. Svårslaget både när det kommer till smak och prisvärde. Vi dammsög hyllan i morse, efter helgens före maten-avsmakningar....

ps. Är det någon mer som läst "A View From The Cellar"? John Tillman är en riktig gamla världen-tradionalist av äldre snitt. En insatt, påtagligt välskrivande, väldigt mångordig gentleman. Parkers och Sucklings noter framstår som enstaviga grymtningar i jämförelse. Nyhetsbrevet bjuder på 128 sidor löpande text, varav 18 sidor om Zilliken...

2002 Zilliken Saarburger Rausch Kabinett (Weingut Forstmeister Geltz, Zilliken, Saarburg, Saar)

1992 Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese (M. von Othegraven, Weingut Kanzemer Berg, Kanzem, Saar)

Två mogna viner från Tryffelsvinet


Importören Tryffelsvinet är en av de bästa på att jaga rätt på mogna viner och lansera dem på systemet till glädje för alla som gillar sånt. Ibland är det en smula otippade viner från kända områden och priserna blir därmed rätt kul. Mogen bordeaux cru classé hör däremot till de viner som aldrig har en humoristisk prissättning, om man inte är lagd åt det absurda. I direkt motsats till begagnade bilar rusar priset nämligen iväg uppåt så fort det har gått ett par år och hamnar snart på en nivå där pris och kvalitet inte längre står i paritet med varandra.

1998 Château Grand-Puy-Lacoste har en rätt ospännande halvmogen doft av lagerblad, örter, grusdamm, svarta vinbär, colatoner och lite svettiga fat. Var är de läckra tonerna av blyertspenna och cigarrlåda? Inte här i alla fall. Den avrundade smaken har en låg syra och rund kropp, men ändå en klart ocharmig motsträvighet. Varken särskilt läskande egenskaper, intensitet eller längd står att finna. Mognadsutvecklingen är ungefär halvvägs, men utan varken ungdomlig fräschör eller skön utveckling. En riktigt gubbig och ammoniakstinkande brie de meaux räddar vinet till det bättre och det framstår till slut som rätt ok. Parker kallar detta "a great claret". I så fall köper vi jämförbara upplevelser, fast utan klassning, för 125-250 kr i Köpenhamn i sommar. Det är helt enkelt så att vi förväntar oss mer för pengarna. Minst trehundra kronor för dyrt om man ser till upplevelsen. Smartare då att köpa sin bordeaux ung och vänta ut den. Retur på flaska två.


Ett betydligt mer tilltalande förhållande mellan pris och upplevelse finns i 2002 Paul Reitz Santenay 1er Cru Beauregard. Inte heller detta är något märkvärdigt vin, men det har en vacker, ljust rödbrun färg som ser mogen ut. Doften är inte stor, men utvecklad med viss komplexitet av röda vinbär, en gnutta vanilj, pinotkrydda, undervegetation, fat och lädertoner. Lite alkohol och en skugga av aceton sticker igenom, men inte så det stör. Smaken är lite tunn och torr med lätt frukt men trevlig mognadsutveckling i munkänslan. Bra syra och god viskositet. Vi tycker att det är en sympatisk, lite enklare röd bourgogne som i stort sett kommit i mål men hänger med ett bra tag till. Ett friskt, drickvänligt och matvänligt vin - och precis som Tryffelsvinen påpekar smakar det säkert fint till stekt fisk i sommar. Ikväll drack vi det till långkokt lammlägg.

ps. Efter ett dygn i öppen flaska har Santenay Beauregard vunnit en hel del i både doft, intensitet och längd. Nu riktigt bra! Står upp fint till hackeboeuf med risted løg och en bönsallad. En härlig pust av gamla jordgubbar ur glaset. Vi omvärderar framtidsutsikterna, förstår nu att det lär växa till sig med några år på rygg...


1998 Château Grand-Puy-Lacoste Pauillac Cru Classé (Château Grand-Puy-Lacoste, Bordeaux)


2002 Santenay 1er Cru Beauregard (Paul Reitz, Corgoloin, Bourgogne)

lördag, april 19, 2008

2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino


Treiso är en lite förbisedd kommun i Barbaresco. Det är inte härifrån de mest berömda vingårdsnamnen kommer - kanske för att kommunens vingårdar är högt belägna, ofta över 400 meter, vilket gör att nebbiolodruvorna har lite svårt att mogna ut i sämre årgångar. Va bene, det passar oss. Vi gillar ju syror, och den här årgången är knappast en av de sämre. Några riktigt välrenommerade viner kommer ändå från lägen i denna subzon: Fiorenzo Nadas Rombone växer på 200-260 meter, La Spinettas Valeirano på 300-340 meter och vingården som levererat kvällens vin, Vigna Montersino, sträcker sig från 280 ända till 400 meters höjd.


Vad sägs om en promenad i vingårdarna, ett dopp i poolen och ett glas gårdens i kvällningen? Azienda Agricola Orlando Abrigo ligger i södra utkanten av Barbaresco, nästan nere vid Barolodistriktets nordgräns, och omfattar totalt ungefär 25 hektar vingårdar. Giovanni Abrigo är den senaste länken i familjens kedja av vinodlare. Han började arbeta 1988 efter vinstudierna, har en modern inställning till vinmakandet, och har uppdaterat gårdens teknik med temperaturkontroll, roto-fermenters och nya franska ekfat. Ja, även swimmingpool, för b & b-gäster och kunder. De nuvarande stockarna i Montersino planterades 1970, så man får säga att de har uppnått en ganska respektabel medelålder. Druvorna krossades snällt och fick en kort maceration på 6-10 dagar i de roterande ståltankarna, för att inte laka ur för mycket tanniner. Vinet lagrades på 225 liters barriques. Slutresultatet blev ungefär 12 500 flaskor Montersino.


2001 Barbaresco Vigna Montersino har en vacker, klar och ljust rubinröd färg med både bruna och blå nyanser. Det vi först möts av är doften av tjärad träbåt (den kan också upplevas nere vid Pålsundet i helgen), sen bjuds det på grillat kött, en frukt mittemellan hallon, jordgubbar och körsbär, därtill violer, lakrits, vanilj, järnmineraler, lite tomatpuré och avslutningsvis en buske friska nyponrosor efter sommarregn. Hygglig utdelning för ett ungt vin!

Smaken är slank och skön med bra spets - nebbiolofrukten påtagligt ren och fin. Syrorna är läckra, tanninerna märkbara fast sammetslent avrundade av ekfaten. Först efter maten tänker man lite på eksträvheten. Inget tungt eller klumpigt finns här - inte heller något snipigt eller torrsträvt - och fatbehandlingen är genomförd med säker hand. Vinet är kort sagt i balans. Det här är ett ypperligt matvin i en medelfyllig stil som tilltalar oss riktigt mycket. När det vankas ugnsgrillad kyckling går våra tankar oftast antingen till toscana eller till piemonte för att hitta lämpligt sällskap. Med de harissa-frästa rödlinserna (som fått högst fem minuters uppkok) som inspiration tittar vinets fatkryddighet också fram. Det blev en fin matchning ikväll - och vi ser fram emot att träffa det här vinet igen framöver...

2001 Barbaresco Vigna Montersino (Giovanni Abrigo, Az. Agr. Orlando Abrigo, Treiso d'Alba, Piemonte)

fredag, april 18, 2008

Domaine La Barroche Pure: 2004 vs. 2005


Kvällens provning är minst sagt upphetsande. Våra förväntningar är vid det här laget skyhöga. Två årgångar av toppcuvéen från Domaine La Barroche ska bjuda på pur grenachedruva från urgamla stockar (1901) i châteauneuf-appellationens allra bästa lägen (granne med Château Rayas). Och det är våra första smakprov - någonsin. Ska vi älska vinerna - eller ska vi betrakta dem, medan vi intar en viss skräckblandad distans, som med 2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous? Redan vinernas utseende och de stora, utåtriktade dofterna som fyller hela rummet leder in på den rätta vägen. Vi laddar upp med örtkryddade, vitlöksgnuggade lammkotletter frästa i grillpannans ankflott. Därtill blir det buljongkokta puylinser och rostade färska vårlökar, zucchini och paprikor.

2004 Pure har en slinkig, burgundisk, nästan rödbrun uppenbarelse och en strålande vacker doft av gammal jordgubbssylt, grillat kött, mineraler, tjära och salvia. Både uppsyn, doft och smak påminner omedelbart om Scavinos Bric dël Fiasc och Sandrones Le Vigne: direkt och intensivt, förutom jordgubbssylten bjuds mogna hallonsåstoner och inslag av tjära, anis och blommor. Slutligen ett liten, otroligt snyggt avvägd skvätt körsbärslikör. Det finns en frisk balans i smaken hos detta vin, med förvånansvärt hög, läskande syrafräschör och goda örter - trots all kraft och intensitet. Sötman hålls i beundransvärt schack och alkoholen är likaså fint integrerad. Vi associerar vidare till vår darling från Scavino - lekfullheten, intensiteten och den lena, viskösa texturen i munnen. Det är ett riktigt vackert vin med dragningar åt både topp-bourgogne och topp-nebbiolo. Oväntade nypon och blodapelsiner kommer till efterhand. Detta är en riktig lady - feminin, elegant och ämabel. Med sin subtilitet och friska finess smakar vinet perfekt till maten - det är ett vin som gjort för att drickas redan ikväll...

2005 Pure är lika slinkigt och klart, lite mörkare med mer blåtoner. Doften fläktar upp fint ur glaset med aromer av hallonsås och en jordgubbsylt av yngre datum än föregående. Den yngre årgången har också ett mer märkbart inslag av körsbärslikör. Det är en fantastiskt läcker, djup doft med diskreta inslag av tjärpastiller, lakrits, smörkola, kryddor och mineraler. Vi smakar: syrorna är något lägre - till maten är de lite åt det låga hållet, tycker vi. Istället är vinet djupare, fetare, fylligare, mer likörtonat och "hedonistiskt", med bara ett uns bitter avslutning. Efter maten drar nollfemman ifrån ordentligt. Mitt i smaken finns en turboknapp som kickar in med rent narkotisk kraft. Raketstarten imponerar verkligen, och efterklangstiden är inställd på värdet "oändligt lång". Det ringer länge, länge. De fantastiskt rena jordgubbs- och hallonaromerna skiner allra bäst när temperaturen är lite åt det svala hållet. Det här vinet har en stor framtid, och är ett strålande sällskap till ost.

Båda vinerna tilltalar oss riktigt mycket. Precis som namnet utlovar: ett rent uttryck för det bästa av grenachedruvan. Ja, när vi tänker efter, är detta faktiskt de bästa viner vi någonsin smakat från appellationen - precis jämsides med Clos des Papes. Vi skickar också en tanke till minnesvärda Barbe Rac och La Nerthe. Vi är helt charmerade, båda vinerna reserverar varsin plats bland årets bästa. Om smakens tyngd och eftersmakens turbokvaliteter är måttstocken, är det ingen tvekan om att 2005 Pure är det större vinet. Gäller det charm, elegans, lättare fötter och relativ mognad - då är 2004 Pure kvällens vinnare.

2004 Pure (Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2005 Pure (Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

onsdag, april 16, 2008

2004 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina


Efter en superlång arbetsdag är det äntligen, sent på kvällen dags att fira lite födelsedag med ostar och ett par utvalda viner. Det börjar skakigt. Skit också, 1997 Felsina Fontalloro är otvetydigt korkat, men inledningsvis inte mer än att hårdhudade vikingar kan se det som ett intressant inslag. Den syrliga, mustiga, mogna smaken bjuder på god hallontonad sangiovese med aromer av cola och earl grey, tanninerna är uppmjukade och friska flaskor bör nu vara framme i en riktigt trevlig fas - men mycket mer har vi inte att komma med. Det är lite för gott för matlagning, lite för dåligt för att få ett ordentligt omdöme. Korkaromerna utvecklas fort, vi dricker snabbt och häller ut skvätten. Skit igen...

2004 Barbera d'Alba Gallina är något helt annat. Det inledande intrycket ger täta aromer av likörfrukt, mörka körsbär, hallonsås och riktigt ny ek, alltså trä och terpentin. Smaken har en rent av skrattretande turbokraft. Alkoholen lindar frukten varv efter varv runt tungan. Tanninerna är lena och chokladiga. Eftersmaken drivs av sina två efterbrännkammare, fat och alkohol, hela vägen över Atlanten och landar inte förrän Californien är i sikte. You asked for Piemonte - well, here it is, and it tastes kinda like Zin! Skämt åsido, detta är inte riktigt vad man väntar sig när man korkar upp en barbera från Alba - but it sure is one helluva ride! Framtiden då? Ja, vi vet inte, vi har druckit dem vi högst fem års ålder. Just nu känns det som att vinet hänger mitt på gärsgårn. Den första, unga explosiviteten vi fick för ett och halvt år sedan har tonats ner lite - det smakar riktigt gott ikväll, men inte fullt ut lika knockoutgott som då - nu är den stora frågan vad som vinner på sikt, ek eller frukt? Ska de rentav ingå i en skön förening med tiden? Och den fina syran, en av vinets stora tillgångar, vad händer när den mjuknar?

2004 Barbera d'Alba Gallina (La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

måndag, april 14, 2008

Nya årgångar från Pio Cesare


Pio Cesares basviner hör till vardagslivets väsentligheter. Det är därför högintressant varje gång ett årgångsbyte står för dörren. Nettare e Gioia har redan doppat nosen i årgång 2006 - vi är också grymt nyfikna på ett smakprov. Sällskapet är givet: cacciatora, grissini, pizza...

2006 Dolcetto d'Alba är helt klart och mörkt blårött, ser fint ut. Ur glaset kommer en ung, ren, råköttig frukt med stenmineraler. Frukten är drypande våt av körsbär och cassis, och ett uns parfymerad. Ett lite örtigt stick utvecklas på ett aptitretande sätt med svarta oliver och mer örter. Vi smakar och får direkt ett mycket positivt intryck av den rena, rika, mättade, nästan sötfruktiga dolcettosaftigheten. Detta är italiensk kraftsaft med ett visst motstånd - vi kommer att tänka på strukturen i enklare bourgogner från årgång 2005. Garvsyrorna är märkbara och vinet visar sitt allra bästa till antipasti och till pizzan. Efteråt tar den ungdomliga stramheten över...


2005 Barbera d'Alba har en ljusare färg med orangea reflexer. Det luktar bränt! Brandrök snarare än solstekt lagårdsvägg, det har tagit eld runt knuten. Torkade örter, grusdamm. En brödrost som används för första gången på länge. Brända mandlar! Farinsocker och tidiga mognadstoner åt nebbiolohållet. Som synes blir det lite bättre efter hand. Smaken bjuder likaså en frukt som känns lite tunn, bränd och uttorkad. Vinet är likväl läskande och hyggligt men tycks märkt av året och slutar därför som en besvikelse. Klasskillnad jämfört med den friska, unga frukten i föregående vin - och även jämfört med den fina årgången 2004. Vi luftar, kyler - och står över till nästa, förmodat utmärkta årgång.

2006 Dolcetto d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Barbera d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

ps. Britt Karlsson efterlyser mer av subjektivitet i dagens nyhetsbrev. Jo, vi kan väl bara hålla med. Själv är bäste dräng, när det gäller den egna smaken. Vill man ha någon att hålla i handen, får man leta efter någon med liknande preferenser och en tydlig inställning. Eller samla tillräckligt många kommentarer från olika håll, om man har tid. Det är här någonstans Britt hämtat bränslet till sin fundering - att det skulle vara "besynnerligt" att kommentera kommentarerna. Jämför man flera vinkritikers åsikter märker man nämligen snart att de skiftar rejält - ibland skiftar en och samma kritikers åsikter rejält. Problemet, som vi ser det, är inte att kritikerna tycker - utan att deras tyckanden på grund av deras profession tillmäts ett värde av objektivitet och allmän sanning (det kan inte vara en enkel sak att kombinera allmänhetens tjänst med den egna smaken). När de olika åsikterna stagas upp av ett svajigt och hemslöjdat betygssystem med inflation åt båda hållen så blir det hela inte vidare konsekvent. Till slut blir det allt mindre intressant att följa kritikerns betyg. Vi kommer till samma slutsats som Britt, fast på olika vägar: värdet av enskilda vinbedömningar och vinpoäng är ibland begränsat. Återstår bara att sätta segel, kasta sig ut i verkligheten och prova själv... och det är ju inte så tråkigt!

lördag, april 12, 2008

2004 Domaine La Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes



Shekhar Kapur har regisserat filmen Elisabeth - The Golden Age. Trots alla tänkbara invändningar mot kostymfilmers eventuella mossighet måste vi säga att denna film serverar en pärla i stort sett i varenda bild. Vi gillar ju kostymfilm - om den är bra. Vilken tur att vi att korkar upp ett vin som kan motsvara filmens storslagna ambitioner. Ännu roligare då att det kommer från en anspråkslös liten by i côtes-du-rhône - där årgången 2004 råkade ge sitt allra bästa. Vi knyter upp flagglinorna, för nu är det dags att hala hyllningsflaggan igen...

2004 Domaine La Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes har en helt läcker doft av mörka körsbär med likörtoner, tydlig ekfatskaraktär med kryddor (ingefära och nejlika), en märkbar stallton och breda stråk av chokladsås. Tankarna går direkt till det allra yppersta från toscana. Smaken är superrik, sötfruktig, superintensiv och mörkt chokladig med mörka körsbär i likör. Wow, vilket imponerande vin! Så gott!! Förvånansvärt nog är smaken trots sin massiva koncentration ändå läskande med bra syra och en diskret aning av örtighet. Eftersmaken är suveränt vällustig - och låååång! Det här är ett elixir i samma viktklass som de bästa supertoscanska tungviktarna, fast utan deras lagringskrävande tanniner och till ungefär halva priset. Vi matchar med lite mörk choklad - och det smakar förstås ypperligt. En stor upplevelse som absolut inte får missas.

ps. Mycket bättre än de lite tungfotade nolltreor som släpptes våren 2006. Druvmixen är 60 % grenache , 20% syrah och 20% mourvèdre. Vinet låg 18 månader på 600 liters ekfat. Alkoholen klockar in på 14,5%.

2004 Vacqueyras Vieilles Vignes (Martine et Christian Vache, Domaine La Monardière, Vacqueyras, Rhône)

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs Trocken


Kall inkokt lax är somrigt och får oss att tänka på våra farmödrar. Melanders står för laxen och den bekväma tillagningen med vitvinsvinäger, lagerblad och kryddpeppar tar fram det bästa hos fisken. Högklassig silvaner på bocksbeutel är traditionellt tyskt matvin när det är som bäst. Ikväll får vi milda, smeksamma smaker både i glaset och på tallriken.

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs Trocken överraskade stort i Munskänkarnas marsprovning. Vinet är ljust guldgult i glaset. Den goda doften bjuder på honung, mineraler, mandelblom, milt aromatisk karaktär av bordsdruva och en finstämd kryddighet som möter upp fint till fisklagens kryddpeppar.

Vi smakar, och vinet levererar enligt förväntningarna. Den eleganta smaken passar verkligt bra till maten. Vi får en relativt mild syra och en smakrik, sötfruktig, mogen frukt med lite kryddig karaktär av bordsdruva. Eftersmaken är påtagligt lång med en känsla av bikarbonat som fräser kvar på tungan. Det här är riktigt fin franken-silvaner - en av de bästa vi smakat...

2006 Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs Trocken (Juliusspital, Würzburg, Franken)

fredag, april 11, 2008

2006 Nora da Neve


Vi lagar musslor à la marinière med lite extra tomat, vitlök, chilipeppar och koriander. Barnen uppskattar tilltaget och öppnar musslor på löpande band. När vi tar fram glasen klingar två kristallklara toner. Är det den stora tersen och kvinten i ett durackord - eller grundtonen och den lilla tersen i ett mollackord? Vi hör det inte likadant - och det är en insikt att ta med sig in varje avsmakning - det är ingången och sammanhanget som avgör. De både milda och smakrika musslorna kalibrerar oss till samma frekvens, nu är vi redo att ta emot kvällens vin...

2006 Nora da Neve är ett vitt vin från den spanska atlantkusten gjort på 100% albariño. Vi drack rätt nyligen en flaska - vårt allra första möte med den här druvan - men det är först ikväll vi skriver. I glaset uppvisar vinet en ung, mycket ljust gul färg. Doften bjuder på smör, bivax, honung, nötter, blommor, mineraler och kryddighet som av ingefära. Det är lätt gjort att associera till chardonnay - och det handlar kanske delvis om malolaktisk jäsning och lagring på franska ekfat. Smaken är fräsch och god, med en hög men avrundad syra, bra bett och en lång smakrik avslutning av ananas och grape. Musslornas rödpeppar tar tag i eftersmaken och förlänger den lite extra. Vinet passar verkligt bra till musslor tillagade som ikväll - det är riktigt gott. Vi spar en flaska för att se vart vinet tar vägen med lite mognad...

ps. 2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine hamnade i musselspadet. Vi smakade ett glas - och vinet levererade som förväntat. Rik smak av ananas och örter i aptitligt torr stil. Systemets bästa vita italienare under hundralappen är en helt självklar utnämning...

pps. Läs också om Johan P:s goda intryck av 2006 Nora da Neve.

2006 Nora da Neve, DO Rias Baixas (Viña Nora, Galicia)

torsdag, april 10, 2008

Basriesling från Alsace


Just nu längtar vi verkligen efter fiskrätter och friska rieslingviner. Ikväll blir det basriesling från Alsace - inte i första hand något att skriva hem om, men icke desto mindre riktigt bra matviner som är lätta att få tag på. Rullader av skrubba och rökt lax får sällskap av riesling-rahmsauce, rikligt med grönsparris och broccoli.

Den ljusgula 2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve har en ren, ung doft med gröna äpplen, mandel, blommor, mineraler och en anstrykning av aromatisk godisjäst som känns lite billig. Smaken är ung, relativt fruktig och lite väl aromatisk i stilen, med en hygglig, stålig syra, gröna äppelskal och lite örtig eftersmak.

2005 Trimbach Riesling är mycket ljus, vitgul i glaset. Doften är knuten och först nästan obefintlig. Den öppnar upp med dominerande mineraler, mandelblom, återhållsam citrus och en liten källarton. Smaken är stram, ren och god med frisk, stålig syra, lite bitter citrus i början och grönt äpple i slutet.

Det är ingen tvekan om att Trimbach i vanlig ordning levererar elegant matorienterad basriesling. Den tydliga mineraltonen ger vinet en elegans som lätt tar hem priset ikväll. Ett superfunktionellt fiskvin som bör få en dekantering innan middagen. Varför kommer vi oss aldrig för att spara några flaskor? Med de här syrorna lär det inte vara några problem med hållbarheten - och vinet borde börja dofta diesel inom fyra-fem år... Är det någon som har erfarenheter av att lagra detta vin?

2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve (Gustave Lorentz, Bergheim, Alsace)

2005 Trimbach Riesling (FE Trimbach, Ribeauville, Alsace)

onsdag, april 09, 2008

Barbaresco 2004: Prunotto vs. Ceretto Asij


Vi provar två unga företrädare för den förmodat excellenta årgången 2004 i piemonte. Det står med en gång klart att det här blir något av en "teknisk" provning lite för att få syn på potentialen inför framtiden. Vinerna är förstås inte drickfärdiga och vi påminns om att en stor, strukturerad årgång som den här inte släpper till sina behag bara sådär...

2004 Prunotto Barbaresco har en ung, mörkröd färg. Dag 1 möts vi av en "stängt"-skylt med stora, tydliga bokstäver: en knuten doft med en skugga bittermandel. Renfruktig, stram, inte direkt tillgänglig smak med unga, tuffa garvsyror. Dag 2 har doften öppnat upp med lite julfikon, moreller, mandelmassa, örter, kryddiga fattoner och en nyans oxidation. Senare på kvällen tillkommer järn, läder och kött. Den mörka kvalitetsfrukten är ren, tät, intensiv, påtagligt torr, fortfarande rätt kärv, väl strukturerad och finklädd i sin stramaste ekfrack.

2004 Ceretto Barbaresco Asij har en ljusare rubinröd till tegelröd färg. Jämfört med föregående får vi en mer tillgänglig doft av slånbär, blommor, kryddor, balsamvinäger, bittermandel och lakrits. God, intensiv smak med torkad frukt. Hög, ung syra. Dag 2 startar doften med ett tydligt acetonstick och fortsätter med mer av torkad frukt, nötter och balsamtoner. Tanninerna är lena men också en aning uttorkande, när vi jämför med föregående. Vinet har en ljusare, lite vinägersyrlig, genomluftad karaktär med vissa utvecklade drag - trots ungdomen.

Båda vinerna är absolut matkrävande idag. Till och med i patenterat sällskap av köttfärssås är motståndet kanske i största laget för de flesta - utom för extremt hårdhudade nebbiolofascister. Försöket med lång luftning gav tyvärr också olika inslag av oxidation. 2004 Barbaresco Asij verkar vara förhållandevis snabbmognande och kan nog nöja sig med ett par års väntetid. Det tuffaste vinet bedömer vi vara det bästa valet för framtiden - 2004 Prunotto Barbaresco. Om fyra-fem år kan det vara dags att dricka den mognande versionen...

ps. Hur gick det till slut? Fick vi någon behållning eller bara teorier? Inte oväntat är det manchego och grännaknäcke som mjukar upp vinerna tillräckligt för att erbjuda viss utdelning och drickbarhet redan ikväll.

pps. Amerikanernas poäng: 1: WS91, WA91 2: WS90, WA88

2004 Barbaresco (Alfredo Prunotto, Alba, Piemonte)

2004 Barbaresco Asij (Ceretto, Monsordo, Bernardina di Alba, Piemonte)

tisdag, april 08, 2008

2004 Leon Barral Faugères Valinière


Efter gårdagens utropstecken från Leon Barral är vi nyfikna på att jämföra med prestigecuvéen Valinière. Druvblandningen i detta vin är 80% mourvèdre och 20% syrah.

2004 Leon Barral Faugères Valinière har en mörk, klar, djupröd färg. Den stora doften är påtagligt viltköttig med inälvstoner. Frukten är djup och skogsbärig i en syrahlik stil. Här kommer pustar av unket blomvatten, gott om saltlakrits, salvia, grönmynta och järntonade mineraler.

Vi smakar och får en friskt syrlig, syrahlik smak med köttiga skogsbärsaromer och en både salt och järntonad, fylligt rund munkänsla. Smaken bärs framförallt av syrorna till en bra intensitet och längd, där också det järnmättade blomvattnet gör sig påmint. Inte en skymt av vare sig eldighet eller övermognad. Helhetsintrycket är friskt och läskande med fin drickbarhet. Man börjar faktiskt associera till både côte-rôtie och mörkfruktig bourgogne. Ändå inte riktigt samma klockrena träff som gårdagens vin - här behövs sannolikt mer tid att gjuta ihop vinet till en fullödig helhet. Vi satsar stålarna på 2004 Faugères Jadis istället.

2004 Faugères Valinière (Didier Barral, Domaine Leon Barral, Lentheric, Cabrerolles, Languedoc)

måndag, april 07, 2008

2004 Domaine Leon Barral Faugères Jadis


Ikväll firar vi att vi bestämt oss för att tillbringa några av sommarens sexton franska dagar i byn Neffiès. Den ligger halvvägs mellan staden Pézenas och byn Faugères som gett namn åt appellationen. Platsen är mitt i navet av hela den solfjäder som vecklar ut sig i form av vindistrikten i Languedoc - ett bättre utgångsläge för utflykter är svårt att tänka sig. Dessutom är det inte mer än ett par tre mil till havet! Och vad då kan passa bättre att fira med än ett riktigt gott vin från Faugères? Vi provade kvällens vin väldigt snabbt i samband med släppet av Languedocboken. Men det är först ikväll, till maten, som vi inser hur mycket det har att bjuda på...

2004 Leon Barral Faugères Jadis har en vidöppen doft som är på sitt bjussigaste humör. Den är spännande... aptitlig... tilltalande... speciell... ja, helt originell! Här finns en djup, frisk bärfrukt som spänner över hela spektrat av skogsbär ända till tranbär och nypon. Här finns unkna, viltigt animaliska toner med inslag av gummi, tjära, skokräm, kaffepastill och kryddor. Här finns örterna: garrigue med noter av rosmarin, stensöta och lagerblad. Det är kort sagt en fröjd att sniffa på detta vin.

Smaken bekräftar på ett härligt sätt - balansen mellan näsa och gom är beundransvärd! Här finns både en fin fräschör i syrorna och en aningen salt, lakritstonad rondör med friskt örtig känsla åt stensöta och sydfransk undervegetation. Mineralerna sitter också på rätt plats - och viltaromerna lär visst hänga ihop med Faugères steniga jordmån av skiffer. Munkänslan är mjuk och mogen - vi tänker mycket på syrah - men innehållsdeklarationen domineras faktiskt av carignan. Nolltreans eldighet och något gumptunga intryck har ersatts av en lättfotad drickvänlighet som träffar mitt i prick på våra smaklökar. Hurra för detta riktigt mumsiga vin! (50% carignan, 40% syrah och 10% grenache).

ps. Och fortfarande får vinbönder bidrag för att rycka upp carignan....

pps. Går vi loss och rekommenderar, så tar vi vårt ansvar - med plånboken. Tio flaskor inköpta. Vi smakar igen... så mycket funk... så komplext, så mycket egensinnigheter att man kan undra om vinet är orent... är det månne dags att handla Ipren?

pps. Mer egensinniga dofter av rått kött, våt sten, simbassäng och, törs vi säga ordet, kloak - fantastiskt nog i en version som är helt inom gränsen för det behagliga - i en inramning av allt som ovan skrivits. Massor av salmiak och knallpulver i smaken. Intressant sous-bois i det urdruckna glaset. Ruggigt bra till smakrika hårdostar...

2004 Faugères Jadis (Didier Barral, Domaine Leon Barral, Lentheric, Cabrerolles, Languedoc)

torsdag, april 03, 2008

2004 Domaine La Barroche Cuvée Fiancée


Domaine La Barroche är en egendom på snabb frammarsch i Châteauneuf-du-Pape. Efter att man sedan länge sålt druvor till Guigal och Chapoutier buteljerade den 28-årige vinmakaren Julien Barrot sina första viner i och med årgång 2002, och lovorden har de under det senaste året kommit slag i slag. Kvällens vin är vårt första smakprov - en modern stil utlovas i denna cuvée.

2004 Domaine La Barroche Cuvée Fiancée har en intressant, lite knuten doft som initialt ger påtagligt svettiga stall- och bondgårds-toner. Vi kommer att tänka på mourvèdre - hej på dig, Brett, ikväll möts vi igen! Här finns fortsättningsvis rökta, fruktiga aromer av syrahdruva och en diskret ton av kirschig grenache, mandelmassa, pinjebarr, grafit och brända toner av brunkål. Efter en timma eller två i luften har doften normaliserat sig och de lite mer extrema dragen fallit in i helheten.

Smaken är välgjort mörkfruktig med mörk choklad och syrliga, lite brända fattoner som för tankarna till toscana. Varken rustik eldighet eller restsötma gör sig det minsta påminda - vinet bjuder istället på en modern, balanserat matvänlig smakprofil. Men sin tydliga, kärnfruktiga karaktär av syrahdruva är vinet inte precis det mest typiska för appellationen - men icke desto mindre en riktigt trevlig bekantskap redan idag! Det är svårt att säga vart vinet kommer att ta vägen med lagring... men fruktsyrorna och de kryddiga chokladtonerna är eleganta och behagliga... så vi gissar att det här är ett vin att dricka ungt på den fina frukten...

ps. Lika ny och intressant är importören Bristly Wine. Våra förväntningar är redan skyhöga inför framtiden...

2004 Cuvée Fiancée Châteauneuf-du-Pape (Christian et Julien Barrot, Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2006 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône


Till en tät boeuf bourgignon dricker vi en särdeles tufft strukturerad standard-côtes-du-rhône - som ovanligt nog är framställd av 100% syrah. Druvmaterialet är enligt Parkers information en blandning av deklasserade druvor från Louis Barrouls egendom i Gigondas, utdrygat med inköpta druvor från Rasteau och Vinsobres. Importören Domaine menar istället att druvorna kommer från Gard (vänstra rhônestranden). Vad ska man tro? Varifrån de än har sitt ursprung så avstjälkades i alla fall druvorna, jäste och macerade sedan i 15 dagar med daglig remontage och pigeage. Lagringen skedde på stora fat, och vinet buteljerades utan filtrering eller klarning. WS delade ut hela 90p, Parker 87p och ett välvilligt omdöme...

2006 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône har en mörkt blåröd färg. Doften bjuder på rått kött, rostbiff och ännu mera rått kött. Mörka körsbär, örter, svartpeppar och vanilj kommer till på toppen. Smaken är kraftfull och ungdomligt kärv med minst sagt gott om uppstramande garvsyror. Vinet är inget för prinsessan på ärten, men visar sig däremot vara som klippt och skuret till köttgryta. Serverad åt det svala hållet smakar den unga syrahfrukten som allra bäst.

2006 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône (Louis Barroul, Château du Saint-Cosme, Gigondas. Rhône)

onsdag, april 02, 2008

2005 Domaine La Roquète Châteauneuf-du-Pape


Ok, vi är tillbaka mitt på châteauneuf-spåret igen. Nästa nollfemma har, liksom 2005 Télégramme, familjen Brunier som avsändare. Druvmixen är 70% grenache, 20% syrah, 10% mourvèdre. Stockarna har nått medelåldern, 38 år i genomsnitt. Tre olika lägen om totalt 62 hektar med en blandning av stenig och sandig jordmån ger variation åt den färdiga blandningen. Vinet jästes på modernt sätt i temperaturkontrollerade ståltankar. Precis som i Vieux Télegraphe och Télégramme tillbringade vinet därefter hälften av den 19 månader långa mognadslagringen på betongtankar och resten av tiden på stora foudres. Traditionella metoder för området, alltså.

2005 Domaine La Roquète bjuder på en stilfull doft där vi hittar ursprungstypisk, vacker rödfrukt av röda vinbär och körsbär, inslag av körsbärslikör med friska övertoner av knallpulver, vanilj och blommor. En märkbar syrahkomponent tar sig igenom, med ljusa björnbärstoner och svarta oliver. Mineralerna är framträdande, på ett elegant sätt...

Smaken är fräsch, vitpepprig och påtagligt salmiaktonad. Vi noterar särskilt den torra, nästan salta, elegant lakritstonade stilen där avsaknaden av restsötma släpper fram blyertsmineraler, lakrits och garrigue. Vinet är både slankt och läskande - samtidigt seriöst, samlat och förstås lagringsbart. Torrare och saltare än den mer sötfruktigt charmiga Télegramme. Ännu ett riktigt snyggt vin med både bra mat- och drickprofil, och mer av elegans än burdus råkraft. Tummen upp för detta stilprov...

2005 Domaine La Roquète Châteauneuf-du-Pape (Frédéric et Daniel Brunier, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)