söndag, mars 30, 2008

2000 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst Samain


Trots ett flertal resor fram och tillbaka på den underbara route du vin d'Alsace - mellan Marlenheim i norr och Thann i söder - har vi hittills lyckats missa vinerna från Josmeyer. Det ska kvällens middag råda bot på. Och varför inte börja med det bästa! Per Warfvinges helt excellenta hemsida "Guide till vin, byar och terroir i Alsace" bjuder på flera härliga formuleringar som spär på de redan höga förväntningarna...

"Josmeyer är en av Alsace stora. Det finns två orsaker, båda stavas H-E-N-G-S-T." ...underbart - vi hoppas att åtminstone den ena orsaken ligger i kylen just nu! "Satsa på Hengst från stora år, drick Brand från mellanåren. Känn dig priviligerad"... jo tack, det är inte utan att det börjar kännas så, för vi vet ju vilket fint rieslingår 2000 är. Nu återstår egentligen bara två osäkra faktorer. Har 2000 Riesling Hengst Samain månne för mycket restsötma för vår smak? Är vinet inte drickmoget än? Vi rådfrågar Wine Spectators Bruce Sanderson, som tycker vi borde ha druckit vinet senast innan nyår. Vad konstiga de är ändå, amerikanerna - producenten själv rekommenderar 10-20 års väntan. Sanderson fortsätter "a somewhat dry style...just a hint of residual sweetness". Med USA-gom kan det ju betyda precis vad som helst! Hela 92 pinnar radar han i alla fall upp som lockbete framför oss. Nästa ledtråd finns i namnet Samain, som visar sig vara ett keltiskt namn för högtiden runt 1 november. Ok, då vet vi ungefär hur pass sent vinet skördades...

2000 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst Samain har en citrongul färg. Doften är komplex, med citronskal, tropisk frukt, honung, exotiska kryddor med inslag av rökelse och sandelträ, blommiga toner och ett elegant inslag av petroleum. Det doftar som den finaste parfym. Smaken är koncentrerad, söt av övermogna druvor, med ädel senskördad rieslingkaraktär. Den mjuka, smeksamma munkänslan bjuder på mer av sötma än syra. Men trots att det är lite i sötaste laget till våra gräddiga fiskfärsbiffar är det ändå busgott, inte det minsta klumpigt och en fröjd att smaka. Vänne L, som är på besök för att hämta sina lekande barn, smakar ett glas och säger "Wow, så gott". Producenten rekommenderar marockanska och asiatiska rätter. Anklever känns också nära till hands...

2000 Riesling Grand Cru Hengst Samain (Josmeyer, Wintzenheim, Alsace)

2006 Willi Schaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12


Hur kan man bättre fira solens och vårens ankomst än med ett glas mosel? Vi har dragit ut på firandet under flera dagar eftersom detta vin gör sig bäst i form av en alldeles liten skvätt i taget. Men det är först idag som vinet och vädret är helt i synk. Det finns nog en del moselproducenter som skulle vara stolta om deras auslese var i paritet med denna täta, rena spätlese...

2006 Willi Schaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12 har en ljust gröngul metallglans i glaset. Doften är ljuvt ungdomlig av söt vindruvsaft, honung och olika fruktnoter som lime, lemon zest, persika och päron. Skimrande övertoner av vita blommor (jasmin) och en precis märkbar anstrykning av botrytis gör att vi uppfattar vinet som både fräscht och djupt förföriskt. Smaken är ren, intensivt sötfruktig och bjuder på en bikarbonatliknande sprits på tungspetsen. Vi har verkligen försökt - och det känns lika trist som att relatera dyra supertoscanare till cocacola - men det går inte att komma runt liknelsen: detta är faktiskt själva definitionen av flytande piggelin. En väldigt god piggelin, dock! Det finns dessutom en välgörande liten bitterhet i den långa, nästan kaxiga avslutningen. Alkoholen är på vanligt moselvis liten (8,5%) - men smaken är desto större. Vinet vinner märkbart på några dagar i öppen flaska. Göm, glöm och möt en fullfjädrad skönhet om 10, 20 eller rentav 30 år...

ps. Du har förhoppningsvis redan läst vad Frankofilen tyckte.

2006 Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12 (Willi Schaefer, Mosel)

lördag, mars 29, 2008

I skamvrån


Tycker ni att vi är positiva och välvilligt inställda till det mesta? Hör då här. Vi är rörande överens om våra intryck...

En imponerande tät uppsyn i glaset. Det doftar som ett ambitiöst vin där massor av svettiga fat överskuggar frukten. Därnere finns mogen frukt med tydlig sötma och någon antydan till mint och svarta vinbär - det skulle kunna lova ett storslaget vin - men här finns också en tydlig buskomponent av otyglad, vildsint jäsning. Potentiell huvudvärk! Smaken är rent ut sagt konstig, med en bubblande, löddrande syrlig känsla av tvättmedel. Ett ruffigt, helt ouppfostrat rödtjut av druvan Prieto Picudo, som ger intryck av att inte ha jäst klart. Kommer inte i närheten av den fina 2004 Bembibre - som är anledningen till att vi provar detta vin. Kan med god vilja rubriceras som defekt. Retur...

2005 Cumal (Dominio Dostares, Castilla y Leon)

Svettiga, tobaksstinna fat tar täten med en malplacerad skvätt vaniljsås och tät, odefinierat korintig sydfransk frukt. Rejäl smak med intensitet och gott om stickig salmiak både i mitten och i det kärva avslutet. Tanninerna är tuffa och rätt hälsosamma, men hela munkänslan skriker grovt rödtjut renons på charm. Potential finns teoretiskt, men vinet är inte ens det allra minsta skoj att dricka nu. Kyl för att stänga in faten och framhäva frukten av syrah/mourvèdre. Ett chockartat återseende efter den riktigt fina och drickvänliga 2000 Terroir Mailloles i somras. Undvik till varje pris att dricka det här vinet i år. Vi kommer att avstå även framöver. Men bjuder ni om sju-åtta år är vi inte sämre än att vi smakar...

2004 Terroir Mailloles (Domaine Sarda-Malet, Pergignan Côtes-du-Roussillon)

En svårt dominerande doft av grushög och asbestdamm lägger sig som ett grått lock av stoft över eventuell nebbiolofrukt. Smaken är stickig och tunn i frukten, med salmiak, sura lingon och sura körsbär. Kyl hårt för att stänga in grusmolnet och fokusera på den snipiga frukten. Vad i helskotta håller ni på med, anrika Pio Cesare? Först en prima batch - och sen är det dags att kränga bottenskrapet. Andra året i rad som vi noterar denna sorgliga utveckling. Skäms!!!

2004 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

Summa summarum 500 spänn. Så lite njutning för pengarna att vi sitter med hakorna i bordet....

ps. Varsitt glas 2004 Langhe Nebbiolo sällskapade med en hemlagad pizza igår kväll. Redan i och med första sniffen var invändningarna på plats. Etter värre med en dags luftning...

pps. Eländet är inte slut än. En 2000 Roagna Barbaresco Pajé uppvisar aromer av kork och svettig jympadoja. Retur!

ppps. När allt tycks vara helt förbi, räddas vi av varsitt glas 2006 Fonterutoli. Total fräschör av blommor, salviaörtighet och en gnutta frisk vanilj. Klockren körsbärsfrukt. Tufft - och samtidigt njutbart. Runda av med utvald hårdost. Slutsatser: chansningar är chansartade, även säkra kort kan svika, ha alltid ytterligare ett alternativ på lut...

torsdag, mars 27, 2008

2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous


Ikväll utövar Robert Parker en oemotståndlig dragningskraft på oss. Vi har ett behov av att förstå mannen - och helst sätta oss precis mitt i hans måltidsposition med kniv och gaffel. Ni kan tro att vi ändå känner oss lite som de oskuldsfulla Frodo och Sam, kikande över ett klipputsprång rakt in i självaste Mordor. Vad är det som Sauron festar loss på? Vi tänker oss en typisk middag ur Hedonistgazetten med fem kötträtter och tre röda hundrapoängare och minst lika många runner-ups därtill. Naturligtvis föregås huvudintresset av tre fiskrätter med mogen champagne och häftig ekchardonnay. Vi undrar - kräktes man mitt i, som på 1600-talet? Gargantua hade förmodligen ballat ur halvvägs och fått bäras iväg från bordet. Så vi skalar ner menyn till en enda kötträtt, men behåller själva andemeningen - en sjujävla stor hängmörad fettstinn bit prime rib, även känd som entrecôte, stekt i ankflott. Därtill le puy-linser och en stor citron-och olivdressad grönsallad med avokado. Bordet är dukat - now pour the wine...

2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous har en mörk, alkoholångande doft med massor av animaliska toner, köttbuljong, tjära, grillat kött och en läcker men endimensionell frukt som mest påminner om kirsch - det vill säga körsbärslikör med destillerad kärnton av stenfrukten. Omgivningen är komplex, frukten monolitisk. Kryddnejlika och muskot brassar på runt omkring. Vi provar med en klunk innan den första tuggan. Vilken chock - restsötman är bland de högsta vi någonsin smakat i ett bordsvin. Nästa logiska steg måste vara ett rejält glas ungt portvin till biffen. Men efter en tugga hängmörat fett kött uppstår faktiskt något slags balans. Det tjongar till ordentligt i munnen - och samtidigt är munkänslan viskös, mjuk och len. Vinet är superintensivt och ligger någonstans på gränsen mellan vin och tung narkotika. Eftersmaken är lång och rejält alkoholdriven. S: en fascinerande upplevelse, men inte riktigt min grej - detta är ett monster som går rakt upp i kolan! Zonk.... S igen: vill man giftmörda någon är det nog ett lämpligt vin att smyga ner giftet i, det lär inte märkas ändå...

Vi enas, trots vissa invändningar, om att giftermålet mellan köttets krämiga, feta toner och vinets sanslösa drag är lyckat och intressant. Vi fattar vad farbror Bob jagar efter, även om vi själva nog skulle ha puffat fram andra kandidater. Några större mängder vin slinker inte ned. Efter en skön mellanakt med en riktigt fin och för sig själv drickbar 2005 Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons är det dags för det slutgiltiga manchegotestet. Nu doftar La Combe des Fous plötsligt klockren svartvinbärsgelé och läcker crème de cassis med bra djup. Det borde vara helt rätt till ost - och det är det! Mmm, vinet visar sitt allra bästa efter fyra timmar i luften, i sällskap av den milt krämiga manchegon....

Vår slutsats är: ska man investera i de här superhäftiga toppgrenacherna från södra rhône (liksom vissa viner från Priorat) är det, förutom för längre lagring, i rollen som ostviner de har störst möjligheter att övertyga idag. Tänk på restaurang, att få ett välluftat glas till ostbrickan... wow, vilken avslutning! Efter en måltid, senare på kvällen, har de kraften att ta upplevelserna (och den positiva berusningen) till helt nya nivåer...

2004 La Combe des Fous Châteauneuf-du-Pape (Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

onsdag, mars 26, 2008

2005 Domaine du Vieux Lazaret


Efter söndagens flaska 2003 Domaine du Vieux Lazaret, och Henriks kommentar, måste vi förstås smaka den nya årgången omgående. Vi gissar att ost är rätt sällskap.

Direkt ur karaffen bjuder 2005 Domaine du Vieux Lazaret på söta hallon, mogna jordgubbar, jordighet och animaliska toner med en gnutta stall och läder. Tre-fyra timmar senare häller vi upp - färgen är klar och ljust rubinröd med blåa toner. I glaset får vi en stor doft av hallonsås, creme de cassis, inlagda persikor, aprikoser och vanilj. En härligt insmickrande peach melba dukas upp framför oss!

Trots märkbar alkohol finner vi inget vasst eller spretigt i den jordgubbssaftigt rödfruktiga smaken. Tanninerna är fina och avrundade utan kärvhet. Vinet är redan mjukt, tillgängligt och relativt elegant. Det lovar riktigt gott för framtida lagring, eftersom frukten är ljuv och balansen utmärkt. Inte minst den rent och fint genomförda alkoholen garanterar hållbarheten för detta vin. Läckra mognadstoner kommer säkerligen att lockas fram med tiden, men redan nu är det här ett vin för hedonistisk och okomplicerad njutning. Omöjligt att inte gilla detta vin. Ingen tvekan om saken - vi köper, lagrar och dricker framöver...

ps. Druvmixen är grenache noir 70%, syrah 15% , resten mourvèdre, cinsault och counoise. 14,5% alkohol (gissningsvis är det lite till). Priset måste betraktas som fyndmässigt. Ensamhushållet kan satsa på snabbmognande halvflaskor.

2005 Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape (Jérome Quiot, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose


Tiden har blivit mogen för omprovning av ett rhônevin som utlöste en intressant och livlig diskussion förra hösten. Frankofilen slog i vanlig ordning huvudet på rätt spik: "...tror ni inte att vinet är alldeles för ungt ännu?" Nu var det ju inte i första hand det våra invändningar gällde, men vi har ända sedan vårt avmätta omdöme haft en konstant gnagande känsla av att de mer typiska dragen kommer att visa sig med tiden, och att vinet därför förtjänade ett rättvis bedömning av sin potential. S hade förresten inga större invändningar mot vinet, ens vid det första smakprovet! Är det dags för T att äta upp hatten till den gräddstuvade renskaven?

2004 Cornas Champelrose har med näsan djupt i karaffen en ruskigt god doft inbäddad i mörka, animaliskt pinotliknande drag av köttbuljong. Parfymerad frukt av körsbär, hallon och lingon minglar med fårfett, tjära, anis, örter och ett tvärnitat sjutton tums cykeldäck på skolans grusplan. Komplexitet finns det bevisligen alltså gott om, åtminstone potentiellt sett. I glaset visar sig inte en tredjedel av dessa möjlighetet - än. Alkoholångor, lingon, likörtoner, lite bittermandel - men var tusan tog resten av alla dofterna vägen? Efterhand rullar några av dem sakta upp, oliverna, anisen, örterna... och sötlakritsen, senare på kvällen.

Smaken är stram, friskt lingonsyrlig och intensivt likörfruktig. Inte alls ihålig, mittsmaken är riktigt seriös och bra. Eftersmaken är tuff, inte alls vattnig, påtagligt lång och lite rustik. Efter fyra timmar har vinet tätat ihop sig bra, med svarta oliver, anis och en gnutta sälta. Italien är, trots våra tidigare kommentarer, på behörigt avstånd ikväll. Nu känns det plötsligt solklart att det här vinet kommer att blir riktigt bra med tiden - det gäller helt enkelt bara att ge sig till tåls. Två flaskor kvar. Om inte det här vinet ger en stor och komplex upplevelse år 2014 är det dags att ta fram sin hatt igen...

2004 Cornas Champelrose (Domaine Courbis, Châteaubourg, Rhône)

måndag, mars 24, 2008

1999 Domaine de Cabasse Séguret D'Eux


Domaine de Cabasse är ett av de trevligaste ställena i hela Vaucluse. Har ni vägarna förbi i sommar: ta in ett par dagar och ät deras utmärkta mat, bada i poolen, vandra i vingårdarna och beskåda Séguret (l'un des plus beaux villages de France). 19:30 serveras apéritif på gårdsplanen - då kan man smutta på ett glas av deras tilltalande vita Sablet Les Primevères, deras grenachefruktiga Séguret Cuvée Garnacho eller deras härliga Séguret Le Rosé de Marie-Antoinette. Gårdens flaggskeppsvin heter Séguret Casa Bassa och finns i många äldre årgångar på restaurangens vinlista. Sedan andra halvan av nittiotalet gör man också prestigecuvéen Séguret D'Eux dominerad av syrahdruva, nya ekfat och höga ambitioner (4066 flaskor). Associationerna går till norra rhône...

1999 Domaine de Cabasse Séguret D'Eux har en tät, mörk färg i glaset. S blint: är detta en toscansk monstersangiovese? Den djupa, återhållsamma doften ger körsbär i likör, mörk choklad, en aning söt tobak, bittermandel och ny ek. Vi smakar. Hrzabatjrxzaout! Det här är ett muskelvin med massor av tanniner, bittra kärnor och ekbeska. Likörfrukten är tät - men vinet är ändå helt knastertorrt, vresigt och mer än nästan salt. Fortfarande är det helt ungt och ganska svårdrucket på egen hand! Vinet ropar efter mat, så vi möter upp med den rödvinsbräserade lammbogen som nu reducerats till högre smaker. Saker och ting trillar på plats och vinet funkar plötsligt riktigt bra. Här finns en imponerande koncentration och rejäl längd. Både doft och smak har nu utvecklats med tydliga norra rhône-markörer, som svarta oliver, tjära, grusdamm, knallpulver och små övertoner av rosor och läder. Munkänslan bjuder på mer av viskös mognad och en tuff, salt karaktär. Detta kräver acquired taste, och lämpar sig endast för råbarkade syrahfreaks! 67% syrah, 33% grenache, 14% alkohol, 20 månader på nya barriques.

1999 Séguret D'Eux Côtes-du-Rhône Villages (Alfred et Nicolas Haeni, Domaine de Cabasse, Séguret, Rhône)

söndag, mars 23, 2008

2003 Domaine du Vieux Lazaret


Vieux Lazaret är kända för sin publika stil, med tidig mognad och tillgänglighet. En modern stil, sägs det, men icke desto mindre typisk för sitt ursprung, såvitt vi kan se...

2003 Domaine du Vieux Lazaret har en lustig, urblekt plommonfärg när vi karafferar upp. Det ser inte direkt tätt ut - en uppsyn vinet delar med flera nolltreor. Doften ur karaffen är mycket tilltalande - stall, jordgubbar och hallon. I glaset skjuter en mycket påtaglig, lite bränd örtighet upp, det liknar flera örter men mest salvia och timjan, enas vi om. Rökta och läderartade toner kompletterar helheten på ett aptitretande vis.

Smaken: ännu en typisk nolltrea! God, mjuk, mycket smakrik och helt tillgänglig - men ska man vara kritiskt finns ett par stråk av både vattnighet och eldighet, och smaken är lite platt. Mer än en aning kärv och brännande avslutning om man känner efter - men lyckligtvis ändå klart god och lång. Gommen behöver bara en rejäl rundsmörjning med manchego - sedan levereras helt godkänd njutning och drickbarhet precis som vi hoppades. Det här var vår sista flaska - och vi är helt överens om att den passade fint att konsumera nu och till ost.

ps. Amy Winehouse har ett kongenialt namn och ett fantastiskt band. Hon är rockvraket och de superproffsiga, färgade körsångarna personifierar de städade körtjejerna. Lite freakshow blir det allt - men ändå, och kanske delvis därför, helt magnetiskt! Men varför ska hon behöva få sitt rödtjut i plastmugg? Hon behöver en kristallkupa att pimpla ur...

pps. Årgång 2005 finns ute i butikerna nu, och har fått ett välvilligt mottagande (89p WA & WS, 90p IWC). Till det klart rimliga priset 178 kr är det inget att tveka om. Köp!

2003 Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape (Jérome Quiot, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2000 Château La Nerthe


Det är hyllningsdags igen! Ack, ljuva njutning - endast en enda stor kupa gives! Vi är bortbjudna, lammsteken står på bordet och vi står för vinet - och först ikväll fattar vi exakt hur bra det är. Färgen i glaset är klassigt ljus rubin, med både en kvardröjande liten ung blåton och tydligt ljusnande, tegelröda kanter. Det vi direkt möts av är en förföriskt parfymerad, söt körsbärsfrukt. Vi tänker syrah, i dess elegantaste uppenbarelse: en finlemmad côte-rôtie. Smörkola och kryddor (kanel, sandelträ med flera), stenmineraler med inslag av fårfett, läckra subtila grill-, läder- och tjärtoner. Därtill svarta oliver. Därtill söt lakrits. Frukten har nu utvecklats med röda vinbär och hallon. Vilka aromer! Vilken elegans! Munvattnande och i stort sett helt burgundiskt - doften är grafisk och ren och går att läsa som den vackraste piktur. Nypon och örter adderas och gör bilden komplett. Vi ryser av vällust! Doften räcker faktiskt som upplevelse.

Smaken bekräftar allt vi kunnat hoppas! 2000 Château La Nerthe är förstås kraftfull - men så slank, fint syrlig, fräsch, renfruktig, lång och vacker, att vi blir rörda av vinets finess. Vi måste leta oss upp till côte-de-nuits, närmare bestämt chambolle-musigny premier cru, för att finna dess like. Där hade vi kanske landat, blint. Slutligen tar en märkbar syrahparfym och dito krydda oss tillbaka söderut igen. Vilket strålande, finstilt vin! Ska ha en plats säkrad på årsbästalistan...

ps. En flaska kvar. Vi gav bort sex flaskor till en mycket god vän i 40-årspresent. Kan ni förstå oss, bara lite grann, om vi viskar tyst att vi ångrar oss nu...

pps. Druvmixen var 47% grenache, 25% syrah, 18% mourvedre, 7% cinsault och 3% gott och blandat ur appellationens överfulla druvkorg.

2000 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

lördag, mars 22, 2008

2005 Domaine Santa Duc Gigondas Tradition


När Nettare e Gioia pekar med hela handen, då lyder vi snällt! Kvällens andra vin är gjort av den hyllade Yves Gras, vinmakare till 2004 Prestige des Hautes Garrigues från i förrgår. 2004 Santa Duc Gigondas Tradition tyckte vi dock var en annan femma än prestigevinet - vi kom inte alls överens med standardvinets rustika, vresigt murriga stil. I höstas smakade vi på 2005 Santa Duc Gigondas Tradition och trots att det inte riktigt liknade förra årgången, fick vi ingen feeling av det totalknutna, men tätfruktiga vinet. Ingen post blev skriven - men skam den som ger sig. Dags att dra korken ur nästa flaska! Vinet i siffror: 75% grenache, 10% syrah, 10% mourvèdre, 5% cinsault och 15% alkohol. 18 månader på på stora ekfat (foudres och pièces). Priset i Gigondas €17 översätter till 175 kr på SB. Tack för det, Johan Lidby Vinhandel.



2005 Santa Duc Gigondas Tradition har övertoner av blommor (som nyponros) mineraler, mandel, läder och subtilt tjärtonade skogsbärsaromer. Mittdoften är, så här i början, helt och hållet frånvarande - och ersatt av skylten: Stängt! Smaken är stram och oinsmickrande, med tuffa druvtanniner och kärnbitterhet. Tätfruktigt vin - men inte därför charmigt sötfruktigt. Vinet kräver lite masochism idag, men det kan vi uppbåda om det behövs. Det är till den rödvinsbräserade, timjan- och vitlökskryddade lammbogen vinet kommer loss och visar sig ha egenskaper av ett strålande matvin med sitt tuffa motstånd och sin rena frukt. Robust och intensivt med smak av anis och fänkålsfrö. Senare under kvällen fortsätter vi att uppskatta fruktens renhet och kraft. Lagra minst fem år!!!

2005 Gigondas Tradition (Edmond Gras et Fils, Domaine Santa Duc, Les Hautes Garrigues, Gigondas, Rhône)

2001 Domaine Brusset Gigondas Les Hauts de Montmirail


På påskafton lagar vi lammbog som får bräsera i rödvin och fond, med chalottenlök, vitlök och örter. Lammet blir inte oväntat ruskigt gott och får sällskap av ugnsrostade grönsaker och gnocchi med smörstekt salvia. Vi fortsätter på den inslagna vägen till Gigondas. Ikväll: ett vin vi köpte i Caveau de Gigondas för snart fyra år sedan. Madame bakom disken suckade lite över oss utbölingar och vårt smaklösa intresse för barriquelagrat vin. Men vi visste vad vi var ute efter. Vi hade nämligen haft en riktigt fin upplevelse av en mogen 1997 Gigondas Les Hauts de Montmirail som vi köpt fem år tidigare - och vi ville hemskt gärna upprepa tricket. Förutom den nya eken är det här ett vin i balanserad stil - utan den rustika, framträdande alkohol som vissa andra viner från appellationen kan bjuda på. Druvmixen är 55% grenache, 25% mourvèdre, 20% syrah och 13% alkohol. Pris: €17.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail ser fortfarande mörkt vinrött och relativt ungt ut. Vinet har släppt en ordentlig fällning och ser lite dimmigt ut i glaset, som att utfällningsprocessen fortfarande pågår. Doften drar iväg till toscana med mogna körsbär och rostade ekfat, samt bittermandel, tjära och tomatpuré. Frukten öppnar upp med hallon och grus. En stund senare får vi tyvärr både lite jolmig påskmust och terpentin från eken.

Vi smakar innan maten: jisses, det första intrycket är tätt och häftigt! Munkänslan är len som salva - som en likörpralin. Höljet är mjukt och visköst - innanmätet intensivt, med god sötfrukt i alkohol. Frukten påminner en hel del om toscanska surkörsbär och visst smakar det ek, rent av lite ekbeskt. Ganska snart börjar invändningarna rada upp sig. Vinet är vinet gott, men det känns lite jolmigt och plommonmjukt - den extraherade frukten på väg att falla ihop - eftersom syrorna knappast är toscanska. Detta är verkligen inte typiskt för Gigondas. De nya ekfaten präglar karaktären så pass mycket att vi tappar siktet på den rena grenachefrukten och terroiren. Frukten var nog helt enkelt inte tillräckligt bra detta år för att klara att integrera så mycket ny ek. Nittiosjuan var faktiskt mycket bättre. Madame, vous aviez raison!

ps. WS, WA och IWC brukar ligga i området 87-93 p för detta vin och de franska guiderna ger generellt höga betyg - men särskilt WS har uttalade invändningar mot 2001.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail (Domaine Brusset, Cairanne, Rhône)

fredag, mars 21, 2008

2000 Domaine Saint Gayan Gigondas


Vi fortsätter på temat Gigondas, nu med en standardcuvée. Familjen Meffre (inget samband med negocianten Gabriel Meffre) buteljerade sitt första vin 1957. Egendomens historia går dock tillbaka till 1709, när förfadern Pierre Goubert köpte marken (sentida släktingar finns möjligen på ypperliga Domaine Les Goubert). Vinmarkerna omfattar 37 hektar, varav 16 hektar i Gigondas, belägna på gränsen till norra grannbyn Sablet. Gården drivs som ett typiskt franskt familjeföretag. Medelåldern på stockarna ligger kring 55 år, med en tredjedel uppåt 80 år och ett fåtal 100-åriga exemplar. 75% grenache, 15% syrah, 5% mourvèdre, resten är inte angivet. 12 månader på foudres. Läs mer på chateauneuf.dk och på vinets länk till gården.

Den ljust granatröda 2000 Domaine Saint-Gayan Gigondas börjar strax över källartemperatur och har en riktigt komplex doft med fina mognadstoner. Först ut är stallet eller snarare grisstian, med komplement av inälvor, som njure. Ett rökeri blir nästa besöksstopp, det är förvånade nog böckling som hänger i röken. S plockar en klockren ton av Finn-Crisp (nej, vi äter inte just det brödet ikväll). Sten och järn kommer till och kopplar tillbaks till inälvstonen. Slutligen blommar frukten ut, med röda vinbär, ljuvliga hallon och jordgubbar. Övertoner av garrigue svävar omkring högst upp i glaset. Smaken är silkeslen och mogen med fräsch, balanserad syra, helt uppmjukade tanniner, goda skittoner och fin rödfrukt av hygglig koncentration. Ett trevligt, ikväll helt moget och drickvänligt vin från ett bra år, som för tre år sedan såldes på SB med den modesta prislappen 150 spänn...

ps. Efter en stund har doften utvecklats till påskmust. Här går det undan! Smaken får mer rondör, fortfarande med fin fräschör i avslutningen. Har ni flaskor kvar är det bara att korka upp.

2000 Gigondas (Jean-Pierre et Martine Meffre, Domaine Saint Gayan, Gigondas, Vaucluse, Rhône)

torsdag, mars 20, 2008

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues


Kvällens andra vin blir en sydrhônare. Vi kunde nämligen inte motstå möjligheten till en "almost virtual tasting" efter Frankofilens uppskattande post. Våra tidigare erfarenheter av Santa Ducs Prestige des Hautes Garrigues säger att vinet bruka smaka fantastiskt redan som ungt - till skillnad från gårdens mer rustika Tradition och Les Quatre Terres, som brukar ropa efter lagring. Vad är nu det här vinet gjort på, då? Jo, huvudsakligen grenachedruvor från gamla stockar (80%), samt mourvedre (15%), syrah (3%), och cinsault (2%). Yves Gras skördar alltid sent för att få supermogna druvor. Och vilket år skulle egentligen kunna ge en längre växtsäsong - och därmed mer utvecklade, komplexa smaker i druvmaterialet - än 2004? En stor del av sommaren tog värmen nämligen paus nere i södra Rhône. Under våra juliveckor i området låg temperaturen som högst kring 29 grader och inte sällan neråt 24! Brrr, väste fransoserna och drog på sig en extra pullover. Vi som tyckte det var skönt! Druvorna lutade sig också tillbaka och tog det lilla lugna i utvecklingen. Sen blev det ändå en varm förhöst med bra slutmognad, så byarna i mellersta Vaucluse lyckades generellt ovanligt bra med balansen i vinerna. En två månader lång urlakning och jäsning av hela druvklasar följdes av två års mognadslagring på en blandning av små nya ekfat (barriques) och stora ekliggare (foudres).

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues är tätt, beckmörkt, blåsvart i glaset. Det ser verkligen respektingivande ut! Doften är inte lika knuten som hos en del andra viner från Gigondas när de är unga. Här bjuds maffig likörfrukt, grillat kött och grillkol, löften om läder, riktigt fin garrigue med storslagen panoramakänsla, en liten vindpust från stallet, lakrits, mandelmassa och rikligt med fantastiskt fina och komplexa mineraler där man kan associera till järn, kalksten, musslor - ja till och med simbassäng (i positiv bemärkelse, utomhuspool).

Den stora smaken ger en maffigt tät, intensiv, alkoholdriven likörfrukt med toner av björnbär, cassis och lakrits. Lite tajt är den förstås i denna unga ålder, men ändå tillgänglig och samtidigt rejält strukturerad för lagring - både eksträv och med imponerande druvtanniner. Eken känns påtagligt väl integrerad med frukten. Likaså den höga alkoholen: 15,6%! Ett mäktigt, fylligt vin - mer än tillfredställande redan nu, och med en kassaskåpssäker framtid. Möjligen går det och knyter det sig i några år innan vi får den mogna versionen framåt 2014. Ett av de största gigondas-viner vi någonsin smakat.

ps. Matchar Ettore Scolas franska revolutionsklassiker "Natten i Varennes" och en bit fin manchego! Vi kommer alltid hädanefter att tänka på Marcello Mastroiannis köttiga, pudrade ansikte när vi dricker det här vinet....

pps. Kvällen efter dricker vi varsitt glas till. Vinet tillbringade dygnet i en full 25cl flaska med kork. Nu är doften inte alls lika god som igår, likörfrukten känns plumpare, bittermandeln ett uns kemisk. Tydliga, negativa oxidationstoner har tillkommit och en doft av nytt gummi - typ nya Converse. Är detta också brett, undrar vi efter Mmm-Vins laboratorieövningar. Smaken känns relativt sett plattare och tanninerna mer uttorkande. Tungan fastnar i gommen... hej då kära vin, nu ses vi inte på ett långt tag.

2004 Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (Edmond Gras et Fils, Domaine Santa Duc, Les Hautes Garrigues, Gigondas, Vaucluse, Rhône)

2005 Avalon Napa Valley Cabernet Sauvignon


Till middag satsar vi på en variant av shabu-shabu - japansk köttfondue. Tunna skivor av oxfile, champinjoner och primörer av vårlök träs upp på spett och får sjuda till en mild och ljuvlig smak. Kul och avslappnad mat för alla i familjen. Den knivigt umamikryddiga såsen på rostade, mortlade sesamfrön får helt enkelt utgå och ersättas av en vinvänlig sauce béarnaise.

2005 Avalon Cabernet Sauvignon doftar också dragon, och lagerblad. Det är en riktigt trevlig, utpräglad och fokuserad cabernet-doft med svartvinbärssaft och lite unken tomatpuré. Ceder och en gnutta rök kompletterar den fint fruktiga nosen. Mycket snygg att sniffa på! I munnen är vinet lagom mjukt och fruktigt, med bara ett uns sötma, utan påtaglig alkohol. God, innehållsrik och givande mittsmak. Först i den kryddiga eftersmaken märker man att alkoholen ger lite extra skjuts. Balans och drickvänlighet! 2005 bjöd på en rekordlång växtsäsong i Napa Valley - februari till slutet av oktober! 86% cabernet sauvignon, 7% syrah, 6% merlot, 1% petite sirah, 13,9% alkohol.

ps. Vinet passar maten och såsen som hand i handske. Tack till Divine som importerade och Håkan som såg till att vi provade!

2005 Avalon Napa Valley Cabernet Sauvignon (Avalon Winery, Graton, California)

Rheingau 2006: Hattenheimer Mannberg vs. Kiedrich Gräfenberg


Vi sparkar igång påskledigheten! Sonen har klätt ut sig till kyckling... Ska vi kanske dra upp en flaska champagne? Nej, bättre upp - ett par flaskor toppriesling från rheingau. Det här är vårt rieslingdistrikt par préference. Syrorna fräser i munnen... mer aptitretande kan det inte bli, i det här huset.

2006 Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs är blekt ljusgul med grön nyans. Wow, en supermineralisk doft! Oh ljuva ungdom, snålvattnet rinner...mmm...nässlor, äppelfrukt och liten diskret blommighet. Smaken har underbar syra med en fantastiskt snygg sprits som på sitt sätt överträffar champagnens fina mousse i elegans! Stort fruktigt bett i ett intensivt grönt äpple, en skvätt sockerdricka, massor av mineraler, en aning kort eftersmak. Häftigt! Så gott det är att dricka sin rheingau pur ung!

2006 Kiedrich Gräfenberg Kabinett Trocken har ungefär lika blek färg med gröna nyanser. Likaledes supermineralisk, elegant doft - fast här med drag av champagne, fin chablis eller Zind Z004. Jästrester, grapefrukt, nässlor och ylle. Möjligheter till mer med tiden! Smaken har bra syra, låg sprits, grapefruktbitterhet, något lägre intensitet och lägre alkohol (12% mot 13,5% i föregående). Lite lättare, elegant torr kabinettstil med längd i eftersmaken. Bör lagras för att locka fram fler intressanta aromer i doften. Fin potential som matvin. Dagen efter har intensiteten vridits upp ett snäpp och vinet känns fruktigare - särskilt den läckra grapekomponenten...

För Hattenheimer Mannberg har producenten valt att ansluta sig till den nyare Erstes Gewächs-klassificeringen - Kiedrich Gräfenberg kör med den äldre benämningen Kabinett Trocken. Vad det är för skillnad har vi svårt att bena ut, eftersom den torra stilen är ungefär densamma. Kiedrich Gräfenberg är en Erstes Gäwächs-klassad vingård och finns även som den mer ambitiösa och dyrare Erstes Gewächs. Kära läsare, vill ni upplysa om skillnaden mellan Weils torra rieslingar från detta läge, förutom pris och kvalitet...

2006 Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs (Freiherr Langwerth von Simmern, Eltville, Rheingau)

2006 Kiedrich Gräfenberg Kabinett Trocken (Robert Weil, Kiedrich, Rheingau)

Viner och mikrofoner


Till ett gott glas châteauneuf efter en helkväll med inspelningar av Steinway, sångsolist och kör, ligger det nära till hands med en liten utvikning om likheten mellan viner och mikrofoner. Har vi snöat in fullständigt, eller slutligen fått tomtar på loftet? Alls inte, det finns mer gemensamt än man kan tro - och det utvecklar sig till rena programförklaringen! Båda försöker fånga något svårgripbart, kanske kan det vara la culture i ordets sanna bemärkelse? - kombinationen av en växtplats, druvmaterial och ett uttryck - eller kombinationen av en inspelningsplats, en ljudkälla och ett uttryck. Både terroir och akustik är egentligen helt konkreta förutsättningar - och samtidigt, för de flesta, svårt abstrakta saker...

Samma adjektiv går att applicera, ofta lånade från andra sinnen (fyll på själva): runt, djupt, dovt, tufft, mulligt, vasst, spetsigt, spretigt, stumt, instängt, öppet, fräscht, muggigt, mjukt, sammetslent - och i bästa fall rent av sinnesvidgande! Efterklangen är företrädesvis lååång... En silver lining i form av fräsig syra eller glittrande diskant retar våra sinnen. Skönhetsidealen är desamma, de klassiska: harmoni, komplexitet, elegans, proportion, balans, dimensionalitet, detaljrikedom, precision. Korrekthet är nog bra - men personlighet och positiv färgning är ännu bättre...

Det har visat sig att jämförande tester är ett suveränt effektivt och samtidigt roligt sätt att få grepp om skillnaderna. Både vad gäller mikrofoner och viner bubblar internet av foruminlägg, frågor, jämförelser, beskrivningar och rekommendationer från rutinerade power-users och konnässörer. Två riktiga paradis för nördar och kalenderbitare, med andra ord. De mest sällsynta och äldsta exemplaren dyrkas i samma högtidliga, vördnadsfulla ordalag världen över. Vintage! Samlarna dreglar och priserna ligger på ungefär samma stratosfäriska nivå... En Neumann U47 eller en Telefunken Ela M 251 från femtiotalet är förmodligen de exakta motsvarigheterna till 1961 Latour eller 1962 La Tache. Ur denna ädla kvartett har vi bara erfarenhet av en, gissa vilken...

Nya världen har i båda fallen erbjudit svår konkurrens till de gamla europeiska, konservativt prestigefyllda värdena. Kina är mikrofonernas motsvarighet till vinets Östeuropa, Sydamerika och Sydafrika. Lågprisade varianter på klassiska teman når en bra bit på väg och gräver inte några djupare hål i konsumenternas plånböcker. Billig arbetskraft jobbar i båda fallen hårt för att förse hela västvärlden med "prisfynd". Men liksom i vinets värld är gammal till slut ändå äldst - och när det kommer till kritan är vi nog rätt många som gärna betalar för skillnaden i hantverksmässighet. Men inte i något av fallen har vi ännu trampat ner i vintageträsket, det kanske dyraste av träsk - utan ser ganska funktionellt på både vad som är i glaset och vad som kommer ut ur högtalarna. Autenticitet - en känsla av tid, plats och stilvilja är nog det vi värderar högst. Men det är njutning i vardagslivet, enligt våra egna preferenser - inte prestige eller troféer - som får våra hjärtan att ticka lite extra...



Påskläsning:

Making Sense of Wine (Matt Kramer)
The Taste of Wine (Emile Peynaud)
Questions of Taste - The Philosophy of Wine (ed. Barry C. Smith)
Wine and Philosophy - A Symposium on Thinking and Drinking (ed. Fritz Allhoff)
The World's Greatest Wine Estates (Robert M. Parker)
The Complete Bordeaux (Stephen Brook)
Romancing the Vine (Alan Tardi)

ps. Tack till Erica Jacobson för lånet av det fina påskkortet!

pps. En kul post om analogue wine-making in a digital age.

onsdag, mars 19, 2008

2003 Saint-Benoit Grande Garde


Det är inte helt osannolikt att man träffar trevliga och likasinnade människor i kön på Regeringsgatan. Kanske är de till och med så omtänksamma att de ringer och delar med sig av sina godsaker... Vi lyckas, efter några om och men, få till ett kort och vinnördigt utbyte av rhôneviner på beställning (stort tack, Håkan - vilken bra idé!) Nu blir vi förstås nyfikna, och redan sent samma kväll uppstår ett perfekt tillfälle att skåda given häst i munnen, till en bricka mogen ost...

Saint-Benoit Grande Garde är systemets billigaste châteauneuf-du-pape. Vi har hyllat den i tidigare årgång (förbluffande bra för priset, vi kommer osökt att tänka på två andra "systemets billigaste i sin appellation", en meursault och en barolo. Men ikväll är förväntningarna också färgade av en viss oro... Hur ska Domaine Saint-Benoit bemästra det svåra, heta 2003 - dessutom med ett vin gjort på enbart inköpta druvor? Saknas prefixet Domaine före Saint-Benoit, så rör det sig nämligen om gårdens negociantvin. Läs mer om egendomen på den utmärkta entusiastsidan chateauneuf.dk.

2003 Saint-Benoit Grande Garde har en relativt ljus, klar, tegelröd färg. Doften är utvecklad och vidöppen, med härligt maffiga lädertoner, alkoholburen likörfrukt (kirsch), Krakows gamla jordgubbssylt, unken vaniljstång, marabou mjölkchoklad, animaliska toner av grillat kött, med svartpeppar och tomat. Mums, vilken härlig grenachekaraktär! Smaken är slank i frukten och saftig, motsatsen till mörk och tät, med viskös munkänsla, ganska låg syra och bra, alkoholdriven längd (bara 14 enligt etiketten, hehe...). Lädret och Krakowssylten kan leda tankarna till barolo från ett varmt år, men här är både syran och tanninerna mjukare. Innan vi hugger in på osten hittar vi lite av den typiska nolltre-smaken vi fasat för: en aning brännande och torr avslutning. Men till osten faller alla bitarna på plats och det smakar riktigt bra, även i avslutningen - lycklig suck av lättnad! Sammanfattningsvis är detta ett mycket skönt och givande vin - det ger faktiskt utpräglat "hedonistisk" drinking pleasure redan nu. 68% grenache, 13% mourvèdre, 11% syrah and 8% counoise.

ps. Dagen efter läser vi vad Parker skrev i slutet av 2004. Vi kan mest bara instämma ikväll...

"The Wine Advocate Readers who love intense Provencal garrigue characteristics in addition to notes of new saddle leather, crushed pepper, and kirsch will get a blast from the 2003 Chateauneuf du Pape Grande Garde. The flamboyant aromatics are accompanied by a full-bodied effort boasting a sweet attack, mid-palate, and finish, and loads of herb, plum, and black cherry characteristics. Because of low acidity and ripe tannin, this classic Chateauneuf can be drunk upon release, and over the following 10-12 years. (Score range 90-92) RP

Två år senare är intrycken helt andra:

"The 2003 Chateauneuf du Pape Grande Garde reveals blatant amounts of toasty new oak that have not yet become well-integrated. It has excellent ripeness, but the oak and high-level tannins are worrisome. Score: 86 RP

Så varför inte helt enkelt korka upp en flaska och avgöra själva vad ni tycker om saken?

2003 Saint-Benoit Grande Garde (Domaine Saint-Benoit (Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

tisdag, mars 18, 2008

Munskänkarna provar Clos du Mont-Olivet


Stockholms vinkällare, tisdag 18.30. Vi har församlats här ikväll, trettiofem förväntansfulla vinnördar som satsat ett halvt lakan var på att sniffa och smutta på sex skvättar traditionell sjattånöff-dy-papp. Clos du Mont-Olivet beskrivs av Parker som "en av de ärkekonservativa bastionerna för traditionalism i Châteauneuf". Han är rätt återhållsam med poängen, de brukar ligga runt 87-90 (92 till prestigecuvéen). Traditionell stil innebär i detta fall låg restsötma, balanserad alkohol, robusta syror och mer av balans och harmoni. Hög andel grenache (80%) i standardvinet. Motsatsen till modern monsterstil. Läs mer om gården på chateaneuf.dk.

Vin nr 1 har en vinröd färg med blå nyans. Doften är purung och helt förförisk, bärsaftig, sötfruktig, kryddig, med fina toner av jordgubbe, hallon och björnbär. Mineraler och örter kompletterar bilden. Smakar... pow, vilken direkthet och intensitet! Supergod, saftig, renfruktig smak av finaste grenachedruva med rejält stöd av alkohol (minst 15%). Oj, ett bra tag sedan vi sniffade så här klockren frukt från södra rhône. Lång, god, eldig eftersmak med lakritstoner som minglar kvar. Kvällens yngsta vin - och det är helt enkelt superbra! Dubbelplus! Fem stjärnor, solar och fyrar! Ge det till 2012-13 och njut sedan en underbar, mogen version av toppåret 2005. Egendomen tycker själva att det är deras bästa år hittills. 130 kr départ caveau - vi skulle kunna tänka oss att betala det dubbla och dessutom köpa en låda rakt av! WS ger 93p och plats 32 på Top 100, 2007. Vi är helt överens. Parker nöjer sig med obegripligt låga 90p...

2005 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

Vin nr 2 har en vinröd färg med ljus, genomskinlig kant. Doften är vacker, med mognadstoner av terroir: grus, undervegation och blomjord. Den återhållna, medelmörka frukten är "våt" och (dregel) påminner mycket om pinot noir - kompletteras med rök, blommor och tobak. Smaken går i en lättare, elegant stil med kåda och örtighet av pinjeträd, och utan märkbar alkohol. Något tunn, liknar ett gott mellanår i bourgogne. Elegansen och de burgundiska tonerna framkallar en skönhetsupplevelse av mer subtil art.

1999 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

Vin nr 3 har en rödbrun färg med brun kant. Här bjuds ännu mer av mognadstoner: terroir, jord, russin, torkade eller brända örter, orientaliska kryddor och sandelträ. Finns det ett uns smygkork? En liten oädel skitton dyker upp. Smaken är god och helt uppmjukad, lite uttorkad med rester av sandiga, torra tanniner. Misstanken om smygkork hänger kvar även i smaken. Eftersmaken är lite kort. I utförsbacke...

1988 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

Vin nr 4 har en ljusare rödbrun färg med ljust tegelfärgad kant. Doften bjuder på riktigt vackra mognadstoner och stor komplexitet. Här finns bra djup och mycket att leta efter.... örter i form av frisk eucalyptus och pinje, animaliska drag med kött och svartpeppar, tobak, svamp och torkade rosor. Smaken är mjuk och mogen med ålderssyror och lädertoner. Märkligt nog finns frukten och fräschören kvar och vinet verkar betydligt yngre än föregående. Kvällen bästa vin, 28 år ungt!

1980 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

VIn nr 5 har en tät, dovt blåröd till mörkbrun färg - plommontonad. Doften är knuten, men kryddig och tätfruktig. Efter en timme eller två öppnar den upp med ljuvliga blåbär, björnbär och vanilj - inte helt olikt kvällens första vin. Smaken är torr, tanninrik, mycket fruktig och fortfarande i tuffaste laget. Man får en känsla av att faten (les foudres) håller både doft och smak i hårt grepp. Kan säkert bli jättebra med tiden, men det kommer att ta åratal innan fatkaraktären och tanninerna ger med sig. 60% grenache, 20% syrah, 20% mourvèdre.

2000 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape Cuvée de Papet

Vin nr 6 har en något ljusare blåröd färg än föregående. Doften är.... frånstötande! Ett märkligt framträdande os av gammal stekt lax (kan det möjligen vara glaset? nej, tyvärr är det nog vinet) blandas med kartiga syltade lingon och parfym av ett märke de flesta ratar. Frukten är fortfarande primär och rullad i grusdamm - men det hela utövar ingen som helst lockelse på oss. Smaken är obalanserad med massor av torra tanniner - och tokhög alkohol som inte har någon att gifta sig med. Svårsvalt - snudd på äckligt. (en provare på Cellartracker gör följande obetalbara iakttagelse: "tannins rear up behind the sweetness to suck your face in"). 95% grenache, 5% mourvèdre.

2003 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape Cuvée du Papet

Vår slutsats: köp "Cuvée Tradition" från traditionella producenter som den här. De vanliga vinerna från området man gjort i i långa tider, producenten kan dem sedan generationer och de har massor av typicitet. Med sju till nio års mognad kommer mognadstoner som kan tillfredställa även bourgognevänner! Prestigecuvéerna däremot har bara tjugo år på nacken, och ger i kvällens exempel inte en större upplevelse, trots att de kostar tre gånger mer. Vinerna har nyss fått en svensk agentur - som intressant nog även tagit över representationen av Domaine de Pegau. Räkna alltså med att höra mer om saken. Man hoppas att kunna göra en tillfällig lansering av den underbara 2005 Clos du Mont-Olivet till hösten - hoppas att den tilltalar inköpsavdelningen lika mycket som den charmade oss! Ytterligare två viner offereras inför samma lansering: 2001 Clos de Mont-Olivet och 2005 Cuvée de Papet. Vi håller tummarna! Förresten, har ni nära till Köpenhamn: missa inte att köpa 1998 Clos de Mont Olivet för DKK249 på Enoteca (Dronningens Tvaergade).

ps. Förmodligen finns det rätt många som tycker att 2003 Cuvée du Papet inte är det minsta frånstötande! Parker skriver såhär:

"The luxury offering, the sensational 2003 Chateauneuf du Pape Cuvée du Papet, appears to be the finest example of this wine since the glorious 1998, which is just beginning to strut its stuff. Powerful aromas of kirsch liqueur soar from the glass of this deep ruby/plum-colored effort. Full-bodied, with abundant fruit as well as a broad, expansive attack and mid-section, and a succulent, sumptuous finish, this potent Chateauneuf du Pape must surpass 15% alcohol. There is some serious tannin lurking underneath all the glycerin, fruit, and alcohol, so give it 2-4 years of bottle age, and drink it over the following 15 years plus." 92-95 RP (Feb 2006)

"Soy, dried herbs, roasted meat, sweet cherries, and some blacker fruits make an appearance in the dark ruby 2003 Chateauneuf du Pape Cuvee du Papet. Full-bodied, dense, with low acidity, velvety tannin, and an opulent, full-bodied personality, it should be drunk over the next 12-15 years." 92 RP (Dec 2004)

måndag, mars 17, 2008

Riesling 2006: Christmann Idig vs. Dönnhoff Felsenberg


Mars månad har utvecklats till rena festen för rieslingälskare. Idag rensades Regeringspassagen på varenda flaska moselvin från Willi Schaefer. Vi som har fullt upp på jobbet kan bara gratulera alla som fick med sig ett par flaskor hem. Efter söndagens genombrott av vårsol är vi nu svårartat sugna på riesling - men lagom till att korkarna ska dras faller tung blötsnö över Stockholm. Skit samma, det blir ändå vår när vi sniffar i glasen...

Christmanns 2006 Königsbacher Idig kommer från druvor som vuxit mitt i smeten av Pfalz bästa vingårdar, i sydligaste Tyskland. Gimmeldingen åt ena hållet, Königsberg mitt i, Ruppertsberg och Deidesheim åt andra hållet. Färgen är ljust citrongul. Vinet doftar av mineraler med litet oljigt inslag av fotogen, honung, mandel, gula äpplen, passionsfrukt, piggelin och liljekonvalj. Stor, läckert äppelmustig smak med en rik, rund, nästan fet munkänsla, en smula jordbeska och bara ett uns för lite sting i den bredare syran. En invändning vi ofta kommer dragande med när det gäller Pfalz...

Dönnhoffs 2006 Schlossböckelheimer Felsenberg har vuxit lite länge norrut, längs med floden Nahe. Vinet har en ljusgul färg med silvrig glans och gröna reflexer. Den unga doften bjuder på mineraler, nässlor, honung (dock mindre än föregående), mandariner, piggelin och unga, friskt gröna toner där vita blommor går varvet runt tillbaks till de inledande mineralerna, som nu fått sällskap av lite stål. Smaken är mycket välbalanserad med riktigt höga, precisa syror, mineraler och rik frukt av citrus och gröna äpplen med en diskret kartighet. Eftersmaken är intensiv, nästan stark. Mycket bra, det här är ett vin i vår smak och, inte oväntat, extremt salivframkallande. Suveränt matvin till laxfjärilar med bräserad fänkål.

2006 Königsbacher Idig Riesling Grosses Gewächs (A. Christmann, Gimmeldingen, Pfalz)

2006 Schlossböckelheimer Felsenberg Riesling Spätlese Trocken (Hermann Dönnhoff, Oberhausen, Nahe)

söndag, mars 16, 2008

Maremma 2005: Rompicollo vs. Serrata Belguardo


Trots holmgången för några veckor sedan känner vi oss inte klara att avfärda Toscana årgång 2005. Det enda lagringsdugliga vin vi hittills smakat är 2005 Piaggia Il Sasso. Men det hindrar ju inte att man kan ha trevligt tillsammans ändå, utan några löften för framtiden. Lite extra medhårs blir det i varma Maremma. Vi bullar upp med medelhavsmat i form av fetaspäckade lammfärsbiffar, rostade zucchini och paprikor med sallad på linser och gröna bönor.

2005 Rompicollo är producerat av venetianska Tommasi, som 1997 expanderade genom inköp av Poggio al Tufo i Pitigliano, mitt i Maremma. Här finns det det gott om plats att odla vin, vilket många större producenter insett. Vingården Rompicollo omfattar 35 hektar. Efter analyser av jorden (vulkanisk tuff) beslöt man sig för proportionerna 60% sangiovese och 40% cabernet sauvignon. Vinrankorna planterades 1998 - så de är fortfarande i början av framtiden. Skördeuttaget är 31 hektoliter per hektar. Musten jäste på temperaturkontrollerade ståltankar i tio dagar, och vinet låg sedan i ett år på stora ekliggare om 35 hektoliter.

Vinet har en klar, rubinröd färg som känns bekant från ett annat sydligt område. Doften ger sura, syltade körsbär, blommor och mineraler och lite svettiga toner. Smaken är rödfruktig, med söta körsbär, cocktailbär, småkryddigt sandelträ och kirsch. Rödfrukten breddar sig med lingon, röda vinbär, röd blandsaft och en liten hetta (13%). Ni anar nog vart vi är på väg - det här är en dead ringer för côtes-du-rhône. Här finns ingen fatkaraktär, det är ett mycket "rent" vin med söt, slank, koncentrerad rödfrukt. Inga rostade ekfatstoner komplicerar bilden. Vi kommer att tänka på samtal vi haft med folk i södra rhône: ny ek är ingen del av vår tradition, det är för turister och amerikanska konsumenter som efterfrågar sånt. Till antipasti, men framför allt till kvällens typ av mat, visar sig det här vara ett perfekt vin. Det har precis vad som krävs i sammanhanget. Möjligen kan man fråga sig varför det ska behöva kosta över 140 kronor. Men i den franska jämförelsen levererar vinet frukt av en kvalitet någonstans mellan fin côtes-du-rhône och lätt châteauneuf. Alltså, godkänt till prislappen...

2005 Serrata Belguardo är en del av en liknande expansion, i regi av Marchesi Mazzei. Stockarna bär 80 % sangiovese och 20% alicante, med ungefär samma plantering som föregående vin (6600 stockar per hektar). När det kommer till vinifikation och uppfostran skiljer sig vinerna åt. Jäsningstiden är längre, 14-16 dagar. Här regerar små, rostade franska och amerikanska ekfat, där vinet vilade i ett år. Den resulterande alkoholhalten är lite högre, 13,6%.

Färgen är mörk och djupt rubinröd. Doften är komplex och domineras av rostad fatkaraktär med tobak, kaffe, stall och underliggande körsbär. Smaken är rejäl, med sura körsbär, bittermandel, mörk choklad, balanserade tanniner och lite ekbeska. Lång eftersmak med lite uttorkande drag av kanelstång. Smaken utvecklas efter hand med associationer till koncentrerad svartvinbärssaft och en smula vanilj. Den mer ambitiösa stilen gör att det här vinet ger intryck av att vara lite dyrare. Rekommenderas särskilt för vänner av rostade fat. Borde integreras bättre med ett par års lagring, men har nog inte den riktiga strukturen för en längre framtid. Bra vin som dricks bäst väl luftat, till en grillad biff.

2005 Poggio al Tufo Rompicollo Toscana Maremma IGT (Tommasi, San Pietro in Cariano, Veneto)

2005 Serrata Belguardo Toscana Maremma IGT (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti)

Gripsholms Värdshus


Vi drar till Gripsholm för att fira farmor som fyller 70. Vad som finns i glaset är alltså inte helt i fokus för vår uppmärksamhet. Gripsholms Värdshus, med sina anor från 1609, framtonar som en rojalistisk gräddbakelse komplett med kungaporträtt och allt. Efter en promenad på byn är det dags att pröva aptiten med afternoon tea. Vi kastar alla GI-korrekta funderingar överbord och äntrar ett smärre fartyg fullt av fyllda snittar, munsbitar av otaliga bakverk, rabarbercheesecake, suveräna scones, clotted cream, lemon curd, hemgjord hallonsylt, engelska hårdostar, smoothie, frukt, dussintals teer, you name it! Snart sitter vi i våra bekväma fåtöljer och jäser av välmåga. Interiören ger ett insuttet intryck - men vid närmare studium inser man att det mesta är rätt nyligen fixat, med avsikt att ge ett gammalt intryck! Hur som helst - enbart tebufféns överdåd är värt en resa.

Några timmar senare, efter en aptitretande långpromenad och ett glas NV Pol Roger är det dags att ta plats vid middagsbordet. Värdshuset har tydligtvis jobbat på skön belysning och dämpad akustik i matsalen. När man väl sitter i de höga, stoppade länstolarna med karm sprider sig en behaglig förväntan. Vi har löst biljett till kvällens fyrarätters, med vidhängande vinpaket. Det första glaset vitt serveras snart, det är en ren catarratto från sicilien, 2006 Terre di Ginestra från Calatrasi. Färgen är gul, med gröna reflexer. Doften ger honung, nektariner och skvallrar om ekfat (nötter, smör, vanilj). Smaken är sötfruktig och smakrik med toner av småkakor och någon bitterhet, kanske från eken. Mer vinmakeri än terroir, fast ändå välgjort och gott.

Som amuse bouche bjuds en frimärksstor ankleverterrine på mörkt tyskt dinkelbröd, med ett pytteblad lila basilika och en droppe söt balsamico. Det hembakade brödet (gott men aningen degigt) kommer in i samma veva, i sällskap av tapenade, färskost, smör och olivolja. Förrätten utgörs av parmaskinka i rullar med getost och basilika. Den ackompanjeras av niçeoise-oliver, ruccola, tomatvinägrett och rostade pinjenötter. Det blir rätt mycket av salta smaken som helhet och den mer än antydda sötman i vinet funkar därför riktigt bra.

Glas nummer två serveras, det är en pinot gris från Schlumberger, 2004 Pinot Gris Les Princes Abbés. I glaset är vinet gult med kopparröda reflexer. Doften har tydlig karaktär av jordmånen med mineraler och grusdamm. Honungstoner och emserpastiller. Vi smakar... mmm. en mycket god, intensiv pinot gris. Sötfruktig, något eldig och riktigt lång. Borde funka strålande till rödkittost. Huvudrätten kommer in: stekt mälargösfilé med spenat- och nässeltimbal, färsk potatis, grön sparris och grovkornig senapsgräddsky. Gösfilén är vänd i mjöl och smakar fint till vinet.
Portionen är faktiskt alldeles för stor - det är synd, och det känns som en eftergift för en folklig önskan om att "bli mätt".

Ostarna serveras i vinkällaren som är belägen nere i medeltidsvalvet (det känns lite fejkat, men är visst alldeles äkta - komplett med kalla spöken och allt). Innanför glasväggar stoltserar troféviner i stil med Château Petrus. Det är fyra mogna ostar i stora kuber: en brietyp, en fårost, en rödkittare, en grönmögelost. Vi beställer ett glas fruktig, sydafrikansk shiraz: 2005 Backsberg The Pumphouse. Glaset är förstås mörkt blårött. Doften är direkt, primär shiraz med mörk sötfrukt, krydda och örter. Smaken är sötfruktigt generös med typiska körsbär och björnbär, rak, okomplicerad, intensiv, skalbitter och alkoholdriven med folklig fjäskvanilj. Ett lite endimensionellt och opersonligt vin. Vi skulle förstås beställt ytterligare ett glas av 2004 Les Princes Abbés. Det hade suttit perfekt till ostarna.

Till chokladterrinen serveras en 2003 Bodegas Castaño Dulce Monastrell. Spanjoren överraskar oss med sin supermoderna och renfruktiga stil. Mörkt vinröd med blåton. Doft av cassis, björnbär, Solero Mörka Bär och lite örter. Smaken bjuder på koncentrerad svartvinbärssaftighet med modern, ren fatkaraktär och kryddighet. Inte direkt vinöst, men ändå läckert och lämpligt till efterrättens mättade chokladsmaker.

Efter en god natts sömn i pösiga men ändå lite stumma Hästensängar är det dags att hugga in på frukosten, som håller samma klass som tebordet. En långpromenad senare, bland rådjur och ekar i strålande vårsol, rullar bilen hemåt igen...

MENY:

Parmaskinka med getost och basilika, serverad med niçeoise-oliver, ruccola, tomatvinägrett och rostade pinjenötter.

Stekt mälargösfilé med spenat- och nässeltimbal, färsk potatis, grön sparris och grovkornig senapsgräddsky.

Utvalda ostar från Jürss mejeri i Flen.

Chokladterrin med apelsinsorbet och varma körsbär.


2006 Terre di Ginestra Catarratto (Calatrasi, Sicilia)

2004 Les Princes Abbées Pinot Gris (Domaines Schlumberger, Alsace)

2005 Backsberg The Pumphouse Shiraz (Backsberg Estate, Paarl)

2003 Dulce Monastrell (Bodegas Castaño, Spanien)

fredag, mars 14, 2008

Bordeaux 1999: Ch Durfort-Vivens vs. Ch Batailley


I marssläppet uppenbarade sig en chans att jämföra hyfsat mogen bordeaux från samma år, 1999. Dessutom viner vi tidigare uppskattat. Klart att vi nappade...

1999 Château Durfort-Vivens är medelmörkt, granatrött åt tegelhållet. Doften bjuder först på järn, lagerblad och köttiga toner. Nästa sensation är frisk mintighet eller eucalyptus. Därefter tjära, tobak, lakrits och hostmedicin. Smaken är frisk, mintig, stram och sirlig. Fin smak i lättare stil, med en påtaglig intensitet En viss kraft av korinter, rotfrukt, apotekslakrits och hostmedicin mynnar ut i en ganska lång eftersmak. Bra! 66% cabernet sauvignon, 23% merlot och 11% cabernet franc.

1999 Château Batailley är aningen ljusare, mer orange i kanterna. Direkt ur flaskan doftar det kork! Hjälp, vi har bara en flaska hemma, och vill verkligen jämföra ikväll. Vi häller upp - och det doftar simhall under dekanteringen. Det ser onekligen beckmörkt ut just nu. Fem minuter senare är vi överens om att vinet absolut inte är korkskadat. Doften ger nu lagerblad, nedtonade svarta vinbär och cederträ med en aning stall. Efterhand kommer lite rök, och vinets doft utvecklas hela tiden till det bättre. Smaken är örtig, mjuk, mycket torr, lite fruktfattig och en aning gles i mitten - men god! Till slut får vi ändå något som liknar hyfsad längd. Inte så dumt alls, nästan ikapp... 70% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot, 3% Cabernet Franc and 2% Petit Verdot.

Vi dricker vinerna till konservativt hemgjorda köttbullar med gräddsås. Det är mat som gjord för mogen bordeaux. Såsen möter upp vinerna, som i sin tur växer i rollen som matviner. Det här är trevliga, hyfsat mogna mellanårsviner för bakåtsträvande bordeauxälskare. Det händer mycket i båda glasen under ett par timmar, de blir mjukare och mer harmoniska. Vi lyckas förväxla karafferna och hamnar i en ofrivillig blindprovning. Trots stora likheter mellan vinerna är saken klar, skillnaderna är ändå etablerade och tydliga. 1999 Château Durfort-Vivens har sin tilltufsade andracrustatus att försvara, och vinner både provningen och matmatchen på bättre, lite fränt lakritstonad intensitet.

Nu återstår bara mogen brie-testet. Inte oväntat möter 1999 Château Durfort-Vivens upp bättre, och vinner även denna delgren...

1999 Château Batailley Pauillac 5ème Cru Classé

1999 Château Durfort-Vivens Margaux 2ème Cru Classé

torsdag, mars 13, 2008

2004 Dominio de Tares BembiBre


Det är inte ofta vi korkar upp spanska viner här hemma, men efter kvällens intressanta smakprov får vi mersmak. Varken druvan eller området är ens det minsta bekanta för oss. Vi laddar upp med vitlöksgnuggade lammkotletter stekta i gåsflott, bönsallad, belugalinser, haricots verts och insalata caprese. Vinet borde landa rätt. Vi vill bli överraskade ikväll...

2004 BembiBre är gjort på druvan mencia - första gången för oss. Bara det är spännande nog. Vinets färg är tät och mörkt blåröd. Doften är intressant, med skogsbär, parfymig viol, någon ton av mörka russin och en skönt djurisk inramning av tjära, korv, vitpeppar och bondgård. Smaken är varm, rund, djup, med mustig fatkaktär. Riktigt gott och en smula rustikt! Lite lägre syra och en aning eldighet (14%), väl infattad i helheten. S invänder lite mot den lägre syran, men det man förlorar i spets får man istället igen i smakrikedom. Vi kan ju inte området alls, utan kommer istället att tänka på syrahdruvan, mer specifikt på någon mindre, bonnigare producent, ett varmare år, från ett riktigt bra läge i norra rhônedalen, och med den mustighet och rondör som kommer när syrahvin börjar mogna.

Men Dominio de Tares är förstås inte någon vinbonde i rhône - utan en modernistisk, framåtsträvande företrädare för den nya vågen i nordvästra Spanien. Menciadruvorna kommer från 80-100 år gamla stockar. Vinet jäste i 25 dagar med daglig battonage och fick sedan en utdragen malolaktisk jäsning (65 dagar) sur lie på fat av missouriek. Slutligen lagrades vinet i 15 månader på nya medium- och hårdrostade franska ekfat. WS parkerar på 91-94p de senaste fyra åren. (91p till 2004). WA tar det lite lugnare med 89p. Låter inte så tokigt, eller hur? Famla efter blindskriften och hitta ett kanonbra vin!

2004 Bem bi Bre (Dominio de Tares, San Román de Bembibre, Bierzo Alto, Castilla y Leon)

2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs


En enda klunk till apéritif - och saken är klar. Detta är en storslagen, om än purung, frankenriesling. Lump betyder skräp, och det är precis motsatsen till vad vi har i glaset. Massor av skräp i form av grus och jord lär dock behöva skyfflas upp årligen i denna tvärbranta vingård, efter vintersäsongens regn.

2006 Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs är vårt första smakprov från producenten Horst Sauer. Färgen är fin, mellan ljust guld och silvervit. Vi får en ljuvligt söt doft, rik på honung, guläpplig frukt, vita blommor, mineraler och nässligt örtiga, lätt aromatiska övertoner. Smaken är frisk, spritsig och supergod med hög syra, verkligt intensiv frukt med drag av ananas, ungt aromatiska toner, en slick piggelin och en rejält lång eftersmak med liten, aptitlig bitterhet. Smaken av frisk isglass minglar kvar i munnen ett bra tag efteråt. En härlig apéritif redan idag - men framför allt massor av potential för framtiden. Missa inte detta utmärkta rieslingvin.

ps. Johan P har smakar flera intressanta viner på sista tiden, inte minst detta. En extra eloge för det uthålliga projektet med matrecept till vinerna.

2006 Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs (Horst Sauer, Franken)

måndag, mars 10, 2008

2004 Ridge Santa Cruz Mountains


Förra året föll vi första gången för ett vin från Ridge Vineyards. Det var 2004 Geyserville. Efter att ha lyckats förhålla oss svala till (förmodligen) både bättre och tätare årgångar på två Vinordicmässor, var det mellanåret 2004 som till slut fick oss på fall. Kanske för att vi inte ett ögonblick kunde anklaga vinet för att vara syltigt, sött och "typisk amerikansk zinfandel"... Det vi hittade var schysst balans och finess. Den här gången är invändningarna av motsatt slag, i motsats till våra gamla eurocentriska fördomar - det här smakar mest som ett svalt år från svala lägen...

2004 Ridge Santa Cruz Mountains har en ganska läcker doft av McDonalds blåbärspaj med vaniljkräm, Solero Röda Bär, vinbärssaft och bittermandel från faten. Efterhand kommer gott om uppstramande övertoner av örter, jord och ett par vackra blommor på toppen. Smaken är god - men också förvånansvärt stram och knuten. Uppfriskande vinbärssaftig med lite bärig kärvhet. Rätt gles, saknar större intensitet och koncentration. Ändå finns en aning längd i eftersmaken. Det är ett hyggligt vin, tycker vi, men ingen upplevelse. Nolltrean smakade bättre i vår mun, men framförallt 2004 Ridge Geyserville, som var det vi blev verkligt charmade av för ett drygt år sedan. Det känns inte som att det här vinet går mot en lysande framtid, men vi kanske har fel. Detta är inte vår hemmaplan. Vad säger ni, alla Ridgefreaks?

51% cabernet sauvignon, 47% merlot, 1% cabernet franc, 1% petit verdot. 13% alkohol.

2004 Ridge Santa Cruz Mountains (Ridge Vineyards, Cupertino, California)

2003 Domaine de la Grange des Pères


I Peter Mayles läsalättbok "A Good Year" (någon som sett filmen med Russell Crowe?) finns ett underhållande sidospår om ett kultvin från bordeaux, ett svindyrt, okänt garagevin som efterhand visar sig härröra från en gynnad jordplätt i Lubéron. De psykologiska mekanismerna, hemlighetsmakeriet och de hejdlöst trissade priserna beskrivs på ett sätt som påminner om kejsarens nya kläder.

Ett vin som också fått kultstatus är La Grange des Pères. Efter att Parker hyllat några tidiga nittiotalsårgångar har det tuffat på fint. När priset väl gått upp, så stannar det där, och vinsamlare överallt springer benen av sig år efter år. Här har vi ett lantvin från Hérault mitt i Languedoc, som parkerat sig på den imponerande prisnivån 442 kr. Nyligen sänkte SB priset till 349 kr. Hmm, vad är egentligen fatt? Vi har inte smakat vinet tidigare, men blir nyfikna efter ett par samstämmiga rekommendationer...

2003 Domaine de la Grange des Pères har en påtagligt ljus, klart varmröd färg som ser tunn ut i kanterna. Doften är örtig och god med tobak och stall, vitpeppar och bonnig mèrde. Stickig skogsbärsfrukt samsas med brända toner av bakelit. Smaken är egentligen också god - men därtill riktigt vass och kantig i munkänslan med hårda tanniner märkta av det heta året. Eftersmaken är lite tunn och alkoholen sitter kvar som en halsbränna (ändå bara 13,5% enligt etiketten). Ett rustikt, lite busigt vin - inte alls särskilt sofistikerat. Allt gott och väl, det är inte särskilt ovanligt i Languedoc. Vinet funkar bra till en sydfransk korvgryta.

Nu kommer vi till priset, den huvudsakliga invändningen. S: säg inte att det kostar mer än 160-180 kr! T: måste tyvärr säga att så inte är fallet. Detta är ett kultvin, eftertraktat i hela världen. S: helt obegripligt, det är inte ens i närheten av den kvalitetsnivån. Vad vi har i glaset är faktiskt rena bondfångeriet! S dundrar vidare, nu på högvarv: tänk på alla urskickliga rieslingproducenter på familjenivå som framställer eleganta och hantverksmässiga viner till helt andra priser. Ja vi tänker, vi tänker, men inte på just riesling, och kommer på att Léon Barral faktiskt gör ganska likartade viner med bättre balans, som dessutom finns att köpa just nu. De heter 2004 Leon Barral Faugères Jadis och 2004 Leon Barral Faugères Valinière. Satsa på dem istället...

ps. 20% cabernet sauvignon, resten syrah och mourvèdre. Drick medan frukten är intakt. Mer om Grange des Pères går att läsa här. En fransk entusiast hyllar egendomen men hoppade klokt nog över 2003. Läs också en svenskspråkig hyllning från en Vin- och bloggamatör! "Bettane Dessauve eller La Revue de Vin France's vinguider har inte ens lyckats få tag på flaskor för att recensera vinet." Så praktiskt...

ps. Vad tyckte Frankofilen?

2003 Domaine de la Grange des Pères (Laurent Vaillé, Aniane, Hérault)

lördag, mars 08, 2008

2001 Le Pauillac de Pichon Comtesse de Lalande


Vi smakar på ett hemligt tredjevin - så pass hemligt att producenten valt att avstå från att överhuvudtaget figurera på etiketten mer än på detta vis: "Mise en bouteille à la propriété par PLL". Varför, kan man fråga sig. Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande är ju en av de stora, anrika aktörerna i Pauillac, en super-second , och borde väl rimligtvis använda detta i försäljningen även av tredjevinet. Men man har ju sitt renommé att vårda, och etiketten blinkar ändå tydligt till de invigda. Lite fånigt tycks det hela ändå, konsumenterna är nog kloka nog att förstå att konceptet med enklare cuvéer av de unga vinstockarna inte påverkar förstavinets rykte till det sämre, tvärtom. Här handlar det också om inköpta druvor, vilket möjligen kan förklara strategin. Nu är ju det här med inköpta druvor inget problem om man tittar på bourgogne, där det ibland kan vara riktigt svårt att bena ut skillnaden mellan den egna produktionen och négociantverksamheten. Vi har dock svårt att se att det är någon skam att producera ett enklare vin - om prislappen är anständig. Man skäms i alla fall inte mer än att man kallar vinet "Grand Vin de Bordeaux" - men, å andra sidan, vem gör inte det i Bordeaux! Också det lite fånigt... kunde man åtminstone inte spara den benämningen till Le Grand Vin? Jaja, vi dricker hur som helst gärna en billigare, lättare medelfyllig bordeaux med måttlig ambitionsnivå...

2001 Pauillac har en typisk, sympatisk pauillacdoft med ceder, lagerblad, svarta vinbär, svettiga toner, smörkola och lakrits. Lite insmickrande, direkt och frestande. Smaken är förvånansvärt sötfruktig, saftig, lite kryddig och läskande. Lättsamt och lättdrucket med hygglig bordeauxkaraktär och början till mognad. Ett trevligt vin i lättare stil med lite gles fruktighet och riktigt bra drickbarhet - inte det minsta märkvärdigt, men ändå klart sympatiskt. Känns lite som en betydligt mer seriös flaskvariant av saliga Lynch Box, i dess första och bästa tappning. Prisvärdet kan förstås som vanligt diskuteras när det gäller bordeaux, men vi gillar stilen och kan absolut tänka oss ett par flaskor till. Fram med en bit mild brie, eller kanske allra bäst: drick vinet helt utan tilltugg! 50% cabernet sauvignon, 50% merlot.

ps. Läs också Konjärens intryck.

2001 Pauillac (Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, Pauillac, Bordeaux)

2003 Le Cigare Volant


Le Cigare Volant är ett vin vi slagit lovar kring under lång tid, ända tills ikväll utan att smaka. Producenten Randall Grahm är vid det här laget helt legendarisk, inte minst för sin fascination av och kärlek till sydfranska och italienska viner. Vinet lanserades redan 1984 och fick sitt geniala namn av en ganska bisarr paragraf hos appellationen Châteauneuf-du-Pape, där flygande tefat förbjöds att överflyga och landa i vingårdarna. Paragrafen skrevs antagligen ungefär samtidigt som Ed Wood hade premiär på sitt magnum opus "Plan 9 from Outer Space". Det borde alltså vara något för S, teamets mest uttalade älskare av sci-fi. Vi smakar vinet över flera kvällar, så att vinet får utvecklas med luften...

2003 Le Cigare Volant har en mogen, utvecklad doft av malaco salta fiskar, brända toner av farin, mogen skogsbärsfrukt, russin, funk, stall, djur, jord och lagrade hårdostar.

Smaken är lite gles och spretig den första kvällen, ändå utvecklad och mogen, smarrigt sötfruktig med spretande små tanniner, funk och hemgjord feeling. Rätt skönt och busigt. Mer trevligt än jättebra. Efter tre dagar i öppen flaska har spretigheterna och buset försvunnit. Smaken är nu riktigt god, utvecklad och väl sammanhållen, med bra syra, mustigt sötfruktig karaktär med inslag av mogen hårdost och balsamiska toner som ger en sydfransk, snudd på moget italiensk känsla. En verkligt positiv överraskning för oss - mycket drickbart, mjukt och behagfullt vin i europeisk stil. Ingen riktig högpoängare, men vinet levererar gott om drinking pleasure. Musarälskare bör gilla stilen. Tummen upp, vi dricker gärna det här vinet igen. 35% mourvédre, 32% syrah, 26% grenache och 7% cinsault.

2003 Le Cigare Volant (Bonny Doon Vineyards, California)

2005 Paitin Barbera d'Alba Campolive


Lördagskvällens mat är otvivelaktigt italiensk i smakerna. Kalventrecôterna panerades i mjöl, stektes i olivolja och bräserade därefter i noilly prat, vitvinsvinäger, hackad vitlök och bladpersilja. Därtill en klassisk risotto, som fått rikligt tillskott av parmesan, och haricots verts. Rena, härliga smaker, riktigt god mat. Vi möter upp med nya årgången av Paitins Barbera.

2005 Barbera d'Alba Campolive är mörk och tät i färgen. Här finns en tydligt träig karaktär av ny ekplanka och extraherad körsbärsfrukt (med hjälp av moderna rotofermenters). Marsipan, kola och Old Holborn piptobak.

Smaken är stram, god, intensiv, ganska fyllig och fortfarande knuten. Bra, höga syror, sura körsbär och en väl tydlig smak och strävhet av ekträ. Jämfört med Elio Altares dolcetto har vinet en tätare, fylligare och längre smak som fortfarande är i yngsta laget. Tydliga ambitioner finns, men de infrias inte än. Vinet smakar bra till mat - men utlöser inga riktiga ovationer av lycka. Det bör lagras ett år eller två, inte minst på på grund av träsmaken - men vi köper ingen biljett till det tåget.

2005 Campolive Barbera d'Alba Superiore (Pasquero-Elia, Azienda Agricola Paitin, Bricco di Neive, Piemonte)