måndag, juli 30, 2007

2003 Castello di Brolio


Ett kok körsbärssaft på mogna moreller från gården blev av idag. Så doftreferenserna är givna: morellkörsbär, bittermandel, körsbärskärna. Över alltihop svävar insmickrande vanilj, snudd på varm knäck. Mörk choklad, steniga mineraler och en anstrykning av järn kompletteras efter en timme av en smula stall. Smaken är len, harmonisk, snabbmognad, ändå ungdomlig, sötfruktig med mjuka tanniner och lite bränd värme. Det här är utan tvekan den mest lättillgängliga versionen av Castello di Brolio som hittills gjorts, omedelbart drickbar (årgång 2000 hade liknande drag). Till ost efter maten sjunger vinet fint med en timmes tid i karaffen. Några magnumbuteljer finns på hyllorna för den som vill dra ut på njutningen ett tag till. Annars är det beställning som gäller.

2003 Castello di Brolio (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

söndag, juli 29, 2007

1997 Lichtle Riesling Jubilé Vendange Tardive


Galiamelon till efterrätt? Den här senskördade rieslingen är ungefär samma sak i flytande form. Vi köpte den till bra pris (€12) på gården i Gueberschwihr för tre år sedan, och då var den så ung att det fanns en lätt sprits, enligt madame avsiktligt för bättre hållbarhet. Den feta, men inte så stora doften ger honung, jasmin och melon. En gnutta av spritsen på tungspetsen finns kvar. Smaken är aromatisk, inte alltför koncentrerad, ungefär halvtorr, med syrorna i lägsta laget, nästan som gewurztraminer. På pricken lik en övermogen galiamelon. Vi är inte helt sålda, och undrar lite över framtiden för den resterande flaskan, men det skulle nog passa bra med jordgubbar. Jubileet är gårdens 350-års som firades 1999.

1997 Riesling Jubilé Vendange Tardive (Fernand Lichtle et Fils, Gueberschwihr, Alsace)

1981 Domäne Wachau Riesling Kabinett


Kooperativet av fria vinodlare i Wachau förser emellanåt oss svenskar med häpnadsväckande rariteter från sina barockkällare. Att priserna på dessa klockrena lagringsviner är så låga är anmärkningsvärt - men det är bara att tacka och ta emot. Vinerna på riesling och grüner veltliner har en märklig förmåga att behålla livhanken och utvecklas med åren. Liksom vännen Holger hade vi väl också misstankar om att den blygsamma kabinettrieslingen hade framtiden bakom sig, så vi köpte, lite fegt, bara två.
Korkens topp är mörk och torr, mitten täcks av rödbrun mörja, men den nedre delen är helt intakt. Vinets färg i glaset är verkligen ett kapitel för sig: bärnstensfärgad, med nyans av mellanlagrad calvados. Difference Mature-glasen är som gjorda för att fånga doften, som ger nötigt läckra oxidationstoner, kåda, örter, honung, torkad eller boken äppelfrukt, till och med stekta äpplen i smör med kanel och socker. Fina källar- och fattoner finns, inte direkt förknippade med petroleum. Syrorna är vitala och friska, smaken är nästan helt torr med god, lång eftersmak. Det visar sig vara ett ypperligt matvin. Vi äter torskrygg, vänd i mjöl och stekt i olivolja (vinet passar riktigt fint med den stekta ytan) ljummen sallad på Le Puy-linser, tomat, gurka, rödlök, bladpersilja, färsk timjan och senapsvinägrett. Slutligen visar sig vinet vara mycket gott till mascarpone/gorgonzola.
Vi pratar lite om olika syn på oxidativa mognadsinslag i vin: S är något mer skeptisk (dock svårartad petroleumfanatiker), T är mer uppskattande (just nu pratar vi om champagne, jura och bourgogne, men också gammal riesling). Vi enas ändå om att det här vinet ger en stor, läcker och underhållande upplevelse av mognad, oavsett exakt hur mitt i prick den träffar. En flaska kvar!

1981 Riesling Kabinett Domäne Wachau (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau, Österrike)

lördag, juli 28, 2007

2001 Sarget de Gruaud Larose


Till mogen brie och en bra film dricker vi det välbyggda andravinet från Château Gruaud Larose igen. Efter ung sydafrikansk cabernet känns det ändå lite grann som att komma hem. Det har märkbart hänt en hel del sen vi köpte lådan för snart ett år sedan. Den har fått stå kvar och skräpa här i lägenheten, och därför har väl mognaden avancerat lite fortare. Nu är det bara att dra korken, karaffera, dricka och njuta. Doften är mindre massiv, mer öppen, ikväll ges särskilt: stall, järn, jord, persika (!), mynta, oregano, aloe vera. Smaken har blivit riktigt harmonisk, mer toner av plommon än av svarta vinbär, de från början något tuffa tanninerna är nu klart mjukare. Kraft och koncentration finns det däremot riktigt gott om. Drickbarheten och känslan i munnen är skön, eftersmaken behaglig och lång. Mycket bordeaux för slantarna, resterande flaskor lär utvecklas fint ännu ett tag.

2001 Sarget de Gruaud Larose (Château Gruaud Larose, Saint-Julien/Beychevelle, Bordeaux)

2004 Thelema Cabernet Sauvignon


Maten gör ofta vinet, det kan man nog säga utan överdrift. Vi lagar älgköttbullar med mycket vitpeppar, gräddsås med lingonvinäger, tawny, enbär och lingonsylt. Som tillbehör bräserad fänkål, haricots verts och lite färskpotatis. Det är ingen vild gissning att 2004 Thelema Cabernet Sauvignon kommer att trivas i sådant sällskap. Det här är vårt bästa smakprov hittills, tiden och maten verkar jobba för detta vin. Färgen är mörk, blåröd i karaffen - men något brunröd i glasets kant. Doften ger rök, ceder, karamell och rostade fat. Svarta vinbär, plommon och lingonkokta päron. Den självklara vaniljen dyker upp här någonstans. Slutligen hittar vi också lite gräs och en del grön paprika, som fungerar bra i helheten om man inte störs av sådana inslag. Smaken är god, läskande och balanserad (13,5%, riktigt bra för en sydafrikan). Mycket smak i mitten, och helt ok längd i slutet. Köttbullarnas vitpeppar betonas av vinet. Intrycken spretar fortfarande lite åt olika håll, så vi provar med kortare lagring för att se om en mer integrerad upplevelse finns runt hörnet. Några enstaka flaskor dröjer sig fortfarande kvar här och var i landet...

2004 Thelema Cabernet Sauvignon (Thelema Vineyards, Helshoogte, Stellenbosch, Sydafrika)

fredag, juli 27, 2007

1997 vs 1999 Castello di Fonterutoli


Årgång 1997 av Castello di Fonterutoli är en av de intressantare och skakigare lagringshistorier vi varit med om. I begynnelsen (september 2000) fanns arton flaskor av ett mycket direkt och kraftfullt vin, om än lite endimensionellt vid den tiden: massor av extraherad sangiovesefrukt och nyrostad ekplanka. Däremellan har diverse underliga, emellanåt både stumma och rätt osmickrande faser passerats. Rekommendationer om kort lagring från proffs som Wine Spectators James Suckling eller Grappes Johan Magnusson har inte alls visat sig stämma. Olyckskorparnas kraxande om ohjälplig utförsbacke tycks också komma på skam, trots allt. 1997 Castello di Fonterutoli har istället, något oväntat, visat sig vara en "Röttorp" (för längre lagring.) Nu, tio år efter skörden, tycks historien om fågel fenix äntligen ha nått ett överraskande och lyckligt slut - vinet är helt moget. Doften är öppen och portvinslik, ger generöst av plommon, russin, bränt socker, fikon och mjuka kryddor som nejlika, kanel och ingefära. Smaken är sammetslen, mjukt viskös med helt nersmälta garvsyror och en lång god eftersmak med samma drag som doften. Ingen överflödig alkohol märks av. Till en ostbricka under livligt samtal med deltidskräklingen L blir vinet rena sybaritiska njutningen.
Nu måste vi ju bara få reda på hur stor skillnaden egentligen är mot årgång 1999 - som vi gav ett ljummet omdöme sist vi provade, då vi tyckte den hade alltför framträdande träsmak. Vi häller upp. Doften är klart mer knuten och sluten. En inslag av hästskit som vi inte fann i 97an dyker upp här, tillsammans med mer betoning på bittermandel, sötlakrits och lite vassa sura körsbär i doften. Smaken har fortfarande mer av åtstramande garvsyror och ekig strävhet. Vinet känns tuffare och kantigare på det hela taget, och påminner faktiskt om upplevelser från 97ans svårare faser. Slutsatsen blir: det är nog bara att ge sig till tåls. Vi gissar att det yngre vinet om två-tre år kan nå fram till liknande harmoni som det äldre - om bara eken ger med sig...

1997 Castello di Fonterutoli (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

1999 Castello di Fonterutoli (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

torsdag, juli 26, 2007

2000 Château Monbrison


Monbrison är en cru bourgeois utanför byn Arsac i Margaux, på runda tjugotalet hektar, planterade med hälften cabernet sauvignon, 30% merlot, 15% cab franc och 5% petit verdot. Vinmakare till kvällens flaska är Jean-Luc Vonderheyden, som förvandlade Monbrison från en medelmåttig cru bourgeois till ett slott som emellanåt är jämförbart med 3e-4e cru. Superlågt skördeuttag och mer av nya ekfat var nyckelorden. Jean-Luc dog sorgligt nog redan som 35-åring och efterträddes av sin bror Laurent, som fortsätter på den inslagna vägen. Vill man göra fynd i Bordeaux, så är Monbrison ett av dem. Årgång 2000 var ett stort genombrott, 2004 var mer än lyckad och 2005 den bästa någonsin, enligt rapporterna.
Vi korkar upp och karafferar vinet, passar samtidigt på att stoppa nosen djupt i både flaskhals och karaff. Médocdoften är ovanligt läcker och fin, präglad av framträdande järn och mineral, stall och jord, lagerblad och dragon, cassis och hallon, slutligen en air av vanilj. Intensiv och omedelbart givande! Smaken är mycket god och komplett - väl sammanhållen, mer än medelfyllig, med ungdomlig kraft, början till mognad, rejäl mittsmak och ordentlig längd. Vi är tvungna att dubbelkolla etiketten, och jodå, vinet håller faktiskt bara 12,5% - rätt imponerande! Frukten har djup, koncentration och rondör, men är ändå subtil och infattad i helheten. Eken är rätt påtaglig med cederträ och lakrits, men ack så snyggt inarbetad i vinet... Detta är helt enkelt den bästa bordeaux vi druckit på ett långt tag. Den är drickfärdig nu, och kommer att bli ännu bättre med tiden. En brie blev passande sällskap. Det ska bli härligt att tulla på den här lådan under de kommande fem-sex åren.

2000 Château Monbrison Margaux Cru Bourgeois, (Mme Davis et ses Fils, Arsac, Gironde, Bordeaux)

söndag, juli 22, 2007

Krakas Krog, Kräklingbo


Efter två riktigt fina soldagar ute i söderhavet vid Sjaustru är det äntligen dags att prova Kräklingbos gourmetiska dragplåster - Krakas Krog. Upplägget är perfekt för oss, eftersom krögaren Ulrika Karlsson dessutom är sommelier, vinskribent och lektor vid Grythyttans mat- och vinutbildning. Vinlistan har trevlig tonvikt på Frankrike, där inte minst ett antal mogna bourgogner till rimliga priser verkar som en magnet på oss. Vi tar plats i matsalen, inredd med fint sinne för ren form, helt i vitt med mörkbetsade golvtiljor. Ikväll finns tre olika glasvisa champagner att välja på: Alfred Gratien, Billecart-Salmon och Alexandre Bonnet Rosé. S gillar den fylliga pinotdominerade stilen, så valet faller på NV Alfred Gratien Brut Classique. Färgen är ljust guldgul med aningen röda reflexer. Doften nästan boket rödäpplig med bra mineralitet. Smaken matig, fyllig, äpplig, ännu ung i avslutningen och lite hård i moussen (visp, visp med smörkniven!). Mycket gott... Ett potatischip med huvet på skaft blir tilltugg. En liten ammis kommer i form av kalixlöjrom med sås på curry och pasternacka, toppad av små brödkrutonger. Humöret stiger!

Man kollar först upp hur pass frankofila våra vinpreferenser är, och sen kliver vi ombord på kvällens överraskningsmeny. Och surpriser bjuds omgående: 2004 Domaine Cauhapé Sève d'Automne är vårt första smakprov någonsin från Jurançon. Ulrika berättar att hon gärna lastar väskan full med senskördade godsaker när hon är i området, men kvällens vin går faktiskt att beställa här hemma. Druvorna är petit och gros manseng. Doften är rökig, lite kryddig, fet, med bivax och aningen unkna, dock inte oangenäma, fatiga drag. Stor, kraftfull, lång, något eksträv smak. Ett ganska häftigt vin, lagrat på stora ekliggare. Därefter kommer den högklassiga trion hembakta bröd, gjorda på dinkel från Laban. En knotig liten pumpernickel har helkorn och smak av anis, nykärnat smör passar fint. De vedugnsgräddade småbröden är smaksatta med fänkål. Och det ljusaste brödet kommer fint överens med den spanska olivoljan. En första förrätt blir marinerad råbiff från lokala Ejmunds Kött, med avrugakaviar, krutonger, purjolöksring, pepparrot, gurka, ängssyra och blandad sallat. Mums!

Albert Mann's 2003 Pinot Auxerrois Vieilles Vignes serveras i de bukiga orreforsglasen Difference Mature för att maxa den expressiva doftupplevelsen, som liksom hos föregående vin bjuder på fetma med honungsmelon, ylle och bivax. Smaken är nästan oljig och aromatisk med måttlig syra, präglad av den varma årgången. Hänger kvar bra i munnen. Som andra förrätt äter vi halstrad pilgrimsmussla med isop och enkelpanerad piggvar med kalixlöjrom på en sås av närodlad kräklingbokräfta. Därtill potatiskroketter, ramslökpuré och, rätt otippat, en syltad rödbeta. Vi är inte helt överens om huruvida den faller ur bilden eller ej. Hur som helst är anrättningen delikat..

Vårt eget vinval i kväll är 1994 Chambolle-Musigny 1er Cru Les Cras från Dominique Laurent. Ulrika berättar om det fyndiga partiet bourgogner hon köpte hos V&S för ett antal år sedan, och om kunden som återkommer för att sänka butelj efter butelj. Så vår flaska är tyvärr den sista av detta vin. Efter försiktig dekantering börjar vinet vid källartemperatur. Ljust tegelröd färg. Wow, vilken doft! Vidöppen, generös mognad: stall, brie, tryffel, höstskog, mineral, salvia, tomatblad och nypon. Rik komplexitet i både doft och smak, ett vin att njuta i fulla drag. Smaken har livlig syra, nästan lite frizz till en början, bra attack och härlig, balanserad och givande munkänsla med samma perfekt mogna drag som doften, plus ett inslag av tomatpuré. En klockren bourgogneupplevelse! Som genom en försyn består huvudrätten av rosastekt ankbröst, med rödvins- och balsamicoreduktion och gräddstuvade cocoblanc-bönor. Kokta, kylda, stekta i smör, stuvade i grädde och vitvinsvinäger. Från Gutenviks grönsakshandel i Katthammarsvik, dagens skörd - till kockens inspiration och improvisation.

Som avdelare bjuds en sked blodapelsinsorbet, och innan osten håller vi rådslag med Ulrika. Två spanjorer från katalonien, varav en priorat, eller en aussie shiraz fullpackad med frukt? Vi slår till på fruktbomben 2005 Mitolo G.A.M. Shiraz. Shiraz, mörk och tät som rena extraktet i glaset. Doften handlar uteslutande om otroligt koncentrerad björnbärssylt, med rostade fat, vanilj, piptobak och örter. Smaken är extremt rik och mörksyltig, med en del sötma, kärnor och lite brännvin, och till slut en välgörande uppstramad avslutning med aning malört. Osten är vald till vinet, snabba improvisationer i köket således! Det blir hårdosten beaufort, rumstempererad, mogen och fantastiskt krämig, med rostade hackade hasselnötter och svartvinbärssylt som perfekt smakbrygga till det syltiga vinet. Allt landar rätt...

Efter detta återstår bara desserten. Men överraskningarnas tid är inte förbi. Först en mini-crème brûlée smaksatt med pistage. En association till björnklister får oss att undra om inte en bittermandel fanns med bland nötterna. Gott! Den uppfriskande, lättsamma finalen blir färska jordgubbar och rabarberstavar, i en fläderlag med rabarbergelé och mynta. Därtill kokosmos (grädde, gelatin, äggvita, socker och kokos) och gammeldags hård sirapskaka, inte olik bondkakor.

Summa summarum är det här svensk innovativ matlagning av mycket hög klass, delaktiga i den starka trenden av närproducerat och ekologiskt. Snabba improvisationer är en styrka i småskaligheten. Överraskningsmenyn lånar inslag från à la carte-menyn, men andra rätter är kan lika gärna styras av tillgången på råvaror. Det riktiga trumfkortet hos denna restaurang är dock spetskompetensen på vin, där Ulrika Karlsson kan spela på och leka med kundens preferenser utifrån en källare där åtskilliga enstaka flaskor finns utöver de listade. Slutligen en extra eloge för prissättningen på bättre flaskor, som visar vägen ut från många krogars cyniska vinpriser - ut mot en ljusare restaurangframtid där vi kan beställa fina, småskaliga, vällagrade viner till den goda maten - viner som rinner mellan fingrarna på vårt försäljningsmonopol. På återseende nästa sommar!

NV Alfred Gratien Brut Classique

2004 Domaine Cauhapé Sève d'Automne (Jurançon)

2003 Pinot Auxerrois Vieilles Vignes (Albert Mann, Alsace)

1994 Chambolle-Musigny 1er Cru Les Cras (Dominique Laurent, Bourgogne)

2005 Mitolo G.A.M. Shiraz (Mitolo Wines, McLaren Vale, Australia)

Gute Vingård, Hablingbo


"En vingård på Gotland - En sanndröm för livsnjutare". "Att skapa dessa produkter är som att måla eller skulptera" säger Lauri Pappinen på Gute Vin... Jo det låter, men vad hjälper det när vinet är en mardröm.

Vi beställer in tre 5 centiliters prover i vingårdens restaurang, som tillsammans med presentbutiken förmedlar en stark känsla av turistfälla. 2006 Kalk Vitt är gjort på druvan madelaine angevine. Färgen är mycket ljus. Upp stiger en riktigt otäck doft av myrr, kåda, rengöringsmedel med grandoft, samt diverse andra gröna toner. Vass, sur, ogin, något retsinalik smak. Utan konkurrens tar det hem titeln som årets mest motbjudande vin. Avgörande för prisutdelningen var det klockrent kemiska myrrmedlet. 2006 Rauk Rosé har färg lik jordgubbssaft. Druvorna är rondo och regent. Doften är något bättre än föregående: röda vinbär, tång, sjöbotten och slutligen, återigen, tydlig doft av myrr. Smaken är sur, besk och ogin. 2005 Lukase Reserv Röd är gjord på rondo lagrad på amerikansk ek. Vinet har en mörkt blåröd färg. Liten, mörksyltig, kemisk doft med bittermandel. Liten smak med framträdande kärnbeska i en riktigt ogin och svårsvald avslutning. Vi spottar.

Vinerna kostar mellan 198 och 347 kr i BS. Någon som blir sugen?

2006 Kalk Vitt (Gute Vingård, Hablingbo)

2006 Rauk Rosé (Gute Vingård, Hablingbo)

2005 Lukase Reserv Röd (Gute Vingård, Hablingbo)

fredag, juli 20, 2007

Wannborga Vin & Lamm



Den mest exotiska vingården måste vara den svenska. En mil norr om Borgholm, längs med riksväg 136, ligger gården Wannborga. Skylten Vin & Lamm får oss att glatt svänga vänster i pur nyfikenhet. Vi har hittills aldrig smakat ett svenskt vin, men nu är det alltså dags. Gården har specialiserat sig på ekologisk framställning av lammkött, ylle, vin och destillat av pressrester och druvor. Gårdsbutik finns förstås, och man serverar grillat lamm, lammcharkuterier - samt inte minst det egna vinet - både ute på den kringbyggda gården och inomhus. Vinodlingarna är planterade under de senaste fem åren och omfattar närmare tre hektar och 5000 stockar. Den glesa planteringen sägs vara nödvändig på våra nordliga breddgrader för att ge stockarna maximal solexponering. Stockarna binds upp högt på käppar för att ta vara på solstrålarna. Fortfarande befinner man sig på experimentstadiet, och laborerar med 40 olika druvsorter i den öländska kalkstensjorden. De flesta av dem har obskyra namn och är speciellt framtagna för svalt klimat, men man provar också kändisar som riesling, chardonnay, pinot noir och merlot. Sticklingarna kommer i flera fall från Nangijala Vingård i Klagshamn söder om Malmö, en producent som man nämner med stor respekt. Förra året gjorde man runt tusen liter vin, fördelat på fyra olika viner. Året innan endast tvåhundra liter. Snart ska man vara uppe i femtusen flaskor per år, en flaska per stock, som brukligt är. Det går framåt!

Vi provar gårdens fyra viner med lätt tilltugg av lufttorkat lamm, lammsalami och dinkelbröd. Ingrid Dahlberg sällskapar oss efter ett tag för ett samtal om föutsättningar och möjligheter för en svensk vingård. Hon har en hel del att berätta, energin är inte att ta miste på. 2006 Wannborga Det Vita är gjort på åtta olika druvor, huvudsakligen solaris, riesling och chardonnay. Färgen är ljust gul. Den goda doften påminner en aning om gewurztraminer: mandelblommig, fruktig med något inslag av päron. Positivt intryck! Smaken är helt torr, stram, något kärv och bitter, upplevs i munnen nästan eldig och har en förvånansvärt lång eftersmak. Inte så dumt, dock lite spretigt och otydligt i karaktären, doften är bättre än smaken. 2006 Wannborga Rosé är gjord på rondodruvan, och har en fin roséfärg, liknande jordgubbsaft. Men vi tycker att doften är rätt märklig, tydligt bränd, med inslag av fårfett, ylle, fnöske, terpentin och någon jordgubbe. Smaken är torr, renare och godare än doften. Ingrid själv gillar den skarpt. 2006 Wannborga Den Röda Primören är gjord på leon millot med inslag av rondo. Här hittar vi en ung, renfruktig doft som påminner om lätt cabernet sauvignon / cabernet franc / merlot - utan ek. God, ren smak, torr, något stram, inte tokigt alls. 2005 Wannborga Den Röda Riservan är gjord på rondo, lagrad på amerikanskt ekfat i knappt ett år. Det är ett förhållandevis kraftfullt vin, tätt blårött i glaset med doft av körsbär i likör, bittermandel, terpentin och gräs. Kryddig, givande, men något kort smak. Lite kantigt fortfarande, förhoppningsvis går eken in i vinet med tiden, men visst är det gott, och sitter nog riktigt bra till det grillade lammet. Samtliga viner uppges på etiketten som 12%, men vårt intryck (och producentens) är snarare 13%, åtminstone riservan och det vita.

Som helhetsintryck är vi överraskade att vinerna är så pass smakrika. Vi hade nog trott att surt och snipigt skulle vara nyckelorden. Men vinerna är förvånansvärt mjuka och drickbara, ändå med hälsosam syra från den kalkrika marken. Samtliga viner är utgjorda torrt, helt utan någon insmickrande restsötma, tack för det. Tål de att jämföras med kontinentens viner? Det är väl lite tidigt att svara på den frågan, men helt fel ute är man definitivt inte. Närmaste geografiska jämförelsen för blå druvor är kanske saftiga tyska rödviner, men på Wannborga satsar man på mörkare färg och stramare stil. Druvklonerna är inte äkta vitis vinifera, men smakar vinet bra är det nog ett mindre problem. Mer utarbetad grafisk profil på flaskorna kunde vara användbart för restaurangbruk. Framtiden ser ljus ut med lite större volymer, äldre stockar med tiden, restprodukter från dubbelpannan - och snacket som går bland turisterna. Den som blir sugen gör bäst i att ta tillfället i akt när gården passeras, för någon annanstans lär ni inte få tag i vinet... om ni inte gör en privatimport. En hel låda känns kanske lite chansartat utan att smaka först. Så varför inte boka övernattning och en middag med grillat lamm?

2006 Wannborga Det Vita
2006 Wannborga Rosé
2006 Wannborga Den Röda Primören
2005 Wannborga Den Röda Riservan

måndag, juli 16, 2007

Branteviks Bykrog


Brantevik tävlar med Baskemölla, Vik och Vitemölla om att vara Österlens mest pittoreska hamnby. Efter den rätt lata bilresan utefter kusten installerar vi oss i i korsvirkeshuset mittemot, med havet som närmaste granne. I bykrogens matsal är det ombonat med gröna bröstpaneler, fartygsmodeller, öppen spis och fenomenal havsutsikt. Dukarna är vita, de stoppade stolarna blå och höga i ryggen. Väggarna är prydda av diplom och sjömotiv. Evert och Cornelis snurrar på minimal volym. Inga trendigheter är i sikte. Den inglasade vinkällaren en trappa ner är ett riktigt uppvisningsstycke. Här ligger fokus på erkända storheter från Frankrike och Italien. Prestigeviner med väl tilltagna prislappar, exempelvis bordeaux 1er cru classé, bourgogne grand gru, Ornellaia och Sassicaia, erbjuds för den riktigt kräsne. I mer överkomlig nivå strax under tusenlappen finns exempelvis 97or från Clape, Lisini och Prunotto. Till kvällens fyrarättersmeny väljer vi ut en mycket användbar och fyndmässig sicilianare som klarar både rika matsmaker och ost. Vi köpte den under några år i slutet av nittiotalet, både på vår sicilienresa och hemma på systemet. Rosso del Conte har visat sig utvecklas mycket positivt med lagring - 93an var exempelvis finfin efter millennieskiftet. Så vi blir nyfikna - 98an vi fastnar för är 24e årgången av detta vin.

Efter dagens hetta är det kalla karaffvattnet det mest efterlängtade till att börja med. Vi undrar just om vi ska vänta oss någon amuse ikväll, när den dyker upp i form av en pilgrimsmussla på palsternackskräm i en liten kopp fransk löksoppa, med visst inslag av svenskt ansjovisspad (påminner lite om Jansson, faktiskt!) Intressant, men kanske inte den helt optimala aptitretaren. Det nybakta brödet är däremot fantastiskt, med fin kryddsättning av fänkålsfrön och pomeransskal. Därtill ett glas nonvintage-cuvée Comte de Lantage, med oväntat mycket reservekänsla: fint guldgul i färgen, med bröd, röda äpplen, söt persika och nötiga oxidationstoner i doften. Generös, givande känsla i munnen. Ljuvlig, solmogen frukt med liten gnutta restsötma. Fina, något avrundade syror. Första smakprovet för oss, riktigt god!

Därefter radar man upp säkra franska kort. Den bakta anklevern är helt och hållet suverän, fluffig, med olika lager av konsistenser och mycket rik i smaken. Ett fikon är kokt i karamell, grus av pistagenötter dammar kring ett streck balsamico, och anklevern toppas av ett brödchip. Det enda som faller ur smakbilden är de två syltade kantarellerna, som vi kanske kunde klarat oss utan. Det rekommenderade glaset söt vit 2001 Château Haut-Gaudin från bordeaux kommer i form av uppseendeväckande få centiliter. Färgen är ljust gul. Doften är citrusfrisk, med mandelmassa och apricot brandy. Smaken ung med balans mellan avvägd sötma och framträdande syra. Helt ok och lämpligt komp, men inte så märkvärdigt. Anklevern är tveklöst i huvudrollen.

Så kommer huvudrätten äntligen in, på tallrikar med serveringskupa. När kuporna lyfts anfaller en tät vägg av helt underbar tryffeldoft, berikad med anklever. På tallriken ligger två fingertjocka skivor av rosa ryggfilé av finaste ungkalv. I den mästerligt tillagade såsen hittar vi också några kantareller. Vårlök, morot, ett par potatistärningar ackompanjerar. En rejäl skiva svart tryffel tronar ovanpå. Fantastiskt gott, enbart såsen är värd resan. Vi fick strax före huvudrätten ett litet smakprov av det rekommenderade vinet från montepulciano d'abruzzo, 2003 Fonte Venna. Grönt, ungt, med drag av omogen cabernet franc. Inte i klass med maten, så varför inte byta till vårt val? Vår kypare dekanterar vinet, som startar vid källartemperatur - toppenbra, eftersom det är bortåt 30 grader varmt idag. 1998 Rosso del Conte är mörkt rubinrött, fortfarande vid full vigör, mitt emellan ungdom och full mognad - med reflexer av både blått och brunt. Den goda, öppna doften ger läder, bittermandel, lite russin, portvinstoner som kommer bra överens med såsen och kryddor (särskilt muskot) som utvecklas efterhand. Rik smak, skön mogen känsla i munnen, ett balanserat vin (13,5%) dominerat av nero d'avola från 40-åriga stockar. Vinet lämpar sig också bra till ostkvartetten: taleggio, lagrad pecorino sardo, ung vit askrullad manchego - och till sist calvadoslagrad, väl mogen camenbert.

Dessertens variationer är tre: jordgubbssoppan kommer i shotglas, pannacottan är täckt av jordgubbsgelé och jordgubbsglassen sällskapas av en färsk jordgubbe och myntablad. Rena barnkalaset blir det med en söt, på egen hand nästan sliskig 2006 Moscato d'Asti (Vignaioli di San Stefano) från bröderna Ceretto. Moscato är dock ett vin som alltid funkar med jordgubbar - särskilt perfekt är den med jordgubbssoppan. Mätta och belåtna avrundar vi med en promenad längs med havet. Sören Henriksson, krögare och kvällens kock, får med beröm godkänt för sin gediget skånskfranska matlagning. Tack till Susanne Henriksson för trevligt mottagande i telefon och på plats. När vi tänker på eventuella avigsidor, så kunde sängarna kunde möjligen vara bekvämare. Frukostens standardmässiga minibaguette härstammar heller inte från samma bakbord som middagsbrödet. Hur som helst - ett besök rekommenderas varmt !

KVÄLLENS MENY:

Pilgrimsmussla på palsternackspuré i fransk löksoppa (amuse bouche)

NV Comte de Lantage Brut Cuvée de Réserve
-
Hembakad fransk anklever med färska fikon i karamell, pistagenötter och brödflarn

2001 Château Haut-Gaudin, Prémières-Côtes-de-Bordeaux
-
Helstekt gödkalvrygg, späda morötter, portvinssky smaksatt av anklever och tryffel

Krogens utvalda ostar

1998 Rosso del Conte, Contea di Sclafani (Tasca d'Almerita, Sicilien)
-
Jordgubbsdessert i tre smaker

2006 Moscato d'Asti (Vignaioli di San Stefano)

söndag, juli 15, 2007

Faury & Faurie: 2004 Saint-Joseph


Grillad fläskkarré med tabouleh, grillad knipplök och fänkål. Två viner från samma år, från samma appellation, vars upphovsmän lätt kan förväxlas: Faury och Faurie. Men så olika vinerna är! De kommer från södra respektive norra ändan av Saint-Joseph och är gjorda i helt olika stil.

Bernard Faurie är känd för att göra allt för hand, med hästen till hjälp för att plöja de ynka 2 hektaren, belägna i den äldsta delen av Saint-Joseph, i Mauves ovanför Tournon. Priserna är därför förhållandevis höga. Man gör hälften som Vieilles Vignes, hälften som Tradition. Doften är ung, god, stil- och druvren syrah, knuten nu, allt annat än insmickrande. Den tuffa smaken har höga tanniner och syror, och går bara att närma sig med hjälp av grillat kött som möter upp de strama tanninerna. Ett distingerat vin som bjuder rejält motstånd. Detta är kompromisslös fransk vinmakning som kräver sin tid i källaren. Inköpt hos Erik Sörensen Vin i Köpenhamn.

Philippe Faury gör sedan ett par decennier en nordligare, mer lättsam variant som med hjälp av ekfatslagring i använda fat ger generöst ifrån sig redan nu. Lätt insmickrande dofter av lakrits, tjärpastill, rök, vanilj, grillad grön paprika och lite parfymerad söt frukt undertill. Smaken har rondör, hustypisk mjukhet, liten syltighet, med fina, aningen nedtonade syror. Anis och lakrits i slutet. Trevligt vin - alla syrahvänner kan glädjas åt flaskor som fortfarande finns här och var på systembolaget.

2004 Saint-Joseph (Bernard Faurie, Tournon, Rhône)

2004 Saint-Joseph (Philippe Faury, La Ribaudy, Chavanay, Rhône)

lördag, juli 14, 2007

2003 Château Cantemerle


Inbjudande, öppen médocdoft - där vi direkt passerar en rejäl hästskit, sedan följer jord, hö, gräs och återhållsam vinbärsfrukt med svaga inslag av hallon. I munnen god, rustik, rätt smakrik, men något klumpig och kantig, dock ändå lätt och syrlig. Här gives vanilj, lakrits och som så ofta förr, en läskande men aningen vattnig mittsmak, med grönt åtstramande tanniner i eftersmaken. Vinet utvecklas åt det lättare hållet i glaset. Ändå är det klart drickbart just nu, i en stil vi ofta gillar mycket - men smaken är tyvärr inte särskilt väl sammanhållen, istället lite spretig i sin helhet - ingen uppenbarelse direkt. Vi tycker att vinet är ungefär lika bra eller dåligt som 2002, och flera divisioner svagare än 2000. Trevligt idag, knappast minnesvärt, inte heller i närheten av den mjuka, sköna harmonin i gårdagens hälften så dyra 2003 Château Liversan. Vi satsar inte på den här årgången som ett källarprojekt. Men gillar man Cantemerle, finns årgång 2002 på tilbud i Köpenhamn - för DKK160 (2002 gick för 230 kr hemma i våras)...

2003 Château Cantemerle, Haut-Médoc 5ème Cru Classé (Macau, Gironde, Bordeaux)

2003 Christian Moueix Saint-Emilion


Detta negociantvin signerat bordeauxikonen Christian Moueix dricker vi till hemgjorda hamburgare på grillen med dijonmajonnäs. Vinet avancerade till ordinarie från beställningssortiment för ett år sedan. Vi har inte provat det förrän nu, eftersom vi brukar önska oss mer cabernet i vår bordeaux. I glaset är färgen mörkt rubinröd med både blå och tegelröda reflexer. Doften ger först vanilj, äppelkaka, röda och svarta vinbär och piptobak. Sen mer rotsaker, plommon och järn. Smaken välgjord, men ändå lite allmän och anonym. Munkänslan är rätt fyllig, ung och framfusig. Helheten är inte helt harmonisk idag, aningen gräsig med lite störig och bläckig frukt. Mycket merlottypisk. Vi tror att kortare lagring kan göra nytta för det här vinet, men stilen är inte riktigt vår.

2003 Christian Moueix Saint-Emilion (Jean-Pierre Moueix Négociants à Libourne, Gironde, Bordeaux)

fredag, juli 13, 2007

2003 Château Liversan


Kära vinimportörer! Kära systembolagets inköpsavdelning! Det svenska folket hasar omkring i ett ständigt tillstånd av brist. Som osaliga andar söker vi utan att finna. I värsta fall inte ens medvetna om vad som fattas, i många fall smärtsamt varse om vari bristen består. Och som för att retas en smula, bevisar våra danska grannar att det går alldeles utmärkt. Vin behöver faktiskt inte vara krångligare än såhär: ett glas god och rimligt prissatt bordeaux. Och det finns mängder därute. Ge oss några dussin cru bourgeoiser, côtes och liknande att välja på i systembolagets sortiment, så att vi slipper hålla på och gnälla på det här viset utan kan istället bli lika gladlynta som di danske...


Château Liversan är gjort på 50% cabernet, 40% merlot, 5% cabernet franc och 5% petit verdot. Odlingarna omfattar 30 hektar i Saint-Saveur, innanför Pauillac. En av grannarna är svenskbekanta Château Bernadotte. I Bordeaux kostar 2003 Liversan €15, i Köpenhamn nu endast DKK90! När vi först smakade vinet var det ju verkligen gott, men av gammelsvensk återhållsamhet blev beskrivningen ändå fylld av negationer. Inte så mycket si, inte så mycket så... Låt oss istället säga att detta är ett mycket välbalanserat och ytterst drickbart vin. För det är ju det man så gärna vill åt i en bordeaux. Här finns vanilj, lagerblad, fat, lite jordkällare, svarta vinbär, lakrits och en aning mint i avslutningen. Inget står ut ur helheten, alla ingredienser är i harmoni, med fräschör och viss komplexitet. Tanninerna är mjuka och behagliga. Medelfylligt, läskande, drickfärdigt, mycket bra helt enkelt. Ännu godare än sist. Perfekt till ost. Nafsar namnkunnigare slott i svansen.

2003 Château Liversan Haut-Médoc Cru Bourgeois Supérieur (Domaines Lapalu, Saint-Saveur, Bordeaux)

2006 Georg Breuer Riesling Sauvage


Hur mycket vi än gillar Georg Breuers viner, kan vi inte påstå att den här versionen av basrieslingen är något särskilt. Den har heller inte fått något eget inlägg trots att vi testade den tidigt i våras. Men hårt kyld till färska smögenräkor är den inte alls tokig. Här får den rollen av uppfriskare till de salta räkorna, och det klarar den galant även i denna svaga tappning. Doften har betydligt mindre av intensiv äppel- och citrusfrukt och mer av sockerdricka och fruktsoda denna gång. Smaken är lätt aromatisk, lite grön och saknar sitt sedvanligt knivskarpa fokus.

2006 Riesling Sauvage (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

torsdag, juli 12, 2007

1999 Erbaluna Barolo Vigna Rocche


Hyfsat billig, drickmogen och biodynamisk Barolo plockade vi från hyllan på Cibi e Vini i Köpenhamn. I glaset är vinet varmt brunrött med tegelnyans. Blankt, transparent, slinkigt. Mycket god och mogen doft med läder och torkad frukt, lite brända konjakslika inslag, örter, rosor, nypon och en aning tryffel. Smaken är god, komplex, medelfyllig, aningen tunn i mitten men med bra sting (14%). Den långa eftersmaken minglar fint i munnen, vinet är läskande och trevligt att dricka. Inte stort, inte ett källarvin, ingen högpoängare - men gott. Till mogen pecorino sardo kommer vinet helt till sin rätt.

1999 Barolo Vigna Rocche (Severino e Andrea Oberto, Azienda Agricola Erbaluna, La Morra, Piemonte)

onsdag, juli 11, 2007

2004 Pierre Amadieu Gigondas Grande Romane


Pierre Amadieu är den största familjeproducenten (Vigneron Independant) i Gigondas, med 10% eller 127 hektar av appellationens totala yta. Vinmakare är grundarens sonson Pierre Amadieu, en kille i trettiårsåldern. Grande Romane är familjens högst belägna vingård, på upp till 400 meters höjd, vid foten av de taggiga och vackra bergen Les Dentelles de Montmirail.

Vingården omfattar fyrtio nordvästvända och kalkrika hektar med de äldsta stockarna (från 1950-talet) och det hårdaste urvalet av druvor. Druvmixen är 60% grenache noir, och resten delat mellan syrah och mourvèdre, i olika proportioner beroende på årgången. Druvorna avstjälkas helt, vinifieras sedan traditionellt under en jäsningsperiod av tre till fyra veckor. För mourvèdredruvorna använder man sig av kolsyrejäsning (som i beaujolais) för att maximera fruktigheten. Vinet mognadslagras på nya och tvååriga barriques, samt en del större fat, under 12-18 månader. Ingen filtrering görs längre, kanske har man helt enkelt lytt vinadvokatens råd i "Wines of the Rhône Valley".

Till ostarna testar vi denna purunga vieilles vignes-cuvée. Vår erfarenhet av Gigondas säger oss att det brukar vara lagom att ta de mer ambitiösa vinerna vid sju års ålder. Kvällens vin är inget undantag. Doften är knuten och tät som en vägg. Det handlar om riktigt mörkbärig, ung, något syltig, frukt med tydligt kryddiga inslag av nejlika. Smaken är smarrig, rätt massiv och tanninrik. Syrorna är helt okej, kanske tack vare kalkjorden, nordvästläget och årgången. Vi och våra gäster tycker att vinet är riktigt gott, men egentligen vill vi inte alls rekommendera att dricka det så här tidigt. De väl utväxlade 14,5% kickar in rätt snart, det snurrar till i planeten och samtalstemperaturen höjs, vi kallar det för "Gigondas-effekten". Undvik den till lunchen. "Trop lourd" tycker inte så få fransmän om Gigondas.

Det danska priset 129 DKK är schysst (Erik Sörensen) - så passa på i Köpenhamn!

2004 Gigondas Grande Romane (Domaine Grande Romane, Pierre Amadieu, Gigondas, Rhône)

2005 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Grosses Gewächs


Vi gillar Franken, detta underskattade tyska distrikt som gör så goda och matvänliga viner. Vi gillar de runda bocksbeutelflaskorna, vi gillar att köra bil längs undersköna Tauber och Main, och vi gillar att Würzburger Stein nästan ligger inne i Würzburg, ett imponerande läge på andra sidan floden. Den tvärbranta södersluttande vingården om 85 hektar delas av tre ägare: Juliusspital, Bürgerspital och Staatlicher Hofkeller.

När viner härifrån (alltför sällan) dyker upp på våra breddgrader brukar vi hugga till. Den här gången är det tack vare Enosvezia, som sedan ett år tar in flera intressanta tyska producenter. Men man behöver inte dela våra romantiska minnen av landskapet för att gilla vinerna. Detta är nämligen ett av de bästa tyska viner vi smakat.

Färgen är rikt citrongul. Den stora doften uppvisar aprikoser, honung, mycket mogna druvor och mineraler. Smaken är kraftfull, rik och generös med perfekt balans av mogen solskensfrukt och syra. Bitterhet av grape och lime, och en torr smakprofil som gör vinet mycket matvänligt. Mineralerna garanterar fräschören i eftersmaken. Sensationellt bra vin från en stor årgång, att dricka nu och ett decennium framöver. Omöjligt att inte falla pladask. Som tur är finns vinet kvar i beställningsortimentet, efter den tillfälliga lanseringen i maj. Till piggvar i ugnen, med grön sparris, färskpotatis, pepparrot och skirat smör.

2005 Würzburger Stein Riesling Grosses Gewächs Trocken (Juliusspital, Würzburg, Franken)

1996 Juillet-Lallement Special Club


När vi ändå är inne på champagne berättar A hur god hon tyckte födelsedagspresenten var. Lyckligtvis har vi en flaska med oss som förstås måste prövas omedelbart. Vi får en tät mousse i glaset, ljust guldgul färg. Doften kickstartar bokstavligen: skickar en förgylld pil rakt upp i näsan och vidare rätt in i hjärnbarken. Därefter bjuds en ljuvlig bouquet av äppelpaj, bokna vinteräpplen, nötigt finoliknande oxidationstoner, jäst, sultanrussin, mandelmassa och honungsmelon. Moussen har bra längd i munnen, smaken är rikt fruktig och syrorna garanterar framtiden för detta vin. Men varför vänta, när det smakar så gott nu? Specialclubflaskorna ger som vanligt mycket bra valuta för pengarna med högklassig mogen årgångsskumpa från de mindre producenterna - Club de Viticulteurs Champenois (den diskreta vita texten som avtecknar sig i etiketten). Det finns konstigt nog flaskor kvar till den som tycker att det här låter lockande...

1996 Juillet-Lallement Special Club Grand Cru Verzy (Pierre Lallement-Fontaine, Verzy, Champagne)

NV Comte de Noiron Coeur de Cuvée


Champagnerea på systemet! Ett härligt initiativ av importören. När köpte ni senast en champagne för 160 kr? Vi kan inte hålla oss utan hugger en flaska. Det är bara FÖR billigt, men kan det vara nåt att ha?

Vi häller upp och alla är överens - det här är gott. Den rena doften ger jäst och vått ylle, stål, mariekex, skållad sötmandel och kartigt äpple. Smaken är elegant knastertorr och försvinnande, med grapefrukt och en lite hård mousse som vi fixar till med vispen. Perfekt apéritifskumpa som får oss på gott och pratsamt humör. 70% pinot noir, 30% chardonnay. Tyvärr tog den slut med hastigheten hos en flygande champagnekork.

NV Comte de Noiron Coeur de Cuvée Brut (Charles de Casanove, Reims, Champagne)

tisdag, juli 10, 2007

2006 Château Pradeaux Rosé


Det har blivit dags att kora sommarens bästa rosé. Vårt ideal är trådsmalt och grinigt definierat: den typiska provencerosén har ljusorange till laxrosa färg, återhållsam frukt gärna med inslag av blodapelsin och grape, minimal sötma, måttlig alkohol, markerad bitterhet och lång eftersmak. Cinsault ger finessen, mourvèdre kraften. Vi har bara hittat exakt detta i Bandol, så det är inte oväntat att just en Bandol uppfyller våra snäva kriterier.

Färgen är exemplariskt blek, otroligt snygg. Glaset bjuder på en mycket god rosédoft någonstans mellan jordgubb och blodapelsin, med fin mineralitet och inslag av örter och några brända drag. Smaken är likaså verkligt god med bra bett, fint balanserad, läskande och utrustad med sommarroséernas längsta eftersmak. Perfekt stil, helt korrekt enligt vår snäva definition. På delad andra plats hamnar 2005 Guigal Côtes-du-Rhône Rosé, även om den inte alls uppfyller kriterierna med sin rikare frukt och rödare färg - och så den lite udda, knastertorra, aristokratiskt fjäderlätta 2006 Comte Lafond Sancerre Rosé. 2006 La Source de Vignelaure får ett hedersomnämnande för framträdande järntoner i doft och smak, och en intressant blek färg mellan grå och gammelrosa.

2006 Château Pradeaux Bandol Rosé (Château Pradeaux, Saint-Cyr-sur-Mer, Var, Provence)

måndag, juli 09, 2007

2004 Domaine Lichtle Riesling Grand Cru Goldert


Det är nu tredje årgången för oss av familjen Lichtles riesling från byn Gueberschwihrs egen gräddhylla - Goldert. De förra var 1996 och 2002, inhandlade på gården där familjen odlat vin sedan 1649. Man gör sin Goldert i en mjuk, smeksam stil som uppnår sin mogna perfektion vid fem till åtta års ålder, då vinet får fyllig färg (guldärta) och en moget oljig doft. Färgen är idag ljust gul. Doften har för detta vin typiska toner av honungsmelon och blommande jasmin, med inslag av ananas, viss fräschör av menthol eller eucalyptus, och steniga mineraler med härliga löften om petroleum just om hörnet. Smaken är delikat, rätt mjuk och fruktig, aningen fet men absolut inte tung, generös och ändå läskande, med en pytteliten och snyggt infattad ämabel restsötma som nästan för tankarna till pinot gris. Men syrorna sitter också på rätt plats i denna årgång, liksom i de tidigare vi druckit.

2004 Riesling Goldert Grand Cru (Domaine Fernand Lichtle et Fils, Gueberschwihr, Alsace)

söndag, juli 08, 2007

2005 Bouchard Père et Fils Monthélie


Vi prövar att göra om butikstricket med superlång luftning av detta vin, efter tredagarsöppna smakprovet i Köpenhamn. Vi dubbeldekanterade vid lunch... nu testar vi till ost under sena kvällen. Vinet är mörkt blårött i färgen, ganska tätt. Lustigt nog finner vi inget alls av stalligheten från provet i Köpenhamn, istället massor av multnade toner av våt höstskog med svamp och blöta löv. Doften är redan stor och givande, frukten avrundad och mörkbärig. Smaken är rund, fyllig, mjuk och generös, lite rustik, med skogsbär, nypon, pinotkrydda och örter. Syrorna är inte markerade. Till brie är det verkligen drickbart nu. Det känns inte som något källarprojekt, utan kommer bli färdigt ganska snart, eller med lång luftning. Till skillnad från 2005 Savigny-les-Beaune kommer detta vin från Bouchards egna odlingar - vinet är också klart större.

2005 Monthélie (Domaine Bouchard Père et Fils, Beaune, Bourgogne)

2005 Domaine Corne-Loup Lirac


Solen och sommarkvällen är äntligen här igen. På grillen börjar kycklingspetten bli klara, som tillbehör blir det en pastasallad med nygjord ruccolapesto. Det här unga vinet från Lirac levererar exakt samma njutning som sist. Det känns fint att läsa texten Vigneron Independant på flaskans topp, våra sympatier är alltid hos de mindre producenterna.

Färgen är mörkt blåröd, ung och tät. Doften är ovanligt läcker, syrahpräglad, nästan insmickrande, med vanilj, björnbär, drottningsylt och garrigue. Smaken är rund, god, balanserad, mycket trevlig och helt njutbar just nu. Sommarens mesta danmarksfynd på tilbud för 64 dkk. Priset lär visst vara 80 dkk från och med juli, men även det är ett bra pris för detta välgjorda vin som alla gäster garanterat kommer att gilla. Det finns även på magnum och dubbelmagnum. Man gör också en Tavel Rosé med samma prislapp som Liracen.

2005 Lirac Corne-Loup (Jacques Lafond, Tavel, Rhône)

lördag, juli 07, 2007

2005 Bouchard Père et Fils Savigny-les-Beaune


Vi fortsätter hinka vatten, men börjar så smått inse att kampen mot grundvattenståndet är ett jobb för en sisyfos. Det sjunker väl undan vartefter, får man hoppas. Elektriska länspumpar har blivit Skånes hetaste handelsvara, slut överallt... så vi provar nästa bourgogne från 2005 istället.

Initialt får vi en liten doft av gödsel, med gräs och lite knutna röda vinbär. Öppnar upp så småningom, särskilt över natten, med hustypisk doftkaraktär och riktigt fin pinotkrydda. Jordgubbsfrukt, mineraler, sten och vått ylle. Smaken bjuder på slank pinot med röda vinbär och jordgubb, rätt hög syra, lite gräs, örter och och lättare textur än i Joblots viner. Tunnare och mer läskande i karaktären.

Inte riktigt vad vi väntat oss efter Bouchards rätt häftiga, lite rustika 2005 Monthélie som vi provade i Köpenhamn, men så hade ju den också varit öppen i tre dagar. Det här vinet är riktigt gott, men kanske inget absolut måste. Kommer nog utvecklas fint med tiden, särskilt för folk som gillar den slanka syrliga stilen... så varför inte prova till en stekt spätta med champinjoner?

2005 Savigny-les-Beaune (Bouchard Père et Fils, Beaune, Bourgogne)

fredag, juli 06, 2007

2005 Domaine Joblot Givry 1er Crus


Det här släppet har vi väntat tålmodigt på. Den som besöker Köpenhamn i sommar kan lätt plocka upp några flaskor. Annars kan man privatimportera vinet i hel låda med några tiors påslag, eftersom Otto Suenson har en svensk gren. Okej okej, men är de bra, vilket är bäst, är de purunga bonnbourgognerna från 2005 så fina som ryktena säger?

Vi är inte helt överens om vilket som är det bästa vinet. Det beror på hur man ser det. Söker man tidig harmoni och viss komplexitet, eller vill man ha ren frukt och hög syra, som gjord för lagring? Båda vinerna är unga och tätt blåröda i glaset.

Servoisine har en god, renfruktig, intensiv karaktär av hallon (som i hallonbrus och hallonvinäger) med inslag av nypon och en aning julmust i doften. Den läckert saftiga smaken har höga fräsiga syror, bra intensitet och ung hallon/körsbärsfrukt. Efterhand kommer mer kryddiga inslag, som nejlika. Cellier aux Moines har en liknande karaktär, där frukten är något mer nedtonad. Doften kompletteras av nypon, nejlika, paprika, gräs, aningen stall, sten - en intressant komplexitet. Syrorna är något lägre, och munkänslan lite rundare. Inte dumt alls till ankbrösten...

För källaren bedömer vi att Servoisine är det något starkare kortet (liksom vi tyckt om tidigare årgångar). 2005 liknar 2002 med bra syrastruktur och kanske lite mer intensitet. Idag är båda vinerna såklart alldeles för unga, om fem år kan det vara dags att kvittera ut belöningen. Vi får en känsla av att avståndet till norra rhône är precis lika kort som på kartan. Särskilt i Servoisine får man den fina, skinande renfrukten som exempelvis 2005 Crozes-Hermitage Les Launes kan bjuda på. Fast tätare, mer knuten, med tuffare syror, och pinotdruva och pinotkrydda istället för syrah.

2005 Givry 1er Cru Clos de la Servoisine (Domaine Joblot, Givry, Côte Chalonnaise, Bourgogne)

2005 Givry 1er Cru Clos du Cellier aux Moines (Domaine Joblot, Givry, Côte Chalonnaise, Bourgogne)

2005 Georges Duboeuf Morgon


Regnet i Skåne står oss upp i halsen. Det är stor dramatik! Eftermiddagen har vi ägnat åt att stående i gummistövlar ösa källartrappan och källaren (inte minst vinkällaren) med hinkar, skyfflar och andra tillhyggen. Lådor med finaste mosel stod under vatten, det var bara att slänga kartongerna och skaffa nya.

Som uppfriskning under arbetet (och framförallt som bas till såsen) smakar vi på årgång 2005 av Duboeufs Morgon cru beaujolais. Den är inte direkt något att skriva hem om. En ren rak doft av lite mörkare bärsafter. Kort och ospännande saftig smak, hyfsat syrlig, inte alls intensiv. Men i den reducerade såsen blir den perfekt med sin totala avsaknad av tanniner.

Vi öser vidare i källaren, belöningen kommer snart i form av godare druvsafter från 2005. Därtill franska ankbröst, reducerad rödvinssås med stjärnanis, buljongkokta puy-linser och blomkålsknippen gratinerade med grevéost och grädde...

2005 Morgon (Georges Duboeuf, Romanèche-Thorins, Beaujolais)

torsdag, juli 05, 2007

2001 Château Vernous Médoc


Massor av bordeauxviner, inte minst cru bourgeoiser, seglar under radarn för de internationella vinkritikernas intresse. Men Concours Mondiales i Bordeaux, Bryssel - ja, till och med i Kina och Japan - delar i alla fall ut medaljer till de bättre, och årgång 2001 av detta vin stoltserar med en silvermedalj. Men det är så mycket guld på hela etiketten att medaljen bleknar i jämförelse...

Nåväl, Château Vernous har lång historia, det skapades redan 1749. Man har genomgått fyra ägarbyten i efterkrigstiden, men nuvarande ägarna Societé Châteaux en Bordeaux är inriktade på att utveckla kvaliteten. 1998 byggdes vinanläggningen om helt och hållet med glänsande ståltankar och nya ekfat (hälften byts varje år), vibrerande sorteringsbord och micro-oxidation. Egendomen omfattar idag 22 hektar vinmark på sand och grus runt byn Saint-Trélody. Druvorna är till 60% cabernet sauvignon med 36% merlot och 4% cabernet franc. Det finns två andraviner: Le Petit Vernous och Fleur du Vernous.

Vinet är, jämfört med det förra vinet, rätt mörkt i färgen. Den fatpräglade doften ger vanilj, lakrits och riktigt söt piptobak med tydliga inslag av cannabis sativa. Smaken är varm och rund, ändå kantig, lite klumpig och bläckig, inte lika fräsch som föregående vin. Måttlig fruktkoncentration och intensitet, lite tunn i mittsmaken. Eftersmaken är en smula syrlig och mintig utan att vara direkt fräsch. Efter en timme i luften har smaken utvecklats till det bättre, med mer kraft av anis och lakrits. Trots invändningarna är det här ändå ett gott glas vin till klart rimligt pris.

Erik Sörensen, 125 DKK.

2001 Château Vernous (Médoc Cru Bourgeois, Bordeaux)

2004 La Tour du Pin Figeac Moueix Saint-Emilion


Regnet har övergått från att ösa till att vräka ner. Dags för tröstpris i form av helstekt oxfilet med grillade tomater toppade med örter och vitlök, därtill vitlökssmör, färskpotatis, haricôts verts och grönsallad. Även vinet var något av ett tröstpris från Erik Sörensen Vin. Vi brukar föredra vår bordeaux med dominans av cabernet snarare än merlot, men det här vinet lovar gott.

Historien är intressant, eftersom vingården fram till 1879 var del av Château Figeac. Sedan 1905 har fem generationer Moueix gjort vin här. 2006 tappade man beteckningen GC Classé. Från och med årgång 2005 uppgick de åtta hektaren vinmark i Château Cheval Blanc. Troligtvis hamnar väl druvorna inte i förstavinet, men ändå rätt kul... så 2004 är sista årgången av detta vin.

Doften bjuder på rök, ceder, nyponros, röda och svarta vinbär och tydliga vinbärsblad. Smaken är charmig, saftig och rätt elegant med lakrits och viss intensitet. Lite uppstramande grön i avslutningen, men inte alls på något dåligt sätt. Det här är ett slankt, medelfylligt, riktigt gott, ämabelt vin som efterhand utmynnar i kryddiga, lite sötfruktiga merlottoner. En till två timmar i karaffen gör god nytta.

25% cabernet franc, 75% merlot. Det danska priset är nedsatt med 100 DKK - så 160 DKK är riktigt bra (originalträlådan rymmer sex flaskor)...

2004 Château La Tour du Pin Figeac Moueix (Saint-Emilion Grand Cru Classé)

2004 Lisini San Biagio Toscana IGT


Regnet öser ner, så vi passar på att smaka på detta druvrena vin från södra toscana. Det kommer från fina 2004 och Lisini, nyss inköpt hos Otto Suenson i Köpenhamn. Druvorna är 100% sangiovese grosso (brunello) som växer på 300 till 350 meters höjd - strax söder om Montalcino-zonens gräns - mellan Sant Angelo in Colle och Castelnouvo dell'Abate. Vingården omfattar 1,5 hektar i denna varmaste del av området kring Montalcino. Allt arbete sker för hand, med selezione massale, grönskörd, jäsning och lagring i ståltank.

Doften är öppen och stor i glaset, med körsbär, cassis, blåbär, plommon och torkad frukt. Goda inslag av rökighet, örter och enbär. I munnen är vinet riktigt givande, bärfruktigt och rikt, visköst och varmt i karaktären (13,5%), med riktigt mogna druvor präglade av maraschinolikör. Mycket bättre än Lisinis Rosso från 2005 och ett riktigt bra köp. Gott vin, rekommenderas varmt - perfekt till pasta, toscanska korvar och inte minst trevligt på egen hand.

2004 San Biagio Toscana IGT (Azienda Agricola Lisini, Montalcino, Toscana)

onsdag, juli 04, 2007

2002 Domaine Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg


Ikväll blir det piggvar! Fyra färska fiskar från de grunda sandbankarna i södra öresund får koka i sitt eget spad i ugnen. Vi får en sky med en skvätt bergriesling och skirat smör. Därtill pepparrot, citron och färskpotatis. Breuers 2005 Berg Rottland glänser verkligen i sin roll som apéritif, otroligt aptitretande och elegant, rena lyckan att dricka i kvällsolen. Så har det blivit läge att smaka på Zind-Humbrechts 2002 Heimbourg. Färgen är intensivt gul. Doften är läckert oljig, med dansk citronvand, citronolja och bergolja, även bekant som petroleum. Smaken är god, rätt mjuk och fyllig, moget mineralisk, med något avrundade syror och en liten restsötma av torkad frukt. Inte lika intensiv som 2004 Herrenweg, och mer snabbmogen än 2002 Herrenweg. Ett riktigt trevligt vin till fisken, men inget för källaren som vi ser det. Tilbudet med 33% off på 2002 Heimbourg (och 2003 Clos Häuserer) tycks tyvärr vara över, även om någon flaska kanske dröjer sig kvar i butiken...

2002 Riesling Heimbourg Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

tisdag, juli 03, 2007

Mera vin i Köpenhamn


Efter en dag på tivoli med vänner och barn avrundar vi med ett par snabba nedslag hos vinhandlarna Otto Suenson och Erik Sörensen Vin. Särskilt kul nyheter sedan sist är att nollfemmorna från Domaine Joblot äntligen har kommit in. Båda deras Givry 1er Crus är givna köp för 199 DKK. Vi klagar inte alls när säljaren dessutom skalar av ett par tior på priset. Vi fick en förhandsrapport från en kille på Passagen som hade provat dem redan i december förra året. Det lär vara deras bästa årgång hittills.

Efter den sensationella crôzes-hermitagen från Domaine Albert Belle, är också 2003 Hermitage ett oemotståndligt köp. Erik Sörensen har mer bordeaux än vad som syns på deras hemsida - inte minst från årgångarna 2003 och 2004. Chasse-Spleen är givet för oss och Cantemerle en chansning trots Wine Spectators sågning. Men 2003 Potensac är tyvärr slut. 2001 La Réserve de Leoville-Barton ska absolut provas. De två crus bourgeois 2001 Château Vernous och 2003 Château Liversan behöver vi mer av till vardags.

2001 La Poderina Brunello bör nog inte missas med tanke på årgång och ypperlig producent. Slutligen ska man köpa lådvis av superfyndet 2005 Corne-Loup Lirac för ynka 64 DKK. Möjligtvis är tilbudet snart över men vinet är likväl mycket köpvärt även för 80 DKK. Smaken är syrahpräglad, saftig, rejäl, jättegod, ja ännu godare än vi vågade hoppas - inte minst till utegrillad kycklingfilé på spett efter hemkomsten. Den trevliga butikskillen slänger in en "complimentary bottle" (begreppet finns tyvärr ej på svenska ;-) 2004 La Tour du Pin Figeac Moueix Saint-Emilion.

OTTO SUENSON

2005 Clos de la Servoisine (Domaine Joblot) DKK199
2005 Clos du Cellier aux Moines (Domaine Joblot) DKK199
2003 Hermitage (Domaine Albert Belle) DKK419
2004 Crozes-Hermitage (Domaine Albert Belle) DKK145
2004 San Biagio Toscana IGT (Lisini) DKK109

ERIK SÖRENSEN VIN

2003 Château Chasse-Spleen (Moulis) DKK209
2003 Château Cantemerle (Haut-Médoc) DKK199
2001 La Réserve de Leoville-Barton (Saint-Julien) DKK159
2001 Château Vernous (Médoc, Cru Bourgeois) DKK125
2003 Château Liversan (Haut-Médoc, Cru Bourgeois) DKK99
2004 La Tour du Pin Figeac Moueix (Saint-Emilion) DKK159
2004 Les Calcinaires (Domaine Gauby, Côtes-du-Roussillon) DKK129
2004 Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes (Domaine Marc Colin) DKK159
2004 Saint-Joseph (Domaine Bernard Faurie) DKK199
2005 Lirac (Domaine Corne Loup) DKK64
2001 Brunello di Montalcino (Tenuta La Poderina) DKK299
2004 Rosso di Montalcino (Tenuta La Poderina) DKK149
2001 Vino Nobile di Montepulciano (Fattoria Del Cerro) DKK179

måndag, juli 02, 2007

Rossi di Montalcino 2004 vs. 2005


En kul jämförelse: två av våra favoritproducenter i Montalcino, två olika årgångar, en denominazione. Bland våra finare flaskor från toscana räknar vi 1994 Brunello La Poderina och 1993 Brunello Ugolaia från Lisini. Rosso brukar vara ett fiffigt sätt att dricka montalcino till rimligt pris. 2005 var en dålig årgång i toscana (vilket vi redan smakat flera nedslående exempel på). Lisini avstod från att göra brunello och deklasserade druvorna till rosso. Intressant tyckte vi, ett slags brunello-outlet...

Vinerna är först ganska lika varandra i uppenbarelse och doft. 2005 Lisini Rosso har fina tårar i glaset. Doften är öppen och god med brödkryddor, lite stall och mineral. Vissa inslag av körsbär i likör finns, men frukten är en smula vass och kantig. Lite eucalyptus friskar upp men vi finner också andra gröna inslag. Smaken är god, mjuk, snabbmogen, men aningen tunn, och intensiteten i munnen är förhållandevis klen. Här finns tyvärr också inslag av gröna stjälkiga toner, små tanniner och en kort eftersmak (13,5%).

2004 La Poderina Rosso har lika fina tårar, och en mörkare, tätare, blåare färg. Doften är djupare, lite knuten och trögstartad, med vanilj, likörkörsbär och eucalyptus som öppnar upp riktigt fint efter ett tag. Smaken är rejält koncentrerad, med karaktär av fullmogna druvor, och mynnar ut i en verkligt lång och härligt givande eftersmak med körsbär i likör och balanserad eldighet (14%).

Båda vinerna var dubbeldekanterade. Vi är alla överens om att det är klasskillnad mellan vinerna. Årgången avgör kvaliteten. Det första tar vi till maten och det andra till osten. 2004 La Poderina Rosso får dessutom våra varma rekommendationer.

Inköpta hos Otto Suensen och Erik Sörensen.

2005 Rosso di Montalcino (Azienda Agricola Lisini, Montalcino, Toscana)

2004 Rosso di Montalcino (Tenuta La Poderina, Montalcino, Toscana)